att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 aug. 2019

Teonauterna, Sam Ghazi, Norstedts


På senare år har det glädjande nog kommit flera ambitiösa svenska sf-romaner, men frågan är om inte Sam Ghazis Teonauterna ska räknas till de mer vågade och mer lyckosamma. På en rymdresa med avsikt att kartlägga livets uppkomst dör teonauten Jasmin. Hennes kollega Adam pusslar ihop henne artificiellt, och de tar sig tillbaka till jorden, men som ”digital fantom” blir välkomnandet av henne inte så överdådigt. 

Ghazi hanterar atmosfären ypperligt, och skriver en rymdsaga där tekniken blir en fond för stora känslor att utspelas mot. Den stora frågan om liv och död tas på berättigat allvar. Det krävs starka krafter för att få en rymdraket att lyfta, och Ghazis roman tar också stora berättartekniska krafter i anspråk; ibland kan det te sig aningen diffust, men jag gillar ändå de visionära anspråken. Här finns också en spännande diskussion om relationen mellan det mänskliga och det maskinella. Det här blir då en roman som både rymdnördar och alla med båda fötterna på jorden kan läsa med stor behållning.

(Också publicerad i Vi 8/19)

17 aug. 2019

Kirke, Madeline Miller, översättning Niclas Nilsson, Wahlström & Widstrand


Madeline Millers roman om antikens Kirke är ett blodigt drama om överlevnad, men också en berättelse om kvinnlig vänskap. Den bekanta historien återberättas piggt och initierat. 

En vanlig missuppfattning om klassiker är att de är användbara för oss endast i egenskap av sina tidlösa värden. I själva verket ter sig klassiker – alltså verk från det förgångna – oftast både främmande och bekanta, och framställer egenskaper som är både aparta och besläktade. Att söka efter nutida paralleller i exempelvis antiken är sällan fruktbart: det räcker med att nämna den sonliga plikten att vedergälla blod för blod, eller att offra sina närstående för att blidka gudarna.


På senare år har många skönlitterära författare utgått från antikens myter för att på olika sätt beröra myterna utan att helt omskapa dem. Colm Toíbín berättar i Namnens hus om släkten Agamemnon och Klytaimnestra, Kamila Shamsies ger i Vår älskade en helt ny version av berättelsen om Antigone, och Theodor Kalifatides speglar andra världskriget genom Iliaden i Slaget om Troja.

Madeline Miller väljer häxan Kirke som huvudperson när hon tar antiken i anspråk. Hennes roman Kirke har blivit vida omtalad och hyllad, och finns nu på svenska i Niclas Nilssons nästan uteslutande exemplariska översättning. Intrigen följer de bekanta spåren: Kirke är dotter till titanen Helios och najaden Perse. I ett anfall av svartsjuka förhäxar hon sin rival Skylla till ett monster, och förvisas därför till en ö, där hon har lejon och vargar som husdjur.

Miller väljer i stort sett att följa myten. Även om historien i sig är välbekant är det hela tiden spännande, och gränsen mellan gudar och dödliga suddas ideligen ut. Vi får träffa brorsdottern Medea, Daidalos och gossen Ikaros, Minotaurus, Prometheus, med flera.

Kirke är alltså häxa, vilket innebär att hon har makten att förvandla våldtäktsmän – ”oönskad intimitet” är ju ingen modern företeelse – till svin. Till ön kommer så Odysseus, på hemväg från kriget i Troja. Han längtar efter sin fru och sin son, men han har inte mer bråttom än att han ankrar skeppet och stannar tillräckligt länge hos Kirke för att få en son tillsammans med henne.

Det är subjektivt berättat, med Kirke som självständig och frimodig protagonist. Hon är bra på att klara sig själv, men det är inte romanens huvudbudskap, utan mer handlar det om behovet av samarbete, något som märks när hon bondar med Odysseus änka Penelope.

Till stor del handlar det om den undanskuffades revansch. Mycket blod spills, så inbilla dig inte att antiken var idyllisk och fridfull. När röken skingras kvarstår Kirke som en överlevare som trotsar mobbning, förtal, attacker, förvisning, våldtäkter och mordförsök. 

Kirke har kallats för en metoo-roman, men det är kanske att gå lite för långt att entydigt läsa det som ett hämnddrama. Mer läser jag den som en äventyrsroman med några stänk fantasy, och gudavärlden påminner inte så lite om superhjältesagorna som fått sådant uppsving under 2000-talet.

Millers roman är rapp och fyndig, och det är inte svårt att uppskatta skickligheten. Kirke är en romanfigur att fängslas av, ett flexibelt föredöme i sin förmåga att ta sig an motgångar. Och ärligt talat: vem har inte önskat uttala förbannelser som fungerar på riktigt?

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/8 2019)

16 aug. 2019

Mamma, Adrian Perera, Förlaget


Anmärkningsvärt nog blev en av 2017 års bästa böcker på svenska knappt recenserad i svenska tidningar. Jag tror UKONs försenade recension i Göteborgs-Posten är den enda dagstidningsrecension jag kunde hitta av Adrian Pereras White Monkey. En helt apart uppväxtskildring skriven i raseri mot rasism, ja, men också i raseri mot själva berättandets struktur, mot de sanningsanspråk som autofiktion reser, och som resultat en trasig historia som visar att rasistiska strukturer finns även på ställen där man inte letar efter dem.

Nu har han skrivit en slags prequel. Mamma är en bok som förvisso går tillbaka till ett uttalat jags barndom, och på sätt och vis är det ju samma barn som i debuten, men här i mer koncentrerad form. Vi följer Anthony – Tony – genom några få dagar, i en gisslansituation mellan mamman Constance och den frånskilde pappan Reidar, som har besöksrätt på lördagar. De två vuxna tävlar om sonens uppmärksamhet, men det är svårt, främst för mamman, som jobbar på fabrik och tvingas lämna barnet vind för våg på dagarna.


Hon har också språkproblem, och hela boken är skriven på fyra språk, som Perera växlar mellan. I fotnoter har han oftast inte direkt översatt men gett referat av innehållet, en slags tolkning från barnets perspektiv. Dessutom finns ett behändigt appendix som översätter allt som är på andra språk, men den delen behöver faktiskt inte konsulteras: hellre blir jag kvar i den förvirring som berättelsen ger, och replikerna på finska behöver inte denna kontextualisering.   

Förvirringen består i att barnet upplever världen exakt så här. Vad Perera gör är något exceptionellt, något jag knappt har upplevt när jag läst andra barndomsskildringar. Mare Kandre var kanske ett undantag, hon var så bra på detta i sina 80-talsböcker: att skriva utan det vuxna filtret, att helt kliva in i barnets värld, och inte ta med sig sina vuxna ställningstaganden och överväganden, för ärligt talat är det oftast outhärdligt odrägligt och opålitligt att läsa barndomsskildringar, gnuggade i sentimentalitet och nostalgi. Perera är befriande okonventionell i detta avseende.

Den otrygghet han gestaltar ifrån Tonys perspektiv är klart övertygande. Där blir Jesus en räddande figur, så som han manifesteras från ett väggporträtt. Och Jesus behövs, i denna värld där skumraskfigurer kryper i kulissen. Vad som händer på riktigt och vad som är Tonys inbillning är inte alltid rätt att reda ut, men klart är att i källaren i huset finns både det olämpliga och det farliga.

Tonys tillvaro, utifrån det tidiga 90-talsperspektivet, innebär att titta på tecknade VHS-filmer, äta torftig mat. Det som kanske imponerar mest, egentligen mer än det i sig okonventionella berättandet, är den slitstarka kärleken mellan Tony och föräldrarna – båda älskar honom, och båda har så svårt att få det att gå ihop. Det är så mycket som är trasigt i denna relation. Humorn blir en skyddsmekanism för Tony, liksom upprätthållandet av de nödvändiga lögnerna. Se där en läxa i vad det innebär att växa upp, kanske, hur man tvingas lära sig hantera det osanna.

Att tala om förnyelse inom litteraturen blir lätt klichéer. Men jag tvekar inte i det här fallet: Adrian Perera lyckas hitta ett nytt sätt att skriva om uppväxt, ett sätt som inte nöjer sig med att följa den snitslade bana som föregångare har markerat. Här finns dock inte bara ett spännande formexperiment, utan även ett emfatiskt klassperspektiv, i mammans livegenhet inför företaget.

15 aug. 2019

Föreställningar, Thom Lundberg, Bonniers


Thom Lundbergs andra roman befäster hans position som ambitiös berättare. Det är en thriller i operamiljö, ojämn men ganska spännande när den väl lämnar sitt uppsåt att väcka bryderier.

Efter Thom Lundbergs debut, den magnifika För vad sorg och smärta, infann sig en viss oro: tänk om det här var hans stora ögonblick, att han inte skulle ha fler lika bra berättelser i bakfickan. Den farhågan kan genast tillbakavisas, då hans andra roman Föreställningar innebär en markant utveckling, i synnerhet berättartekniskt.


Det handlar om skribenten Johan som får i uppdrag att dokumentera en uppsättning av Leoncavallos opera Pajazzo. Hans flickvän Elin har nyligen lämnat honom, och Johan upptäcker kusliga paralleller mellan sin egen livssituation och operans huvudpersoner. Så träffar han på ett möte för en grupp sörjande Agnes.

Hon framställs först som en manic pixie dream girl, det vill säga som en vimsigt charmig knas-Fia. Men det beror mest på att det är Johan som porträtterar henne. När romanen byter perspektiv och vi följer Agnes upptäcker vi att det här är en kvinna med full koll på vad hon vill uppnå. Hon blir också en mer dynamisk karaktär än man i förstone tror. Hon är en aspirerande författare som upptäcker litterär potential i Johans historia. Mer än så behöver inte förklaras här.

Det blir då en intrikat berättad historia där vi följer dessa människor som skuggas av olyckliga omständigheter. Uppenbarligen är syftet att skriva den typ av psykologisk thriller som var populär på 90-talet, i synnerhet på film. Berättelser där verklighetsuppfattningen skevar till och man inte kan lita på sina sinnen, där ont uppsåt tar för sig på de godhjärtades bekostnad.  

Hur lyckas Lundberg med det? Ganska bra, faktiskt, även om det inte riktigt blir lika sinistert som hos Shirley Jackson, Ira Levin och Patricia Highsmith. Anledningen är att dessa amerikanska föregångare lierade sig med det otäcka på riktigt, och det gick inte att lita på att de konsekvent ställde sig på det godas sida med några lyckliga slut.

Det blir i Lundbergs händer indirekt en diskussion om moral, vad en författare kan tillåta sig göra för att berätta om närstående. Storyn om Johan och Agnes är dyster, men det är skrivet med friskt humör. Resultatet är en bladvändare, som bara ibland förlitar sig väl mycket på att förbrylla hellre än att förskräcka.   

Stilistiskt lämnar Lundberg tyvärr något i övrigt att önska, där den korta meningsbyggnaden ibland väcker irritation. Det är också trist att se klichén med långa kursiverade partier i Agnes långrandiga tolkning av Elins dagbok åt Johan, liksom det urvattnade greppet att växla berättarperspektiv. Samt att det vore önskvärt med mer variation i ordförrådet, där vissa ord som ”sordin” återanvänds för mycket.

Ändå är det en i flera avseenden imponerande roman. På ett snillrikt sätt lyckas Lundberg spegla operans lite högtravande stil. Därför blir också vissa invändningar om att det blir förutsägbart meningslösa, även om de ledtrådar och varningssignaler som läggs ut gärna får vara mindre blinkande nästa gång. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/8 2019)

Det, Inger Christensen, Gyldendal


Inger Christensens Det är en både obehaglig och inbjudande bok. Hur kan jag säga att den är obehaglig, eller rentav motbjudande? Det är något som endast den riktiga litteraturen kan uppnå: att vara så uppfylld av sitt ämne att den skrämmer slag på sin läsare. Alla som jag tycker hör till den exklusiva skaran av oumbärliga författare: Faulkner, Duras, Woolf, Lispector, Stridsberg, Schweblin, NDiaye, Dickinson, Jäderlund, Christensen – de är på något sätt farliga, och min första reaktion har alltid varit avsky, rädsla, misstro.

Så är det med Det, som utkom 1969 och som i år alltså firar sin femtioårsdag, och ingår i serien ”Årets danska klassiker”, och nu utkommer i en stilig jubileumsutgåva på Gyldendal. För tio år sedan utkom den på svenska på Modernista, i Marie Silkebergs oftast lyhörda översättning, och även om självfallet Alfabet är en fantastisk bok undrar jag om inte Det är den som går djupast in i mig som läsare. Att läsa den är en ynnest.   


När den utkom hade Christensen utgett två diktsamlingar. Inte mycket i dem förebådar det oerhörda som sker här. Liksom originalutgåvan är denna volym tryckt i maskinskrivartypsnittet Courier, och det var även den svenska översättningen. Faktum är att denna danska version låter texten röra sig ännu längre ut i marginalen, med minimalt utrymme för andhämtning. Det är författarens första konsekventa systemdikt. Metoden utgår ifrån en talserie, där – för att fatta sig nödvändigt kort – talet åtta är i fokus. Åtta gånger åtta, i en hämningslöst kontrollerad loop – ett koreograferat kaos. För världen är kaotisk. Vad gör man? Man upprättar en ordning.  

Det viktiga är inte den yttre ramen. Hos Christensen blir formen aldrig ett fängelse; jämför med sonettkransen Fjärilsdalen, som så elegant och lätt löser de potentiella begränsningar som det stränga versmåttet upprättar. Vad gör hon då? Skriver:

                      På baggrund af disse umulige forhåld
                      der hersker mellem enten og eller
                      eller bare mellem enten og både
                      ja bare mellem enten og ordet enten
                      og på grund af sprogets fuldkomne tavshed
                      om alt det der ikke foregår
                      enten i enten eller ikke i enten
                      bør denne position indtages
                      Så er vi lige vidt!
                      Dette er en kritik af fiktionen
                      fordi det er en kritik af længslen efter verden

En enkel, bokstavlig och rak läsning av Det skulle säga att det rör sig om en skapelseberättelse. Fast egentligen kunde man också nöja sig med det, och prompt hävda att det får räcka med varudeklarationer nu: helst ska man läsa Christensen förbehållslöst, och utan vägvisare. Hon är ingen strikt akademisk fotnotspoet, även om hon tar till det så här efter femtio års nedmontering av skolan lite frustrerande greppet att använda oöversatta motton från franskan och tyskan. Ändå är hon en poet som ska läsas för upplevelsens skull, och den är gratis, individuell, och blir bara störd av museala guider som lägger sig i med förnumstiga lathundar. Det är också vanskligt att börja prata om litterära verk i termer av klassiker och mästerverk, då det genererar två förutsägbara reaktioner: antingen att man blir besviken då inget kan nå upp till de hysteriska lovorden, eller en självuppfylld profetia då man prickar av de sublima ögonblicken, eftersom man vet att man ska leta efter just sådana. Det vanskliga ligger i att man slutar lita på sitt eget omdöme. Brasklapp: i den mån det här är en skapelseberättelse är den filtrerad genom travestins design.

Jag har som sagt tidigare läst Det i Silkebergs översättning. Vad är då skillnaden? Att danskan är ett mjukare språk är en truism. Enskildheterna upplyser att ”betingelser” är ett vackrare ord än ”förutsättningar”, att frasen ”Jeg er en genstand” låter annorlunda än ”Jag är ett föremål”, vilket förstås inte är Silkebergs fel, utan svenskans. Något som inte är helt lyckat i den svenska översättningen är rimmen, men de är å andra sidan inte så framträdande. Är danskan ett mer musikaliskt språk? Nja, vad man kunde komma överens om är att danskan har en annan melodi. Den är mer böljande, mer svindelframkallande än svenskans nästan undantagslöst mer nyktert registrerande. (Ur en sådan bedömning är till exempel Stagnelius en anomali: en icke-svensk poet, med sitt sätt att sjunga. Södergran? En extremt svensk poet, alltid rakt på sak, och alltid rationell.) Svenskan är heller inte lika rakt på sak, utan ägnar sig gärna åt krumbukter och parafraser.

Christensen är alltså både skräckinjagande och hänförande. Hon skriver en enkel slags poesi. Hon menar alltid vad hon säger, och man kan alltid lita på att hon inte kollrar bort dig när du läser. Hennes enkla raka konstateranden säger: så här ser världen ut, det här innehåller den. ”Vi overlever kun fordi vi bruger ord”, säger hon på sitt chosefria sätt.

Men om här inte finns någonting att ifrågasätta, hur blir det då poesi? Om vi fortsätter hålla oss till truismer: tack vare rytmen. Rytm är ett besvärligt begrepp när man talar om litteratur, men det är också det nödvändiga för att förklara vad som sker i en den här massiva boken, det vill säga den säregna musikaliteten som skapas i mötet mellan den hårt kontrollerade formen och den frigörande fraseringen.  

I sin undersökning av världens tillstånd närmar sig Christensen livet, naturen, språkets makt över oss, vår makt över språket, det ömsesidiga utnyttjandet, en värld där man önskar att mellanrummen tillåts existera utan att reduceras till tomrum. När världen är ostadig och kaotisk kan som sagt struktur och ordning vara nödvändig. Det ymniga innehållet bryts mot den behärskade formen. På ett sätt är Inger Christensen en estetisk återvändsgränd. Så här kan man ju inte skriva! Att hon kommer undan med det, vad beror det på? Kanske för att hon ger världen stadga: ”En glemsel der er glemt. Gemt under det nærliggende nærværende, de midlertidigt tilstedeværende forretningers tilstedeværende ting og tingenes subtile struktur der organiserar indbyggernes uro som ro.”

En adekvat titel på en text som denna kunde vara ”stegringens poetik”. Christensen söker alltid det transcendentala. Alltså det där vidare-imperativet, med osäkerheten och besvikelsen som drivkrafter, eftersom världen inte blir färdig, för skapelseberättelsen pågår alltid. Hon omhuldar inte och skämmer inte heller bort läsaren. Men hon ser det som sin självklara rätt att ta plats i världen. I vad jag skulle hävda är en dansk tradition, eller danskare än svenskare, lyckas hon förena det cerebrala med det passionerade – hos svenska poeter hör sådant till undantagen.

Något annat som får Christensens dikter att te sig så himla bra är att de inte är sönderputsade. Perfektion har aldrig varit målet. Det finns en oro över hennes tonfall och bildspråk, och det må vara orättvist, men för all del – att jämföra med Tranströmer visar bara att det går att tröttna på hans inställsamma metaforer, hans fläckfria presentationsteknik som inte lämnar något utrymme åt en läsares invändningar, eftersom dikterna är färdiga och liknar inslagna paket som kan beundras på avstånd, men inte lämnar någon öppning för att man kan riva bort utanpåverket. Han är en poet som inte vill gå i dialog med sin läsare, medan Christensen hela tiden bjuder in mig att delta i hennes försök att förstå världen omkring sig. Tacka fan för att jag inte är överens med henne i alla detaljer.

Bra poesi bekräftar varken världen eller dig som läser. Den erkänner världen som en farlig och ogästvänlig och ibland olämplig plats, men manar på dig för att trotsa allt som talar emot det, allt som vill att du ska tappa sugen för gott. Den riktigt lyckade poesin – Blake, Duffy, Yeats, Rilke, Dickinson, som sagt – den söker konfrontationen, och livnär sig på det trasiga och söndriga, och uppmuntrar friktion. Det finns för mycket som är friktionsfritt, både i livet och i litteraturen. Det som bland annat gör Christensen så värdefull är att hon gör våld på sitt ämne, och hon skriver dikt som inte ber om ursäkt när den gör sig till besvär och krånglar och har sig. Den bra poesin gör det som behövs: betackar sig för det väluppfostrade, säkerhetstänkande och etikettängsliga samhället. Och hos Christensen är humorn uppskruvad och panikartad, och skrattet förtvivlat, hur mycket hon än kartlägger det möjliga.  

Det här är alltså en monstruös bok, diger till omfånget med sina 239 sidor, och utmattande att läsa. Tillsammans med Alfabet bildar den en portal till inte bara dansk eller skandinavisk poesi, utan jag ser det som ett av 1900-talets mest värdefulla och rikaste skatter. I det litterära verk som blir en klassiker går det inte att nå botten: man kan inte tömma Det på sitt innehåll, utan bara läsa och läsa om och varje gång upptäcka den häpnad som uppstår då man ställs inför det som får människan att helt oväntat framstå som omänsklig, för hur ska man annars förklara att det kan finnas sådant här i den här världen?

10 aug. 2019

Leonoras reise. Et essay, Susanne Christensen, oktober


Inom konsthistorien utmärker sig surrealismen i sin generösa hållning till kvinnliga utövare. Flera av dem har fått behövliga uppsving de senaste årtiondena. Det gäller främst Frida Kahlo, Dorothea Tanning och Lee Miller – samt Leonora Carrington, vars öde man kunde följa i en dokumentär på SVT så sent som 2017.

Flera av dem levde också minst sagt äventyrliga liv, och det är inte förvånande att det ibland i lika grad är levnadsödena i sig som fångat omvärldens uppmärksamhet, och inte konsten. Till de mer spännande konstnärerna – alltså oavsett det spännande livet – hör definitivt Leonora Carrington, verksam både som författare och målare. Tre böcker finns översatta till svenska. Om henne har nu den dansk-norska kritikern Susanne Christensen skrivit essän Leonoras reise.


Det är verkligen frågan om en essä, detta ibland missförstådda genrebegrepp. Christensen väljer den sökande metoden, i en kombination av tvärsäkerhet och chansning. Resultatet är en dynamisk text som speglar Carringtons oroliga bildvärld, där nya upptäckter väntar, där det är som att motivet inte fixerats, utan har hamnat i en visuell loop av flertydighet.

Carringtons liv är intressant i sig: född i en aristokratisk familj valde hon relativt tidigt konsten som sitt huvudspår, och fastnade kvickt för den tyske målaren Max Ernst – ungefär lika kvickt som han fastnade för henne. De flydde ut till fransk landsbygd för att måla varandras totemdjur – Leo(nora) valde hästen, vad Max valde har jag glömt. När kriget kom flydde hon vidare till Spanien, Portugal, och så småningom USA och Mexiko. Större delen av sitt långa liv skulle tillbringas där i Mexiko – Frida Kahlos land.

Hon fick två söner, som hon raskt övergav när rastlösheten slog till. Men som sagt, Christensen har minst av allt skrivit en reguljär biografi. Flera avvikningar följer, där den som kanske gör starkast intryck rör två kulturarbetare som väljer att begå självmord. Hon reser för att uppdaga oprövade insikter i New York, Mexiko City och Los Angeles, och träffar andra som drabbats av konstnärens sällsamma utstrålning, och de bildar ett slags inofficiellt sällskap.

Susanne Christensens syfte är att demonstrera Leonora Carringtons plats i samtiden, att det är ett konstnärskap som fortsätter engagera och berör de frågor vi är upptagna av. Några av dessa frågor rör naturens död, konstens undanskuffade position, pessimismen och likgiltigheten som verkar ta över kulturen – samt häxeri och magi. Det görs med hjälp av att i första hand förankra Carrington i sin samtida kontext, den produktiva modernistiska epoken från 30- och 40-talet. Sedan nosar Christensen rätt på exempelvis Rachel Carson för att koppla ihop Carringtons engagemang med en ekofeminism som ligger helt rätt i tiden nu, långt efter att Carson på tidigt 60-tal skrev sitt epokgörande verk Silent Spring. Det ska betonas att det inte är helt enkelt att fastslå Carringtons konst som entydigt feministisk, något som i och för sig gör den ännu mer förtjänt av uppmärksamhet. Det ska också understrykas att Christensen pedagogiskt visar vad som försiggår i de symboltäta målningarna.   

Christensen tar hjälp av Mark Fisher och Simon Reynolds för att ta sig an ämnet, och deras användbara begrepp dyskroni och retromani för att illustrera kapitalismens seger över allt motstånd och nostalgin som läggs över all offentlighet. Då kan behovet av en starkare slags konst väckas, och som jag förstår Christensen lånar hon André Bretons definition av den eftersträvansvärda konsten som the marvellous. Det kunde väl också förstås som det sublima, ytterligare ett missförstått och kanske rentav befläckat begrepp. Att söka efter the marvellous låter i alla fall för mig som en god utgångspunkt, och tveklöst sysslar Leonora Carrington med just detta i sin konst.

Det här kunde bli mer än lovligt teoribundet, speciellt när Christensen plockar in den notoriskt kryptiska Donna Haraways cyberfilosofi. Dock åstadkoms då ett tänkt möte mellan Carrington och Haraway, och Christensens essä flyttar fokus till fiktion. Men med en disclaimer som visar att romanen har gått i stå sedan millennieskiftet, i synnerhet den skandinaviska jag-romanen, och som kritiker är det lätt att dela uppgivenheten som markeras i den retoriska frågan: ”Hvor mange romaner publiserer ikke forlagene om det skandinaviske hverdagslivet sett fra et eller annet gjenkjennelig jegs synspunkt? Noen burde legge en science fiction-bombe under det skandinaviske jeget.”

Det som också underlättar och tar udden av det teoretiska är den frenesi som investerats i skrivandet. Christensen hyllar ilskan som konstnärlig drivkraft, och det är inte svårt att upptäcka spår av den post-punk som fungerat som ledstjärna. För den delen kan hon med omsorgsfull bekymmerslöshet visa hur popkulturen är behjälplig, då det var det skotska bandet Aztec Camera som upplyste henne om aztekerna, samt att Neil Youngs låt ”Cortez the Killer” informerade om den spanske erövraren Hernán Cortés härjningståg på aztekerna under 1500-talet.    

Jag har, sedan jag såg en surrealistutställning på Neue Nationalgalerie i Berlin för snart tio år sedan fascinerats av Leonora Carrington. Susanne Christensens bok ger inte alla nycklar, men det är inte heller den typen av bok. Snarare är det den typ av inspirerande essä som visar möjligheterna som är tillgängliga för oss alla, åtminstone vi som söker the marvellous.

9 aug. 2019

Hur ska jag säga vad som kommer, Teji Grover, översättning Lars Andersson, Lars Hermansson, Ann Jäderlund, Niclas Nilsson, Staffan Söderblom, Birgitta Wallin, Tranan


Tranan är pålitliga i sin utgivning av litteratur främst från den icke västerländska världen. Länge har deras romaner utgjort ett oumbärligt tillskott, en nödvändig injektion i ett litteraturklimat som annars hade tett sig torftigt.

Romaner, ja, men poesin? Nja, va? Nu har de i alla fall tillgodosett ett behov av den indiska poesin, när de ger ut Teji Grovers Hur ska jag säga vad som kommer. Här finns dikter från hennes fem diktsamlingar, skrivna på hindi. De sex översättarna har fokuserat på varsitt urval från engelska och samarbetat med poeten. Som synes är det respekterade namn som har jobbat med de här dikterna.


Ann Jäderlund, till exempel, aktuell också med översättningar av Jo Eggens Stavkyrkodikter. Hennes översättningar här skiljer sig något från de andras bidrag, genom att vara mer avskalade, mer reducerade. Är de självsvåldiga? Vi minns hennes Emily Dickinson-översättningar som väldigt egenartade, här är det inte lika lätt att upptäcka vad hon har gjort med originalen. Någon av dikterna har jag läst på engelska, men i så fall har hon den här gången förhållit sig närmare originalen.

Det rör sig om dikter som låter sig kategoriseras utifrån sin geografiska position, med flitiga inslag av gurkmeja, armringar, danssteg, berg, fåglar, vatten:

                      Din hands röda stenar
                      glödde på spegelbrädden
                      i skenet
                      från palsaträdets blommor.

Det är en slags naturdikt som det är lätt att exotisera, kanske också lika lätt att förminska. En del av metoden består av iscensättningar, variationer av likartade motiv. Grover skriver om myt och religion på ett sätt som kan uppfattas som udda. Samtidigt är poetiken tidlös och ursprunglig, där hon går i dialog med västerländsk konst, film och filosofi. Så kan ens tolkningar underlättas av den essä som medföljer, ”Om att dikta”.  

Mitt första intryck av de här dikterna är svalt. Teji Grover har ett tonfall som är nästan uppseendeväckande enkelt, för att inte säga banalt. Det är nog en fråga om temperament. Strax uppfattar jag också det konsekventa som en medveten teknik, att hon så att säga tar ned det storslagna på jorden – punkterar sina egna metaforer, som om hon var skeptisk till bildspråkets förmåga att ge en korrekt bild av världen.  

7 aug. 2019

Ducks, Newburyport, Lucy Ellmann, Galley Beggar Press


En av livets smärre frustrationer är att ingen vet hur det var att tillhöra de första läsarna av James Joyces Ulysses. Vi kan bara föreställa oss hur perplexa de var: utmanade, chockade, förvirrade, ilskna, uppgivna, ledsna, men kanske också i någon mån upprymda, eller upprymd, denna enskilda läsare någonstans på jordklotet, som uppfattade exakt hur banbrytande den boken var.

Mycket har sagts om Virginia Woolfs initiala fördömande när hon tillhörde de tidiga läsarna av Joyces mastiga verk, men mindre bekant är att hon också imponerades och faktiskt refuserade den till sitt förlag Hogarth Press inte för att hon tyckte att den var oanständig, utan av praktiska orsaker – hade de antagit den skulle hon ha behövt lägga all annan utgivning åt sidan i två år.


Nu har jag läst Lucy Ellmanns roman Ducks, Newburyport, och får en viss aning om hur det kunde ha känts att vara de där tidiga läsarna av Ulysses. Det här är nämligen ett formexperiment som kan sägas sätter Joyces roman i skuggan, och liksom för att understryka parallellerna har omslaget till min utgåva en liknande utformning – om Ulysses var snorgrön som det irländska havet är denna bok stålblå som de moderskänslor som den uppehåller sig vid. Det är en roman på drygt tusen sidor, om man inkluderar appendixen, skriven som en enda mening. Att läsa de sista 50 sidorna eller så i Joyces roman, Mollys monolog, är i sig utmanande, för den som läser dem noggrant. Här är denna metod då upphöjt i tjugo.

En amerikansk hemmafru och fyrbarnsmor i Ohio är det som för den inre monologen, ett tankeflöde som kretsar kring barnen Stacy, Jake, Gillian och Ben, samt maken Leo. Men mer än om familjemedlemmarna tänker den namnlösa kvinnan på pajbakning, på att få ihop sin vardag. Som en återkommande inledare fungerar frasen ”the fact that”, en anaforiskt inskjuten formulering som triggar tanken, och får henne att fokusera på olika fakta, olika typer av sanningar.

Många av dessa sanningar handlar om det amerikanska samhället av idag. På sitt intrikata och ofta underförstådda sätt blir Ducks, Newburyport en roman som kombinerar estetik med politik. Måste den vara så här … jobbig? För ja, inbilla dig inget annat: att läsa den är utmattande på ett sätt som inte påminner om någon annan läsning jag har gjort. Den är, för att låna ett av dess uttryck, helt ”crazee …

Det är ett monster till roman, och hur kan man göra den rättvisa, om man inte tillåts skriva i skalan 1:1, utan styckesindelning, och utan punkt förrän på sidan 998? Det är lika lätt och svårt att säga vad det innebär att läsa detta efter 5-6 sidor som det är efter tusen. Nu är det inte helt sant att punkter inte förekommer innan dess: någon gång då och då – med den oregelbundenhet man inte annars förknippar med fiktion – följer vi en pumahona som stryker omkring i utkanten av samhället, och vi följer parallellt hennes tankar, som på ett kusligt sätt speglar hemmafruns liv och öde. Även puman oroar sig över sina ungar, och det finns över hennes situation den typ av strövande evighetsgrubblerier som man kan hitta i Cormac McCarthys romaner: alltså levande väsen och deras relation till naturen utifrån sub species aeternitatis.

Kvinnan tänker på Ohio, på USA, på Trump, på de usla försäkringsvillkoren, på skolskjutningar, på fraser ur gamla sånger, på sin odräglige ex-man Frank, på Laura Ingalls Wilder, på mamman, på klimatvarningar, på absurda tidningsrubriker, på maträtter, på sina höns, på gamla filmer, på sin blyghet, på sin avbrutna lärarkarriär – tja, hon tänker på allt som livet innehåller, kunde man summera. Här finns ingen plats för metafysik eller spekulationer, bara den stålblå sanningen. Det är ett ältande, där de flitiga upprepningarna fungerar som krokar för tanken att haka fast vid. Hon är ursinnig över orättvisorna som samhället måste upprätthålla, intill förtretlighetens gränsområden. Där finns också en gnagande oro, att hon håller på att bli gammal, manifesterad i en markantare glömska men också en kroppslig skröplighet. Så är hon också svartsjuk på sin man Leo, men älskar honom förbehållslöst, i en kärleksförklaring som är stark och ogrumlad, och likaså äldsta dottern Stacy, och deras svåra relation. Och hon saknar sin katt Batsheba. Ja, man kommer henne nära, och det är förstås det som är det mirakulösa och det som utgör romanens triumf över alla andra konstformer: den här kvinnan blir en levande individ, som det är sorgligt att ta avsked ifrån när boken är utläst.  

På det kusliga sätt som tiden ibland förfäktar läser jag Ellmanns roman några av de första dagarna i augusti, och nås av nyheter fredag 2:a augusti om först en masskjutning i Texas, med tjugotvå döda. Bara några timmar senare en ny skjutning, i Dayton, Ohio, med tio döda. Då blir kvinnans oro över vapentillgången och skjutningar inte bara begriplig, utan rimlig, akut, och till och med oundviklig. En av orsakerna till den kryptiska titeln är uttrycket ”sitting ducks”, något huvudpersonen återkommer till. Även fraser upprepas, som ”I don’t know but they know”, ”waken up and smell the coffee”, utifrån en metod som känns igen från Ellmanns tidigare romaner, där vi här kan läsa ”not so fast, Goldberg” som en blinkning till Sweet Desserts från 2013. 

Kanske glömskan är ett av de intressantaste sidospåren, den glömska hon känner att hon är på väg mot – eller om det bara är ignorans, ett tecken i tiden? Så fungerar tanken för henne, ett sätt att hålla fast vid vad som konstituerar henne som människa, kanske det som är vår själ. Intryck, erfarenheter, minnen, ja, men hon tar också aktivt avstånd från nostalgi: ”the fact that I don’t remember much, and everything I do remember makes me sad.” Men hon tänker så klart också på framtiden, med samma skepsis: ”the fact that sometimes I think that people today must be the saddest people ever, because we ruined everything”. Det är alarmerande tankar, men också väldigt roliga; den här hemmafrun är fullastad med sardonisk humor, av det förtvivlade slaget, men ibland också av det självironiska, som när hon beklagar att Philip Glass musik är för repetitiv. Humor är ett frekvent inslag, i oväntade utbrott som ”the fact that one good thing about having four kids is I never have to criticize them, because they do it for me”, eller när man i appendix får veta vad akronymen FLOTUS egentligen står för: ”Furtive Limpet on the Unmanageable Slime-eel”.

Hon är bildad, och har också en känsla för språk, för funderingar och överväganden, som hon tar sig an med en påhittighet som ideligen associerar vidare över ords ljudlikhet, och ofta hamnar någonstans där tanken liksom bara släpper av henne, utan att hon själv styr över det, med upprepningar, nödvändiga upprepningar som liksom kidnappar eller förhalar tanken för att nå fram till problemet. Lika gärna tänker hon på nutiden som på dåtiden – på gamla misstag, liksom på det som sker i nuet. Och inget händer, egentligen, förutom att hon bakar sina pajer och tittar på gamla svartvita filmer. Man kunde säga att den utspelar sig under en sekund, eller under några veckor. Hon gör ett besök hos tandhygienisten, ett annat hos gynekologen, får punktering och fryser nästan ihjäl, besöker ett köpcenter med barnen och blir instängd på grund av översvämningar. På så sätt löser Ellmann det problem som en viss typ av romanförfattare har sysselsatt sig med sedan åtminstone Balzac och 1830-talet: hur skriver man verkligheten på ett trovärdigt och autentiskt sätt? Varför inte så här, som ett enda pågående flöde, som inte avbryts av intrig, narrativ, plot. Det ofiltrerade sättet att skriva indikerar att vi kunde kommunicera också så här, utan att tänka på konsekvenserna. Det är både banalt och allvarligt, klichéfyllt, men så är också livet.  

Det är det moderna livets avigsidor som den här besynnerliga romanen tar i anspråk. Barnen som förevisar tendenser att bli allt mer ouppfostrade. I stället för att tala om igenkänningsfaktorn – som förvisso är hög – kunde man säga att den arbetar med att skapa resonans hos sin läsare, ett gensvar. Finns det läsare till en så här, med förlov sagt, jobbig bok? Jag tror Ellmann har lagt sådana betänkligheter åt sidan. Annars skulle hon inte fortsätta med ett projekt som kunde te sig så galet och okommersiellt.

”the fact that there’s some other word I hate, something starting with F maybe, fortitude, or no, a verg, fumigate, something long, not fornicate, surely, my my, no, it’s more like fructify, or refurbishment, fluctuate, fluctuation, furbelow, fermentation, fulminating, that sort of word, oh I don’t know anymore, the fact that usually I think it might be pulchritudinous, not an F word at all, the fact that pulchritudinous sounds like completely the opposite of what it is, the fact that it sounds like barf really”

Så här skriver hon konsekvent, låter idéer bara flyta omkring, och korsa varandra. Den uppmärksamme läsaren kanske påminns om David Foster Wallaces gamla test där han använde just ordet ”pulchritudionous” som exempel på ord som betyder motsatsen till vad det låter om (ett fult ord som bokstavligen betyder ”vackert”). Foster Wallaces bidrag till genren knepiga romaner är ju den lika tjocka Infinite Jest från 1996).

Vad är det för märklig, för att inte säga märkvärdig drivkraft bakom läsning av böcker som dessa, där denna utmärker sig? Är det just märkvärdigheten – det pretentiösa uppsåtet som bara kan uppskattas av pretentiösa läsare? Vet inte, bara att jag gladeligen erkänner mig vara pretentiös, om det nu är vad som krävs för att tillhöra läsarna av en roman som denna. Det är inte heller helt lätt att återge den kamp det innebär att läsa den. Då är inte sidantalet heller det värsta, då det faller platt vid jämförelser med Karl Ove Knasugårds sista installation i Min kamp-serien, för att inte tala om Lars Norén dagböcker, där var och en överskrider denna i sidantal.

Lucy Ellmann är dotter till Richard Ellmann, som skrivit den kanske mest renommerade biografin över Joyce (redan 1959). Hon har tidigare gett ut några romaner som kanske inte riktigt nått ut lika väl som denna klump. I juli hamnade den på långlistan till Bookerpriset, och även om den inte vinner detta riktigt stora pris finns det anledning att fundera på dess värde, och dess framtida öde. Det är en unik roman, och man ska inte sikta in sig alltför mycket på samtida omdömen. Vi får påminna oss att om Bookerpriset hade funnits på 1920-talet hade Joyce knappast vunnit för Ulysses. Och dessutom fick han aldrig heller Nobelpriset. Tredje september krymper långlistan från tretton namn till sex, och min föresats var att hinna läsa klart romanen innan dess: jag hann med viss marginal, men det tog faktiskt nästan en hel vecka. Av de på listan har jag läst Jeanette Wintersons Frankissstein, och kommer i september att läsa Margaret Atwoods The Testaments. Sedan är jag förstås intresserad av de jag har läst tidigare, som Valeria Luiselli, Chigozie Obioma och Max Porter (jag har läst Deborah Levy också, men det kan räcka så).

Kanske det är så enkelt att Ducks, Newburyport är en triumf eftersom den på ett tämligen unikt sätt demonstrerar att den experimentella romanen inte har spelat ut sin roll. Tamejfan om den inte rentav är den första helt lyckade experimentella romanen! Åtminstone kan jag sakna den här typen av kaxighet hos den inhemska litteraturen: vem blir först av våra svenska författare att våga vara så här konsekvent och radikal i sin tolkning av hur en roman ska se ut? 

Anthony Burgess sa en gång att varje romanförfattare som skriver på engelska, inklusive honom själv, sätter sig vid skrivbordet för att inleda sin kommande roman med tanken ”jaha, nu ska jag ännu en gång skriva en roman som inte är lika bra som Ulysses." Lucy Ellmanns Ducks, Newburyport förhåller sig till James Joyces Ulysses ungefär så som Vergilius förhåller sig till Homeros. Typ så här: synd grabben att du var först, men vet du vad? – jag kan skriva en bok som åtminstone inte är mindre bra än din.