Hur var det nu Rilke adresserade änglarna i sin andra Duinoelegi? Så här: ”Förfärande är var ängel”, i Erik Lindegrens översättning. Eller: ”Varje ängel väcker förfäran”, i Carl-Henrik Wittrocks översättning. Eller: ”Varje ängel är fruktansvärd”, i Camilla Hammarströms översättning. Rilkes tyska: ”Jeder Engel ist schrecklich.”
Danske poeten Sebastian Nathans andra diktsamling heter kort och gott Änglar. Eller med andra ord: änglar, finns dom? Beror på vem du frågar, men det ligger ett stort utrymme mellan de änglar Rilke frammanade och de bokmärkesänglar Christina Schollin torgförde i sin butik i Stockholm. Sebastian Nathan är helt övertygad om att änglar finns – åtminstone i dikten.
Han aktiverar en trop som sällan tillåtits sova sig genom litteraturhistorien, och någonting säger mig att de senaste 60 årens poplåtar har ökat frekvensen av detta bevingade väsen. Hos Nathan är änglarna beskyddande – de vakar över människan. De finns i regnet: ”änglarna sjunger i varenda droppe / gör världen tyngre och lättare att uppfatta”. Dikten skildrar en psykiatrisk diagnos.
Två saker som utmärker Nathans dikter. Det ena är att han skriver med en ovanlig täthet i denna sidmässigt tunna men innehållsmässigt digra samling. Det andra är att han skriver med en skärpa som aldrig blir tvungen eller konstlad. Det är dikter som väcker förundran. Bra dikt ska förstås utföra mer än så, men förundran är en god början. I den värld som Nathan ger liv existerar det övernaturliga sida vid sida med oss. Diktjaget lever i ett kompakt mörker, i något som liknar själens nollpunkt.
Vad är det som släpper in änglar i vår värld? I Wim Wenders film Himmel över Berlin (mästerverk) – som råkar handla om två änglar – var det kärleken som gav den svartvita världen färg – ett knep Miranda July kopierat i sin nya roman Alla fyra, som jag skrev om i går. Sebastian Nathan ifrågasätter verkligheten. Det är vad bra dikt också kan göra: sätta saker på spel, ta risker. Dikterna gestaltar en dissociation, alltså psykets sönderfall. I det skruvstäd som sjukdomen sätter på diktjaget upplöses verkligheten. Som en refräng lyder frasen ”som en film” genom samlingen.
Förutom änglarna rör sig en räv i den trakt som dikterna skildrar. Vad symboliserar den? Kanske det otyglade, det vilda, det farliga, vår rovdrift – eller så är räven en bild för den ensamhet som är människans kännetecken och belägenhet. Världen spricker i sömmarna av sjukdomen och medicinen, där det bildas en juxtaposition mellan det vackra och det hotfulla: ” en blomma som växer på min hand / små knivar i slutet av fingrarna”.
Så lyckas Nathan förklara och åskådliggöra en sjukdom. En svensk läsare kanske tänker på Andreas Lundbergs trilogi, som var skriven utifrån en psykos. Eller varför inte Aase Bergs tidiga diktsamling Mörk materia (mästerverk), där hon mycket övertygande gav kontur åt det mörka: ”Jag har ingen skugga omkring kroppen, jag har sprickor som ska svälja mig.” Nathan skriver också om sådana sprickor och hål, sådant som utlöste den psykos Catherine Deneuves rollfigur drabbades av i filmen Repulsion.
De här dikterna svävar mellan det reella och det drömda. Där finns också besjälade träd, som gestaltar hur världen kommer till liv på oväntade sätt. Det är flott av Ellerströms att satsa så hårt på dansk poesi (i morgon skriver jag om en norsk poet här). Översättaren Vian Sadwand är ett nytt namn för mig, men får gärna fortsätta plocka goda exempel från vår närhet. Att hon väljer att låta ”fucking” vara kvar som ett danskt adjektiv är högst passande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.