att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 juli 2018

The Chandelier, Clarice Lispector, translated by Benjamin Moser & Magdalena Edwards, New Directions


Mycket har redan sagts om Clarice Lispectors svåra stil, hur den antingen förhäxar läsaren och gör hen till lojal tillbedjare eller får hen att känna tristess eller rentav avsmak. Misstaget många gör är att tillämpa en reguljär läsart – då upptäcker man bara hur koncentrerat och intensivt språket är, och det är svindlande och man tappar besinningen och då kan man tycka att det är underbart eller ledsamt, eller bara förvirrande. Likaså blir det nog för en utomstående tröttsamt med alla devota hyllningar, den internationella Lispectorkult som har uppstått under 2000-talet.

Så hur ska man läsa? Jag var definitivt inget fan, ingen tillbedjare, när jag för kanske femton år sedan började med Stjärnans ögonblick, och tyckte att det var för mycket av allt. Sedan läste jag Aase Bergs ivriga recension av Passionen enligt G.H., men det var fortfarande för mycket, så jag läste om Stjärnans ögonblick, och det var explosionsartat. Från en sida till nästa blev jag övertygad. Så förlåt mig alla utomstående, men bättre än så här går det inte att skriva.  


Efter debuten med Nära det vilda hjärtat (1943) blev Lispector ett begrepp i hemlandet Brasilien. Drygt tjugo år gammal hade hon skrivit en originell roman som förnyade hela samtidslitteraturen. När hon tre år senare återkom med O lustre blev läsarna mer förbryllade än beundrande. Den väntar fortfarande på att översättas till svenska (den svenska översättningen innehåller sju titlar), men har i år för första gången översatts till engelska som The Chandelier, av Benjamin Moser och Magdalena Edwards. Moser har skrivit en suverän biografi om Lispector, och Edwards har skrivit suveräna essäer om henne.

Det här är alltså ingen omedelbar och lättillgänglig Lispector-roman. Med sina drygt 300 sidor tillhör den hennes längre och mer tålamodsprövande; av de jag har läst är bara The Apple in the Dark (också oöversatt till svenska) som varit längre, och det är något av en prövning att ta del av det outspädda ordflödet över så många sidor, i synnerhet när hon ignorerar kapitelindelning och i stort sett andra avbrott. Det går att hävda att man kan läsa den här som en provkarta över vad hon i senare böcker skulle göra starkare och bättre i sina senare böcker, men det är inte heller riktigt sant.

Handlingen är som vanligt rudimentär. Virgínia växer upp på landet tillsammans med sin excentriske bror Daniel. De lever symbiotiskt, åtminstone gillar hon honom förbehållslös,t och de bildar ett ”Society of Shadows”, men när hon blir vuxen blir hon misstänkt för att ha skvallrat att mamman varit otrogen. Hon åker hon till staden och ingår en slags relation med den gifte mannen Vicente. Sedan återvänder hon till vischan.

Alla dessa uppbrott! Lispector är skicklig på att skildra vad som sker i det inre hos den som flyr något. Hennes kvinnor må förefalla sakna kontur, och det är som att världen rör sig för snabbt för dem: det blir för många intryck för dem att hantera.

Lispector ersätter den yttre världen med den inre. Redan i inledningen finns en av hennes många dödsscener, när Virgínia står på en bro och färdas in i det mörka, in i det som finns inom henne själv. Där är det mörkast: där känslorna finns. Hon registrerar sensoriskt omvärlden, men ännu skarpare tecknas porträttet av hennes inre. Uppmärksamheten den alstrar, detta liv byggt på tankfullhet.

Paradoxalt nog är hon, i likhet med till exempel den stackars Macabéa i Stjärnans ögonblick, en beskedlig varelse. Även som vuxen reagerar hon och tänker hon som ett barn. Men inte på det förtjusande sättet, utan som ett ängsligt barn, ständigt på vakt – hon som mobbarna alltid sniffar sig fram till. Och de elaka finns i hennes omgivning, hos den ofta illvillige brodern, hos den nästan likgiltigt eller bara banalt onde älskaren. Varför är de så grymma mot henne? Svaret är som alltid också banalt: bara för att de kan, för att hennes personlighet uppmuntrar till att bli utnyttjad, för att hon inte ser ut att ta någon skada. Om du har en annan bild av människan har du fel, eller har undkommit grundskolan. 

Daniel är grym, egoistisk, och Virgínia följer honom i blind lydnad, som en hund. I sitt ”Skuggsällskap” konstruerar de sina egna motton: för honom ensamhet, för henne sanning. Lispector uppfinner sin egna form av mystik, där just sanningsanspråket är något som är en gemensam tråd. För Virgínia visar sig detta i hennes önsketänkande: ”I want to go beyond the limits of my life, without words, only the dark power guiding itself […] She would hand over her own heart to be bitten, she wanted to go beyond the limits of her own life as a supreme cruelty.”

Varför grym? För att världen är sådan. Romanen är berättad i tredje person, och hon tillåts inte bli förlöst som individ – den formen av transcendens är inte möjlig i Lispectors värld. Hennes kvinnliga figurer styrs av ominösa krafter, krafter som man uppfattar är starkare än författarens. Det vill säga: de går mot sina öden så att säga i strid mot författarens intentioner. Och det som sker är ödesbestämt, oavsett om man tror på ett öde med gemener eller med inledande versal. Vad bryr sig ett öde om vad en människa eller romanfigur tror på?

Kristallkronan från titeln är en ljusspindel som finns i barndomshemmet, och den utgör en slags isvarelse genom berättelsen, även om det är för mycket sagt att kalla den symbol. Lispector leker med våra föreställningar om hur vi brukar uppfatta användningen av sådant. 
   
Virgínias fantasier blir allt mer oroande, i denna långa textmassa. Vad det handlar om blir upptäckten av sig själv. När hon blir förälskad i Vicente blir hon ”Horribly happy”. Vad det handlar om är också uppriktigheten. Om att vara ärlig mot sina upplevelser av världen. Då blir de här böckerna sanna återgivningar av hur det är att leva. Virgínias världssyn bildar en slags inverterad bildungsroman, helt i avsaknad av kulturellt kapital, som om författaren medvetet vill skildra någon som inte har förmågan att lära sig av sina misstag, någon som inte utvecklar sin personlighet utifrån de erfarenheter hon gör. Ingen glädje utan farhågor, ingen njutning som inte samtidigt är galen, och ingen extas som inte följs av kval.  

Det sker också genom att det som gynnas är känslorna snarare än intellektet. Till det mystiska med Lispectors böcker hör att de ändå, trots att hennes karaktärer är med förlov sagt så dumma, lyckas vara så intelligenta när de är så styrda av känslor. Förtjusningen och äcklet är lika starkt:

”At the moment when the rush would stop – and would it ever stop? she didn’t know that she was wondering while moving through disgust and through darkness – she would fall violently in-what, suddenly walking fast after the fall, guiding herself without wasting time to make up for the lost life, guiding herself to-where, eyes open, alive, without cruelty toward herself and without pity or pleasure because she would no longer need to punish herself, without a single word, that was it, without a single one, by God, washed as if after a great rage.”

Passager som denna kännetecknas av brådskan och hätskheten, som om berättarrösten inte snabbt nog kan komma fram till sin slutsats – som alltid anländer i häpnadsväckandets skrud. Men också i en del egenheter, som i denna boks flitiga bruk av upprepningar för att ge emfas, det som retoriken kallar epizeuxis: ”her shriveled soul was avoiding, avoiding”, som det står strax efteråt. Här, i det ovan citerade, finns ord som också väcker häpnad: ”in-what” och ”to-where”, ett brott mot grammatiken. Tidigare engelska översättningar har mildrat den här typen av våldsamheter, medan det pågående arbetet med att på nytt översätta samtliga hennes böcker respekterar de ibland avvikande ordformerna.    

Lispectors stil växlar mellan de hårda, kategoriska utsagorna som är omöjliga att bestrida (de följer en sanningens logik), och de vaga, dunkla och diffusa mumlandena som är sanna på ett mer oroväckande sätt – för de är sanna på ett mer gåtfullt, hemlighetsfullt sätt. Och kanske det kan hjälpa någon läsare, att använda denna dynamik som en slags livboj: växelspelet mellan klarhet och dunkel, hur sanningen framträder på olika sätt.

Då blir det en fråga om hur man ska gripa sig an det som kommer till en. Det finns en exakthet i Lispectors prosa, ett sätt att förhålla sig till definitioner som jag inte kan hitta hos andra författare (möjligen i Emily Dickinsons poesi). Men det är också fråga om en ny  typ av definitioner, av ett mer spontant slag. Definitioner som hjälper en att inte hitta sig själv, utan mer om att upptäcka sig själv:

”Stripped of memory she was living her life simply without ecstasy; yet a strange attention would sometimes overtake her, vaguely she was trying to think how she had emerged from childhood toward the ground, she was trying to orient herself to no avail; in an odd moment it would seem to her that she’d lived the same instant in another age, in another color and in another sound – her rhythm would suddenly break off, she would halt and with a calm made of shock and caution fumble in her interior, try to discover.”

Ett lugn som baseras på chock och varsamhet! Det är en slags likgiltighet som blir idealet för de här kvinnorna som huserar i Lispectors böcker. ”How dare I live”, uttrycker sig Virgínia vid ett tillfälle, och det är kanske en typ av ödmjukhet som blivit oroväckande ovanlig under de 72 år som gått sedan boken publicerades. Att kombinera barnets rastlösa rörelse mot världen med den vuxnes likgiltigt flegmatiska frånvändhet – det är kanske den formel som tydligast förklarar Lispectorvärlden. Dilemmat består i att barnet har kapaciteten att registrera utan verktygen att analysera och förstå, medan den vuxne kan tyda verkligheten utan förmågan att ta in den på ett adekvat sätt.   

Varför vi gillar det här då? Det kan vara för att hennes karaktärer så tydligt är solitärer. Om man läser – om man är en riktig läsare – då är man också delaktig i liknande sysslor. Vi som läser känner igen oss, vi delar den här erfarenheten. Hennes karaktärer är också kantstötta och utstötta, och troligen säger även det något om oss som läser. Högstämt avspänt skildrar hon också en vardag: man dricker kaffe, röker en cigarett, åker en buss, inte mycket mer händer.

Att man inte läser Lispector för intrigens skull har sedan länge blivit en truism. Men det förblir svårt att beskriva hennes språk, utan att ens avgränsningar blir urvattnade. Allt det vilda och otyglade blir udd- och tandlöst när det ska förklaras. Som belöning får vi ta del av tanken – både i dess flyktighet, och i dess beständighet, liksom hur dess begränsningar kan överskridas.  

15 juli 2018

Wilde’s Women. How Oscar Wilde Was Shaped by the Women He Knew, Eleanor Fitzsimmons, Duckworth Overlook


Det liknar ett skämt: en bok om Oscar Wildes kvinnor, den torde bli världshistoriens tunnaste bok, hö hö hö … Fast Eleanor Fitzsimmons bok Wilde’s Women. How Oscar Wilde Was Shaped by the Women He Knew lyckas ändå fylla drygt 300 sidor, utan att behöva slå knut på sig själv. Det blir en biografi som är tillräckligt specialiserad för att utgöra ett nytt inslag i Wilde-forskningen, men ändå fungera som en tillräckligt allmän introduktion för att egentligen vem som helst kan börja läsa om honom med den här boken.

I olika kapitel får vi lära känna inte bara de sedan tidigare bekanta kvinnorna som var viktiga, i första hand modern Jane och hustrun Constance, liksom hon som skulle få smeknmanet The Sphinx, författaren Ada Leverson. Samt en del andra, till exempel historien om hur Wilde brädades av Draculas författare, Bram Stoker, som gifte sig med Florence Balcome. Han var vän med Wildes mor, och det lär också ha varit hon som uppmuntrade honom att skriva just Dracula.


Ur ett textperspektiv finns ingen älskvärdare författare än Oscar Wilde. Inte för att han skriver smekfullt eller insmickrande – snarare innehåller hans bon mots rejäla doser kritik mot både individen och samhället – men mer tack vare att han motarbetade dumheten och tråkigheten, och att han visar sådan förståelse för människan i hela hennes förråd av egenskaper. Få författare har varit lika klarsynta som Wilde – och då gäller det inte enbart i bedömningen av sin omgivning, som han så skickligt demaskerade, utan också i modet att rikta sökarljuset mot sig själv. Böcker om Wilde blir nästan per automatik dramatiska och spännande.

Var han då enbart vänlig och välvillig? Absolut inte. Han kämpade dock för kvinnors rätt att klä sig ledigare: liksom i så många andra avseenden var han här långt före sin tid. När han föreläste i USA dominerades publiken också av kvinnor, helt enkelt därför att han tog upp ämnens som appellerade till dem. Att kvinnor gillade honom var kanske inte så konstigt, men varför var de så förtjusta i honom? Enligt Lord Alfred Douglas berodde det på att han var en så bra lyssnare. Man kan säga mycket om 1800-talets män, men om detta stämmer utgjorde Wilde ett undantag. 

Hur viktig modern Jane var för utvecklingen av barnet och den vuxne Oscars personlighet går inte att överskatta. Det är också svindlande att ta del av hennes omgängeskrets, alltifrån ett av Lord Byrons barnbarn till Karl Marx dotter samt en farmor till Djuna Barnes. Hemtamt rör sig Fitzsimmons genom sina källor, men refererar inte enbart, utan ser mönster och visar med stor kännedom orsakssamband. Viktig var också systern Isola, som dog när hon var tio och han var tolv: dikten ”Requiescat” är en enkel och omedelbar påminnelse om hur djupt sorgen nådde honom. 

Gemensamt för kvinnorna omkring Wilde, genom hela hans liv, är att de är starka, självständiga, och ofta snabbtänkta och roliga. Så var redan hans första stora kärlek, Florence, hon som i stället gifte sig med Bram Stoker. Hon kallades ”never dull”, något som förstås utan modifikation kan appliceras även på Wilde. I den här boken återges en blyertsteckning som han gjorde av henne, jag tror inte jag har sett den tidigare: den är väldigt stark.

Några andra kvinnor som på olika sätt stöttade Wilde eller var viktiga för hans utveckling, både som människa och konstnär, var författarna Maria Louisa Ramé, som kallades Ouida, och Ada Leverson, som kallades Sphinx (hon skrev sin egen version av Wildes dikt ”The Sphinx”, och kallade den ”A Minx”). Bland skådespelare Ellen Terry, men i ännu högre grad Sarah Bernhardt. Återigen: få manliga författare etablerade så många och så nära relationer till kvinnor som Wilde. Låt vara att han troligen är mest berömd för att ha varit bisexuell – något som ärligt talat kan kvitta för oss när vi bedömer på vilka sätt han tog kvinnors skapande på allvar och fungerade som understödjare åt olika kreativa kvinnor. 

Till stor del blir Fitzsimmons bok en upprättelse för Constance, hustrun, som trots att hon ägnats ett par biografier inte blivit tillbörligt uppmärksammad. Här får vi också en del saker tillrättalagda, som ryktet att Wilde gifte sig med henne för pengar – sanningen var att hon inte alls var så välbeställd som man trodde och har trott. Hon var också viktig för Wildes karriär, i dess initiala skede. De hade också ett större intellektuellt utbyte än vad som tidigare har föreslagits. Hon gav ut egna sagosamlingar, till exempel. Så sent som 2015 lanserades teorin (i tidskriften The Lancet) att det som var hennes dödsorsak var MS.

Det som dödade henne indirekt var förstås också fängelsedomen mot hennes make, det som mer eller mindre indirekt inte bara tog kål på hans egen hälsa och fick honom att dö lite drygt tre år efter frigivandet. Under de två åren i fängelse dog ju både hans mor och hans hustru, och strax efter frigivandet dog också hans två år äldre bror Willie.

Det kan finnas en del spekulativa drag i Fitzsimmons bok, som i en del avseenden liknar en typ av litterärt biografiskrivande som blivit populärt på senare år. Å andra sidan liknar ju Wildes liv en saga – en saga som blir en grekisk tragedi. Han hade enligt samtida utsagor en röst som kunde bota tandvärk. Fitzsimmons har en lämplig stil, som aldrig ställer sig i vägen för sitt ämne: tacksamt nog är ju ämnet nästan alltid intressant.

13 juli 2018

Vittnesbörda, Freke Räihä, Smockadoll


Med en lång rad auktoriteter, i första hand poeter och kritiker (87 stycken inalles), inramas Freke Räihäs senaste bok Vittnesbörda. Dessa auktoriteter presenteras i fyndiga notiser, så poetiskt skrivna att Räihä borde ansvara för nästa stora litteraturhistoria. Han skriver om nödvändigheten i att skriva, i att vittna, och gör det med exempel från nazisternas koncentrationsläger. ”Om jag säger …” inleder många av hans rader: ”Om vi står på en evig tröskel. / Om vittnet inte lever längre. / Om jag säger att skrivandet är en gräns.”

Poeten blir i Räihäs version den som rör om i grytan, genom att så starkt visa hur viktigt minnet är. De olika rösterna blir trådar som pekar ut möjligheterna, i en mångstämmig och stundtals aktivistisk dikt. Det är allas ansvar, det som sker i världen. Med så många röster att förhålla sig till kunde det ha blivit osjälvständigt, men det här är en ovanligt personlig bok, även för att komma från Freke Räihä, som ju har gett ut en hel del egensinniga böcker.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/7 2018)

12 juli 2018

10TAL:s Klimatvrede


Någonstans, jag minns inte var, berättar Stig Dagerman att han är pessimist i det korta perspektivet, men optimist i det längre. Inte för att det hjälpte honom. Går det att kombinera, undrar jag förskräckt: är inte pessimismen starkare än så? Det vill säga: släpper man väl in den i sitt tänkande tar den över helt.

När jag för fem år sedan läste 10TAL:s temanummer ”Klimatsorg” kände jag vrede, och när jag nu läser deras senaste nummer (#29/30) med temat ”Klimatvrede” känner jag sorg. Och tänker återigen på Stig Dagerman. Hur ska man förhålla sig till klimathotet? Det känns som om hela världen har enats i ett motsatt förhållningssätt, att vara optimist i det korta perspektivet, men pessimist i det långa – tyvärr är det ju det långa perspektivet som får det sista ordet.


Har världen hamnat i värre skick under de fem år som gått? Enligt tidskriftens logik har alltså sorgen övergått i vrede. Vrede är bättre, tänker jag, eftersom det leder till mer handling än den förlamande sorgen. Nu är det visserligen inte konstnärer och författare som ska anklagas för att stoppa huvudet i sanden, och mycket av de diskussioner som fördes 2013 fortsätter att föras. Måhända med mer ilska än då. Kanske vi borde, med Sofia Robergs ord från detta nummer, ”sörja för världen innan vi sörjer den.”

I numret finns texter som uppmärksammar naturen, och visar att människan alltid har varit lika mycket beroende av den som dess överlägsne (och stundtals arrogante) härskare. Dikter, essäer, bildkonst, där allt visar enad front mot uppfattningen att ingenting behöver göras. Om än det sägs på skilda sätt.

Här kan nämnas två norska perspektiv på vad som håller på att hända: Espen Stuelands elegiska text om ökade vattenstånd och dess konsekvenser för framtidens människor, och  Øyvind Rimbereids sakliga konstaterande att teknologin gjort oss oförmögna att längre uppskatta en ursprunglig kontakt med naturen. Eller natur hit och natur dit: litteraturvetaren Elisabeth Friis vill ersätta begreppet natur med miljö, i enlighet med Timothy Mortons idé från 2007 i boken Ecology without Nature. Hon undersöker de skandinaviska författarna Gunstein Bakke, Katarina Frostenson och Ursula Andkjær Olsen, och det är engagerande och fantasifulla läsningar, även om det mest intressanta sker i överblicken – att de skildrar en antiantropocentriskt önskan att låta trädet bli en del av det mänskliga.

Som synes dominerar det skandinaviska perspektivet, något som torde vara en följd av att det på senare år skapats fler beröringspunkter mellan Sverige, Norge och Danmark, med ett allt större intresse för utbyte. Det är till gagn för oss alla. Här finns dessutom bland annat John Swedenmarks text om isländska jöklar, och texter av islänningen Sjón, liksom ett utdrag ur Sigbjørn Skådens s/f-roman Heim, skriven på samiska, och fotografier av finländska Noora Sandgren.

Men även Victor Malms långa essä om Gunnar D Hanssons, vars makrilldikter kanske inte kvalificerar som ett uttryck för vrede, men desto mer av avståndstagande från den rådande tidsandan: ”Hansson dras till kuriösa och tragiska undantag, till det som befinner sig så långt bort från njutningsekonomin och underhållningsindustrin som möjligt.” Det är säkert sant, även om jag tror Malm håller med mig att det är både njutningsfullt och underhållande att läsa Hansson.  

6 juli 2018

Hjärtat och andra dikter, Aleksandr Pusjkin, översättning Annika Bäckström, Ellerströms


Enligt den seglivade myten var de romantiska poeterna världsfrånvända och självupptagna gnällspikar. Inget kunde vara felaktigare. De drömska inslagen kontrasteras mot radikal idealism. Det sociala patoset är också det som genomsyrar den stora ryske poeten Aleksandr Pusjkin, något som blir tydligt också i det relativt utförliga urval som nu publiceras i den lilla volymen Hjärtat och andra dikter.

Det är dikter som rör sig mellan sublim naturlyrik – i synnerhet en fantastisk dikt om havet – ironiska dialoger med förläggare, krig och farsoter, personporträtt av armod och misär. Jag känna en intensiv saknad efter en tidsanda (början av 1800-talet) då poesin fick vara inte bara så här kvick och livfull, utan också betydelsefull och ofrånkomlig, och som gav så fritt spelrum åt fantasin. Överallt visar sig Pusjkis rörliga intellekt, hans brinnande temperament, hans engagemang i andra livsöden: ”Hjärtat lever i framtiden, / det närvarande är sorgligt: / allting i ögonblicket förgår; / det som förgår blir oss dyrbart.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/7 2018)

4 juli 2018

Henrik Ibsens Hedda Gabler


Electra Hellman som Hedda på Dramaten 2016
Hon blir en ny sorts kvinna – hon som vägrar självupp­offringen. Hennes självmord kan tolkas som en symbolisk fullbordan som bekräftar kvinnans öde på 1800-­talet, att upphöra som individ när hon fullgjort sina äktenskapliga plikter. Det är så man ska uppfatta Heddas äckel inför sin omgivning, något som starkast kommer till uttryck i förhållande till tant Julianes curlande för det vuxna barnet Tesman. Att Hedda säger nej till familjen kan handla om att hon vill slippa dela moderns öde: att bli en suddig ­figur i marginalen. Däri ligger också motståndet mot att överge faderns namn: hon är mentalt kvar i ogift  ställning och vägrar acceptera äktenskapets premisser och konsekvenser. Naturligtvis förnekar hon graviditeten, liksom hon förnekar allt smek under smekmånaden, och bestrider därmed de övertydliga sexuella anspelningar Tesman sprider omkring sig.

Jag har skrivit en understreckare som handlar om en ny bok om Henrik Ibsens Hedda Gabler. Hela texten finns här

1 juli 2018

Det cyniska tillståndet, Sven Anders Johansson, Glänta


- Så varför skriver du?
- För att skapa mellanrummet mellan oss.

Så här till synes lättvindigt uttrycker Sven Anders Johansson sig om sitt arbete, i sin nya bok Det cyniska tillståndet. Men det är bara till synes lättvindigt, för Johansson är verkligen intresserad av att utforska vad som sker om man tar det där återigen till synes förkastliga steget ut ur konsensus, bort ifrån den rådande ordningen. Det kan ske genom att aktualisera Pasolinis berömda tvärvändning i att hylla den underbetalda polisen som arbetarklassens sanna hjältar, och kalla studenterna som gjorde revolt bortskämda brackor.


Låt oss återvända till ”mellanrummet”. Det är just det som kan saknas när svenska intellektuella uttalar sig. De gör det ständigt i vetskapen att de har alla svar redo, och att andra ska tycka likadant. Johansson vill bejaka osäkerheten, och det är bland annat det som gör honom så nödvändig: att han skapar utrymme åt de egna tankarna. Mindre handlar det om att hamra in teser eller att nynna samförståndets trygga vaggvisa, och mer om att ge förutsättningar till egna slutsatser – slutsatser som hellre liknar ofärdiga modeller, ritningar mer än färdigbyggda hus.

Liksom ironi är cynism ett begrepp som mer är frågan om konnotationer än definitioner. Du måste själv bestämma vad det betyder. Jo, Johansson tar in antikens kyniker, men han är i sanningens namn mer angelägen om att ta in samtiden, och det är inte första gången han gör det i sina essäer. Kynikernas argument var att leva som man lärde, att agera i stället för att skriva. En filosofi som ska vara ett exempel – en praktik. Det här leder rätt in i aktivism, något Johansson kvickt avfärdar, eller åtminstone problematiserar (jag återkommer till den knuten).

Ska vi bekämpa eller bejaka cynismen? Det är den akuta frågan som avhandlas, i denna dagboksliknande text från åren 2015-2017. Därför är exemplen fortfarande aktuella: Trump, kulturprofilen, terrordådet på Drottninggatan, flyktingkrisen, Nordeas flytt till Finland, med mera. Om kulturprofilen levereras en hård dom mot alla de som i decennier deltagit i eller hyllat hans verksamhet: ”Ni stod och minglade och föreläste i knäna upp till skit utan att märka det […] Cynism är inte Teratologens groteskerier, Johan Jönsons hat eller ens Stig Larssons plumpheter. Cynismen finns i diskrepansen mellan vittnesmålet ovan och minglandet på Manilla, högtidsdräkterna i Börshuset, skålandet på Nobelmiddagen, ivern att vara gentleman. Falskheten i det.”   

Med andra ord: det finns all anledning att ge upp. Det roliga med Johanssons bok är att det är precis det han uppmanar oss att göra.

Men hallå, hur kan det vara konstruktivt? invänder du. En bärande tes i den här boken är att den typ av aktivism som blivit vanligare på senare år i hög grad är att den ska marknadsföra det egna jaget. Man behöver inte gå så lång som att kalla det ”godhetsknarkande”, men man kan med Adornos ord hänvisa till det som ett narcissistiskt skådespel, som fungerar identitetsstärkande men utan att vara intresserat av en egentlig samhällsförändring.

Så Johansson går ett steg längre i ifrågasättandet, och gör något mer än att låta problemet stanna vid en fråga om moralisk överlägsenhet. Allt som gör vår tillvaro bättre (tekniken), så som exempelvis Hans Rosling påpekade, gör den ju också sämre (förstärker vår ensamhet). Då blir avståndet till uppgivenhet förkortat: vi kan ändå inte göra världen bättre, låter det.

Eller? Jag skriver detta i efterdyningarna av Sveriges förlustmatch mot Tyskland i fotbolls-VM, där ett avgörande misstag av inhopparen Jimmy Durmaz ledde till en hatstorm påhans instagramkonto. Givetvis uppmanas till motaktion, där användare uppmanas skriva uppmuntrande, vilket kan te sig sympatiskt, men som med Johanssons argument blir en menlös protest. Ungefär som när telia häromåret hade sin kampanj #hatahat. För det är ju en aktivism som infantiliserar och inte tar problemet på allvar, något som bara utger sig göra det, men mer vill positionera sig. Att ta ställning – och allra helst visa att man tar ställning – blir viktigare än innehållet i sig.

Då blir det allra viktigast att visa på sociala medier att man tar ställning, något som visade sig bara häromveckan när Elaine Eksvärd kritiserade svenska män för att bara bry sig om fotboll, när det samtidigt fanns barn i USA som obarmhärtigt separerats från sina föräldrar. Det blir viktigast att med ett inlägg på instagram visa att man bryr sig, för det är det enda sättet för hen (i det här fallet han, eftersom hon menade att kvinnor i högre grad postade bilder om barnen i USA) att demonstrera sitt engagemang.  

Jodå, man kan invända att det är en cynisk position Johansson då intar, men det är också hela hans poäng: skulle det alltså vara värre? I förlängningen har frågan om miljön reducerats till att premiera de som köper miljövänligare bilar, när det vore mer logiskt att premiera de som avstår från bilar överhuvudtaget. Inom kort kommer världen ändå att vara obeboelig, något som kommer att få dagens flyktingströmmar att te sig beskedliga: något att tänka på alla de svenskar från en viss samhällsklass som i dagsläget väljer att bosätta sig i Thailand eller Spanien, för att de ondgör sig över bristen på sol, mängden tiggare, kommunisterna i regeringen, eller vad det nu är som fått dem att röra på sig.   

Men jag vill inte pådyvla någon några åsikter, för det gör verkligen inte Sven Anders Johansson (som tidigare bara hette Anders). Han lär dig att tänka själv, och det enda märkliga med boken är väl egentligen att den utkommer i Gläntas serie Hardcore, något som indikerar att den skulle vara smal eller svår. I själva verket är den ovanligt lättfattlig och bred, och borde nå fler än de redan frälsta (inte för att Johansson predikar, men … du fattar).

30 juni 2018

The Master’s Tools Will Never Dismantle the Master’s House, Audre Lorde, Penguin


Hej, du som är i opposition (det finns så många sätt att vara i opposition på, så jag antar att det gäller alla som läser): tro inte att du kan åka snålskjuts på din motståndares redskap, du måste bygga dina egna. Så säger Audre Lord, som identifierade sig som ”Black, lesbian, mother, warrior, poet”, och hon gör det i en helt underbar essä som ingår i den pastellgröna serien Penguin Modern, med fem korta texter på lite drygt 50 sidor.

The Master’s Tools Will Never Dismantle the Master’s House lyder essän som fått ge boken sin titel, och det är hela tiden stark läsning. Om vreden var undertryckt i Malin Lindroths Nuckan, som jag nyss läst, är den här i öppen dager. Lorde är överhuvudtaget inte de subtila nyansernas författare.


Och jag inser ju att det är, på sätt och vis, jag som är den ”mästare” som titeln apostroferar, i kraft av att vara vit, medelålders man: jag är fienden. Men varför blir jag då så upplivad, på samma sätt som när jag läser säg Valerie Solanas SCUM Manifest? Är det inte en läsning som behöver problematiseras? Jag återkommer till det strax.

Lorde menar att poesin kommer från en mörk plats. Hon anger det kvinnliga skrivandet som en motpol till det manliga, som koncentrerar sig på ordvitsar och lyx. En generalisering och förenkling, förvisso, men poängen är hur hon vill ersätta lyx med hopp och drömmar – realiserbara drömmar, nota bene. Drömmar måste resultera i handling, menar hon, och vill uppnå nya uttrycksätt, som i högre grad prioriterar känsla som bas för människans existens. Där kan det egna språket födas, om vi återupptäcker det slumrande inom oss.

Känslan är en del av hennes projekt, och som hon behandlar även i en text om erotik som grund för hela ens liv, en energi som ger färg åt hela ens existens. Den energin har sin grund i vreden, där hon bryter mot den klassiska farhågan, ni vet ”håll ett tal i vrede och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin har ångrat”. Men vi kan inte nå varaktig förändring om vi inte besegrar hyckleriet som är latent hos oss alla.

Lorde riktar sig mot vita kvinnor, och det är frigörande att ta del av hennes erfarenheter, eftersom hon skriver om det självupplevda. Det är knappt en gnutta teori, och nästan bara praktik, trots att hon kommer från universitetsvärlden. Hon är ateist, men predikar i sitt tilltal. Titelessän är också mer tal än föreläsning.

Faran med att träda fram så som Lorde gör, och som hon också identifierar, blir att idéerna hålls fram som undantag, där det upprätthålls särskilda listor, temadagar, speciella kurser (women’s studies), och det är väl det jag menar med att min egen läsning behöver problematiseras. Hur kan jag så ofta tycka att kvinnor skriver intressantare litteratur än män? Det beror inte enbart på att många kvinnor på 1800-talet tvingades skärpa sin receptionsförmåga med att kalibrera sin uppmärksamhet som i högre grad passiva lyssnerskor än som aktiva talare (notera att det inte finns en feminin form av talare, enligt words stavningskontroll som inte godkänner ”talerskor”).

Nä, kvinnor skriver underifrån, och jag kan identifiera mig med det, om än det i somligas ögon förstärker mitt hyckleri. Samhällets hat riktas mot alla utsatta grupper, och tyvärr har inte mycket ändrats sedan Lorde skrev dessa texter mellan 1977-1982. De som hatas är de som samhället inte ser nyttan i: de fattiga, bögarna, men också kvinnor. Samt alla som inte är vita: tänk Romelo Lukaku, belgaren som får höra att han är belgare när han gör mål men att han är belgare med kolonesiskt ursprung när han missar – eller för den delen Jimmy Durmaz, som efter ett ynka misstag i en match mot Tyskland fick utstå flera tusen rasistiska kommentarer.

Just detta att inte mycket har hänt på drygt trettio år är mer än beklagligt. Det talas ibland om saknaden efter personer med moralisk resning: vad skulle Stig Dagerman ha sagt om Sverigedemokraterna, till exempel? Det är inte svårt att föreställa sig vad Audre Lorde skulle ha sagt om Donald Trump: hon skulle ha haft anledning att vara ännu argare. Vad hon visar med sina essäer är att vreden visst kan vara en konstruktiv kraft (”anger is an energy”, som John Lydon insisterade i Public Image Ltd:s ”Rise”). ”There is no such thing as a single-issue struggle because we do not live single issue lives”, låter hon hälsa som ett budskap från det förflutna till den ständigt likartade populismen.

Inte heller är Lorde någon änglalik feminist: till skillnad från exempelvis Beyoncé är hon inte någon superhjälte utan skavanker, utan man kan ana tillkortakommanden och bräckligheter i hennes pansar. Hennes budskap är att du måste börja jobba med dina styrkor, hur obetydliga de än ter sig: hennes egen styrka är inte bara ilskan, utan också optimismen, som faktiskt smittar av sig. Det finns också en tilltro till energi hos hennes medmänniskor, och det är en aktivistisk kraft som borde gå att tillämpa.  

Sveas son, Lena Andersson, Polaris


Slöjdläraren Ragnar Johansson är huvudpersonen i Lena Anderssons nya roman Sveas son. Fast egentligen heter huvudpersonen Sverige: hans mor Svea ska förstås uppfattas som en symbolisk landsmoder. Ragnar själv blir då den typiske svensken, som raskt omfamnar alla nymodigheter. Bara för att i eftertankens kranka blekhet upptäcka att moderniteten också bär på nya problem, som att privatiseringarna får brevbärare att krocka i trappuppgångar, och den obefintliga nyttan med internet.

Karaktärerna förblir fyrkantiga, inklusive dottern Elsa, vars skidåkarkarriär upphör när hon börjar läsa Kafka och Gyllensten. Nä, jag blir inte särdeles imponerad av denna idéroman, som vill teckna ett satiriskt porträtt av svensk mentalitet. Satiren är ovanligt slapp för att komma från författaren som gav oss den fyndiga och vassa Duck City för lite drygt tio år sedan. Här ägnar hon sig mest åt att pricka av den samlade informationen som ska ge oss det svenska kynnet (däribland lita på staten och bli förbannad på artiklar i DN).      

(Också publicerad i Vi 7/18)

29 juni 2018

Kvar, Eva Ribich, Trombone


I Trombones serie ”Svavel” ges Eva Ribichs nya bok Kvar ut. Med sina sexton sidor blir det en kort långdikt, om ett diktjag som rör sig i en övergiven lägenhet. Spöklikt, och man anar att det är något som har föregått besöket. En separation? Kvar i lägenheten finns spåren av en annan, ett oidentifierat du. Diktjaget vidrör de kvarlämnade sakerna, telefonen, stolarna, sängen, och minns en tillvaro i rummen ”där / ljuset från fönstret fortfarande / faller, väggen är varm, skrovlig / under handen, ojämn av väv”.

Ribich debuterade på slutet av 90-talet med ett par lovande böcker, men har hållit en låg profil på senare år. Det är synd att hon inte når fler läsare med sin lågstämda men skarpa dikt. En outsäglig ensamhetskänsla pyr ur denna minimala diktsamling, och ger den suggestiva berättelsen kontur och skärpa. Kvar hos läsaren finns funderingarna, som en illustration till att frågorna alltid är mer fruktbar mark för en poet än svaren: hur blev det så här? Det får vi inte veta, och det är jag tacksam för.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/6 2018)

Nuckan, Malin Lindroth, Norstedts


Your silence will not protect you. Audre Lordes uppfordrande ord återkommer hela tiden när jag läser Malin Lindroths essäbok Nuckan, som gör ett försök att reclaima en försvagad kvinnoposition. Hon gör det för att befria begreppet från skam, och gör det även i en anda som kan sägas går Lordes aktivistiska ärende. Hon skriver att det är dags att inse att tystnaden inte hjälper dig.

Men givetvis nämner hon inte Lorde, för det är inte den typen av bok. Hon nämner inte heller Edith Södergrans lika uppfordrande ord, ”Jag är ingen kvinna”, även om det också är en rad som återkommer till mig under läsningen, och något som åtminstone diskuteras av Lindroth: är nuckan ens en kvinna?


Boken blir en självbiografisk genomgång av hur det är att ha blivit bortvald, av att leva ensam i en tillvaro som gjort tvåsamheten till fetisch. För, som hon säger, det finns fortfarande något häftigt glamouröst i att vara singel, men bara unket och tragiskt i att vara ensam – när ensamheten konsoliderats till levnadssätt.

Så det är en bra och viktig bok. Utan att Lindroth egentligen behöver göra en poäng av det finns det en feministisk agenda här. De ord som signalerar negativitet är knutna till könet: när jag gick i lågstadiet försökte min lärare reclaima (”återupprätta”, sa hon säkerligen) ordet käring, genom att påvisa att det ursprungligen betydde kärleksring, och att det därför var något fint, en komplimang. (Givetvis finns det inget etymologiskt stöd för att hon hade rätt.) Det finns ett stigma också i ordet nucka, att det inte bara är fult utan också behandlas som något smittosamt. Kallas du nucka hamnar du i underläge.

Först måste Lindroth meddela vad det betyder, för uppskattningsvis förstår inte 90-talister och yngre ordet. Men, liksom ett annat ord ungdomar inte förstår, våp, ligger det där som en underström i språket, som hotar att dra ned den som kallas det. Det är oerhört uttrycksfulla ord. Att det saknas en manlig motsvarighet till både nuckan och våpet är betecknande. Lindroth menar att det finns ”en avgrund” mellan hur manlig och kvinnlig ensamhet beskrivs i media, men jag är inte säker på att det riktigt är så: dock reserverar hon sig, och skriver kort om norrländska gammpojkar, fast nog omgärdas även de av ledsamhet och rykten om oegentligheter.  

Hon tar itu med skammen, och det är i första hand därför hon har skrivit boken, för att sluta skämmas. Hon ger nuckan en röst. Det självupplevda hanteras korthugget och rakt, när hon sexton år gammal åker till USA som utbytesstudent och får veta att hon bokstavligt är odejtbar. Upplevelsen att vara apart har redan fått fäste, men vad hon bland annat visar är hur oerhört viktiga orden är, hur de lägger sig i ens medvetande och till sist blir en del av ens personlighet. Hon kan formulera exakt hur det känns att vara den ingen vill ha.

Hon visar också att olycklig kärlek kan vara dramatisk och spännande, medan ensamheten bara blir tragisk och olustig. Hennes berättelse om att vara ingens flickvän är mer sorglig än arg. Det är sakligt och tålmodigt skrivet. Vi får en inblick i ett elände, utan att Lindroth känner sig nödgad att vältra sig i den. Det är personligt, utan att det privata tar över och får det att bli för intimt: likaså är det befriande fritt från självupptagenhet.

Det är en bok om att tillhöra, för att parafrasera Carina Rydberg, den lägsta kasten. Det slår mig att Rydberg i sin bok Den högsta kasten skrev mycket om sin ensamhet, och att det även hos henne fanns ett återupprättande av en utsatt och kritiserad position, att hon försökte vända det beklagliga till triumf. Men det finns ingen triumf i Lindroths historia – den följer den klassiska plotten, med kedjan förnedring-hopp, fast nä, det här är ingen munter solskenshistoria.  

På 1800-talet kunde nuckan uppleva en kortare frist, när den ogifta kvinnan tilläts vara myndig. Det fanns också ett överskott av ogifta kvinnor. Men det fanns och finns inget utrymme för någon annan kvinnoroll än horan/madonnan. En nucka hotar den dikotomin. Och självföraktet kommer alltid utifrån. Nuckan blir ett manifest, en text som kommenterar underifrån, ger styrka åt de kuvade.

Malin Lindroth skrev för snart tjugo år sedan den suveräna romanen Vaka natt. Sedan dess vet jag att hon arbetat som dramatiker, men jag har saknat henne som prosaförfattare. Hon berättar om en skrivkramp från 2005, som skickade henne till psykoterapin. Det är svårt att föreställa sig vilket mod som krävts för att med den här vackert signalgröna boken ta bladet från munnen, men desto lättare att uppskatta att hon äntligen gjorde det, eftersom det borde vara till hjälp för så många som fortfarande stigmatiseras av ofrivillig ensamhet.  

28 juni 2018

Två fantasistycken. Lille Zachris, kallad Cinober och Falu gruva, E.T.A. Hoffmann, översättning Gösta Montelin, Karl Benzon & Rickard Berghorn, Aleph


Är man en sucker för den romantiska epoken (1798-1824) är det lätt hänt att tysken E.T.A. Hoffmann blir en favorit, med sina furiöst egensinniga texter. Han har ett sätt att injicera fantasi och uppfinningsrikedom i sina besynnerliga alster, där man får räkna klassiker som den gotiska romanen Djävulsdrogen, skräcknoveller som ”Sandmannen” (Freuds favorit) och musikaliska fantasier som ”Nötknäpparen” och ”Riddar Gluck”, det på så många plan oroande stycket Den sönderslagna krukan, och den befängt roliga Katten Murrs tankar om livet.  

Till hans mindre kända verk hör nog två noveller, sagor, eller ”fantasistycken” som förlaget påpassligt kallar dem, och som nu återutges på svenska. Kortromanen ”Lille Zachris” och den kortare ”Falu gruva” översattes senast för omkring hundra år sedan, och har nu fått en mildare variant av modernisering, utan att hitta alternativ för rätt många arkaismer som ”mente”, ”talte”, ”plägar”, ”genmälde”. Nu hör ju detta till Hoffmanns unika stil, som befinner sig på instabil mark mellan kitsch och fullaste allvar.

Vad kan då sägas om just de här verken? Zachris/Cinober är en stygg dvärg som med hjälp av feer maskerar sin fulhet och blir kärleksrival med professor Balthasar (jag lovar!) om den undersköna Candida. Fursten har bannlyst feerna, men de har ju sina knep för att undkomma den världsliga världens påbud. Med sardonisk humor låter Hoffmann fursten diskutera med sin undersåte problemet med postgången till det ställe feerna ska förvisas.

Hos Hoffmann kommer kärleken alltid med löftet om räddning, men också med stor fara. Förälskelsen förvillar och lurar, och blir ofta en demonisk kraft. Hans manliga protagonister försöker förena ideal från romantikens svärmeri med upplysningens klarsyn. Ledtråd: det går sisådär. Idyll och hemskhet är svårt att förena, men desto lättare med dröm och verklighet, och upptåg, tokigheter, spratt – allt i ett himla myller där det är svårt att hålla reda på vad som händer. Det är nyckfullt och excentrisk, förvirrande och ibland rätt bra.

En indikation på stilen kan hittas i den förslagna synopsis som inleder kapitlen, exempelvis det femte, och som också säger något om hur Hoffmanns fantasi arbetar: ”Hurusom furst Barsanuph frukosterade på leipziglärkor och danzigskt guldvatten, fick en flottfläck på sina kaschmirbyxor och upphöjde handsekretetare Cinober till gehimespecialråd. – Doktor Prosper Alpanus’ bilderböcker. – Hur en portier bet studiosus Fabian i fingret, vidare hur denne bar en dräkt med släp och fördenskull blev förhånad. – Balthasars flykt.”      

Här finns gott om lager på lager av både identiteter och berättarnivåer, där människor ingår i ett maskspel och där vem du är kan trollas bort. Berättaren är mer påträngande än opålitlig, men det måste också sägas att det ger en svindlande känsla att läsa Hoffmann efter att ha umgåtts i några år med Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia, som jag brukar undervisa om i skolan. Att kalla Vallgren för Hoffmann-epigon är fortfarande att säga för lite.

För svenskt vidkommande är det anmärkningsvärt med den kortare novellen ”Falu gruva” från 1819, om den olycklige Elis som väljer underjordens drottning framför den överjordiskt vackra fästmön Ulla Dahlsjö. Liksom i Markis de Sades novell ”Ernestine” från 1800 är det Falu koppargruva som är spelplatsen (om än Sade kallar den ”Taperg”). Gruvligt slut utlovas!

26 juni 2018

Georges Perec The Machine (The Enemies of Books), Olle Essvik, HDK Academey of Arts and Crafts


Med tanke på att mina kunskaper är begränsade om konst i allmänhet och konst om böcker i synnerhet kan det vara befogat med en brasklapp, som skulle reservera sig för alla eventuella missförstånd av det här projektets intentioner och utfall. Å andra sidan: att skriva om konstverk riskerar att reduceras till ett långrandigt beskrivande, så kunde jag tillåta mig att skippa det?

Olle Essvik, verksam vid Göteborgs universitet, har i åratal sysslat med att utforska relationen mellan analog och digital formgivning. Han gjorde det med sin nyutgåva 2015 av William Blades The Enemies of Books från 1881, då han lät trycka den i en primitiv maskin som skrivits ut i en 3D-skrivare.


Det här är då en version av Georges Perecs radiopjäs The Machine från 1968, som var skriven som en tänkt dataimplenterad tolkning av Goethes kända dikt ”Über allen Gipfeln”, som det lär finnas över två tusen versioner av på svenska, delvis tack vare att SvD hade en tävling 2015, och delvis tack vare att typ alla svenskar som lärt sig tyska försökt sig på en egen översättning.

Med boken, eller ska jag säga konstverket, medföljer en plansch över hur man sammanfogar den 3D-utskrivna tryckaren, en generös manual över hur man trycker boken, provtryck av olika material, kartong- och tygbitar, vykort, boken ”The Chance Execution”, som samlar en bokbindares kvarlämnade bitar i byrålådor, som Essvik köpt på auktion. Med hjälp av algoritmer skapade 1983 av Ken Perlin försöker Essvik återskapa en kodtext som ska spegla naturens ”synbart kaotiska komplexitet”, inspirerad av pappersfynden. Det kan se ut så här:

                      void keyPressed( )     {
                         switch(key)     {
                         case           :
                            setup( );
                            break;
                         case     ’ s ’ :
                            int   m  =   (int)millis( ) ;
                            save (”pattern”+str(m)+” .jpg”) ;
                            break ;
                         default :
                            printin (”unknown key”) ;
                            break ;
                         }}

Huvuddelen i denna binge är ändå versionen av Perecs text. Från den engelska översättningen kan följas hur datatolkningen av dikten sprids ut över arket (pdf-filen): ”obedience is the / mother of success […] over all irony / is fear”. Algoritmerna (vilse)leder tolkningen in mot allt djärvare associationer, in mot Goethes biografi, mot biologin, zoologin, lord Byron, Hölderlin, Nietzsche, Rilke, till Hamlets ord ”The rest is silence”och Becketts Wating for Godot. Långsökt? Det går ändå att härleda tolkningen till Goethes dikt, som uttrycker både tystnad och väntan. Perecs dator föder ständigt nya versioner av Goethes dikt (ungefär som våra svenska översättare gjort med den), i något som kunde läsas av en mer sinister läsare än denna som en parodi på litteraturkritikers syssla, det vill säga att man tar med sig all sin kunskap och alla sina erfarenheter i sin läsning.  

Som jag förstår det har Essvik nu tagit Perecs text och lagt in den i ett dataprogram han själv skapat, och det är alltså det som utgör hans The Machine – en triad skapad av Perec, Essvik och dataprogrammet. Inklusive bilder (från internet).

Det blir ju en i många stycken oläslig text, som sprängs över sidan, med emojis, timglas, en och annan referens till Perecs ursprungliga text. Jag hittar Emily Dickinson där, och även Nietzsche, även om kopplingen till Goethe intill inte blir helt begriplig: ”always stay away      rest shall too you”.

Jag vet inte om det här bra, eller ens om det är användbart. Om syftet varit att fucka upp Perec så har det i alla fall lyckats rätt bra med det.  

25 juni 2018

To Be a Machine. Adventures Among Cyborgs, Utopians, Hackers, and the Futurists Solving the Modest Problem of Death, Mark O’Connell, Granta


Alla historiers inledning utgår från slutet. Det menar Mark O’Connell i sin hyperintressanta bok To Be a Machine, som troligen är den mest välskrivna boken om transhumanism som du kommer att läsa i år.

Vad är transhumanism? Ordet var en av finalisterna till word of the year i australiska ordboken MacQuaries årliga genomgång i januari, och det är förstås en indikation på att även om ordet funnits sedan 60-talet är det först helt nyligen som det fått ett så här starkt genomslag. I korthet: tron på att människan behöver förbättra sina skröpliga kroppar med hjälp av teknik, och byta ut otjänliga kroppsdelar med implantat för att förhindra sjukdomar och förlänga livslängden och slutligen även göra oss odödliga. En uppdatering av cyborg-tekniken, kan man lite förenklat säga.


O’Connell är litteraturvetare, med visst irländskt temperament (”we are fucked by the future” skulle nog inte en amerikan eller britt skriva), och tar sig an ämnet med lekmannens piggt upptäckarlystna blick. Han ägnar några år åt intensiva möten med representanter från olika falanger, med flitiga research-resor till USA. Mycket av boken består av reportageliknande texter, framförda på ett sätt som kombinerar nonchalansen med skarpsinnet – för att inte tala om en humor som leks fram i försynta antydningar.

En av flera bra saker med O’Connells metod är att han avstår från enkel polemik. Därför riskerar han inte att bli snubbarnas favorit (så där som Slavoj Zizek blev för tjugo år sedan, och som Jordan B Peterson verkar ha blivit nu). Han är för osäker, och resonerar mer öppet, och inbjudande mot invändningarna.

En av många frågor som läsningen av den här boken genererar: hur kul är det att leva för evigt, om du gör det som en maskin? O’Connell är inne på de tankarna, när han resonerar kring var gränsen går för ditt jag, när tillräckligt mycket har ersatts av maskiner. När är du inte längre dig själv?

En annan fråga har med naturen att göra: måste man göra allt, bara för att man kan göra det? Är förnuft en fråga om ständig utveckling? Är det exempelvis etiskt försvarbart att ersätta vävnad med artificiellt material? Transhumanisterna verkar vilja ersätta biologin, eller åtminstone fuska bort dess begränsningar. Å andra sidan: har vi råd att undvara förbättring när den väl erbjuds? Ta till exempel minneskapaciteten, ett område där det minst sagt finns saker att åtgärda.

Som synes: många frågor blir det … En av de saker som måste diskuteras av en ny framtid är vad maskinerna gör med våra känsloliv. Vad händer med dem om vi i högre grad omsluts av teknik? Ett av kapitlen berör kryokonservering, alltså att frysa ned hjärnor och kroppar i väntan på att tekniken ska göra det möjligt att tina upp dem så att de återigen kommer till användning: en hjärna kopplad till en maskin, det är vad de nedfrusna grå massorna har att vänta sig …

Låter det rysligt? Livet är i sig rysligt, skyndar sig Max More, en av förespråkarna för kryotekniken, att säga. De antas anta vilken form som än tekniken finner lämplig i framtiden. Där kan en hjärna laddas upp mot en dator, något som kan ligga närmare i tid än vi anar. För vad är ens ett medvetande?

Det cartersianska teoremet ”jag tänker, alltså finns jag” kan ersättas med en framtidsfråga: ”finns jag?” I den här formen, det vill säga, kopplad till artificiellt liv. Det artificiella finns förstås redan: i gräsklipparrobotarna, i de självkörande bilarna, i våra telefoner, och redan nu i mångas händer, i de inopererade chipen som fungerar som tågbiljetter. Här saknas inte lysande utsikter: exempelvis krigsindustrin, som ju har industrialiserats i så hög grad, för tänk när man kan skicka uteslutande maskinella soldater. De saknar helt samvete, och kan därför döda fiender utan betänkligheter.

Det finns hos O’Connell en förmåga att skapa narrativ kring ett problematiskt ämne, en fråga som måste kallas brännbar och riskfylld. Där blir det utopiska draget förstärkt, och även om de flesta av hans intervjuoffer identifierar sig som ateister är också religionen ett närvarande inslag, såsom i den här längtan efter evigt liv. Inte så att det skulle finnas plats för någon Gud i denna världsbild – liksom Victor Frankenstein försökte, är Gud utbytt mot den mänskliga skapargnistan.

Det vore allt för enkelt att avfärda dessa ibland väl blåögda idealister och dra paralleller till ”kometen kommer”-varnarna från förr. Fast de drar sig för liknelser med apokalyptiskt sinnade kamrater. O’Connoll dömer ingen, och det hör till de sympatiska dragen med hans bok, att han anstränger sig för att återge deras idéer och drömmar utan att dissa dem. Därför blir det lätt att uppskatta hans nyfikenhet.

Man kan också fråga sig om livet ska levas så här, i det tekniska, i det maskinella, eller om vi ska bejaka det djuriska, instinkterna. En transhumanistisk värld skulle ersätta så mycket av vårt ursprung att vi kanske inte längre kan kallas människor. Det här är en tanke Olga Ravn utforskar i sin nya roman De utsatte, och som även gestaltas i den falang av ekokritiken som vill tycker att begreppet antropocen är alltför insmickrande mot människan, och som hellre vill kalla det holocen, kapitalocen, eller nekrocen. O’Connell menar att kapitalismen i någon mån redan gjort oss till maskiner: tänk stämpelklockan, tänk effektiviseringarna

Ett problem är att den artificiella intelligensen inte kommer att vara fientligt inställt till människan. Så vi lär inte upptäcka några signaler på att allt inte står rätt till: glöm skräckscenariot som målats upp i mången science fiction, typ Terminator-filmerna, att maskinerna gör uppror. Nä, snarare är de helt likgiltiga till människan, ungefär så som naturen alltid har agerat mot oss, eller för den delen så som människan har agerat mot andra arter (inte kan vi kallas grymma för att vi exploaterar marken och mördar djur för klädesplagg och föda)

Det här är singulariteten, så som fysikerna definierar det i dag. Det kommer inte att dröja förrän vi har tillverkat maskiner som vida överträffar oss i alla avseenden, i synnerhet intellektuellt. Så småningom kommer de att börja ifrågasätta vad vi människor fyller för syfte, när allt vi gör görs mer effektivt och mindre slarvigt av något som inte lyder under den så kallade mänskliga faktorn..

De goda nyheterna: i framtiden tillverkas inga måndagsexemplar. De dåliga nyheterna: det kommer inte att finnas några människor kvar att glädjas åt detta. This is the way the world ends, not with a bang, not with a wimper, but with a machine whining.