Den gick tämligen spårlöst förbi i fjol, Emma Engdahls bok Lektioner i kärlek – åtminstone hittar jag inga recensioner av den någonstans. Men jag är tacksam för att hon skänkt mig ett tydligt exempel på vad ironi är, som jag kan tillämpa nästa gång någon elev behöver känna igen ironi. Hon har alltså gett ut en bok som heter Konsten att vara mänsklig, samtidigt som hon nu anklagas för att ha använt Chat GPT i otillbörlig form.
Nyfiken som jag är läste jag den anklagade understreckaren från i augusti i år, och förstår misstanken. Engdahls försvar är inte heller klädsamt när hon kallar det ”en lysande text och en briljant samtidsdiagnos”, något som ärligt talat också låter som något Chat GPT kunde ha konstaterat. Nu har jag också läst boken Lektioner i kärlek. Och vad säger man? Jösses Amalia, kanske?
Det är en genomusel bok, med krystade metaforer av det slag som får Ernst Kirchsteiger eller Björn Ranelid att låta som Elfriede Jelinkek. Men en gång i tiden var Kay Pollak en mycket framgångsrik prånglare av liknande budskap (Att välja glädje), så kanske det här är vad folk vill ha. Här är det truismer och klichéer som staplas, gärna i just den form som Chat GPT föredrar, med hjälp av det långa bindestrecket (amerikanska em dash) och tretalet (trikolon), samt den formelartade uppställningen av sats och motsats (”inte med … utan med ...”). För mig framstår det som skrivet av någon som hittats på en mordplats med en blodig kniv i handen innan hon hunnit sopa bort alla spår.
Låt mig vara tydlig: skrivande är – eller borde vara – något djupt personligt, individuellt, och något som bär den skrivandes röst och tonfall med alla dess egenheter, anomalier och idiosynkrasier. Hos Engdahl hittar jag inget annat än banala plattityder; det når mig att hon kallas ”kärleksprofessorn”, men för mig framstår hon mer som ”kärleksnovisen”. Förvisso finns här åtskilliga referenser till olika auktoriteter – en brokig samling av alla från Martin Heidegger till Søren Kierkegaard – men mer behållning finns förstås hos – tja, varför inte Sapfos kärlekslyrik: ”EROS FIK MIT HJERTE / TIL AT SKÆLVE SOM NÅR BJERGVINDEN RAMMER EGENTRÆR” (översättning Mette Moestrup & Mette Christiansen). Eller Nick Caves sångtexter: ”I knew before I met her that I would lose her”.
Fast då skulle hela Engdahls projekt kantra mot tvivlet och pessimismen, och sådant får inte plats i hennes lismande kärlekslära. Med ojämn högermarginal och avbruten syntax ska texten likna poesi, men det liknar mer ett barns klotter, filtrerat genom en predikande prosodi. Jag har samlat några av bokens sentenser, gör med dem vad du vill:
Flirten är kärlekens första språk – / talat utan ord, men fyllt av löften. […] Studier visar att upprepad ögonkontakt i kombination med ett / leende skapar både förtroende och attraktion. […] Att öva är inget nederlag. / Det är en träning i närvaro. […] I det sensuellt otillräckliga bor det allra mest laddade. […] Redan i antiken bar flirten på filosofiskt djup. […] Att flirta är att öppna ett fönster i verkligheten – / ett där luften doftar av kanske. […] Det finns en öm skönhet i tydlighet. / Inte den hårda, krävande sortens tydlighet – / utan den mjuka, modiga. [...] Skriv som om dina ord är en dörr någon ska våga gå in genom. [...] Att skriva en profiltext är en handling av existentiell öppenhet. / Den är inte bara en teknisk gest – utan en poetisk. […] I varje samtal finns en möjlighet – / inte till bekräftelse, utan till närvaro. […] Förälskelsen är inte bara en känsla. Den är en händelse. / En chock av närvaro. Ett andlöst ögonblick då världen spricker / upp – inte med våld, utan med skönhet.