att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 mars 2015

I motstånd växer tanken. Från Klara Johansson till Simone de Beauvoir, Crister Enander


I Crister Enanders nya bok skriver han enbart om kvinnliga författarskap som betytt mycket för honom. Det är gott om insiktsfulla porträtt och skarpa läsningar, i en respektingivande och inspirerande bok.

Jag är inget fan av kvotering. Därför blir jag lite misstänksam när jag ser att Crister Enander till sin nya bok I motstånd växer tanken valt att uteslutande ägna sig åt just ”kvinnliga författare”, då han tycker att en av hans senare böcker gett fel intryck av hans läspreferenser.


Medan hans tidigare bok Om natten ringer de döda var en utpräglad tankebok skriver han nu mer renodlade litterära essäer, med inskjutna dagboksanteckningar som snyggt flätar ihop och skapar övergångar mellan de olika författarskapen. Syftet är alltså att skildra kvinnor som betytt mycket för honom – både i litteraturen och i det som med Italo Calvinos vackra omskrivning för verkligheten lyder ”den oskrivna världen”.

Då blir det personliga och närgångna texter om förälskelse, där steget inte är långt från verklighetens kvinnor till litteraturens dito. Som Virginia Woolf, som ägnas den längsta essän. Han lyfter fram hennes essäer och dagböcker, och menar att det blir lättare att läsa hennes romaner när man tillägnat sig dessa icke-fiktiva texter. Några andra kvinnor Enander skriver om är Simone de Beauvoir och Mary Wollstonecraft, men också nutida namn som Joyce Carol Oates och Amanda Svensson.

Det hela är gjort med så stor hängivenhet att jag påminns om hur flitigt litteraturkritikens kris har debatterats i början av innevarande år. För det är så här bra kritik ser ut: den serveras med en stor portion kunnighet som det ringlas stark entusiasm över. Enander skriver också chosefritt, som om det akademiska tungrodda är helt maktlöst mot honom.

Han läser med en typ av inlevelse som det är lätt att avundas. Eftersom han förefaller sakna ideologiska intressen styrs han mer av ett frihetsideal. För honom är det nog viktigare och större att tänka fritt än att tänka rätt. Han förordar ett självständigt tänkande, som jag gärna följer och tar del av. Det sker också med hjälp av en avväpnande självrannsakan, och en beundransvärd vetgirighet.  

Ibland finns det ändå en risk att det blir förutsägbara hyllningar till kvinnor, liksom att jag kan störa mig på den lite väl flitigt använda formeln ”få författare kan som X skriva om Y så här bra”. Till slut blir det trångt i denna krets av ytterst få. Enstaka fadäser som att Bodil Malmstens kverulans har samma dignitet som en grekisk tragedi kan jag bara till nöds fördra.

Det är ändå välkommet med dessa angrepp mot nutidens ointresse i det Enander själv uppfattar som intressant. Han representerar en typ av gammeldags bildad läsning som blir allt mer sällsynt, allt mer reaktionär. I vissa avseenden blir det också en berättelse om ett förändrat Sverige, från det sena 1960-talet och framåt, med ett minskat intresse för det Enander ägnar sig åt.

Så den vantrivsel i samtiden som han förevisar undviker gnället, och blir ett mer konstruktivt varsel. Få författare kan som Crister Enander skriva om litteratur så här bra.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/3 2015)

28 feb. 2015

Ett föremåls berättelse om obesvar, Mikael Berglund



En debutroman som sticker ut hör inte till vanligheterna, men Ett föremåls berättelse om obesvar är en ovanligt ambitiös historisk roman. Den är annorlunda på många plan, och erbjuder en nedtonad spänning värd att uppsöka.

Om du tröttnat på att läsa roman efter roman som utspelar sig i ett nutida Stockholm med karaktärer som är misstänkt lika författaren själv, då kan du med fördel ta dig an Mikael Berglunds debut Ett föremåls berättelse om obesvar.


För här tas vi äntligen in i en helt annan värld. Hans huvudperson är en kvinna, Judit, som lever i norra Sverige under stormaktstidens 1600-tal. Hon rör sig rastlöst mellan övergivna gårdar och olika byar, träffar på nomader med mer eller mindre oärliga uppsåt och soldater som letar efter silver i fjällen för att ordna ekonomin till de krig som den svenska armén för.

Hon träffar också på varg och björn, lär sig leva av de skärvor naturen har att ge. Det här är i högsta grad en roman om överlevnad, med Judit som vallar getter och får barn som hon med stor möda lär överlevnadens hårda konst. Hon är bra på att ge svar på tal, med korthuggna barska repliker som levereras lika nollställt gravallvarligt som i spaghetti-westerns eller varför inte i de isländska sagorna.

Det går nog att tyda in en del kritik mot vår självcentrerade och privilegierade samtid, när vi får ta del av Judits tillvaro som är fylld av umbäranden. Hon bär dessa problem utan gnäll. Det går också att se berättelsen som en kommentar till okonventionell familjebildning, med Judit som en ensamstående morsa, en självklar förebild i skymundan som gör det otacksamma jobbet.

Miljön är karg, och Berglund är bra på att skapa närvaro. Det är spännande, men samtidigt nedtonat, som om känslorna ligger på is. Språket är försiktigt dialektalt, och jag är glad att vi slipper uppenbara arkaismer som lätt hade kunnat ge berättelsen slagsida åt den typ av ”historisk autenticitet” som gärna slår över i kalkonen. Här finns i stället en postapokalyptisk stämning, och det är nog inte allt för vågat att gissa att Berglund läst Cormac McCarthys Vägen, för både till atmosfär och språk finns paralleller.

Annars imponeras jag av hur självständigt han förhåller sig till den rika västerbottniska traditionen, där han håller Torgny Lindgren och Sara Lidman på armlängds avstånd. I senaste numret av tidskriften Vi läser skriver Therese Eriksson inkännande om hur den nya generationen västerbottniska författare lyckats skapa ett nytt litterärt uttryck, oberoende av sina bemärkta föregångare. Några av hennes exempel har redan skrivit oförglömligt bra romaner, som Negar Naseh med Under all denna vinter och Ida Linde med Norrut åker man för att dö.

Berglund, född 1977 och uppvuxen i Lycksele och Skellefteå, kvalar redan in bland dessa uppmärksammade författare. Han har skrivit en tålmodigt berättad roman. Den imponerar just genom att inte försöka imponera, med hjälp av ett eget språk och en konsekvent tilltro till att avstå från effektsökeri. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/2 2015)

21 feb. 2015

Indianlekar, Felicia Stenroth


Med sin andra roman visar Felicia Stenroth en finkänslig förmåga att skapa levande karaktärer. Hennes berättelse om tonåringen Emmas sommar är övertygande och minnesvärd.

Femtonåriga Ebba bor i en håla på landsorten. Pappan är inte mycket att hålla i handen, utan hon bor mestadels hos pojkvännen Jonathan. Hennes kusin Edith flyttar in när Jonathan sticker till Norge för att jobba.

Det här är i korta drag handlingen i Indianlekar, Felicia Stenroths andra roman. Det är en berättelse där det inte händer särskilt mycket. Ebba saknar pengar och handlingsutrymme. Edith har ett självskadebeteende som måste övervakas. Pojkvännen lämnar henne också med en hund att ta hand om.

Tillsammans med Edith får hon tiden att gå. De röker cigaretter, köper en billig fylla av några äldre kompisar. De badar, lever i känslomässig symbios, tar hand om varandra och leker vuxenliv. Drömmer om pengar. Inte mycket händer. Tiden håller på att rinna bort för dessa sysslolösa släktingar.

Och det är just det som är poängen, och jag imponeras av hur övertygande Stenroth håller ihop sin berättelse. Hon har hittat ett utmärkt letargiskt tonfall som speglar karaktärernas inre liv. Ledan kryper in i stilen, och paradoxalt nog ökar läsupplevelsen tack vare språkets torftighet. Det kan också låta vagt, men det finns en speciell sorts klarhet i denna vaghet, där tingen framträder fullt synliga medan du läser.

Utan att riskera att hamna i självbiografins räjonger visar Stenroth fullständig inlevelse och lojalitet med Ebba. Vi följer henne närgående, samtidigt som hennes integritet behålls. Vi hamnar rätt in i Ebbas värld, upplever hennes outtalade förtvivlan och det är något av litteraturens större egenskaper vi bevittnar i denna försynta roman, nämligen konsten att gestalta ett människoöde så att det når ut och blir drabbande.

De indianlekar som titeln anspelar på har att göra med att de anställda vid bygdens fabrik ofta var finnar och jugoslaver, och betraktades som främmande, som just indianer, av ortsbefolkningen. Ebba och Edith görs också till främlingar, till skuggestalter som rör sig i utkanten. Ett slags osynliga oönskade människor som ingen vill veta av. Utan övertydliga pekpinnar antyds en fattigdom som Ebba skäms för.

De skapar ett slags spartanskt paradis där i sin isolering. Ett liv i väntan på något. Atmosfären i Stenroths bok påminner till viss del om Fredrik Edfeldts film Flickan, som kom för sex år sedan. Eller Ray Bradburys mästerverk Oktoberfolket, vars originaltitel tydligare visar vad det handlar om: Something Wicked This Way Comes. Det elaka som nalkas pojkarna i Bradburys roman är hösten, slutet på oskulden. Även Stenroth har framgångsrikt gestaltat den där dramatiska tiden då barnet är på väg in i vuxenlivet.

Jag tycker mycket om den här boken, tack vare denna säkerhet i gestaltningen. Utan att vara påträngande lyckas Felicia Stenroth skapa en minnesvärd figur som man önskar allt gott i den oklara framtid romanen lämnar henne vid när sommaren tar slut och något annat måste ta vid.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/2 2015)

20 feb. 2015

Män förklarar saker för mig, Rebecca Solnit



Den amerikanska essäisten Rebecca Solnits bok om feminism är frigörande och inspirerande. Det är en ynnest att ägna sig åt hennes iakttagelser, lika skarpa som de är utvecklande.

En man får höra att författaren Rebecca Solnit har skrivit en bok om den banbrytande 1800-talsfotografen Eadweard Muybridge, och börjar berätta för henne om en mycket viktig bok som han har hört talas om i samma ämne. Efter en viss tid lyckas Solnits vän  avbryta mannen och påpeka att det faktiskt är Rebecca som har skrivit den mycket viktiga boken som han talat sig varm om. Han blir askgrå i ansiktet. 


Utifrån detta ”in your face”-ögonblick lanserar Solnit termen ”mansplaining”, i essän ”Män förklarar saker för mig”, ursprungligen publicerad på internet 2008 och nu samlad som titeltexten i en fin samling. Det är inte helt lätt att översätta ”mansplaining” – typ ”mansklara”, försöker översättaren Helena Hansson till denna välkomna svenska utgåva. 

De nio texterna – två fler än i den engelskspråkiga version jag läste i somras – varierar temat könsmaktsordning. Det som kan börja som en relativt oskyldig självbelåtenhet urartar snart till våldtäkt, menar Solnit, utifrån exempel som gruppvåldtäkter i Indien och i USA.

USA, ja Nog har vi det bättre i Sverige, tänker jag, tills jag påminns om hur otäckt väl några av de senare årens våldtäktsdomar samspelar med teorierna Solnit presenterar. Där kvinnor ifrågasätts och uppmanas begränsa sin rörlighet, utan att lagen begär att män ska begränsa sina våldtäkter.

Det här är en sällsynt inspirerande bok. Solnits frenesi smittar av sig på argumenten. Jämfört med de två böcker som tidigare getts ut på svenska – Gå vilse och Det avlägset nära – är Män förklarar saker för mig mer polemisk. Utan att bli tvärsäkert dogmatisk, dock. Även när hon är kritisk är hon generös, som när hon grälar mot Susan Sontag, som annars är en lämplig förebild för Solnit. 

En annan tydlig förebild är Virginia Woolf. Genom att betona de frigörande mekanismerna hos Woolf blir hennes kärleksfulla essä om ”utbrytardrottningen” Woolf en av de bättre jag läst om denna fascinerande författare. Solnit påminner om att vi inte kan veta vilken effekt våra handlingar får i framtiden, så därför kan det som ter sig meningslöst i det korta perspektivet få avgörande betydelse i det längre perspektivet. Här är det aktivisten Solnit som talar.   

Alla tjänar på ett jämlikare samhälle. I tron på att det går att skapa något bättre, ett samhälle med mindre rädsla, mindre förtryck. Därför blir Solnits bok så hoppingivande. Hon är en stigfinnare – den som sätter nivån för efterföljarna. Hon lyckas också göra det svåra begripligt. I många fall, inte minst bland inhemska debattörer, får jag intrycket av det motsatta: det enkla görs obegripligt. Hennes tonfall är vardagligt, drastiskt, i samtalston, högst inbjudande.  

Lyft blicken, säger hon implicit i dessa nio svindlande texter, höj taket. ”Sapere aude”, som det hette under upplysningen. Jag tar ett djupt andetag, knyter näven.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/2 2015)

19 feb. 2015

Till vår ära, Alejandro Leiva Wenger


Efter Augustgalan i höstas hamnade vi i juryn på ett närliggande ställe, där vi träffade den nya radioteaterchefen Malin Axelsson och författaren Alejandro Leiva Wenger. Båda var nyfikna på vårt jobb, och angrep oss med frågor. När vi berättat om att vi läst ca 150 böcker och summerat dem på ett lite generellt sätt frågade Alejandro: ”Vad var det ni saknade i år?” Jag svarade: ”En ny bok av dig.”

Och det är ju inte för att smickra honom heller. 2001 utkom hans första och hittills enda bok, Till vår ära, och vi som är gamla nog att minnas hur det var, minns ganska exakt hur det var att läsa den novellsamlingen. Helt klart en chock. Men också att det så uppenbart var starten på något: året därpå kom på svenska John Erik Rileys fenomenala novellsamling Vandringshistorier, och nästa år så klart Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött.

När jag nu läser om boken, återutgiven som pocket av Modernista, påminns jag om vilken sällsam erfarenhet det var att uppleva de sex korta novellerna på knappa hundra sidor. Här visas språkets oändliga möjligheter, dess potential att hitta fram till nya upptäckter. Fjorton år har gått: det är en längre tid för språket än för människan, och jag oroas att tiden som springer på så snabba fötter ska ha sprungit ifrån det fräscha idiom Leiva Wenger använde.

Men nej, det språk som används kunde ha skrivits i dag. De sex novellerna testar olika stilar, och risken är förstås att det kan urarta i simpla stilövningar. Det jag starkast minns är hur han redan i första novellen skriver varannan rad med versaler och låter det berättade föras i sicksack framåt, som två röster som läggs ovanpå eller snarare intill varandra. Jag är inte lika övertygad nu att det var en helt god idé – å andra sidan är det lite av poängen, att experiment måste tillåtas slå fel. Tankar måste tillåtas slå slint. En del grejer här går snett och vint, men hellre det än grejer som inte gör något överhuvudtaget. Tack vare språkets konsekventa pragmatism fungerar det, med en smått kameleontisk inställning till hur verkligheten ska skildras.

Språkattityden kan fungera som ett pansar för känslorna. Till vår ära är också betydligt mer subversiv än Khemiris böcker, och för den delen sentida efterföljare som Hassan Loo Sattarvandi och Neftali Milfuegos. Hos Leiva Wenger kan smärtan och oron inte sorteras – alla intryck bara forsar in i karaktärernas medvetanden, och de är oförmögna att återge dem sakligt och behärskat. De utgör en brokig skara smågangsters och vilsna själar i olika grad av osalighet.

I ”Sakers riktiga namn”, kanske den bästa novellen, går han i vilket fall längst in i absurdismens realism, där han får korn på de gemensamma idiosynkrasierna. Är dessa påfund en oas? Ja, på så sätt som alla oaser är en hägring. I den här novellen finns en Alice i Underlandet-svindel. Infallen ynglar av sig, mister kontrollen.

Och vad heter Stockholm i en novell om sakers riktiga namn, om inte New York – en bild vi fått infriad otaliga gånger de senaste cirka tio åren. Nyligen skrev ju tidningarna att Malmös riktiga namn var Chicago

Ja, dessa infall: är det då inte vad litteraturen ska vara till för? Krossa de invanda mönstren, visa att det går att ta den gamla formen och skapa något nytt utifrån den. Här introduceras ordet ”zaqwertyuop” i skymundan i en novell, för att bli centrum för intresset i samlingens sista novell. Du blir som läsare bortdribblad hela tiden, men du finner dig i det, för du anar att Leiva Wenger är helt på det klara vad han håller på med.

Så när boken kom, med alla sina löften, hur gick det sedan? Infriades dessa löften? Nja, inte riktigt, skulle jag säga. Nog finns många dugliga svenska författare som har debuterat efter 2001, men ingen går lika långt in i språket som den här debuten gör. På ett sätt är det en stilens återvändsgränd som pekas ut. Men stilen är så iögonfallande att det är lätt att glömma bort innehållet.

Det som saknas i svensk litteratur är infall, idéer. Leiva Wenger smyger in politiken så omärkbart att den knappt märks, att estetiken har ställt sig i vägen. Ja, så mycket estetik att det i sina värsta stunder blir som att läsa Joyce, att läsningen påminner om att vara åskådare vid en idrottsprestation. Att jag ändå är på Leiva Wengers sida beror ju på att han visar mot något som är större än estetiken, större än litteraturen. Hans noveller arbetar med att bryta barriären in mot medvetandet, och därför resulterar hans metod i en dubbel upplevelse, med en inlevelse både språkligt och känslomässigt.

Då blir det också en lärdom i vad realism handlar om. Inte att slött återge vad som sker, utan hur det uppfattas av ett medvetande, fullt upptaget att försöka hantera upplevelser som kaotiskt kastas rätt in i en. In i smärtan, in i sorgen, in i hemlängtan och in i vilsenheten. In i allt det nya som gör så ont.

18 feb. 2015

Fälla, Pernilla Berglund


En förundran som inte har med flum att göra, det är vad Pernilla Berglund skriver om. Fälla (Teg Publishing) är hennes andra diktbok. Debuten Tilltar väckte viss uppmärksamhet, av det försynta slag som poesi ibland lyckas åstadkomma. Hennes arbete består i att knåda fram litteratur ur en händelse, bearbeta den så att det privata överges. Den svåra konsten, att sopa igen spåren efter sig utan att för den skull bränna broarna där bakom.

Det är så självklart när du ställs inför det: att det helt enkelt är så här det ska göras. Alltså föreskriver jag den här boken till dig som aspirerar på att skriva, som vill veta hur du ska gå till väga. Att bevara förundran inför erfarenheten, att ge den en förklaringens ljus som inte bländar. För när det är bra vet du också att det håller, och då är det en kommunikation mellan det skrivna och dig som läser, en kommunikation som inte har med ensidig förståelse att göra.


Dikterna i den här boken skriver fram en plats. I åtta separata sekvenser, döpta efter de lakoniska orden ”Säkra”, ”Besöka”, ”Ljuda”, ”Sträcka”, ”Stiga”, ”Bryta”, ”Nära”, ”Fälla”, finns

Platsen, det är smärtpunkten, det är såret. Upplevelsen lokaliserad och förankrad. Det är inte tillkrånglat ett dugg. Natur och fåglar, och människoblicken på det hon har framför sig. Och bakom: minnena, ett av få ord i ordlistan som borde följas av frågetecknet.

Hur ska ett trauma hanteras? Bäddas in eller konfronteras? KBT-folket har ju gjort sig saliga på sin lösning, det vill säga den osentimentala konfrontationen, något som föder nya problem. Ibland vill jag betvivla KBT-terapin, tycka att den förenklar problemen och underskattar värdet i att skapa strategier för att härbärgera det oönskade. En människa är större än sina förnekanden.

De korta dikterna här är svåra att närma sig. Jag läser, läser om, stannar till, misslyckas med att hitta de givna nycklarna. Hur van jag än berömmer mig vara som lyrikläsare ställs jag här inför något låst, ett tilltal som inte är omedelbart. Men jag uppskattar och fascineras av de truliga utsagorna, de avhuggna raderna där det är som att språket självt gör halt (före tanken), som om det ofullständiga räcker: ”Flykten är att inte.” En sådan rad måste du göra något med – den gör något med dig. Med Ekelöfs ord, ”sökandet efter något meningslöst / i det meningsfulla / och omvänt”, i hans ”Poetik”, den kända dikten med uppmaningen att söka honom ”mellan raderna”. Berglund skriver sannerligen fram sitt budskap mellan raderna.

En sådan dikt låter ett bokstavligt mellanrum sprida sig mellan de fyra raderna:

     Ansvar som vänts emot oss, ansvar som förvrider ordet

     Att måsta höra det uttalas

     Du flyttar tältkåtan upp i skogen, de gånger vi går dit

     När blev orden när i mig blev jag orden

Berglund påminner om att poesin både är svävningen och tyngdpunkten, en rörelse åt två olika håll. Hon manar fram okända känslor, för att nå fram till sidor av sig själv som en inte känts vid tidigare: ”jag är mig själv längre”, som det så kryptiskt heter.

Ett ”det är inte som du tror” ledsagar min läsning, i dikter som lyckas vara både vaga och tydliga samtidiga. Tack vare Berglunds distinkta tonfall. Är det med hjälp av minnena hon ges tillträde till denna övertygande röst? Ja, men det sker med bearbetningens konst, och det är ju det som skiljer hennes dikter från det som inte når utanför sin egen sfär, dikter som begränsas av att vilja förmedla sitt angelägna ärende.

Tillbaka till Fällan, det är den rörelsen dikterna beskriver. Fällan, den lilla hålan i Norrbotten? Är det ursprunget som kallar, eller är det, mer troligt, något annat?

Till det märkliga med bra poesi hör att den alltid är just självklar, att du intuitivt förstår att den ser ut så här för att den måste göra det. Därför är det lönlöst att ropa ut din frustration över det du inte ”förstår”; du kan bara ge efter och släppa fram det som är skrivet av nödvändighet. Boken Fällan är inget du ska mästra och föreslå saker och släppa fram råd. Du ska bara respektera dess synnerligen nödvändiga hälsning från ett medvetande som håller krisen intakt och konstruktiv inom sig, med förmågan att låta det tillräckliga sippra ut i dikterna.

17 feb. 2015

Jeg bevæger kun øjnene, Line Toftsø


Line Toftsø är dansk konstnär som nu debuterar som poet på det ambitiösa förlaget Basilisk, med boken Jeg bevæger kun øjnene. Hon är född 1969, och har därmed uppnått den ålder då det tillåts mig att använda kritikerklyschor som ”mognad”.

Men så enkelt är det ju inte, och mognad är inget harmlöst begrepp som kan etiketteras på all poesi som skrivs av fyrtioplussare. Snarare läser jag det som en relativt typisk debutbok, som i viss mån präglas av försiktighet. Det som gör den mer intressant än den gängse debuten blir i stället den konsekventa stilen, och det genomtänkta projektet.


Det sker med hjälp av den blick som antyds redan med titeln, hur jag inbillar mig att Toftsø använder sig av sina erfarenheter som konstnär för att så genomgående utgå från det visuella, liksom i hur färgerna spelar en avgörande roll för dikternas komposition. Hur hon utgår från seendet, låter blicken spela över tingen, över detaljerna. ”A fool sees not the same tree that the wise man sees”, som William Blake skrev i sina ordspråk från Helvetet. Dåren ser mer, och det är tydligt att för Blake är dåren synonym med poeten, den som ser mer.

Titeln är mångtydig: jag rör bara på ögonen, ungefär, men också implicit att det är bara med ögonen jag ser, att det sedda blir kvar där utan att förflytta sig vidare. Det statiska seendet.

Förändring är alltid våldsam, och steget från förändring till förvandling är omärkligt. Den är intensiv, ständigt närvarande i ögonblicket. Kroppen hackar till, hackar sönder, blir fågel, går i bitar. Det som är starkt är okontrellerat: ”vokser og knaser glasdyr / med min stemme  […] / din hals / måder at svæve eller at svulme på / jeg overmandes af ting der løfter sig / bølger af feber og knæt     mit / ben der bøjer sig følesleløst / hænder der udskiftes / fra komfuret lyder råb / og ekko fra det kogende vand”.

Toftsø skriver dikter där sansen tappas bort, där febern råder, där inget går att lita på – allra minst det icke-levande, som husen, som antänds av besjälade tankar som får dem att sättas i rörelse. Identiteter växlas, skepnader rör sig och byter plats med varandra.

I upprepningen visar så Toftsø hur denna opålitliga och föränderliga värld ändå hör ihop, hur dikterna skapar ordning och sammanhang trots att kaoset hotar. Då syns hennes diffusa mönster till slut, och vi kan se hur nya betydelser bildas och nya besked växer fram lika försynt som oåterkalleligt.  

14 feb. 2015

Kärleken sitter i hjärnan/hjärtat


När jag var femton gjorde min tjej slut efter ett förhållande som jag då uppfattade som långt, cirka tre månader. Efter att ha fått beskedet på tonåringars skoningslösa vis – en kompis lämnade tillbaka mina presenter – gick jag in på mitt rum och grät oavbrutet i en timme.

Men så här i efterhand: var jag ledsen på riktigt? Förmodligen inte. Gråta var bara något man skulle göra i en sådan situation, för det hade jag lärt mig på film, och inte minst av otaliga olyckliga kärlekssånger. Kärlek skulle då reduceras till en pavlovsk reaktion, vilket inte låter så värst skoj. Ett inlärt beteende.  

Det var nog tur att jag ännu inte läst Goethes Den unge Werthers lidanden, för då hade jag förmodligen skjutit mig i pannan. Samma år som min tjej gjorde slut kom den svenska översättningen av Roland Barthes bok Kärlekens samtal, där han hävdar att kärleken är något som finns i språket, i en tautologi vars dubblerade formel lyder: jag älskar dig därför att jag älskar dig. I mitt fall: jag gråter därför att jag gråter.

I många av de bästa kärleksromanerna jag har läst är kärleken grym och destruktiv, något som tar dig till saligheten enbart för nöjet att slunga dig ned i misären. Det är kärlek som sjuder av sinnlighet. Kanske allra mest extatiskt i Elizabeth Smarts 40-talsroman Vid Grand Central Station där satt jag och grät.

Elizabeth Smart.
Den starkt självbiografiska romanen om den kanadensiska författaren som inleder en förbjuden och olaglig relation med den gifte poeten George Barker utkom i nyutgåva i höstas på Lind & co. Olaglig, därför att kvinnor yngre än 28 år inte tilläts passera vissa amerikanska delstater, om poliserna misstänkte prostitution. Smart förhördes av FBI i tre timmar. Här befinner sig kärleken nära vansinnet, i en aggressiv koreografi med alla sinnen.

Kan kärleken då förklaras enbart med känslor? Med dessa exempel att tillgå ser det ut som att det definitiva har sagts. Barthes visar dock att även dessa känsloöverskott filtreras genom ett språkligt utryck, och jag vill inte argumentera mot den som i Smarts roman bara ser klichéer. På ett seminarium på Bokmässan svarade Lena Andersson på frågan var kärleken sitter med att resolut peka mot sitt huvud.

Hennes två böcker om Ester Nilssons intellektuella besatthet har ofta lästs som dissekeringar av kärleken, vetenskapliga utfall mot det hon kanske uppfattar som klichéer. Hennes resonemang är hyperrationellt, och känslorna skärskådas metodiskt och sakligt.     

Nyligen utkom Åsa Nilsonne med kärleksromanen H, med hippocampus som huvudperson. Utifrån detta ovanliga berättarperspektiv ges vi nya insikter i modern hjärnforskning, på ett underhållande och fyndigt sätt. En hjärnforskare förälskar sig i en skådespelare, men det är inte helt okomplicerat, då hippocampus lägger sig i och argumenterar mot i första hand amygdalas belöningssystem.    

Mina sympatier, ligger de då hos de överspända känsloknarkarna eller hos de intellektuella hjärnanalytikerna? I sin nya roman Celestine skriver den danska författaren Olga Ravn att ”förälskelsen är ofrivillig som en barndom”, och nog är det så, med Hjalmar Söderbergs lakoniska ord från Den allvarsamma leken: ”Man väljer inte”. 

Hur smarta de här nya svenska romanerna än är: den enda smarthet jag godtar tillhör Elizabeth Smart. Tvingades jag välja skulle jag lätt skänka bort romanerna av Lena Andersson och Åsa Nilsonne för att ha plats åt mina olika utgåvor av Vid Grand Central Station där satt jag och grät, för att den presenterar en passion ”högre än bomber eller skrik eller ångerns tickande i bröstet”. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/2 2015)