22 juni 2024

Gärna ville jag vara ett träd, Barbro Lindgren och Matilda Ruta, Rabén & Sjögren

 

Poeter och författare har ofta en svaghet för katter och träd. Anne-Marie Berglunds bok Jag vill stå träd nu tänker jag ofta på. I låten ”Blanka blad” från [ingenting]s fullkomligt briljanta skiva ”Tomhet, idel tomhet” lyder en av raderna ”Jag kunde varit ett träd”. Och Sartre låter i sin roman Äcklet huvudpersonen (Roquentin?) konfronteras med ett kastanjeträd och inse att i dess konkreta form förklaras hela vår existens och essens.

 

Ja, och Barbro Lindgren, en av den svenska barnbokens största stjärnor, skriver också om träd. Därför är det lämpligt att en samlingsvolym med tolv av hennes dikter, hämtade från böcker utgivna 1974, 2000 och 2004, ska heta Gärna ville jag vara ett träd. I den dikten används önskningarna för att summera några av elementen: trädet, stenen och havet. Vad dikten uttrycker är en anhållan om att byta plats med naturen.

 


Naturen dominerar som bärande tema i dikterna. Det ligger inget korkat i att vilja vara ett träd, för då blir du rotad och får återfödas varje vår och ingå i en livscykel av ett mindre deprimerat slag än det mänskliga.

 

Behöver Barbro Lindgren en presentation? Hon har skrivit ungdomsböcker om Loranga och Jättehemligt, barnböcker om Max och Benny, samt Mamman och den vilda bebin och covern Titta Hamlet. Om hennes dikter har Madeleine Gustafsson skrivit att Lindgren har ”alla åldrar i sig, samtidigt”.

 

De här korta dikterna är inbjudande och borde låta ett litet barn upptäcka språkglädjen och närheten till den skildrade naturen, något som förstärks av Matilda Rutas skarpa illustrationer. De något större barnen (aka ”de vuxna”) kan nog också roas av hur Lindgren konsekvent visar hur mycket vi människor tjänar på ett samspel med naturen omkring oss. Det är ett samspel som genom hennes språkkänsla och diskreta språkkonst får dikterna att glittra. 

 

I ”Jag ligger på en äng” till exempel ligger diktjaget och tänker på allt som förgår: flodernas lopp, dagarna, och slutligen:

 

ditt ansikte

och dina smala händer

och dagarna och veckorna

får gå

Jag lever bara

en minut i sänder

 

På ett sätt påminner det om Elizabeth Bishops mästerliga dikt ”One Art”, som handlar om ett diktjag som förtvivlat åser allt som försvinner ur hennes liv: nycklar, timmar, platser, namn, mammans klocka, hus, städer, floder, en kontinent, och allt pekar ut förlusten av den älskade, det som innebär den största katastrofen.

 

Lindgren tar också upp döden, ett ämne hon inte varit rädd att ingå i sin tematik (vem minns inte pekboken Titta Max grav!?). Det finns också något befriande i hur hon inbjuder och längtar efter stormen i en annan av dikterna, eller de naturkatastrofer som också tillhör vår vardag. Genom att läsa henne lär man sig metonymin, som ju är närbesläktad metaforen. Allt går inte att förklara eller förstå, men de här dikterna ger en slags hjälp på vägen och får det tunga att lätta och det dunkla att klarna.

21 juni 2024

Faskikel 26. Vi leker inte på gravar, Emily Dickinson, översättning UKON och Jenny Tunedal, Anti

 

Ofta är det de galnaste idéerna som är de vackraste. Onekligen är det något galet över förlaget Antis metod att ge ut UKON och Jenny Tunedals översättningar av Emily Dickinson. I stället för omfångsrika urvalsböcker från de totalt nästan 1800 dikterna ger de ut dem i tunna häften, eller knippen, och de presenteras exakt så som poeten färdigställde dem. Det finns 40 sådana häften, och för ett par år sedan utkom just den sista, och häromåret nummer 34, och nu senast alltså nr 26.

 

De kallar dem ”Faskikel”, efter latinets ”fascis”, som betyder just knippe eller bunt, och så kallade den första utgivaren Mabel Loomis Todd dessa häften som Dickinson själv hade sytt ihop med rödvit tråd. Antis tråd är beige, men annars är det i replikaform vi kan ta del av dessa dikter. Nummer 26 har fått titeln Vi leker inte på gravar, en titel som kunde ha anspelat på en debatt som fördes på kultursidorna i januari 2021, om det skulle vara tillåtet med pulkåkning på kyrkogårdarna i Stockholm.

 


Bland de 21 dikter som ingår i den här upplagan finns en titel som inleds med just raden ”Vi leker inte på gravar”, och jag är troligen inte ensam om att tycka att Dickinson är synnerligen skicklig på inledningsrader. Eller vad sägs om dessa från denna faskikel?

 

Jag skuggade Månen runt Huset

 

Blixten leker – hela tiden –

 

Hjärnan – är vidare än Himlen –

 

Jag lever – tror Jag –

 

För att inte tala om en av hennes mest kända dikter, den som har nummer 591 i den utgåva som Franklin redigerade 1998: ”I heard a Fly buzz - when I died -”. Några saker bör alla som läser Dickinson känna till: hennes idoga bruk av det skiljetecken som kallas antingen bindestreck eller tankstreck. Det ersätter ofta kommatecknet och punkten, och i Franklins fall är det ett kort bindestreck, och i den andra utgåvan med hennes samlade dikter, den som Johnson redigerade 1955, är det ett långt tankstreck.

 

Vidare: ett udda val av inledande versal, som betonar viktiga ord. Det här bidrar till dikternas särpräglade rytm. Vidare: hon publicerade endast en handfull dikter under sin levnad, och resten hittades när hon dött. Och slutligen: att hon var enstöring som bodde kvar hos sina föräldrar hela livet och sällan umgicks med gästerna. Trots detta lyckas hon gestalta så mycket av mänsklig erfarenhet. Men det är frågan om inte det var till hennes fördel att hon slapp socialisera sig med människor hela tiden, att det gav henne unika insikter genom att nästan hela tiden vara utelämnad åt sina egna tankar, och att det bidrog till att forma en hel livsfilosofi utan yttre påverkan?

 

Men vi generaliserar här, jag ber om ursäkt, för givetvis var hon mer än insatt i samtidens filosofiska frågor. I förordet skriver UKON och Jenny Tunedal om dikternas ”kontraintuitiva logik”. Det här bidrar till att dikterna hela tiden sätter saker på spel, att de skapar nya lagar åt världen.

 

Hur står sig då den berömda dikten om döden och flugan i den här versionen, jämfört med ett par andra tolkningar? Ann Jäderlund:

 

Jag hörde en Fluga surra - när

jag dog -          

Stillheten i Rummet

Var som Stillheten i Luften -         

mellan Stormens Hävningar -         

 

Sven Christer Swahn:

 

Jag hörde flugsurr när jag dog –

stillheten i mitt rum

var som luftens stillhet

mellan vågtoppars skum –

 

UKON och Jenny Tunedal:

 

Jag hörde en Fluga surra – när Jag dog –

Lugnet i Rummet

Var som Lugnet i Luften –

Mellan Stormens Hävningar –

 

Som synes, den ligger närmare Jäderlunds än Swahns, som också infogar ett onödigt rim. Och originalet?

 

I heard a Fly buzz - when I died -   

The Stillness in the Room

Was like the Stillnes in the Air -    

Between the Heaves of Storm -    

 

Det är förstås upp till var och en att välja den översättning som känns mest tillförlitlig. Min poäng är att vi tjänar på att ges flera olika versioner: det hjälper oss att förstå och tolka de ofta intrikata dikterna. Kanske det också ger oss svenskar ett försprång mot de som enbart läser Dickinson på engelska?

 

De här dikterna skrevs under sommaren 1863, och det var under Dickinsons mest produktiva år, då hon skrev nästan 300 dikter. Hon var modig både till ämnesval och till stilistiska val. Flera av dikterna handlar om döden, en om broderns äktenskap med Susan Gilbert, en kvinna som Dickinson var förälskad i. ”Vi gifte oss en sommar – Kära –” inleds den, men också en senare dikt, ”Jag lever – tror Jag –”, innehåller spår av äktenskap, där diktjaget förnekar driften att bli någon annans egendom: som bekant en vanlig upplevelse under 1800-talet:

 

Jag tillhör mig själv – totalt

Och passar inte någon annan –

 

Och är märkt med mitt Flicknamn –

Så att besökare ska veta

Vilken dörr som är min – inte missta sig –

Och pröva en annan Nyckel –

 

Det är en dikt som innehåller en stolthetens och självbestämmandets programförklaring och samtidigt låter en dunkel och mångtydig sexualitet antydas i symbolik och bildspråk. Som det ofta är hos Dickinson: en frivol yta och en subtil och hemlighetsfull undertext. Det är också dikter som bär sanningens prägel. Men också en hel del humor, där de unika perspektiven och de oväntade vändningarna lär oss att se på världen med nya ögon – en värld vars storhet och rikedom hon bekräftar gång på gång med sina besynnerliga dikter.

 

UKON och Tunedals översättningar står sig mer än gott, genom att de åstadkommer dikter som går att läsa utan att du hela tiden vill söka upp originalen. De inkluderar också i högermarginalen utkast och ratade förslag som Dickinson lämnat kvar i originalmanuset. Det tilltalar förstås den nörd som aktiveras av all läsning av i synnerhet just Dickinsons dikter.

 

Dickinsons liv förblir en gåta, samtidigt som vi underskattar hur mycket av dikterna som handlar om henne och inför öppen ridå avslöjar hennes innersta och mest privata känslor. Systrarna Brontë – som Dickinson dyrkade – levde också stora delar av sin tid isolerade i Yorkshire. Emily Brontë hade större utbyte av sin hund än av människor. Ändå lyckades hon och systern Charlotte skriva så initierat om känsloliv och relationer.

 

Emily Dickinson var bekant med deras biografi, att Charlottes äktenskap innebar att hon slutade skriva och dog bara nio månader efter bröllopet. Dickinson visste vad som väntade om hon skulle gifta sig. Hon fick leva ytterligare 23 år efter det produktiva året 1863, och fortsätta skriva sina trollbindande dikter.  

20 juni 2024

Fågelrum, Maria Tapaninen, Ellips

 

Förlaget Ellips, baserat i Vasa, återlanserade häromåret sin serie ”lilla e”, med tunna häften som utkommer med två nummer varje halvår. En av vårtitlarna för i år har Maria Tapaninen skrivit. Hon debuterade i början av 2000-talet med romanen Vid lärkvatten och har också översatt från finska till svenska.

 

Fågelrum är en svårkategoriserad bok, i gränslandet mellan dikten och kortprosan. De 44 sidorna utnyttjar aldrig mer än halva boksidan – många sidor innehåller bara ett par rader text. Själva händelseförloppet är också i ett slags gränsland. Det som inledningsvis liknar ett förhör eller ett patientmöte utmynnar i en allt mer drömsk situation upplivad av grotesk fantasi.

 


Ett berättarjag har anstiftat en skogsbrand och vi verkar befinna oss i en institutionell miljö, eventuellt ett sjukhus. Det sker ett möte mellan berättarjaget och ett du som behöver blidkas. Fåglarna blir en förlängd metafor, och ska kanske ses som framalstrade av berättarens önsketänkande, ett skydd eller en förlängning av det egna agerandet: ”Öppna fönstret kan du inte. Då skulle fåglarna försvinna och jag kanske med dem.”

 

Fåglarna antar allt mer formen av det otyglade inom oss. Vi ska kanske inte idealisera dem allt för mycket, för deras frihet är villkorad, och inte minst i hur Tapaninen skildrar dem. Det får mig att tänka på Vildvittrorna i nya Netflix-serien som bygger på Ronja Rövardotter (en lättförglömlig bearbetning som mest verkar roa sig med att återskapa de scener de intern säkert kallade ”ikoniska” i Tage Danielssons 80-talsfilm), att de är människostora fåglar som ändå är helt maktlösa; hade ett uns av trovärdighet behållits skulle dessa stora flygande väsen ha slaktat Ronja när hon fastnar med skon i Rumpnissarnas tak.

 

Det blir många ”verkar”, ”eventuellt” och ”kanske” när jag ska beskriva vad som händer i Tapaninens bok. Den här osäkerheten delas av berättarrösten, som är mån om att inte läcka för mycket information. De vingförsedda djuren blir något som människorna närmar sig i en ny sorts samvaro som utmanar det antagonistiska som har rått, men som ändå bevarar avsaknaden av förståelse.


Tapaninen skriver i en skräckens koreografi, och hennes psykotiska dans på boksidan är smakfullt sparsmakad. Tids nog ska nog åtbörderna göra berättarjaget friskare. I rummet finns också fiskar, vilket kunde få en att upprepa frågan ”fågel, fisk eller mittemellan?” Det är en kuslig bok som mer än något annat får mig att tänka på filmer av grekiske Yorgos Lanthimos. Därför antar berättarjaget skepnad av skådespelaren Emma Stone när jag läser. Att mina associationer går till konstfilm och inte till annan litteratur säger kanske något om hur skruvat svårfångad den här berättelsen är.

19 juni 2024

Hammele, Kristoffer Appelvik Lax, Nirstedt/Litteratur

 

Av någon anledning har William Shakespeare blivit hett stoff den senaste tiden. Tova Gerge gav nyligen ut sin radikala översättning av Sonetter, som också resulterade i päsen Så nätterna på Stadsteatern i Skärholmen. I höstas spelade Silvana Imam Hamlet på Stadsteatern. Sällan har det funnits så många belägg för den slitna frasen ”Shakespeare, vår samtida”, som teatermannen Jan Kott yttrade någon gång på 60-talet.

 

Till skaran sällar sig Kristoffer Appelvik Lax med sin andra bok. Debuten Och vardagen då när vi stryker och kardar seriöst som kom för två år sedan var en av årets givna höjdpunkter bland de debuterande poeterna. Då ska vi också komma ihåg att det är hårdare konkurrens inom poesin än inom prosan. Om en fotbollsanalogi tillåts så här i EM-tider, är poesin lika stark som den svenska anfallstruppen med sina många stjärnor i ledande positioner, medan prosan får hålla till bland försvararna, där som bekant det räcker med att sitta på bänken i engelska andraligan för att ges en plats i startuppställningen.

 


Fast, det är inte alltid utskrivet hur Appelvik Lax bidrag Hammele förhåller sig till Shakespeares förlaga, utöver att ett hämndrama kan erinras även här. Visst finns här fem akter, men i stora drag handlar det mer om en privat sorg som bara stundtals speglar sig i den intrig och berättelsekurva som Hamlet utgör. Den som hade väntat sig något liknande Jen Bervins blackout-dikt i Nät (som skapar en ny variant av Sonetterna, därav originalets Sonnets) får leta förgäves.

 

Däremot skriver Appelvik Lax vidare på debutens försiktigt övertygande tonfall, som sammantaget ger en stark dikt att förhålla sig till. Han låter fragmentets form skildra det som gått förlorat. Där speglar han sig inte enbart i Hamlet, utan denna pjäs mördare Claudius antar dragen av en viss individ från tv-serien Twin Peaks, för i en av andra säsongens mest otäcka scener kliver Killer Bob över soffan fram mot Donna:

 

trasig lärft och grått fett hår

 

sakta klättrande över kanten       över soffans kant

 

Så går det också att hitta allusioner till Marguerite Duras, Ingela Strandberg och Edith Södergran, men då blir det gissningslekar som återigen tar oss längre bort från Shakespeare. I Södergrans fall pekas dikten ”Gud” ut, där hon med en av sina karakteristiska metaforer pekar ut Gud som ”en tom gunga mellan intet och alltet”, medan Appelvik Laxs Gud uttrycks i mer kategoriskt stumma lydelser: ”Gud är inte en stor hand att vila / och gunga i, utan en total tystnad”.

 

Varför då Hamlet? Kanske vill Appelvik Lax bara demonstrera att det är en pjäs som finns i all kommande litteratur, att vi ofrånkomligt måste förhålla oss till just detta verk i litteraturhistorien. Genom den här diktsamlingen löper en eld, både en bokstavlig och en bildlig, den som sätter hjärtat i brand. Och Hamlet blir en sinnebild för en viss erfarenhet som vi alla någon gång delar, där Appelvik Lax verkar vilja koppla ihop kärlekssorgen med den förryckta stämning som ansätter den som mist sin kärlek:

 

Idag stirrar alla som vore jag galen

Jag är inte galen, endast sörjande

Det är ju av den anledningen ansikten ska vändas

mot mig

 

Liksom i debuten besvaras inte läsarens nyfikna frågor, och även här tjänar boken på en omläsning. Då blir de finstilta mönstren något mindre förbryllande och vi kan följa en konsekvent linje mellan de två böckerna. Dikterna renodlar och skär bort, där det outsagda ges en ny emfas. Det är kanske en överloppsgärning att så tydligt skriva in boken i Hamlets tradition, eller så är det bara ett sätt att visa ett äldre verks användbarhet. Fast nog finns det drag av det teatraliska i de här dikterna också, som iscensätter ett drama som blir en fristad för det som inte är så ädelt.  

 

Det ska också sägas att Appelvik Lax minst av allt behandlar förlagan med silkesvantar: ”Vem i den här spegeln är det som bestämmer?”, frågas mot slutet, och det är en berättigad fråga. Så sett blir också den här boken en av litteraturens många speglar, och det är en vanlig missuppfattning att litteratur endast ska vara fönster mot nya världar. En spegel kan också lära oss nya saker, och så blir det här en av dessa hjälpmedel för att lära oss mer om oss själva, i den meningen till exempel Harold Bloom anser att just Shakespeares Hamlet gör.

Min flickvän har en gammal själ, Anna Axfors, Bokförlaget Renate

 

När jag för några år sedan berättade för mina kolleger att Netflix medvetet gör sina tv-serier långsammare och fylld av upprepningar, eftersom de tar med i beräkningen att de flesta tittarna ändå tillbringar halva tiden med att scrolla på sin telefon, blev de upprörda: ”Hur kan de vara så infernaliska?” Tja, det är kapitalismen i ett nötskal.

 

I förlaget Renates serie ”Ambient” ingår en kortroman av Anna Axfors, som medvetet skriver en slags netflixprosa, med sikte på den publik som tar del av kultur samtidigt som de uträttar något annat. Det kan vara att scrolla på telefonen, dammsuga eller handla mat. För på samma sätt som tv-serierna anpassas för de ofokuserade tittarna förenklas ljudböckerna för att de som lyssnar gör annat under tiden.

 


Min flickvän har en gammal själ handlar om ett par där ”flickvännen” mest ligger och sover (lex Molly Bloom) eller går promenader medan partnern tar hand om dottern. Berättaren – partnern – saknar länge könstillhörighet, mer än att hon till en början inte kallar sig lesbisk. Tids nog får vi veta att hon är kvinna, och författare (det är flickvännen också). Mer än om flickvännen handlar det lite otippat om Ulf Lundell här och där.

 

Axfors intention är alltså att skriva enkelt och platt, och det går hon givetvis i land med. Meningen är alltså att skriva något som inte behöver läsas med full koncentration, det vill säga så som vi tar oss an andra medier (tv-serier, ljudböcker, poddar, vad vet jag). Det är onekligen något nytt, även om jag kanske inte måste hålla med om att det är en bra idé. Jag erinrar mig anekdoten om Joyce, som anställde Beckett som sekreterare, och den yngre akoluten fick instruktioner att nogsamt nedteckna allt den äldre och synsvagare gurun yttrade, vilket resulterade i att det i anteckningarna stod ”nåväl, kom in är du snäll”. ”Vad har det i min text att göra?” undrade Joyce, varpå Beckett svarade att det var hemhjälpen som knackat på och frågat om det behagades te. Joyce funderade en stund, och sa sen: ”Ok, låt det stå kvar i texten.”

 

Vad utfallet blir är ungefär en längre version av Göran Palms dikt om havet (Louvren). Den har med tiden blivit en axelryckningens klassiker, och det vore förstås kul om Axfors bidrag i genren kunde orsaka något liknande. Vi får på köpet veta vad kapitalismens kärna också är: ”Kapitalismen vinner över kärleken, kärleken är så svag. Ingenting förmår den, och ingenting vill den. Vi måste sluta hylla kärleken, och istället börja hylla kapitalismen.”

 

Som anti-manifest är det här en effektiv text. Tankarna går på lösa boliner och knyts inte allt ihop i stringenta band. Det är så nonchigt skrivet att jag befarar att en allt för fokuserad läsning bara gör en frustrerad eller irriterad. Ungefär som det är att läsa min text om den, gissar jag (vad är min poäng och när ska jag komma till den, finns det ens en poäng?). Kanske det är litteratur att sova till, ungefär i samma stil som Brian Enos konceptskivor ”Music for Airports”. 

 

Det handlar om kapitalism, om pengar, om vardag. Även om Axfors säger sig föredra kapitalismen framför kärlek skriver hon mer engagerat om kärlek. Ibland är det ofrivilligt poetiskt (”Min flickvän har ett hjärta av snö”), men mest är det slappt skrivet (”Det är märkligt med selfies eftersom det är märkligt med ansikten”). Ok, jag fattar att det är det som är vitsen med det hela, och kanske har jag bara läst för slarvigt, men förlåt, jag trodde det var det som var meningen. Och på tal om kapitalismen: är det magstarkt eller bara starkt att ta betalt för en bok som är skriven så här slarvigt, medvetet eller ej.

 

Ändå missar den som avfärdar boken något väsentligt, eller något som nuddar det väsentliga. Liksom i Axfors tidigare böcker formuleras existentiella tankar:

 

Om vi hade haft ett språk för vår oro redan från början, och inte behövt söka det språket. Nu är vi dömda att söka det. Nu är vi dömda till oro. Men också till konsten.

Det är därför kulturbarn inte gör bra konst; de har redan fått ett språk.

 

På sätt och vis är Axfors roman en skönlitterär pendang till Stig Larssons nyutgivna Högt och lågt. Där Larsson i sin bok tänker högt – ibland pregnant, ibland svamligt – blir Axfors prosa också en gestaltning av något som kunde kallas ”att tänka lågt”. Ambitionsnivån är lågt satt, och återigen, det kan man tycka vad man vill om. Man kan rycka på axlarna åt mindre.

Nästan terror, bara nästan, Elis Monteverde Burrau, Bokförlaget Renate

 

Ett versalt angrepp inleder den mångsidigt flyhänte Elis Monteverde Burraus senaste bok, Nästan terror, bara nästan, som utkommer i Renates serie Ambient som nummer 4. Uppsåtet är att skriva slackeraktigt, alltså medvetet utan det vi brukar förknippa med intrig och karaktärsutveckling. På 90-talet skulle Stig Larsson kalla det ”att skriva medvetet dåligt”, och jag må förlåtas för denna altruism, men nog har författaren EMB en del drag gemensamma med Larsson – inte minst förmågan att leverera minnesvärda sentenser framförda med en blandning av nonchalans och skärpa så fort du slår på en tv-apparat.

 

Steget från EMB:s tidigare böcker till denna är trots allt minimalt. Det är som vanligt prosa som beter sig som poesi, eller om det är vice versa. Ja, vad är det för text egentligen? Jag ställer frågan till texten, som svarar med en motfråga: ”Någon sorts / skendöd text, som existerar i ett vakuum?” Provocerande? Det är bara förnamnet, men bara ibland. Berättarjaget tillhör en mamma, vars man är författare, och de har en dotter som är döpt efter rockhistoriens minst engagerade trummis (hon från Velvet Underground).

 


Hur det än är kan jag inte låta bli att känna mig instängd i texten, något som givetvis är ett av dess primära syften. Fast, noga räknat: har den här texten ens ett syfte? Mer blir kontentan att EMB skriver vad som faller honom in, och då finns det på gott och ont anledning att då och då erinra sig den Nils Ferlin som bad Gud förlåta honom somliga rader. För nog finns det rader i den här textmassan som också ber om att bli förlåtna, eller bara strukna eftersom de så uppenbart bara är utfyllnad (bevismaterial 1: en översättning av Povel Ramel till spanska).   

 

Vad EMB gör är att utforska det planlösa skrivandets potential. Han hittar på saker, och det är han bra på. Det är också författarens plikt … Men varför låter allt jag skriver här banalt och platt: beror det på att boken är banal och platt? Det är ett skrivande som sänker min gard, som tigger efter mindre bekräftelse och mer uppmärksamhet. Det EMB har gemensamt med Olle Ljungström, som förstås är en given inspirationskälla (minst en referens till Reeperbahn, check), är att han aldrig uppvaktar de artiga applåderna. Minst av allt vill den här texten bli älskad och i brist därpå beundrad och i brist därpå fruktad etc.

 

Den metoden som boken exponerar handlar mycket om att säga något och sedan förneka det. Det är fruktbart i stunden, men de ingivelser som det resulterar i riskerar bli åt det lite ytliga slaget. Med andra ord: det är kul att läsa EMB, men är det här bestående litteratur? Finns det anledning för någon om, säg trettio år, läsa den här boken och få behållning av den? ”Fyra Bugg och Koka-Kola Veins”, svarar boken på sitt enerverande/charmiga sätt.

 

Förvisso finns uppfinningsrikedom och roliga ordvändningar, precis som i EMB:s många tidigare böcker: ” Jag går över lika barn som leker / fest”. Att han också skriver in oblyga allusioner till Oscar Wilde är helt on brand. Även EMB trivs bäst med paradoxernas inbyggda logik, som är av mer hållbart slag än de etablerade sanningarna. Så, kanske det är så enkelt att precis som Wildes starka förankring i sin egen tidsanda är tidlös är även EMB:s absoluta gehör för vad som konstituerar 2024 exakt det som gör honom tidlös. Den som i framtiden vill lära sig något om hur vår värld såg ut, tänkte och betedde sig, kan säkert finna sämre källor än böcker som denna.

 

Hur mycket det än går att avfärda somt som trams, finns det åtskilliga inslag som berör allvarsamma ämnen, som att befinna sig inom dödens svindlande räckhåll. Det är en icke-roman som gör kringelkrokar och elegant undkommer all eventuell kritik med sin avväpnande charm. Frågan om man finner den förtjusande eller tröttsam är nog en temperamentsfråga. Läsare kommer förstås att – mer eller mindre mot författarens vilja – att dyrka den här boken, medan en kritiker (som bernur) nog kommer att sätta sig på två stolar, det vill säga både dyrka den för att den trots allt är uppfriskande och originell och tycka att den är tjatig och monoton.

 

Det är en tunn bok för att vara en roman, men också en bok som är längre än sitt eget bästa. Trots allt är det en farlig väg att gå, att söka sig mot likgiltighetens nya höjder. Det som utkristalliserar sig är en släng av några slevar. En heter Tourettes, någon annan heter monomanin, någon heter autopiloten, någon heter alkoholromantiken, och nog finns det också lite av ordvitssjukan (”Köks-öl på en köks-ö”). Bäst fungerar det när EMB släpper sin impuls att skriva demonstrativt ofokuserat, då en ofrivillig klarhet lyser upp textmassans annars lite väl gråa sammansättning. 

Jag drömmer fortfarande om Orgonon, Peter Reich, översättning Christian Ekvall, Bakhåll

 

Det är en bok som gjort stort avtryck på populärkulturen. Wilhelm Reich var en av Freuds lärjungar men bröt med honom och hamnade i USA med rätt kontroversiella idéer och metodik. Sonen Peter följde pappans arbete med att samla kosmisk energi (”orgon”) i ackumulatorer för att påskynda patienters läkningsprocesser och molnfångare som kunde styra vädret. Peters biografi A Book of Dreams utkom 1973 men översätts först nu till svenska, nästan 40 år efter Kate Bushs låt ”Cloudbursting” och nästan 50 år efter Patti Smiths låt ”Birdland”. Båda låtarna handlar om relationen mellan fadern och sonen.

 

Nu har Christian Ekvall, som tidigare översatt bland andra Ernest Hemingway, George Orwell och Joseph Conrad, översatt biografin, som på svenska får heta Jag drömmer fortfarande om Orgonon (den följer därmed första raden i ”Cloudbursting”, som handlar om molnfångarna, pappans jojo, och när han hämtades av myndigheterna). Sonen bidrar starkt till mytbildningen kring pappan bibehålls. Betydligt mindre handlar om mamman (föräldrarna var skilda) och systern.

 


Den uråldriga skiljelinjen mellan geniet och galningen har kanske aldrig varit tunnare än i Wilhelm Reichs fall. Efter att han fått en fängelsedom avled han i cellen i november 1957. Här framstår han som en varm, omtänksam pappa som respekterar sin son och de har ett nära förhållande. Fast de udda inslagen består i att de skjuter med skarpladdade vapen samt talar utförligt om de rymdskepp som ska anlända.

 

Det är rörigt och flummigt, men också djupt fascinerande. Att sonen Peter Reich anger William Faulkner som inspirationskälla är lite oroande för den som eftersträvar stringens och logisk följd i hur tankebanor presenteras. När pappan dött syns en kväll tre ljussken på himlen. Pojkarna på skolan håller på att trakassera en äldre elev med att spela en rocklåt på transistorradion. Peter skyndar sig ut i den mörka kvällen för att han är övertygad om att pappan finns i skeppet. Den amerikanska luftflottan hinner dock jaga bort dem innan han får vetskap.

 

Det är trots allt lite ologiskt. Enligt pappan skulle hans uppsamling av energi från orgon bekämpa de främmande livsformerna, fast mot slutet verkar de ha gått över på vår sida och inte längre skulle anses vara fiender. Peter Reich föddes 1944, och var jämnårig med Jim Morrison och Patti Smith, och de kunde ju också vara flummiga på sin tid. Kanske det är så enkelt att 70-talet hade en, hm, naivare syn på det esoteriska och övernaturliga? Det finns också en svensk koppling, visar Ekvall i efterordet, där Reich den äldre vistades ett år i Sverige och bland annat publicerade sig i tidskriften Spektrum, som lanserades av Karin Boye och Gunnar Ekelöf.

 

En del av pappans teorier är bisarra, som uppfattningen att en grupp män skulle runka i en låda för att det skulle bota fysiska (och psykiska?) krämpor hos andra. Tillåt mig tvivla en smula. Ändå går det inte att avfärda Reichs bok som rappakalja. Inte enbart, åtminstone. En del idéer låter bra, om än ologiska. Det är också en bok som skakar liv i ens egna drömmar – för jag tillbringar en orolig natt efter att ha läst klart, där drömmarna ges ovanligt skarp kontur.

 

Vad jag drömde? Det kan kvitta: det är inte innehållet i sig – detaljerna – som är det viktigaste med drömmar, utan dess förmåga att lyfta oss från vardagliga bestyr och göra livet lättare att leva, om så bara för den stund de pågår.

18 juni 2024

Oppositions. Selected Essays, Mary Gaitskill, Serpent’s Tail

 

I alla inledningsmeningar i de sex första essäerna i Mary Gaitskills samling Oppositions används ordet ”jag”. Inte så märkvärdigt, då de har samlats under huvudrubriken ”Living”, och tar upp privata erfarenheter som rör allt från Bibeln till hästridning. De andra rubrikerna heter ”Watching and Listening” samt ”Reading”, och handlar i tur och ordning om film och musik samt litteratur.

 

Nu kanske du undrar: vem är Mary Gaitskill? Det kanske jag också gjorde tills jag fick tag på den här boken, även om jag är säker på att ha stött på namnet i något sammanhang. Hon skriver noveller och romaner (ej läst), och är samtidigt i vid bemärkelse kulturskribent. De två avslutande texter handlar om Vladimir Nabokov, så det kan vara därifrån namnet klingar vagt bekant (hon har skrivit ett förord till Pale Fire).

 


Är det då bestickande att så frekvent bruka ordet ”jag” i essäer? Blir det onödigt självcentrerat? Ja och nej. Gaitskill har lärt sig konsten att skriva om sig själv utan att det blir jagfixerat. Hon skriver med den typen av självförtroende som man antagligen måste vara amerikan för att uppnå, och tar sig an populärkultur med nästan samma frenesi som hon skriver om det som förr kallades högkultur.

 

Titeln, Oppositions, är väl vald, då hon gärna skriver mot tidsandan. Nu ska sägas att boken må ha utkommit i sin första form 2021 (den här pocketen kom i fjol), men de flesta texterna skrevs innan #metoo. Därför kan det bli aningen provocerande när hon skriver om våldtäkter och ansvar, om samtycke och gråzoner, där hon kan ha hämtat sina argument från 50-talets kvinnosyn.

 

Så kan hon berätta om när hon blev våldtagen, att det kunde hon skaka av sig lättare än när någon bråkade med henne på lekparken när hon gick i förskolan, eftersom han som gjorde det var ”a crazy asshole whom I didn’t know or trust; it had nothing to do with me or who I was”. Mm, säkert, men då glömmer hon bekvämt nog att för de flesta utförs våldtäkten av någon som kvinnan känner och litar på. I en essä om Nabokov berättar hon att hon som femåring blev antastad av en bekant till familjen.

 

Helt klart vill Gaitskill göra upp med myten om kvinnor som sköra väsen som till varje pris behöver skyddas från mäns sexualitet. Återigen hade det varit lättare att hålla med henne om det inte hade varit ett reellt problem med den våldsnorm som maskuliniteten fortfarande inte helt har gjort upp med. Dras hennes tänkande till en spets blir slutsatserna både udda och obehagliga. Det är ett mönster i Gaitskills essäer, att hon förespråkar att utsatta kvinnor ska lämnas i fred. Hon vägrar erkänna en mall för hur exempelvis kvinnor vars man varit otrogen ska reagera.

 

Det märks att Gaitskill är en driven skönlitterär författare: hon vet hur en bra historia ska berättas. Hon gör också starka läsningar av verk som Lars von Trier’s Dancer in the Dark utifrån hur Björks musik används, och skriver engagerat om Joyce Carol Oates roman om Marilyn Monroe, Blonde. Återkommande handlar det om grymhet, så som den exponerades av Sarah Palin om ni minns (den amerikanska valrörelsen 2008), eller hos Norman Mailer, vars utsaga att han ofta var den mildaste personen i rummet inte motsvaras av de gärningar han gjorde sig skyldig till. Gaitskill ser paradoxens sanning: kanske just för att han var så mild som han inte kunde behärska sin vrede, så som genuint grymma personer kan. Jag säger inte att hon har fel.

 

Norman Mailer, som dog 2007, var en författare i ropet i många år, och det må finnas få som håller med mig här, men i mina ögon höll han hög klass genom hela sin långa karriär som författare, trots ett kopiöst supande och kaotiskt liv privat och offentligt. Hans debutroman De nakna och de döda är ett mästerverk, och han har ytterligare ett pärlband av formidabla romaner (Bödelns sång, Fjärran nätter, Harlot’s Ghost, Slottet i skogen, för att nämna fyra). Ändå tror jag han är mer eller mindre bortglömd i dag. Häromdagen såg jag om David Cronenbergs kusliga filmatisering av J.G. Ballards roman Crash, där böcker av Mailer fanns med i kulissen lite här och där, men det är oklart vad det här betyder (filmen är ju från 90-talet).

 

Inte för att jag visste det här innan, men här får jag veta att filmen Secretary, den med Maggie Gyllenhaal som masochistisk sekreterare, bygger på en av Gaitskills noveller. Den essän når också några hisnande slutsatser, som att ”life is dirtier than porn”. Hon skriver också initierat om Linda Lovelace, hon som med filmen Långt ned i halsen skapade filmhistoria. Hennes öde var märkligt, då hon både tog avstånd ifrån och slog mynt av skandalsuccén. Men mest var det en sunkig historia, med en man/hallick, som uppenbarligen misshandlade henne. Kanske skedde allt med Lovelaces samtycke, kan inte Gaitskill låta bli att undra.

 

I analysen av porr gör Gaitskill en drastisk jämförelse med Carl Dreyers film om Jeanne d’Arc (En kvinnas martyrium). Tyvärr stannar jämförelsen vid det översiktliga, för här kunde det ha varit på sin plats med en mer utförlig undersökning. Men formatet hejdar henne oftast, som det gärna blir med den här typen av klippböcker. Trådar lämnas lösa. Något som ändå inte hindrar boken från att vara läsvärd, för det mesta. Det finns utrymme för en läsare att knyta ihop saker.  

17 juni 2024

This Is Not Miami, Fernanda Melchor, translated by Sophie Hughes, Fitzcarraldo Editions

På svenska finns det tre formidabla romaner av den mexikanska författaren Fernanda Melchor, översatta av Hanna Nordenhök. Vill man läsa mer av Melchor – det vill man – finns en samling essäer, Aqui no es Miami, utgivna som hennes första bok 2013. Vi som inte behärskar spanska hittar den i en nyutkommen engelsk översättning: This Is Not Miami.

 

Den samlar tolv artiklar ursprungligen publicerade åren 2002-2011 på sajten Replicante. Melchor kallar dem ”relatos”, som betyder både berättelser och redogörelser. I den latinamerikanska kontexten finns förstås också termen ”crônicas”, den egenartade krönikeformen som Clarice Lispector behärskade till fullo. Något säger mig att Melchors insatser som journalist, i gränslandet mellan fakta och fiktion, inte kommer att översättas till svenska, men det beror mer på en kombination av förlagens försiktighet och fördomsfulla läsare än på kvaliteten i texterna.

 


Melchor betonar att ordet ”fiktion” har ett ursprung i latinets fingere, som betyder att formge och att skapa. På svenska har vi ju ordet ”fingera”, som betonar fingrarnas inflytande i texters tillkomst. Och nog är det med flinka fingrar Melchor formger sina fruktansvärda texter. Romanerna behandlar våldskultur och toxisk maskulinitet som löper amok, och genom dessa rapporter från områden kring staden Veracruz blir det uppenbart hur tätt hon lägger sig en faktisk verklighet när hon skriver fiktion.

 

Redogörelserna har samlats under tre rubriker: ”Ljus”, ”Eld”, ”Skuggor”. Men vi ska förstås komma ihåg att det är en manipulativ författare som ligger bakom texterna. Visserligen föregår dessa tolv essäer de skönlitterära böckerna, men hon medger i ett förord att det finns inslag av påhitt även när hon utger sig för att berätta sanning.

 

Melchor är bra på att nosa upp det udda och det monstruösa. Här finns referenser till den typen av sensationsblaskor som var så vanliga innan internet tog över den marknaden. För vem har inte ögnat igenom texter som handlar om obduktioner av rymdvarelser? I Melchors novellartade text får ett potentiellt möte med ett rymdskepp en prosaisk förklaring: det ljussken som gav deras fantasi en skjuts mot UFO-världen visade sig vara ett vanligt flygplan som fraktade drivor av kokain.

 

Drogerna är närvarande, antingen som en delförklaring till den grova kriminaliteten, eller i de olika personernas förehavanden. Som när berättarjaget en gång avmätt förklarar att hon aldrig trott på spöken och att de enda övernaturliga erfarenheterna hon haft var effekten av att hon en tid åt LSD-tabletter som vore de godis. Det sker i en lång redogörelse där hon berättar hur hon förälskade sig i sin blivande man – genom hans sätt att berätta historier. Och hans historia är verkligen kuslig, och säkerligen värd att bli förälskad i.


Men en kärlek som bygger på berättelser kan inte hålla, så det tog slut strax efter att de gift sig. Vad som är sant och inte sant kan kvitta: jag är lyckligt ovetande om Melchors civilstatus, vet bara att hon är en av de författare som jag inte kan avstå från att läsa. Är det också en förälskelse? Att jag helt enkelt har blivit förälskad i hennes sätt att berätta historier? Onekligen. Vi får lära oss genom de här olika vindlande berättelserna att verkligheten och fiktionen inte är motsatta begrepp.

 

Varför titeln ”Det här är inte Miami”? En grupp dominikanska flyktingar har undkommit att dödas av förövare som styckat deras pappa med machete och våldtagit deras mamma. De anländer till hamnen vid den mexikanska gränsen inburade i en långtradare, och undrar yrvaket om de har hamnat i Miami, eftersom förövarna har flytt till USA. Sådan tur har de inte, och de släpps ovilligt in i Mexiko, eftersom de kan vara förbrytare själva, med det klena argumentet att även Djävulen kan behöva böner.

 

Fast samtidigt med våldet löper ju medkänslan i dessa berättelser, en medkänsla som går på sparlåga i Melchors romaner. Hon uppfinner ibland en berättare åt sina historier, och ibland intervjuar hon någon av personerna, dessa skugglika företrädare för något som ligger mittemellan människor och karaktärer. Våldet flammar upp, ohejdbart och okontrollerbart. I en av de mer makabra berättelserna handlar det om en kvinna som anklagas för att ha mördat sina två små barn och styckat dem och planterat likdelarna i en stor blomkruka. Men snarare än att peka finger åt individer vill Melchor anklaga strukturella problem i samhället.

 

Det finns en likhet i den legendariska mexikanska fotografen Enrique Metinides, som enligt egen uppgift kunde se 30-50 lik om dagen när han skickades för att fotografera olyckor och brottsplatser. Hans dokumentära blick återskapas på sätt och vis i Melchors prosa, och genom de olika essäerna i den här boken blir det plötsligt glasklart varför hon avsåg att skriva Orkansäsong som en dokumentär roman i stil med Truman Capotes Med kallt blod.

 

Melchor är skolad i en muntlig berättartradition som förnekar arkiven och beständigheten. Det här kommer tydligt fram i mångas skepsis inför skriften, att de lever för att återge händelser endast med talet som redskap, ”the joyful act of conversing”, som det står i en av texterna. Det skapar förutsättningar för dramatiska utläggningar i de vittnesmål som förmedlas av Melchor, i denna hybrid mellan journalistisk prosa och skönlitterär fantasi, och som tillåter henne att hitta den nerviga närvaron, med ett absolut gehör för vad som bygger ominös atmosfär.

 

Den långa novellen om spökhuset och den exorcism som följer införlivas i den latinamerikanska kontexten där myter upprätthålls. I den skuggvärld som följer denna finns brotten, fängelserna, sveken, drogerna, våldet. I en av dem, ”Life’s Not Worth a Thing”, hittar hon rentav fram till tonträffen i den roman hon skulle skriva fyra år senare, mästerverket Orkansäsong. Det är ett skrivande som ignorerar styckesindelning, och som griper tag i läsaren med ett desperat grepp från just de fingrar som fingerar fiktionen och omvandlar den till ren sanning. 


16 juni 2024

Gudomliga ytterligheter; I utkanten av trädgården; Fantasmagorier; Den svarta pamfletten. Pamflett # 9-12, Herkulesgatans poesiklubb

 

Den här våren har den svenska samtidspoesin vitaliserats av den anonymt tillkomna Herkulesgatans poesiklubbs pamfletter. Basen ligger i Göteborg, och de tunna häftena sprids på bibliotek och boklådor. Jag skrev om de fyra första numren i mars, de fyraföljande i maj, och nu har ytterligare fyra nummer nått mig.

 

Tryck och häftning indikerar en vurm för DIY-estetiken, och detsamma får sägas gälla innehållet. Det finns en klar anarkistisk ådra i hur de separata numren presenteras. Nummer 9-12 i serien följer de tidigare i spåren, och tillåter sig vara i dialog med en uttalad litteraturhistoria, samtidigt som uppsåtet verkar vara att spränga den inifrån. Mer än en gång under läsningen tänker jag på Rimbaud, denne ”diktens dynamitard”, som Folke Isaksson kallade honom i ett tv-program (på den tiden det gick att sända en ambitiös och sevärd dokumentär om en kulturpersonlighet).

 


Gemensamt med Rimbaud är också att imperativet är den verbform som oftast föredras. De fyra nummer som jag nu har läst är tillkomna från 13 maj till 7 juni. De olika häftena har starka titlar: ”Gudomliga ytterligheter”, ”I utkanten av trädgården”, ”Fantasmagorier”, ”Den svarta pamfletten”. I det här skrivandet ses uppgivenhet och kamp inte som två motpoler, utan som två nödvändiga ingredienser i en konstsyn. Så kan första numret dissekera den urgamla dikotomin mellan Apollon och Dionysos.

 

Poesin blir allt mer marginaliserad i samhället. Det kan vi gnälla om – eller organisera oss, så som Herkulesgatans poesiklubb valt att göra. Det är en insats värd en medalj från någon. Dikterna är romantiska utan att bli högtravande. Även om bildspråket är av klassiskt snitt går det att skönja hur resultatet ofta sätter de etablerade tolkningsvariablerna ur spel.

 

I det nionde numrets sista längre dikt åstadkoms suggestiva stämningslägen med enkla medel, på ett sätt som kan få en att tänka att inte mycket har hänt sedan Paul Andersson gav ut nästan identiska stencilhäften i början av 50-talet. Ode till en okänd konstellation, titeln till hans stencildebut, låter som något Herkulesgatans poesiklubb hade kunnat koka ihop. Så här låter det i maj 2024:

 

Vi betraktar och betraktas av

nattens undrande öga

dit poetens revisionsbyrå inte når.

Sången och dansen

färgar läpparna röda,

släpper iväg gnistor

som färdas in i gränderna.

 

I det tionde numret består det obligatoriska förordet av ett citat från en legendarisk intervju med Henrik Berggren från Broder Daniel, i en distinkt vägran av arbetslinjen. Det pigga bildspråket i det här numrets dikter övertygar: ”Där går hjärtslagen barfota”, till exempel. Eller: ”Solen dreglar sin varma uringröt över de levandes hjässor.”

 

Det elfte numret fick heta ”Fantasmagorier” eftersom det ”är ett så oemotståndligt vackert ord”. Enig. Om du endast ska införskaffa ett exemplar av de olika häftena kanske du ska satsa just på detta elfte nummer, som erbjuder en provkarta över olika poetiska stilar och uttryck. Dikterna verkar ha tillkommit utifrån ett lika stort allvar som ett starkt patos.

 

På mittuppslaget till detta elfte nummer finns också en oregerligt busig dikt som fyller hela boksidorna, med den underbara titeln ”Spännvidden karakteriseras inte av förlamningen utan av glödande blickar som intet annat vet”, och starka enskilda inslag i den långa dikten: ”tänk en tennismatch mellan viskningar och rop […] allt som hörs är betydelselöshetens dån – vilket vackert dån – vilka vackra brödsmulor – det brinner i brödets idé […] det är viktigt att våga vara värdelös”.

 

Och slutligen i det tolfte numret dominerar den svarta färgen. Om det blir ett slut eller bara ett sommaruppehåll klargörs inte helt: ”Nu inleds dvalan. Vi får se när vi hörs igen”, avslutas förordet en smula olycksbådande. Om det inte kommer fler dikthäften kommer i alla fall jag att sörja att inte få läsa lika starka enskilda rader som dessa i dikten ”Kommuniké ur revolutionens livmoder”: ”Hon dansar     med det banala spektaklets verktyg / i en värld     av dräpande     uppgivenhet”.

 

Totalt innehåller de här fyra häftena 36 sidor poesi, eftersom det till varje nummer finns en titelsida och en förteckning över de tidigare numren samt en baksida, och denna baksida är i sig värd att närgranska, med sina egensinniga proklamationer. Så poesin spiller över eller blöder in även där. Det saknas inte hänvisningar till tidigare skriven litteratur, så oavsett vem som har skrivit dikterna – det är en lärd person. Den som bryr sig ett skvatt om den samtida svenska poesin anbefalles att genast leta rätt på de här obskyra skrifterna.

15 juni 2024

Olydiga undersåtar. En pamflett, Ulf Olsson, Nirstedt/Litteratur

 

Olydnad är ett av litteraturens främsta trick. Om detta vidsträckta ämne har Ulf Olsson skrivit en vidsträckt bok, Olydiga undersåtar. Han kallar det ”En pamflett”, men då är det en vidsträckt pamflett som mer rör sig åt närapå 300 sidor än de gängse 16 sidor som brukar vikas åt det formatet. Pamfletten är oftast en stridsskrift, och även här ägnas en ansenlig del av boken åt författare som på olika sätt tagit strid.

 

Olsson har tidigare bland annat skrivit ett antal böcker om Strindberg (däribland den utmärkta Jag blir galen), en av de olydigaste svenska författarna. Han får visst utrymme här, i en framställning som annars domineras av den översatta litteraturen. Gott så, även om jag gärna hade sett en undersökning av Ekelöfs Non Serviam-estetik. I gengäld får vi en mängd exempel, och det kanske är bokens största brist, just att den rör sig över så många namn och hela tiden byter spår och inriktning.

 


Och därför vore det förstås ofint att klaga på namn som saknas (Jane Eyre är ju en av litteraturhistoriens främsta exempel på ett olydigt barn som växer upp till att bli en något mer lydigare kvinna). Den här boken ger mig ändå dubbla känslor: dels en glädje över att någon annan än Kristoffer Leandoer och Carl-Johan Malmberg i den här antikulturella tiden får ge ut essäböcker om litteratur (ingen skugga ska falla över dem: båda skriver exemplariska essäer), och dels ett visst missnöje över valet av studieföremål.

 

Att läsa litteratur blir en övning i att säga nej. Lydnad och trots fungerar i växelverkan. Den konsekvent genomförda tesen består i att visa att civil olydnad är ”motvåld”, eller inte våld men ”försvar”. Några av Olssons starkaste exempel på olydiga personer: Bibelns Eva, mytens Prometheus, Sofokles Antigone. Även Dostojevskijs källarmänniska ingår i detta olydnadens Pantheon, även om jag inte beundrar honom lika mycket längre, utan ser honom som en småaktig gnällspik (sorry, beundrare av Fjodor D.).

 

Olsson rör sig skickligt från fiktiva till verkliga motståndspersoner av båda könen, även om männen dominerar. Ändå finns det ett fint parti om suffragetterna, och tids nog når han fram till Simone Weil, som skänks tillbörligt utrymme. Det är bra, eftersom så mycket i Olssons resonemang handlar om makt, hur den kommer till uttryck, och det förtryck som utövas i dess namn. Några slängar får den nuvarande Tidölagsregeringen för sin auktoritärt avskyvärda politik, som rentav hotar att kalla tillbaka medborgarskap med syfte att göra människor statslösa och utvisa dem.  

 

Som helhet bildar Olssons bok ett lapptäcke, som betonar både det organiserade motståndet och den individuella kampen. Kanske ett mönster består i att litteraturen har fler exempel på individens kamp medan verkligheten mer handlar om att samla sitt motstånd, exempelvis i den dagsaktuella klimataktivismen. Just nu kan även sansade personer få vittring när de tar del av klimatrörelsens olika protestaktioner, men Olsson påminner oss om att suffragetterna – som nu omhuldas desto mer för sin viktiga insats – långt ifrån var fredliga och alltid höll sig inom rimlighetens råmärken (bland annat skickade de försändelser som postens personal drabbades av, eller satte en teatersalong full av människor i brand).  

 

Det finns förvisso en del att klaga på, även om jag läser det mesta med behållning. De många korta kapitlen erbjuder så många exempel att jag misstänker att hälften hade varit nog: det hade säkert gett bättre förutsättningar för fördjupning och mindre av plikttrogna referat, hur upplysande dessa återgivningar av händelser och böcker än må vara. Att den skotske författaren Robert Louis Stevenson kallas ”han som skrev Skattkammarön och många andra verk” är en otillräcklig karakterisering av han som skrev det mer betydande mästerverket Dr Jekyll och Mr Hyde (det är ju nästan som att påstå att Strindberg skrev ”Götiska rummen och många andra verk”). Det är också en smula märkligt att den engelska premiärministern kallas ”statsminister”, men det är väl bara en lapsus.

 

Vi rör oss tillsammans med Olsson i yviga svängar genom olydnadens kringliga historia. Helt plötsligt kan vi befinna oss i sällskap med den mexikanske banditen Pancho Villa, utan att det helt klargörs hur vi hamnade där. Någon annan gång hamnar vi i Gökboet, eller i en redogörelse kring Michel Foucaults teorier (alla akademiers gunstling). Eftersom ämnet – olydnad – är så vidöppet kan vad som helst passa in, och det har Olsson utnyttjat till fullo. Som bekant: i princip alla dugliga författare är ju i någon mån olydiga, och det gäller också karaktärer som Herman Melvilles omtalade Bartleby, han som i den eponyma novellen yttrar sitt legendariska ”I would prefer not to”, det som i svensk översättning – som Olsson mycket riktigt påpekar – både kan betyda ”Jag skulle helst låta bli” och ”Jag skulle föredra att inte”. Båda versionerna är älskvärda exempel på konstruktivt motstånd. Under Occupy Wall Street-rörelsen 2011 aktualiserades novellen.

 

På så sätt blir boken en lång redogörelse för vad Olsson läst gissningsvis de senaste åren, och det är ingen dålig lista, men det blir inte helt systematiskt. Det ligger eventuellt i sakens natur? Åtminstone anför Olsson ett slags försvarstal: ”Är det alls möjligt att konstruera en teori om olydnaden? Svaret måste nog ändå bli negativt: knappast, olydnadens former är så olika, motsägelsefulla, tillfälliga, att de tycks undandra sig systematisering.”

 

Efter alla dessa exempel infinner sig en viss mättnad, eller bara en rundgång av erfarenheter och slutsatser som nästan alla handlar om den nödvändiga olydnaden. Sedan är det väl också en fråga om personlighet. I Ulf Erikssons senaste bok Svarta fyrkanter frågar han sig om han har en egen röst när han skriver. Det här är troligen alla akademikers mardröm, och tyvärr är det väl ofta en berättigad mardröm. Olssons röst är ibland farligt nära att bli akademiskt generisk, det vill säga en stil i avsaknad av stil.

 

Men gudskelov inte helt, för Olsson är förutom litteraturprofessor trots allt mångårig litteraturkritiker i Expressen, och där är han så gott som alltid läsvärd, påläst och belevad på ett elegant men aldrig tråkigt sätt. Där har han också vässat sin egenart, och det är kanske lite synd att han till den här boken inte lika ofta tillåter sig att göra sin stil lika spänstig, engagerad och originell.