att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 dec. 2014

Seven Myths About Education, Daisy Christodolou


Få saker har fått så stor genomslagskraft i svensk skoldebatt de senaste åren som John Hatties kvantitativa studier om synligt lärande, illustrerat i ett flertal böcker. För all del: hans insatser har varit övertygande, men det finns andra sätt att se på det där dubiösa ordet ”lärande”, som drivits in som en kil i allt som sägs om pedagogik. Jag ämnar inte här och nu ifrågasätta Hatties arbete, utan bara lyfta frågan om det inte går att se på undervisning på andra sätt. Han resonerar utifrån ett ganska kontroversiellt perspektiv, men problemet är att han har så mycket att säga att den med en egen agenda kan plocka lite som hen vill för att få igenom sina egna käpphästar.

Förra året utkom Daisy Christodolous bok Seven Myths About Education, en bok med alla förutsättningar att bli den brandfackla som antänder en ny diskussion om skolan. Ja, man kunde lätt tro det, men jag blir under läsningen allt mer skeptisk till det resonemang som förs, även när jag håller med om de slutsatser som dras. Hon skriver smart, men ibland kan hon komma med lite fyrkantiga för att inte säga dumma exempel, eller att en liten dragning åt det dogmatiska kunde ha filats bort (”Knowledge doesn't indoctrinate; knowledge liberates”). En viss benägenhet till upprepning kunde en lite strängare redaktör ha arbetat bort, dessutom, inte minst med tanke på att boken redan är relativt sparsmakad.

Det är alltså sju myter som har saboterat undervisningen, utifrån det brittiska perspektiv som Christodolous anlägger. Men vi som känner igen den svenska diskussionen känner förstås igen rubbet:
  1. facts prevent understanding
  2. teacher-led instruction is passive
  3. the twenty-first century fundamentally changes everything
  4. you can always just look it up
  5. we should teach transferable skills
  6. projects and activities are the best ways to learn
  7. teaching knowledge is indoctrination.

Nog kan sägas att de sju i flera fall överlappar varandra, att de kunde kokas ned till två myter, där 1-2 och 6-7 hör till det björklundska favoritordet ”katederundervisningen” och 3-5 hör tilll det motsatta lägret ”forskningen”. Mången är de skolforskare, pedagogikgurus, som kommit till min skola för att peka fingret åt katedern för att förespråka forskningen, samtidigt som deras egna presentationer använt tekniker från katederundervisning. Dessutom är det väl så att som man forskar får man svar; forskningen i sig är redan ideologisk, och där kan vad som helst bevisas med hjälp av de rätta metoderna.

Den som ger sig in i skoldebatten får vara hårdhudad, och Christodolou gör något av en journalistisk bragd när hon redogör för de här sju myterna, som ju är bekanta nog för den som arbetar i skolan. Här slår hon hårt mot Rousseau och Dickens, och kanske kunde mer färska skoldemagoger komma till användning som slagpåsar. Dock har hon bred överblick, när hon visar med hjälp av kursplaner hur fakta har fått ge utrymme åt det bedrägligare begreppet ”färdigheter”. (Känner vi igen det från svenska kursplaner? Ja.)

Det är lärandet i fokus. För cirka tio år sedan var det ”eleven i fokus”, för den som minns. Den som lever tillräckligt länge ska nog få uppleva slagordet ”kunskapen i fokus”, även om man kan tvivla ibland. Skolan är alltid i gungning, och därför lyder jag ofta min kollega K:s råd från strax innan hon gick i pension: ”Sitt still i båten”.

Självständigt lärande behöver inte vara i konflikt med lärarlett dito. Christodolou talar från egen erfarenhet som lärare, där hon fick höra att en förutsättning för de goda lektioner var att hon som lärare själv talade så lite som möjligt. Hon hänvisar ofta till OfSTED, det engelska Office for Standards in Education som ungefär motsvarar Skolverket.
Ska vi inte undervisa om det nya då? Mm, men kom ihåg: ”Sitt still i båten”. När Christodolou talar om det nya blir hon som mest övertygande: ”the newer the idea, the more sceptical we should be about teaching it in school, and the older the idea, the more likely it has stood the test of time. […] nothing dates so fast as the cutting edge.” För vi vet inte något om hur framtiden ser ut. Och att anknyta till elevens verklighet – jo, bara det inte görs på bekostnad av en beröringsskräck med källan, med kunskapen. Det raljerades starkt från brittiskt håll när deras GCSE (typ Nationella prov) förra året inkluderade som uppgift ett utdrag från en biografi om Amy Winehouse.

Ett av hennes starka exempel är också Winston Churchill, som sannerligen inte var någon mönsterelev i skolan, utan fick gå om flera klasser. Det han lärde sig där var att få flera års extra träning i engelsk syntax, något han hade oumbärlig nytta av i sitt senare liv som politiker och retoriker. Nå, alla ska inte bli Churchill-människor, men poängen är att man inte kan lära sig något om man inte behärskar grunderna, och där jämför Christodolou med fotbollsspelaren, som måste röra sig från det enkla till det svåra – och inte tvärtom, något som ibland förespråkas i skolan av debattörer som vill se mer av ”forskning”, något som bara devalverar begreppet.

Nåväl, nog kan jag hålla med om att det är ett viktigt bidrag till skoldiskussionen, även om en del av myterna känns en aning förlegade vid det här laget. Det är väl bara skolpolitiker som tror att allt kan googlas? Bara den som har gjort sig förtrogen med sitt material kan googla med omdöme – annars blir man bara utlämnad åt ett godtycke, åt novisens häpnad inför ett hjul som uppfinns gång efter gång efter gång. Ingen bok om skolan är tillräckligt uttömmande, och även Hatties böcker måste läsas med lika stor dos skepsis som entusiasm. Med detta sagt är Daisy Christodolous bok ett av de viktigare bidragen, och inget att avfärda.

8 dec. 2014

Självmord, Édouard Levé


Efter Självporträtt kommer Självmord. Det är en fråga om ren logisk följd, i författaren Édouard Levés version. Det är Pequod Press som ger ut i Anders Bräcks översättning den senare boken, ett par år efter Kristoffer Leandoers översättning av den förra. Den är snarlikt formgiven den förra, som om den skuggar den. Författaren själv tog sitt liv tio dagar efter att ha lämnat in manuset till sitt franska förlag, och därmed ritade han förstås en distinkt prick över sitt i, och gav läsarna en anvisning som är svår att ifrågasätta.

Hans sista roman liknar föregångaren i så måtto att den är tydligt skriven av en konstnär – men om du räds det konceptuella måste du först göra dig bekant med ett nonchalant hanterande av de formella egenskaperna, i denna korta – lite drygt hundra sidor – men täta roman.

Den har en makaber inledning, där författarens vän blir huvudperson, romanens tjugofemåriga ”du” som låtsas hämta ett kvarglömt tennisracket och i stället går för att skjuta sig till döds med ett gevär. Så följer en närgången och vackert inkännande skildring av dennes liv, där Levé låter bilden av vännen svälla för att bilda ett mer heltäckande porträtt än verkligheten tillåter.

Språket är hårt, något som ibland ger associationer till Camus hårt stiliserade prosa i Främlingen: ”Ditt liv hade inte fått sitt sammanhang av utförda handlingar än. Din död gav det detta.” Det är ren outspädd förtvivlan. Huvudpersonen är lika tillknäppt som han är belevad, mer artig än trevlig.

Som sagt är Levé mer konstnär än skönlitterär författare. Det behöver inte vara någon nackdel – det ger honom annorlunda infallsvinklar till hur en berättelse konstrueras och struktureras, och säga vad man vill, men originellt är det definitivt. Han avslutar med en dikt som (kanske) förklarar mer än han har för avsikt att göra. I dikten finns både klichén och sanningen, i de formelartade utsagorna. Vi är alla dubbla, alltid med ett ”både och” inskrivna i våra förutsättningar.

Är det en sorglig bok? Ja, om man väljer den läsarten. Många förment deppiga författare är ju livsbejakande och muntra, om man bara lär sig liksom läsa dem på snedden. Hos Levé blir protagonisten dubblerad – det du han skriver om glider över i ett jag, och den eventuella distans du då har upprättat mot honom förkortas. I boken gestaltas även en skepsis mot berättandet i sig, mot de påhittade sammanhangen, och den likaledes påhittade kronologin.

Är det en självbiografisk bok? Ja, men bara om vi accepterar premissen att alla böcker är det. På något sätt är det ju så: författaren väljs av sina motiv, så hen får vara noga med vad hen väljer att väljas av.

Men självbiografiskt är det i större mening. Det är verkligen en version av ”Here comes everybody”. Vi är väl alla så här lite till mans. Det blir då en vidräkning med vår oförmåga att leva i nuet, våra depressioner och våra vanföreställningar och vår självmedicinering på ett eller annat sätt.

Levé är fortfarande en angelägen författare. Enligt Stig Dagerman hör vissa av oss till självmördarnas släkte; de som talar mycket och ofta om självmordet behöver inte utföra själva dådet. Han hade ju fel, då han frikostigt använde självmordet både som litterär idé och privat sparringpartner, utan att det lyckades hindra honom från att ta sitt liv. Det finns vissa drag av det äkthetspatos som Dagerman uppvisade hos Levé. En anekdot i den här boken berättar om hur protagonisten går på en fest hos en nära vän och är oförmögen att dölja sitt elände inför honom, men när han ställs inför några obekanta uppvisar han en fasad av glättighet. Sådant är lätt att känna igen sig i.

Självmordet påverkar i hög grad hur vi läser Dagerman, kanske just för att han var så ung när han begick självmord. Levé var bara obetydligt äldre, och nog får självmördarna Sylvia Plath, Karin Boye, Ian Curtis, David Foster Wallace i egenskap av relativt unga döda en dödligare skugga över sina livsverk än säg Virginia Woolfs. En nyckel finns kanske i de sorgsna orden i boken Självmord: ”Ditt sätt att lämna livet har skrivit om historien i negativ form. De som kände dig läser om alla handlingar i ljuset av den sista.” Ja – just ”läser om” blir ju den signifikanta ledtråden. Samtidigt som det måste sägas att renodlade facit saknas: så här är livet döden, vill Levé säga.

Den som dödar sig själv kan göra det av många orsaker. Här framläggs hypotesen att man kan göra det av överskott på liv.

7 dec. 2014

Flykten från Berlin 1942, Kaj Schueler


Jag får boken Flykten från Berlin 1942 av Kaj Schueler. Av Kaj, efter att ha pratat lite om den när vi senast träffades i Stockholm. Nä, jag tänkte inte skriva om den här boken först. Men så blir vi belägrade av SD under veckan som gått, vilket lämnar mig utan val. För jag läser och ser parallellerna, om än det kan tyckas som en förminskning av de villkor som Berlin och Tyskland hamnade i och utsattes för under 30-talet. Jag blev också beklämd av ordvalet när Jonas Thente i en text om Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall kallade nazismen för ”1900-talets största skandal”.

I stora drag handlar boken om Schuelers farföräldrar, som hjälpta av en gåtfull konstnär, Franz Heckendorf, lyckas fly till Schweiz från Berlin så sent som 1942, och i förlängningen (1947) till Sverige. Tidigt diskuterar Schueler bevekelsegrunder, att ”människans motiv sällan är huggna i sten, att såväl ondska som godhet, medlöperi som civilkurage, kan vara uttryck för stundens ingivelse eller grundas på principer, att vi själva bestämmer över våra handlingar oavsett om motiven är banala eller ädla.”

Ondskans banalitet, den känner vi igen från Hannah Arendt, ett begrepp som blivit något av en kliché – men här får vi också se exempel på godhetens banalitet. Schueler har hittat ett lämpligt avsnitt från Simone Weils Tyngden och nåden, en av 1900-talets viktigaste böcker, där hon koncist summerar hur ondska och godhet står i ett kiastiskt förhållande till varandra, hur det ondas reella tråkighet liknar det godas fantiserade tråkighet, men hur fantasin om ondska liknar reell godhet. I samma bok kommenterar Weil bitskt det svenska politiska läget för tillfället: ”Tron att andra människor existerar som sådana är kärlek.”

Man frågar sig då om det spelar någon roll vilka bevekelsegrunder som ligger bakom en god handling. ”Love is a doing word”, som Massive Attack sjunger i ”Teardrop”, som en påminnelse om att substantivet är underordnat verbet, att man kanske ska låta bli att söka orsak. Schueler talar hellre om godhet som resultatet av en slump, att vi bara råkar göra det goda ibland. Han rör sig försiktigt mot ämnet, får inget egentligt svar, men det kan vara bra så. Handlingen i sig är tillräcklig. Han tar inte mycket plats själv, med undantag för ett otäckt övergrepp vid en bensinstation i Tyskland på 60-talet, som påminner honom om hur nära intoleransen och hatet ligger, att det vi kallar nazismen inte är en unik enskild eller avslutad händelse.

Här dras inga förhastade slutsatser heller. Noggrant men inte uttömmande skildras läget i Berlin under 30-talet, förutsättningarna för ”skandalen”. Vi ser här hur det gjordes möjligt, hur det fortfarande i maj 1942 kunde finnas så relativt många judar kvar i Berlin – de var ännu nödvändiga som arbetskraft för nazisterna.

Schueler nämner den amerikanska författaren Cynthia Ozicks kategoriska fördömande av allt tyskt, alla tyskar, att en bojkott kunde gälla 10 000-15 000 år framåt. Han omtalar detta med förståelse, utan att dela hennes omedgörliga inställning. (Jag minns att vi talade om förlåtelse en gång, och att jag nog var oresonlig än Kaj: jag förlåter inget.) Men han nämner också Ludvig Igras fenomenala Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet, den tunna bok som ändå lärt mig så mycket om nazismens psykologi. Det är ett litet steg för människan att begå skändligheter, ja, men steget till godhet är lika litet, antyder Schueler. Hans bok är ett porträtt av två människor han inte riktigt lärde känna – de lärde sig aldrig svenska, och blev väl aldrig assimilerade i sitt nya hemland.

Flykten från Berlin 1942 är en bok som liknar ett pussel som inte blir komplett, några av de viktigaste bitarna saknas. Men i så måtto liknar den livet: vi saknar ofta de viktigaste komponenterna för att begripa ett skeende. Kanske ändå bör vi läsa med Simone Weils ord som ledsagare, med fiktionen som komplement till verkligheten. Av Herta Müllers romaner lär vi oss exakt hur det känns när hjärtat läggs i halsgropen i väntan på de bryska dörrknackningarna från säkerhetspolisen, och litteraturen har möjligen ett försprång över reportaget i förmedlingen av dessa känslor. Men vi behöver båda, för att göra pusslet mindre ofullbordat.

6 dec. 2014

Krönika i sten, Ismail Kadare


När Modernista passar på att återutge tre böcker av den albaniske författaren Ismaïl Kadaré skippas de diakritiska tecknen i namnet (trema och akut accent) och han får heta Ismail Kadare, efter internationell praxis. Det är kanske inte så mycket att fästa sig vid: desto mer glädjande att de ens ges ut, då det rör sig om en författare som skriver så bra.

Jag läser Krönika i sten, en roman från 1971, i Britt Arenanders översättning från franskan, om belägringen av en albansk stad under andra världskriget. Staden har identifierats som Gjirikoastër (med diakritiskt tecken), och den namnlöse pojken, ja, vi kan väl enas om att han kan presentera sig med ett ”Kalla mig Ismaïl …”

Temperamentet som framträder är det som skapar det genomgående intrycket, men också naturens våldsamma motstånd, så som Jenny Högström beskriver det i sitt förord. Naturen som besjälas, som ges liv och mer än bildar en fond till skeendet blir det delaktigt, till en av karaktärerna, som alltså inrymmer pojken och kompisen Illyr, och släkt, andra illbattingar, samt vuxna som beter sig underligt. En natur som får liv, men som inte bryr sig: ”Himlen var ogenomtränglig och likgiltig”, lyder summeringen efter de fientliga flygplanens inledande manövrer över staden.

Temperamentet: ja, det är humor av det uppgivna slaget, en satir som odlas av de sammanbitna läpparnas ofördragsamma bekännelser. Under bekymrens yta försöker man hitta fram till en påtvingad normalitet, en låtsad normalitet. För barn ter sig världen alltid i förändring, men det kan orsakas under mer eller mindre dramatiska former. Det finns inget elegiskt i Kadares skildring av hur staden våldtas av ockupationsmakten, utan övergreppet sker omärkligt.

Parallellt med den objektiva krönikan som fogas in i berättelsen – krönikan som verkligen ger sken av att ha skrivits i sten, med sina lakoniska redogörelser för små och stora händelser, där dödsfallen skapar en förljugen ordning när de ställs i rad. Oskuld och erfarenhet, det är Kadares uppgift att skilja dessa förmenta polariteter, och kanske det inte kan göras tydligare än när han låter sitt eget namn hamna mitt i en sådan ”Lista över dödade under det senaste bombanfallet: L. Tashi, L. Kadare, D. Djik, K. Dhrami E.”

Hos sin morfar får pojken i sin hand Shakespeares pjäs Macbeth, som givetvis är alldeles för mycket för honom, alldeles för svår, alldeles för lämplig som introduktion till det hemska som är på väg att ta över hans tillvaro. Häxeriet från fiktionen tar sig in i hans värld. Hans uppvaknande är både intellektuellt och emotionellt.

Händelserna ter sig för den unga protagonisten udda, i avsaknad av logiska samband. Kaos bjuds in, och pojken klarar inte av att avkoda dess orediga avsikter. Något ont tar sig in, både bildligt och bokstavligt, och Kadare lyckas visa hur den här anspänningen påverkar befolkningen i staden, utifrån pojkens förundrade och smått skeva blick. Nerverna hamnar på utsidan, och läget ter sig allt mer akut.

För som Malin Ullgren skrev i DN efter SD:s famösa presskonferens i tisdags när de talade i drygt tjugo minuter om att invandringen är deras enda fråga, att det är ett parti som håller på att belägra Sverige. Förändringen smyger sig fram, ter sig så oskyldig att vi inte orkar lägga märke till den. Vi görs till barn inför den.

I slutet av 90-talet gjorde Roberto Benigni filmen Livet är underbart (La vita è bella), och skapade debatt om det var tillåtet att skämta om andra världskriget och holocaust. Men på 70-talet gav ju Imre Kertész ut sin Mannen utan öde (Sorstalanság), och likaså alltså Kadares Krönika i sten. För att inte tala om Chaplins film Diktatorn (1940). För Kadare blir det absurda perspektivet det enda vettiga när det vanvettiga sätter normaliteten ur spel. Det Faulkners romaner lär ut är hur elastisk människans förmåga att uthärda är, och Kadare skriver vidare i den traditionen. Men Faulkner är storslagen och visionär, medan vi här har att göra med en författare som är mer jordnära. Ett skrivande som tar sig in med hjälp av andra medel, andra mekanismer.

Hur man anpassar sig till ovälkomna förändringar, det är också vad Kadare försöker gestalta med sin roman, som följer orons trådar och låter den löpa kors och tvärs genom minnena. Det mönster som bildas är långt ifrån lika regelbundet som det vackra men kanske missvisande omslaget till just den här utgåvan. Det rör sig ändå om en berättelse som är oerhört skarp, manande, och svår att värja sig mot. Att släppa in den här boken betyder att också släppa in mardrömmen och nederlaget – det mänskliga nederlaget. Kadare skriver om det ohyggliga, utan att någonsin låta språket färgas av de dystra erfarenheterna.

3 dec. 2014

Vid Grand Central Station där satt jag och grät, Elizabeth Smart


Det är vanskligt att tala om favoritromaner. Av någon anledning får jag ändå ofta frågan, men mina svar har varierat. Att göra listor är tortyr. Den bok jag oftast har svarat är förmodligen ändå Elizabeth Smarts roman Vid Grand Central Station där satt jag och grät, och när Lind & Co ger ut den i nyutgåva måste jag läsa den, eftersom jag plockar fram någon av de gamla utgåvorna jag har ungefär vart tredje år.

Det som väcker mitt intresse den här gången är i första hand Annina Rabes förord, där hon talar om de dekadenta inslagen i den, men också om hur beroende den är av kontraster, och styrs av irrationella principer, som gör den egentligen svårsmält för en sansad läsare.

Däremot lever den ut fantasin, för även om den skildrar en kärlekshistoria är dess föremål nästan helt avlägsnad från skeendet – det är åtrån i sin retroaktiva form, och det är kanske därför Morrissey gillade den så skarpt.

Men det speciella med den är också att den är så definitiv, att det är ett nu eller aldrig som förmedlas. Elizabeth Smart har här uppfunnit ett skrivande helt utan skyddsnät, helt förbehållslöst. Det är ett av litteraturens större risktaganden.

Hur då? Jo, för hon går ju för långt hela tiden, riskerar att borra ned sig i klichéer, i schabloner, i bombasmernas högljudda hyperboliska landskap, där det enda hon tillåts gulla med är superlativen. Sådan utropsteckenprosa kan få vilken läsare som helst att dra öronen – öronen! – åt sig. Här trängs spöken och änglar, med månen över sig och helvetet under fotsulan.

Hennes värld är besjälad och pulserar av liv, med ett språk som låter extasen ta kommandot. ”Som Madame Bovary träffad av blixten!” löd Angela Carters träffsäkra omdöme. ”Som Lena Andersson med elgitarr!” kontrar jag, för här är det rocklyrik skriven innan Elvis ens hunnit lära sig stämma gitarren. När Nick Cave sjunger ”Point the figure-head at the storm” och när P J Harvey sjunger sin ”Send His Love To Me” är det med en poetik de har lånat från den här romanen.

En av poesins egenskaper är att vidarebefordra starka rader. Prosa brukar gå andra ärenden, ha andra funktioner. Att Smart också skrev poesi tillåter henne att ge de starka raderna utrymme. Med ett precist bildspråk: ”Min vagga är inuti. Den vaggar, men det är en orkan som vaggar den. Dess medar får mig att blöda.” Där finns en omedelbar enkelhet i vaggan och orkanen, sammanfattad i en bild som summerar hela romanen, blir dess mise-en-abyme.

Smarts ärende är att ge kärleken en dragning mot undergången, mot katastrofen: ”Hans förkortade ansikte visar sig i profil på vindrutan likt ett oregelbundet diagram över min undergång, obarmhärtigt som en matematiker, ett hånfullt bihang till alla mina goda föresatser.” Förloppet är dömt: intrigen rör sig mot utplåning, och romanen är full av dödsmetaforer. Paradiset ligger nästgårds med förtvivlan. Och kärleken dödar, som det heter i rocklåtarna.

Full av bibliska referenser, full av Rilke, full av Homeros, full av Shakespeare, full av Emily Brontë, full av Dante, full av mytologi, full av sagor … Att säga att bägaren flödar över är att säga för lite: det är blodet som rinner över, blodfloden, blodhavet. Ursinnet är Smarts drivkraft. Och distanslösheten, den där oproportionerliga dimensionen som är så farlig att söka upp, för att den så lätt ger ett löjeväckande intryck.

Fast det märkliga är att Smart vet att kärleken minsta av allt är blind, och hur klarsynt hon är: hur hon går mot katastrofen med kavata steg, hur hon vet att det som är kontentan av hennes kärleksaffär är ingenting annat än sorg. Hon väljer den frivilligt ändå – därför att sorg ändå är något, att i den futtiga världen finns värre öden, värre utgångar. Brist på känslor är värre: här väljer inte bara Smart smärtan, utan hon väljer den emfatiska smärtan, för att den känns.

Det är lagen utan stort L, den uråldrigare lagen som är nästan pre-religiös, i denna bok som lever så mycket på sin religiösa symbolik. En hednisk kärlek och rentav olaglig, där hon inte drar sig för att blottlägga det amerikanska hyckleriet. Smarts bildspråk är som sagt på gränsen till att bli skrattretande, där lyckan och misären stämmer träff, ackompanjerad av begärets övertoner. Med metaforer som detonerar – högre än bomber! Högre än regeringskriser! För det finns inget annat adekvat språk till dessa högljudda känslor.

Kärleksparet är större än sina omständigheter, större än tiden. Ja, för tiden sätts ur spel, den usla klocktiden där fem minuter ersätts av det mer korrekta fem år, och med nuet som utmanas: ”Det är nog, nuet, och fastän det kommer utan någonting så ger det mig allt.” Då kan man ignorera sekunderna som viner förbi. För logik kan förnekas, och i stället för att vara en logisk varelse kan hon vara en bio-logisk varelse, en som gråter i det mest offentliga rummet.

I en fristad av biologi, av storhetsvansinne och av inbillning. Kaxig och fräck, för Smarts stil är både litterär och gatusmart. Det blir överslag av show not tell också. När känslorna slits sönder, eller om det är språket. Kriget utgör då en lämplig fond – romanen utkom 1945. (Kusligt nog antar hon i romanen att hon kommer att leva i ytterligare 40 år: det blev 41 …)

Men att klaga på bristande verklighetsförankring, att anropa realismen – det är en felbedömning. Så här ser söndertrasade känslor ut – på riktigt, säger Smart. Så här ser feberdrömmen ut, den konkreta visualiseringen av hoppet och misströstan. I en fängelsecell. Där hon greppar instrumenten, slår an sina domedagsackord i sitt orfiska anfall.

Det var när 2000-talet inleddes som Lind & Co instiftade den här serien ”Nittonhundra”, där Vid Grand Central Station där satt jag och grät utgör nummer 23. Här samsas en hel del minor classics, alltså inte helt självklart kanoniserade böcker. Att bevaka fortsättningen torde vara desto mer självklart, med förhoppning att de ska fortsätta vara så skickliga när de vaskar fram böcker som annars blir oupptäckta. Den här boken, till exempel, har kvar sin förmåga att antända läsaren. Jag blir påmind om exakt vad jag ska svara nästa gång jag ombeds ha en favoritroman. 

Texten fortsätter här och här

2 dec. 2014

Och årets julklapp är … diktsamlingen!



Med risk för att låta som en rättshaverist: inte heller i år blev årets julklapp en diktsamling …

Handelns utredninginstitut utser som bekant varje år en produkt som årets julklapp, något som ska uppfylla följande kriterier: ”vara en nyhet eller ha fått ett nyväckt intresse för året, svara för ett högt försäljningsvärde eller säljas i stort antal, representera den tid vi lever i” (www.hui.se).

Vad som valdes i stället för diktsamlingen blev aktivitetsarmbandet. En googling lär mig att det räknar kalorier och sömntimmar, och jag vill inte raljera över den rådande hälsotrenden, men jag kan inte förstå varför det är viktigt att ha koll över varenda fotnedsättning och varenda sekund som tillbringas i spinningsmaskinen. Inte vill jag veta hur många (själv)mål jag gör när jag spelar innebandy på tisdagarna. Jag spelar för att det är roligt, inte för att veta hur hög min puls är efteråt; det räcker med att veta att den är hög.

Ungefär lika hög som när jag läser bra dikter. Men av motiveringen ”representera den tid vi lever i” att döma ser diktsamlingen ut att vara på väg att bli lika övergiven som fickuret eller bahytten. När jag flyttade till Jönköping i slutet av 90-talet var jag besviken över att det var så svårt att hitta fram till boklådornas sektioner med lyrik, som flyttades runt i butikerna till allt oländigare ställen.

Föga anade jag att det kunde bli värre. För då var det ändå möjligt att traska in där och bland ett rikt utbud kunna köpa Aase Bergs Mörk materia, efter att ha läst om den i tidningen. Nu trängs i bästa fall en handfull diktböcker under rubriker som ”Tänkvärt & roligt”, och en samtida motsvarighet till Bergs relativt smala bok kan en aspirerande läsare inte hitta där.

Förvisso, man kan köpa diktböcker i nätbokhandeln, men det förutsätter att du vet att de finns. I tv-programmet babel är Bruno K. Öijer ett stående poet-alibi vart sjätte år eller så, men annars trängs de engelskspråkiga prosaförfattarna där. En av Nordens mest spännande författare överhuvudtaget, Martin Glaz Serup gav ut sin andra bok på svenska i oktober, men det är bara Jönköpings-Posten och Helsingborgs Dagblad som har recenserat Romerska nätter.

Så om jag själv får välja årets julklapp blir det Romerska nätter av Glaz Serup: en djärvt skriven bok som ger nya perspektiv på världen. Den är både tänkvärd och rolig. Dessutom blir den en utmaning för aktivitetsarmbandet när det ska mäta din ökade puls vid läsningen av dessa upphetsande dikter.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/12 2014)

29 nov. 2014

Snubblar till upprätt läge, Helena Sinervo


En av mina kolleger, mattelärare, berättar att han ”trillade söderut”, som ett sätt att berätta att han åkt till – ja, någon plats i Skåne, tror jag. ”Kan man inte säga så?” frågar han troskyldigt när vi håller masken och ser lite truliga ut. ”Klart som fan att man inte kan det”, svarar jag”, ”vi är språkfascister”. Men jag skojade ju, för det är sådant språket är till för, att vrida och vända på begrepp och uppfinna nytt innehåll.

Helena Sinervo är finsk poet, och Ellips förlag ger nu ut i Agneta Enckells översättning den fylliga samlingsvolymen Snubblar till upprätt läge, en titel som får mig att tänka på kollegans uppfinningsrika språk, och ja, även här finns en typ av nymodigheter som är uppfriskande.

Sinervo skriver alltså på finska. Lika bra som vi är på att läsa finlandssvenska poeter som skriver på svenska, lika dåliga är vi på att läsa de som skriver på finska, inte bara därför att översättningarna har varit relativt fåtaliga. Jag läste häromåret Mirkka Rekola i ellerströms lilla serie, och så har jag förstås läst han med skägget, Pentti … Saa … ursäkta, ska googla ett efternamn här … Saarikoski.

Det här är en ordentlig samling, som föst ihop sju böcker publicerade mellan 1996 och 2014. Sinervo är född 1961, och räknas som ”en av Finlands viktigaste samtida lyriker”, enligt förlaget. För en gångs skull är jag helt ense med principen att välja ur olika böcker, då jag annars brukar förorda att översätta en samling i sin helhet.

Det beror på att Sinervo byter stil och tonfall genom sina böcker. Hur ofta kan det sägas om svenska poeter? Nä du, öppnar du en bok av Göran Sonnevi vet du vad du får, och även om Ann Jäderlund till det yttre skriver annorlunda har hon ett unikt idiom som gör att du alltid känner igen hennes dikter (ett blindtest, nämner du – bring it on, säger jag). Det svenska idealet är den enhetliga stilen.

Här är det befriande att läsa utan förutfattade meningar. Sinervo kan skriva våldsamt : ”När den uppenbarade sig mitt bland snarkningar och spyor, / var hemsk som alla änglar. / Barnet var ett barn och våldtogs, / hundens tänder skallrade käken i lås och brann av, / ett enda skott genom kvidandets simmiga öga / ett enda måsskri, som skär genom den tjocka himlen / och den inre verkligheten exploderar till skärvor i albumen.” Det är förstås Rilkes farliga ängel som åsyftas här: annars är referenserna och allusionerna av diskret slag, även i denna sublima långdikt ur den äldsta boken Sininen Anglia (Blå Anglia), som tidigare publicerats på svenska i Lyrikvännen 1999.

Jag kommer objuden” är en fras som löper anaforiskt genom hela långdikten, och jag läser i noterna att finskans uttryck är dubbeltydigt, och också kan betyda ”Av eld objuden”. En sak som går förlorad i översättningen, men Enckell är tillräckligt förfaren för att kompensera i andra sammanhang, och skapar högt förtroende för sin kompetens som översättare.

Måhända går Sinervo så långt in i sin metod, tar varje poetik till sin yttersta (eller innersta) spets, och därmed tvingas överge den inför nästa bok – i upptäckten att det inte går att skriva vidare. Det är ett intryck som man kan få av att läsa hennes dikter, att de är skrivna utifrån en kompromisslös inställning. Tilltalet är hårt, definitivt.

Humorn är finurlig, en ironi som smyger fram till dig som en fastkedjad hund vid cykelstället – den där som såg så beskedlig ut, men vars bett därför var så mycket värre. Med andra ord: hennes bett är kraftfullare än hennes skall.

Snarare än den metafor som många uppfattar som poesins väsen vill jag förorda den varierade upprepningen, något Sinervo verkligen behärskar. Hon skriver dikter som river och sliter itu en verklighet, och hellre än att arbeta med bildspråk arbetar hon med bilder, i starkt visuella dikter; kanske det därmed är det som håller ihop hennes disparata diktböcker, att det finns en medveten bildbehandling där, i viljan att visualisera ett skeende.

Hon skriver våldsamt, nämnde jag, men här finns en spridning i olika riktningar. Hon skriver ofta påfallande vackert också:
Jag ser på er då ni sitter och
                         känner morgonen på pulsen,
sörplande kaffe och saft,
                         då en vänlig bro sträcker sig
från öga till öga
                         och på kylskåpet
börjar flaskornas tomrum
                         plötsligt susa
som en orörd skog”,
som det heter i den bok som på svenska kunde heta ”Oden för örat”. I den sista boken, från i år, skriver Sinervo allra mest apart, inte bara till formen utan också i vokabulären. Det låter spännande, och man önskar läsa mer ur den än det futtiga urvalet här.

Tyvärr saknar boken innehållsförteckning, så det är lite otympligt att leta sig fram genom de olika sidorna, då den som sagt var innehåller ett urval ur sju olika böcker. Trots den invändningen är det här en nästan storartad bok, en insats som borde kunna väcka ett slumrande intresse för vad som händer i vårt grannland.

28 nov. 2014

Lilla Augustpriset 2014


Jag går från en konferens till en annan på jobbet, men är lite för tidig, måste vänta i tio minuter. Så medan de andra diskuterar ärenden som inte rör mig i ryggen sysselsätter jag mig med att läsa färdigt den novell som vann Lilla Augustpriset 2014, i den antologi som jag fick med mig från Augustgalan i måndags.

Mina förväntningar är lågt ställda. Principiellt brukar jag ha svårt för den typ av texter som nomineras, när jag tidigare har försökt läsa de här samlingarna. (Med undantag för 1998 års bok, då min elev Karin Kjellin blev nominerad.) Men något händer där i konferensrummet. När jag läser de sista två sidorna tappar jag andan eller om det är hakan, jag vet inte i vilken ordning. Min kollega I som också har läst novellen ser att det blänker i mina ögon – det är en så ny situation, hur gör man ens och vad säger man? – och hon blir förvånad att det finns något som ”till och med” jag kan bli berörd av.
Novellen är Matilda Villegas Bengtssons novell ”Orangeriet”. Hon vann i måndags, och blev förstås lika glad som pristagare i den här kategorin brukar bli. Och varför gråter jag när jag läser hennes novell?

Kanske för att den är så relativt ovanlig. Det är den kortaste novellen av de nominerade. Men även om juryn poängterar att det gemensamma för flera av bidragen är ensamhet som kan leda till möten är det i hennes novell skildrat med ett helt annat djup än i de övrigas. Som förstås är oförskämt välskrivna, men kanske så prydliga att man ibland längtar efter mer bus.

Den typen av bus ägnar sig Villegas Bengtsson åt, när hon gör sig skyldig till några kanske lite väl ungdomliga språkliga upptåg, som inledande versaler i varje ord, kanske en gång för ofta. En viss valpighet kan skönjas, men det kan också ursäktas. Betydligt mer imponerande är den ”När ingen ser mig”-anafor som bildar novellens ledmotiv, helt enkelt för att det är så snyggt gjort. Det allra mest imponerande är hur levande hennes huvudperson är, och hur hon lyckas skriva så oraffinerat utan att det blir banalt. Dock vill jag inte säga för mycket om innehållet, utan rekommenderar att du hittar fram till novellen själv (den finns att läsa här).

Inte heller vill jag lägga för stora förväntningar hos Matilda Villegas Bengtsson. Det här är en angelägen historia som hon har hittat en helt passande form åt, men det är en helt annan sak att bygga en karriär som författare. Lyra Ekström Lindbäck, som vann Lilla Augustpriset 2008, blev nominerad i år. Men man blir nominerad för en bra bok (hennes debut Tillhör Lyra Ekström Lindbäck tyckte jag ju inte alls om), och att skriva en sådan är ett (ännu) svårare uppdrag än att skriva en lyckad novell.

Som god tvåa i konkurrensen kanske man får säga att Annina Claessons lika finurliga novell ”Badrummet” kvalar in. Den är nästan lika drabbande, och använder en stilistisk finess som faktiskt fungerar, om än det kan bli nästan lite väl uttänkt. Den är berättad i baklänges ordning, och då förmedlar hon en sorg på ett nytt sätt som ändå blir igenkännbart.

Att en tjej skulle vinna priset var väntat. Till att börja med var fem av de sex nominerade tjejer. Under 2000-talet har fjorton tjejer och en kille vunnit Lilla Augustpriset. Bland de 44 nominerade sedan 2007 finns endast fem killar. Att skriva är svårt, men vad man kan säga om de här bidragen är att det ändå går att skriva bra som oetablerad. Ja, jag skulle nästan säga överraskande bra.

27 nov. 2014

Slut. Symbolisterna vid tidens ände, Kristoffer Leandoer


Kristoffer Leandoer är poeten som blev skräckförfattaren som blev ungdomsförfattaren som blev översättaren som blev essäförfattaren som blev författaren till det smått magnifika modersporträttet i September. Ganska många av Leandoers tidigare ömsade skinn finns representerade i den bok som ges ut i höst på Pequod press, Slut. Symbolisterna vid tidens ände.

Alltså är det inte enbart essäisten som tar hand om drygt halva boken, i introduktionen av den kulturella epoken symbolismen, utan också översättaren, i den ganska generösa antologidelen som följer. Nä, för när Leandoer skriver essä tänker han som poeten, i infall och idéer som läggs på tvären, och här finns också en del eftergifter till både skräck- och ungdomsgenren, i urvalet författare och de motiv som behandlas. (Av den händelse journalister läser detta: var vänlig sluta referera till litterära epoker som genrer: de gör sig bäst som just epoker.)

Till det yttre kan denna fina bok påminna om Gunnar Hardings projekt, när han med tre böcker kring sekelskiftet presenterade romantiken. Långa essäer följdes av översättningar. Symbolismen är ju också den naturliga fortsättningen på romantiken, med samma överdåd och samma längtan efter – mer. Oklart eller ointressant vad detta ”mer” består av, bara en längtan efter att fylla den grå tillvaron med färg.

Att bildkonsten är viktig för symbolismen är inte märkligt: de lever i symbios med varandra, litteraturen och måleriet. Och det är – liksom fallet med romantiken – poesin som är symbolismens modus. Det visuella är ett avgörande inslag i det skrivna.

Jodå, Leandoers bok är föredömligt pedagogisk, när han med sina ofta korta kapitel går igenom författare efter författare. Flera bekanta namn följs av några mindre omtalade, men det är intressant nästan hela tiden, även om en viss mättnad uppstår när han likt en trollkarl plockar fram ännu en exotisk kanin ur sin hatt, eller när upprepningarna blir för frekventa; även om Baudelaires albatross är en fin bild för den som flyger snyggt i estetikens sfärer men rör sig klumpigt på jordisk mark så klarar den inte av att tillämpas på hur många exempel som helst.

I rättvisans namn skriver Leandoer engagerande, men också lättillgängligt. Det blir då en bok för alla, det vill säga: alla som orkar uppbåda något slags intresse för den här tiden (sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet). Det är skrivet på förmedlarens tonfall. Sedan kan väl invändas att han är lite för förtjust i semikolonet; hellre det än motsatsen, svarar jag då.

Symbolismen kan alltså förklaras som att romantikens längtan ersätts av girighet, efter en ännu praktfullare skönhet. Gud ersätts med konst, ja, en hednisk dyrkan av estetik. Symbolismen och dess mindre uppfostrade syskon dekadensen. Synestesin, med rötter hos Baudelaire, blir då emblemet för epoken, ett utslag för denna brist, girigheten efter mer. Det blir ibland lite för mycket, att författarna tar i så deras texter spricker. Tyvärr – för lika ofta som jag gläds under läsningen av översättningarna, att få läsa något av alla de namn som nämns i essäerna, lika ofta får jag intrycket att deras texter glider in i varandra och då blir det svårt att säga vem (vad) som har skrivit vad (vem). När lager läggs på lager, bild på bild, hamnar vi långt bort från det som ska skildras. Å andra sidan tilltar också vår egen girighet, i takt med att vi får veta allt mer om de symbolistiska gynnarna.

Vi får veta en del om den historiska tiden också, om den politiska oron, om Dreyfus-affären. För parallellt med estetiken löper samhällsengagemanget, utan att det tillåts bli en paradox. Allra minst är det fråga om konst för konstens egen skull. Dessa poeter klarar av att hålla två bollar i luften samtidigt. Leandoers tes är att symbolismen måste förstås som en antihumanism. Gärna för mig. Som en mindre jobbig variant av surrealismen.

En risk med Leandoers kunnighet är att han blir så ivrig att berätta att intrycket blir spretigt. Om Harding lät sin prosa röra sig i häst och vagn-tempo är tempot här stegrat till snabbtåg (ibland upplockad av rymdfarkosten), med intryck som glimtar till men inte tillåts dröja sig kvar eller sjunka in. Rastlöst vidare mot nästa fynd, nästa namn, nästa upptäckt. Dock ska jag säga att Leandoer är en bra författare, och skriver med fin inlevelse om författare som det är helt uppenbart att de betyder mycket för honom, som Pierre Loti: ”Ju närmare människor stod honom, desto olyckligare gjorde han dem. Allra mest olycklig gjorde han utan tvekan sig själv.”

Urvalet är strikt franskt, med några kortare utflykter till främst Oscar Wilde. Å andra sidan påstod jag nyligen, när jag skrev om Terry Eagletons pjäs Oscar den helige, att Wilde var mer fransk än irländare. Vi har bilden klar i Sverige, av dandyn och sprätten, som ibland totade ihop lite drama och lite noveller och dåliga dikter, men det har till stor del med vår översättningskultur att göra: han skrev också hyperskarp kritisk prosa. En av poängerna med Leandoers bok är hur många av symbolismens författare kom från andra länder än Frankrike, och hade franska som sitt andra språk men valde att skriva på franska (Wildes Salome är bara ett exempel).

En av de större hjältarna i boken är förstås Stephane Mallarmé, vars dikter fortfarande väntar på adekvata svenska översättningar. Leandoer gör goda försök i den här boken, inte minst när den betydande Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen översätts i sin helhet. Hans essä om författaren och den pläd han bär på ett berömt fotografi läste jag härom året i ett nummer av tidskriften Hjärnstorm.

Så ja, det är verkligen en praktfull bok. Jag antar att om några år kan den bli lika illa förfaren som mina gamla Hardingböcker om romantiken, det vill säga att jag plockar fram även den här då och då för att kolla upp detaljer och avnjuta översättningarna. Leandoer är i sina essäer bra på att hitta mönster, de osynliga trådarna som binder samman tidsandan. Sådant kan bara den som gjort sig förtrolig med materialet.

Om jag ska komma med några invändningar handlar det om marginella saker, som påståendet att det är Strindbergs fel att vi fortfarande inte läser JK Huysmans, eller att Leandoer troskyldigt undrar om Edgar Allan Poe hade humor (hade han läst Erik Carlquists kompletta översättningar av novellerna hade han inte längre undrat), samt att han inbillar sig inte förstå varför kvinnlig homosexualitet inte uppfattas som lika hotfull som manlig.