Ett liv värt att leva. Varför självmord blev människans följeslagare, Christian Rück, Bonniers

 

Ingen orkar vara olycklig jämt. Det vore en överdrift om jag påstod att jag tänker på självmordet varje dag, men det finns perioder då jag inte klarat en vaken timme utan att tänka på det – ofta har dessa tankar också nästlat in sig i sömnen, i drömmarnas oskyddade rike. Döden lämnar en inte i fred.

Hur ska en då förhålla sig till självmordet? Jag märker att jag alltid tänker på det i bestämd form: betyder det att jag låter beslutet vackla mellan det bestämda och det obestämda? Går det att bestämma sig för att avstå? Ett sätt att hantera och bearbeta de farliga tankarna är att sätta sig in i ämnet. Al Alvarez skrev för många år sedan essän The Savage God, som jag hade nytta av när jag gjorde ett gymnasiearbete om självmordet, med exemplen Sylvia Plath, Michael Strunge och någon till som jag har glömt.

Det är på något sätt typiskt Sverige att en bok om självmordet vann det största litterära priset, Augustpriset (det går inte ens att göra satir av det). Christian Rücks Ett liv värt att leva. Varför självmord blev människans följeslagare är en naturlig pendang till hans förra bok Olyckliga i paradiset. Det här är en bok värd att läsa.

I avslutningen nämner Rück en kvällspromenad över Västerbron, där ambulanspersonal samtalar med en kvinna som avstått från att hoppa mot en säker död. Han tackar för skyddsräcket som denna kväll räddade ett liv. En avvikande åsikt har framförts av Lena Andersson, som menar att var och en borde själv få fatta beslut över sin död. Skyddsräckena förstör ju henne möjlighet att få en fin utsikt över staden: ”Om inte förr visade sig det när sedan klåparna och förmyndarna erövrade makten över staden och beslöt att ta på sig ansvaret för det som folk ansågs oförmögna att avgöra själva.”

Två saker här: för det första är Stockholm inte en så vacker stad att den tar skada av ett skyddande galler, snarare tvärtom. För det andra kan jag i många fall hävda att form går före funktion – inom litteraturen, inom modet – men när det gäller människolivet offrar jag gärna estetik och form om det räddar liv. Eller så här: jag finner större auktoritet i Christian Rücks erfarenhet som psykiater och professor i psykiatri än i Lena Anderssons hobbyfilosofi.

Sverige har sedan några år en nollvision om självmordet. Det kanske aldrig går att uppnå, men nollvisionen i trafikdöd har åtminstone lett till att färre dör i trafiken än i något annat land. Det är en utbredd myt i världen att svenskar är självmordsbenägna. Enligt pålitlig statistik dör årligen omkring 18 svenska individer per 100 000 invånare, medan det 1980 var 33 per 100 000. I Europa är det aningen högre än genomsnittet, som är 17 per 100 000 invånare. Men det här är ju bara siffror! Rück uppehåller sig inte ens vid dessa (som går att hämta hos Folkhälsomyndigheten och Karolinska Institutet).

Mer utreder boken den ibland hårfina gränsen mellan självmordet och aktiv dödshjälp. Det är en grannlaga fråga, och jag tror aldrig att jag kommer att ändra uppfattningen (inte ens på dödsbädden; allra minst på dödsbädden) att dödshjälp är oacceptabelt. Rück drivs av optimism, och uppehåller sig vid de omedelbara riskerna med dödshjälp. I flera av hans exempelberättelser finns ångern närvarande: någon sväljer medvetet ett dödligt gift och ångrar sig, till exempel.

Som väntat skriver Rück lättillgängligt, och det finns inte mycket att klaga på (för den som inte pedantiskt nog förväntar sig kongruens och infinitivmärken). Jag må vara oense med oskicket att använda verbet ”suicidera”, men det är förstås en smaksak om man accepterar sådana ord (varför det inte går att skriva ”begå självmord” övergår mitt förstånd). Tyskans ord för självmordet, freitod, har en vacker klang: den frivilliga döden, men det är kanske osmakligt poetiskt i sammanhanget.

Historia och nutid knyts ihop bra, i en genomgång som tar oss till de tidiga kristnas stigmatisering av självmordet som en synd. I romarriket var det inte acceptabelt, men de gav dispens i några fall: livsleda, hög ålder, sorg, smärta (i synnerhet njursten och huvudvärk), samt galenskap. Rück avfärdar teorin att djur – exempelvis delfiner och lämmeldjur – kan begå självmord. Han menar att han inte ser det som sin uppgift att tillhandahålla verktyg åt den som vill avsluta sitt liv: ”Min väg är att stå på livets sida.”

Och svaret på det livs- och dödsdilemma som mänskligheten alltid tampats med kanske ligger i något så enkelt. Det räcker med att bekräfta livets värde. Och nestorn i svensk sucidiprevention, Bo Runeson, som en gång bistod Rück i ett svårt fall, intervjuas och ger en god läxa: ”Att vara schysst mot andra ger så mycket tillbaka. Det ger så mycket upplevelse av värme.” De svåra fallen är kostnadskrävande för vårdapparaten, och då blir den snabba och billigare lösningen medicin. Med mer samtalsterapi skulle nog den svenska nollvisionen – Suicide zero på nyspråk – bli så gott som realiserad.