Självbetraktelser, Marcus Aurelius, översättning Mikael Johansson, Daidalos

En sak som är bra med fördumning är att det finns botemedel. Men också: ofta talar vi slentrianmässigt om hur mycket bättre det var förr, hur bildningsnivån var högre, att alla hälsade på varandra med latinska fraser när de träffades på gatan (samtidigt som de lyfte på sina hattar och kanske hälsade till varandras fruga som gjorde långkok vid spisen). Nog tror jag att de flesta var upptagna av annat än att till exempel läsa de romerska filosoferna.

 

Nu behöver man inte heller bara beklaga fördumningen, utan göra något åt det. Daidalos serverar en nyöversättning av en av antikens yppersta texter, Marcus Aurelius Självbetraktelser. Senast den översattes till svenska var 1911, en översättning som har putsats och ställts fram vid olika tillfällen, senast 2017. Min utgåva ur Forumbiblioteket är från 1958, och det är en slående skillnad i ambition med den här utgåvans ynka 2 sidor fotnoter och den här nya boken som har 50 sidor fotnoter.

 

Dessutom är förkunskaper inte helt nödvändiga, eftersom jag klarade av att läsa den som tonåring med undermålig insats i skolan. Det som krävs: nyfikenhet. Då ska du upptäcka vilken oerhörd text det är, och hur oerhört gångbara Aurelius råd fortsätter vara, och ibland med allt större bäring in i vår tid. Först under renässansen skulle denna bok få sin nuvarande status, och med tanke på hur populär stoicismen blivit under vårt århundrade är det påpassligt med denna nyöversättning.

 

Aurelius skriver på gamla dagar, och ibland märks det att det är en gamlings livströtthet som dikterar råden, och kanske också en gamlings sätt att hantera sin privata dödsångest. Han skriver på grekiska, som den aristokrat han är. Eftersom vi översvämmas av livsstilsböcker och självhjälpsböcker är det enkelt att kategorisera denna bok, som upptar ämnet ”hur ska vi leva våra liv?”

 

I stället för ”älska dig själv” och ”välj glädjen” lyder Aurelius USP att självbehärskningen är vår bästa egenskap för att stå ut med livet. Om andra misshagar dig, så låt det vara så: deras illvilja får inte spilla över på dig. Han är klarsynt pessimistisk. Mest handlar det om balansens vikt, att inte förlora sinnet för proportioner, något han i och för sig unnar sig då och då. Men det är en mänsklig egenskap, att tappa det – vad är det för undermåliga (tråkiga) människor vi får annars, som aldrig gör felsteg?

 

En genomgående tanke är hur naturen strävar mot samverkan, och vi människor tjänar på att inrätta oss i denna större plan. Utan att skriva uttalat kristet ger Aurelius flera exempel på en världssyn som måste kallas andlig, genomströmmad av förståelse för utbytet mellan yttre och inre krafter. Han vänder sig explicit till vår inre kärna, vår ”riktpunkt”, som vägvisare. Där finns sanningen, och ett berömt exempel är hur det vackra inte blir vackrare för att vi öser beröm över det.

Det här är också vårt predikament, i vårt 21:a århundrade (Aurelius levde 121-180). Livet är kort, säger vi ofta, men är det verkligen det? Aurelius menar det, och tycker att vi inte ska oroa oss över det som på nordiskans språk kallas ”dom över död man”, det vill säga att andras eftermäle inte är så betydelsefullt. Nog var det en angelägenhet när Eddan nedtecknades, att det var viktigt att hålla släktfejderna vid liv (oklart varför: slå upp ”toxisk maskulinitet”).

 

Här vill jag tillägga: det är inte livet i sig som är kort, utan minnet. Vad Aurelius förebådar är vårt nya förhållningssätt till erfarenheter: ”Allt är flyktigt, både minnet och det man drar sig till minnes.” Tänk bara på det retuscheringsarbete som utförs av Ryssland och Kina för att anpassa de mindre insmickrande inslagen i ländernas 1900-talshistoria. Som individer orkar vi inte heller längre minnas, och har blivit för upptagna med nya upplevelser. Efter några generationer reduceras forna storheter till notiser. Annat förpassas till glömskan. Varför då samla på saker eller minnen, så som många verkar göra, till exempel de som har Corona-ångest för att de inte får resa till Afrika och titta på vilda djur eller till Thailand för att träffa den trevliga lokalbefolkningen?

 

Vad man lär sig av umgänget med denna bok: enkelhet. Livet är komplicerat, visst, men det finns sätt att hantera de ovissheter vi ställs inför. Givetvis kan man nu i efterhand kritisera Aurelius för att det är lätt för honom från sin privilegierade ställning att unna sig lyxen att tycka att allt som sker är ”rätt”. Världen är så orättvis. Bland annat är Aurelius bedömning av det kvinnliga snål: han associerar kvinnor med vilddjuret, kreaturet, barnet, dumskallen, skurken.

 

Det är vår plikt att bidra till en större helhet, och Aurelius skriver om rimligheten i att inte blunda för bekymren, men att göra sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Det är en bra uppmaning när man prövas: ”Ingen blir utsatt för det han av naturen inte klarar av att bära.” Det är själsstyrkan som prövas, ingenting annat. Du ska inte heller gå i andras fällor, och bli som de(t) du föraktar.

 

Man kan också påminna sig att Hannibal Lecter i Jonathan Demmes briljanta film När lammen tystnar ger Clarice rådet att läsa Marcus Aurelius Självbetraktelser. Kanske vill han att hon ska läsa den här uppmaningen från fjärde boken: ”närhelst du önskar kan [du] dra dig tillbaka in i dig själv. Ty det finns ingen lugnare och mer bekymmersfri reträttplats för en människa än hennes egen själ, i synnerhet inte om hon har den sortens platser inombords dit hon kan vända sig till för att omedelbart uppnå ett fullständigt välbefinnande.”

 

Eller kanske detta från sjunde boken: ”Gräv inom dig. Inom dig finns källan till det goda som ständigt kan välla fram om du gräver.” Den gamla översättaren Ellen Westers version lyder: ”Blicka in i ditt innersta! Där är det godas källa; gräv beständigt, så sprudlar den beständigt.” Det är två versioner som samspelar, och man är inte gärna utan någondera.

 

Mikael Johanssons översättning är mindre mjuk än Westers från 1911. Med hjälp av fotnoterna kan man också navigera genom relationen mellan orden öde, slump och försyn, utifrån den grekiska glosan Tychē. Wester strök också referenser till prostitution, samlag och det som i Johanssons översättning kallas ”stjärtgossar” (”gosseskändare”, skriver hon vid något tillfälle).

 

En jämförelse mellan översättningarna kan ta sin utgångspunkt i Aurelius ofta återkommande varningar mot att göra sig beroende av andras uppfattningar. I Westers översättning lyder ett stycke från tolfte boken så här:

 

Ty om en gud eller en förståndig lärare steg fram och befallde oss att öppet uttala allt som föll oss in eller som vi hade i tankarna, skulle vi ej kunna uthärda därmed en enda dag. Så mycket mera blygas vi över andras än över vårt eget omdöme om oss.

 

Hos Johansson lyder det så här:

 

Ty visst är det så, att om en gud eller en vis lärare uppenbarade sig för en person och befallde denna att inte ha någon egen tanke eller uppfattning som den inte samtidigt öppet skulle kunna berätta om, så skulle denna person inte stå ut med situationen ens under en enda dag. På detta sätt hyser vi större respekt för vad vår medmänniska tycker om oss än vi hyser respekt för oss själva.

 

I sitt ambitiösa och fylliga förord skriver Johansson om bland annat stoicismens tanketradition, och antyder att dess budskap har förenklats i vår tid. Sannerligen är det en mer komplicerad filosofi, men liksom så mycket annat blir det förvanskat när det passerar pedagogikens nerslipade trösklar: så sprids de generaliseringar som missaktar nyanseringarna och det tuggmotstånd och de inkonsekvenser som allt genuint tänkande innehåller. Men det är ett lockande villebråd för den som vill ha en lösning på tankarnas krux.  

 

Den här boken är ofta så bra att jag frestas att ta till kritikerklyschan att den borde delas ut gratis till alla gymnasieelever, medveten om att om sådana planer fullbordades skulle en gymnasieelev lämna skolan med flera dussin böcker i sin ryggsäck. Ändå ingen dum idé. Bland annat får de lära sig att de inte längre kan ta åt sig äran av att ha uppfunnit prokrastinering.