att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 apr. 2020

Sveriges mest mångsidiga författare


Det är en underdrift att kalla P O Enquist för en av vårt språks mest betydande författare. Samtidigt finns det en fara i de ensidiga hyllningarna som kommit honom till del långt innan hans frånfälle. Nämligen att föremålet fastnar i en statisk kanonisering och blir ett nationalmonument. De genuint intressanta författarskapen behöver omtolkas, omvärderas, och inte minst ifrågasättas.

Den typen av kritiska insatser behövs för att författarskap inte ska stagnera i de till intet förpliktigande lovorden, men vi kan avvakta med dem. Just nu räcker det med att konstatera att Sverige förlorat inte bara ett av våra ytterst få bidrag till den internationella litteraturen, utan också en väldigt älskad röst. En röst som inte heller enbart tillhör litteraturen.  
 
Foto Magnus Liam Karlsson, Norstedts
När Nathan Söderblom jordfäste Gustaf Fröding 1911 konstaterade han att svenska språket fått sorg. När P O Enquist nu dör kan man konstatera att det visserligen är den ambtiösa svenska litteratuen som får sorg. Men sorgen tillhör också den samhällsengagerade och debatterande röst som var Enquists. De återkommande inläggen i Expressen under mer än femtio år har präglat min generation, men också hans självklara sätt att ta del i en offentlighet, som när han på på 70-talet ledde debattprogrammet Kvällsöppet.    

Vad är det då som är Enquists storhet? Alla har sin personliga favorit bland hans många böcker, oavsett om det är dokumentärromanen om balutlämningen, Legionärerna, eller skildringen av arbetarrörelsen, Musikanternas uttåg, den spekulativa Kapten Nemos bibliotek, eller romanen om Lewi Pethrus, Lewis resa, eller självbiografin Ett annat liv. Eller någon annan.  

För uppräkningen ovan av fem titlar kan också bytas ut mot fem andra. Vad som blir uppenbart är bredden och mångsidigheten i hans författarskap, men också att det är svårt att återge hans böcker utan att förminska dem. Han skriver romaner som bågnar av intryck och erfarenheter och som inte så gärna följer raka linjer eller intresserar sig för att vara stringenta och ordentliga. Han lyckas med något så unikt som att skriva svår och smal litteratur som samtidigt är folklig och får ett stort genomslag hos läsarna.  

Vad som saknas i uppräkningen är bland annat fina essäböcker som Kartritarna och dramatiken, där främst I Lodjurets timma sticker ut med sin kusligt exakta skildring av en ung mördares psyke. Den förmågan att utan en dömande blick gestalta oss människor i all vår svaghet och mänsklighet är sällsynt och något som inte kan ersättas, och något som ofta återkommer i hans romaner.  

Två gånger fick han August-priset, och när jag satt i juryn 2013 våndades vi om hans aktuella och sista bok Liknelseboken, som är en fortsättning på Ett annat liv, verkligen var tillräckligt bra. Det var den, även om den inte kunde hota Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande.

Att nu i efterhand överblicka Enquists verklista visar att här finns gott om belägg för att det är ett författarskap som näppeligen riskerar att hamna i glömska. Hans förmåga att förhålla sig till sitt material indikerar att vi läsare kommer att fortsätta hitta fram till hans undersökningar av människan i hela hennes psykologiska räckvidd. I grund och botten är det ju detta han sysslade med: orättvisan, vår oförmåga att hantera besvärliga ämnen, men främst människans inneboende dubbelhet, att vi är både onda och goda och att vi bara kan acceptera det.

För att P O Enquist ska förbli det vi kallar en levande klassiker välkomnar jag de mer kritiska läsningarna i framtiden. Inte minst pekar han själv ut en sådan läsart när han tar sig an klenoden August Strindberg, i till exempel manuset till tv-serien Strindberg. Ett liv, som sändes på 80-talet, och i en formidabel essä om Fröken Julie där han med slipad sarkasm vänder sig mot både författarens intentioner och den välvilliga tolkningstraditionen av denna pjäs. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/4 2020)

Tomas Tranströmer, "Med älven"

I det senaste numret av Liberal Debatt bidrar jag med en kortare analys av en av mina favoritdikter av Tomas Tranströmer, "Med älven". Man kan läsa den här:

26 apr. 2020

Mr Salary, Sally Rooney, Faber Stories


Med anledning av att Sally Rooneys fenomenala andra roman Normala människor blivit tv-serie och från tisdag kan ses på Svt läser jag hennes novell Mr Salary, som publicerades i Granta i april 2016, alltså innan hon debuterat med Samtal med vänner. Liksom romanerna finns även denna översatt av flitiga Klara Lindell, till Novellix, men jag råkade hitta den i en serie med små böcker som Faber & Faber lanserade när förlaget fyllde 90 år.

Sukie bor i Dublin men har pluggat i Boston de senaste åren. När hennes far är dödligt sjuk i cancer åker hon hem en jul och ska bo hos Nathan, en femton år äldre man som hon varit inneboende hos åren innan hon flyttade till USA, efter att mamman dött. Nathan och Sukie skämtar på ett halvt ekivokt sätt med varandra, och det är lätt att lista ut hur den här novllen ska sluta.


Så ja, med facit i hand kan man beakta valpigheten hos en brådmogen författare, men också att det redan här blir uppenbart hur skickligt hon laborerar med den urgamla tematiken om maktförhållanden i relationer. En relation är ju alltid ojämlik, oavsett om skevheten avser ålder, status, passionsinsats, eller pengar. För ”Mr Salary” är ju det namn pappan gett på den rikare Nathan, och också i Normala människor skriver Rooney med skarpt öga på klasskillnaderna när hon låter den rikare Marianne och den fattigare Connell exponeras för på universitetet.

Denna korta novell skildrar denna pekunära obalans ungefär lika snyggt som Pet Shop Boys gjorde i sin låt ”Rent”, där ”Words mean so little, and money less / When you’re lying next to me”. Rooney har en osviklig blick för de avgörande detaljerna, i något så enkelt som Sukies underklassiga resväska som Nathan drar åt henne på flygplatsen, med farhågan att någon ska få för sig att den tillhör honom, och Sukie som då tittar på hans kostym och ställer den i relation till sina egna slitna kläder – inte en chans, lyder hennes slutsats.

Men det som hon gör allra bäst är ju att skapa levandegjorda människor. Författare är bra på olika delar, men det som jag främst fångas av hos Rooney är hur hennes karaktärer blir trovärdiga och intressanta för mig som läsare – att jag kan föreställa mig dem som människor utanför sitt sammanhang i fiktionen, genom att författaren har gett dem sådan närvaro. Därför blev jag minst sagd förvånad när så många svenska kritiker var njugga mot den svenska översättningen av Normala människor i fjol.

Rooney har också ett intellligent och roligt språk, och lyckas gestalta Sukies inre på ett målande sätt: ”Emotionally, I saw myself as a smooth, hard little ball. He couldn’t get purchase on me. I just rolled away.” Den som inte kan dra fördel av henne är pappan. Hon har hittat en strategi för att undkomma hans problematiska sidor, och dåliga föräldrarelationer är ytterligare något som Rooney är bra på att skildra – Mariannes mamma i Normal människor är det bästa exemplet på föräldrars ondska.

Så handlar det i hennes böcker ofta om människor på tröskeln till något annat, kanske vuxenlivet, eller bara en ny fas i sitt liv. Rooney tar oss med till denna tröskel och visar vad som samlats där: allt det farofyllda, främmande och obekanta som härbärgeras av det vi döpt till ”framtiden”.

När Sally Rooney i England ibland jämförts med Jane Austen kan man himla med ögonen åt sådana överdrivna storord, men det finns en relevans i att båda ägnar sig åt den comedy of manners som är så bra på att låta de obehagliga sanningarna slinka ned med hjälp av charmigt språk. Rooney är helt enkelt oerhört driven i att framställa våra umgängessätt, och redan i denna novell visar hon alltså en del av detta.

23 apr. 2020

Vårt behov av vers. En nonsenspoetik för nervösa, Isabella Nilsson, Ellerströms


Sveriges bästa nonsenspoet Isabella Nilsson har skrivit en handbok i levnadskonst. Det är ett halmstrå i osäkra tider, en diktantologi och en poetisk plädering för det löjligas värde.

Varför är nervösa människor så upptagna och beroende – för att inte säga besatta – av trådar? Isabella Nilsson, Sveriges briljantaste nonsenspoet, har svaret.


Det finns i hennes nya bok, den på alla sätt fina Vårt behov av vers, med underrubriken ”En nonsenspoetik för nervösa”. Den tar sömlöst – trådlöst – vid efter den poetiska Nonsensprinsessans dagbok från två år sedan, en bok som balanserade psykisk ohälsa med halsbrytande ramsor och ordvitsar.

Titeln på den poetik som nu utkommer som ett appendix anspelar förstås på Stig Dagermans ”Vårt behov av tröst”, och så arbetar Nilsson gärna: hon tar något bekant och vrider det ett varv, och ger ett helt nytt perspektiv. Det är intelligent, fyndigt, roligt, men också med många stänk av allvar.

Hennes bok är en plädering för värdet i det nonsensartade, och det värdet ligger inte enbart i det litterära fältet, utan även i det existentiella. Bokens upplägg är nio diktöversättningar av Mervyn Peakes nonsensdikter, följda av korta essäer. Kortfattat kan tilläggas att den brittiska traditionen har en mer omfattande och tillåtande syn på nonsenspoesin än den svenska.

Nilssons översättningar tar sig ibland vissa friheter och blir väl då mer att likna vid egna dikter. Flera gånger tycker jag att hon rentav förbättrar originalet: ”Min sång är inte praktisk, / Didaktisk eller sann, / Men dunkelt kontrafaktisk / Och mandelmassvis grann.”

Här finns lika mycket utrymme åt det tramsiga som åt det trasiga. I stället för att se sysslandet med det löjliga som verklighetsflykt blir det en strategi för att hantera en vämjelig tillvaro. När inget blir värt att ta på allvar öppnar sig nya möjligheter (nya löjligheter, skulle Nilsson tillägga).

Vad man så får med denna lilla svarta bok är alltså en antologi med nio fina dikter av Peake, nio finfina närläsningar av Nilsson, och på köpet en hel kurs i livskunskap. Hon skriver om hur det är att vara ”dödsångestens lilla bitch”. Hon skriver också ett försvarstal för rätten att hylla onyttan.

Det är en berömvärd position. Eftersom livet till så stor del består av tävlan, konkurrens och effektivitet är vi betjänta av det meningslösa. Det är i grunden en existentiell fråga: vad lever vi för? Här finns ett alternativ till det själlösa liv som många av oss lever. Nilssons argument ligger i något så enkelt som känslan för ords klang och valörer – med hjälp av språket och poesin blir livet drägligt och uthärdligt.

Den bundna versen blir ett sätt att hantera oordningen i tillvaron, och att försöka hålla den psykiska sjukdomen i schack. Det är där trådarna kommer in, som ett behov att ha någonting att hålla fast vid när det stormar inombords, även om det bara är ett halmstrå. Vi uppmanas att släppa tråden, tappa kontrollen, inte vara så förbannat duktiga hela tiden.

Många av Peakes dikter är som sagt bra, men aldrig har jag läst något så bra av honom som i Nilssons tonsäkra och kongeniala översättning:

Att löpa linan ut blir svårt
När linan är en härva.
Livet är en gordisk knut
Som världens barn får ärva.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/4 2020)

En stund är vi vackra på jorden, Ocean Vuong, översättning Andreas Lundberg, Natur & Kultur


Först titeln. Den är så outsägligt vacker, men sorgsen, på det sättet att det kanske bara är det riktigt sorgsna som kan vara så här vackert. En stund är vi vackra på jorden. På engelska: On Earth We’re Briefly Gorgeous. Kan en bok ens ha en mer inbjudande titel?

Det är Ocean Vuongs debutroman. Liksom diktsamlingen Natthimmel med kulhål är det Andreas Lundberg som har översatt, och han har gjort ett vackert arbete med att föra fram originalets särpräglade rytm och klang och betydelse.


Det här handlar då om pojken Little Dog som följer mamman från Saigon till USA. Det är en knaper tillvaro, med mamman som arbetar på nagelsalong och knappt lär sig engelska. Till denna icke läskunniga mamma skriver den vuxne sonen ett långt rörande brev om sitt liv, om sina minnen.

Pojkens namn är en talisman för att skydda honom från de onda andarna som hemsöker föräldrahus för att plocka åt sig själarna hos barn som fått finare namn, och därmed anses vara värdefulla byten. I sitt nya hemland blir han mobbad. Frihet och trygghet är betingade.

Jo, det handlar om identitet, och om hur man förhåller sig till sitt modersmål – pojkens vietnamesiska befinner sig ständigt på ett barns nivå – och om drömmen om en drägligare tillvaro. När pojken betraktar sin mammas arbetsskadade händer konstaterar han: ”Jag hatar att de både är priset för en dröm och ödeläggelsen av den.”

Det är en roman om smärtstillning i olika former, oavsett om det är med hjälp av Oxycontin eller massage av mammans axlar efter en hård arbetsdag. Så, det är en ömsint roman om relationen mellan pojken och modern, men också en kärleksroman, där pojken inleder en trevande relation med den jämnårige Trevor. En inte okomplicerad relation, präglad av depression och droger.

Även för den som läst otaliga uppväxtskildringar blir mötet med Vuongs roman häpnadsväckande. Han utför ett säreget minnesarbete i skarpa fragment, och skriver okonventionellt på så sätt att – som Lundberg nyligen berättade i en intervju i Ordfront – det är skrivet i den österländska traditionen kishōtenketsu. Den förlitar sig på ett cirkulärt berättande och sviker vår förväntning på upptrappning, vändpunkt och nedtoning.   

När cynism regerar världen, Little Dogs och vår, kan det här vara ett botemedel. Vuong skriver om våld, men det som räddar oss är skönheten. Eller säg så här: störst av allt är språket. Och det är verkligen ett språk som får hans berättelse att ge ett svindlande intryck.

Så, är det en bok som lever upp till sin titel? Ja, faktiskt. Det är en sällsynt fröjd att läsa, på så sätt att den infriar sitt löfte och redan känns som en oförglömlig läsupplevelse. Men det är alltså en fröjd som inte saknar bedrövelse – snarare blir det en påminnelse om balansen mellan ytterligheter som en nödvändig levnadsstrategi.   

I mötet med Trevor får vi också en ledtråd till hur Ocean Vuong vill att vi ska läsa romanen, det vill säga hur den förhåller sig till autofiktion. Trevor frågar vad Little Dog var innan de träffades, och får svaret att han ”drunknade”. Och nu är han – vatten. Som havet, alltså. Oceanen. 

21 apr. 2020

Folkets park, Adam Westman, Chateaux


Mikroförlaget Chateaux ger ut en poesitidskrift och åtråvärda och unika små häften, där man kan hitta etablerade poeter som Leif Holmstrand, Helena Eriksson och Ida Börjel. Men de har också gett ut Iman Mohammed innan hon kom ut på Norstedts 2018 med Bako trädet ryggar, samt Adam Wesmtan innan han kom ut på Nirstedt/Litteratur med Taberg förra året.

Westmans debut var Frankfurt (M) från 2015, två parkdikter i det som förlaget samlar i ”Turkosa serien”. Nu utger de en slags ”Best of”, med ytterligare nio parkdikter: Folkets park. Här finns då ett antal dikter som är publicerade i olika sammanhang, inte bara hos Chateaux, utan även i tidskrifter som OEI, Tydningen, danska Ovbidat, samt instagramkontot domflestadikter. Trots att boken är längre än hundra sidor är den sparsmakad.


På ett plan kommunicerar Westman med 80-talets omhuldade ”platsdikt”, men på ett annat är han ute i uppsåt som tidigare inte uppdagats. Den poetik som var tydlig i Taberg är förstås närvarande även här, på så sätt att det är kortfattat och lakoniskt, och beskrivande och – för att ta till ett laddat ord: sävligt. Ja, sävligt på så sätt att det är nästan stillastående.

Vad vi läser är då ett antal platsregistreringar, där Westman med stark närvaro och inlevelse tecknar platser utifrån de intryck som blicken förmedlar. I de tidiga dikterna –samlingen spänner från 2015-2019 – finns en viss allitterationglädje (”formen sväljer en svala / i din blinda blick”) som kan te sig aningen outvecklad eller juvenil, medan det blir betydligt mer sofistikerat i de senare. Inte minst märks det genom att den senast publicerade dikten placeras först i boken, följd av de tidiga dikterna i Frankfurt (M). Den boken består av två häften, egentligen endast två ark. Den tekniken upprepas: det vill säga, dubbleringen, omtagningen, diptyken, de kommunicerande kärlen, eller om det ska ses som sequels.

Medan boken Taberg kunde uppfattas som nästan provocerande kortfattad och begränsad i sitt uttryckssätt tycker jag Westmans poesi mer kommer till sin rätt i det här formatet. Eller också: att det här lakoniska sättet att skriva skapar andra och mer fruktbara mönster när de kopplas loss från kontexten i just den boken, i just den skildringen. Här blir det mer konskevent genomfört.

Det här ordknappa sättet att skriva ligger nära den fragmentets estetik som Gunnar Björling beslogtog, och kortformen har ju även beslagtagits av Ann Jäderlund – inte enbart då i hennes senaste bok Ensamtal, utan jag tänker på samlingen Kalender röd levande av is från 2000. Det hon där med en underbar sammanställning kallar ”hyperljusljusa” kan hos Westman definieras som ”hyperkortkorta” utsagor. Men den sensualism hon odlar görs inte lika påtaglig i de här dikterna.   

Däremot finns det en oro, en panik i det outsagda, när dikterna upphör med rädslan intakt – för vad är det som förtigs här? Vilka abstrusa verkligheter kan stumheten öppna för? Läser man dikterna som enskilda enheter blir det lätt kufiskt, men i sitt sammanhang blir det mer imponerande, och det skapas också större förutsättningar att ges insyn i vad själva syftet är.

Westman erbjuder något som lite klyschigt kunde kallas ”att leva i samklang”, men det är inte helt självklart att det betyder att leva i samklang med naturen, utan mer något underförstått annat. Visst, dikterna juxtapositionerar gräs med asfalt, eller liknande element: ”spända metallvagnar nerplogade efter stjälkar”. Men det är växtligheten som också bryts mot kulturen, eller relationen mellan kroppen och naturen.

I en enskild dikt kan det se ut som att han bara dumpar en massa bråte i läsarens knä:

                      det upplysta subjektet att inte behöva bemöta över
                      dagarna i jordens natthimmel turkosa trappsteg en fast
                      berättelse tillhör det fullständigt stränga maskiner
                      utan strategier böjd över ett glas med vatten kistan
                      måste frambäras beträd orden freden pågår obefästa
                      trauman territoriets trädgård i litteraturens amalgam

Här finns en del att reda ut, en del att fundera över – både om man tänker sig en självbiografisk läsart (vems död åsyftas med kistan?) och om man läser mer strukturellt eller dekonstruerat (hur samspelar grammatiken med semantiken). Är det en gåta? En meta-kommentar till dikten själv? Den här dikten visar också tydligt hur Westmans princip är att balansera det expanderande med det reducerande – en slags tuktad sprawl.

I de här platsdikternas spårbyten visas då vad allt det synliga bär spår av. Allra mest tycker jag om de två dikterna från Kew Gardens, men även generellt tycker jag om den utveckling som sker från de tidigare dikterna. Det ska bli spännande att se vart det tar vägen, den inriktning mot en allt mer sparsmakad stil som de senaste dikterna pekar ut.

I intervjun som bifogades till publiceringen på domflestadikter talade Westman om sin bristande språkkänsla som en tillgång. Ärligt tror jag många poeter skulle må bra av den, låt oss kalla det ödmjukheten, men också: språket är inget man erövrar eller behärskar eller dominerar, men inte heller något man domineras av. Det är fruktbart att skriva på tvären mot språk, och så uppfattar jag Westmans dikter.  

[För transparensens skull: för mer än tio år sedan var Adam Westman min elev på gymnasiet i engelska. Jag minns honom som en hängiven elev med bra musiksmak och en vurm för beatpoesi. Han skrev dikter redan då. Därför är det både oväntat och kul med den här inriktningen för hans skrivande, men kanske inte helt förvånande. Livet blir ofta så: man går från en ytterlighet till en annan.]

19 apr. 2020

Rollatorgnissel under den järnblå solen, Nicko Smith, Eget förlag


Folk är rätt dumma i huvudet. Vad är vi mest rädda för? Att flyga. Spindlar. Att tala inför publik. När det enda vettiga svaret borde vara: att bli gamal. För hur kul tror ni det blir, kanske i synnerhet om man tar i beaktande att de flesta av oss kommer att bli äldre än tidigare generationer? Äldre och sjukare, alltså, och kanske kvarlämnade i en åldringsvård där personaltillgången blir allt glesare.

Om åldringsvården handlar Nicko Smiths nya diktsamling, Rollatorgnissel under den järnblå solen. Han har erfarenhet av att jobba där, men betonar att de olika rösterna i dikterna är påhittade och saknar befintliga förebilder. Det är en viktig distinktion: det här är inte individers enskilda röster, utan ett kollektiv som ges röst – en grupp som vi har lätt att nedvärdera och underskatta. De äldre, alltså – de som vi inte vill kännas vid, men som vi – spoilervarning – alla kommer att tillhöra.

Smith är förutom poet också förmedlare av poesi, med klart idealistisk ådra. På sin hemsida har han lanserat lördagsintervjuer med snart 100 poeter och kritiker, och skriver också poesikritik där. Det är en gärning som inte ska underskattas.

Och dikterna? Jo, det är en nödvändig inriktning att som här utgå från en äkta erfarenhet, något som finns på riktigt. Det ger Smiths annars något ojämna poesi riktning och bärighet, när det finns ett tydligt syfte och en uttalad plan. Jag tycker om den hårdhet som indikeras av titeln. Även om poesi som genre kan bedrivas i hög ålder är det sällsynt med rollatorer i poesin.

Och det är en fin bild med en järnblå sol. Överlag fungerar den blå färgen som ett ledmotiv genom hela samlingen, eller snarare halva, då den med ett undantag (se nedan) introduceras ungefär halvvägs in i den, med en lika vacker sammanställning då en morgon kallas ”näckrosblå”. Sedan vidtar en mark som ”blåstörtar”, en skjorta som är blå, en dag som är blå, en närvaro som är ”blåstilla”, en fåtölj är ”söndagsblå”, en morgon är ”aprilblå”, samt titelns färg: ”Den järnblå solen / bränner ner tavelramarna”.

Annars finns ju alltid en risk att den som betraktar gamla drabbas av sentimentalitet, och den risken lyckas Smith inte alltid undvika. Empati är ett tveeggat verktyg. Här finns också några metaforer som söker sig mot något som bara är allt för konventionellt. Samtidigt är den naivitet som präglar dikterna en styrka, för det tillåter Smith att komma nära de gamlas autentiska röster.

Då skapar deras indirekta bidrag goda förutsättningar för minnesvärda möten. Allra mest så i en av dikterna som utgår från en åldring som förnekar sin vistelse i ålderdomshemmet med sitt envetna ”Jag bor inte här”. I dikten utläser jag denna protest som en överlevnadsstrategi som blir sympatisk och slagkraftig:

                      Jag bor i björkarna & ekarna
                      som sträcker ut sina kronor
                      mot hoppets klarblå himmel

                      Jag bor i inspirationens ögonblick
                      i den friska majvinden
                      över åkrar och fält
                     
                      […]

                      Jag bor i solen som aldrig någonsin går ner

Arbetarlitteratur för svenskspråkig litteratur handlar ju oftast om prosa, medan poesin har varit mindre representerad, även om det på senare tid funnits några undantag, som Jenny Wrangborgs dikter om kallskänken eller Emil Boss dikter om Systembolaget. Det är ju en underdrift att hävda att böcker som dessa är välkomna och oundgängliga.

15 apr. 2020

Inna och Papp, Johanna Boholm, Ellips


Tid, är inte det människans sämsta uppfinning? Till att börja med är den ju så enkelspårig, och arbetar bara mot oss och aldrig för oss. Och den hamnar alltid lite fel, och är orättvis, och är omdömeslös, och är skadeglad, och är missunnsam. Hellre då behandla den lika respektlöst tillbaka, liksom ge den vad den tål.

Kanske lite så som Johanna Boholm gör i en av sina nya böcker – eller egentligen i båda. De kommer ut samtidigt, i två tunna volymer med enhetlig formgivning med text nedkritad och med svartvita fotografier på omslagen. Papp är en prosaberättelse i det kortare slaget – 12 kapitel som formar en miniroman. Inna är en diktsvit – ett narrativ i fyra avsnitt. Båda handlar de om tiden. Båda gör det på ett respektlöst sätt, som kanske ändå pekar ut ett rimligare förhållningssätt till vår fiende – alltså genom att visa att det respektlösa är det som i slutändan blir det som visar mest respekt.  


Papp först då, även om det är oklart i vilken ordning man ska läsa dem – om de ska läsas i någon ordning, eller om de ska vara kommunicerande kärl. Det börjar med en födelse. En son. Som är vuxen typ på stört. Han blir, det vill säga är det redan, banktjänsteman, börjar umgås en del med småkusinerna, som han hälsar på för att dricka kaffe. Sällsamheter utspelar sig, som involverar död och galenskap och kanske en gnutta kärlek – den kärlek som det finns utrymme för när världen ser ut som den gör. Titeln ska förstås utläsas ”pappa”, och här finns – eller inte – en pappa.

Inte? Eftersom tiden är så anti-cyklisk, med föräldrar som inte existerar eller bara förnekar eller bara upphör, och där barn tvingas ta vuxna beslut. Huvudpersonen, vuxenbarnet eller den barnvuxne, är så perceptiv att verkligheten kantrar, och där sorgen är latent: ”Det öppna sår som livet var och för alltid skulle vara. Jag blinkade bort eländet, och det sved i ögonen av ljust stoft.”

En märklig effekt uppstår. Hur ska det ens läsas, när det är så absurt och bakvänt, och semantiskt utmanande? Samtidigt är det innehållsligt rimligt, om än på sätt som kräver viss tillvänjning. Det är lite som att läsa Stina Stoors noveller, där den fiktiva världen är nästan hyperverklig samtidigt som den är lika beroende av magisk realism, och där människor lever och verkar i någon slags självklarhet, trots att omständigheterna ter sig overkliga och ändå tydliga – igenkännbara i sin ogripbarhet.

Boholms språk är fett. Det är alltså späckat, digert med innebörd, trots den oerhört täta stilen, och de nästan provocerande lakoniska utsagorna. Allt är liksom havande med innebörd, utan att det blir utstuderat eller sökt. Då blir det som att läsa en skruvad barnbok, som utnyttjar pekbokens estetik. ”Titta!” säger texten, och som läsare kan du bara lyda.


Det är en rolig roman, på så sätt att den får dig att darra i bävan inför det som utspelar sig. Kollapsen är alltid nära. Det dialektala tonfallet – på en gång uråldrigt och barnsligt – förstärker den oroande effekten. Händelser registreras med en liknöjdhet som blir både äkta och fingerad.

Inna sedan då. Det är alltså berättande dikt, där grafiskt våld dominerar. Det finns alltså ett förlopp, men att beskriva det är som att försöka gestalta en psykos. Det är en våldsam relation som utspelar sig, med identifikationen mellan ”Inna” och berättarjaget, och där finns också en ”Hans”, som med kniven förlöser en mor. Namnet är dubbeltydigt, visar berättaren, och pekar ut honom som den egoistiske ägaren, han som lägger beslag. Allt är ”hans”, liksom allt är ”Hans” – han är hela sin värld.

Inna är ett namn, men också en egenskap. Det mytiskt sagoaktiga ger berättelsen en slagsida åt det icke bokstavliga, där även våldet fungerar på ett bildligt plan. Men inte enbart. Det som skildras är äkta nog, och väcker flera oroande frågor. Man kunde också säga att det som sker är att något vardagligt och vanligt förekommande blir litteratur. Ett alltför vanligt och bekant skeende:

                      Jag lever
                      då Hans tar Inna hem i båten
                      då han ror stilla utan ljud
                      och gruvar sig
                     
                      Jag drar Innas anda
                      rör Innas hjärta märg och fattning
                      rör såren Hans har skurit i henne
                      med en rostig vind kniv

                      Sakta blåser jag på Innas sår
                      inifrån
                      blåser på dem vävnad
                      spröd och skär

Bokstavligen kunde det vara barnet som försöker rädda modern från våldet, genom att lindra smärtan med att blåsa på såret (det mamman annars alltid gör med barnet som slagit sig). Men notera också förskjutningarna, de subtila glidningarna: ”med en rostig vind kniv”. Var kommer den vinden ifrån? Är det barnet som finns i naturen, som blåser?

Det Boholm gör är att vidga vår uppfattning, dels av verkligheten, och dels av litteraturen. Frågan om det stämmer görs ovsäentlig, man slutar ifrågasätta och börjar acceptera att – tja, så här kan det väl också vara, så här kan väl världen också te sig, och – tja, så här kan man väl också skriva litteratur. Det vill säga, med berättare som rör sig flytande mellan och över gränser, där de tillåts vara inte bara vuxna och barn samtidigt utan också ofödda – att de ofödda ges agens. Boholm ger röst åt det som inte har någon röst.

Där blir identifikationen lika stark som distansen, när svåra erfarnheter ska gestaltas. Det blir en del blod, en del svett, en del död. Det är spektakulärt, och dikterna tar nya vändningar, förmår upprepa med sin insikt i psykosliknande tillstånd. Det är både groteskt och oförglömligt: ”Jag stryker Innas arm / och viskar åt henne / att mina andetag är hennes / mitt blod är det hon mist / jag är hennes barn och mor och hon”.   

Boholm skriver dikter som är kallt registrerande. Stilistiskt hör det väl ihop med prosaberättelsen Papp. Det kan nämnas att hon tidigare gett ut två prosaböcker, Bygdebok och Jag är Ellen – båda nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Hon debuterade som femåring med en saga som en påskhäxa som fastnade med kvasten i telefonledningarna. Så nog har hon bevarat sitt sinne för dråpligheter.

14 apr. 2020

Samlade schizofrenier, Esmé Leijun Wang, översättning Linus Kollberg, Daidalos


Ofta talas det om att det i vår tid blivit mindre tabubelagt att tala om psykisk ohälsa. Det stämmer säkert, men bara om man undantar de osnyggare sjukdomarna. Såsom schizofrenin. Fortfarande stigmatiserad är den för ostädad och för utslagsgivande, i sitt förnekande av ordning och rationalitet. Det är en sjukdom som utmanar med sin brist på struktur och sin förvrängda verklighetsuppfattning. Den är också för trasig – glöm att den skulle se ut som Catherine Deneuve i Repulsion.

Den amerikanska författaren Esmé Leijun Wang har med Samlade schizofrenier skrivit en självbiografisk essä, där hon med sig själv som exempel försöker förklara och förmedla sin erfarenhet av att leva med schizofrenin ända sedan hon som brådmogen 17-åring började plugga på Yale. Jag betonar försöker, eftersom hon väl i strikt mening inte lyckas – men det ligger nog mer i sakens natur än att hon inte har kapacitet att berätta sin historia på ett gripande sätt.


Hon skriver om en inre logik som går i strid mot verkligheten, där vansinnet blir något som varken kan bemästras eller kontrolleras. Hon skriver om medicinering, om hur förnuftet rämnar och ger vika för något på alla plan vidrigt. Hon skriver om att leva nära döden. Det är en sjukdom som rasar och rusar, och bara kan bemötas genom att förhålla sig i acceptabelt eller presentabelt skick.

Ordet schizofreni vägleder etymologiskt mot något som kan kallas kluvet sinne, utifrån grekiskans schizo (”jag klyver”) och phrene (”sinne”). Diagnoser är osäkra, och kan fungera både som hämmande och frigörande instanser. Så småningom får Wang ändå diagnosen schizoaffektivt syndrom av bipolär typ, vilket hon mer upplever som frigörande, om än inte som något som helt definierar henne som person.

Wang skriver klarsynt och pedagogiskt, och går igenom olika stadier och faser, och ger ibland insikter i sitt umgänge med schizofrenin. Dock blir det sällan klarlagt hur fasansfullt hennes tillvaro måste te sig. Hon är en klassisk duktig flicka som pluggar sig till de högsta tänkbara betygen, och arbetar hårt parallellt med att hon har långa katatoniska skov. Hon skriver om tre perioder när hon är tvångsintagen, utförligt om alla mediciner hon har fått, om bältesinläggning. Men det framgår sällan hur dåligt hon mår, eller hur omgivningen drabbas. Det finns en make, en ”C”, som diskret hålls i bakgrunden.

Hon är högbegåvad och högpresterande och högfungerande, helt enkelt. Och därför kanske ingen lämplig modell för schizofrenin. Det som oroar en aning blir då ett indirekt frågasättande: kan det vara så illa om hon samtidigt kan leva ett så perfekt liv? Det enda hon och maken verkar ha valt bort är barn, samt att skjuta på ett och annat biobesök när hon varit psykotisk, för att hon då har svårt att skilja på filmens verklighet och den egna. Sedan kan jag tycka att det hela får ett märkligt slut när hon rör sig mot ockultism, tarotkort, andliga mentorer och ”liminala tillstånd”.

Glimtvis finns ändå passager som visar hur djävligt livet måste te sig, när hon återger rörelsen mellan olika verklighetsuppfattningar, och antyder hur lite som krävs för att denna rörelse ska möjliggöras: ”Ibland splittras faktiskt mitt medvetande, och då kan jag tro att det är gift i mitt te eller ligger döda kroppar på parkeringsplatsen. Men därefter sätts medvetandet samman igen, och jag blir återigen ett identifierbart jag.”

Det är också bra att hon påminner om att man som patient upphör att vara människa, att man bara blir en funktion, eller snarare bristen på funktion. Hon skriver också bra om PTSD och hur hjärnan förstörs av denna sjukdom, som hon liknar vid alzheimers. Men ofta ger boken ett splittrat intryck, som om hon haft svårt att bestämma sig vilken slags berättelse hon velat skriva, och i vilken grad det självbiografiska ska få dominera. Så finns här några opåkallade och föga originella utbrott mot hur kvinnor porträtteras i krim-serier, och några banala reflektioner om Kurt Cobains och Francesca Woodmans ikonstatus, att de ”beskrivs ofta som genier”. 

Stilistiskt skriver Wang också något robotartat, något som förstärks av en översättning som ibland nyttjar en interpunktion som inte riktigt följer svenska skriftspråkliga normer. Samtidigt kan den platta stilen vara både en styrka och en svaghet. En styrka blir då att den sakliga och opersonliga framställningen lyfter fram ämnet starkare. Svagheten är då att erfarenhterna inte riktigt förmedlas på ett övertygande sätt.

13 apr. 2020

Poesiåret 2019. Litteraturkritisk kalender, [red] Magnus William-Olsson, Örnen och Kråkan


Var 2019 ett starkt år för svensk poesi? Ja, svarar jag spontant, bland annat eftersom jag var med att göra det till ”poesiåret” när vi nominerade de fem kandidaterna till Borås Tidnings debutantpris. Fyra av dessa recenseras i antologin Poesiåret 2019, den årliga kalendern som håller på att bli en institution.

Eller? Det här är den tredje upplagan, och man hoppas ju att ett sådant initiativ bidrar till att stärka poesins funktion och roll, göra den något mindre marginaliserad. Här samlas alltså alla de recensioner som läggs ut under året på sajten Örnen och Kråkan. De har 6000 abonnenter, som alltså följer den ambitiösa kritikgärningen. Att så här i efterhand ta del av recensioerna blir en stark påminnelse om hur värdefullt det är med uppsamlingar.


I förordet nämner redaktören Magnus William-Olsson något om den exponentiella ökningen i utgivning av diktsamlingar. Från 267 stycken 2016, via 325 året därpå, och 413 för året 2018. Det är kanske både glädjande och lite alarmerande siffror. Enligt en annan källa utgör poesin 0,4% av litteraturomsättningen. Vem ska strikt talat läsa allt som ges ut, förutom – tja, Magnus William-Olsson? Han gör i en av bokens essäer en genomgång av de titlar som inte fick plats med egna recensioner, och där nämner han för den delen – i positiva ordalag – även den femte nominerade poesidebutanten, Bella Batistinis Mata duvorna.  

Det är en stark uppställning kritiker, hämtade från universiteten, men också poeter och översättare tillhör kritikernas skrå så som det representeras här. Det finns mönster. Formatet är som en parodi på socialstyrelsens gamla rekommendation – i denna tappning: 6-8 sidor i veckan – med undantag för de tiosidiga recensionerna av några giganter som Jäderlund, Sonnevi och Kaplans Osebol, samt kanske lite mer förvånande David Zimmerman.

Vidare: citatglädjen, som stundtals blir så påfallande att själva kritikerrösten riskerar att drunkna. Jag är inte helt övertygad av denna idé, att så mycket behöver beläggas. Ett annat mönster är de nästan utstuderat nyanserade läsningarna. Det går nästan inte att hitta en enda förbehållslös recension, som är antingen hyllande eller sågande, utan exakt allt balanseras med olika perspektiv, där de underförstådda ”å ena sidan men å andra sidan” dominerar. Typ så här: ”Det här gör poeten inte bra. Men det här gör poeten bättre …” På så sätt blir de nyanserade läsningarna ett slags självändamål, som man genomskådar och inte riktigt litar på; som läsare börjar man leta mellan raderna för att hitta den egentliga kritiken, de egentliga värdeomdömena.

Andra mönster: de kvantitativa läsningarna. Många redovisar väl valda citat från tidigare böcker i poetens produktion, och berättar allt om antal dikter, antal rader, antal förekomster av enskilda ord, etc. Det här är ju visserligen bara exempel på noggrana läsningar, men det kan också bli nästan för närsynt. Inte heller är jag alltid ense med de många utvikningar där ”tänkbar påverkan” föreslås, då det nästan alltid rör sig om poeter som kritikern själv ägnat ansenlig tid åt. Frasen ”det här påminner om …” säger oftast mer om kritikern än den poet som behandlas, kort sagt.  

Att man ibland håller med, ibland inte, det är förstås helt på sin plats. Man läser inte kritik för att bekräfta, men inte heller enbart för att bestrida. De recensioner som fungerar bäst är förstås de där kritikern sätter något på spel, som Axel Andersson gör i sin dubbelrecension av två böcekr av Walt Whitman. Eller ännu mer Tatjana Brandt, i sin analys av Athena Farrokhzad. Det är en våghalsig läsning, dristig, kaxig, utmanande, och konstnärlig mer än kritisk – men den pekar också ut en ny riktning för kritiken, en som i högre grad går i dialog med boken och författaren än som bara återger innehållet.

Det ska också sägas att det är skillnad att läsa recensioner online och att läsa dem i bok, speciellt i en så här snyggt formgiven bok (som vi känner igen som Mikael Nydahls arbete, från förlaget Ariel). Och mestadels finns saker att glädjas åt, som att det blir en provkarta över hur bra kritik ska utföras. Det spretar, och det är förstås positivt att ingen skola tillåts dominera. Förvisso innehåller litteraturkritiken sina egna klichéer, och de unga kritikerna är förstås dömda att upprepa dem, eftersom det är ett hjul som måste uppfinnas på nytt för varje generation. Den som så vill kan förstås också leta efter käpphästar.  

Nu inser jag att denna recension väl mest liknar en parodi på de recensioner som boken innehåller: det vill säga, att jag berömmer vissa saker, och klagar på andra. Jag hoppas bara att jag med trovärdigheten i behåll kan få berätta hur mycket jag rekommenderar den här gedigna boken, med en from förhoppning att den ska följas av många fler de kommande åren.

9 apr. 2020

The Making of Poetry. Coleridge, The Wordsworths and Their Year of Marvels, Adam Nicholson, William Collins


I tisdags fyllde William Wordsworth 250 år. Det vore synd att säga att det uppmärksammades tillbörligt. Även om han i stort sett har klarat sig bättre undan av tidens tand än de flesta andra av den brittiska romantikens poeter, där både poesin och levnaden fått utstå kritik, med omvärderingar av främst den misogyne Byron och tjejtjusaren Shelley.

Så, Wordsworth har på något sätt överlevt attackerna som inleddes med den yngre generationens Byron, som kallade honom ”Turdsworth”. Han överlevde också när Motörhead placerade en yxa i en byst av honom på omslaget till en liveskiva, med inskriften ”What’s Words Worth”. Han överlevde också att Margaret Thatcher krävde att hans ”Ode on Immortality” skulle läsas på hennes begravning. Han har överlevt också Jamaica Kincaids påhopp i romanen Lucy, där protagonisten ger uttryck för avskyn för den förbannade påskliljedikten som kolonialmakten krävde att hon skulle läsa under uppväxten på Västindien.


Vilken giltighet äger då Wordsworth idag, när det har gått drygt 200 år sedan han revolutionerade poesin – i intimt samarbete med Samuel Taylor Coleridge – med det på alla plan häpnadsväckande boken Lyrical Ballads? Något som Adam Nicholson tagit fasta på i sin bok om det år som ledde fram till den banbrytande boken – egentligen ett drygt år, från juni 1797 till tidig höst 1798 – är de många långa vandringarna som företogs. Inte bara av Wordsworth, utan även av Coleridge – de gånger hans fru inte hade skållat hans fot med het mjölk – samt Dorothy Wordsworth, som ivrigt gick där bakom och plockade med varm hand intryck från naturen. Boken heter The Making of Poetry. Coleridge, The Wordsworths and Their Year of Marvels, och Wordsworths ska alltså vara i plural, då han betonar samarbetet mellan främst dessa tre. Med på resan var också Coleridges stackars hustru Sara, men hon spelade en perifer roll, samt älsklingssonen Hartley. Wordsworth var inte heller barnlös, då han några år tidigare under en resa till Frankrike träffade en fyra år äldre kvinna som födde hans dotter.  

De tog sin tillflykt till Somerset, där paret Wordsworth av mecenater fick låna en stuga gratis. Den inreddes kungligt, och där kunde William tillbringa sin kläckningstid. Han var 27, men studierna hade inte lett fram till någon karriär. Det var en retreat – en flykt från staden, med allt vad det innebar av larm, hets, status, politik – mot naturen. Den 24-årige Samuel Taylor Coleridge anslöt, liksom stundtals gäster, däribland tonåringen William Hazlitt, en aning starstruck. Och så vidtog långa promenader i naturen – utflykter på flera dagar, där man betraktade och pratade, där Coleridge skötte det mesta av snacket. Vad betraktade man? Naturen, självklart, men det som var parets stora bidrag till litteraturhistorien består mer av betraktandet inåt: för att skåda självet.

Nicholson själv har vandrat i deras fotspår, både bokstavligt och bildligt, och skrivit en väldigt fin bok som lyckas balansera flera discipliner. Det är renodlad litterär biografi, men det är också essäistik, naturskildring, samt litteraturvetenskapliga närläsningar av dikterna, där han kryper tätt intill manuskripten och jämför skisser och förstadier och avtäcker de hemliga mönstren bakom de överstrukna orden. Han lyckas också med konststycket att se dem mer som människor än som monument, och därmed skildrar han dem som levande individer för oss. Fattiga, desperata, sjuka inidivider – fullt levande, alltså. De är frustrerade genier, medvetna om sin begåvning men i behov av ett sätt att kanalisera allt detta. Resultatet blev alltså boken Lyrical Ballads, som utkom anonymt hösten 1798. Coleridge bidrog med endast fyra dikter, Wordsworth sexton – eller mer nogräknat, cirka 30 % av innehållet (41 sidor av drygt 130).  

Deras bekymmer bestod i att de ville ge poesin en ny funktion, som inte nöjde sig med att bestå av ”vackra ord”. Wordsworths metod blev att förenkla språket radikalt, och ge röst till de som saknade inflytande. Därav hans dikter om barn – att hävda att Wordsworth på egen hand uppfann barndomen är nästan inte att säga för mycket. Men också de fattiga tillhörde de som Wordsworth såg och uppmärksammade, och lät inkludera i sina dikter. Vi kan inte föreställa oss hur uppseendeväckande detta var under 1790-talet. Förvisso hade det gjorts försök tidigare inom poesin, men inte med den reporterliknande metod som Wordsworth anförlitade. Här ges de fattiga agens och blir inte bara bifigurer. Dessutom inleddes här de planer till den poetiska självbiografi som hör till Wordsworths mest storartade verk, långdikten The Prelude.

Och Coleridge, vad gjorde han? Han skådade inåt, och där hittade han saker som också revolutionerade poesin, med hjälp av en språkkänsla som man nog får säga inte har blivit  överträttad på engelska därefter. Båda såg från var sitt håll poesin som en drivande kraft. Nicholson betonar deras likheter, det som drog dem till varandra, men också deras olikheter, det som kunde få Wordsworth att bli starkt kritisk mot till exempel Coleridges ”The Rhyme of the Ancient Mariner”, som han menade bara var frosseri i en enskild mans omotiverade väg mot fördömelse. Men att skulden är godtycklig må vara rättfärdigad litteraturkritik och något som kan stöta också moderna läsare: att straffet för sjömannen som skjuter en albatross inte står i proportion till gärningen. Vad som kvarstår är att stil och personlighet kolliderar. De grälade inte heller enbart i estetiska frågor, utan också om religion.

Nicholson antyder att man kan läsa dikten självbiografiskt, att Coleridge är ute efter att gestalta sin egen självdestruktiva läggning, i sjömannen som frivilligt väljer att straffas. Det är rimligt, men det går nog också att läsa dikten som en betraktelse över orättvis rättskipning, då påföljden blir så oskälig. Det är en metakommentar, där bröllopsgästen blir läsaren som kidnappas av sjömannen/poeten, där utgången är given, då vi som läser delar bröllopsgästens erfarenhet att därefter bli både sorgsnare ock klokare. Den nyfikne kan ta del av Axel Englunds nyöversättning av detta makabra mästerverk, som utkom för två år sedan.    

Coleridge blir i Nicholsons porträtt någon som upplever världen – stark emfas på ”upplever” – och njuter inta av några färdigsnickrade maximer, utan lever för det som föds i stunden, av idéerna i sig och inte i de slutsatser som de genererar. Det är en besvärlig position för en skapande konstnär, men så består också flera av hans mest berömda verk av fragment, såsom den makalösa ”Kubla Khan, or A Vision in a Dream: A Fragment”, som han skrev under inflytande av två nypor opium under den här hösten som boken återger. Nichosons argument att ”Kubla Khan” inte är ett fragment utan en färdig dikt är inte helt övertygande, men däremot finns åtskilligt att hämta i karakteristiken av poeten som skrev den: ”He is in his own lair, buried in Withycombe, where all the demands of the world cannot reach him and yet there is no sense of claustrophobia; if anything, this is a poem about the opposite, claustrophilia, amniosis, a world that is freed because it is safe, a return to the egg, where the poet is given access to the inner miracles and where he becomes himself through a descent into the beautiful strangeness that lies within him.” Nicholson gör också en bra läsning av mästerverket ”Christabel”, som hör till det mest kusliga som skrivits på engelska, och generellt uppehåller han sig och visar stor förståelse för komplexiteten och ambivalensen hos Coleridge.

Medan Coleridges metod bestod i att leka kurragömma med självet var Wordsworth mer inriktad på att konfrontera det i helfigur, och utnyttja det poetiskt. Men man kan säga att båda lyckades med sina intentioner – som ett sätt för att förstå världen. Vore det inte för att det är en skamlig kliché kunde man säga att de möttes på halva vägen. Med Nicholsons känsliga och precisa kategorisering ägnar sig Coleridge åt att beskriva resor, medan Wordsworth ägnar sig åt att beskriva ankomster.

Wordsworths poetik är skenbart enklare, med en ”sofistikerad vanlighet”. Nicholson skriver också om samarbetena mellan de tre, där systen Dorothy beskriver snöfall på ett fantastiskt sätt, som något som är både stillastående och i rörelse, en erfarenhet som bara vissa typer av snöfall kan generera. Hon fick förstås också sköta det mesta av de praktiska sysslorna, medan männen försjönk i allt djupare tankar. Med Nicholsons ord blir hon Williams ”designated inferior”. Som tack blir hon senare idealiserad i den elfte sången i The Prelude, där han låter henne adla honom till poet:

That the beloved Sister in whose sight
Those days were passed, now speaking in a voice
Of sudden admonition—like a brook
That did but cross a lonely road, and now
Is seen, heard, felt, and caught at every turn,
Companion never lost through many a league—
Maintained for me a saving intercourse
With my true self; for, though bedimmed and changed
Much, as it seemed, I was no further changed
Than as a clouded and a waning moon:
She whispered still that brightness would return,
She, in the midst of all, preserved me still
A Poet, made me seek beneath that name,
And that alone, my office upon earth[.]

Så mycket kärlek i den raden: ”She whispered still that brightness would return”. Nicholson förnekar kort och effektivt tidigare rykten att det funnits en kroppslig kärlek mellan syskonen. Dorothy som naturbetraktare blir märkbar genom sin uppmaning att vända blicken åt nya håll, mot skrevor och hålor, men också i några fina betraktelser över marssolen, som hon menade letade sig fram mellan träderna likt fingrar som söker efter något hemlighetsfullt i en innerficka. Nicholson levererar ibland hårda domar mot Wordsworth, delvis på basis av att han enbart på litterära meriter lyckades uppnå sina syften, medan det mänskliga fick lida, och skulle förbli ofullbordat. Den värld han föreställde sig förblir ojämlik.

Det är synd, och Nicholson visar eftertryckligt att det fortfarande finns mycket att hämta i främst Wordsworths syn på naturen, som en passage till något bättre hos människan. Det sker i en fin analys av den dikt som hela arbetet kulminerade i, ”Tintern Abbey”, som tillkom i juli 1798:

”Nature is not merely a moral force. It is the gateway to eternity and permanence, to a form of being in which the discordant and broken signals of daily human existence, the Miltonic ’shapes/Of joyless delight’, are swept up into a single harmony, a disembodied lightness in which ’the life of things’ becomes clear and present.”  

Till det fina med Nicholsons bok hör ju också till hur han betonar samarbetet, ytterligare något som aktualiserar deras projekt, nu när poesin i allt högre grad främjar den typen av arbeten (tänk gemensamma böcker av Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen, Joanna Frid och Gordana Spasic, Athena Farrokhzad och Svetlana Cârstean). Nicholson visar också i hur hög grad de lever i sina sinnen, i sina upplevelser. Det rör sig om ett förenande av tankar och känslor, där det sker utbyten inte på bekostnad av det andra, utan hela tiden som något som ökar intrycken, som förstärker och berikar.

6 apr. 2020

Ammaseus horisont, AI tolkar Karin Boye, Svensk sci fi


För lite drygt tio år sedan lät tidskriften Fantasi google translate – som då var i sin linda – översätta Karin Boyes dikt ”Ja visst gör det ont”. Vad som kan konstateras är att maskinen har steppat upp sitt game, för det som då var en valhänt icke-dikt har nu blivit mer läsbar poesi. Jämför inledningens ”Ja visst gör det ont när knoppar brister. / Varför skulle annars våren tveka?” 2009: ”Sure makes it hurt when buds shortcomings. / Why else would spring back?” 2020:  Yes, it hurts when buds burst. / Why else would spring hesitate?”

Nu har förlaget Svensk sci fi låtit ett neuralt nätverk skriva dikter efter att ha matats in med Karin Boyes dikter. Resultatet är Ammaseus horisont, som torde vara årets hittills märkligaste diktsamling.


Signalorden betas av, så att den vana Boye-läsaren kan andas ut: här finns ”törsten”, här finns ”mödan”, här finns ”renheten”, här finns den viktiga raden ”Jag är sjuk av gift”, och huden är fortfarande full av fjärilar. Fast vänta nu: hur kan en maskin skriva den raden, alltså: ”Min hud är full av fjärilar”? Det som uppstår är den effekt Freud benämnde das Unheimliche – det bekanta och hemtama genomgår en förskjutning och upplevs bära på skrämmande inslag, när vi känner igen det vi konfronteras med, men ändå inte. Den du trodde du var bekant med blir ”någon annat”.

Så blir det alltså att läsa Boye filtrerad genom en maskin. Blir det bra poesi? Är det ens befogat med den frågan? Man kunde nöja sig med att konstatera att det blir poesi. De titellösa dikterna formar ett slags narrativ, fast ofta avbrutet av det slags non sequiturer som en durkdriven poet lyckas bädda in smidigare i förloppet. Här kan läsningen studsa – och då på ett sätt som inte åstadkoms av medvetna fadäser eller stilbrott.

Därför kan det stundtals bli bra dikt, men också stundtals bedrövlig, eller bara helt förryckt. En dikt om Gud kan då ta den här formen:

                      Gud,
                      vänta på mig,
                      jag tror,
                      att jag förmår fatta
                      det jag känner.

                      Vänta lite, jag är rädd
                      för att höra hur han ser ut,
                      för hans fönster,
                      för hans läppar,
                      för hans hänglampa,
                      för hans skörd,
                      för hans hår,
                      för hans säng.

Frasen ”jag är rädd”, som återkommer, är kanske maskinens sätt att visa att den minsann inte nöjer sig med att alludera på Boye, utan också på den intelligenta datorn HAL i Kubricks film 2001. Ibland får också den här maskinen spel, till exempel när den hakar upp sig och skriver ”Jag är min!” Det slags emfas skulle nog den riktiga Boye ha aktat sig för.

Man kan också konstatera att ordet ”jag” är generellt frekvent. Det jag kan sakna är Boyes förtjusning i orden ”alltid” och ”aldrig” – har ens någon varit i närheten av hennes intimitet med dessa pessimismens kategoriska destinationer, om man undantar Robert Smith i The Cure? Ibland kan resultatet ta sig aningen meningslöst: ”Ensam, ensam, / är världen, / där du är allt, / och skapelsen är din.”            

Här finns det utrymme att erinra sig Wittgensteins skämt om djuren: om lejonet kunde tala skulle vi inte kunna förstå det. Man kunde också fråga om det här är goda eller dåliga nyheter, både vad avser Karin Boye och för poesin i stort. Att maskiner skulle ersätta poeterna ligger nog längre fram i tiden än den här bokens perspektiv, för den är helt enkelt inte tillräckligt bra. I de fall den når fram och landar i god poesi kan man fundera på om det beror på maskinen eller om det är Boyes förtjänst. Vad ska man som kritiker då göra: ge maskinen en klapp på … hm, axeln … för ett gott arbete trots allt?