vara mänska, Kerstin Söderholm, Svenska litteratursällskapet i Finland/Appell Förlag

För lite drygt ett halvår sedan slog en komet ned i Sverige. Det var Kerstin Söderholms diktsamling Rödgula vägar från 1928 som återutgavs av Nirstedt/Litteratur. En helt fantastisk bok. Den gav mersmak, och nu utges i ett samarbete mellan Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag en urvalsvolym med dikter och dagboksutdrag: vara mänska heter den. Sju av dikterna från Rödgula vägar är med. Utgivare är Pieter Claes och Elisa Veit.  

 

Söderholm (1897-1943) var liksom Edith Södergran finlandssvensk poet. Liksom sin något äldre kollega hade hon en dödlig sjukdom och förblev ogift fram till sin för tidiga död. Hon debuterade samma år som Södergran dog – 1923 – och gav ut sex diktsamlingar och en novellsamling. Mirjam Tuominen har fint porträtterat Söderholm i sin bok Stadier: ”Sanningen om en skrivande människa kan – ödsligt nog eller icke ödsligt nog, hur man vill taga det – tyckas vara, att hon är skallös, öppen, emottaglig och sig själv bara som ingen och alla, som glömsk av sig själv.”

 

Redan 1943, samma år som Söderholm dog, utkom Dikter i urval, med hela 71 dikter (att jämföra med den här bokens blott 26 dikter – dessutom är endast 8 av dessa 26 dikter med i det första urvalet). 1974 tillfogades ett urval av dagböckerna i boken Dikter och prosa.  Med andra ord: det finns betydligt mer att läsa av Kerstin Söderholm. Den här nya boken, vara mänska, är indelad i fyra sektioner utifrån olika pronomen: ”Jag”, ”Du”, ”Han”, ”Det”. Det är en lämplig metod, som ger boken ett enhetligt intryck trots att tidskronologin ständigt bryts. Att dikter samsas med dagböcker är också lämpligt, då dagböckerna nästan undantagsvis är skrivna som dikter med den typ av ojämna högermarginal som ger en grafisk profil som liknar en nyckel (liknelsen tillhör den italienska poeten Valerio Magrelli).

 

Texterna är starkt koncentrerade, och uppvaktar både längtan och missmod. I förordet skriver litteraturvetaren Anna Möller-Sibelius att hon inte gärna ger läsanvisningar, utan uppmanar oss att läsa på eget bevåg. Det är gott så. Man kunde säga: Söderholm är alltid poet. Det vill säga: hon är en skapande människa. Och så bör vi definieras – just som skapande människor. Att ägna sig åt att skriva poesi, men också att läsa poesi, det är skapande, kreativa sysslor. Och vi är satta här för att vara kreativa.

 

Den som är olycklig måste lära sig att älska livet mycket. Det finns hos Söderholm en uppenbar önskan att livet ska innehålla och ge mer än det gör. I sina ambitioner försöker hon nå längre och djupare. En dagboksanteckning från 1927 lyder: ”Min själ är som en skälvande vinge; jag är så trött. Men mina läppar blöder av längtan att få tala - - - - - - - -” Den här boken innehåller dagböcker som är dikter, och dikter som är dagböcker. Många när en obesvarad kärlek till aforismen, men här finns en författare vars kärlek är helt besvarad.

 

Det ovanstående lyriska citatet var alltså från dagböckerna. En dikt kan i sin tur utnyttja dagbokens intima tonläge: ”det är förfärande mödosamt att ha ett hjärta, / ett hjärta som går sina egna vägar / och icke vet av min vilja.” Söderholm gestaltar de inre striderna, som skärskådar det egna, och uppmärksammar tillkortakommanden likväl som triumfer. Det är pessimistiska dikter som ändå söker efter ljus. Dikter om att vara träd, men också dikter om att vara människa, och vad det innebär utifrån tidlösa förutsättningar.

 

Dagboken igen, en klarsynt anteckning om likheten mellan mannen och solen:

 

Han är som solskenet – än lyser det, än är det skymt bakom moln – och ingen kan hjälpa det. Men det finns alltid. Hans själ är delad mellan tusen ting, än är det böcker, än är det papper, än är det en människa. Och man får försöka finna sig i det. Men helt blir väl ett givande och tagande icke. Men får försöka fånga upp solskenet så länge det givs. Man får försöka komma tillrätta . . . .

 

I de här dikterna finns en vördnad för det levande, en inställning som i våra dagar ter sig nästan religiös – mannen i stycket ovan kan förstås lika gärna utläsas som en gudomlighet, om man kan föreställa sig Gud som en man. Söderholm skriver om smärtsamma separationer. Hennes sista bok skulle utkomma under andra världskriget, och Mörkret och människan från 1941 ger sannerligen intryck av att vara en mörk bok. Men också hoppfull: ”Vara människa är känna gränserna / vi pendlar mellan / – nära djur och gudom.”

 

Vi måste lära oss att erkänna och respektera det slumrande i oss, det farliga och otillbörliga likväl som det harmlösa och anständiga. Det som har kraft att slå sönder oss. Med Kate Bushs ord från den för tillfället så aktuella ”Running Up That Hill”: ”Unaware I’m tearing you asunder / There is thunder in our hearts”.

 

Här kommer en hård och obekväm sanning: det är bara det som har förmåga att skada oss som är bra för oss. Det som bara kan nå oss ytligt kommer aldrig att påverka oss och förändra oss på djupet. Därför måste vi utsätta oss för det som potentiellt kan göra ont. Det betyder inte att vi ska uppsöka självskadebeteende – vi måste bara lära oss att ta till vara det som är genuint riskabelt. Annars kan vi aldrig uppnå det som är omvälvande. Det här gäller både konst och människor.

 

Denna bok av Kerstin Söderholm strålar av både ljus och mörker. Den visar att det går att få både tröst och hjälp. Och botgöring? Du skojar – någon sådan finns inte att få. Men vill vi ens bli botade? Livet är hemskt, och det kan vi bara acceptera. Gnäll över detta villkor för all del, men inget kan ta bort detta faktum. Men det finns det som gör livet uthärdligt, och Söderholms poesi tillhör definitivt dessa saker.

Spärreld, Ester Sjöblom, Nirstedt/Litteratur

Psykologin har lärt oss något om invanda beteenden. När jag läser förordet till Nirstedt/Litteraturs senaste nyutgåva i poesibiblioteket, Ester Sjöbloms Spärreld, citerar Niklas Schiöler en rad ur hennes övriga dikter: ”Låt oss för evigt återvända till Södergarn – / med friska läppar och inga tårar”. Jag läser Södergran. Ester Sjöblom delar dessutom initialer med Edith Södergran. Men det är ett invant beteende också därför att det är alltför lätt att hitta paralleller till Södergran hos svenska kvinnliga poeter som skriver febrigt intensivt.

 

Det dröjer inte heller länge förrän Schiöler i förordet nämner Södergran som en given referenspunkt (Södergarn var byn där hon växte upp, utanför Lidingö). I förordet, där Schiöler kanske är lite för angelägen att bistå med läsanvisningar till dikterna, får vi veta att Sjöblom tillhörde Klarabohemernas krets på 30- och 40-talet, att hon umgicks med snillet Nils Ferlin, och gav ut tre diktsamlingar med cirka tioåriga intervaller. Spärreld är första boken, från 1936.

 

Den är hallonröd, och den röda färgen dominerar färgpaletten. Här finns sexton referenser till det röda – nästan alla tillhör bokens första halva – likväl som åtskilliga inslag av blod och vallmo, rost och rosor, och ”ett rött leende” av det småsluga slaget. Sjöbloms jagstarka dikt har klar förankring i det reella, i en natur som är mättad och konkret, tung och klibbig. Samtidigt är det expressionistiskt, med en ”jag är …”-anafor som är både uttalad och outtalad.

 

I dikterna uttrycks ett hat mot mannen, som för all del kan erinra om Södergrans mäktiga rader från dikten ”Violetta skymningar”: ”Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli... / Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen, / mannen är en lögn, den vita barn ej förstå, / mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.” Hos Sjöblom är känslorna inte mindre starka:

 

Jag permanentar mitt hår

och ber till Gud Fader,

att han skall ge mig

en man med mycket pengar.

Och på mitt bröllop skall jag dansa

i de sällsamma skorna,

de som blevo så röda,

så lustigt röda,

när jag trampade på ditt hjärta,

ditt barnsliga hjärta.

 

Det är alltid orättvist att jämföra någon med Södergran, den enda svenskspråkiga poet som är värd att lansera utomlands utan att behöva skämmas. Rut Hillarps dikter är en annan referenspunkt – Marie Lundqvist nämnde båda i sin recension av en nyutgåva av Spärreld från 2011 – tyvärr verkar den ha varit så dåligt korrekturläst att den hamnat i glömska.

 

En glömska jag inte tycker Sjöblom förtjänar, för det här är en märkligt bra diktsamling. Det är uppenbart att det finns flera svenska modernismer, och då kan den se ut också så här. Sjöblom är uppenbart orättvist bortglömd – att hon saknar wikipedia-sida när jag läser boken kan ses som ett indicium på det, men förhoppningsvis ändras detta. Fast då krävs det en buzz – att fler får upp ögonen för detta författarskap. Och händer sådant? Tillåt mig tvivla. Under våren har artisten Lorentz diktsamling En dans den döda sommaren avrättat allt spelrum för den svenska poesin. Synd, då den som inte läser Spärreld missar rader som inte återfinns i årets utgivning, rader som dessa: ”Jag rusar vanvettsögd och ensam / in i himlens stora heta helvete.”

 

Nåväl. Den modernism som Sjöblom skriver i tar arbetarlitteraturen som utgångspunkt. Hon var dotter till en statare. Som bekant valde arbetarlitteraturen prosan som sitt modus, men förutom en kompromiss i bokens slut med fem prosadikter väljer hon bort prosan för en poesi som önskar att sätta världen i brand – både den egna och den större omgivande världen. Om svensk poesi i allmänhet gärna låser fast sig vid uppgivenhet och vemod hyser Sjöblom starkare och mer konfrontativa känslor. Hon använder metaforer som rör sig från det dråpliga till det dräpande: ”Kattungelent tassar mörkret över mitt ansikte”, till exempel.

 

Att läsa ”Södergran” där det står ”Södergarn” kunde bli ett poesins Turing-test, för att utröna vilka som är riktiga poesiläsare. Det är kanske en av poesins uppgifter, att bidra med dessa kreativa felläsningar – dessutom är väl också Södergran en plats? Och Ester Sjöbloms debut har betydligt mer än enbart ett historiskt värde, där man uppfattar att det ”en gång i tiden” var betydelsefullt och aktningsvärt, som fallet gärna blir när man försöker väcka liv i döda poeter (som förra årets försök med Hjalmar Gullberg). Den här boken är fortsatt relevant, och borde väcka liv i samtida estetiska diskussioner.

Messalina, Hillevi Norburg, Augusti

När förläggaren Hillevi Norburg debuterar gör hon det med en pastisch på den typ av romaner hennes förlag Alastor brukar ge ut: fransk dekadens från sent 1800-tal. Hon berättar om en fransk adelsman som håller på att slösa bort sitt fadersarv på de frestelser Paris har att erbjuda. En vän bjuder honom på en längre vistelse på ett slott på den belgiska landsbygden. Där finns vännens syster, en rödhårig kvinna han fattar tycke för och börjar kalla Messalina efter romerskt ideal. Där finns också en poet som blir hans rival. Drama uppstår, men inte nödvändigtvis av den förutsägbara sorten.

 

Det är mycket fokus på mat och dryck i denna roman. Om intrigen är fluffig som en sufflé är konversationerna pärlande som champagne. Diskussionerna om konst, estetik, filosofi och litteratur är initierade och njutbara. Stilistiskt är det som sagt starkt influerat av franskt 1890-tal, men det finns en parallell också i Marit Furns lyckosamma debutroman Skuggan från 2016. Även här råder dunkla stämningar med potential att begeistra en läsare som gärna följer med på tidsresor.

 

(Också publicerad i Vi 7/22)

Marginalanteckningar, John Keene, översättning Inger Johansson, Nirstedt/Litteratur

Minnet är det bedrägligaste av allt. Ändå är det allt vi har att förhålla oss till när vi blickar tillbaka. Det ligger något motsägelsefullt i uppväxtskildringen, att den aldrig kan bli autentisk, utan bara utgöra opålitliga hållpunkter i en skakig livsresa, nyckfull och irrationell. När ens livshistoria läggs samman blir resultatet falskt. John Keene, amerikansk författare, är medveten om det, men försöker ändå åstadkomma en äkthet i sin debutroman, Marginalanteckningar, som nu finns i svensk översättning signerad Inger Johansson.

 

Den utkom 1995, och består av arton nedslag i essäns form. Varje kapitel är fyra sidor långt – ungefär som en poplåt. Och det jag tänker på, när Keene berättar om en barndoms formativa år i början av 70-talet, med våldsamheter, rasism, klaustrofobin och drömmarna om något större, är inte i första hand jämförbara författare utan snarare Bruce Springsteens ”Born to Run”, om än det busiga tilltalet har en viss parallell i J.D. Salingers Räddaren i nöden. Det är berättelser om de hårda tider som stundar.

 

Keene inleder med mörker och skymning, och slår an tonen för en berättelse som inte är formad i lika hög grad som den är formande. Hans minnen är inte fastlåsta döda objekt, utan ständigt levande gestalter, som förflyttar sig och vägrar fixeras vid sina utgångspunkter. Så använder han det ovanliga greppet att skriva i andra persons perspektiv, och det skapar något som befinner sig vid sidan av både närhet och distans.

 

Det skapar tillfällen till ett friare tilltal som låter sanning och fiktion korsas, och skönlitteratur som gärna lånar essäns mer frikostiga behandling av stoffet. Då kan Keene ofta skriva osentimentalt om en uppväxt som inte lämnar mycket utrymme åt nostalgi: ”Begäret är bland mycket annat en funktion av upprepningen, eller åtminstone har själva mönstren i ens liv fått en att tro det.” Detta sätt att skriva, ogarderat men med vaksamhet för skrymmande och belastande detaljer, skapar en förtätad stämning genom hela framställningen.

 

Den som ändå ska minnas måste bli medveten om hur viktigt det är att samtidigt göra sig mottaglig och bevara en skepsis och misstänksamhet inför det som minnet fokuserar på. De hågkomster som presenteras skapas plötsligt, oväntat. Minnet påminner om fotoblixtar, de lyser upp allting men bländar också så du i bästa fall bara kan uppfatta konturerna av det som skett.

 

Keene skriver också om kyrkan, om religionen, om kanonbildningar, om vad som är etablerat och vad som borde bli det, om kolonialismens arv, om vådan av att ha en för rik fantasi, om att göras till en iakttagare. Det rastlösa drivet med de korta meningarna skapar en säreget hård rytm. Han har skrivit en debut som lyckas vara både blygsam och storslagen, både diminutiv och grandios, både försiktigt och anspråksfull – ja, faktiskt i en slags stolthet som inte glömmer bort att samtidigt vara tillintetgjord.

 

Amerikansk 1900-talslitteratur kännetecknas i grova drag av två saker: dels författare som är oproportionerligt lästa och omtalade, och dels det resonerande tonfallet. Att resonera är något som också hör poesin till. John Keene lägger till kaos i en tradition som annars är mer än lovligt verserad och artig – han bekräftar det kaotiska anslag som är latent hos minnet. Han är ofta också mer än lovligt rolig: ”Minnet är den sandlåda som mina tankar leker i, eller också den skolgård där de övar sina anspråk på att vara förnuftiga.”  

Sången om Akilles, Madeline Miller, översättning Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand

Nyligen utkom Madeline Millers långnovell Galatea på svenska, och sedan tidigare har vi kunnat läsa Kirke. Det här är en författare som aktualiserar antikens myter på ett förträffligt sätt, och det började hon med i sin debut Sången om Akilles, från 2011. Att den blivit populär på sociala medier de senaste åren kan nog delvis förklara varför den kommer på svenska nu, men inte varför det har dröjt så länge: redan innan TikTok-skaran upptäckte den hade den hög status bland HBTQ+-människor.

 

Samtidigt ska inte TikTok-effekten överdrivas: det är liksom inte Millers fel att många hajpar hennes roman. Hon behöver inte anpassa sin historia till nutiden på något krystat sätt för att göra antiken levande och relevant.

 

Berättelsen är välkänd för den som tagit del av Homeros Iliaden, eller eventuellt filmen Troja som kom 2004. Alltså halvguden Akilles öde, utifrån kriget om Troja. Det är berättat från den emfatiskt skrivna vännen Patroklos perspektiv. Stackars Patroklos har råkat knuffa en mobbare så att denna slagit i huvudet och dött, och straffas med landsflykt. När Akilles skickas till kentauren Keiron för att öva stridskonst följer Patroklos med. Efter tre år tillsammans är de ett par, till Akilles mammas förtret – havsgudinnan Thetis, alltså. Och så uppdagas att prinsen Paris har rövat bort den vackra Helena från kung Menealos, och så inleds slaget om Troja, med Akilles som stridande part, och Patroklos som vapenbärare.

 

Miller vet vad som behövs för att gjuta liv i en berättelse för att göra den spännande trots att utgången är så given. Dessutom är ju slutet ödesbestämt – Akilles är medveten om att kriget medför hans egen död. Det Miller gör bra är människogestaltningen. Porträttet av Patroklos är inkännande och inlevelsefullt, och han görs till en levande gestalt, trovärdig och autentisk.

 

Visst kan man tycka att hans blick på Akilles är tröttsamt idealiserande, men den är å andra sidan tänkbar som en naturtrogen skildring av förälskelsen. Med det sagt blir det lite för många inzoomningar på Akilles blonda hår och släta hud, och att han saknar brister. Vreden kanske du undrar över, den vrede som Homeros betonade som så avgörande för hans debacle. Jodå, den finns där, men den balanseras av ett oväntat tålamod. Är det för att göra honom mer modern? Han blir i vilket fall i den här romanen mer komplex än den platta och endimensionella typ Homeros gör honom till.

 

Patroklos blyghet och mindervärdeskomplex är fint tecknat. Och den hemliga, klandestina kärleken mellan honom och Akilles är fullt tänkbar även den. Att ett fiktivt verk som aktualiserar antikt stoff lätt får ett didaktiskt drag är väl oundvikligt, och en del referat är oundvikliga: ”Som Odysseus sa var det vanligt att pojkar var varandras älskare. Men den sortens vanor övergavs när de blev äldre, såvida det inte gällde slavar eller pojkar som fick betalt. Våra män tyckte om att erövra; de litade inte på en man som själv blev erövrad. […] Alla kände till Tantalos eviga kval. För att bestraffa hans förakt för deras förmågor hade gudarna kastat ner honom i underjordens djupaste håla. Där pinade de kungen med ständig törst och hunger, alltmedan mat och dryck fanns strax utom räckhåll.”

 

På samma spår är krigsskildringen onödigt utdragen, något som förvisso motiveras av att krig gärna antar sådana förlopp. Det hade kanske också varit svårt att skildra det tioåriga kriget på ett mer komprimerat sätt. Miller undervisar på Yale University om just hur man bearbetar antikens verk för en modern publik.

 

Det är en balansgång. Patroklos tvingas följa med till krigsskådeplatsen som Akilles högra hand. Och tja, han lånar också bokstavligen ut sin högra hand i deras enda sexscen, när de onanerar åt varandra. Miller anpassar sin roman till en publik som eventuellt skulle förfasa sig över mer explicita sexuella aktiviteter än så – här dominerar trånaden. Och våldtäkterna som utförs på krigsoffrens kvinnor, förstås. Här har historien stått still genom årtusendena. I sin essä ”Iliaden eller sången om styrkan” skriver Simone Weil om nutidens oförmåga att se bortom de materiella värdena, att det också borde gå att tillämpa exakthet på känslor: ”Begreppet gräns, mått, jämvikt, som borde vara normer för vår livsföring, står nuförtiden enbart i teknikens tjänst. Vi är geometriker bara när vi vänder oss till materien; grekerna var geometriker framför allt när det gällde övningen i dygd.”

 

Akilles mamma Thetis skuggar sin son och hotar Patroklos. Hon är förfärande och liknar i viss mån Rilkes änglar från Duinoelegierna. Och det ödesbestämda som hägrar över Akilles och Patroklos distanserar historien från vår tid. Eller? För nog har vi, hm, vuxit ifrån den typen av vidskeplighet? Det blir inte riktigt klart varför grekerna så starkt trodde på dessa profetior. För att de så ofta slog in? Att så tjänstvilligt utföra människooffer, till exempel, tillhör det som borde få en nutida läsare att ifrågasätta normer. För självklart finns det också hos oss företeelser och vanor som kommer att väcka avsky hos framtidens människor.

 

Även om de krigiska idealen är normaliserade i den här berättelsen öppnas för en pacifism hos till exempel Odysseus, som försöker spjärna emot kriget och bara motvilligt deltar som soldat. Detta hör till förtjänsterna med Millers roman, dessa små inslag av tvivel och subtila förskjutningar. Kärlekshistorien mellan Akilles och Patroklos är i sig inte så märkvärdig och ter sig ibland lite ologisk, men det hindrar inte att romanen lyckas hålla spänningen vid liv. Och ja, det är mycket död, men också mycket liv.

 

Att Sången om Akilles blivit så populär kan nog delvis förklaras med att den grekiska mytvärlden är så stark, och att många fortfarande känner sig bildade när man tar del av den. Det hela liknar i viss mån de Illustrerade klassiker – alltså tecknade serieversioner av fiktiva verk – som var populära när jag var barn. En genväg till bildningen, javisst, men i Millers fall också en fördjupning – välskriven och engagerande.

Lapvona, Ottessa Moshfegh, Penguin Press

Ottessa Moshfegh fick ett ojämförligt genombrott med romanen Mitt år av vila och avkoppling. Hon framstår som en ovanligt skarp och ärlig skildrare av samtiden och många av de bekymmer och bryderier vi brottas med. När hon nu ger ut sin fjärde roman Lapvona tar hon ut svängarna rejält. Den utspelar sig under ett år i ett litet samhälle under medeltiden, och är full av spyor, blod, exkrementer – och kannibalism. Man kan rygga tillbaka inför allt man utsätts för, eller så läser man och förfäras över otäcka samtidsparalleller som inte kan avfärdas.

 

Marek är den trettonåriga huvudpersonen i denna kollektivroman, navet kring vilket allting snurrar. Moshfegh överger den första persons perspektiv hon arbetat så framgångsrikt med i sina tidigare romaner för tredje person, och låter flera av de andra karaktärerna i samhället bli fokus för berättelsen. Där finns främst den åldrade sierskan Ina, blind efter en pestepidemi, den våldsamma pappan, fåraherden Jude, den rika tyrannen Villiam (vars namn ligger nära ”villain”, alltså skurk), den bigotta demoniska prästen Barnabas. Om det här låter som arketyper eller fyrkantiga schabloner har du helt rätt – här har alla nyanser effektivt suddats ut, till förmån för en tidlös berättelse om våld som föder våld.

 

Invånarna styrs av primitiva känslor och en stark vidskepelse. Marek själv har kroppsliga skador. Först tror man att det beror på att mamman Agata – som pappan säger är död – försökte fördriva fostret med Inas hjälp, men senare framkommer det att hon redan var gravid med sin broder när Jude tog henne till sin slav. Det finns vissa paralleller till Mary Shelleys roman Frankenstein, där Monstret och Marek delar vissa egenskaper: båda blir utstötta från all gemenskap. I hyddan där Monstret tar sin tillflykt finns den blinde fiolspelaren som är den enda som inte fördömer honom, medan den blinda Ina blir Mareks tillflykt och fristad. 

 

Marek besöker regelbundet Ina, som var hans amma när han var spädbarn. Han suger fortfarande på hennes bröst. Hon har skänkts övernaturliga gåvor, och tar hjälp av fåglarnas sång för att utröna människornas förehavanden: "When she asked the birds what to do, they answered that they didn’t know anything about love, that love was a distinctively human defect which God had created to counterbalance the power of human greed.”  

 

Och det finns gott om indicier på det ondsinta i människans natur, att ingen går att lita på. Fast jo, du kan lita på att alla har onda avsikter. Det blir en roman där hemligheter, lögner och svek ges stort utrymme – så skapas flera lager av sanningar som punkteras, där vem som är pappan till Marek bara är en av flera sådana falska förespeglingar. Verkligheten är byggd på lösan sand. Inget ger sådana lyckokänslor som religiös extas, och Marek ger villigt blodsoffer åt Gud för att uppnå detta, och att straffa sig själv gör han mer än gärna för att komma närmare Gud.

 

I samhället är man vegetarianer. Tills en torka utsätter dem för hungersnöd. Då tar man till det som finns närmast till hands: man äter människor. När perioden är över har halva byn försvunnit. Som sagt är åtskilliga inslag av blod och spyor inkluderade, något som inte förvånar den som läst Moshfegh tidigare. Här skriver hon en allegori om övergrepp på flera plan – fysiska, psykologiska, ekonomiska. Hon pekar ut vad som är fel på världen, något som förenklat kunde kallas vår benägenhet att överskrida gränser till varje pris.

 

Det primitiva livet skildras, men också ett liv som levs i närhet till naturen, och som jag uppfattar Moshfegh är det här en av romanens poänger. Det går att leva annorlunda. Vissa saker är beständiga, men det som har förändrats är avståndet till det som lever och inte är människa. Jude är fåraherde, och fårens värld med tackor, baggar och lamm speglar människolivet. Ett människoliv som är styrt av impulser och instinkt mer än kognitiva beslut. Villiam blir en satir över den rika korrumperade jättebabyn, ”dumb and numb to other people’s sorrow”, en imbecill lättkränkt individ med barnsliga vanor och dito intellekt som glufsar i sig allt utan att tänka på konsekvenserna:

 

Villiam believed that his appetite was nothing but a physical symptom of his greatness. He needed more because he required more, because he deserved more, because he was more.

 

Det är en grym saga som i viss mån liknar den typ av stiliserade sorgespel som Cormac McCarthy ägnar sig åt i vissa av sina romaner (hon smyger till och med in i narrativet hans romantitel Child of God). Incesttematiken parat med bortrövade hustrur och dynamiken mellan hjältar och skurkar kopplar skeendet till den gotiska romanen från slutet av 1700-talet. För några år sedan gav Kazuo Ishiguro ut romanen Begravd jätte, som också skildrade ett skeende från medeltiden med förankring i grymheter av både uttalad och outtalad karaktär. Men också Pär Lagerkvists mörka symboliska verk, som Dvärgen, Bödeln, Barrabas, ger sig till känna. Den historiska kontexten bildar även här bara en tunn fernissa över den typ av samhällsbygge som Moshfegh vill kritisera, alltså vår nutida.

 

Jag tycker mig också ana en stark påverkan från Thomas Hardy, vars mest oförglömliga romankaraktär delar namn med Mareks pappa – Jude the Obscure. Denna påverkan är nog både estetisk och politisk, med en tydlig vänsteragenda hos båda – dessutom handlar Far From the Madding Crowd om en fåraherde vars vakthund driver flocken över en klippa och orsakar hans ekonomiska ruin. Moshfegh har mer gemensamt med Hardy än med någon av sina samtida författarkolleger. Liksom Hardy är hon suverän på att skildra umbäranden och misslyckanden, och tillvaron i hela dess obönhörliga vidd. 

 

Bygden Lapvona antyds ligga nära den ryska gränsen – en av de gäster från grannlandet som härjar trakten heter Ivan. Men Moshfegh placerar ingen skuld eller oskuld hos någon, utan allt bara försiggår, och alla är lika goda kålsupare (lustigt nog eftersom kål är huvudfödan – tyvärr saknar engelskan metaforen ”kålsupare”). Hon skriver om betydelsen av arv och miljö, om hur svårt det är att bryta kedjor av toxiska relationer, och framställningen ges vissa bibliska konnotationer. Hon går långt i sin strävan att gestalta människans lumpenhet, och många läsare skulle nog säga att hon fler gånger går för långt, och överskrider gränser för det passande, för god smak, et cetera. Man kunde också säga att hon avkläder världen dess ytskikt av civilisation och visar att vi i grund och botten är hemska varelser, blodtörstiga egoister i total avsaknad av hänsyn och empati.  

 

Men berättelsen är också mer biblisk än religiös, mer dogmatisk än andlig, och det är svårt att hitta en nåd eller ett positivt budskap att fästa sin läsning vid. Mer än naiv idealism ägnar hon sig åt krass verklighet. Inte heller vill hon glorifiera det förflutna: hur mycket det än handlar om vår egen tids girighet finns få försonande drag med det dåtida samhället. Moshfegh visar hur vi ändå har utvecklats, men också – tragiskt nog – i hur hög grad vi inte har gjort det. Hon visar vad som varit statiskt, med avunden och elakheten som tydliga markörer. Här finns inget försonande att söka sig till, ingen räddning, och i arketypernas verktygslåda glömde hon bort att plocka fram Hjälparen.

 

Så blir hennes poäng också att vår tid har gamla medeltida ideal. Samtidigt som jag läser romanen tar jag del av nyhetsförmedlingen från hennes hemland USA, vars Högsta domstol tagit beslut om att låta staterna inte bara inskränka utan förkasta aborträtten. Så många av staterna förbereder lagstiftning som förbjuder abort att det kommer att drabba hälften av USA:s kvinnor. Jenny Nordberg skriver i dagens SvD: ”Så hur länge tål amerikaner att ett fåtal domare läser ett 1700-talsdokument bokstavligt och bestämmer att medborgare på 2000-talet inte ska ha fler, utan färre rättigheter? Att framtiden inte längre går framåt, utan bakåt?” Flera gånger under läsningen inbillar jag mig att Moshfegh placerat sin intrig inte i verkligheten, utan i Inferno, tills nyheterna från vår värld läcker in. Just det: vi är redan där. I Helvetet. 

Äga rum, Gotlands folkhögskola, Skrivarlinjen 21/22

Den anländer lite för sent för att jag skulle kunna samla mina intryck från årets skrivarutbildningar. Jag har tidigare skrivit om avgångsklassernas antologier från Skurups skrivarlinje och Biskops-Arnös författarskola, och nu har det blivit dags för Gotlands folkhögskolas antologi. Äga rum heter den med en fyndig dubbeltydig titel, och platsen, hemmet, rummet, är också ett sammanhållande tema för de femton bidragen.

 

I transparensens namn har en av eleverna – Pelle Hallgren – ödet att ha varit min elev i några gymnasiekurser i engelska, vilket förstås gör mig partisk i bedömningen av hans text. Han var en exceptionell elev, och mitt intryck försämras inte av det han skriver här. Det börjar bli en vana detta med mina gamla elever som publicerar sig.

 

I den här boken väljer många att växla mellan poesi och prosa, och det är kanske inte alltid lämpligt. Resultatet blir korta texter som inte hinner sätta sig innan det är dags att skutta vidare till nästa författare. Undantaget är Isak Saveland, som skriver den överlägset längsta novellen. På andra sidan skalan finns Ebba Ramdén, som väljer essän som uttrycksform, och skriver om metoo utifrån egna erfarenheter. Och Hedvig Linge väljer uteslutande poesi, i tre dikter som söker en annan och mer hållbar form av tillhörighet.

 

Som helhetsintryck måste det ändå sägas att en viss likriktning uppstår. Tyvärr verkar några inte helt vilja släppa på prydlighetskraven. Här uppskattar jag att Miriam Öhman i sin novell trixar med språket och gör egna val och skapar en egen rytm, och då kan man väl fördra talspråkligheter som ”fråga frågor” och ”även fast”, men även finurliga ordvändningar som ”fettigt” hår slinker med, med den äran.

 

Andra intryck: många har koppling till Umeå, att döma av geografiska referenser. Det handlar så klart om platsens litteratur, men det är fortfarande anmärkningsvärt att så mycket litterär talang härrör från denna ort. (Även här är jag partisk, så det är bäst jag inte säger mer i detta ämne.) Men överlag dominerar småstaden, som en påminnelse om att det är där det egentliga Sverige finns.

 

Det korta formatet som de flesta förhåller sig till gör texterna onödigt skissartade. Elna Igeland skriver om hur det är att vara ung, i texter som närmar sig prosadikten, lite valpigt men också lite charmigt: ”Minnet är så bra på att knåda om. Det var grönt när den lärde mig att cykla, jag vill ställa ut rivsåren på museum. Huden läker när minnena tar slut. Det är alltid akut.” Pelle Hallgren skriver om uppgivenhet och tillförsikt. Moa Beckmans utdrag ("Skaffa ett liv") ger stämningsmättat liv åt både miljö och karaktärer. I Liv Aronssons dikter är tilltalet mer ineffektivt än i hennes prosabidrag, där hon effektfullt skriver om ett Luleå där tiden har stått stilla sedan ca 1977.

 

Som sagt är det mycket plats, rum, hus, interiörer, och de många miljöbeskrivningarna tar plats – äger rum – ibland på bekostnad av människoskildringen. Kort sagt hade jag föredragit fler individer av kött och blod, och färre utförliga beskrivningar av tapeter och bord. Det hade också varit bra om flera hade putsat mindre på sina texter – helt enkelt bevarat något av de defekter som gör skönlitteraturen levande och inte steril och statisk. Alltså en mindre strömlinjeformad och mer ambitiös och uppsluppen prosa – för det är prosan som dominerar – och en poesi som vågar mer i att krångla till den världsbild som demonstreras.

 

Det hade varit bra med mer särart och mindre generiskt skriven text – för all del välskrivet, men stundtals lite för tassande där den borde ta djärvare språng. Ibland blir det lite för anpassat utifrån skrivna och oskrivna regler för både språk och estetik, och författarna hade tjänat på att utsätta sig för vådligare saker, ta större risker. Det handlar inte om att förmedla klokskap, utan mer om att göra det oväntade. Som slutintryck blir det en en sammanhållen och mindre spretig antologi än brukligt för skrivarutbildningarna.

 

Både Ella Benediktsson och Moa Sjölin är på väg mot något, något eget, något konstruktivt, men för mycket skrivs ut, där det hade varit lämpligare att sätta punkt innan förklaringarna radar upp sig. Hos Jonas Larsson Grönström finns en uppenbar vilja att resonera sig fram på tålamodets igengrodda stig, utifrån en parodi på en högtravande stilnivå. Emma Råsberg söker efter något som kan ta udden av vilsenheten och bristen på hemhörighet.

 

I Johanna Nilssons text finns kärlek och åtrå, något som annars är relativt fjärmat från de andra författarna. Det blir nästan för flyhänt i hennes bidrag, som annars bådar gott – speciellt den längre novellen, ”Flickungen” bär på något som behöver tillvaratas. Jonas Siwe skriver fram en levande protagonist i Alice och placerar henne i en miljö som görs fullt trovärdig. Slutligen skriver Alma Nyström Larsson en arkaisk science fiction.

 

Ja, så har jag haft det trevligt med den här vackert formgivna boken, vars yttre är så professionellt hanterat att den liknar en antologi från Norstedts från 1998. Men kanske jag har haft för trevligt? Vad jag saknar är mer bett – mer av något som svider, lämnar spår och gör ont på riktigt och på mer varaktiga sätt. ”Brinn för livet / och beskriv det”, lyder Bodil Malmstens uppmaning, och om något önskar jag mer eld och mindre aska.  

Provins; 20TAL; Lyrikvännen; Balder

Fyra av mina favorittidskrifter har utkommit med färska nummer. Att kriget i Ukraina har präglat tillkomsten av samtliga utgåvor märks, på lite olika sätt. I norrländska flaggskeppet Provins finns ett ovärderligt samtal med regimkritiske (bäst att betona detta!) Sergej Lebedev. I Madeleine Grives nogsamt kurerade 20TAL redovisas sju ukrainska poeter. I alltid professionellt utformade Lyrikvännen finns ytterligare ukrainsk poesi. Och till och med i frihetens & jämlikhetens & solidaritetens Balders trädnummer gör sig kriget påmint.

 

I Provins (nr. 2/2022) handlar temat om ”Oförsonligt”, och det märks i hur flera av texterna tar upp samiska erfarenheter, men även i flera dikter som redogör för nordamerikanska perspektiv. En av dem är Patricia Lebon Herb, som tillhör Chippewafolket, och hennes dikt rör sig mot en större form av förståelse och tolerans. Daniel Pedersen skriver nyanserat om hur förlåtelse ska uppnås: som något bortom juridiken, med ömsesidigt utbyte av det som inte är renodlad glömska men något ditåt. Och en av stjärnskotten som gick Biskops Arnö nyligen och som jag lyfte fram i min text om årets antologi, Katja Palo, bidrar med en text från Gällivare.

 

Och Stefan Ingvarsson reser till Warszawa för att träffa ryske regimkritiske författaren Sergej Lebedev, för att utreda förutsättningarna för det nutida Ryssland. Strax innan invasionen i Ukraina olagligförklarades organisationen Memorial, som förvaltar minnet av offer för den sovjetiska repressionen. Det blir en diskussion om den nya läroplanen i historia, som givetvis flyttar tyngdpunkterna från Sovjetunionens övergrepp till en beklagansvärd nödvändighet, och hur dagens Putin-styrda regim på många sätt är mycket mer odemokratiskt än Ukraina, som faktiskt öppnar sin arkiv för att skapa transparens för de missdåd som begåtts.

 

För åtta år sedan hade 20TAL ett specialnummer om Ukraina, och till sitt nya nummer (#6) har sex ukrainska poeter översatts av Susanna Witt, samt ytterligare en i översättning av Jonas Gren och Lev Hrytsuk. Bland poeterna finns Serhij Zjadan, som fått två av sina romaner översatta till svenska – ett tämligen unikt förfarande, då Sverige inte har varit generösa i att överföra Ukrainas litteratur till svenska läsare. Så välbehövligt då med detta tematiska sjok i 20TAL. Ostap Slyvuynskyj skriver så här:

 

jag har länge torka av mitt språk från blod

och ibland är det alldeles rent, som nytt,

som om det inte var det som gjorde mig illa i fickan

som om det inte var det man inte hann göra handtag till,

men sedan tar jag i för hårt igen,

tills det börjar blöda och blir tomt inuti,

och då blir allt försent

     – alltid försent –

att be om ursäkt.

 

I övrigt: nyskrivna och bländande starka dikter av både Ann Jäderlund och Gunnar Harding, finfina essäer om identitet av Lotta Ilona Häyrynen och Maria Hymna Ramnehill. Samt Frej Haar, som jag förra året utnämnde till geni i min text om Skurups skrivarlinjes antologi. Här ingår hen i tidskriftens reguljära debutantsvit, med en bångstyrig och illbattig dikt i tre akter (förlåt, delar): ”leave / Hildebritney    ALONE ! / släpas ut av vakter med för mkt gel i håret  girls vi springer  fast det e / ju mer världen som / springer på oss”.

 

Lyrikvännen har som vanligt ett fullmatat nummer (Nr. 3/2022) med dikter och essäer, nyskrivet och nyöversatt. Spännande nog översatta dikter av svenskamerikanska förläggaren Johannes Göransson, liksom tidigare ej publicerade Umeå-bon Ida Brytnér, en essä om Mallarmé av outtröttlige nestorn Kjell Espmark. Till det fullmatade hör den ambitiösa kritikavdelningen, som upptar fem av årets mest intressanta diktsamlingar, av Ingela Strandberg, Carolina Thorell, Kristoffer Appelvik Lax (också från Umeå), Ida Linde (också från Umeå: hur många poeter från Umeå finns det egentligen?) och Jila Mossaed. Den som tröttnat på Umeå vid det här laget: numret innehåller också en essä om Åsa Maria Kraft, signerad Peter Henning, som är litteraturvetare på Umeå universitet.

 

Och tre ukrainska poeter: Serhij Zjadan och Kataryna Kalytko känner vi igen från 20TAL, medan Ljubov Jakymtjuk är en för mig ny bekantskap. En av hans dikter är från december 2014, men har ständig aktualitet: ”han säger: skolan har smält bort, vintern blev så varm i år / han säger: din fröken har jag inte sett, och be mig inte leta / han säger: din gudmor har jag sett – hon finns inte mer”. Men även Dunya Mikhail från Bagdad skriver om krig, lidande, sönderbombade hus, övergivna platser och övergivna drömmar, och massgravar.

 

I 20TAL fanns dikter av 82-åriga Harding, i Lyrikvännen en essä av 92-åriga Espmark, och i nya numret av Balder (Nr 2 2022) en essä om Lennart Sjögren, som också fyller 92 den 8 juli. Samtliga är energiska, pigga och vitala. Balders tema är träd, och innehåller också en essä om Eva Ströms senaste diktsamling Jag såg ett träd, samt en träddikt av Pia Tafdrup, tidigare ej översatt. Annat jag fängslas av är Eleonor Johanssons trädfoton – ödsliga, majestätiska träd, kargt ljussatta av naturen. Birgitta Lillpers bidrar med ett broderi. För mig som mer än gillar träd är numret högintressant.

 

Och kriget? Ja, det märks i Toby Ibbotsons text som utgår från ett Lord Byron-citat med anknytning till Gilgamesh-eposets tillkomst. Ibbotson visar det tidlösa med krig, och hur Putins invasion angår oss och tränger in i vår vardag. Men hans essä vindlar kring konsten, kring musiken, kring vargarna, men främst kring det nödvändiga i konsten som ett alternativ till allt som förstör – att de som skapar konst gör något annat än de som erövrar med tomt och meningslöst våld.

 

Avslutningsvis en liten blänkare. Tre av dessa tidskrifter har förärats med utnämningen som årets kulturtidskrift: Lyrikvännen 2006, Provins 2014, Balder 2020. 20TAL har nominerats flera gånger under sina tidigare namn 00TAL och 10TAL, senast 2018. Vad vill jag ha sagt med detta? Kanske bara att jag har god smak som väljer att läsa dessa tidskrifter, men också att det är en uppmaning: att det är värt besväret att leta upp dem.

Orestien enligt Ted Hughes, Aischylos, översättning Lars Forssell, Faethon

Det här är en bok som väntat länge på att bli publicerad. Först måste något sägas om tillkomsten. Mot slutet av sitt liv ägnade sig poeten Ted Hughes åt att översätta pjäser ur den antika teatern, och fastnade för Aischylos verk Orestien, den enda bevarade trilogin. Men hans version är en djärv omtolkning, en bearbetning som i hög grad avviker från originaltexten. Det som på engelska blygsamt kallas ”A new translation by Ted Hughes” får när boken utkommer på svenska titeln Orestien enligt Ted Hughes, som är en mer adekvat innehållsbeskrivning.

 

Trilogin uppfördes på Gävle folkteater 2002, i Lars Forssells översättning. Den har också spelats på Stockholms stadsteater 2011. Nu alltså äntligen i bokform. Med utgångspunkt i det trojanska kriget har temat i vår blivit otäckt aktualiserat. En del av förloppet är också skildrat i Madeline Millers Akilles sång, som recensera nästa vecka. Aischylos verk från 458 f.Kr. lever starkt vidare, och fullbordades två år före hans död.

 

Aischylos utnyttjar i högre grad Kören vid en jämförelse med de senare tragöderna Sofokles och Euripides. Han lyckas göra den mer än en passiv kommentator, och den bakar inte heller några moralkakor. Det intrikata växelspelet mellan Kör och Körledare, som illustreras av koreograferade rörelser, har inte bevarats i den här versionen. Men det aforistiska tilltalet har skärpts: ”Om ondskan är i vinden, låt den blåsa bort”, lyder en av de bistra utsagorna Kören tidigt förmedlar i trilogin. En annan: ”Medkänslan är en fjäril i en näve / när knogarna vitnar.” Så låter det åtminstone i Hughes version. Jag hittar inte dessa ställen i tidigare översättningar, Bernhard Risbergs från 1890 eller Emil Zilliacus från 1929.

 

Trilogins handlingsförlopp torde kunna presenteras utan spoilervarningar. Kungen Agamemnon offrar sin dotter Ifigenia för att ge vind till krigsfartygen som ska färdas till Troja. När han återvänder från det framgångsrika slaget har hans hustru Klytaimestra inlett en hemlig relation med Aigisthos, som mördar Agamemnon. I myten är det sedan sonen Orestes som dödar sin fars mördare, medan Aischylos låter Klytaimestra utföra dådet. Det leder till en annan dynamik när hämndgudinnorna ska skipa rättvisa. Gunnar Bäck har i en essä som handlar just om den första svenska uppsättningen av Hughes bearbetning vackert sammanfattat förutsättningarna: ”För att tåla så mycket sanning, behöver vi växa i kärlek.”

 

Trilogin Orestien består av tre pjäser: Agamemnon, Gravoffret, Eumeninderna. I den här versionen finns en närhet till de grymma dåden, men också en försiktigt optimism. Rättvisan är i fokus, en slags rättvisa som inte är förhandlingsbar: obönhörlig men aldrig nyckfull. Gudarna får inte ifrågasättas, något som gör dem både extra gudomliga och oväntat mänskliga. Man får finna sig i det som också tycks orimligt. Svek och hämnd är vad det i stora drag handlar om. Och en syn på rättvisa som inte alltid har åldrats så väl, i konflikten mellan Apollons blodshämnd och erinnyernas krav på rättvisa.

 

Hughes blir ibland nästan för närgången i sina skildringar av det rysliga förloppet. Det våldsamma blir också gestaltat i språket, med en del äckel inblandat. Det rovdjurslika ligger alltid latent hos Hughes. Hur omskurna Aischylos karaktärer är lever hoppet ändå vidare. Ett textställe som kan jämföras är hur originalet beskriver den vackra Helena, som orsakade det trojanska kriget. I Bernhard Risbergs äldre översättning:

 

Vem – om ej en gud, som klart

ödets vilja försett

och sin tunga styrt i samklang med den –

var det, som med detta namn

nämnde så betecknande

H e l e n a, lansens brud, den fejd-

alstrande kvinnan? Ty förvisso

till en  H e l  för skepp och för män och stad

   bort for hon från kammarn

med dess rika sängsparlakan

på en kraftig västans vingar.

Och en talrik och besköldad jägarskara

under blodig kämpavrede

   följde skeppets försvunna spår, 

   redan förankrat tryggt vid

   Simois’ lummiga strandbädd.

 

Det blir hos Emil Zilliacus:

 

Vem gav henne detta namn,

ödesdigert, meningsfullt?

Vilken okänd gudamakt

såg i framtidsdunklet in,

fann det rätta ordet?

Helena, härjarinna,

lansbrud, kampbrud!

Sänkta fartyg, brända städer, män som stupat,

det är hennes namn.

Från praktbäddens yppiga kuddar

hon gick ombord och seglade bort,

av vingstark västan buren.

Sköldbeväpnade jägarskaran

följde det flyende

skeppets snabbt försvinnande spår.

   Men villebrådet smög redan i land

   på Simoïs’ lummiga strandbrädd

   där mycket blod skulle flyta.

 

När Ted Hughes så presenterar henne, överförd av Lars Forssells svenska:

 

En kvinna är skulden till allt. En enda.

De döpte henne till Helena – det låg en förutsägelse i namnet

Helena förstöraren.

Icke ett namn men en titel.

De breda spjutbladens brud.

Helena den mordiska

epidemiska vreden

som skulle drabba nationer.

Icke ett anlete eller ett namn, men ett gift

som sände hela flottor mot undergången

som om deras kaptener var rubbade –

tuggande, spottande ut hennes namn –

Helena. Namnet Helena

icke så mycket ett namn som en jordbävning

som river ner en stad till bråte.

Icke ett namn men en pest.

Som sprider verop på verop från stad till stad,

där husen blir gravar.

 

Hon for bort, en parfymerad andedräkt –

som lyfter förhänget –

hon flög över havet som

en fågelvinges viskning –

en av ett par, som glider över vattnet.

Hon följdes av ropande horder i tusental,

vapentyngda,

en rasande jakt, en flock dyrkare

som spårade hennes doft –

deras kölar skrapade till slut Simois’ mynning.

 

Det går förstås att hitta ställen som ännu mer avviker från originalet, men poängen är att Hughes gärna lägger till, och skapar tillskott till innehållet. Nu kan förstås hävdas att det är helt i sin rätt, med tanke på att den grekiska tragedin i sig förändrade innehållet – så som Aischylos gör när han låter Klytaimestra ta till kniven. Men den stora skillnaden ligger i det universella anspråket. Hughes skriver med erfarenheter från hela 1900-talets blodiga krig i bakhuvudet (hans översättning är från 1997), och vädjar om en fred som ska gälla alla folkslag, medan Aischylos endast vill ha fred åt Athen.

 

Ett annat inflytande som görs gällande är från Shakespeare. Detta gör redan Risberg i förordet till sin gamla översättning av Agamemnon, när han påpekar likheter till främst Macbeth. I den här versionen ges Klytaimestra vissa drag som liknar Lady Macbeths. Kopplingen görs ändå ännu mer uttrycklig i Colm Tóibíns romanversion, Namnens hus. Jämför Ted Hughes Aischylos: ”Alla de rena strömmar som från himlen flödar / genom ett bad / kan aldrig tvätta de händer som kletat ner sig / i oförsonat blod.” Zilliacus: ”Låt alla floders vatten forsa fritt / i samma fåras strida ström: / det mäktar dock aldrig blodet två / från fläckad mördarhand.” Jämför Macbeth: ”Will all Great Neptune’s ocean wash the blood / Clean from my hand? No, this my hand will rather / The multitudionous seas incarnadine / Making the green one red.” För all del kan också Orestes ses som en Hamlet-figur i den här bearbetningen.

 

Hughes är mer än väl bekant med Shakespeare (se den omfattande studien Shakespeare and the Goddess of Complete Being). Det skapar en underlig dubbeleffekt i både språk och tematik, där Aischylos framträder som en annan slags dramatiker än i de tidigare översättningarna. Man kunde säga att Hughes tar till vara den potential som är nedlagd i originalet. Han gör pjäsen både grymmare och mer försonlig, men visar också vilken lockelse som finns i det grymma – inte grymheten i sig, utan mer det grymma, som något tillfälligt och avvikande från vår natur, men som vi kan ta till oss i och utföra under vissa omständigheter. Alltså: det grymma som en aktivitet, en slumrande resurs med ohygglig utgång. En metaforisk blodvåg inom oss.

 

Balansakten mellan makt och hämnd rubbas alltmedan händelseförloppet framskrider i Gravoffret, den andra pjäsen. ”Hopp är för dårar”, säger Elektra här. Elektra, syster till Orestes, och som ges en mer framträdande roll. Hon blir mer aktiv, mer deltagande i förloppet, och mer argumenterande i sina repliker. I den avslutande delen Eumeniderna visas konsekvenserna av ett samhälle som väljer bokstavlig hämnd, att våld onekligen föder våld, och faran av polarisering. Värt att påminnas om i dessa tider när nationer som USA och England har slitits sönder av Trump och Brexit, och för den delen också Sverige, vars oseriösa kaos-parti har dominerat den politiska debatten sedan de tog säte i riksdagen 2010 och sedan dess normaliserats av likasinnade, alltför likasinnade på den högra skalan av partitillhörigheter. Hos Ted Hughes Aischylos formuleras det så här:

 

Det finns varken hopp eller framtid

för ett land

vars själ gått itu,

och där varje hälft

bara hungrar efter att förgöra den andra.

 

Åtskilligt i Hughes version handlar om att människor ger sig in på farliga vägar trots alla förebud. Det är ett tema han också tar upp i sin sista bok, diktsamlingen Brev på födelsedagen, som skildrar relationen till Sylvia Plath: ”Och jag hörde / utan att för ett ögonblick sluta kyssa dig / som om en nykter stjärna viskat det / över staden som vred sig och brusade: håll dig undan.”

 

Men vi människor lyder inte alltid makterna, något Aischylos och Ted Hughes är fullt och  nyktert medvetna om. Man kan läsa den här trilogin som ett samarbete över tid och rum. Bara häromveckan grälade Ida Östenberg och Leif Zern om samtidsrelevansen i antikens dramer när de uppsätts på teatern, om det verkligen är nödvändigt att modernisera till exempel Antigone. Nej, tyckte Zern, och ja, tyckte Östenberg, för att förenkla. Något händer när vi som i fallet med Aischylos Orestien i Hughes nya version upptäcker paralleller till vår värld. 

 

Vad är det som händer? Det skapar närhet till det dåtida, förvisso, men också avstånd. Jag tycker det är att underskatta originalet, som Zern gör när han menar att något går förlorat när till exempel Antigone likställs med Greta Thunberg. Det betyder inte att vi ska tappa siktet på särarten och det unika och det på många sätt främmande med den grekiska tragedin och dess människosyn. Men vi behöver ingångar, och det är lätt för den som är konnässör och expert att fnysa åt dessa versioner, och tycka att de inte tillvaratar originalens storhet. På sin skiva från i år har Florence + The Machine låten ”Cassandra” som aktualiserar en karaktär som har en avgörande roll för förloppet, sierskan Kassandra, som Agamemnon tar med sig som slav från erövringen av Troja.

 

Hellre väljer jag att se Orestien enligt Ted Hughes som en form av litteraturkritik. Hughes tolkar pjäsen och gör nya läsare chansen att hitta ett sätt att umgås med originalet. För egen del innebär det fördjupning, en upptäckt – så här kan man också uppfatta händelseförloppet. Att vara ense med hans ändringar är inte nödvändigt: det blir i stället en pjäs som inbjuder till dialog, en möjlighet att göras delaktig i ett pågående samtal om de teman Aischylos öppnade, och visa att det är en diskussion som har bäring också i vår tid.