Välkomna och please come in, Birgit Häggkvist, Natur & Kultur

Titelnovellen i Birgit Häggkvists Försöksråttan från 2001 gav den bästa definitionen jag stött på av mobbningens strukturer, hur skoningslöst och ändå logiskt dess mekanismer slår till. Som författare har tyvärr Häggkvist legat lågt sedan dess – endast gett ut den självbiografiska romanen A, som var långt ifrån lika övertygande.

Nu utkommer hon med en språkbok, som förklarar vad hon har varit sysselsatt med de senaste tio åren eller så: att med rödpennan i hand läsa dagstidningen, som vore hon i lojalitet med nidbilden av stofiler till språkpoliser. Någon språkpolis är hon dock inte, utan pläderar för en rimlig hållning till engelskans inflytande och anglicismer, i Välkomna och please come in.

Eller gör hon det? Jag läser titeln dubbelt: dels som ett inbjudande, att vi accepterar engelskans besök, och dels som ett avståndstagande – ett raljant formulerat nej tack (eller no, thank you, kanske). Vi vet inte vilket ben vi ska stå på. Och är inte det den enda rimliga hållningen i denna fråga?  

Häggkvist är bra på att fånga mångas ambivalens inför engelskan, kanske för att hon delar den. Jag gör det definitivt: som engelsklärare inser jag ju engelskans många fördelar, men ser också vilka spår den lämnar i svenskan, både muntligt och skriftligt. Dessa spår finns förstås också i mina egna texter, tänker jag rodnande medan jag läser, och nu när jag skriver detta, säkerligen också i just denna text.

Hennes tes lyder att vi ändå borde tona ned oron: än så länge existerar dess inflytande endast i 1 % av tidningstext. Det ser lite ut, men skulle ändå innebära åtta ord i denna text?

Enligt henne använder vi engelska för att kompensera vår dåliga språkliga självkänsla: svenskan låter för … enkel, kanske för bonnig? (Vi är dock ett land av bönder.) Att prata engelska blir då ett sätt att ta sig ut ur den snäva svenska provinsialismen, bortom sfären av lantlighet. Ibland kan hon grotta ned sig i nostalgi över 70-talets demonstrationståg, men här finns också en fyndighet, som när engelskans kallas ”en verbal deodorant”.    

Enda lösningen blir att börja gilla svenska språket lika mycket som vi gillar engelskan. Det torde inte vara en omöjlig uppgift, även om det kan te sig lite idealistiskt. Som i ett av Häggkvists exempel, när Lotta Olsson i DN härom året bad läsare adoptera ett svenskt ovanligt ord och använda den fem-sex gånger om dagen. Det blir ju bara … penibelt?

Häggkvists bok är en blandning av personliga anekdoter och en mängd exempel på språkgrodor där engelskan har lurat skribenten in i anglicismens fälla. Dessa exempel är fruktansvärt många, men för den som trots det tycker att det saknas något får sitt lystmäte i ett generöst appendix. Det blir en lång radda exempel där Häggkvist lite förnumstigt ger rådet ”skriv så här i stället”. Tyvärr tappar dessa exempel snart sin aktualitet, eftersom framtiden kommer att begå nya grodor. Häggkvists insamlande har skett under 10-talet, och förvisso är det smålustiga exempel, men alltså bara för stunden.

Det är å andra sidan ett problem den här boken delar med alla språkböcker, att de snart spelat ut sin roll. Åtminstone när de, som i den här boken, är så starkt polemiska. Inledningsvis verkar det som att Häggkvist inte alls är road av just polemiken, att hon hellre skriver en deskriptiv skrift än en preskriptiv. Men så plockar hon upp några sparringspartners, och då väcks slagkraften: hon gör slarvsylta av, i tur och ordning, Staffan Helgesson, Lars Melin, Jonas Thente, Olle Josephson, och säkert någon fler får sin släng av sleven.  Just Thente får kritik för en krönika där han menade att engelskans koncisa ”bear with me” kräver 25 ord på svenska, något Häggkvist skickligt vederlägger med förslagen ”ett litet ögonblick” eller ”låt mej förklara”.

Några av striderna som Häggkvist för förlorades redan för fem-sex år sedan, som när hon vurmar för ordet ”karaktär”, och tycker att det ska reserveras för personlighetsdrag, medan Hamlet ska vara ”rollfigur”. Det är också lite synd att hon när hon tar upp det aktuella exemplet ”signatur”, som på svenska fått utökad betydelse att inte enbart stå för initialer utan också för namnteckning, inte då nämna dess ännu mer utökade betydelse i termer som ”signaturrätt” eller ”signaturklänning”.  

Som helhet saknar tyvärr den här boken en bärande tes. Vad vill Birgit Häggkvist uppnå? De slutsatser som nås är de bekanta, främst att engelskan tillåter en viss distans till ämnet från brukarens sida – gissa om exempel på artister som sjunger på engelska finns med … Men för all del: boken fungerar avskräckande för alla som vill vara språkpoliser (”språkfascister”, med Häggkvists egna formulering), eftersom de är löjliga i realtid och ännu löjligare i efterhand. Det enda man med visshet vet om språket är att det inte är statiskt, och att det ingalunda kan utvecklas eller klara sig utan att influeras av andra språk.

Tempel, Mustafa Stitou, översättning Per Holmer, Rámus

Nederländske Mustafa Stitou introduceras på svenska med Tempel, ett urval ur fem diktsamlingar från 1994-2016. Han skriver en surrealistisk dikt, ibland av ett dråpligt slag, fyllda av allehanda djur. En kort dikt om Sverige handlar om en man som fryser ihjäl på en snöscooter, för att han glömt klä på sig i kylan.

Men det kylslagna finns även i hemlandet. Poeten är född i Marocko, och visar hur svårt det är att hitta en identitet i ett nytt land, där rasismen aldrig är långt borta: ”Ondskan, intalar vi varandra, / har lockats tillbaka ned i underjorden som sedan / vräkts igen med betong. Och Godheten, / Godheten hinner alltid före oss.”

Någon allt igenom god värld är det förstås inte som Stitou skildrar. I dikterna om religion och döden finns ett övertygande allvar, som gör ett starkare intryck än de lite väl putslustiga dikterna om kor på rymmen och allt vad det kan vara. I några dikter leker han med språkets konsonanter, något översättaren Holmer skickligt gett svensk motsvarighet.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/6 2018)

Migrationer 1976-2018, Gloria Gervitz, översättning Hanna Nordenhök, Rámus

Att en samtida diktsamling översätts i sin helhet till svenska hör inte till vanligheterna. Att det görs två gånger inom mindre än tio år – det är väl något utan motstycke. Så är också mexikanska Gloria Gervitz verk Migraciones något oerhört: en dikt som inleddes 1976 och som fortsätter vara oavslutad, en dikt hon fortsätter skriva på. Därför har Ulf Eriksson och Magnus William-Olssons översättning Migrationer från 2009 redan blivit aningen inaktuell.

Därför har Hanna Nordenhök tagit sig an en nyöversättning, Migrationer 1976-2018, som tar vara på de omskrivningar Gervitz gjort av tidigare dikter, samt inkluderar de nya som tillkommit. En viktig skillnad är ortografisk: i den här nya versionen saknas sviter och versaler, något som ger förutsättningen till ett mer ohejdat läsande – en läsart som respekterar flödet som skrivs fram.

Flödet, för ja, Gervitz dikt är genomströmmad av vatten. Av vätskor: hon pissar på sig lika ofta som Patti Smith och Neko Case, om än inte lika ofta som Miley Cyrus. Liksom den är genomströmmad av ljus, solstrålarna som tar sig in i boken även för den som läser den i vårt bistrare klimat (om än det är typ 30 grader den dag i denna exceptionellt varma sena maj då jag läser).

Den här nya utgåvan på Rámus är brun som jorden, brun som den mark exilmänniskan trampar. Gervitz pappa utvandrade från Ukraina, på flykt från ryska progromer – ett öde som delas av Clarice Lispectors föräldrar. Nog finns det en affinitet mellan Gervitz och Lispector: i det sinnliga skrivandet, i den sensuella uppfattningen av världen, och i det excentriska för att inte säga idiosynkratiska språket.

Det är också en stor bok: i sin expansiva form har den bildat skola, inte minst bland många svenska poeter på 2000-talet. Detta så klart tack vare Eriksson och William-Olssons översättning, något som också uppmärksammas i översättaren Nordenhöks efterord, som går litteraturkritikens ärende. Till den här utgåvan har också poeten Gabriel Itkes-Sznap skrivit ett mer poetiskt efterord, men jag skulle säga att båda har skrivit ovanligt nödvändiga och ovanligt bra efterord.  

Det är en bok att läsa och dröja vid, helst inte läsa från pärm till pärm, utan man kan öppna nästan vilket uppslag som helst och bara slås av – häpnad, drabbas av den sällsamma styrkan i orden, den typ av skönhet som är så vass att den tar sig in i ens eget språk:

                                                          solen

                                mellan narcisserna

                                           bländande

                                vad gör jag

med all denna

                 skönhet?

                                och om jag blev

                                                         utan ord?   

Ja, man kan läsa den i vilken ordning som helst, och på så sätt kan man jämföra med en annan expansiv poet, Walt Whitman. En annan parallell är ju att Whitman under hela sin livstid bearbetade och gav ut Leaves of Grass i nya upplagor, att han fortsatte att skriva på den.

Inte för att Gervitz dikt saknar ett narrativ. Hon berättar om en uppväxt, om mammans tynande, om upptäckten av sexualiteten, om onani, om att bli så upphetsad att hon alltså kissar på sig. Men det handlar också om att visa hur språket lösgör sig från erfarenheten, hur tillägnandet av ett språk blir ett medel att hantera det upplevda.

Det är frågan om att skriva jublet, att skriva passionen, att skriva extasen. I Gervitz värld är verkligheten i avsaknad av omskrivningar. De vackra orden pekar ut livet. En viss typ av poesi, den svenska inte minst, är duktig på att arbeta med abstraktioner och ordsammanställningar som inte lyckas åskådliggöra det som betyder något på riktigt – kort sagt saknas just det där livet, det som bultar och slår och andas och svettas och blöder och gråter. Gervitz diktjag är helt och hållet biologi.

Att leva blir också frågan om att brytas itu. Hennes dikt inleds prydligt, men bryts snart sönder, med ord som sprids allt mer okynnigt och lösryckt över sidan (se citatet ovan, från bokens slut, om man nu kan tala om slut på en så cirkulär bok, en så oavslutad bok). Det är en smärta av det ljuvliga slaget, en åtrå som skickar en rätt in i förtvivlan.

Det blir också en monolog som återerövrar kvinnlig sexualitet från de män som gjort anspråk på den, som James Joyce i Ulysses, hans famösa Molly-monolog. Låt gå för dess autenticitet – här får vi höra orden oförmedlade, och trots Joyces beryktade råhet ligger inte Gervitz den efter. Eller säg så här: varje gång Joyce ger Molly en obscenitet flinar han bakom handryggen, nöjd med vad han åstadkommit, något vi åtminstone slipper när vi läser Gervitz.

Dikt som man lever med och som man ska leva med, den är svår att skriva om. På senare år har jag hittat ett sådant sällskap i Inger Christensens diktsamlingar, som går att läsa på ett liknande sätt, som oavslutade och cirkulära, böcker som man kan plocka fram och läsa i var som helst. Liksom med Whitman, främst ”Song of Myself”, som man kan läsa några sånger i taget. Man kan också jämföra med William Wordsworths självbiografiska projekt The Prelude. Det finns också något romantiskt i Gervitz anspråk, tilltron till poesins möjligheter: att den kan skildra en erfarenhet, och göra det mer ärligt och sanningsenligt än prosan.  

Här finns alltså så många ställen, så många ögonblick, så fulla av betydelse: ”och hon lösgör sig från sin skugga och orden når henne inte / livet är den enda tillflykten och du dog för mig du dog för mig inuti mig”. Gervitz upprätthåller en förundran inför tillvaron, som om hon vill visa att tvivlet är vår mest mänskliga drivkraft. Men också visa att det magiska lever sida vid sida med det alldagliga.

Och glädjen. Man kunde förstås kalla det överskridandets dikt, den som pekar ut och möjliggör förändringen, utvecklingen, allt det som motarbetar stagnationen. Den dikt som trotsar tiden och rummet, som skänker nya ytor åt foten, en dikt som ignorerar fysikaliska lagar. För det är också en religiös bok, en text som liknar bönen, alltså den kaddish som hon ibland nämner (en bön över de döda, men hennes kaddish ges en mindre sträng omfattning, och kan omfatta även de odöda).

Vad Gervitz märkligt helgjutna bok visar är styrkan och skörheten hos det mänskliga, men också att poesin är sitt egna språk. Hon skriver hur det är att vara vid liv, hur det är att känna, att uppleva, att upptäcka. Och det blir dikt om det som annars inte kan sägas, därför att orden inte räcker till – i en slags travesti på Wittgensteins berömda utsaga, att om det man inte kan tala får man skriva poesi.   

I den här boken får man som läsare det generösa tillfället att överlämna sig åt något som är större, och skit samma då vad man kallar det. Hos Gervitz blir Gud ändå något människan bär inom sig, med makten att styra över ens eget öde. Så läst blir hennes bok också ett incitament, att man faktiskt kan behärska sin existens, och vid behov omformulera sig och revidera sina upplevelser.

Mimosa, Nanna Storr-Hansen, Gyldendal

Hur många gånger ska ung kärlek behöva skildras innan ämnet är uttömt? När jag läser Nanna Storr-Hansens andra diktsamling Mimosa (hon debuterade förra året med Spektakel) suckar jag först åt den valhänta tvåsamheten som hon beskriver, med de bekanta inslagen: hon dyrkar hans kuk, tar emot hans säd, är besatt av honom när han inte är där …

Men så kan jag också tänka att det här behöver skildras, när Storr-Hansen ger sin förälskelse en ny kontext. Dels lutar hon sig implicit mot poplåtsestetiken, typ Kents ”Vi mot världen”, The Strokes ”Two can be complete without the rest of the world”, New Orders ”And when we kiss we speak as one / And in a single breath this world is gone”, Siouxsie and the Banshees ”Hang all the world and universe / When I’m with you they always seem perverse”, och så vidare. Dels öppnar hon sig helt och hållet för världen – för naturen, i en ekologisk transcendens.

Det sker i den här bokens indelning i tre sviter: ”Øyen slayer”, ”BBY”, ”Teen age”, följt av just en ekologisk epilog, flämtande rester av kanske-hopp, kanske-förtvivlan, i en engelska som pekar ut vår framtida tillvaro, i förmodligen bättre samklang med naturen. Det är i ”BBY” kärlekshistorien framträder i all sin otypiska typiskhet – är inte all kärlek både kliché och originell, både allmän och privat. Är hon gravid? frågar hon sig, till hälften ängsligt, till hälften förhoppningsfullt. Därför lyckas hon överskrida banaliteten, det vardagliga, i denna nästan sublima längtan efter något större.

En längtan som alltså bär transcendenta drag. Diktjaget pendlar mellan denna typiska drift mot det vuxna – familjebildandet – och den sista svitens återgång till tonårstiden, till en barndom då flickan sov med hundar och befann sig i en slags bidan, en väntan på något större. Som graviditeten då, den önskansvärda, som också skulle innebära en konkret ökning av kroppsvolym. Storr-Hansen skriver en gurlesk light, kunde man säga.

Att naturen inte bryr sig om oss, det är också något vi kan behöva påminna oss om. För Storr-Hansens diktjag sker detta konkret, när det i närmast dendrofil längtan utsätter den för kärleksövergrepp. Begäret är sig likt, alltid detsamma: ”i kroppen mit græs / min gråd i / det grønne / det er så blødt / så blødt jeg / har et svar til plænen / febertræt kan vokse i mig / febertræt kan vokse i mig”.

Det här är stark poesi, som lyckas tända kärleksljuset, och visa besatthetens mekanismer, i koncisa kadenser. Hon balanserar idealiseringen av kärleksföremålet med en rov gråhet, eller grov verklighet (verkligheten är alltid grov, ju). Den längtan som diktjaget ingår en pakt med blir också helt bärande för samlingen, en längtan att världen ska vara mer och större än så här.

Vad jag saknades här, Jila Mossaed, Lejd

Det är med förrädisk enkelhet Jila Mossaed skriver sina dikter. Hon flyttade till Sverige 1986 från Iran, och utkommer nu med Vad jag saknades här, sin sjunde diktsamling på svenska. Hennes metaforer är originella, udda, men ändå självklara, och visar en besjälad värld: ”Jag gryr ur fyra hörn / Förtrollade folk blundar / och vill inte se att / paradiset inte har någon ingång”.

Enkelheten bär på bråddjup. Hennes värld är surrealistiskt dråplig, där hon kan bjuda in en asp på en kopp te, men också full av allvar. Ja, det är allvarligt utan att bli dystert, men också lekfullt utan att bli lättsinnigt. Det finns en stark närvaro i de här korta dikterna, som skildrar en upphöjd verklighet.

Mossaed skriver om de stora bergen, om de stora haven, om de stora skogarna, där det storslagna ändå blir möjligt att greppa och förstå. Dikterna är vassa, livfulla, roliga – och bra. Att läsa dem innebär en stark påminnelse om poesins unika förmåga att ge ett hem åt de hemlösa – ett hem som finns i språket.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/6 2018)

Bjørnen, Katrine Marie Guldager, Gyldendal

Den svenska romanen lider av elefantiasis. Ett tidigare format som numera är sällsynt dåligt utnyttjat är kortromanen, kammarspelet med få karaktärer. Lejonparten av svenska romaner har intrig och sidointrig(er) i massor, är befolkade som en småstad och har ett sidantal som sträcker sig över flera hundra. Allt för att den duktiga läsaren ska kunna fästa ett diplom på väggen efteråt.

Nu har jag läst en dansk roman som bryter mot det här mönstret, Katrine Marie Guldagers Bjørnen. Lustigt nog utspelar den sig i Sverige, i utkanten av Trollhättan. Dit har Vibse förskansat sig, i skogen, med åtta kilometer till bilvägen. Hon har haft en pissvecka, där eländet spelat domino: hon har fått sparken som gymnasielärare, dottern har flyttat hemifrån, och så har hon bråkat med maken Bente (som egentligen heter Lars, men får heta Bente, ”som straf”). Nu ska hon tillbringa läketid i en primitiv stuga.

Den svenska vintern lägger sig över naturen. Det har varit storm – och den slår ut strömmen och väcker en björn från sitt ide. Hon knaprar på knäckebröd, ondgör sig över mellanmjölken, försöker fånga småfåglar att äta, läser Tranströmer. Just Tranströmer blir en kontinuerlig intertext, och det går med fog att hävda att det är en passande text att gästspela: de bekanta orden ges en något mer sinister innebörd i denna omgivning, och ensamheten förstärks.

På ett subtilt sätt arbetar Guldager med skräckfilmsestetiken, numrerar kapitlen ”Dag 2” och framåt, tills vi kommer till ”Dag 11” (det som brukar heta ”Sista dagen” i skräckfilmerna). Tillvaron utgör en reningsprocess för Vibse, som får tid att hinna ikapp med sina tankar, som ibland är dråpliga – när hon tycker synd om älgen, som är vegetarian men med sin lustigt utformade kropp knappt når ned med munnen till gräset – eller om rödhaken, vars stora ögon gör att den inte behöver ljus lika mycket som andra fåglar: ”Ville man være mer lykkelig, hvis man behøvede mindre lys?”

Medan Bente – Lars – i sin frånvaro får representera det ingenjörsaktiga hos det manliga tänkandet blir Vibse en mer intuitiv varelse, som söker samspelet med skogen och djuren. Det blir mindre fånigt än det låter: Guldager är ingen John Gray (Män är från Mars, kvinnor är från Venus). Människan som möter det djuriska inom sig låter kanske inte originellt, men det är befriande skrivet.

Det är en roman som eftertryckligt visar hur viktig stilen är, och vad effekten är när den fungerar så här bra. Hur lätt det är som läsare att anpassa sig: att man slår följe med Vibse i hennes isolering, tack vare de manande orden. Språkligt kan det i sin förrädiska enkelhet påminna om Inger Edelfeldt, som åtminstone i sina tidiga böcker gärna gillrade den här typen av försåtliga budskap under ett till synes enkelt eller trivialt språk, där så mycket lämnas outsagt. Premissen kan också påminna om Marlen Hausshofers Väggen: en kvinna utlämnad åt naturens godtycke.

Skickligt blir det förflutna utraderat, och man slipper ta del av ältandet av vad som har föregått Vibses frivilliga exil. Helt kort tar hon sig an de tre utlösande faktorerna till krisen, jobbet, dottern, maken. Fokuset ligger helt på hur hon ska klara sig i en utsatt situation, hur hon ska överleva.

Det är inte en roman helt utan brister. Mötet med björnmamman ska förstås säga något om paralleller i deras liv, något som skrivs lite på näsan. Och slutet är något av en cop out. Men trots dessa invändningar: nog är det fascinerande att följa Vibse in i denna otrygghet, då Guldager visar hur lite som krävs för att civilisationen ska lossna från vår identitet, och att vi nog har bättre resurser än vi tror att anpassa oss till ett liv utan förnödenheter, helt enkelt för att vi i grunden är djur.

Så som världen håller på att utvecklas lär det inte dröja allt för länge innan vi likt Vibse tvingas ta itu med vår överlevnad själva, utan att kunna förlita oss på vad som finns i hyllorna i mataffären.

Om snön, Durs Grünbein, översättning Ulrika Wallenström, Ersatz

Vad är snö? Iskristaller, snöstjärnor, snöflingor, snödrev, snötäcke, snömassor, snöstorm, snöbyar, skare. Kondenserad vattenånga. Hos poeten kan de vita skogarna börja sjunga intravenöst, som i Pia Tafdrups oöverträffade dikt ”Granar i snö”.

Om snön har Durs Grünbein skrivit en makalös diktsamling, på snölätta alexandriner. Det är 43 dikter på sju strofer, totalt 301 strofer, eller 3010 rader. Varför denna matematikuppgift? Det handlar om den matematiske filosofen (den filosofiske matematikern) René Descartes, och ur hans liv bryter denna snötyngda skrift: en lyrisk biografi, ett dialogiskt drama, en essä om både snön och ljuset, eller bara, som poeten själv säger i efterordet, ”ett snöbollskrig i verser”.

Grünbeins bok är lika konstfullt smidd som en är framlekt (snöbollskrig, minsann). Ämnet Descartes gör sig ibland påmint, men han är ju en lite ospännande filosof – känd för sin evinnerligt upprepade maxim cogito ergo sum, ständigt omtolkat och plagierat och travesterat. Orden förblir, upphovsmannen utplånas: ”En prick helt nära Gud, så tänds en existens, / Flammar bland flingor … För sekunder blir en man i snön / Hans avbild där han pulsar fram med alltet inom sig, / Tills han av tid och landskap svalts, hans namn har yrt igen.”

I den här berättande dikten blir världen till, liksom i en slags gudsskapelse. Det handlar också om att ge snön en egen filosofi – låter luddigt, blir skarpt. Ljuset som är Grünbeins andra ämne kan göras till kunskapens fiende, när det bländar. Snöblind är ett annat begrepp, bekant för alla som växt upp där snön hänger kvar långt in i den årstid som i södra Sverige heter vår.

Det här är både lärt och roligt, och som läsare är det omöjligt att veta vad som ska betonas: lärdomen eller humorn, så det blir bådadera. Som ständig sparringpartner har Descartes Gillot, i en väpnarroll, den olyckligt förälskade Gillot, som blir den som får åskådliggöra Descartes idéer och teser.

De gnabbas, som i detta meningsutbyte när filosofen serveras frukost och får höra att han i sömnen lovprisat snön och isen:

                      ”Hör nu: Jag svärmar aldrig. Jag är ingen fjant

                      Som rullar sig i snön och susar utför branter.

                      Min plats, kunskapens vagga, det är sängen här,

                      En miniatyr av världen ute.” ”Trots att snön

                      Ju skyler skiten som herren avskyr.” ”Man får välja –

                      Men människa, kom hit någon gång, och ställ ner brickan –

                      Antingen söka sanningen härinne, i sig själv.

                      Eller så tro det ögat ser – och aldrig veta

                      Vem man är, ty det förblir en sinnenas konsert.

                      Och därmed nog. Jag fryser. Elda.” Han vill äta.

Rörelsen från det triviala till det existentiella är typisk för den här boken: hur vardagsbetraktelser tas vidare in i de själsliga bråddjupen, i ständiga undersökningar av psyket, av tänkandet, av varat, av tingen, av den stora frågan: vad utgör det mänskliga? Vi får söka inåt, vända optiken i en mindre tilldragande riktning, mot det egna.

Som formel betraktad är ju Descartes förslag – det är tänkandet som gör oss till människor – både banalt och genialt. Misstaget är att se den som en doktrin: det är ju en personlig lösning på ett problem, och borde inte upphöjas till en generell lära eller dogm. Samtidigt blir huvudpersonen föremål för en hel del intern kritik, i sina försök att lösgöra förnuftet från känslorna. När han konfronteras med ett barn som frusit ihjäl i snön garderar han sig med en föreläsningar om tårarna, vilka fysiska reaktioner som gör att människan gråter. Gillots funktion blir att visa betydelsen av känslorna, att det är en falsk dikotomi mellan rationellt tänkande och känslor. Descartes intresse för Gillots förälskelse är också den styrd av ett vetenskapligt intresse, och hur mänskligt är det egentligen? Hade inte världen varit bättre om Descartes i stället hade yppat: ”Jag känner, alltså finns jag”?

Som strofen ovanför visade kan man hitta paralleller till nutiden (den fjantiga utförsåkningen) både här och där. Descartes gnäller ibland över världens falskhet, och man glömmer lätt bort att man befinner sig i 1600-talet när vi möter fylleri, krig, flyktingar. Ytligheten är beständig.

Vi följer Descartes på resor till Tyskland (kallt), vidare till den svenska drottningen Kristinas inbjudan till Stockholm (kallare). Skildringen av Sverige är inte smickrande: vare sig klimatet eller befolkningen faller honom riktigt på läppen. Utgången är bekant, och inte heller den särdeles smickrande för vårt land.

Det här är Grünbeins sjätte bok på svenska, och han har flera gånger framstått som en pigg om än lite förnumstig författare – ibland förtjusande yster, ibland dystert tungrodd. Den här boken, som utkom på tyska redan 2003 är dock sällsynt underbar – nästan lika bra som snö. Den är imponerande utförd, men också hela tiden intressant, så man nästan glömmer bort stelheten i versformen, och de ibland nödfunna slutrimmen i kupletterna. Ulrika Wallenströms översättning kan nog inte nog prisas – det är ofta förunderligt hur lätt språket faller ned över sidorna, som … ja, snö …  

Robert Smith och jag, Peo Rask, Black Island Books

Robert Smith är sångaren i gothrockbandet The Cure. Om honom handlar Peo Rasks nya diktsamling. I stort sett är de jämnåriga, och det handlar om att åldras utan att tappa kontakten med det där barnsliga, som åtminstone förr var The Cures signum (de har inte släppt ny musik på tio år). Rask hymlar inte med sin besatthet, där ärligheten är avväpnande och rättfram: ”här är vi / du, min dyrkan / och jag / ställföreträdande liv”.

Som ramberättelse fungerar en gullig men kanske lite poänglös berättelse där Rask i fantasin träffar Smith, och de dricker te och promenerar i West Sussex. Sedan växlas korta dikter med kommenterande krönikor som reder ut Robert Smiths funktion i Rasks liv. Som inblick i fanatismens psykologi är det intressant, medan dikterna går en vådlig balansgång mellan det banala och det fyndiga. Vilket i och för sig är en del av The Cures estetik. Som helhet blir det därför given läsning för alla som någon gång likt Rask marinerat sitt hjärta i den svarta mixtur The Cure fulländade på 80-talet (trilogin ”Seventeen Seconds”, ”Faith” och ”Pornography”).

Grit. Why Passion and Resilience are the Secrets to Success, Angela Duckworth, Vermillion

Det jag lärde mig mest av att läsa William Faulkner i tjugoårsåldern var betydelsen av uthållighet, den vikt han la vid endurance – vackrast av alla ord på engelska. En människa som ska klara sig i livet måste lära sig att hantera motgångar, och Faulkners övertygelse låg alltid i att visa att en människa måste lära sig utstå allt. Men det är också så med begrepp att de ibland inte kan översättas fullständigt: en ordbok kan bara ge en definition av endurance, men konnotationerna blir individuella – vad uthållighet är för dig blir något annat för mig.  

Likadant är det med ett annat vackert ord, grit, och jag har länge varit nyfiken på Angela Duckworths bok. Den översattes till svenska förra året, men det blev inte mycket till diskussion. Jag råkade få tag på den på engelska nu: Grit. Why Passion and Resilience are the Secrets to Success. Undertiteln om att nå framgång gör mig dock lite skeptisk.

Grit är nog ett ord som inte går att översätta, men det handlar i stora drag om uthållighet, om att inte låta sig nedslås av motgångar och misslyckanden. Att fortsätta streta tills man lyckas. Duckworth är psykolog, och utgår från en nyfikenhet kring varför vissa lyckas så bra inom olika områden: skolan, idrottsplanen, politiken, konsten. Hon förkastar talang, menar att det är något i princip alla kan lära sig, och framhäver i stället grit – alltså förmågan att inte ge upp när det är motigt.

Är det så enkelt? Ja, i ibland, i viss mån. Det är lite naivt att inbilla sig att alla har samma förutsättningar, att alla kan lära sig grit. Nog kan var och en öva upp sig i att bli bättre på att låt säga kämpa i motvind, men man får generalisera rätt grovt om man tror att alla kan nå lika långt. Här liksom i allt annat i livet styr också vårt genetiska arv.

Däremot vill jag gärna framhålla hur lämpligt det är att hon kanske inte tar död på men skadeskjuter vår genikult, som hon menar går att spåra till vårt behov av magi och mysterier. När någon är exceptionellt skicklig betonar vi talangen och geniet, men hon menar att det är det bakomliggande arbetet vi borde prisa: i stället för att säga ”vad duktig du är” borde vi säga ”vad hårt du har arbetat”. Det går tillbaka till Nietzsche, som gärna poängterade att storhet var frukten av just hårt arbete.

De två komponenterna i grit är ”passion and perseverance” (titeln väljer ”resilience”, som i högre grad betonar att man studsar tillbaka). En av de många många intervjuoffren använder ordet ”fortitude”. Passion: man måste alltså tycka om det man gör för att nå resultat, för att orka härda ut. Men minst hälften är alltså uthålligheten. Tack vare koncentrationsförmågan når många goda resultat, och Duckworth fokuserar på dem. Hon avstår från att diskutera de som inte har den koncentrationsförmågan, de som saknar mål, inte ser meningen.

Den schweiziske tennisspelaren Stanislas Wawrinka, som vunnit tre grand slam, har Samuel Becketts ord tatuerade på sin arm: ”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.” Det här är en bättre definition av grit än något Duckworth tar upp, och jag är förvånad att hon missar den – hon skriver desto mer om de obegripliga sporterna baseboll och amerikansk fotboll.

Min största invändning mot boken är alltså att den utpekar sitt ämne som vägen till framgång. Vad är ens framgång? Jag kan förstå att Duckworth som amerikansk forskare lever i ett framgångsinriktat, för att inte säga –besatt samhälle. Hon skriver gärna om experiment i skolan där elever med lägre resultat från de många olika testerna framhålls som exempel för att nå bättre resultat när de når högre i Duckworths grit-skala.  

Men jag vill också invända lite mot att hon menar att man behöver vara optimist för att nå höga nivåer av grit. Hennes diskussion är för binär: människan är mer komplex än den strömlinjeformade robot hon vill skapa med sin metod. Obekymrat promenerar hon bland forskarkolleger som utför laboratorie-experiment på råttor, utan att reflektera kring etiken. Men annars är hon retoriskt skicklig, och hänvisar till många framgångssagor, och tar upp endast de svagast tänkbara motargumenten. Allt det här gör hennes bok till propaganda, där hon egentligen håller ett argumenterande tal i timme efter timme. Stilen är också slängigt talspråklig, intimt inbjudande, på ett ibland lite överdrivet kladdigt sätt.

Nåväl: Angela Duckworth vill tillämpa grit som uppfostringsmetod, och det är som med alla goda intentioner, att de leder raka vägen till helvetet. Det är självbelåtet att inbilla sig att alla som ägnar sig åt hennes lära mår bra av det. En del av utrymmet ägnas åt hur hon drillar sina barn, med flera försäkringar att de minsann inte tar någon skada. De får väl likt en del andra kändisbarn, skriva sina egna versioner om vådan av fanatiska uppfostringsmetoder i framtiden.  

Fanny & Alexander, Ingmar Bergman, Norstedts

Stiftelsen Ingmar Bergman har beslutat att dela ut Fanny & Alexander som pocketbok till alla avgångselever i gymnasiet. Anledningen är förstås att gubben skulle ha fyllt 100 år, och till boken har kulturministern skrivit ett förord där hon uppmanar eleverna att inte slänga boken, och att den handlar om livet. För säkerhets skull upprepas det elva gånger: den handlar om livet.

Jag kan inte riktigt hålla med. Tvärtom: den handlar ju om döden. Den handlar om det som är motsatsen till livet: konsten, falskheten, förkonstlingen, falserierna. Det är en gotisk skräckroman, och har mycket lite att göra med det som vi får veta i förordet, att Bergman ”var, precis som alla andra, en man med många sidor. Han var också något inte alla människor är, han var konstnär.”

Ja, men vilken konstnärsroman det här är! Roman? Det är inte mer filmmanus än Almqvists romaner är det. Det dröjer 50 sidor innan det börjar komma något som liknar repliker: innan dess dominerar en tradig berättarröst, det är tell tell tell och mycket lite show, beskrivande mer än gestaltande, det är aningen manande och ganska mycket sövande, och varför ska då den här boken portioneras ut till alla som går ut gymnasiet? 

Så mycket har sagts om människokännaren Bergman, men han är lika ointresserad av människor, av individer, som Emilie Ekdahl är i en av sina monologer, där hon träder in i en labyrint av egocentricitet, där hon förkastar både andra människor och verkligheten (livet). Han är en skådespelarkännare – han behöver exemplariska skådespelare som ger liv åt de på pappret stela och livlösa figurerna. Varför hade Bergman så exceptionellt gott handlag med skådespelare? Kanske för att han själv var en skådespelare, och att göra film för honom mer än något annat var lek, att han spelade regissör.  

Att regissera är också ett diktatoriskt uppdrag, och det är nog inte så konstigt att så många regissörer är regelrätta skitstövlar. Att vara ”en man med många sidor” är förstås bara en eufemism för att vara en idiot. Det var lika mycket åt helvete med Bergman-kulten som det var med alla som förfasade sig och dömde ut hans konstnärskap; underdånighet är lika korkad som inkompetens. Som filmregissör var han ju ojämn, och Fanny & Alexander är en film man kan ha många invändningar mot.

Den är berömd för två saker, och båda gör sig dåliga i bokform. Det första är den praktfulla julaftonsskildringen, med långdans och pruttar och sängkantsskoj. Det andra är scenen där biskopen ger Alexander den förnedrande bestraffningen. Att båda scenerna fungerar på film beror ju på skådespelarna. Porträttet av biskop Vergérus är så parodiskt ensidigt, så överdrivet demoniskt att det är skrattretande. Att Jan Malmsjö lyckades göra människa av honom är inget mindre än ett mirakel.

Han är en typisk gotisk villain, som rövar bort sin nygifta hustru, och i det här fallet också en bunt barn, som han enligt genrens logik måste spärra in. Genomgående är Bergmans figurer bara nödvändiga i sin funktion – jag är medveten om att han i andra av sina verk lyckas skapa mer mångdimensionella karaktärer, tänk bara på Alma och Elisabet i Persona, professor Isak Borg i Smultronstället, för att inte tala om magnetisören Vogler i Ansiktet.

Hos Bergman riskerar människorna annars att bli mindre individer än studier, och i stället för psykologi erbjuder han en lek med olika roller och identiteter. Är det så mycket sämre då? Ja, för det han åstadkommer är en distans till människorna, som han ständigt betraktar faderligt överblickande, så där nyfiket vetenskapligt och aldrig i total identifikation. Det blir farligt teatraliskt i stället för trovärdigt realistiskt.

Allra mest teatralisk är karikatyren Vergérus, demonbiskopen. Det fanatiska monstret. Han blir representanten för det instängda, hatiska, egoistiska – den kväljande världen som är den här filmen och den här romanen. Som jag i någon mån kan beundra så mycket, men som – om det inte har märkts – också är väldigt ambivalent inför.

I någon mån ska Alexander vara det där känslosprötet, karaktären som vi läsare inbjuds känna med. Men han är ju större delen av romanen sur, gnällig, självisk, ond, opålitlig, trist (”Varför är jag så ledsen?” frågar han sig föga originellt), och kanske lite galen. Ganska mycket som Hamlet, och för att vi inte ska missa referensen spelar teatersällskapet den pjäsen. Och som intertext fungerar Shakespeare genom Bergmans roman, med Hamlets, förlåt Alexanders pappa som dör och mamman som gifter om sig hastigt och olustigt, och Alexander som innan han inträder puberteten blir svartsjuk på mammans nya kille. En annan intertext är förstås Strindbergs Tjänstekvinnans son. Bergman är så angelägen att han nödvändigtvis måste peta in en referens till Ett drömspel.

Den välbeställda familjen Ekdahl (en obetydlig hyllning till Ibsen, förstås) representerar borgerlighetens diskreta charm. Men det är en förljugen bild som målas upp, för så här öppen kan man sällan uppfatta den som. Man talar om allt, som om Bergman vill demonstrera en funktionell borgerlig sammansättning, ungefär: så här skulle det kunna vara. Hemligheter pratas det öppet om, men det kan du försöka lura någon annan att det är så, Bergman.

Här frossas i borgerlighetens rekvisita, i finkulturen, så pass mycket att man lätt misstänker att prutthumorn och de farsartade inslagen mest finns med för att ge respit från tragedin. Eller tror Bergman på fullt allvar att han är Shakespeare – att han nödvändigtvis ska ena alla samhällsklasser? I så fall har han förstås lyckats, för det här är ju filmen som även inbitna Bergman-hatare kan gilla.

Teatern blir ett skydd mot det hemska i livet, den hemska verkligheten. Det sägs ofta att Bergman hade så svårt att handskas med omvärlden och samtiden och verkligheten i sina filmer, men det är en förenkling: han var mer politisk än sitt rykte, och det är också dumt att reducera hans konst till eskapism – för övrigt har ju inte riktig konst någonsin den funktionen.

I stället fungerar Fanny & Alexander som en epilog åt en filmmakare som uttryckligen bestämt sig för att sätta punkt. Han gör det på det storslagna sättet, not with a wimper but a bang (eller en prutt då). Texten blir ett litterärt testamente, som knyter ihop flera av hans tidigare teman – dödsångesten främst, men också bestraffningen, masochismen, kvinnojagandet, förkonstlingen och förvandlingen. Men främst kampen mot Gud: den ständiga och vid det här laget kanske lite tröttsamma gudsbataljen. Här blir Gud småaktig, osynlig, egoistisk, grym, svag, långsint, feg, etc etc … Det vill säga: fullt mänsklig, ungefär så som han  tog ned Döden på jorden med den parodiske skådespelaren i Det sjunde inseglet.

Nä, någon fulländad roman är ju inte det här, oavsett om man väljer att som jag kalla det roman, eller ser det som ett filmmanus (den avviker en del från filmen, bland annat finns det ett tredje syskon till Fanny och Alexander). Intressantast, eller åtminstone intressantare än gnällspiken Alexander, blir ju biskopen Vergérus, eller om jag bara är fortsatt bländad av Malmsjös enastående prestation i rollen (den var tänkt för Max von Sydow, hur annorlunda hade det inte blivit, kanske). 

Vergérus är ju besatt av verkligheten, den som Emilia förkastar, och jag kan vara helt fel ute här, men det finns drag av Bergman själv i hur han framställs. Kanske han representerar det regissören drömde om allra mest, att bli uppfylld av sin uppgift, eller bara nå fram till en form av övertygelse. Vergérus tjatar om ”verkligheten”, och det är nog så att Bergman gärna hade kommit i starkare kontakt med den värld han hela tiden bekämpar – eftersom han i så hög grad intresserar sig för den.

Konstrasten mellan överdådet, prakten och myset hos Ekdahls familj och askesen, kärvheten och skräcken hos Vergérus – den är så tydligt utskriven att det blir parodiskt, och tyvärr inte särskilt estetiskt utvecklat. En bättre romanförfattare hade väjt undan för den här typen av billig kontrastverkan.

Som film är förstås Fanny & Alexander omåttligt populär, och som jag sa kanske i högsta grad hos de som annars förhåller sig skeptiska till Bergman. Den är stundvis aggressivt inställsam. Ironiskt nog måste teatersällskapet som drivs av familjen Ekdahl följa publikens nycker och marknadsanpassa sig, som om Bergman vill visa konstnärens utsatthet. Det är beklagligt att han kände sig tvungen att göra det med en så publiktillvänd film.   

How to Read Poetry Like a Professor. A Quippy and Sonorous Guide to Verse, Thomas C. Foster, Harper Perennial

Även i USA verkar det vara så att poesin har fler aktiva poeter än läsare. Man kan reagera på två sätt: tycka att det är skandal, kulturskymning, att det finns för många amatörmässiga hobbypoeter. Eller tycka att det är hoppingivande: poesin är förknippat just med görandet, och jag föredrar poeten framför icke-poeten. Om poesin saknar läsare – låt dem som läser fortsätta göra det, se till att den görs tillgänglig, och den som vill hitta fram till den gör det tids nog.

Eller idealiserar jag nu? När jag själv började läsa poesi, 1987, traskade jag in på Domus (som nu heter Coop) och köpte en diktsamling av Bodil Malmsten, Paddan & branden. Tveksamt om det går att göra i dag, det vill säga där hitta en nyutgiven samling av motsvarande, säg Lina Hagelbäck. Eller när jag flyttade till Jönköping, och kunde förse mig ur en vanlig Akademibokhandels digra utbud av nyutkomna diktsamlingar. Nu? Man hittar väl Bruno K. Öijer och kanske Werner Aspenströms samlade. Månpocket gav regelbundet ut samlingsvolymer av världsklassig poesi: Nelly Sachs, Wislawa Szymborska, Joseph Brodsky, Ann Jäderlund. Exemplen kan flerfaldigas.

Nåväl. Jag har läst Thomas C. Fosters relativt tunna och ibland tänkvärda introduktion till det ämne som går under så många namn: poesi, dikt, lyrik, etc. Titeln How to Read Poetry Like a Professor och undertiteln A Quippy and Sonorous Guide to Verse fångar två av detta kära barns namn. Foster är förstås professor – annars får man nog inte ge ut böcker med titlar som denna – och hans bok fortsätter en serie som inleddes med How to Read Literature Like a Professor och How to Read Novels Like a Professor.

Likt andra böcker i denna genre vill Foster ge en definition, och den är antagligen lika vag som de flesta andra definitioner man kan stöta på: ”Poetry uses language to take us to a place beyond language.” Men jag kan gilla en sådan abstrakt utgångspunkt: låt poesin befinnas sig bland molnen ibland, åtminstone i tanken, i teorin – lyckligtvis är Foster också en handgriplig man, med fötterna på jorden.

Foster skriver om amerikanska lärare som kan genomgå sin lärarutbildning utan att stöta på annan poesi än Shakespeare. För en svensk lärare blir reaktionen snarare: och? Han skriver i dialog med en skeptisk (icke-)läsare, det vill säga, någon som låt säga är nyfiken på poesi, men har undvikit det, kanske för att det uppfattas som snobbigt, pretentiöst. Men seriöst: finns sådana människor? För den som vill börja läsa poesi är det väl bara att börja? Och dessutom: den som inte läser poesi läser väl för fan inte heller handböcker i ämnet?

Som brasklapp till Fosters antagande om de allt färre poesiläsarna måste också nämnas internetpoesin, där flera plattformar gör nyskriven poesi tillgänglig. Både den amatörmässiga och den professionella. Den här boken är skriven som om internet väntar på att uppfinnas.

Poesi handlar om livets starkaste känslor – så långt är jag överens med Foster, även om det inte dröjer länge innan vi blir osams. Måste det vara så här? Antagligen: att läsa poesi innebär också att ditt kritiska sinne skärps, och du utrustas med dålig mottaglighet för jolm och flams.

Just flams är det tyvärr gott om när Foster skriver, den typ av skojfriskhet som möjligen fungerar i klassrummet, men i bokform bara ger ett inställsamt intryck.

Allvarligare än så är väl de relativt många felbedömningarna. Bara en inbilsk amerikan skulle läsa Gerard Manley Hopkins med amerikansk accent, det vill säga tro att han betonar r:et i ”air”, för att få fram en poäng om konsonantljuden. Det är också höjden av inbilskhet att hävda att jänkare har bättre rytm än britter (och tro att man komma undan med att därefter anföra just Ted Hughes som undantaget – herregud, Louise MacNeice! Percy Bysshe Shelley! Dylan Thomas! Wystan Hugh Auden! Carol Ann Duffy! William Blake! John Betjeman! För att inte tala om Hopkins då! Och irländarna då? Yeats!).

Det är förstås också ren och skär populism att hata Dante och John Milton, men gilla Robert Frost (för helvete, Frost är en poet för barn!). Mycket i boken ger ett pliktskyldigt intryck: han smyger in Emily Dickinson, helt utan känsla för vad hennes dikter säger och hur de ser ut. Han påstår att Sylvia Plah var galen, och att Lord Byron skrev dikter om sin kusin, när det var kärleksdikter till sin halvsyster. På tal om Shelley är Prometheus Unbound ingen dikt utan ett läsdrama. På tal om Yeats är ”The Second Coming” ingen sonett. På tal om Frost är det en onödig fadäs att inbilla läsaren att han fick Nobelpriset (nästan lika dumt som att påstå några sidor senare att Bob Dylan ”vann” Nobelpriset).

Tar undervisning om poesi död på läsupplevelsen? Det är en fråga som ofta ställs, så även av Foster, men jag har aldrig brytt mig om att besvara den. Om dikten inte tål att undervisas om, då är det en dålig dikt, och då förtjänar den inte att användas i klassrummet. En bra dikt överlever sina tolkningar, sina ibland missriktade läsningar. En bra läsare kan hålla två tankar i huvudet samtidigt: dikten kan plockas isär, men det betyder inte att den måste förbli i det skicket.

Tyvärr har Foster ibland en så begränsad uppfattning om vad poesi är, vad den förmår. Det är också snålt att jämföra med rockmusik som exempel på kollektiv konst och poesi som solitär, när många exempel från senare år visar motsatsen: böcker samskrivna av Athena Farrokhzad och Svetlana Carstean, av Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen, av Johanna Frid och Gordana Spasic, av Marie Silkeberg och Gayath Almadhoun. Jag har dålig koll på samtida amerikansk utgivning, men jag vägrar tro att de ovanstående fyra exemplen är unika för Sverige.

Så även om Foster ibland är bra och jordnära (han gillar exempelvis Seamus Heaney), så blir han så högtravande att jag misstänker att han skrämmer bort sin (icke-)läsare. Hans bok är inte tillräckligt engagerande. Och att mot slutet jämföra poesin med ett slags kall motverkar sitt syfte.     

Gubbas hage, Kerstin Ekman, Bonniers

Kan en bok vara lycklig? Nja, men den kan vara lycka. Som ren lycka uppfattar jag Kerstin Ekmans nya essäbok Gubbas hage, en pendang till den förträffliga Herrarna i skogen, som utkom för drygt tio år sedan. Vad består denna lycka av? Troligen har det att göra med tankeskärpan. Här finns formuleringar som nog bara kommer till den som ägnat ett helt liv åt språket, men till det häpnadsväckande hör hur spänstigt hon fortfarande skriver, och hur roligt man har i hennes sällskap. Hon skriver poetiskt om tomater i växthus, om hagtornsblommorna, om åkervädden, så övertygande att det mest bergfasta asfaltbarnet blir omvänt och vill börja odla sin trädgård.   

Till viss del blir boken också en litteraturhistoria, där Ekman rör sig från romerska skalder som Vergilius och Theokritos, via nedslag hos Anna Maria Lenngren fram till Bruno K. Öijer och Annie Dillard, och många fler. Men till största del är det botaniska essäer, där Ekman registrerar sin omgivning. Nitiskt, men inte docerande eller tråkigt. Underförstått pläderar hon för värdet i att lära sig artnamn, men blir aldrig skrytsam.

Vad ska det då vara bra för? Hon har ett enkelt svar, som hon sufflerar den obildade läsaren: ”Till glädje”. Här finns också ett allvar, i vissheten att det inte var för så himla länge sedan som vi ägde denna kollektiva kunskap, och därmed också behandlade naturen mer omtänksamt. Det blir en både nostalgisk och argumenterande bok, som vårdar naturen (och dess tillfälliga invånare) med all den respekt och kärlek som den gjort sig förtjänt av. 

(Också publicerad i Vi 6/18) 

På dess naturliga plats, Kennet Klemets, Pequod Press

”Allt mörkare. / In i minsta cell. / Allt skitigare.” Orden hittas i inledningen till Kennet Klemets nya bok På dess naturliga plats. Det är en långdikt som ter sig som en naturlig utveckling av ett författarskap som tar sig an skuggsidorna, i diktrader som ger röst åt tvångstankar, förbjudna begär, upprepningar, manier. Rösten blir röster, både privat och universell.

Klemets kan sägas vara den felande länken mellan Johan Jönson och Katarina Frostenson. Han delar den förras samhällsanalys parad med en tillvaro som eroderar, och den senares språkkänsla, där orden huggs fram obönhörligt vackert. Det ger en musikalisk dikt, som jag läser som ett libretto, lika mycket opera som punklåt.      

Det blir också en bok om Sverige, om dagsläget för vår plats. I bakgrunden kan konturerna av en okonventionell kärleksdikt anas. Men mest blir det ett viktigt tillskott i den annars typiska likriktningen av åsikter som torgförs: även så här måste världen skildras, på ett sätt som innehåller det fula likväl som det fina.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/5 2018)