Hjärtats död, Elizabeth Bowen, översättning Viveka Starfelt, Modernista

Utan några egentliga förväntningar läser jag Elizabeth Bowens roman Hjärtats död i den nyutgåva (vansinnigt snyggt formgiven av Lars Sundh) Modernista presenterar, tillsammans med novellsamlingen Älskaren som var demon. Jag minns att jag läste om Bowen i en serie understreckare av Carl-Johan Malmberg från 2009, men det var som sagt utan att jag fick behov av att läsa henne.

Förrän nu. Det är en nyutgåva av en gammal översättning från 1941, och jag önskar att jag kunde säga att det inte märks, men det gör det på sina håll. Romanen utkom 1938, något som faktiskt också märks, men givetvis utan att det stör lika mycket. Det är en vedertagen sanning att översättningar åldras snabbare än originaltexten, när det handlar om bra böcker.

Romanen inleds med ett ovanligt grepp, nämligen med det som så att säga utgör dess peripeti. Portia, sexton år gammal, blir föräldralös och flyttar in hos sin tjugo år äldre halvbror Thomas och hans snipiga hustru Anna. Inledningen är när Anna upptäcker Portias hemliga dagbok.

Ett desto mer vanligt grepp är hur Portia introduceras, genom att Anna omständligt pratar om henne med en av sina manliga vänner. Och så dagboken, där Portia tillåts demonstrera den urgamla sanningen om skrivandet som ett maktmedel – tänk Birgitta Stenberg i Kärlek i Europa, tänk Carina Rydberg i Den högsta kasten.     

Det här är en roman om begäret, om förälskelsen, om kärleken. Ja, men den skildras utifrån Portias valhänta relation med den 23-årige förföraren Eddie, en misslyckad författare som jobbar på Thomas kontor. Han har sin ”proletära charm”, men är egentligen en egoist, en snygging utan själ. Hans kombination av självförakt och narcissism är en livsfarlig blandning, där han bär på sitt mörka elände (sitt eländiga mörker). 

Begär, förälskelse, kärlek – och sex? Nja, det är inte frågan om att Bowen ensidigt är ute efter att framställa Eddie (eller någon av de andra männen som hovrar över Portia) som sexuella predatorer. Däremot skildras, i elegant brist på finkänslighet, de sexuella erfarenheter Eddie haft innan han träffar Portia.

Ideligen påminns vi att stil är en fråga om temperament. Bowen skriver fyndigt, kvickt, spirituellt, och som läsare kan man bara tacksamt ta emot hennes ord som verkar ha vägts på en guldvåg med lika mycket cynism och laissez faire som vikter. Humorn är vass, chockerande och utmanande, när till exempel Djävulen används metaforiskt. Så fungerar också stilen litterärt, där ett exempel på en diskret symbolik kan vara de pussel som Portia lägger. De blir aldrig färdiga, precis som hon inte blir färdig i sin personlighetsutveckling, åtminstone under det förlopp som romanen skildrar.

Det är en aforistisk stil med hög sanningshalt:

”Erfarenheten är inte intressant, förrän den börjar upprepa sig […] Sällskapslivet var egoism under fernissa. […] Att minnas kan stundtals bara vara en kall plikt, för vi minns bara i den begränsade mån vi uthärdar det. […] … blygheten gör en så brutal. […] Ens känslor – låt oss kalla dem så –, ens trofasthet, är så instinktiva, att man nätt och jämnt vet att de existerar; först när de blir svikna eller, ännu värre, när man sviker dem själv, inser man deras makt.”

Bowen är så skickligt på att skildra förloppet utifrån så många olika perspektiv. Thomas, disträ och ointresserad (och ointressant). Anna, fylld av distans inför allt, men ändå ständigt neurotisk. Eddie, likgiltig och farlig som ett rovdjur i sina slumpmässiga attacker på allt som rör sig och är kvinna. Och Portias stapplande osäkerhet, men också hur hon försöker ta för sig både inom och bortom de ramar omgivningen dikterar. Bowen lyckas göra karaktärerna till mer än schabloner, mer än sina begränsningar.

Det här åstadkoms genom en skarp realistisk stil, som ger mycket utrymme åt upplevelsen av detaljer. Bowen pendlar mellan det överdrivet teatraliska och det stängt autentiska. Som när Portia och Eddie är ute på ett av sina många mer eller mindre klandestina möten. Notera hur Bowen skapar närvaro, med hjälp av så enkla element som skicket cigaretterna är i, näsborrarna, och framför allt tändstickans ljud mot mossan. En scen lika fylld av vardaglig samvaro som av illavarslande symbolik:

   När det slog sig ner i gräset igen, med ungefär en meters avstånd emellan sig, drog Eddie upp sitt tjugopaket med Players. Cigaretterna såg slankiga ut; många var avbrutna eller krossade.

   - Titta vad du också har gjort, sade han.

   Men han tände en; röktrådar började ringla ut från hans näsborrar; den utblåsta tändstickan fräste till i mossan, innan den kallnade.

Att romanen utspelar sig strax innan kriget märks också, när det är en period vars sorglöshet är en del av den fernissa som nämndes i citatet ovan. Att det också var en annan tid än vår märks även när Portia lyssnar på musik med en jämnårig kompis, och de lyssnar på Stravinskij (Stravinsky, som det olyckligt står i översättningen). Portias förtrogna blir hushållerskan Matchett, och det är förståeligt – de sitter lite grand i samma båt, som utomstående och maktlösa, och hör inte riktigt hemma i det stora huset, där det kylslagna äktenskapet mellan Thomas och Anna verkar påverka hela dess atmosfär.

En atmosfär där etikett, anständighet och dekorum är viktigare än mänskliga relationer. Annas omsorger om Portia är också helt missriktade, och genom hela romanen löper de ominösa antydningarna, där själva monsterrollen verkar vara helt utbytbar. Jag håller med Malmbergs efterord, som pekar ut just karaktärsteckningen som den här romanens styrka.  

Även om romanen mejslar ut Portia som huvudperson blir det Thomas och Anna, och i främsta hand just Anna, som gör det mest bestående intrycket. Anna, med sin oro, sin lönlösa kamp för ett värdigt liv. Det är hennes hjärtas död romanen i stort handlar om. Det är också hon det är mest synd om, då det mer än antyds att det kommer att lösa sig för Portia så småningom – hennes erfarenhet är av det slaget man kan skaka av sig. Anna däremot har hamnat i ett predikament som hon inte lika lätt kan göra sig av med.