att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 apr. 2011

Glasvegas spelar Allan

SAOL definierar ordet "eufori" som "förhöjt stämningsläge, lyckokänsla", men hur mycket jag än försöker hittar jag inte ett skvatt av detta på Glasvegas andra skiva, "Euphoric /// Heartbreak \\\", och strängt talat inte ens någon hjärtesorg, om det inte är lyssnarens egna som åsyftas, när han minns hur mycket bättre debuten var, både textmässigt och musikaliskt. Vad vi får här är ännu mer bombastiskt svulstiga toner, den här gången rentav en låt ("Lots Sometimes") som till sin dramaturgiska struktur är en karbonkopia av Imperiets "Bibel", och en fyndig låttitel ("Whatever Hurts You Through The Night") som slarvas bort till att låta som b-spåret till Foreigners "I Want To Know What Love Is". Ja, 80-talsreferenserna duggar tätt i kapp med gitarriffen och sångaren James Allans skotska accent när han skriker fram textrader som inte borde ha lämnat replokalen. Ack ändå att några av de goda ansatserna drunknar i en sunkig produktion, med låtar som bara stampar. Vad som irriterar mest är svårt att avgöra, om det är de tafatta texterna, den valhänta produktionen (jag vet, Flood, han har en diger meritlista, men han har också arbetat med 30 Seconds to Mars och Editors), att musiken blir allt mer bredbent, att James Allan skriker mer än sjunger (typ Bono efter 1983), eller bara att jag blir uttråkad av ett band som inte försöker tillräckligt mycket. Enda stunden som bränner till är "Stronger Than Dirt", en av två låtar om homosexualitet, där texten blir angelägen för en stund ("Thoughts of me and you forever / The rest can go to Hell"). Tyvärr följs den upp av en klyschig "Dream Dream Dreaming", och så fungerar hela skivan: goda intentioner som stenlägger vägen till ni vet vad - Glasvegas är på god väg - - -

3 kommentarer:

  1. Usch, det låter som Simple Minds - ett annat Glasgowgäng - när de är som sämst (jag gillar den sida av Simple Minds som handlade om stram Kraftwerk-möter-Stranglers-funk och dramatisk, tyglad passion, men de har ju sedan mycket länge sjunkit ner i det blint bombastiska´och tårdränkta).

    SvaraRadera
  2. Mm, jag tror att den där Simple Minds-referensen blir allt vanligare: ett annat band jag tänkte på var Big Country, också skotskt, också rätt bombastiskt.
    Ja, och roligt med Foreigner, som Svd skriver om idag, när de recenserar herr Kleerups band Me and My Army, att det var Foreigners låt I Want to Know What Love Is som tog död på 90-talsironin, när Agnes & Elin kysste varandra i bilen i filmen Fucking Åmål, medan bilradion spelade den låten. Och så jämför jag Glasvegas med Foreigner: följaktligen helt utan ironi.

    SvaraRadera
  3. "Sons and Fascination" och "New Gold Dream" är förtfarande grymt tajta album (och jag tycker t o m att Big Country var bra i början) men de har den sorts täthet och fokus som ett band kanske bara kan ha när medlemmarna är kring 25 och fortfarande minns hur det var att kuska runt på turné över ett nattligt Europa i den egna bilen.

    SvaraRadera