Är det en tillfällighet att så många tecknade serier har HBTQ+-perspektiv? Några av de svenskspråkiga jag läst på senare år: Anneli Furmark, Adrian Malmgren, Edith Hammar och Johanna Wikberg. Och nu Alva Skog, vars första bok Taggig är en komma ut-historia där huvudpersonen Ella identifierar sig som transperson.
Det queera motivet förstärks av en diskret referens till Alison Bechdel, vars status som klassiker inom genren är oantastlig. Att komma ut blir en svår process, men kanske mer för familjen och vännerna. Mamman och pappan vet inte ens vad ”icke-binär” betyder. Länge har de svårt att uppfatta sitt barns kamp för att hitta en identitet mellan det flickiga och det grabbiga. Det visar om något hur svårt en omgivning har för förändring.
Skogs tecknarstil är naiv och har ett rastlöst driv, som samspelar med huvudpersonens belägenhet. Stilen har en utpräglad och distinkt indie-vibe. Hen förlitar sig mycket på det bildmässiga, och lämnar många rutor tomma – det förstärker de många tystnader som uppstår. Skog är inte rädd för att dröja vid och betona dessa tystnader, och det gör serieromanen mer realistisk än en generell tv-serier, där pladdret ständigt försöker fånga vår uppmärksamhet. I verkligheten existerar också längre tystnader mellan människorna.
Så småningom byter Ella namn till det mer neutrala Ellan. Föräldrarna skiljer sig, delvis på grund av pappans alkoholism. Det som mest är i fokus, utöver Ellans pågående försök att hitta sig själv, är hens relation till föräldrarna. Ibland blir hen mer än lovligt egoistisk, och det får mamman att ryta till över sitt självupptagna och otacksamma barn. De gör verkligen sitt bästa, och jag antar också att de är avsevärt mer förstående än majoriteten föräldrar med liknande erfarenheter. Samtidigt är det lika lätt att förstå pappans misslyckande när han säger ”hon” till Ellan som det är att förstå hens frustration över hur svårt det ska vara för honom. Som lärare med mer än ett fåtal icke-binära elever tror jag det sällan är illa ment, utan mer en fråga om vanans makt när vi då och då säger fel.
Det är tecknat i en stiliserad stil där Skog ibland går utanför ramarna, som när berusning skildras med allt mer upplösta former, eller när gräl övergår i taggiga helsvarta pratbubblor – i gräl är det sällan vad som sägs som är det väsentliga. De svarta plumparna blir mer effektiva än effektsökande. Likaså skildras en del exklusivt manliga miljöer och den atmosfär av våld som kan frodas där.
I ett uppslag reagerar Ellan efter ett terapibesök tillsammans med pappan, där hon konfronterat hans svaghet och brister: ”TRYCK ÖVER BRÖSTET. / ÄR DET MIN BINDER? / ELLER ÄR DET ÅNGEST?” Det är många serieromaner som tar upp svåra ämnen. Kan litteraturen öka vår förståelse? Ja, men inte enbart för att de har ett ärende. Alva Skog visar hur svårt det är att leva som transperson, men det blir en berättelse som i stora drag lär oss viktiga saker om livet, på ett mer indirekt plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.