att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 juli 2016

En förlorad värld, Evelyn Waugh, Bonnier Pocket


Vissa saker bör man inte avslöja. Jag gör det ändå, och berättar att jag faktiskt aldrig har läst Evelyn Waughs omåttligt populära roman, som på engelska heter Brideshead Revisited, och på svenska En förlorad värld, utifrån den översättning som kom 1946 av Margaretha Odelberg. I den mån jag såg tv-serien när den sändes på 80-talet gjorde den knappt något bestående intryck. Så varför måste jag bekänna något så trivialt? För att då och då aktualiseras den i någon diskussion, och jag hummar med utan att tillstå att jag är både obekant med och ointresserad av den.

Förra året nyöversattes den av Hans-Jacob Nilsson, och den kom i vintras i Bonniers pocketserie tillsammans med några andra brittiska klassiker (med suveräna omslag av oljemålaren Jon Holm. Nu lyder titeln En förlorad värld: Åter till Brideshead. Kapten Charles Ryders andliga och världsliga minnen.


Fint ska det vara. Och det är väl just där mitt ointresse ligger, eller har legat, att allt som rör överklassen är så genuint långtråkigt. Nu ska väl romanen läsas som berättarens kritik av den, yada yada. I sitt förord kallar Waugh den för ”en panegyrik över en tom kista”.

En förlorad värld är inte lika mycket frågan om en förlorad plats som en förlorad tid. Redan premissen visar ju att det är ett slag som inte kan vinnas: tiden kan ingen gå emot, inte ens den som har pengar. De kan suga sitt fläsk precis som de förr sög ut sin omgivning, men de blir bara fulare ju mer de anstränger sig.

Att man inte kan leva på sina minnen – någon borde berätta det för dem, men de är så inskränkta och totalt begravda i gamla släkters bragder och gamla tiders bedrifter. Vanor och ritualer hit och dit. Överklassens egna uttryck på allt, det är ju bara idioti, men låt dem för all del hållas. Deras nöjen är ändå bara uttryck för det stelbenta och fastfrusna, och en samhällsklass som inte kan hitta på någon vettigare syssla än rävjakt för att förgylla vardagen förtjänar bara att upphöra. I den avskildhet som varit en nödvändighet för överklassens excesser har perversionerna förstås getts fritt spelrum. Att bokstavligen tillhöra the untouchables är sällan till gagn för de mänskliga egenskaperna.

Romanen En förlorad värld visar i vilket fall nostalgins makt, men också att det går att ta sig ur den. Det är en bromance mellan Charles Ryder, berättaren, och Sebastian Flyte, objektet, den excentriske rike slyngeln med teddybjörnen och dragningen till förstörelsen, den dragning som torde vara tillräckligt varnande exempel för den som drömmer om att bli rik. Ett annat varnande exempel för det förflutnas destruktiva lockelse är Charles pappa, som efter hustruns död dragit sig helt in i sin egen värld, och blivit helt likgiltig för sin son.

Charm och slagfärdighet övertrumfar intelligens, lyder bokens dystra budskap. Fast rättvisan hinner ikapp den som förtjänar det också. Tomt innehåll duger bara för stunden. Det är inte svårt att dra paralleller från den här romanens Sebastian till tidigare dekadenta fiktiva figurer, som Gatsby och Dorian Gray (mer monster än mönster). De här gossarna förtydligar att excentriciteten bär sitt eget mörker, sin egen undergång. Ironin är en tunn förklädnad för hatet, och ledan som skjutsar dig rätt in i sarkasmerna, varifrån det inte finns någon säker utväg. För hatet slår blint, och snart nog är det du själv som är måltavlan. Ett stort självförakt är det som slukar Sebastian. Som slukar all potential, alla förhoppningar.  

Kring Sebastian vävs Charles förhoppningar, till hälften drömska och till hälften klarsynta. Det ger en säregen laddning till deras förhållande, att vi inte kan vara helt säkra på var Charles lojalitet ligger. Även i det faktum att fiktionen ger oss förutsättningen att han skriver romanen i efterhand, i vilken grad han själv är kvar i det förgångna.      

De cirka tjugonåntingpojkarna gör sitt bästa för att trotsa konvenansen i romanens första del. Sedan kommer eftertanken, analysen, den iskalla summeringen av vad som blev – eller snarare det som uteblev. För En förlorad värld är mer än något annat en inställd revolt, ett liv som kunde ha blivit. Vad gör vi med våra liv? frågar sig romanen implicit, och svaret är inte till människans fördel. Här är det makt som är det avgörande: den makt man kan tillskansa sig, som ändå bara är en konsekvens av den makt man redan har, i makt av sitt namn och sitt stamträd. 

Påfallande är det att de bilder vi skapar oss av det förflutna sällan är tillräckligt starka i sig, att de behöver förstoras för att gälla för föremål värda vår uppmärksamhet. Annars vore vi ju idioter som fortsätter att klänga oss fast vid något som inte är betydande. I romaner är de här stora gestalterna – inte bara Gatsby och Dorian, utan också Kurtz i Joseph Conrads Mörkrets hjärta och kanske Percival i Virginia Woolfs Vågorna – inte så märkvärdiga när man skärskådar dem noggrannare än karaktärerna vågar göra. Sebastian avslöjas för Charles av fikusen Anthony Blanche, romanens kanske enda karaktär som saknar blå dunster i ögonen. Vi får inte enbart en glasklar karakteristik av Sebastians väsen, utan en allmän analys av hur retorik fungerar: ”när jag hör honom tala så kommer jag nästan alltid att tänka på den där rätt förfärliga tavlan som heter ’Pojke med såpbubblor’. Konversation ska vara som att jonglera – upp i luften med bollar och tallrikar, upp och ner, fina solida föremål som glänser i rampljuset och faller till golvet med ett brak om man tappar dem. Men när den käre Sebastian talar så är det som att se en liten bubbla av såplödder lyfta från huvudet på en gammal kritpipa, ut i tomma luften och skimra i regnbågens färger ett litet ögonblick och sedan – pff! – borta, utan att någonting blir kvar, absolut ingenting”.  

I viss mån följer tyvärr Waughs roman ur estetisk synvinkel dess berättelsekurva. När berättelsen når sin höjdpunkt – brytningen mellan Charles och Sebastian – återstår mer än hälften av romanen. Och den intensitet som är investerad i att återge den mystiska samvaron mellan de två ynglingarna går förlorad när Charles växer upp. Det blir inte någon dålig roman – men på något sätt är det inledande avsnittet ”Et in arcadia ego” modernistiskt och sensationellt medan de två avslutande avsnitten ”Brideshead övergivet” och ”Ett ryck i reven” mer traditionellt skrivna. Långa partier om Sebastians syster Julia och sedermera Charles karriär som konstnär och gift, ett äktenskap som han är makalöst disträ i, kan aldrig engagera som berättelsen om vänskapen mellan honom och Sebastian.

Om det är vänskap som är det rätta ordet, om vi inte ska se Charles som utnyttjad av Sebastian, för att han är så undfallande och så imponerad av vännens galna upptåg. Fast vänskap räcker – det är inte nödvändigt att läsa de mer än antydda referenserna till homosexualitet som bokstavliga bevis, som om det vore en rättegång. Vänskap som något mer, som något mer än. En vänskap så stark att när Charles förälskar sig i Sebastians syster Julia är det helt klart att det är Sebastian han fortfarande trånar efter, att hon bara finns i hans tillvaro i kraft av kontakten med sin broder. Vi omfamnar spöken.

En förlorad värld har inte ens minnena som sitt ämne, för jag är inte enig med Charles konstaterande: ”vi äger inget med säkerhet utom det förflutna”. Det låter kanske storslaget (för den som inte läst Proust, för då låter det bara som epigonens valhänta försök att krafsa fram något i skuggan av det riktigt storslagna), men inte ens som pessimistisk maxim kan du komma långt med det. Du kan lika gärna säga: ”vi äger inte ens det förslutna, utan det är det förflutna som äger oss”. När jag läser Waughs roman vore det en rimligare slutsats.

Sveket blir mer än något annat romanens huvudsakliga tema, de svek som människan uppfattar som nödvändiga för sin existens. Waughs roman är obotlig pessimistisk, och liknar därmed förstås Scott Fitzgeralds Den store Gatsby och Wildes Dorian Grays porträtt, i och med att de bollar med tragiken, söker efter den lättsinnighetens nyckel som ska låsa upp det tillknäppta och dystra. Därför är de här romanerna aldrig lättsamma, men lättjefullt skrivna. Hur kommer de undan med det? De här civiliserade men samtidigt oborstade typerna, som vältrar sig i dåligheter? Givetvis underlättas det av deras omognad, att de skyller på charm och ja, att de på något sätt är förvuxna barn.

De flesta stora romaner kan jämföras med annat utan att det blir krystat, och med tanke på Charles framtida karriär som konstnär kunde man jämföra En förlorad värld med en målning. Med religion som grundfärg, som ger varje motiv en nyans av något andligt, men också något som avskräcker och utgör ett hinder. Religion som något kvävande, och med tanke på hur raljant och kritiskt den behandlar katolicismen är det lite udda att Waugh redan hade konverterat till katolicismen när han skrev sin roman.

Tyvärr är ju Waughs stil hopplöst förlorad i en pre-modernistisk fas, som om det är skrivet före Joyce och Woolf, och inte fyra år efter deras död. Så går det för författare som inte klarar av att behålla distansen när de blickar tillbaka. Delvis är det hans eget fel, för man ska nog först se efter ordentligare att kistan är tom om man bestämmer sig för att skriva en panegyrik. Och nog är det död den handlar om: det fastfrusna och stela som är allt du får om du blickar för långt tillbaka mot de paradis som inte längre är tillgängliga för oss, därför att paradis alltid är förlorade.   

23 juli 2016

Gift, juveler och mord, E.T.A. Hoffmann, Timaios Press


Den läsare som vill veta mer om epoken Romantiken (1798-1823) kan gott börja med tyska snillet E.T.A. Hoffmann. Få exemplifierar lika tydligt romantikens idé- och tankevärld som han, rätt in i alla överdrifter men också in i pregnansen. Här är det lika nära till virrvarret som till precisionen, där det överspända möter sansen. Ja, om han inte hade funnits skulle litteraturhistorien ha behövt uppfinna honom.

Den något senare födda Edgar Allan Poe kunde också röra sig lika smidigt mellan det hysteriska och det rationella, i matematiskt exakt uträknade noveller och dikter. Hos de här författarna bär exaktheten dock på logiska falluckor, farliga sortier för följdriktigheten. De trivs med att ställa upp ekvationer som kollapsar. Problematiskt nog flirtar de med lågstatusgenrerna (skräck, gotik), så det är skitjobbigt för professorerna när de tar upp dem på universiteten (jag minns knappt om vi läste Hoffmann, kom jag just på). Men det går inte att vidröra Hoffmann utan att närma sig melodramen, sensationsromanen. De rysligheter som finns i exempelvis ett giftmord …  


I Sverige hör väl Hoffmann ändå till de relativt marginaliserade författarna, där utgivningen varit sporadisk. För snart tio år sedan kom den makalösa fantasin Katten Murrs tankar om livet (skriven av en katt, om man tror författaren), och för ett par år sedan skrev Kjell Espmark den biografiska romanen Hoffmanns försvar. I snart tio år har Vertigo flaggat för en nyöversättning av det gotiska mästerverket Djävulens elixir, något som är ytterst välkommet då jag misstänker att den gamla från 1942 inte gör boken rättvisa. Det var länge länge sedan novellerna utkom, men nu görs ett försök av det lilla förlaget Timaios Press.

Det sker med boken Gift, juveler och mord, som samlar två längre noveller. Dels den kända ”Fröken de Scuderi”, och dels dem mindre bekanta ”Datura fastuosa”, som här översätts för första gången till svenska. De knyts ihop som två kriminalnoveller – hur de förhåller sig till deckargenren utreds snyggt i Rickard Berghorns läsvärda efterord, som också menar att vi bör spåra deckarens födelse längre bakåt än till Poes noveller om Auguste Dupin, för dessa skrevs tjugo år senare.

”Fröken de Scuderi” återanvänder Lena Bennetts översättning från 1942 (det finns en nyare översättning av Bengt Anderberg, från 1961). Den skildrar en brytningstid, slutet av 1600-talet, där medeltidens vidskeplighet höll på att ge vika för upplysningens idéer, som förbereddes flitigt i Europa. Inte minst i Paris, där novellen utspelar sig. Fast – brytningstid, är inte alla tider just brytningstider? Mycket av det vi upplever nu – instabilitet, nya uppfinningar, skepsis mot oliktänkande, etc, det gäller nästan alla tider. Det gamla och det nya som kolliderar, alltså.

I de breda folklagren är väl exempelvis den urgamla vidskepligheten vida förekommande. Rena medeltiden? Snarare är det frågan om gammaltestamentliga idéer om hämnd, om öga för öga, tand för tand, kränkthetsritualer som måste vedergällas med exakt lika många blodsdroppar som ursprungshandlingen krävde. Det räcker med att kolla vad som händer på twitter, hur många som där ägnar sig åt tankar som borde ha försvunnit cirka 1275.

Det är en bisarr novell, som hålls ihop av tunna men starka trådar. Jag har tidigare läst den som ”Fröken von Scuderi”, alltså Anderbergs översättning, och inte varit helt tillfreds med den. Jag väljer ut inledningen till tredje kapitlet:

”Martinière målade upp alla tidens illgärningar med de mest glödande färger, då hon på morgonen berättade för sin fröken vad som hade tilldragit sig kvällen innan. Darrande och tveksam överlämnade hon därefter det hemlighetsfulla skrinet åt henne. Både hon och Baptiste, vilken stod blek och rädd i ett hörn av rummet och tummade sin nattmössa, bönföll fröken von Scuderi att för alla helgons skull vara försiktig när hon öppnade skrinet.” 

Hos Lena Bennnet lyder samma stycke: ”När Martiniere nästa morgon berättade för sin matmor vad som hänt på natten, skildrade hon livfullt alla tidens illgärningar och överlämnade darrande och förskräckt den hemlighetsfulla asken. Både hon och Baptiste, som alldeles blek stod i ett hörn och vred sin nattmössa och knappt kunde tala av ängslan, bad sin härskarinna bevekande att endast öppna asken med den största varsamhet.” 

Med Hoffmanns egna tyska: ”Alle die Greuel der Zeit schilderte nun die Martiniere mit den lebhaftesten Farben, als sie am andern Morgen ihrem Fräulein erzählte, was sich in voriger Nacht zugetragen, und übergab ihr zitternd und zagend das geheimnisvolle Kästchen. Sowohl sie als Baptiste, der ganz verblaßt in der Ecke stand und, vor Angst und Beklommenheit die Nachtmütze in den Händen knetend, kaum sprechen konnte, baten das Fräulein auf das wehmütigste um aller Heiligen willen, doch nur mit möglichster Behutsamkeit das Kästchen zu öffnen.”

Ja, det jag mest slås av är väl hur de svenska versionerna blivit så avvikande från varandra. Och att Anderberg inte litar på den svenska meningsbyggnaden, utan tvingas göra de två meningarna till tre. Det är vanskligt att döma utifrån ett enda exempel, men jag har ju läst båda novellerna, och tror nog att det är ett bra val att välja Bennetts version, för läsbarhetens skull.

Den andra novellen, ”Datura fastuosa”, är översatt av Barbara Knochenhauser, som disputerade 2004 med en avhandling om musiken i några texter av Hoffmann. Den här novellen, vars titel leder till tisteläpplet, har ett tema som möjligen är mer aktuellt än rånmorden i Scuderi-texten, med en ung student, Eugenius, som gifter sig med en änka i sextioårsåldern – hon har tidigare varit gift med en professor.

Knochenhauser gör Hoffmanns text modern, och det är tror jag helt på sin plats. För att nöja sig med ett exempel. En gång utbrister texten ett interpunktens ”Men!”, och när jag konsulterar originalet skriver Hoffmann faktiskt just så: ”Doch!”, följt av ett tankstreck. Det är texten som utbrister i denna invändning, i denna novell som har invändningen som tema – kamraten som förgäves försöker övertala Eugenius att avstå från ett äktenskap som förlöjligar honom. Det är ett rastlöshetens ”Men!” som Hoffmann planterar i texten. Ett sätt som också ger stilen dynamik, liv och rörelse, och det är också mer av fröjd att läsa den här nya (för det svenska ögat) än den gamla bekantingen Scuderi-texten.    

Liksom i Goethes Faust finns här en Gretchen, en ung tjej som Eugenius inte fattar är förälskad i honom, trots att hon svimmar när han kysser henne på bröllopet (hon ska bli parets typ barn). Hon är en ledtråd till titeln: hon skulle säga tisteläpple, han säger datura fastuosa. Eugenius som typ liknar Lagerlöfs Gunnar Hede från En herrgårdssägen, omåttligt god, men också naiv intill det farligas gräns.

Hoffmann läser vi för att han ger insyn i skurkaktigheten, för att han vet så mycket om det lumpna hos människan. Det här är ett tema som är genomgående hos honom, som får hans historier att luta bort från det beskedliga och vetta in mot vanvettet – samtidigt som de är så realistiska, alltså även när han är som mest fantastisk. Men det är en realism i förklädnad, en realism som går psykologins ärenden. Det är ohyggligt, så som sanningen om människan är ohygglig. Hoffmann visste mycket, kanske för mycket, om begärets dunkla mål, och det demoniska hos människan.

Man kan beskylla de äldre för mycket, men inte för att hålla sig ajour med nya rön, utan de nöjer sig med den kunskap som plitades ned under studieåren, som kan ha legat så långt tillbaka som 70- eller 80-tal. Nyare forskning är något att bara rycka på axlarna åt. Nog fattar jag att jag generaliserar här – men det jag sett hos den överväldigande majoriteten är stagnation, att det är som om nyfikenheten upphör när man passerar en viss ålder (40, skulle jag säga). Därför befarar jag att de flesta i min egen ålder som är läsare ändå kommer att hoppa över den här Hoffmann-volymen, för de ägnar sig åt annat just nu, och i den mån de tänker på Hoffmann – sannerligen, vi tänker för sällan på Hoffmann – så är det alltså de gamla slutsatserna från förr som får gälla. Det här är ju ett lysande sätt att än en gång få möta en av det tidiga 1800-talets mest vildsinta författare, och det är ur ett rikhaltigt urval av vildsinta typer han har den rangen. Det är bara dumheter att inte unna sig den upplevelsen, den lyxen som det är att läsa Hoffmann än en gång på svenska.  

16 juli 2016

Presens om låttexter


När tidskrifter gör specialnummer om popmusik – det vill såga sångtexter – är risken att de antingen tar texterna på för stort eller för litet allvar, att det blir för seriöst eller för lättsamt. Svenska BLM:s nummer från 1992 eller 1993 var bara ett gigantiskt magplask, och tyvärr rätt normgivande för hur det har blivit sedan dess, även om 10-TAL:s nummer 10, som kom förra sommaren, var helt ok.

Nå, finlandssvenska Presens låter sig inte avskräckas, och tar sikte på ämnet (”Låttexter”) på lite okonventionella sätt. Dels är medelåldern för skribenterna något högre än det gängse, något som borgar för lite andra referensramar (dock: befriande nog lyser Bob Dylan med sin frånvaro). Och dels är perspektiven vidare, in mot 1800-talets sångtexter, och in i nutiden med sådana oväntade low brow-artister som Lotta Engberg och Britney Spears (jag säger det igen, ingen Bob Dylan …!).


För skulle jag själv göra en kanon med favoriter bland textförfattare: Morrissey, Nick Cave, Patti Smith, Jarvis Cocker, Kate Bush, Bob Dylan (!), Leonard Cohen, Björk, Anna von Hausswolff. Sedan är det en annan sak att jag har lyssnat ofantligt mycket på artister som PJ Harvey och David Bowie, men jag har aldrig fastnat för deras texter, utan för hur de sjunger dem.

Alltså blir jag lika förvånad när jag ser en Bowie-text (ser: inte läser) och slås av att den kan vara bra. I det här numret ägnas en sida vardera åt artister som lämnat eller står i begrepp att lämna oss detta överdjävliga år 2016. En grön sida Bowie, en purpurfärgad sida Prince, en turkos sida Kent – och nä, jag blir tyvärr lite generad när jag ser att Kents Jocke Berg inte kan fylla ens en sida med utvalda citat utan att det ser bombastiskt ut. Prince skrev å sin sida ”Love, Thy Will Be Done” till Martika för cirka 25 år sedan, som samplar Cocteau Twins ”Fifty—Fifty Clown”, liksom en av hans nyare låtar ”TICTACTOE” också är inspirerad av världens bästa band, men med oftast helt oskönjbara låttexter. Prince-sidan i det här numret är inget han skulle ha behövt skämmas för.

Risken med temanummer om sångtexter är att det blir för okritiskt, men jag gillar hur man från Presens håll vidgar begreppet. Låttexter är inte poesi, även om jag med stor behållning kan läsa exempelvis Mattias Björkas texter till Vasas flora och fauna – en behållning som ändå mattas om jag jämför med hur det är att lyssna till låtarna, som blir cirka dubbelt så bra med musik till.

Det här gäller ju inte med Fröding – en av låttextförfattarna från 1800-talet (några andra är Wilhelm von Braun och Rafael Herzberg). När Mando Diao gjorde sin så oerhört populära Fröding-skiva för ett par år sedan var jag chockad av dess uselhet, och skrev en kritisk text på Rymden, en text som nu är slocknad som en (död) stjärna – det vill säga bortplockad. Ingrid Saaristo, som nog är en mer entusiastisk Fröding-läsare än jag, är långt ifrån lika kritisk, även om hon har invändningar.   

När Linda Åkerlund går igenom sex moderna sånger i spår efter dess miljömedvetenhet befarar jag att det blir övertolkningsparad, men mer ger det intryck av att ta sin uppgift på allvar. Därför blir hennes läsningar av de här sångerna, där alltså en är av Lotta Engberg (gör hon egen musik? undrar jag yrvaket), nedtonade och enhetliga, och i den mån det är tendentiös tolkning är det av det försiktigare slaget.

Det inslag i numret som har minst koppling till sångtexter är väl Eva-Stina Byggmästars dikt ”Raga”. Är man insatt i indisk kultur vet man väl att raga är en enstämmig grundform för indisk musik, och vet man inte det finns det en fin fotnot som upplyser om det. Byggmästar är ju en av samtidens mest tongivande svenskspråkiga poeter, och det är en välgärning att hon har detta utrymme. I förra numret av Presens, som hade film som tema, bidrar hon med en diktsvit om Greta Garbo.

Det är lätt att uppfatta Byggmästar som banal – åtminstone har ett par av hennes senaste böcker fått en del avfärdande recensioner i Sverige – men med den här Raga-dikten visar hon att det banala är en täckmantel för ett resonemang kring generositet och att samarbete behöver prioriteras framför konkurrens och rivalitet. Nä, hon säger det inte bokstavligt, men det är min tolkning, kanske är det en övertolkning. Men det är fint skrivet, i gränslandet mellan poesi och prosa, åtminstone har jag inte läst Byggmästar skriva så här nära prosan.

Glömde nästan att säga att Presens utges av Finlands svenska litteraturföreningar, med sin redaktion i Vasa. Därför kan det nog vara knivigt att få tag på den.   

6 juli 2016

The Heart Is Strange. New Selected Poems, John Berryman, Farrar, Straus and Giroux


2014 var det hundra år sedan amerikanske poeten John Berryman föddes, något som gick de flesta förbi, antar jag. Det gavs ut en volym med utvalda dikter, och den har i år reviderats en aning, och jag inväntade den här bearbetade versionen, redigerad av Daniel Swift, som också har skrivit en enastående introduktion. The Heart Is Strange, lyder den både burdusa och subtila titeln, hämtad från en stark dikt från andra boken The Dispossessed: ”Heartbreak familiar as the heart is strange.” 

Berryman brukar sållas in bland bekännelsepoeterna, och liksom alla kategoriseringar är den både träffande och missvisande – ingen rök utan eld och allt det där. Samtidigt skriver han fram gåtor som trollar bort allt självbiografiskt, samtidigt som mystiken förstärker autenticiteten.


Som drygt tjugoåring vistades Berryman en period i Cambridge, något som fick effekten att han därefter föredrog brittisk stavning, ett särdrag som ger hans dikter en exotisk yta. Han påbörjade ett lärt arbete om Shakespeare, men skulle aldrig bli klar med det. Enligt Swifts förord skrev han klart det som The Dream Songs, en mäktig diktcykel som avslutades 1969 (han dog 1972). Protagonisten i de här dikterna heter Henry, och det är förstås därför Nick Cave kallade sin skiva från 1992 ”Henry’s Dream” (”Berryman was best! He wrote like wet papier mache, went the Hemming-way weirdly on wings & with maximum pain”, som han sjunger i ”We Call Upon the Author”). Även Adrienne Rich och Bob Dylan har hämtat mycket inspiration från Berryman och främst från The Dream Songs.

Förordet i all ära, men vad jag saknar i boken är en fotnotsapparat, eftersom Swift påpekar att Berryman själv var flitig i sitt härmande av andra författare. Om man nu tycker sådant är kul, om man nu tycker sådant är viktigt – att belägga källor, alltså. I en av drömsångerna omtalas Miss Bessie och ”Yellow Dog” och Charlie och ”Empty Bed”. Nog kan jag ana att vad som åsyftas är Bessie Smiths ”Yellow Dog Blues” och ”Empty Bed Blues” med trombonisten Charlie Green.

Fyrtiotalsdikterna är mer konventionellt skrivna, och han rör sig mot ett allt mer excentriskt uttryck, som kanske kulminerar i Delusions, Etc, som skulle bli hans sista bok. I boken från 1948 finns en ekfras som utgår från Pieter Bruegels målning ”Jagers in de Sneeuw”, en av de mest omskrivna 1500-talsmålningarna (”Winter Landscape” heter Berrymans dikt).

På tal om titeln, och det sällsamma hjärtat: Oscar Wildes stränga diktat lyder ju att dålig dikt härstammar från känslor (hjärtat), men jag skulle nästan vilja hävda att Berryman då blir undantaget som bekräftar den regeln, med sina hjärtliga dikter. I den mån han påminner om något bekant är det kanske Ekelöf, som i den lilla dikten ”Att se sig själv” ur samlingen En natt i Otočac avslutar med distinkta distinktioner: ”Att vara social i hjärtat / ni andra som är sociala i huvudet! / – Och hjärtat är inte en känsla för ögonblicket / men det som varar / Hjärtat är inte en konjunktur.” Ekelöf är hjärtats poet, och likaså Berryman – något så ovanligt. 

Att Berryman sökte sig till cykler är tecken på en hjärna som är kass, för det är en bra idé att söka form till det formlösa. Därav sonetterna, som är förutom drömsångerna hans mest framträdande dikter (115 stycken). Sonetterna är ju en omtalat svår versform, och Berryman väljer det  striktaste rimschemat ABBAABBA för sin octave. Det blir hejdlösa rim: ”time … sublime … rime … crime” och ”daiquiris … Lise … please … ecstasies”.

Talspråk är ofta ett olämpligt inslag i poesi, för det blir lätt nonchalant. Att Berryman kommer undan med det beror nog på att han ger det nonchalanta en gravallvarlig inramning. Hans diktjag erinrar om någon som tänker högt, som bara råkar snubbla fram till sina insikter. I 57 strofer till 1600-talspoeten Anne Bradstreet, en långdikt från 1953 (där finns för resten hans egna fotnoter bifogade, tack för det), gör han ett skolexempel på en genre som har blivit vanlig på 2000-talet: att utgå från en föregångare och skriva i den poetens anda. Berryman skriver hård dikt – den är osmidig, med sina omotiverade kursiveringar, sina överklivningar, sina ligaturer och sina tankstreck – sin akuta accent och så vidare (parenteserna kommer senare). Det blir en dikt som pulserar av det liv som ofta saknas när poeter numera uppsöker historien för att göra poesi på den. Och en övergång till Berrymans allt djärvare diktion.  

Sådana insatser, och ändå sådan självdistans! Berryman vidgar definitionen av en dikt, visar vad den kan bära, tåla, innehålla. Han är både kryptisk och out in the open. Det är en igenkännbar diktion, något som bara stora poeter har. Nyss såg jag ett klipp där Harold Bloom, numera den ännu mer åldrade Harold Bloom, i en intervju från 2011, talade om poesi och att man måste förälska sig i en dikt för att kunna lära sig den, läsa den på allvar. Det är allvarliga ord, och givetvis helt sanna. Det igenkännbara hos Berryman består, trots att han som sagt rör sig från någorlunda konventionellt skrivande mot mer experimentellt. Det är trots allt en relativt kort karriär, trettio år lång (endast en kort epilog från första samlingen, 1942, finns med).

Och ofta så roligt – utan att det blir flåshurtigt. Och privat – utan att det blir genant. Och deppigt – utan att det blir enerverande.

Det kunde kallas fulskrift, dessa ibland anklagande tirader mot den orättvisa världen (blir han inte ännu mer aktuell därav, genom en viss kverulans?). Fulskrift, i egenskap av det ryckiga och temperamentsfulla:

Ugh. What the hell quail I perplexed about?
Christ Jesus. Gethsemane & Calvary
& the Emmaus road, hardly propose
(someone was saying) most of us are lost.

I samlingen Love & Fame kristalliserar sig en diptyk som nog bär essensen av Berrymans storhet i det lilla, i dikterna ”Damned” och ”Despair”, om en älskarinna som blir gravid (fördömd) och egen sjukdom (förtvivlan), där allt är versalt MÖRKT:

                      I certainly don’t think I’ll last much longer.
                      I wrote: ’There may be horribles.’
                      I increase that.
                      (I think she took her little breasts away.)

                      I am in love with my excellent baby.
                      Crackles! in darkness HOPE; & disappears.
                      Lost arts.
                      Vanishings.

Förluster i plural. Inte underligt då att han identifierar sin attityd med frasen ”lost in defiance”.

Teaching a Stone to Talk. Expeditions and Encounters, Annie Dillard, Harper Perennial


Det är länge sedan jag började läsa Annie Dillards bok Teaching a Stone to Talk, drygt ett halvår sedan. Jag inbillar mig att de fjorton relativt korta texterna kan spridas ut, men jag har ingen aning om vart den här texten tar vägen. Vad tänkte jag när jag började, och vet jag ens vad jag tänker nu när jag har slutat? Mina anteckningar är helt obegripliga. Men jag minns att jag läste den på engelska mest av en nyck, för den hade precis översatts till svenska. I höst utkommer Grunden den heliga, ännu en bok på svenska – kanske läser jag den på svenska.

Få saker är mer irriterande än de som stoltserar med att de bara läser på originalspråk, och allrahelst ska det vara på engelska. Sådant är bara snobbism, och jag har kanske inte fullt men stort förtroende för de flesta översättare.


Teaching a Stone to Talk utkom 1982. Sakligheten i tilltalet är bara en illusion. Det subjektiva smygs fram i intryck så beskedliga att de knappt registreras eller märks när man läser. Ändå saknas inte drastiska formuleringar, som när hon inledningsvis skriver om solförmörkelser: ”Seeing a partial eclipse bears the same relation to seeing a total eclipse as kissing a man does to marrying him, or as flying in an airplane as falling out of an airplane.”

Hela boken berör naturen, och individens känslighet inför mötet. Öppenhet, ja: det är allt som krävs. Med fantasi ska världen uppfattas, säger Dillard på sitt försynta sätt. Perceptionsförmågan blir sannare om den lierar sig med fantasin. Det är en fråga om uppmärksamhet, att öva sig i inlevelse. Hennes bok pläderar för ett vidare-imperativ, ett driv mot fortsättandet och fortsättandet och i riktning mot vetgirigheten.

När saker upplevs så blir effekten större, och djupare. Dillard behöver inte göra sig till – så här spännande blir världen för den som gör sig mottaglig. Det är en övertygande argumentation, helt enkelt. För dig som förväntar dig att böcker ska lära ut något nytt? Nja, mer är det frågan om att Dillard lär oss att se. Ett nytt sätt att förhålla sig till de gamla intrycken, att utmana de invanda föreställningarna.

Tanken rör sig hos henne i nya associationskedjor. Hon har sinne för detaljer, som när hon rör sig från polarfiskarna till djungeln och andra naturplatser. Med lärdomen omsorgsfullt nedpackad, förvisso, men framför allt med de egna korpgluggarna vidöppna. Vad som är struktur och mönster i naturen varierar.

Redan 1982 skriver hon om polarisen och dess avtagande. Hon möter en vessla: ”Our eyes locked, and someone threw away the key.” Låter det kanske flummigt? Om du har läst Cortazars ljuvliga novell ”Axolotl” kanske du anar vartåt Dillards tanke tar vägen, när hon säger att hon har varit i vesslans hjärna i en hel minut (i Helena Österlunds debutroman Kari 1983 byter huvudpersonen hjärta med en järv).   

Är inte tystnaden en av orsakerna att vi söker oss in i skogen, ut i naturen? Världen är fylld av värre (o)ljud nu än när jag var barn, när det var mer befogat av mig att frivilligt vistas i skogen. Jag bodde nära skogen, var där dagligen. Sedan byggde de hus där.

Att läsa brukar kallas en världsfrånvänd syssla, att likställa med eskapism. Men de som ägnar sig åt politik, är det mindre verklighetsflykt där, tänker jag medan Almedalsveckan pågår. Att läsa innebär för mig att vända ryggen åt nyset, att konfrontera och vända sig rakt mot världen. Undertiteln på den här boken säger ju allt: ”Expeditions and Encounters”. På svenska har det blivit det lite mindre klargörande ”Utflykter och möten”, men ”encounter” är ju mer än ett möte, det är kontakt – en sammandrabbning, något mer avgörande och betydande än ett enkelt möte. Dillard för i sitt skrivande ihop de oförenliga detaljerna i naturen. Analogier och paralleller får hon att trivas tillsammans, men inte på det där mysiga Ernst-sättet (Ernst Kirchsteiger, som på tal om den här bokens titel, ofta presenteras med sina knasiga citat, typ ”Har det hänt någon gång att du nästan blivit förälskad i en sten?”).  

Dillard utnyttjar vetenskapen, utan att därmed avmystifiera den värld hon skriver om. Därför kan hon utan att mista sin trovärdighet säga att hon ser änglar – det är ett risktagande, och det är där hon vill befinna sig. Hon lägger sig i en pendling mellan gissning och vetande. Det är väl inte tänkbart att som amerikan skriva om naturen utan att därmed bli jämförd med Thoreau – ungefär som varje svensk som skriver om naturen obligatoriskt blir mätt med Harry Martinsons optik. Men Dillard refererar bara indirekt till den gamle läromästaren.

Titeln, att lära en sten prata, har viss koppling till religionen, men Dillards religiositet är inte konfessionell. Det är en excentriskt tänkande Gud hon målar fram. Hen finns i uppmärksamheten, i ögonblicket när vi lärt oss verkligen se. Mer än visshet skriver Dillard fram den där orubbliga osäkerheten, som snarare är poesins kärna. Varför läser vissa av oss poesi och inte … vad vet jag, motortidningar? För att vi behöver förhålla oss till det ovissa, tänker jag, och skulle jag ge Annie Dillards essäbok en beteckning skulle poesi fungera bättre än något annat.

Hon ser på världen med häpnad, och är verkligen bra på att förmedla den erfarenheten. Hennes möte med naturen är präglat av den där inlevelsen jag pratat om, och en närapå bortglömd ödmjukhet. Hon skriver lika försiktigt som distinkt, och det är en givande kombination.  

5 juli 2016

Jane Steele, Lyndsay Faye, Headline Review


Att det skrivs nya versioner av Jane Eyre är kanske inte så konstigt. Den förblir den kanske mest populära engelska romanen, och med tanke på senare års faiblesse för mötet mellan Jane Austen och monster var det väl bara en tidsfråga innan också Jane Eyre skulle falla offer för den trenden. (Fast nu misstar jag mig: Sherri Browning Erwins Jane Slayre utkom redan 2012.)

Lyndsay Faye har skrivit Jane Steele, som är en bearbetning av Charlotte Brontës mest kända roman, fast på ett aningen okonventionellt sätt, även inom denna genre. Hennes protagonist är något yngre, född 1828, och delar delvis uppväxt med den litterära förlagan. Jane Steele har dock Jane Eyre som sin favoritbok, och det är gott om paralleller mellan böckerna. Liksom Eyre hamnar den föräldralösa Steele på en tyrannisk flickskola, och sedermera blir hon guvernant och förälskad i ägaren till herresätet. Här heter han och inte huset Thornfield. Skillnaden är att den här Jane är seriemördare. Något som föranleder Faye att ge sin Jane den fyndiga repliken: ”Reader, I murdered him”.


Faye är amerikansk författare, har uttryckligen inspirerats av förordet till andra upplagan av Jane Eyre, som återger Brontës milda ifrågasättande av konventioner och självrättfärdigande, att de utgör otillräckliga instanser i förhållande till moral och religion. Kort sagt: Brontë skriver ett försvarstal för det avvikande, något Faye tar sikte på, det vill säga, att ge sig rätten att skildra det som inte är vanligt. 

Skillnaden är att Brontës Jane ofta men felaktigt definierades som elak – ”wicked” – medan Fayes Jane oproblematiskt finner sig i den rollen, genom att göra ”wicked” till ett performativt adjektiv. När Jane Steele går i skogen – normalt på 1800-talet en farlig plats – känner hon sig trygg: ”One of the advantages to being a cold-blooded killer, however, I thought nothing in the woods much more dangerous than I was”.

Här dominerar de osannolika sammanträffandena, men det finns viss befogenhet för detta då det är ett relativt frekvent inslag också i Jane Eyre. Att romanerna utspelar sig så pass nära i tiden sanktionerar väl också vissa av sammanträffandena. Brontës uppfinning Lowood heter här Lowan Bridge – systrarna Brontë gick på en skola som heter Cowan Bridge, så det råder ingen tvekan om att Faye har gjort viss research. Hon vet också att den korrekta beskrivningen av färgen på Thames vatten är mörk sirap. 

Det är ändå förmätet att ge sig in i det här projektet. För där Brontë med sin Lowood-skildring för fram något som pekar fram mot 1900-talets vittneslitteratur kan Faye bara visa prov på vaga efterapningar. Brontë skildrar flickskolan med förbittring, upprördhet, engagemang, och det är uppenbart att det är just ett ögonvittne som skriver: Janes upplevelser är kanaliserade genom ett temperament som själv varit där och hungrat, som själv knäckt isen på tvättfatet på morgnarna, och själv sörjt kamrater som dött i lungsoten. Här står sig Faye slätt, milt sagt.

Ett annat exempel på hur de här romanerna skiljer sig åt. Hos Brontë är stilen bärande, och symboliken har en poäng. Det finns åtskilliga referenser till slaveri, vilket var en konkret erfarenhet på 1800-talet för en engelsk medborgare. England ägde slavar när Charlotte Brontë föddes. Så när tioåriga Jane Eyre sitter med benen i kors som en turk är det en tydlig markering mot det främmande och exotiska. Faye tar chansen att låta sin unga Jane Steele sitta på golvet ”Indian-style” sker det utan att det har någon bäring på innehållet. Det är bara en poänglös imitation. Jo, Thornfield kommer från Indien, och har med sig sikher därifrån, men det blir bara snårigt och dunkelt, och långtråkiga tirader om indiskt liv.

Jane Steeles mamma begick självmord, och dottern väljer att mörda som en genväg till Helvetet, för då görs det lättare att få träffa mamman. Det blir ett ganska knasigt resonemang. Men det blir också ett berättartekniskt problem, när Jane Steele ställs inför problem och söker en lösning på dem. Vad ska hon göra för att lösa problemet? Mörda plågoanden? Ja, varför inte … Misstanken gror dock att Faye uppfinner problemen enbart för nöjet i att låta Jane avpollettera dem på gruvligast sätt möjligt.

När Jane kommer som guvernant till Thornfield, som här heter Highgate, möts hon av Charles Thornfield, som Rochester alltså heter här. Den nioåriga skyddslingen heter inte Adèle, utan Sahjara. Jane blir kär, något som det inte är svårt att fatta: ”my heart thrummed major chords within my ribs as I watched him blink.” En mer korrekt återgivning av hur Jane Eyre förälskar sig i Rochester finns i Marissa Nadlers nya låt ”Janie in Love”: ”You’re a natural distaster and I am / Watching you blow up everything / You touch and the earth will crumble / You speak and hurricanes attack / I am pulling out the windows to prepare for you / When I hear your name / Some great deluge”.

Det är ibland påfrestande för tålamodet med de långa detaljrika beskrivningarna. Faye försöker följa Brontë i fotspåren, men ersätter närhet och intimitet med distans och raljans. Liv och intensitet hos Brontë blir här inget annat än statiska upprepningar. ”I ought to have died, reader, but I did not”, skriver hon redan på sidan 139, och det fattar vi nog då nästan 300 sidor återstår av den självbiografi hon utger sig skriva. I den mån Faye skriver bra är när hon härmar Charlotte Brontë.  

De här böckerna, alltså moderna uppföljare eller spegelböcker eller vad man ska kalla dem, riskerar att snabbt hamna i glömska. Jag befarar att få kommer att roa sig av att läsa de mash-ups som skrivits om Jane Austens romaner om tio år. Jag har bara läst en handfull av de böcker som tar sin utgångspunkt i Jane Eyre, men kan redan nu varna eventuellt intresserade läsare för exempelvis Eve Sinclairs Jane Eyre Laid Bare, och givetvis också för Lyndsay Fayes Jane Steele.

2 juli 2016

Hermetiska definitioner, H.D., ellerströms


Ibland vädras åsikten att modernismen inte längre förmår chockera, att deras revolt mot 1800-talets konst har mist sin udd och blivit utslitna klichéer. Och rentav ärkeprovokatören Baudelaires nyutgåvor hinner inte ens landa på redaktionernas bord förrän någon är beredd att säga att man minsann inte längre blir förfärad av hans vampyrer, kadaver, satanister, etc. Jag skulle vilja infoga en brasklapp här: det må vara att en rutinerad, däst kritiker som läst Baudelaire sedan barnsbenen inte kan uppnå den nya rusning som Hugo talade om, eller för den delen den gamla rysningen heller. Men att ynglingar fortfarande blir helt ställda inför modernismens upptåg, det har jag många empiriska bevis för. Det krävs en hel del konfrontation för att uppnå avtrubbning.

Nåväl. Hilda Doolittle var en av modernisterna. Amerikansk poet som liksom T.S. Eliot och Ezra Pound ställde kosan till Europa – framför allt Pound skulle hon samarbeta med både estetiskt och privat, och de skrev tidigt i den –ism som de lärde kallar imagism. Speciellt Pounds bidrag förtjänar att memoreras, speciellt den nästan genant enkla ”In a Station of the Metro”: ”The apparition of these faces in the crowd; / Petals on a wet, black bough.”


Imagismen har satt sina spår även i den bok av H.D. (som hon föredrog att kallas som författare) som nu utkommer, Hermetiska definitioner, översatt av Jonas Ellerströms och Elisabeth Mansén. Det finns även här en enkelhet, en direkthet i tilltalet som överskrider tidsepoker, som blåser bort det förväntade dammet som kunde ha lagt sig över dikter som dessa. H.D. var en central poet under sin livstid, men har väl inte riktigt behållit sin lyskraft – i synnerhet inte i Sverige, där översättningar har varit sparsamma och slumpvisa. Desto bättre med den här boken då, så att hon får röra sig från periferin mer mot den mitt där hon borde husera.

Hermetiska definitioner är hennes sista bok, utgiven posthumt elva år efter hennes död 1961. Titeln är lånad från en armenisk bok i alkemi, och ockultismen har satt sina besvärliga spår här och där. Eller om det bara ska kallas mysticism. Flummigt är det, och kanske lite malplacerat.  

Det rör sig om dikter skrivna under H.D.s sista år i livet, och redan första dikten anger tonen: ”Varför kom du / och störde mitt förfall? / Jag är gammal (jag var gammal tills du kom)”. Så arbetar hon med en av poesins mest ansträngda bilder: den röda rosen, eller ”den rödaste rosen”, som det heter här. Några fraser återkommer, och även det är ju en av de mest ansträngda troperna, anaforen, hur utspridd den än är.

Ockultism, ja, men också mytologi i större bemärkelse är avgörande för förståelsen. H.D. lutar sig mot mestadels klassiska grekiska myter, men skapar också en genuint egen brygd – ungefär som William Blake gjorde tidigare. Möjligen kan H.D. ses som en länk mellan Blakes visioner och beatpoeternas hejdlösa sinnesutvidgande dikter, men det spännande är vad hon gör med kontrasterna. Att hon lyckas skriva lika distanserat som närgånget. Att hon kombinerar det spontana tilltalet med utstuderat bildspråk, och skriver dikter som är konventionella till sin natur (konventionella på ett modernistiskt sätt, mind you) samtidigt som de är annorlunda och svåra att artbestämma.

För H.D. skriver faktiskt dikt som fortsätter vara främmande och avig, trots att typ en livstid passerat sedan hon arbetade med dem. Det är inte helt lätt att klarlägga vad den består av, vad som är dess element eller kärna. Hon är helt klart del av en tradition, med allt vad det innebär. Och då får man fördra en del olater – men samtidigt gillar jag just att hon blandar de invande greppen med befriande passager som till synes inte leder någonstans alls, dikter som orsakar virrvarr. Och inte bara på det där typiskt modernistiska språklekssättet, även om det förvisso finns sådant också, några skrockande ställen i Joyces anda (som när hon håller låda om likheterna mellan orden ”gud” och ”god” (go[o]d).

Men lär man sig något av att läsa mycket poesi är det väl en beredskap inför det som är avvikande. Det är något helt annat än avtrubbning, för du kan aldrig förbereda dig: det du ställs inför är alltid nytt, om det är något bevänt med det (på tal om Pounds kända uppmaning, ”make it new!”, som förstås är oändligt mer djupsinnigt än det låter).

Att kalla den hermetisk är också bara halva sanningen (poeter jobbar bäst med halva sanningar, för den delen). Pound och Eliot hittade connections till medeltidens litteratur, och det gjorde underverk med deras poesi, inte minst genom att de kunde visa hur tid är oväsentlig för riktig litteratur. Det förblir en stor lärdom för den som umgås med litteraturen, detta att tid inte är väsentlig för riktig litteratur (uj, nu börjar jag låta som Alice Bah Kunhke). Därför tycker jag också att Baudelaire visst fortfarande är en farlig författare, liksom Sofokles – och även Sapfo (H.D. har i andra sammanhang skrivit dikter som utgår från fragment av Sapfo, dessa får gärna också översättas).

Tiden ger spelrum åt minnen och samtida händelser, när H.D. summerar och sammanfattar, och resonerar med sig själv om vad som är upplevt och vad som är önsketänkt. Jonas Ellerströms varnar lite försynt för biografiska läsningar i sitt förord, och ja, det riskerar att förminska innehållet i de här dikterna. Men i den mån jag som läsare lockas i den riktningen är det poetens eget fel, så länge jag inte spekulerar. I sak håller jag med: de här dikterna klarar sig utan dessa vilseledande facit.

Låt oss inte hymla: världen är en vidrig plats. Du vet det, jag vet det, H.D. visste det, och det kan vara därför hon har ett behov av att mytologisera sin tillvaro. I den avslutande delen, ”Vinterkärlek”, utgår hon från Odysseus och Troja, Helena-myten (som hon också skrivit om tidigare i en förtjusande liten dikt, där den sista temperamentsfulla strofen lyder:

Greece sees, unmoved,
God’s daughter, born of love,
the beauty of cool feet
and slenderest knees,
could love indeed the maid,
only if she were laid,
white ash amid funeral cypresses.

I ”Vinterkärlek”, 28 väl avvägda och väl sammanhängande korta dikter, är det som att hon släpper taget om myten – kapitulerar inför den, och paradoxalt nog blir innehållet mer privat därmed. Genomströmmad av den välkända berättelsen ges de egna erfarenheterna en resonansbotten som fortsätter ljuda, vackert och övertygande:

O elfenbensö, o höga cypresser,
nu är jag på nytt välsignad då min mörka slöja
sluter sig tätare och tätare och formar en bild av mig,

en cypress-Helena, vierge och änka, en femme noire;
nu är jag omsvept
av myrra och rökelse

[…]

svep mig varv efter varv

med egyptiskt linne så som de döda sveps,
skär magiskt, bränn
som med eld det sår ur vilket

hjärta och inälvor lyftes ut;
ett skal? ett brustet hjärta?
inget hjärta finns kvar att hela.

Det här är ganska starkt, men vad är det som gör det så slutgiltigt bra? Kanske bara så enkelt att det har tillkommit i mellanrummet mellan inbillning och praktik, eller att läsaren erfar den där – rysningen? – när du känner igen något utan att förstå eller kanske ens ana vad det är du förstår. I de här dikterna om livets grymhet, om smärtan som skär rätt igenom myten och de olika tidslagren och sliter bort alla avstånd – där finns det där sällsamma som lite högtravande kan kallas ”det poetiska ögonblicket”. Då är det den mänskliga erfarenheten som ges kontur, som ges en röst.

H.D. hade själv avlägsnat sig från sitt hem, och visste en del om exilens villkor, när hon skriver om Afaia och Artemis. Det är skrivet på hemlöshetens språk. Men hon väcker också det sensuella språket till liv. Sviten ”Sagesse” berättar inte om uven, utan gestaltar den, tills tamigfan den lyfter där på boksidan och flyger – ockult …

Det är dialogisk dikt, som strävar lika mycket mot den nödvändiga friktionen som mot samförståndet. På tal om Eliots kända slutsats: ”Genuine poetry can communicate before it is understood”. Så fungerar också H.D.s märkliga dikter, som är både rakt på sak och genomflummiga. De här översättningarna fungerar allra bäst i de abstrakta delarna, för när H.D. använder talspråk blir det lite knasigt, för även om det är ordagrant är det svårt att föreställa sig vuxna som använder ord som ”sötnos”, ”herre jösses” och ”kära nån”.

På senare år har ellerströms gett ut förhållandevis mycket amerikansk poesi från 1900-talet, och det är förstås oerhört positivt. Inte minst för att böckerna är så vanvettigt snygga – enkelt formgivna, men med små detaljer som ger böckerna en sällsam lyster. Den här boken har Clara Möller gjort kopparfärgad (syns förstås inte på bilden), glänser om man råkar läsa den i solen. Dessutom är initialen markerad, och kan syfta både på poetens namn som bokens (HD). 

Varför är det då viktigt att H.D. översätts? Inte för min del, då jag ju har läst en del av henne på engelska. Men säg såg här: när jag började läsa poesi för drygt 25 år sedan såg kanon annorlunda ut. I Sverige, alltså: det var helt andra poeter som översattes på den tiden (ledtråd: de hade skägg). Så den som nu är ung och till äventyrs börjar botanisera bland bibliotekets nyutkomna diktböcker kommer att hitta ett helt annat urval än vad jag hittade. Bättre eller sämre? Det är åtminstone annorlundare. Och det här är inte en bok för mig i första hand, utan för dig som precis upptäckt att den här vidriga världen inte går att överleva utan sådan här poesi.  

1 juli 2016

Provins om norrländsk poesi med mera


Nä, det är kanske inte troligt att jag skulle läsa tidskriften Provins om det inte vore för att jag är uppvuxen i Norrland och väl egentligen identifierar mig mer med det norrländska än det svenska, och nä, det betyder inte att jag vill att vi ska lämna EU.

Nu har jag läst senaste numret av Provins (Nr. 2/2016), och som vanligt hittat mycket. De flesta som skriver har någon koppling till Norrland, och kanske är det förvånande att så många författare och kulturskribenter åtminstone råkar vara födda där, om än många tar sig därifrån senare i livet. Annars är det som i Jesper Svenbros fall, att man kan åka norrut för att överväldigas av det som finns där. I numret har Helena Fagertun gjort en omläsning av Svenbros 90-talsbok Samisk Apollon, som blev en brytpunkt i författarskapet, mot en mer självbiografisk inriktning. Att två tidigare opublicerade dikter av Svenbro finns med är sensationellt.


Sensationella är också Vera Friséns målningar, som utgör ett stort inslag i numret. Frisén föddes i Umeå 1910, hade några få separatutställningar som ung konstnär, men dröjde till året innan sin död 1990 innan hon ställde ut igen. Jag håller med Fanny Carinasdotter i presentationen, att Frisén fångar i sina naturmålningar den tomhet som det norrländska ljuset sänder ut. Så där ser det ju ut! Hur många gånger har jag inte suttit i bilars baksäten och åkt omkring i kust- och inland i Västerbotten och sett exakt de här träden och exakt de här vattendragen. ”Pengfors”, ja, jag är där. Och så det ljusljusa i några målningar, skarpa men ändå disiga, som om det är gjort i all hast, rastlöst nedklottrat innan det är för sent, innan upplevelsen har passerat. Även ett dystert självporträtt fängslar.

Temat för numret är annars lyrik, och det må vara en av mina fördomar, att Norrland har färre bemärkta poeter än prosaförfattare. Ändå så mycket bortglömt, som att Folke Isaksson faktiskt föddes i Kalix. Här har Joar Tiberg tillsammans med Pernilla Berglund samplat rader från Isakssons bok Det gröna året från 1954, och det blir en helt ny dikt.

Det finns också översikter: Gunnar Balgård, nestorn i norrländskt litteraturvetande, skriver om poesin 1950-1975, och Ann Lingebrandt, oerhört insatt i samtidspoesin, om poesin från 90-talet. Ett av Balgårds exempel, Siv Cedering (också från Kalix), som flyttade till USA och skrev på engelska, representeras i numret av en dikt (översatt av Pernilla Berglund), samt ett märkligt brev till Olof Lagercrantz. Märkligt, lekfullt, excentriskt. Anna Hallberg skriver om Maria Vedin, en typisk norrländsk poet – det vill säga, jag har läst henne, kanske inte riktigt tagit henne på allvar. Dock framstår hon här som en bra poet. Frågan är i hur hög grad det beror på att Hallberg är en så suverän kritiker, som med exakt hand pekar ut vad som i så fall gör Vedin bra.

Det finns faktiskt mycket mer. Therese Eriksson, som också är en suverän kritiker, skriver om Bodil Malmsten, och har du läst något bättre skriver om Malmstens poesi kan du gärna upplysa mig, för jag kommer att tvivla tills jag ser bevis på det.

En sommar med Baudelaire, Antoine Compagnon, Atlantis


Antoine Compagnon har låtit sig smittas av det gränslösa och farliga hos Charles Baudelaire, och presenterar ett relativt utförligt porträtt av den demoniske poeten. Trots att det sker i 33 korta kapitel är förenklingar i stort sett frånvarande. Här växlas kategoriska utsagor med nyanserade hugskott. Vi får en bild av Baudelaire som pessimismens men också klarspråkets poet, och det här är också en bok skriven i klarspråkets anda. Är du orolig över dina förkunskaper har du god hjälp av de flitigt förekommande citaten. 

Det har blivit en rapp bok – underhållande och intelligent. Den varken reproducerar eller bevarar en färdig bild av Baudelaire, utan lyckas uttrycka nya saker och utmana vår uppfattning om honom. Compagnon betonar negationerna och den dragning mot onyttan som Baudelaire vårdade. En excentriker som ter sig allt mer betydelsefull som uttydare av också vår tid – om inte annat skvallrar de otaliga nyöversättningarna som kommit på 00-talet om detta. Här finns nu en synnerligen lämplig följeslagare till dessa böcker.  

(Också publicerad i Vi 7/2016)

30 juni 2016

Antropocen. Dikt för en ny epok, Jonas Gren, 10TAL Bok


Jonas Grens ekologiska dikter ger hopp åt en hårt prövad mänsklighet. Det är klimatdikt som når längre än sitt angelägna ärende och blir betydande poesi oavsett sitt ämne.

Den sorgsnaste låt jag känner till är Antony Hegartys ”Another World” där hon sjunger om en värld där allt levande håller på att gå förlorad. Med hjälp av upprepningen ”I’m gonna miss …” förstärks det oåterkalleliga i saknaden av havet, snön, bina, träden, fåglarna, vinden som kysst henne så länge.  


Popmusik har den här direktheten som poesi sällan har. Fast Jonas Gren gör något lika effektivt med sin nya bok Antropocen, där en liknande upprepning – ”Jag tror på …” – i det avsnitt som heter ”Credo” faktiskt åstadkommer dikt som är lika direkt och drabbande som Antonys sång. Gren tror på kottarna, valarna, ranunkeln, vårfloden, nattfjärilen, och upprepningen blir ett inskärpande mantra.

Antropocen är ju den vedertagna termen för den period där vår resursanvändning sätter avtryck på klimatet och växtligheten. De flesta vill se industrialismen som epokens inledning, men Gren väljer 16 juli 1945, med den första amerikanska kärnvapensprängningen i New Mexiko.    

Nu är Grens ärende i första hand inte att ge oss dåligt samvete för usla prioriteringar, även om han har en kuslig bild för hur vi häller hjärnsubstansen i flygplansmotorn. Men hans budskap innehåller mindre av klagomålets återvändsgränder, och mer av hoppets konstruktiva förslag: ”Enda sättet: / Att dansa med / och med tiden / förändra dansen”.

I sviten ”Mörkervarelser” skriver han om fästingen, tagelmasken, amöborna, extremofilerna. Det är ett faktum att det finns varelser som är mer lämpade att överleva än oss människor. Det som eventuellt kan rädda oss är att vi ersätter arrogansen med ödmjukhet.  

Märkligt nog känner jag igen Edith Södergrans rad ”Jag står på sol” inne i den här sviten, och det är oerhört snyggt gjort. Den här typen av samplingar har blivit tröttsamt i modern poesi, men när det någon gång fungerar – som här – ger det dikten liv och ljus och – ja, sol. Även andra poeters rader smygs in, som Pär Lagerkvist men också Inger Christensen, som med sin dikt Alfabet gjorde exakt det Antony och Gren gör, det vill säga arbetar med upprepningen. I hennes fall ordet ”finns …”, som ger emfas åt allt som är värt att rädda.  

Gren skriver med ovanlig språklig precision: nedtonat, skarpt, sakligt uppfordrande. En lång dikt kallad ”Nekrocen” (du har stor nytta av bokens utmärkta ordförklaringar) lånar struktur från Allen Ginsbergs majestätiska långdikt ”Howl”. Hos Gren övergår ett vemodigt ursinne i sarkasm: ”Jag såg de bästa hjärnorna framställas som orakel   De protesterade och fick / sommarprata i radio   Med villkoret att de inte förhöll sig till lögner”.

Det är ingen självklarhet att ekodikt blir lyckad poesi. Grens bedrift består i att han inte låter allvaret tynga innehållet. Han skriver anspråksfull dikt som ändå är lätt att ta till sig, tack vare förankring i sakkunskapen. Jag tror på litteraturens förmåga att åstadkomma förändring, jag tror på poesin, jag tror på Jonas Gren.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/6 2016)