att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 jan. 2017

Katt People, foto Julia Lindemalm, text Annina Rabe, Modernista


För något år sedan cirkulerade på internet några klipp på katter som överraskades av en gurka som någon smög fram bakom dem och som fick katterna att göra ett skutt rätt upp i luften. Antar att många skrattade åt dessa klipp, och det torde finnas ett behov hos människan att då och då göra sig lustig över katten – för den delen var det ju inget kul med klippen, eftersom situationen bara stressade upp katterna i onödan. Även vi människor ogillar främmande inslag, och gör förstås värre saker än att skutta rätt upp i luften när vi konfronteras med dem.

Ändå skulle jag tro att få saker gör människor så välvilligt inställda som katter, och i synnerhet bilder på katter. Därför gör katterna – eller, jag borde säga ”katten” – sådan succé på internet. Men är de så himla gulliga egentligen?


Nja, menar Annina Rabe, som skrivit en kort essä till Julia Lindemalms fotobok Katt People. Även den gulliga kattungen har klor, och för egen del glömmer jag inte vilken chock det var att första gången se en katt leka med maten, en infångad råtta. Inte för att vara grym, utan för att dess natur ju har nyfikenheten som förnämsta egenskap. ”Vad händer om jag sliter lite i bytets sida? Jaså, då låter det så, det var intressant …”

Rabe skriver om kärleken till katter, och använder just det ordet (inte ”intresset”). Hon skriver engagerat om det ojämlika förhållandet mellan katt och människa, att det är en relation som människan bara kan förlora. Men det är gott så, och jag är övertygad om att alla vi som gillar katter finner oss i detta. Alternativet är att skaffa hund.  

Med bakgrund i forntida Egypten har vi vördat katten, även om medeltidens katoliker försökte skylla djävulska beteenden på de fyrbenta gynnarna med svansen i vädret. Varför då? Kan de ha provocerats av kattens integritet? Rabe kopplar gamla kulter med den nutida internetkulten, vilket är vettigt, samtidigt som hon inte är blind för att många, i synnerhet äldre kvinnor, som har katt blir misstänkliggjorda, som ”crazy cat ladies”. Jag är inte helt säker på att det däremot stämmer att män med katt omedelbart får högre status – det är ju lite feminint att som man gilla katter, åtminstone om man går lite utanför en storstadsmiljö.

Katt People är en utsökt titel, då den dels visar att boken är tvåspråkig (svenska och engelska, vad trodde du?), och dels därför att det anspelar på filmen Cat People (1942/1982), som demonstrerar hur vi gärna ser kvinnan övergå i kattens egenskaper. Lite synd att Rabe inte nämner detta, då hon gör en poäng av att kvinnor ofta liknas vid just katter, både språkligt och i beteendemässiga referenser.

Bilderna är befriat ostylade, utan visar bara rätt upp och ner typiska moment i kattägarens liv. (Fast det är ju ingen som ”äger” en katt, utan … man ”ägs”, men det ser lite konstigt ut att skriva ”människoägarens liv”). Katterna är sig lika – också, för vi vet med sådan visshet att de är helt unika, inte minst till beteendet.

Omslaget visar en katthårig kofta som tillhör Birgitta från Malmö, med 8 katter. Hon berättar lite tårdrypande om att hon inte fick ha husdjur som barn, men kompenserar det nu. En av fördelarna med att vara vuxen, tänker jag – som kom hem med en kattunge när jag var åtta, utan att få behålla den. En annan Birgitta, med 22 katter, är en annan av bokens huvudpersoner. Vi får också se några interiörer från kattutställningar.

Nu handlar inte boken i första hand om att visa upp katter, eller ens att visa gulliga ögonblick mellan katter och människor. Katterna är ofrånkomligt självständiga varelser, och nog finns det i deras miner även i den här boken något vaksamt och spänt, även när de så att säga myser med människan. För det är inte mys – inte på något sätt är det mys på människans villkor.

Nä, bokens syfte är att uppmärksamma problemet med hemlösa katter, och att det finns något att göra åt dessa – enbart i Sverige uppgår de till cirka hundra tusen katter som får klara sig själva. Det är tankeväckande i sig – men så också kombinationen Rabes text och Lindemalms foton – båda förhåller sig till ämnet med den typ av fascinerad distans som ämnet kräver. För bästa sättet att bedyra katten sin kärlek är ju att bara sluta uppvakta den och låta den vara tills den är redo att ta sig an dig. Om den struntar i dig finns det ändå inget du kan göra åt det.  

11 jan. 2017

Det som övar annorlunda likt ett hjärta, Hanna Hallgren, Pequod Press



Hanna Hallgren gör hjärtat till poesins kärna i sin nya långdikt. Med snillrika metaforer och oblyga textstölder vidgar hon både världen och dig själv som läsare.

Det är en liten och tunn bok som Hanna Hallgren ger ut. Det som övar annorlunda likt ett hjärta är en kort långdikt om hjärtat, om kärlek och krig. Titeln är ett lån från österrikiska poeten Ingeborg Bachmann.


Överlag använder Hallgren sig gärna av andras fraser, som förankrar dikten i en kontext, i ett samspel med föregångare som Bibeln, Rilke och Tsvetajeva – men även Ann Jäderlund.
Vad det ska vara bra för, att låna eller stjäla citat, visas när världen vidgas. Språktekniken ger prov på en förbluffande skönhet, som i inledningen: ”en utdragen ton genom ansiktet”, en rad som också avslutar boken. Eller denna korta dikt:

”Ett ord räcker snart / det som övar annorlunda / Hjärtats muskel / som övar sig att säga liv med blod, / som strömmar genom stängda kamrar / och öppnar liv / i tillsynes stängda kamrar”.

Vad vi får här är en diktsamling som är lös i formen, som betonar det fysiska. Hjärtat blir en plats för det som övar sig, det som inte är färdigt eller stabilt. Genom hela den här lilla boken rör sig det oavslutade och spontana. Oredigerad, men inte slarvig, med dikter som strävar mot något annat än perfektion.

Hallgren skriver en djupt personlig dikt, som går rätt in i, ja, hennes egna hjärta, men också tar sig ut i världen, och blir egensinnig politisk dikt. Redan 2003 gav Hallgren ut boken Burqa. Den här nya boken tillkom under Gazakriget 2014, då Hallgren tillsammans med Jenny Tunedal och palestinska Somaya El Sousi översatte varandra.  

Det börjar bli vanligare med den här typen av samarbete, som utmanar bilden av författaren som solitärt geni. Tänk bara Athena Farrokhzads gemensamma arbete med rumänska Svetlana Cârstean, eller Marie Silkebergs bok tillsammans med Ghayath Almadhoun. Hallgren själv gav 2014 ut Inledande prolog till vetenskapsteorin, ett samarbete med konstnären Melissa Henderson.

Trots denna ovilja att själv ta plats blir Hallgren åtminstone för mig en av 2000-talets mest oumbärliga svenska poeter. Här finns dikter som lär dig se världen med en ny blick, men också dikter som talar direkt till dig, till ditt eget hjärta och därmed gör dig själv tydligare.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/1 2017)

7 jan. 2017

Årets bästa skivor 2016


Jag hade inte tänkt göra den här listan. På hösten upptäckte jag spotify, och det innebar att jag mer eller mindre slutade lyssna på ny musik. Men ändå.


1 Anohni, Hopelessness
2 Nick Cave, Skeleton Tree
3 Leonard Cohen, You Want It Darker
4 Frank Ocean, Blonde
5 David Bowie, Black Star
6 PJ Harvey, The Hope Six Demolition Project
7 Iris Viljanen, Mercedes
8 Jenny Hval, Blood Bitch
9 Solange, A Seat at the Table
10 Peter Doherty, Hamburg Demonstrations
11 LP, Lost On You
12 Tindersticks, The Waiting Room
13 Angel Olsen, My Woman
14 Car Seat Headrest, Teens of Denial
15 Freddie Wadling, Efter regnet
16 case/lang/veirs, case/lang/veirs
17 Savages, Adore Life
18 James Blake, The Colour in Anything
19 Agnes Obel, Citizen of Glass
20 The Radio Dept, Running Out of Love
21 Marissa Nadler, Strangers
22 Beyoncé, Lemonade
23 The Last Shadow Puppets, Everything You’ve Come to Expect
24 Bat for Lashes, The Bride
25 Conor Oberst, Ruminations
26 Beth Orton, Kidsticks
27 Silvana Imam, Naturkraft
28 Mitski, Puberty 2
29 Divine Comedy, Foreverland
30 Suede, Night Thoughts

Här är lite gamla listor:
2012
2013
2015 

5 jan. 2017

Vagant 3-4 2016


Jag har tillbringat jullovet med norsk kultur. Tv-serien Skam? Kødder du? Nä, jag har läst 200 sidor i Vagants osannolikt ambitiösa dubbelnummer (3-4 2016), det sista som utkommer under Cappelen/Damms försorg. Nu torde finansieringen ordnas ändå, men det är väl i dagsläget oklart hur fortsättningen blir.

Det här numret är fokuserat på det något spretiga begreppet ”Guldålder”, och omslaget syftar mot vikingatiden, liksom några av texterna. Att även romarriket har funktionen av guldålder syns i texterna, liksom Japan, med explicit hjälp av Mishimas försök att instifta en egen armé. I en text låter Joni Hyvönen seriefiguren Fantomen figurera som exempel på hämnd, och tar resonemanget vidare över i Hamlet-figuren och hur olika översättningar i varierande grad tar till vara tematiken i Shakespeares pjäs. Den typen av översättningsjämförelser är sällsynta men välbehövliga.


Vill man få utblick, perspektiv, upptäcka lite andra inblickar än de inhemska ger, då är det givande att läsa Vagant. Dels för de långa essäerna  i sig, alltid skrivna utifrån en väl avvägd blandning av att vara insatt och att vara engagerad i ämnet, och dels för översatta texter – här alltså Mishima, men också Pessoa och Zagajewski. Pessoa skriver om Portugal som det ”femte imperiet”, och Zagajewski om hur resandet ger beredskap (han kallar det ”fyra periskop” att använda till utblick mot ständigt nya saker och begrepp. Han skriver också om extremhögerns hämmade kultursyn, om hur vardagens sysslor kurerar oss från inspirationens galenskap, samt om hur ironin kan bli ett fundamentet i vår existens. Ja, där skriver han så vackert att jag måste citera (Agnes Banach har översatt). Zagejewski beskriver den som något ”som snarare minner om vinduene og dørene som hindrer bygningene våre fra å bli massive monumenter, og gjør dem til steder man kan bo. Ironien lager nyttige hull i muren, men uten murvegger må den ha trengt inn i tomhet.”
 
Nog för att vi kan läsa de här herrarna också på svenska, men då är det oftast andra texter det är frågan om. Du har förmodligen inte heller läst Thomas Assheuer på svenska? Här finns en essä on högerpopulism, och du kan väl orka läsa den fastän den inte handlar om Trump? Här frågar han bland annat hur dessa väljare upplever sig äntligen ha blivit förstådda på.  

På twitter ondgjorde sig Malte Persson nyligen över att ingen svensk tidning recenserat det han ansåg vara årets bästa bok, Andrej Platonovs roman Tjevengur (hallå, jag gjorde det i Vi!). Här recenseras i alla fall den norska utgåvan, på ett utrymme som kompenserar minst ett par saknade svenska recensioner. Det är Odd W. Surén som recenserar, med tricket att gardera – han skriver ut två alternativa avslutningar när han ska värdera boken (något att lägga på minnet). Mats O. Svensson har vidare gjort en gedigen läsning av Adonis utifrån några av de senast utgivna böckerna på svenska – även det ett välbehövligt arbete. Adonis hör till de författare som ofta omtalas, men det är som att ingen verkar läsa honom på allvar – förrän nu då Svensson gör just detta. 

Vad mer? Texter om norsk nationalism, om vikingatidens lockelse – exemplifierat bland andra i tv-serien Vikings och nymornat intresse för Kristin Lavransdotter (en svensk nyutgåva kom ju förra året), om hur norsk film behöver behandla andra världskriget för att nå storpubliken.

Men anledningen till att det är mödan värt att läsa Vagant ligger i hur de konstant väcker liv i idéer. Här handlar det bland annat om det lönlösa i att vara tillbakablickande. Men det är inte hela sanningen, för visst, vi kan behöva det perspektivet. Men det är förödande att inbilla sig att det är där svaret på nutidens problem ligger. Det är alldeles för lätt att idealisera det förflutna. Det Vagant gör så bra är att visa hur komplex verkligheten är. När vi betraktar något – oavsett om det är i nutiden eller i historien – måste vi bevara den kritiska blicken.

Så, de väcker liv i de idéer och tankar du inte visste att du behövde tänka. Det må låta som en enkel uppgift, men det är ingen garanti att du lätt hittar sådant i dagstidningar eller andra kulturtidskrifter. Det vill säga, artiklar som vågar erbjuda ett nytt sätt att se på världen, och inte bara bekräftar och summerar ett allmängods.

3 jan. 2017

Kritiker No 41-42


Vore jag benägen till ordvitsande skulle jag kalla det nya numret av tidskriften Kritiker (No 41-42) för inte en vitbok, men en svartbok. Nu gör jag inte det, för ämnet är för allvarligt för sådant. Dock är det en svart bok – med vita prickar som förs samman av linjer, som stjärnbilder eller möjligen de där teckningarna när man var barn och skulle följa prickar efter nummer. Eller bara något som visar att vi hör ihop, och hör ihop gör texterna, i detta nummer som är initierat av Khashayar Naderehvandi, som en del i hans pågående doktorandprojekt vid Göteborgs universitet. Han delar redaktörskapet med Iman Mohammed. 

Huvudnumret är en lång essä av Ken Chen, en text som på ett sätt är ute i samma ärende som Chinua Achebe var när han på slutet av 70-talet skrev sin nedgörande kritik av Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Achebe hade lika mycket fel som han hade rätt, och något liknande kan sägas om Chen. Jo, båda skriver i affekt, och det finns mycket i kritiken som är på kornet, och det är dumt att vara lika naiv som Olof Lagercrantz var när han tog Conrad i försvar i sin bok Färd med Mörkrets hjärta – samtidigt gör sig både Achebe och Chen sig skyldiga till förenklingar. I sin iver att svartmåla främst kritikern Marjorie Perloff blir ju Chen lite ohederlig i sin framställning.


Skillnaden är att medan Achebe angrep ett verk som han tyckte hade en orättfärdig position i västerländsk kanon riktar Chen in sig på strukturerna som sanktionerar övergrepp. Det gemensamma finns i argumentet att vita ofelbart parodierar när de närmar sig svart mark. Chen kritiserar T.S. Eliot för att ägna sig åt appropriering i The Waste Land, och även den som tycker det är överdrivet borde kunna sansa sig och finna att ämnet är värt att beakta. Det är en fråga om perspektiv, om privilegier.

Chen angriper konceptuell poesi för att uppmuntra oetiska beslut, genom att enbart behandla sitt material som objekt. Hennes exempel är Kenneth Goldsmith och Vanessa Place. Goldsmith  läste upp obduktionsprotokollet från den av polisen mördade 18-årige Michael Brown i augusti 2014, och Place har ett twitterkonto som ordagrant citerar rasism från Margaret Mitchells Borta med vinden. Därmed upprepas strukturell rasism med rötter i historiskt slaveri, där vita poeter inte kan använda material från svarta röster utan att objektifiera och göra våld på dem. Han hittar paralleller i gamla dokument, visar att rättvisa och orättvisa inte är några enkla saker.

Nä, och ämnet för det här numret av Kritiker, identitet, är förstås helt oöverskådligt. Just därför behövs många olika röster, och det är ju så att alla bär på sin egen historia, sina egna ärr från tidigare konfrontationer. Vi har egna erfarenheter av att leva det vaksamma livet, men sällan blev det så uppenbart att det ändå finns skillnader som när Jonas Hassen Khemiri skrev sin plädering till dåvarande justitieminister Beatrice Ask att de borde byta hudfärg för en dag.   

Det här är också en storartad antologi poesi, och blir det genom att ge utrymme åt röster som inte annars hörs. Nu finns det gott om människor som gärna hävdar motsatsen, att systemkollapserna har fört Sverige till en position där bara blattar syns och hörs. Här finns en mångspråkighet – engelska, spanska, danska, norska, svenska – som tydligt visar att litteratur verkligen saknar gränser. Ett flertal av bidragen kommer ut i bokform nästa år, på förlag som Modernista, Rámus, Kolon (Norge), Gyldendal (Danmark) – ja, en bok rentav på Bonniers, noterar jag med viss förvåning.

Det är alltid förminskande att tala om någon författare som representant för något, oavsett om det är en nationalitet/språk, ett kön, en etnicitet, eller en tidsepok eller genre. Allt detta ska raseras av det skrivna. Jag är så förbannat trött på kritikerklichéer av slaget ”W är en av de bästa samtida … X är den mest briljanta kvinnliga … Y är den viktigaste ungerska … Z är den mest spännande s/f- …” Det som räknas är att författare inte befinner sig vid sidan av någonting: de är inte kvoterade, utan ska läsas i egen rätt. Ämnet är också större än att bli en fråga om representation, om vems rätt det är att skildra erfarenheter. Det enda viktiga är hur det görs.   

Veronica Chang skriver en poesi full av de djärva anspråk jag ibland kan sakna. Shadi Angelina Bazeghi skriver kärleksdikt skuggad av oro. Maja Lee Langvad gör exakt det jag saknade i Karolina Ramqvists hyllade essä Det är natten – det vill säga, skriver om sig själv, om sitt eget skrivande, men utan att göra sig själv till centrum, utan låta jaget bli en skådeplats för en diskussion av ett ämne. Jag skäms en aning för att jag i min läsning av Maja Lee Langvads bok Hon är arg fokuserade så hårt på att förmedla att det var en öponöppnande bok, och att jag i tidningen Vi läser lyfte fram den som årets ”viktigaste” bok. Klart som fan att hon inte skrev den för att upplysa mig om hur det är att vara adopterad – det viktigare i boken är den strukturella rasism som hon möter, den ekonomiska orättvisan i adoptionen. Hennes essä visar hur viktig boken var för henne, och med det menar hon bara att den var viktig att skriva. Hur sorgligt det är att man så sällan möter böcker av det slaget – böcker som man upplever är skrivna utifrån ett sådant tvång.

Genom att hänvisa till Mara Lees avhandling När andra skriver upprepar Lee Langvad delvis Changs argument från inledningen. När du skriver om andras dåliga erfarenheter blir deras upplevelse inskränkt – de reduceras till att bli inget annat än sin smärta. Så uppfattar jag Changs kritik av Goldsmiths uppläsning av obduktionsprotokollet.

Burcu Sahin formulerar en hyperviktig fråga: ”Varför kan svenska kritiker inte läsa våra böcker?” Det trista är att det inte ens är en retorisk fråga, och jag vet inte heller om jag har ett svar – bara att vi, kritikerna, kan försöka bli bättre, att jag försöker, att jag bara kan göra mitt bästa, men att det kanske inte räcker, att det kanske inte ens går att vara ”svensk kritiker” och förstå.

Att säga att det här är ett viktigt nummer av Kritiker är förstås en truism. 2016 var ett uselt politiskt år, och vi kan snacka hur mycket vi vill om att inte alla SD-sympatisörer eller alla Trump-röstare är rasister – de är djävligt medvetna om vad de supportar. Jag läser det här numret som en markering – en motståndshandling. Det är mindre teoribundet än tidigare utgåvor av Kritiker, utan innehållet liknar mer en desperat åtgärd. 

31 dec. 2016

Favoritlåtar 1-10


1.     Love Will Tear Us Apart, Joy Division (1980)
2.     The River, Bruce Springsteen (1980)
3.     Running Up That Hill, Kate Bush (1985)
4.     The Queen Is Dead, The Smiths (1986)
5.     Deanna, Nick Cave & The Bad Seeds (1988)
6.     Gloomy Sunday, Billie Holiday (1941)
7.     Animal Nitrate, Suede (1993)
8.     Dark Parts, Perfume Genius (2012)
9.     Back To Black, Amy Winehouse (2006)
10.  Dress Rehearsal Rag, Leonard Cohen (1971)
Bildresultat för bruce springsteen the river singleBildresultat för kate bush running up that hillBildresultat för the queen is dead the smithsBildresultat för nick cave deannaRelaterad bildBildresultat för suede animal nitrateBildresultat för perfume genius put your back n 2 ithttps://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/b/b8/Amy_Winehouse_-_Back_To_Black.jpgBildresultat för leonard cohen songs of love and hate

Det mörka nätet. Nedslag i den digitala underjorden, Jamie Bartlett, översättning Joel Nordqvist, Daidalos


Böcker om internet ska förstås läsas medan de är dagsfärska. 2014 utkom Jamie Bartlett med Det mörka nätet. Nedslag i den digitala underjorden, och reserverar sig som brukligt är för att mycket av det han påstår kommer att ha reviderats innan det nått fram till läsaren. I synnerhet för den här läsaren, som har inväntat den svenska upplagan.

Men det finns alla anledning att sätta sig in i – gå ned på djupet i – samlingsbegreppet ”det mörka nätet”, som förstås inte bara är den krypterade webben, utan också de skumraskhandlingar som utförs på det sedvanliga nätet, i dess minst upplysta skrymslen. Därför rör sig Bartlett stegvis in mot en allt mer sluten krets människor, där den gemensamma faktorn syns vara anonymitet och ett försök att klara sig utan kapitalismen.


Den som är sugen på internethistoria får sitt lystmäte när Bartlett går igenom uppkomsten. Med lätt hand tecknas livshistorien för detta fenomen, och raskt hamnar vi i de hemliga sällskapens dolda rum. Det får mig att tänka på ”elitlistan”, som förekom kring millennieskiftet, där självutnämnda småpåvar utbytte skvaller om andra småpåvar – ett slags internt flashback. Det var väl Alexander Bard, Katerina Janouch, Jessica Gedin och någon till (Anna Kinberg Batra).

Alltså, internet hann knappt etablera sig innan avarterna började frodas, lyder Bartletts tes, underbyggd av diverse exempel. Det är den farliga kreativiteten, tänker jag lite avmätt – att människan till sin natur har både det värsta och sämsta inom sig, och att alla konstruktiva element rymmer destruktiva inslag. Det hade förstås varit oerhört intressant att få höra Freuds åsikt om vad internet gör med människan. Bartlett refererar tyvärr bara undantagsvis till psykologin, men onekligen hade det varit givande med fler diskussioner kring relationen det mänskliga versus det teknologiska.

Men inte bara så. De ursprungliga datateknikerna använde avancerad matematik i sin kryptering, och visar många exempel på när logik övertrumfar känslor, eller när logik försöker klara sig utan känslor.  

Bartlett berättar om tidiga chifferpunkare, usenettare, troll – ack! – bitcoinhandlare, Ayn Rand-inspirerade libertarianer – fy fan! – Robin Hood-ideologer, och det är lärorikt, åtminstone för mig som är så gott som total novis i detta ämne. Han visar hur de drivs av förakt mot svaghet, och det är nog ingen tillfällighet att det är solitärer som tar sig någonstans i den här simulacrum-världen. Solitärer som ibland bildar kotterier, men dessa upplöses snabbt och ingen varaktighet består.

Med silkeshandskarna på skriver Bartlett om trollen, och deras uppsåt att demaskera hyckleriet från det etablerade samhället. Det låter inte så lite som när marginaliserade grupper – eller snarare marginaliserade individer – gnäller om det politiskt korrekta. Det finns här ett hat mot demokratin som gnisslar olycksbådande. För det som driver många av dessa aktivister är ett hat, och oavsett dess premisser är hatet alltid otäckt.

Vi får följa med till några av nätets ljusskyggaste sidor, såsom barnpornografin, droghandeln (dock inte vapenhandeln, som väl också hade varit intressant att utforska). Enligt boken är droghandeln på nätet säkrare än på gatan, och för att bevisa det köper han ett gram marijuana, som enligt ”en kompis” håller extremt hög kvalitet. Han skriver om anorektikers thinspo-nätverk. Ett långt reportage handlar om tre kvinnor som har en tre timmars session framför en webbkamera medan han sitter i rummet och antecknar. Jo, han lägger in några pliktskyldiga moralkakor om att man inte ska tro på myten om den lyckliga camgirlen, men generellt skriver han aningslöst och naivt. Det skorrar lite osmakligt när han explicit skriver om webcam-stjärnan Vex som entreprenör, och att det är ett bra karriärval när alternativet är arbetslöshet.

Det finns inte heller någon anledning att fortsätta sprida myten att Goethes roman om Werther skapade en självmordsvåg bland tyskar i slutet av 1700-talet – en myt som uppstod efter en artikel av den amerikanske psykologen David P. Phillips så sent som 1974, men Bartlett avstår klädsamt nog från att nämna sin källa i detta fall.

Jag hade nog önskat mer kritiskt tänkande än att bara konstaterar att många av rebellerna är ett slags oskyldiga lamm, som lockats in och snärjts av tekniken. Att sympatisera med missnöjesapostlar är sällan en lämplig utgångspunkt. Jag kan tycka att det blir lite väl naivt ibland: ”Det finns många människor som vrålar ut sitt hat på nätet. Även om det bara är en pytteliten bråkdel som någonsin begår en våldshandling är det nästan omöjligt att veta vem det blir.” Nu är kanske inte problemet att de som vrålar är passiva, utan att deras hat normaliserar kränkningar, trakasserier, förföljelser, och i slutändan våldshandlingar mot oskyldiga. 

Tyvärr gäller också för många långa partier att de är monotont och humorlöst skrivna. Även om Bartlett är insatt i och uppfylld av sitt ämne lyckas hans engagemang inte lysa igenom. Översättningen lämnar en del övrigt att önska, men delvis beror det på att intervjuerna som genomförs återger repliker som kanske ska höras mer än läsas. Det finns å andra sidan ingen anledning att slarva i valet mellan ”varken” eller ”vare sig”, eller att byta ut hjälpverb mot huvudverb.

Böcker om internet blir som sagt var snabbt obsoleta, men jag har då åtminstone inte lyckats hitta en bättre översikt över det mörker som ligger över det så kallat vanliga nätet. Nog kunde Bartlett ha problematiserat och analyserat mer – nu refererar han, och därför blir det mer encyklopediskt sammanställande än polemiskt diskuterande. Nåväl, läs den gärna, och för all del också Henrik Bromanders troll-roman Vän av ordning från i våras.