Studier i döden, S.E. Stenbock, översättning Arthur Isfelt & Jonas Wessel, Hastur

 

Det är sällan ett förlag känner sig nödgade att bifoga en brasklapp där de ber om ursäkt för att en författare skriver dåligt (vid närmare eftertanke är det kanske en gärning som fyller en funktion). Hastur – specialiserade på skräck från marginalerna – ger ut S.E. Stenbocks novellsamling Studier i döden från 1894. Arthur Isfelt, som översatt lejonparten, kommenterar författarens ”ofta klumpiga och krystade prosa”, och Jonas Wessel, har översatt ett par noveller och ger i ett förord det nedgörande omdömet: ”I ärlighetens namn var han ingen framstående författare; hans karaktärer är ofta platta stereotyper och dialogen är inte särdeles trovärdig”.

Med andra ord har Stenbock inte gjort några större avtryck i litteraturhistorien, men kan vara värd att läsa ändå. Hans korta levnad pågick åren 1860-1895 – faktiskt dog han i skrumplever samma dag, 26 april 1895, som rättegången mot Oscar Wilde inleddes. De hade haft ett kortvarigt samröre, men troligen var Stenbocks rykte för skamfilat även för Wilde. Arthur Symons har beskrivit honom så här: ”he was one of the most inhuman beings I have ever encountered; inhuman and abnormal; a degenerate, who had I know not how many vices.”

Greven Eric Stanislaus Stenbock hade svenskt, tyskt, ryskt och estniskt påbrå, dyrkade poeten Shelley, men stilmässigt och tematiskt har han närmare till Lord Byrons sardoniska temperament, kryddat med en rejäl nypa livsleda. Han gav ut tre diktsamlingar – nu vederbörligt bortglömda, förutom av David Tibet, sångaren i Current 93, som sedan 1996 återutger böckerna i exklusiva upplagor, samt Marc Almond, som gjort fyra låtar som bygger på Stenbocks dikter.

Den morbida titeln Studier i döden sammanfattar innehållet bra: likaså omslaget som Stenbock själv har färdigställt med emblematiska ormar, ugglor och fladdermöss. Tre av novellerna översatte Wessel redan 2014 till en mindre antologi som också gavs ut av Hastur – däribland den märkliga ”Den sanna berättelsen om en vampyr”, som torde vara av intresse för alla med intresse för vampyr-lore. Den befinner sig tidsmässigt mittemellan J. Sheridan Le Fanus Carmilla (mästerverk) och Bram Stokers överskattade Dracula. Vampyren greve Vardalek har flera drag gemensamma med Dracula – som anmälde sin ankomst först två år senare – och hon som berättar heter Marcela, vilket onekligen kan vara en tribut till Carmilla, vars namn maskeras till Mircalla i kortromanen.

I övrigt är det svårt att motsäga Isfelts och Wessels omdöme. Novellen ”Narkissos” har ett värde som ett förebådande av vår tids selfiesjuka, men narcissismen behandlas förstås mer konstnärligt av Wilde i Dorian Grays porträtt. Ändå går det att läsa Stenbocks novell med behållning, i skildringen av den vackra unge mannen som blir straffad med att en sviken kvinna kastar gift i hans ansikte, så han blir vanskapt. En blind pojke blir hans vän – och i sin blindhet vänder han sig förstås inte ifrån Narkissos ansikte i avsmak. Det är ett motiv som Stenbock verkar ha tagit rakt ur Mary Shelleys Frankenstein, men det är ändå en gripande historia.

Ännu bättre är ”En kallelses död”, om ett par som vänder den fysiska kärleken ryggen för att uppgå i klostervärlden. Här lyckas Stenbock faktiskt konstruera en sammansatt historia med ett inte allt för förutsägbart slut. Men som helhet är det en kuriositet, som förstås bara är av intresse för de med dragning åt dekadensens årtionde, 1890-talet. Å andra sidan är dessa läsare ingen försumbar samling – eller borde i alla fall inte vara det.