att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 jan. 2019

Vill vi ha ett samhälle utan poesi?


För den som bryr sig om svensk kultur har det varit marterande att följa Svenska Akademiens sönderfall inför öppen ridå. Allra svårast har det varit att följa Katarina Frostenson, som under året har gått från att vara okänd till ökänd.  

Nu har hon av allt att döma gett upp sin stol i Akademien, men kräver ett arvode för att kunna fortsätta verka som poet. Givetvis är det provocerande för många, som anser att en kulturarbetare ska kunna försörja sig på den konst hen producerar.

Det är ynkedom att ha ett samhälle som inte har råd att försörja konstnärer som inte är tillräckligt kommersiellt gångbara. Alliansen avskaffade utan större protester den livstida statliga konstnärslönen för tio år sedan, ett system som Sverige i likhet med de flesta civiliserade länder haft sedan 1960-talet. Problemet här är större än att ett gnidigt samhälle inte har råd med allmosor åt en överklasspoet.   

Det har alltid funnits i Sverige, detta bonniga land, ett förakt mot allt konst som inte är omedelbart begriplig. Visst, vi hyllade under 2018 i stort sett enhälligt Ingmar Bergman, men när han levde jagades han ut ur landet felaktigt anklagad för skattebrott. En allmän uppfattning var att han gjorde navelskådande och obegripliga filmer om sin egen ångest. Att hans rykte utomlands samtidigt växte sig större än någon annan svensk kulturarbetare någonsin betraktades som en pinsamhet.     

Skillnaden är att detta förakt blivit allt mer politiskt gångbart och efterfrågat. Väljarskarorna känner sig befryndade med partiledare som stoltserar med sin brist på bildning och med kulturella referensramar som inte har större ambitioner än Camilla Läckberg och schlagerfestivalen.  

Poesin är en odugling i konkurrenskraft gentemot annan litteratur, och har ingen chans mot deckaren och feel good-romanen när det gäller försäljningssiffror. En gång om året dammar SVT av den mossiga dikten ”Nyårsklockan” av Tennyson och låter en skådespelare ta sig an den som vore den en slagpåse, senast Mikael Persbrandt på nyårsafton. Och i programserien ”Helt lyriskt” får vi lyssna på pliktskyldigt mediokra tolkningar av älskade skalder från förr, för säkerhets skull döda.

Vad ska ett samhälle då ha poesin till, när den är så olönsam? Vi kan antingen nöja oss med marknadens villkor och rätta oss efter dess minimala intresse för allt som inte är lättsmält, eller så kan vi bejaka den enorma kraft som finns hos författare som utmanar tanken och vågar stryka mothårs.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/1 2019)

Author Chap I, Anne-Louise Bosmans, Ida Maria Hede, Jila Mossaed, Henrika Ringbom, Burcu Sahin, Sigbjørn Skåden, Autor


Vi som länge saknat svenska böcker i poetik får vårt lystmäte med sex häften utgivna av ideella föreningen Autor, och eftersom det är chapböcker kunde man välja att kalla det ”ketchap-effekten”, eller bara säga att bägaren flödar över. Det är sex nordiska författare som delar med sig av sina erfarenheter, allt ifrån rutinerade rävar som Jila Mossaed til nybörjande gröngölingar som Burcu Sahin. Två är svenska, en är finlandssvensk, två är danska, samt en som skriver på samiska och norska.

Poetik är ju både läran om diktkonsten och ett uttryck för poetens individuella praktik. Det är ett skrivsätt med lösa ramar, och därför spretar de sex tunna häftena i olika riktningar, och framkallar poesin, brevet, essän, dagboken, pamfletten. Som det ska vara: genom de fria ramarna skapas förutsättningar för dialog mellan helt olika praktiker, men också en möjlighet att frilägga mönster och gemensamma erfarenheter. 


Jila Mossaeds text ”Att andas ord i skogen” liknar ett tal, uppställt i diktform. Hon har skrivit en politisk text, om sitt privata språkbyte, och hur det var att föra med sig erfarenheter från en kultur, den iranska, till en annan, den svenska. Hur de gamla lärdomarna är svåra att göra sig av med. Hon behandlar språket som ett levande väsen, och man säger ju med både rätt och orätt att man ”erövrar” ett språk. För Mossaed blir skrivandet en praktik som säger något om vem hon är som människa, och de beslut en författare tar är avgörande för hur hon uppfattas.

Det är en ojämn text, som man får använda skohorn för att benämna poetik. Hon skriver fint om exilens villkor: ”Att leva i exil innebär att du måste våga hitta ersättningar / för allt som du önskar att du hade kvar från / förr”. Tyvärr skriver hon med plattityder om orättvisor: ”Jag vill agera och försvara sanningen. Behovet av att / skriva är stort i mig hela tiden. De / ständigt omänskliga och grymma händelserna i världen / utmanar mig dagligen.”

I Burcu Sahins text ”Älskade syskon” är det politiska uttrycket förstärkt. Hon väljer att skriva fyra brev från mars och april 2018 till sina syskon, som jag först uppfattar som fiktiva läsare av texten, fast hon rör sig med större ambitioner än så. Det hon tilltalar är mångfalden, och hon gör det med en förtröstan man initialt kan kalla rörande, men också stark, och även vacker: ”Jag skriver till er för att se hur skammen växer som en nejlika i kroppen och slår ut innan sårbarheten hunnit förvandlas till motstånd.”  

Det är språk som motståndshandling, och som något som har kraften att ge upprättelse. Sahin, som debuterade i fjol med diktsamlingen Broderier, skriver även här med sykonten som metafor för att ge röst åt de språklösa tidigare generationerna. Ja, hon utnyttjar sin plattform för att berätta också deras historia, i ett underförstått kollektivt författarskap. Då kan hon skriva om att ständigt få sina exotiska namn felstavade (något Jonas Hassen Khemiri skrev om nyligen på instagram, och gav exemplen ”Jonas Hassem Kamiri”, ”Jonas Hassan Khamiri”, ”Jonas Hassen Khemir”, ”Jonas Hassen Khameri”, ”Jonas Hassen Khemeri”), men också förnimmelsen att alltid uppfattas som defekt.

I Sahins ärliga text finns en vädjan om en alternativ värld, där hon finge skriva mer om litteratur och mindre om rasism, när hon ska formulera en poetik. Poängen är att den världen ännu inte existerar, och så blir hennes politiska text motiverad som just en poetik. Hon stöder sig med citat från flera föregångare, bland andra Gloria Anzaldúa, Julia Kristeva, Inger Christensen, AnaLouise Keating. Med dem som ledsagare visar hon hur poesin blir ett motspråk mot populism och fascism. 

Finlandssvenska Henrika Ringboms poetik ”En halv meter ovanför marken” redovisar öppet inte lika mycket vad diktskrivande består av utan mer hur en poetisk praktik ser ut. Hon utgår från Jesper Svenbros essä om antikens syn på konstverket som något som ska överleva sin konstnär – det skapade är viktigare än skaparen. Denna uppfattning har blivit helt föråldrad i vår tids litteratursyn, där ju boken är underordnad sin författare. Man kunde också säga något om hur antikens konstnärer vågade tro något så gott om framtiden, att dess invånare skulle bry sig. Det är en övertygelse som blivit mindre vanlig, men Ringbom vågar anamma den, och tänker sig själv att det hon skriver ska läsas av framtiden, ungefär som Sapfo i ett av sina fragment vågade proklamera: ”Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden”.   

Det finlandssvenska idiomet hos Ringbom märks redan i första meningens ordföljd: ”Sedan en tid tillbaka skriver jag igen dikter.” Hon för en diskussion om livet versus skrivandet, och att det är livet som vinner – hur viktigt skrivandet än ter sig, görs det ogiltigt när till exempel en anhörig drabbas av sjukdom. Det är en text som balanserar mellan att avmystifiera skrivandet och samtidigt behålla dess osäkerhet, dess så att säga flummeri.

I danska Anne-Louise Bosmans häfte ”Jeg kan godt genkende mit ansigt, når jeg ser det, men jeg tror ikke på, at det er sådan, jeg ser ud” blir skrivandet i kontrast till Ringboms avdramatiserande återigen något som är större än allt, inklusive livet. Att kombinera skrivande med familjeliv går väl inte, antyder hon, men försöker ändå, i någon slags beckettsk kombination av trots och uppgivenhet. 

Hon behandlar svårigheten att ha en anständig ekonomi som yrkesförfattare. Ja, hur gör man sig en hacka på sitt skrivande? Något svar får vi inte, och det är väl som sig bör – det är lätt att föreställa sig att den som medvetet söker sig mot mer lukrativa berättelser måste göra avkall på något som är mer värdefullt.

Bosmans går igenom sina fyra böcker i en rappt skriven text, och berättar om de avvägningar hon tvingats göra mellan att bekänna och att berätta. Underförstått behandlar hon litteraturens etiska aspekter – hur mycket får man avslöja om sin omgivning utan att utnyttja dem? Hon ser på skrivandet som en fristad, och gläder sig parentetiskt åt att maken inte kan läsa danska …

Likaså danska Ida Marie Hede ger sin chapbok en ännu längre och krångligare titel än sin landsman (något som indikerar att dessa danska författare är mer insatta i chapbokstraditonen än sina svenska kolleger): ”Jeg tænker tit over, om Ilvan och Darcy blev født ud af mine øjenhulor, efer at jeg kortvarigt havde fjernet øjeæblet, eller om de blev født ud af min røv?” Med en sådan titel kan man ju vänta sig vad som helst, eller hur?

Hede skriver dagbok om sina barn. Att skriva är att bli missförstådd, menar hon, och det är en erfarenhet som delas av alla som har publicerat något. Andra kan göra vad de vill med din text: det är lika tilltalande som det är skrämmande. Dina argument kan vändas ut och in. För läsare vill missförstå.

Det jag gillar mest med Hedes personliga och privata text är när hon resonerar om Ada Lovelace, vars insatser som assisten åt Charles Babbage på 1800-talet innebar att han ses som pionjären inom modern dataforskning. Enligt Hede är hennes fotnoter mer innehållsdigra och behjälpliga än hans långa lärda beräkningar. Det är en viktig lärdom: det viktiga arbetet kan utföras i skymundan, subversivt, och så har det ofta sett ut för marginaliserade grupper. Det är den stora revolutionen, oavsett om man vill se till kön, identitet eller etnicitet.   

Slutligen är Sigbjørn Skådens poetik ”Landskap, minne, raseri” en sorglig text om just den egna identiteten, och hur den formas av sin omgivning. Den knyter an till Mossaeds text om språkbytet och exilen. Skåden har samiskt ursprung, och berättar om hur det var när hon som elvaåring helt plötsligt skulle få undervisning på samiska för första gången. Som författare har hon växlat mellan språken. Varje sådant beslut är politiskt, då det berör vad och vem en människa är i relation till sin plats, till sin natur.

Det är också en fråga om platsens betydelse för hur det skrivna blir till. Inget skrivs i ett vakuum, som det brukar heta. I stället för det egna rum som Sahin visade förkastades av Gloria Anzaldúa ska man som kvinna skriva på toaletten, på köket, på bussen, på jobbet … Det egna rummet var dock en metafor för Woolf – med den trångboddhet som rådde på 1920-talet fick hon vara bra inbilsk för att förutsätta sådana privilegier.

”For min del handler skriveprosessen mye om den eksepsjonelle setninga”, skriver Skåden. Det är ändå mindre frågan om perfektion och mer frågan om att vara ärlig uppsåtet, själva intentionen. Men till största del är det en text om samisk identitet och vad den har att lära oss andra, och då blir det en av de mest uppfordrande men samtidigt optimistiska saker jag har läst på länge:

”Om man slår på livestreamen fra et Sametingsplenum, og sammenligner det med Riksdagen eller Stortinget, vil man fort legger merke til hvor massiv tilstedeværelsen av det økologiske perspektivet til sammenligning er i den samiske framtidstenkninga, og hvor bredt den er forankra. Verden av i morgen behøver nasjonale meningskollektiver som det samiske, og derfor føles det også betydningsfullt å være en del av og dermed bidra til å legitemere det samiske.”     

Det är svårt att formulera något sammanhängande eller sammanfattande om sex så olika texter, sex så olika praktiker. Poetikbegreppet vidgas, och man kan ju tycka att det blir allmänt hållna essäer, med personliga förhållningssätt till både levande och skrivande. Och möjligen är det så att det inte är så stor skillnad: vi lever som vi skriver, eller borde göra det.

10 jan. 2019

Välsignelser, Caroline Albertine Minor, översättning Johanne Lykke Holm, Wahlströms & Widstrand


Det är kusligt egentligen, hur bra den här novellsamlingen Välsignelser är av danske författaren Caroline Albertine Minor. Fortfarande ung, fortfarande formbar – hon gav ut en roman 2014, och erhöll P.O. Enquists pris 2018, ett pris som ges till löftesrika författare, och som tidigare gått till bland andra Juli Zeh, Jonas Hassen Khemiri och Ingivild H. Rishøi, norsk novellförfattare som förevisar vissa likheter med Minor, och som blir en indikation på fingertoppskänslan i just detta pris.

Kusligt bra, ja, och man kunde också säga ohyggligt bra. Det är sju noveller som gärna drar åt det lite längre formatet, något som annars utgör en stötesten för majoriteten av svenska novellaspiranter, att de är upptagna av det korta formatet, på cirka 10 sidor. Här är novellerna flerdubbelt så långa, och det är verkligen till deras fördel.


Likheten med Rishøi, som i höstas äntligen utkom på svenska med samlingen Vinternoveller, är att båda ägnar sig åt en typ av smutsig realism som egentligen inte har så mycket med Raymond Carver och Jayne Anne Philips att göra, utan fokuserar mer på att skildra världen in i de mest obehagliga beståndsdelarna. Det har inte heller så mycket att göra med det James Wood i början av 2000-talet kallade hysterisk realism, alltså en typ av författare som är besatta av att få med så många samtidsmarkörer som helst.

Realism kan också se ut så här, verkar Minor vilja säga. Och då är hennes noveller exempel på vardagen, utifrån olika kvinnors perspektiv. De möter var och en olika kriser, och novellerna visar strategier för att ta sig – inte ut därifrån, utan mer handlar det om hur man ska agera i krisen. Här saknas lösningsförslag – att uthärda är det enda som återstår. I stället för ”smutsig” eller ”hysterisk” realism vill jag pröva tanken att kalla det för ”brutal realism”: ett sätt att skildra verkligheten utan filter. Aha, tänker du, som naturalismen som Zola lanserade för en bra bit över hundra år sedan … Jo, lite så, men också ett steg vidare utanför det programmatiska.  

Det handlar om en pappa som är döende, och dottern som reser dit för att vara vid hans sida, men han är bara på dåligt humör, och ignorerar henne totalt. Anso, en au pair i Australien begår självmord. Hennes öde behandlas i flera av de andra novellerna. Sjukdom och död är aldrig långt borta. Det är flytande gränser mellan hennes karaktärer, och inga vattentäta skott mellan de olika novellerna – så bildar Ansos självmord en ram, en återkommande hållpunkt för flera andra karaktärer i olika noveller; ja hennes öde är likt Percival snöpliga sorti i Virginia Woolfs Vågorna en fixpunkt för andra att förhålla sig till, att enas kring men också att separeras kring. Ibland, eller ofta, glömmer man att det är en ny novell man läser, då tematik och karaktärer är så likartade.  

Minor kombinerar nonchalans och strategi i sin stil, blandar det spontana med det uttänkta, på ett sätt som måste kallas föredömligt. Och avvikande, och det är väl på tal om det själva fan att det ska vara så svårt att förstå för så många som ägnar sig åt skrivandet: de flesta är så insyltade i en slags tradition eller skola (inriktning) att de inte vågar röra sig en millimeter utanför de idealens comfort zone. Här visar Minor att man kan vara trogen det sakliga tonläget även när man skriver om ytterst känsliga saker, sådant som berör liv och död – det där allvarliga förstärks ju när hon tonar ned tilltalet, när språket blir så här världsligt.

Varför är det här då så avvikande och bra? Allt som utmanar är förstås inte bra. Jo, men det som jag uppskattar mest, eller vad då ”uppskattar”, vad är det för svalt värdeomdöme? – låt oss vara ärliga här: det som jag älskar mest hos Minor är hur hon vågar vingla med sin text. Den är styrd, den är kontrollerad, behärskad, men den vågar lägga sig kind mot kind med avgrunden. Hon vågar fördjupa de obskyra inslagen.

Så uppfattar jag också de ständiga närmandena till det som gör ont på riktigt, något som förekommer i flera av novellerna, och det som kanske mer än något annat knyter ihop det med Rishøis lika drabbande novellkonst. I en av Minors noveller handlar det om en kvinna, en mor, som bryter ihop när hon håller på med sin masters-uppsats. Hon tar med sig dottern till lekparken, men helt plötsligt står barnet inte att finna, och mamman drabbas av en makalöst läskig insikt, att hon inte kan erinra sig vad barnet har för kläder på sig: ”Tänk om hon verkligen hade försvunnit och någon hade bett mig om ett signalement? Vilken sorts mamma var jag? Huvudet fullt av moln. Huvudet fullt av skit.” Samtidigt är det en situation som det är lätt att identifiera sig med: rädslan att kontrollen ska tappas, att den trygga verkligheten ger vika.

Jag ska villigt erkänna att när jag hittade boken var jag inte särdeles sugen på att läsa den. Noveller, minsann, av en dansk författare … översatt av Johanne Lykke Holm, som verkar ha ett finger med i spelet i all litteratur som översätts från danska. Och omslaget – med förlov sagt, Nina Ulmaja brukar jag tycka är en suverän formgivare (hennes Lars Norén-böcker de senaste tio åren är oslagbara), men det här var väl bara för trist – och samtidigt är det något med omslagets brist på grällhet och inställsamhet som fick mig att ständigt tänka på boken och efter flera veckors tvekan ändå läsa den. Därför två ord: Ulmajas omslag gör sitt jobb, och likaså Lykke Holms följsamma och känsliga översättning, som är konsekvent och solid.

Boken inleds med ett citat från Jacques Roubauds bok Någonting svart (en av de mest omvälvande böcker som getts ut på svenska de senaste tiotalet åren), ett annat från Flannery O’Connor, och det är förstås lockande, O’Connor är ju världens bästa novellförfattare. Visst, man kan likna Minor med Alice Munro, som Eva Ström gjorde när hon i höstas recenserade den danska utgåvan av Välsignelser (den var nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris 2018). Men det som saknas hos Munro är den andliga dimensionen, vissheten – inte förnimmelsen – att en större verklighet är tillgänglig – inte tänkbar – och det är också ditåt Minor strävar, och det som får henne att bli en så storartad upplevelse. Kort sagt: Munro är en bra novellförfattare, O’Connor är en transcendental kraft som välsignats världen.

En av flera saker som binder ihop Minor med O’Connor är den grymma humorn. För att humor ska bli rolig måste den utmana och gå längre än vad som anses passande. OBS att det inte gäller Mr Cools provokativa pedofil-skämtande – billig humor förblir i sin egen smuts. Minor skämtar också om det opassande, om det ”mörka”, om det som närmar sig det oroande, för att inte säga det olämpliga. Novellerna är roliga för att de överraskande och förvånande, och oväntade.

Hennes noveller rör sig över flera olika plan. Hon vågar hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det är inte insmickrande skrivet. Vore det inte för att det låter så förminskande kunde man kalla Minors noveller för ”relationsdramer”, men det är ju sådant som förmedlas. Människor som försöker umgås, och det är familjen som är i centrum allt som oftast. Det är också realistiskt och brutalt i så måtto att när hon skriver om sex, då … skriver hon verkligen om sex, in i så intima detaljer att TMI-radarn får överslag.

Hon förmedlar en oro, en ilsken frustration, genom de människor som tar plats i novellerna. De är sällsynt väl skildrade, och gör så starka intryck att de lär bli svåra att ignorera eller glömma. Det är nyckfullt skrivet, med hudlösa idiosynkrasier som gör läsningen till ett besvärligt och besvärande äventyr – så inbilla dig inte att det här är lättläst, eller att du erbjuds prydligt paketerade lösningar. Inget är uttalat eller fastställt, utan allt är bara antytt och förmodat. Minors irrande otillrättalagda stil är en klar tillgång, där hon strövar och prövar sig fram.

Men wow, så överdjävligt bra och trovärdigt världen ändå kan gestaltas i litteraturen!

7 jan. 2019

Provins 4/2018


Det är svårt att tänka sig en tidskrift som arbetar så hårt som norrländska Provins för att hela tiden utmana sig själv, att aldrig stagnera i ett färdigt koncept. Därför innehåller varje nummer överraskningar, även när de arbetar utifrån givna mallar, så som de välkomna serierna ”omläsningen” och ”numrets konstnär”. Gång på gång blir vi påminda om hur vital den norrländska litteraturen är, och att den kanske upplever en guldålder nu under 2010-talet.

Det går som tåget kunde man säga, för temat för sista numret för 2018 är Inlandsbanan, som avhandlas i flera olika texter. Själva tågresandet har ju genererat mer litteratur än flygandet, eller säg så här: för den som flyger är alltid resmålet själva poängen, att döma av de ständiga instagramuppdateringarna från resmålen och de minimala rapporterna från själva flygandet. ”Flygskam” blev ett av nyorden för 2018, och det visar sig sannerligen i bristen på dokumentation från flygresorna, med tanke på hur vanliga de är: året 2017 gjordes 31 miljoner utrikesresor i flygplan från Sverige. Medan tåget är ett resesätt som uppmuntrar kontemplation och litterärt skapande …


Anna Hallberg, lika firad som poet som kritiker, återvänder till sin ungdoms läsning av Erik Beckmans kufiska roman Inlandsbanan, som hon avsåg skriva en magisteruppsats om. Av det blev intet – men den fick henne att bli poet i stället, något vi borde vara oändligt tacksamma för. Dessutom visar hon att hon förblir en av landets skarpaste kritiker när hon skriver texter som denna: ”Texten förflyttar sig hellre i sidled än vertikalt, men framför allt rör den sig dynamiskt och uppmärksamt utan att tappa fokus.” Det är inte alls svårt att hålla med om hennes höga uppskattning av denna roman.

Vidare skriver Ola Nilsson en essä precis som en essä ska skrivas – en spankulerande text – om Nietzsche och Jämtland. Vi får också läsa fina dikter av Suzanne Ibrahim, fristadsförfattare i Östersund. Och ännu mer, så klart! Dikter, noveller, och så konst, spännande konst av Eva Stina Sandling, gränsöverskridande konst.

Ja, och så presenterar översättaren Christine Bredenkamp Saša Stanišić, med en novell som lyftes från den mästerliga romanen Före festen. När jag häromåret var inbjuden av Bodil Zalesky att föreläsa för svenskstuderande på universitetet i Zagreb träffades vi på ett ölhak efteråt, och hon tog med sig kompisen Christine. Vi pratade lite allmänt om europeisk och tysk litteratur, och jag nämnde att jag inte hade läst något bättre än Juli Zehs Leklust. ”Vad kul”, sa Christine, ”för jag översatte den.” Jag har nog aldrig tappat hakan så mycket som då.   

Nå, förlåt för dessa privata utvikningar, vad jag egentligen ville säga var att Provins börjar få till vana att överträffa sig själv. Hela tiden dessa oväntade inslag. Nu har Pernilla Berglund klivit åt sidan som redaktör, och Carl Åkerlund, som delat redaktörskapet under året, tar över. Jag är helt övertygad om att resan ska fortsätta gå smidigt, och att det blir stopp på just de platser där man minst anade att det skulle finnas något matnyttigt.

6 jan. 2019

William Shakespeare’s Star Wars. Verily, A New Hope, Ian Doescher, Quirk


För några år sedan var det populärt med mashups mellan Jane Austen och zombiefilm, utgivna av förlaget Quirk, som också gjorde ett mindre lyckat försök att skriva Franz Kafkas ”Förvandlingen”, vars USP är att Gregor Samsa förvandlats till en katt i stället för skalbagge. Samma förlag har sedan 2013 gett ut Ian Doeschers bearbetningar av Star Wars, åtta böcker som vad jag kan bedöma har skrivits ”i hast”.

Första delen Verily, A New Hope råkade hamna i mina händer, och jag läste den med viss skepsis, visst nöje. Det vore lätt att avfärda den som typexemplet på böcker som är roligare för författaren att skriva än för läsaren att läsa (lite som Jasper Ffordes och Terry Pratchetts böcker). Men det finns en del poänger med att ge George Lucas baby den här typen av uppfostran.


Vad har då de här fenomenen gemensamt, utöver att Star Wars och William Shakespeare delar initialer, om man tar sig friheten att byta plats på bokstäverna (och Shakespeare är ju känd för att ta sig friheter)? Doescher är förstås stort fan av filmserien, och förlitar sig på Joseph Campbells översikt The Hero with a Thousand Faces, vars betydelse för Star Wars persongalleri inte kan överskattas. Och visst, nog kan man med Doescher se likheter mellan C-3PO och R2-D2 och Rosencrantz och Guildenstern, och – om man lånar ett skohorn – mellan Chewbacca och Caliban, och – om man lånar en kofot – mellan Obi-Wan Kenobi och Prospero, och så vidare.

Det här är då första filmen (eller fjärde, beroende på hur man räknar) som utgör intrigen till boken, där karaktärerna yttrar sig på Shakespeares tungomål. Det innebär vi får så många ”fie”, ”prithee”, ”knave”, ”anon”, ”ere” et cetera att man kunde ha önskat sig variation, men också att Doescher slaviskt försöker följa den jambiska pentametern, även om den inte alltid är jambisk, eller inte ens alltid pentameter, för den delen. Men det är det ju inte ens hos Shakespeare.

Ett av problemen för Doescher är att filmen inte bygger på dialogen, utan på agerande, minspel, handling, dueller. Det är inte för sin verbala spänst Lucas skapelse har gått till (film)historien. Här blir dialogen sällan lika blixtrande som hos Shakespeare, hur mycket Doeshcer än försöker tryffera språket med tidsenliga glosor. Kort sagt: här saknas de dristiga, drastiska, dråpliga, dräpande, ha-hatiska, fy-fientliga, knäckande, knakande ordlekar Shakespeare firade sina triumfer med. Det finns något robotaktigt över Doeschers språk, något som inte helt kan skyllas på karaktärerna C-3PO och R2-D2, som här har framträdande roller.

Framträdande är även en kör, något som fungerar som en slags voiceover som anlitas för att täta alla luckor genom hela manuset/boken. Det är en nödlösning som Shakespeare själv ytterst sällan utnyttjade. Det blir också en krock mellan Star Wars tunga tillit till plot, medan den hos Shakespeare är underordnad dels språket och dels karaktärsutvecklingen. Hos honom bär de ständigt på nya lager av hemliga sidor: hans Lear, Othello, Hamlet, Macbeth med flera, de är ambivalenta och farliga i sina dolda ingivelser som ömsom bara kan skymtas, ömsom bryter fram hastigt och olustigt. Den här typen av mångbottnade karakteristik är svårare att hitta hos Star Wars.

Tveklöst är Doescher ett stort fan av Star Wars, och tveklöst har han läst Shakespeare och lyckats appropriera tillräckligt av hans språk för att det ska bli ett trovärdigt och gediget arbete – på ett ytligt plan. För att ha behållning av en mashup måste man dock vara insatt i båda, och jag måste erkänna att jag är rätt sval inför Star Wars. Jag har väl sett filmerna ungefär som man lyssnar på låtar av ABBA eller läser böcker av Amos Oz: man fattar att det är kompetent snickrat, men det betyder ingenting på djupet.     

I sina värsta stunder blir den här boken en motsvarighet till tv-program som Hey Baberiba, och visar att det räcker inte med att klä ut sig till en kändis och härma dennes röst och maner för att det ska bli roligt eller bra. Antagligen vilar det här projektets premiss på den förmenta motsättningen mellan fin- och fulkultur. Shakespeare antas höra till elitistisk kultur, och Star Wars är då folklig populärkultur. Men det är en lättsinnig och allt för vördnadsfull bedömning, som inte beaktar det folkliga hos Shakespeare. Han är en rå, snuskig och blodfull författare, och det görs inte riktigt rättvisa i den här skeva formen av uppvaktning.

För på något sätt lyckas Doescher dränera både Star Wars och Shakespeare, så att hans bok hamnar någonstans mittemellan det höga och det låga. Den blir då för ljum, för njugg. Förvisso är det orättvist att jämföra en aspirerande relativt ung författare med litteraturhistoriens överdängare, men på något sätt har han själv lagt upp ribban. Dessutom: Shakespeare hade skrivit så gott som alla sina pjäser när han var lika gammal som Doescher är nu.   

2 jan. 2019

De sidste dage-digte, Sternberg, Kronstork


Människor som väntar på apokalypsen påminner om barnet som håller för ögonen och tror att världen försvinner då, eller möjligen Andrew Eldritchs psykopatvarning i dängan ”I don’t exist when you don’t see me”. Är det inte lite inbilskt att tro att världen ska gå under just när du befinner dig i livet?

Sternberg, dansk poet och konstnär med osynligt förnamn (Julian) gav i höstas ut diktsamlingen De sidste dage-digte, som avslutar en pentalogi där de tidigare böckerna handlat om stenåldern, depressionen, guldåldern samt tidsresor. Det är också något depressivt över de här sista dagen-dikterna, eller åtminstone att de gestaltar något av den tomhet som väntar oss – kanske, lägger jag för säkerhets skull till, då jag helst inte sällar mig till domedagsprofeterna.


Det här är en bok som visar hur världen ter sig i det limbo som uppstår när undergången har anmält sin ankomst, men vägrar infinna sig. Hur ska man förhålla sig i den yttersta av tider? Sternberg skriver ”disse digte efterlader jeg / til dig som ikke findes / i en tid hvor alt er slut”. Det är tomt, men han fortsätter skriva, från en icke-vetandets position.

Uppgivenheten är det enda man har att ta till sig. Med Morrisseys ord från ”Picadilly Palare”: It may all end tomorrow / Or it could go on forever / In which case I’m doomed”. Sternbergs dikter är konstaterande, men vill också ge sig in i en dialog. I stället för att ta farväl av en försvinnande värld registrerar han det som händer – och om det inte händer? Om världen trots allt fortsätter? Allt går ändå förlorat, så som dikterna uttrycker det: minnena, släkten, kärleken, de andra människorna …

Så går också dikterna åt fanders, verkar Sternberg mena: ”jeg ved ikke hvem du er / der læser digte / du vet ikke hvem jeg er / der skriver digte / jeg ved ikke at du læser digte / du læser mine digte / jeg ved ikke / at jeg skriver digte”. Det är det absurda tillståndet som blir vår apokalyps, där oförmågan att kommunicera blir kontentan.

I Sternbergs stramt sammanhållna poesi är bristen både explicit och implicit, och ledsagar dikterna, ger dem skärpa och riktning. Det är en svårt pessimistisk bok, som utmynnar i något som mer liknar förtvivlan än uppgivenhet.  

31 dec. 2018

#endiktvarjedag - vi har hela listan!


Under 2018 har jag på twitter publicerat #endiktvarjedag. Det här är då en lång sammanställning av allt som har flimrat förbi. Det är inget märkvärdigt med urvalet: jag har bara plockat fram en bok här, en bok där. Jag försökte undvika dubbleringar, men någon enstaka gång råkade jag visst glömma att den poeten redan representerats. Säkerligen saknas dikter som jag gillar. Säkerligen kunde jag ha varit mer diversifierad. Säkerligen kunde den som har åsikter om urvalet ta över stafettpinnen under 2019 och göra om och göra rätt och göra bättre.  

januari
1 Yu Xiu Hua
2 Ursula Andkjær Olsen
3 Mara Lee
4 Vilhelm Ekelund
5 Katarina Frostenson
6 Helena Granström
7 Göran Sonnevi
8 Ida Börjel
9 Pernilla Berglund
10 Ocean Vuong
11 Petter Lindgren
12 Lotta Olsson
13 Line Toftsø
14 John Keats
15 Lukas Moodysson
16 Gustaf Fröding
17 Sapfo
18 Elis Burrau
19 Edgar Allan Poe
20 Anna Maria Lenngren
21 Jenny Tunedal
22 Tristan Tzara
23 Carol Ann Duffy
24 Sara Hallström
25 Virginia Woolf
26 Yolanda Aurora Bohm Ramirez
27 Forough Farrokhzad
28 Athena Farrokhzad
29 Christine Falkenland
30 Inger Christensen
31 Johan Henrik Kellgren

februari
1 Friedrich Hölderlin
2 Claudia Rankine
3 Paul Celan
4 Robert Lowell
5 Khashayar Naderehvandi
6 Nino Mick
7 Rupi Kaur
8 Nelly Sachs
9 T.S. Eliot
10 Pierre Reverdy
11 Sylvia Plath
12 Nick Cave
13 Sidney Keyes
14 Eva-Stina Byggmästar
15 Erik Vernersson
16 Ulf Eriksson
17 Gunnar Björling
18 Adrienne Rich
19 Helena Boberg
20 Horatius
21 Carl Jonas Love Almqvist
22 Malte Persson
23 Bertel Gripenberg
24 William Shakespeare
25 Louise Erdrich
26 Majken Johansson
27 Edgar Lee Masters
28 Lars Skinnebach

mars
1 Johann Wolfgang von Goethe
2 Mustafa Stitou
3 Cecilie Løveid
4 Franz Wright
5 Elizabeth Bishop
6 Anne Sexton
7 Åsa-Maria Kraft
8 Olga Ravn
9 Robert Creeley
10 Gunilla Johansson
11 John Betjeman
12 Morgan Parker
13 Leif Høghaug
14 William Faulkner
15 Shaikh Sa’di
16 Ann Jäderlund
17 Pia Tafdrup
18 Ingela Strandberg
19 Jila Mossaed
20 Ola Hansson
21 Lina Hagelbäck
22 Oscar Wilde
23 Yahya Hassan
24 Charles Simic
25 Theis Ørntoft
26 Margaret Atwood
27 Eva-Stina Byggmästar
28 Jorge Luis Borges
29 Bo Bergman
30 Åsa Maria Kraft
31 Etel Adnan

april
1 Arne Johnsson
2 Johan Holmlund
3 Fredrik Nyberg
4 W.H. Auden
5 Pia Juul
6 Martin Glaz Serup
7 Kjell Espmark
8 Peo Rask
9 Bruno K. Öijer
10 Clemens Altgård
11 Gerard Manley Hopkins
12 Nils Ferlin
13 Hanna Rajs Lundström
14 Søren Ulrik Thomsen
15 John Donne
16 P.J. Harvey
17 Momtaza Mehri
18 Anna-Karin Granberg
19 Gunnar Harding
20 Agnes Lidbeck
21 Emilio Zucchi
22 Anna Axfors
23 Marie-Louise Ramnefalk
24 Timimie Märak
25 T.S. Eliot
26 Hanna Hallgren
27 Aase Berg
28 Gunnar D Hansson
29 Werner Aspenström
30 Kennet Klemets

maj
1 Bo Bergman
2 Maja Lee Langvad
3 Arvid Mörne
4 Anne Carson
5 Stephane Mallarmé
6 Mirjam Tuominen
7 Ted Hughes  
8 Eva Ribich
9 Olle Orrje
10 Karl Vennberg
11 Samlade höjdpunkter i Lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige
12 Verner Boström
13  Signe Gjessing
14 Birgitta Trotzig
15 Mare Kandre
16 Leif Holmstrand
17 Erik Beckman
18 Edith Södergran
19 Samuel Beckett
20 Matilda Södergran
21 Johan Jönson
22 Ronald Johnson
23 Gloria Gervitz 
24 Lars Gustafsson
25 Petter Bergman
26 Kerstin Söderholm
27 Seamus Heaney
28 Vizma Belsevica
29 Ivar Conradson
30 Ella Hillbäck
31 Pär Hansson

juni
1 Björn Håkanson
2 Siv Arb
3 Maria Wine
4 Folke Isaksson
5 Nanna Storr-Hansen
6 Pär Lagerkvist
7 Olof Lagercrantz
8 Erik Axel Karlfeldt
9 Gloria Gervitz
10 Anna-Greta Wide
11 Ebba Lindqvist
12 Inger Arvidsson
13 Viktor Rydberg
14 Jonas Gren
15 Theodor Hildeman Togner
16 James Joyce
17 Anna Rydstedt
18 Stig Dagerman
19 Bertil Malmberg
20 Arvid Mörne
21 Carol Ann Duffy
22 William Blake
23 Charles Baudelaire
24 Heinrich Heine
25 Helena Rådberg
26 Freke Räihä
27 Artur Lundkvist
28 Harriet Löwenhjelm
29 Vilhelm Ekelund
30 Paul Eluard

juli
1 Nils Ferlin
2 Jonas Ellerström
3 Bo Setterlind
4 Henrik Ibsen
5 Isabella Nilsson
6 Ragnar Thoursie
7 Aleksandr Pusjkin
8 D.H. Lawrence
9 H.D.
10 Julie Sten-Knudsen
11 Jenny Högström
12 Siri Johansson
13 Mattias Alkberg
14 Aloysis Bertrand
15 Alf Hambe
16 Johannes Edfeldt
17 Ottavio Rinuccini
18 Emma Ahlgren
19 Kiki Dimoula
20 Stig Larsson
21 Jörgen Lind
22 Birgitta Lillpers
23 Fredrik Nyberg
24 Ulrika Nielsen
25 Marie Silkeberg
26 Maria Küchen
27 Dorothy Parker
28 Charlotte Qvandt
29 John Ashbery
30 Kate Bush
31 Naima Chaboun

augusti
1 Kristian Lundberg
2 Alice P. Ougler
3 Verner Boström
4 Percy Bysshe Shelley
5 Joyce Mansour
6 Jerker Sagfors
7 Lukas Moodysson
8 Edna St. Vincent Millay
9 Dénes Krusosvsky
10 Ella Hillbäck
11 Caj Lundgren
12 ur Djävulssonetterna
13 Lars Mikael Raattamaa
14 W.G. Sebald
15 Frank O’Hara
16 Sapfo
17 Caspar Eric
18 Rut Hillarp
19 Edith Sitwell
20 Benny Andersen
21 Arthur Rimbaud
22 Ezra Pound
23 Edward Lear
24 Lars Norén
25 Hanna Riisager
26 Sevi Kumral
27 Luciano Erba
28 Naja Marie Aidt
29 J.R.R. Tolkien
30 Petronius
31 Stina Aronson

september
1 Claes Andersson
2 Bodil Malmsten
3 Katja Perat
4 Francesco Petrarca
5 Philip Larkin
6 Molly Balsby
7 Else Lasker-Schüler
8 Ingeborg Bachmann
9 Pier Paolo Pasolini
10 Sofia Rapp Johansson
11 Federico García Lorca
12 Ann-Marie Berglund
13 Eva Kristina Olsson
14 Juan Manuel Roca
15 Rasha Alqasim
16 Tua Forsström
17 Marie Norin
18 Östen Sjöstrand
19 Erik Johan Stagnelius
20 Elisabet Hermodsson
21 A.E. Housman
22 Joyce Carol Oates
23 Tadeusz Dabrowski
24 Valerio Magrelli
25 John Clare
26 Catherina Gripenberg
27 Ioana Nicolaie
28 David Zimmerman
29 Max Ernst
30 Kayo Chingonyi

oktober
1 Annbritt Ryde
2 Iman Mohammed
3 Peter Sandelin
4 Kristoffer Leandoer
5 Rainer Maria Rilke
6 Alkaios
7 Durs Grünbein
8 Linus Gårdfeldt
9 Hanna Hallgren
10 Boris Pasternak
11 Frieda Hughes
12 Majvor Mäki Sjöberg
13 Giovanni Pascoli
14 Alice Kassius Eggers
15 Lars Hermansson
16 Siddharta Sebastian Larsson
17 Eugenio Montale
18 Erik Blomberg
19 Camilla Hammarström
20 Klaus Høeck
21 Samuel Taylor Coleridge
22 Louise Labé
23 Henry Parland
24 Philip Larkin
25 Lord Byron
26 Elsa Grave
27 Hjalmar Gullberg
28 Eric Lindegren
29 C.A. Conrad
30 Burcu Sahin
31 R.S. Thomas

november
1 Thomas Thorild
2 Joanna Rzadkowska
3 Mette Moestrup
4 Thom Gunn
5 Tone Hednebø
6 Joar Tiberg
7 Gro Dahle
8 W.B. Yeats
9 Sara Abdollahi
10 Jon Fosse
11 Pär Thörn
12 C-G Thosteman
13 Marina Tsvetajeva
14 Kristina Lugn
15 Kristine Berget
16 Jan Wagner
17 Zubair Ahmed
18 Tine Høeg
19 Magnus William-Olsson
20 Steinar Opstad
21 Rebecca O’Connor
22 Thomas Boberg
23 Pejk Malinowski
24 Georg Trakl
25 Joachim du Bellay
26 Matthew Sweeney
27 Johan Davidsen
28 Nichola Deane
29 Li Po
30 Henrik Nordbrandt

december
1 Gillian Clarke
2 Paul Verlaine
3 Rolf Aggestam
4 Anne Helene Guddal
5 Peter Sandelin
6 Göran Printz-Påhlson
7 Carol Ann Duffy
8 Ahmad Shamloo
9 Gunvor Hofmo
10 Sonja Nyegaard
11 Katrine Heiberg
12 Johannes Göransson
13 Paul Andersson
14 Johan Ludvig Runeberg
15 Axel Liffner 
16 Wallace Stevens
17 Sirkka Turkka
18 Anna Achmatova
19 Anna Swirszczynska
20 Kerro Holmberg
21 Michael Hurley (Chan Marshall)
22 Ole Sarvig
23 Eva Ström
24 Mirjam Tuominen
25 Helena Eriksson
26 Siv Cedering
27 Tomas Venclova
28 Pierre de Ronsard
29 Pippa Little
30 Amalie Smith
31 Lina Rydén Reynolds