Alla dina skingrade barn, Beata Umubyeyi Mairesse, översättning Nils Wadström, Ordfront

 

Till bokcirkeln läser jag Alla dina skingrade barn, Beata Umubyeyi Mairesses debutroman, som tar sin avstamp i folkmordet i Rwanda 1994, då uppemot en miljon tutsier utrotades. Detta trauma och dess konsekvenser för tre personer är vad romanen uppehåller sig vid: mamman Immaculata, dottern Blanche och hennes son Stokely.

Tidigt får vi vetskap om namnens betydelse. Immaculata betyder förstås den obefläckade och Blanche den vita (hennes pappa är vit). Men Stokely? Jo, det är namnet på en av förgrundsfigurerna i de svarta pantrarna, Stokely Carmichael. Så fylls romanen med politiskt sprängstoff – men också av en religiös dimension. Det är förstås jungfru Maria som i den katolska traditionen getts det latinska (och iriska) namnet av obefläckad, Immaculata, och romanens titel anspelar på den katolska mässan: ”Församla i din barmhärtighet alla dina skingrade barn.”

Men förlåt om det här blev en föreläsning. Lite är det romanens eget fel: den är ivrig att förmedla kunskap i dessa frågor, och vem är jag att klandra den för det? Genom romanens handling lär vi känna de tre förgrundsfigurerna, i en historia som länge kretsar kring den dåliga relationen mellan Immaculata och Blanche. Där finns en misstanke hos dottern att mamman favoriserar sin son, Bosco. Syskonen har olika pappor, och däri ligger åtskilligt av den skuffelse Blanche bär på, frustrationen i att inte ha fått lära känna sin pappa – alltmedan avståndet till mamman växer, både geografiskt och mentalt, i och med att hon lyckades fly från folkmordet och hamna i Frankrike.

Det blir också en roman om ansvar, om svek, om förlust. Parallellt med den historia som landet plågas av – folkmordet – sker det dramatiska händelser i den inre kretsen, inom familjelivet. Blanche tvingas konfrontera sin identitet gång på gång, i resor mellan sitt nya franska hemland och sitt gamla rwandiska hemland. Det är en erfarenhet som delas av många som slitits itu av migrationen, att betraktas som främling både i sin nya och i sin gamla hemvist. Blanche är både för lite och för mycket svart, beroende på var hon för tillfället befinner sig.

Genom berättelsen finns också en historia om det våld som utövas av männen, och den som söker hopp kan finna det i den kommande generationen, Stokelys mindre aggressiva framtoning. Mamman Immaculata sammanfattar lakoniskt villkoren: ”Modersinstinkt – vilket dravel. Eftersom vi skänker liv oftare än vi tar liv är vi skyldiga att vara den mänskliga lösningen på männens våld.” Men den feminism som Umubyeyi Mairesse bedriver är oftast finkänslig och subtil.

Det här är en uppenbart fiktiv berättelse, men bygger förstås på Umubyeyi Mairesses egen erfarenhet: när hon var femton lyckades hon undkomma folkmordet, och fick Frankrike som sitt nya hemland. I fjol utkom Le convoi, som lär skildra omständigheter som mer direkt berör hennes flykt. Den får gärna översättas den också.