att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 okt. 2019

Bomullsängeln, Susanna Alakoski, Natur & Kultur


Susanna Alakoskis nya roman, del ett i en planerad kvartett om finskättade kvinnor, är nödvändig tack vare sitt eftersatta ämne. Tyvärr är det tråkigt skrivet, och ger inte läsaren chansen att lära känna huvudpersonen.

Vill ni höra en yrkeshemlighet? När en kritiker beskriver en bok i ordalag att ”den räcker länge” betyder det att den är skittråkig. Susanna Alakoskis nya roman Bomullsängeln är en bok som räcker länge. De timmar jag har ägnat åt att läsa den har bestått av timmar framställda av högkvalitativ tristess.  


Det kunde stanna vid det. Men nu är det ju så att Alakoski är en författare med fallhöjd. Hennes debut Svinalängorna var fantastisk. Ytterligare en yrkeshemlighet: när en kritiker kallar en bok ”fantastisk” betyder det ordagrant detta.

Bomullsängeln är en roman som utgår från Alakoskis egen mormor, som i femtio år arbetade på textilfabrik, utan att yppa ett endaste ord om den erfarenheten. När vi här läser Hildas historia är det alltså mormoderns öde vi följer. Det är ett långvarigt projekt – i minst femton år har Alakoski planerat, och ämnar nu skriva fyra romaner om kvinnors 1900-tal i Finland och Sverige.

Det är förstås berömvärt. Tankarna går till Jan Guillous pågående dekalog om 1900-talet (han har hunnit fram till 80-talet). Eller varför inte Kristina Sandbergs makalösa trilogi om hemmafrun Maj, som kulminerade med den Augustprisbelönade Liv till varje pris. 

Varför lyckas då inte Alakoski? Att hon berättar om egna familjemedlemmar må så vara, sådant kan man komma undan med förutsatt att man lägger sig vinn om nödvändig distans. Problemet ligger snarare i att här finns en redovisningsplikt som tynger berättelsen.

Ett så här stort anslaget episkt projekt kräver gestaltning. Alakoski satsar alla sina kort på att redovisa all sin forskning – 140 böcker, skriver hon i efterordet. Det är imponerande, visst, men också fruktansvärt trist när informationen ställer sig i vägen. Att Sandbergs romansvit om Maj var så lyckosam beror på att vi fick möta en människa på djupet, med sina innersta tankar, oron och vankelmodet, svartsjukan och grubblet.

Tyvärr blir Alakoskis Hilda en anonym huvudperson, och hela projektet blir baktungt. Det gör mig ont att säga detta, eftersom ämnet i sig är så försummat, men jag är samtidigt övertygad om att den här boken kommer att läsas av många ändå.

Alakoski är bra på att förmedla misären, fattigdomen, alkoholismen, och vi lär oss massor om kvinnors beroendeställning i arbetslivet, och hur hårt de utnyttjades, på många osmakliga sätt. Förnedringen är påtaglig, och det är robust skrivet, trovärdigt utan att behöva låna sig till överdrifter eller inställsamhet eller medgörlighet. Att det låter kargt och ogästvänligt stärker bara autenticiteten.

Ambitionen är storslagen, och det finns en närhet i hur miljön beskrivs. Bristen ligger alltså i persongestaltningen. Vänskapen mellan Hilda och kamraten Helli är ett fint inslag, och ofta lyckas språket ge sken av ett trovärdigt tidigt 1900-tal utan att störande tidsmarkörer exploateras. Ändå känner jag bara lättnad efter att ha lyckats bli av med en bok som räckt länge.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/10 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar