Död fotograf, levande bilder

Fotografen, eller man kanske ska säga anti-fotografen, Miroslav Tichý, dog i tisdags. Givetvis utan att någon tog större notis i Sverige, upptagna som vi är med viktigare saker. Men det finns anledning att ihågkomma den egensinnige tjecken, som tillverkade kameror som såg ut som attrapper för att locka fram sina oftast ovetande objekts egentliga ansiktsuttryck. Jag tänkte på det i torsdags, när jag fotograferades av tidningens fotograf: efter att ha gjort henne medveten om hur svårfotograferad jag är, blev det efter en lång stund något som hon var någorlunda nöjd med, efter att ha rynkat pannan flera minuter i sträck. Först fotograferade hon en massa barn, killar i fyraårsåldern med The Doors-tröja på sig, stolta pappor, utsjasade mammor som påminde barnen att de måste kissa, och jag satt innesluten i min väntan, med ett allt mer nollställt ansikte. Efter att ha knäppt dessa knäppa motiv, barnen alltså, var det min (o)tur. Hur ska jag se ut? frågade jag, då bilden skulle ingå i en serie. "Du ska nog ha ett neutralt ansikte", föreslog fotografen. Jag vet inte vad det är, tänkte jag invända, men förstod att det var lika bra att spela med i den här charaden. Förmodligen stod en hel bunt nya ungar i kö bakom dörren för att få sina nunor förevigade. Därefter stillade jag mig med en dyr kopp kaffe (28 kronor) på ett ställe i tändsticksområdet. Jag tappade inte ansiktet av fotosessionen: däremot tappade jag bort plånboken. Men den återkom följande dag. Jag har mer tur än jag förtjänar. I dag har jag suttit i s(t)olen och druckit godare kaffe. Och bilderna till detta virriga inlägg är alltså tagen av Tichý, och hans knäppa kamera, som ser ut som en sådan där leksak som bara ett förryckt barn kan hitta på. Den övre bilden ser ut att illustrera en scen ur Faulkners The Sound and the Fury, där Benjy bara hör "Caddy" (hans systers namn) när golfspelarna ropar "Caddie" bakom nätstängslet.