jag kommer att hålla ut alla mina händer fingrar sa jag och föll medan jag sa det, Marie Norin, Norstedts

En ny bok av Marie Norin innebär att bli påmind om variationsrikedomen i den svenska samtidspoesin. Hennes nya bok har en tungvrickande titel och ett rektangulärt format, och dikter som växlar mellan inventering av natur och hushållsprylar med utbrott av korta lyriska sentenser. Ett slags avsked till världen som vi känner till den. Ett farväl till en livskamrat, utan att skilsmässan blir total: ”du andas ännu inuti mig / händerna har dina händer / munnen har din mun”.

Det är originellt, för att inte säga excentriskt, men genom händelseförloppet kristalliseras något som ter sig privat, med måhända autentiska repliker. Anklagelser och självrannsakan landar lika tungt i diktjaget, och uppräkningarna får formen av besvärjelser. Genom berättelsen löper oron över barnen, över relationen, över den egna hälsan. Världen håller på att gå sönder, och då tvingas man för att behålla kontrollen hålla fast vid det som inte förflyktigas. Vad boken ändå visar är att man inte tar sig loss ur sina rutiner ostraffat.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/11 2018)

Sympatisören, Viet Thanh Nguyen, översättning Hans Berggren, Tranan

Viet Thanh Nguyens debutroman Sympatisören är många romaner i en: spionroman, immigrantroman, uppväxtroman, dokumentärroman, med flera. Till skillnad från många andra författare som inte lyckas förena flera olika berättartrådar blir det i det här fallet en mestadels utsökt kompott. Kanske för att Nguyen inte bryr sig om att upprätthålla den röda tråden. Kanske bara för att han har valt att skriva en häpnadsväckande rolig roman, där humorn fungerar som en vägvisare mot immigrationens akuta frågeställningar.

En ung man av blandad härkomst – modern är vietnames, fadern fransman – blir spion åt nordvietnameserna. Tidpunkten är Vietnamkrigets slutskede, och därmed får vi för en gångs skull ett perspektiv som inte är amerikanskt. Han är en typiskt lämplig mullvad: blyg och tillbakadragen, rör sig enkelt i olika miljöer utan att väcka misstankar, och visar handlingskraft när så krävs. Nguyen ger utrymme åt agentromanens spänningskrav, utan att ge avkall på de allvarliga samhällsfrågor som blir berättelsens primus motor.   

Det tar sin tid att ta sig in i romanen, som är full av rökridåer, villospår och falska ledtrådar – men det är bara som det ska vara i en genuin spionroman. När man väl tagit sig in i denna opålitliga värld är det svårt att inte vilja bli kvar i den, och upptäcka att vad som tecknats är autentiska porträtt av både samhället och av huvudpersonen. Nguyen skriver vasst och intelligent, med en befriande uppsluppenhet och med en suverän blick för avgörande detaljer.

(Också publicerad i Vi 11/18)

Borderline, Alice Kassius Eggers, Pequod Press

Tidigt i Alice Kassius Eggers nya diktsamling Borderline slår berättarjaget fast: ”det är inte längre 80-tal”. Dock kretsar handlingen mycket kring något som ter sig ha hänt under 80-talet, med referenser till låtar av Pat Benatar och Madonna (”Borderline” är ju en av låtarna på hennes debutskiva från 1983).

Vad som har hänt blir inte riktigt klarlagt. Det involverar hästar, ett skenande förstånd, en anlagd eld, och något som har skett i en karmstol, ”när handleder mörknar”, som det heter i en av samlingens många suggestiva och starkt fokuserad rader. Det är fråga om samtycke, eller snarare bristen på det. Möjligen är det en våldtäkt. 

Delar av samlingen utgår från något som liknar ett förhör, med återkommande frågor om skillnaden mellan ”ja” och ”nej”. Det är en kufisk bok som jag gillar skarpt, för att det som faktiskt skett blir outrett. Den placerar sina minnesfragment vid ett ungefär: ”koncentrerat avslappnade ben / det är långt långt dit / kunskapen om var sanningen bör börja”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/11 2018)

Årets Nobelpris går till den franska författaren Marie NDiaye …

Motivering: … för att hon med sig själv som insats frilägger de sköra relationer som är de utsatta människornas enda hopp i denna värld.

Få av de brådmogna underbarn som debuterar i tidig ålder har förvaltat sin litterära talang lika väl som franska Marie NDiaye. Som sjuttonåring gav hon 1985 ut Och den ljusnande framtid. Dock har det internationella genombrottet låtit vänta på sig tills en bit in på 2000-talet, med en knippe böcker som befäst hennes status som en av de allra mest spännande författarna i världen för tillfället.

I höst är hon aktuell med den svenska översättningen av sin senaste roman, La cheffe. Roman om en kock. Här delger oss en manlig berättare historien om en kvinna som av tillfälligheter blir upptäckt för sina färdigheter i köket, och så småningom driver hon en egen restaurang som får en stjärna i Michelin-guiden. Mannen är uppenbart besatt av Cheffe, som hon kallas, en enkel människa, knappt läskunnig, och det blir allt mer uppenbart att han är ett typexempel på en opålitlig berättare. Han är självupptagen, inbilsk, mångordig, och liknas vid ett tillfället vid en ormtjusare. Hans förälskelse i Cheffe ter sig allt mindre ömsesidig.   

Cheffes eminenta matlagning upptäcks när hon är sexton år, och för den som vill finns uppenbara paralleller till författaren själv, som ju gick sitt genombrott när hon var sjutton. Cheffe är ett slags geni, och kokkonsten har sina paralleller med det konstnärliga skrivandet. Kanske NDiaye är ute efter att uttrycka något självbiografiskt med denna roman? Det skulle i så fall inte vara första gången: i den korta romanen Autoportrait en vert från 2005 (ej översatt till svenska) skildrar hon tre olika kvinnohistorier som var och en utgör olika aspekter av Ndiaye själv. En kurragömma-lek med autofiktionen.

Det sägs att självbiografiska läsningar är förminskande och begränsande, och det må vara så: ändå går det inte att komma ifrån att vissa mönster friläggs i de här romanerna. Aggressiviteten i tematiken speglas i det aggressiva språket. NDiaye är monomant upptagen av de konflikter som uppstår på grund av klass, av de våldsamma fasoner som existerar i de mellanmänskliga relationerna.    

Det som gör NDiaye till en så makalöst skicklig författare är inte enbart hennes fokus på att skildra samtiden, utan att hon skapar nya former för den samhällsengagerade romanen. Hon kombinerar 1800-talets genuina personporträtt och förmåga till djuppsykologi med den modernismens uppluckrande av gränser, i intrikat berättade romaner. Den konventionella hantverksskickligheten ger spelrum åt en berättarteknik som kan kallas utmanande.  

Ett exempel är hur La cheffe berättas enbart ur mannens ensidiga perspektiv. Ett annat är hur hennes andra roman Klassisk komedi består av en enda mening. Men låt dig inte skrämmas av det utmanande: här finns förutsättningarna till möten med autentiska individer. NDiayes samhällsengagemang är mindre dogmatisk, mer inriktat på oförutsägbara slutsatser.

Det är överlag mycket kropp och kroppsliga funktioner i hennes romaner, och i La cheffe blir ätandet kopplat till sinnlig njutning, samtidigt som vi gång på gång får det betonat hur Cheffes matlagningskonst utgår från enkla ingredienser, och hennes förakt för dekoration och teknisk briljans. Hon påminner om Grenouille i Patrick Süskinds roman Parfymen, han som vägledd av sitt övernaturliga luktsinne skapar en parfym med förmåga att förhäxa hela världen. Om Süskind skildrar geniet som samvetslöst monster är geniet i NDiayes version monstruöst på andra sätt, genom att vara så likgiltig till sitt eget barn.

En skillnad mellan denna hennes senaste roman och de närmast föregående och i mitt tycke något överlägsna, Mitt instängda hjärta, Tre starka kvinnor och Ladivine, är att medan de är kusligt intima är La cheffe distanserad och nästan stiliserad. Ironin har tidigare fungerat som en avväpnande metod för att kanske mildra den våldsamma tematik som varit så utpräglad. Här är ironin nästan för närvarande och för påträngande. Här skildras egoismen och känslounderskottet hos de rika. Cheffe kommer från enkla förhållanden, och överger sin dotter till förmån för sin karriär som kock på den egna restaurangen, till ett högt pris.

Relationen mellan föräldrar och barn är återkommande i NDiayes senare böcker. I Tre starka kvinnor är det problemen för föräldrar att vara fostrande förebilder som är i fokus, något som återkommer i Ladivine, där en kvinna vägrar sin dotter rätten att ens känna till sin mormors existens, eftersom det är en skamlig erfarenhet: mormodern är svart och fattig, hankar sig fram som städerska.   

Så, varför vill jag att Marie NDiaye ska tilldelas Nobelpriset i litteratur? I intervjuer kan man läsa hur hon är ytterst skygg. Hon säger sig ha väldigt svårt att hantera uppmärksamhet och uppskattning. Jag tänker på Doris Lessing, som nästan hann bli 89 år gammal när hon fick priset 2007. Hennes reaktion är i sig avskräckande: ”Oh Christ! Det här har hållit på i 30 år. Man kunde bli mer upphetsad.” Om det ska hålla på i ytterligare 30 år kan jag verkligen föreställa mig NDiaye reagerar på ett liknande sätt. I synnerhet om motiveringen är lika tondöv som den Lessing fick, när hon prisades för att ha gestaltat ”den kvinnliga erfarenheten” (till skillnad från den mänskliga? frågar man sig försynt).

Möjligen vore det bara skadligt för NDiaye med den bekräftelse ett Nobelpris skulle medföra. När Cheffe får besked om sin Michelinstjärna yttrar hon sig lakoniskt till sin manlige beundrare: ”Allt är över nu.” Det är kanske en varning till Svenska Akademien, i den mån en sådan fortsätter existera med mandat att dela ut Nobelpriset i framtiden. Tänk för all del på vad Samuel Beckett lär ha sagt till sin hustru Suzanne, när hon informerade honom om Nobelpriset 1969: ”Vilken katastrof!”

Som om vi var i behov av en ytterligare verifikation om självbiografiska inslag upplyses vi i romanen att den manlige berättaren råkar vara född samma år som sin författare. Det är en fingervisning på storheten hos Marie NDiaye att hon så nästan nonchalant kan hantera dessa avslöjande självbiografiska inslag och förbli en så raffinerad författare.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/11 2018)

Leksikon. Sett att läsa, Peter Mickwitz, Ellips förlag

Nonsensdikten har ingen riktig tradition i svensk poesi, även om Ekelöfs Strountes kvalar in, liksom Isabella Nilssons Nonsensprinsessans dagbok från i våras. Finlandssvenske Peter Mickwitz nya bok Leksikon [sic!] kan läsas som nonsens: en ordlista med 500 felstavade glosor visar nya möjligheter för poesin. Här finns den typ av ”kreativa felstavningar” som ibland blir fallet då osäkra språkanvändare eller dyslektiker skriver. En dyslektiker kan visa nya riktningar för ett språk som stelnat i klichéer.  

Ett representativt urval kan lyda: ”koncentradition / svenskkota / svaghetstacken / osöker / undervissna / distrahedra / minismal …” Är det poesi? Äsch, vem bryr sig: det är roligt, och om det ibland ter sig som trams kan jag tycka att svensk poesi skulle må bra av lite mer trams. Det här är en bok som roar för stunden, men den har också förutsättningar att ge bestående intryck, i en mer allvarligt syftande essä om läsning som bihang. Varför inte börja odla några egna lekfulla felstavningar? Jag kan bidra med ”doktator”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/11 2018)

Dead Girls. Essays on Surviving an American Obsession, Alice Bolin, Morrow

Edgar Allan Poes grundpremiss för vad som är den mest poetiska tropen är så välkänd att det börjar bli tröttsamt när den refereras till i tid och otid. Om det till äventyrs har gått dig förbi: Poes slutsats är lika enkel som prövande, efter att ha konstaterat att döden är det mest melankoliska ämnet blir att ”When it most closely allies itself to Beauty: the death, then, of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world”.

Det finns så mycket att göra med Poes ord – konstatera hur han både kursiverar och skriver ”Beauty” med versal, hur han skenbart nonchalant lägger in sitt ”unquestionably” som en inskjuten sats, utöver hur man kan ifrågasätta själva ämnesvalet. Märkligt nog ignorerar Alice Bolin dessa ord av Poe i sin stora och annars ambitiösa undersökning, Dead Girls. Essays on Surviving an American Obsession. Kanske för att det just är ett så väldokumenterat område blir det en god idé att söka annorstädes, och Bolins arbetsmetod är eklektisk och oförutsägbar.

Den döda tjejen är ju något av en kliché i tv-serier och deckare, men Bolins anspråk rör sig längre än så, även om hon minsann ägnar rätt mycket utrymme åt att resonera kring hur ämnet skildras i svenska exemplen Sjöwahl/Wahlöös Beck-böcker och Stieg Larssons Millennium-trilogi. Hon hittar också exempel från musik, främst Lana Del Rey, även om analysen är frustrerande kort och borde ha grävt djupare just där – desto mer skriver hon om Britney Spears.

Här finns klargörande korta texter om Twin Peaks förhållande till noir-genren, om Patty Hearst, om Shirley Jacksons YA-gotiska Vi har alltid bott i slottet, om varulvar och häxor, om James Baldwin. Mönstren blir inte klarlagda medan man läser, utan först efteråt. Därför kan jag ibland känna mig irriterad över att Bolin aldrig ser ut att komma till saken, att det förefaller vara så riktningslöst. Mönstren blir desto lättare att se efteråt. Hur unga tjejer i skräckfilmer måste frälsas från sin egen (mörka) sexualitet, något Twin Peaks så att säga uttryckte på ett sätt som borde ha varit uttömmande. Lita inte på farsgubben – vilket också kan betyda att en demon är den vanligaste mördaren i denna fiktiva bild av världen.

Det är lätt att se lockelsen, den som redan Poe etablerade: dessa döda tjejer är som statyer, bleka, rena. Till och med John Ruskin skulle ha uppskattat dem. Och: döda tjejer syndar inte! Döda tjejen-narrativet driver en hel industri av tv-serier, filmer och romaner. Hon är överallt, påstår Bolin, och det är inte utan att man börjar tro henne. Och det är också lite tankeväckande när hon skriver om hedersrelaterade mord som något typiskt amerikanskt: ”Honor killings, as it turns out, are as American as apple pie.”

Bolin vandrar genom kyrkogårdar i Los Angeles och spekulerar kring metaforisk död i popsångerna, de insinuationer som finns i låtar av Britney Spears (utelämnandet av ”Hit Me” i titeln till hennes debutsingel, ”… One More Time”), och varför de här raderna är så starka. Hennes exempel från Spears,

                      My loneliness is killing me

kunde förstås ökas med, tja varför inte några andra kvinnliga dödssånger,

                      Life is a mystery, everyone must stand alone

                      Once upon a time I was falling in love, now I’m only falling apart

                      Your soul is haunting me, telling me that everything is fine,

                      but I wish I was dead.

Även om Bolin investerar mycket av sig själv i sitt skrivande liknar hennes bok inte riktigt de essäromaner som så många andra amerikaner har skrivit på senare år, böcker som ovanligt nog har översatts till svenska. Ja, hon skriver personligt, men det är inte heller frågan om konventionella essäer – de olika texterna spretar i olika riktningar, och påminner om journalistiska reportage.

Det blir också en berättelse om Los Angeles, filtrerad genom Rachel Kushners roman Eldkastarna och främst Joan Didions många böcker om hur staden formar och påverkar ens identitet. Likaså blir det en berättelse om feminismen och hur nödvändig den är i ett samhälle som ser ut så här, och som sådan berättelse ter den sig okonventionell och liksom skriven på snedden, där argumenten är underförstådda och antydda. Därmed skapas en slagkraftig effekt av det annorlunda slaget.  

När Bolin skriver om sin uppväxt ter det sig som en ganska typisk coming-of-age story. Möjligen med undantag för att hennes barndom innehöll sina doser av våld och ond bråd död. Det är både lite gulligt och lite makabert när hon berättar om hur hennes föräldrar börjar dejta, och pappan ger mamman boken Roseanna av Sjöwahl/Wahlöö, eftersom den mördade kvinnan i romanen precis som mamman är en bibliotekarie från Lincoln i Nebraska. När hon skriver om dessa böcker ger hon också en välbehövlig känga åt Larssons mer dubiösa våldsskildringar: ”Where Sjöwahl and Wahlöö succeeded in deromanticizing crime and criminals, in his mission to condemn violence against women, Larsson has ended up lionizing its perpetrators by exaggerating the same prudish tropes.” 

Jag uppskattar hur Bolin inte är ute efter att blända och imponera. Det är ett sätt att skriva som på ytan erinrar om det mest tidstypiska som finns – det självcentrerade. Hennes trick är att hon lyckas göra det utan att det blir självupptaget. Hon utgår från sig själv, är privat, lämnar TMI ibland, men ändå undkommer hon fällan att vara för öppenhjärtig och egocentrisk.

En sur läsare skulle väl reagera på ofoget att inbilskt nog tro att Yeats skulle skriva sitt ärkeirländska ”centre” som det amerikanska ”center”. Men bortser man från sådana blunders går det att hitta så mycket tankeväckande här – inte för att nicka bekräftande åt, utan mer för att det utmanar ens sätt att tänka, får en att ifrågasätta varför man blivit så låst.

Dödsorsaksregistret, Lars Hermansson, Lejd

I sin förra bok, romanen Slut, skrev Lars Hermansson om sig själv, om problemen att försörja sig som frilansskribent. Nu tar han de privata problemen och gör dem till världens: åtminstone finns en ambition att gestalta världens utmaningar, i diktsamlingen Dödsorsaksregistret. 

Hermansson varvar vardagsrepliker med citat från författare som Gertrude Stein, Walter Benjamin, Ann Jäderlund. Splittringen mellan det alldagliga och det litterära är en del av Hermanssons estetik, och vill man läsa dikter som de alltid har sett ut kan man fortsätta läsa Harriet Löwenhjelm. I de här dikterna tar sig mediebruset in i dikterna, med en verklighet som ter sig absurd.

Hermansson skildrar världen och Sverige, där tillochmed en nuvarande hemstad förekommer (”en adress i utkanten av jönköping”). Det blir angelägen dikt om nutiden, där han åskådliggör och synliggör ensamkommande: ”ett hem tillverkat av en bit / presenning en kartong en träbit / plastpåsar en träbit till en / till presenning uppspänd på en ram”.

Det fanns ett annat spår, Luciano Erba, översättning Andreas Sanesi, Tranan

Den italienske poeten Luciano Erba (1922-2010) har tidigare bara fått några enstaka översättningar till svenska. Detta åtgärdas nu av Tranan, den pålitliga leverantören av litteratur från andra språk än engelskan. Samlingsvolymen Det fanns ett annat spår rymmer dikter från 50-talet och framåt, och utgår gärna från en rustik miljö, med en fin blick på det vardagliga. Det finns något lite anspråkslöst över hans bildspråk, som alstrar metaforer av kanske lite väl beskedligt slag.

Erbas dikter är jagcentrerade, men inte så att det stör och blir självupptaget: ”Jag växte upp vid gåtan / hos vandrande storstadskatter, signalen / från en milanesisk förortsuggla”. Han kompenserar fixeringen vid det egna jaget med en lika nyfiken blick på omvärlden. Men det finns också fina dikter om fotboll, naturskildringar som kan uppfattas exotiska för en svensk läsare, och en del nostalgiska återblickar på en idylliserad barndom. Liksom många andra äldre manliga poeter ger han barndomen ett mytiskt sken.

Dikter, Henry Parland, Appell

Att den finlandssvenska poesin tillhör vårt språks mest oumbärliga resurser är en truism. Henry Parland är en av de många namnen från 1900-talets första hälft som gjort bestående intryck, och borde vara obligatoriskt inslag i vår svenska litteraturhistoria. Borde, skriver jag, eftersom jag antar att han fortfarande inte riktigt fått sitt rättmätiga genomslag.

Nu finns dock möjligheten att upptäcka honom, denna stackars unge man som dog endast 22 år gammal i scharlakansfeber, och bara hann ge ut en diktsamling. Förlaget Appell ger ut en nästan 900-sidig upplaga Dikter, under Per Stams förfarna ledning. Den vackert gula boken är en textkritisk utgåva, med ett rikt förord som ger mycket av den kontext man kan behöva, och nästan 300 sidor kommentarer till dikterna. Mycket blir gärna för mycket, men här har arbetet varit så ambitiöst och resulterat i något som är både utförligt och snyggt. Ja, dikterna presenteras i ytterst läsvänligt skick.

Den enda boken, Idealrealisation, utkom 1929. Året därpå var Parland död. Här introduceras några av bokens dikter i tidigare versioner, vilket visar hur en varsam revidering putsade bort något av det valpiga. Ibland märks ungdomen, fast ärligt talat skriver Parland ibland med åldrig vishet i sitt tonfall.

Denna debut togs emot med viss skepsis, och det är underhållande att ta del av recensionsklippen, där framför allt Hagar Olsson gick hårt åt den. Det är typiskt att Finland hade sin obegriplighetsdebatt redan på 20-talet, när det skulle dröja till 40-talet innan Sverige hade sin, med Sten Selanders angrepp på Erik Lindegrens mannen utan väg (1944) som startskottet. Det säger något om hur mycket mer vital den finlandssvenska poesin var. 

Henry Parland, född 1908, var yngst bland de stora tidiga finlandssvenska modernisterna, som Gunnar Björling (f 1887), Edith Södergran (f 1892), Elmer Diktonius (f 1896), och Rabbe Enckell (f 1903). Parland var mångspråkig, liksom många i sin omgivning behärskade han tyska, ryska och finska, men det var svenskan som blev hans främsta skriftspråk (med viss stavningshjälp av Björling).     

Denna omfångsrika bok innehåller 416 dikter, där cirka hälften tidigare är opublicerade. De tidigaste texterna är aforismer och ”prosating”, från mindre tidskrifter och något senare i tidskriften Quosego när han var 19. Därmed upptogs han genast i den modernistiska skolan – något kritikerna inte var sena att påpeka i sina sågningar. Det är lätt att dra på munnen åt deras uppenbart bristande tolkningar, men vi ska komma ihåg att vi är lika blint raljanta mot vad som är vår tids avant garde: kanske framtiden ler åt våra usla läsningar av, säg Pär Thörn och Stefan Hammarén. Men recensionerna visar också hur avvikande Parland var.    

Parland är stadsdiktare som gärna uppehåller sig vid maskiner, vid futurismens vurm för mekanik och hastighet. Stams förord tar fasta på provokationen, som han kan ha studerat hos främst Södergran och Majakovskij, och ett visst drag av dadaism. Men influenserna har nog bleknat, det vill säga att deras närvaro i vår tid i form av dagsaktuella referenser och allusioner är något som har avmattats. Däremot går det väl att läsa in en linje som går både bakåt och framåt, alltifrån Rimbauds upproriska poser fram till charmfulla oförskämdheter från Stig Larsson, Michael Strunge, Lukas Moodysson, Elis Burrau – alltså poeten som gör vad som faller honom in. Parland jämförde sina dikter vid örfilar.  

Han skriver om jazz, om reklam. Här finns en slags ironi av varmt slag, som i denna korta dikt, som trots att den förmodligen skrevs under hans sista år går att läsa som en prolog till ett författarskap:

                      Denna stora tomhet

                      som höll i mig

                      och sedan släppte taget

                      Jag föll

                      ramlade

                      nästan slog

                      ihjäl mig

                      mot någonting som kallas verklighet

Prolog, ja, men så blev det ju också ett grymt avbrutet författarskap. Mycket i hans bildspråk är omedelbart och naturligt, så att det ibland kan kännas som att man läser Tranströmer, exempelvis när han får vägen att småle. Eller varför inte jämföra den här solmetaforen: ”Som en gul spindel / kravlar solen / över himlen / och fångar oss / i sina strålars spindelväv” med Malte Perssons helt nyligen skapade metafor om ”solens spindelben”? 

I den mån det är valpigt är det alltså också vuxet, utan att det låter odrägligt lillgammalt, skrivet av någon som skyndsamt har lämnat barndomen bakom sig. I den mån det är ytligt är det sårigt på djupet. Främst är det poesi som inte är skriven för att imponera. Det sägs att det som är som mest modernt riskerar att bli som mest daterat i sinom tid, men det stämmer definitivt inte här – snarare häpnar jag över hur aktuella dessa dikter är, i sin oförställda fascination inför det moderna livet som öppnar sig för Parlands nyfikna blick. Eller varför inte säga: hans blickar, då det är en pluralistisk stil, som hela tiden adderar intryck, som rör sig mot nya hägringar. Han gillar skenet, det som bedrar – de artificiella paradisen.

Livskänslan är lika stark som ångesten. Med uppenbar känsla för komik skriver han om maskinernas hemliga liv, om kolsyran i mineralvattnet, om klädesplagg, ja om det mest efemära, och förankrar det i nutidsföreställningar. Det valpiga intrycket ger också vika för mer oroande stämningar, där man kan säga att det är lika nära till ironin som till naiviteten, som om han inte visste vilket ben han skulle stå på, något som ter sig allt mer sympatiskt. Det finns en respektlöshet i hela hans attityd, denna unga attityd som så att säga saknar broms. Det hejdlösa i dikterna är också något som bidrar till deras fortsatta närvaro i nuet, alltså i vårt nu. Hans nu är så starkt att det inte har bleknat.

Han skrev ändå relativt få dikter efter sin debutdiktsamling. Postumt utkom också romanen Sönder. Här finns några dikter på tyska, och rentav en på ryska. I flera av de svenska dikterna finns oväntade vändningar, som om idyllen aldrig riktigt får fäste, eller att han ser idyllen och vantrivs i den. Det är inte svårt att gripas av uppriktigheten i flera av de korta dikterna, där det är som om han skuggas av något mörkare än han själv: ”Ibland / flyr jag för mig själv / ut i natten, / men ryggar förfärad tillbaka / ty därute / råder samma mörker / som i min själ”.   

Varför jag inte längre pratar med vita om ras, Reni Eddo-Lodge, översättning Karin Lindeqvist, Modernista

”My words itch at your ears till you understand them”, skrev Walt Whitman i Song of Myself, ord som det ofta finns anledning att återvända till. Om inte nu, så småningom: för den med ett angeläget ärende finns ingen viktigare egenskap än ett gediget tålamod. Därför att det finns en tröghet i alla system, och människan är på gott och ont en del av denna tröghet, en tröghet som ibland har hjälpt oss att överleva, men ibland också fått oss att bli fastlåsta i stelnade strukturer.

Reni Eddo-Lodge gav förra året ut Varför jag inte längre pratar med vita om ras, som nu påpassligt översatts av Karin Lindeqvist. Boken har sitt ursprung i ett uppmärksammat blogginlägg, där hon frustrerat hävdade att det inte längre lönar sig att diskutera rasism med vita människor. Det är en rasande skrift, en pamflett om ras, skriven av det slags engagemang som inte kan fejkas. Uppsåtet är så ärligt att man får visa  förlåtelse för en del brister.

Är ilskan en brist? Nja. Ofta citeras den gamla devisen, ”tala i vredesmod och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin har ångrat”. I själva verket är ilska en energi som frigör det mest konstruktiva i människan – för den som lärt sig dosera denna potenta ingrediens. Delar av den här boken kunde hellre ha hetat: Varför jag är så arg när jag pratar med vita om rasism.

Att vara vit innebär att du inte kan förstå vad det är att vara svart. Det blev så uppenbart när Jonas Hassen Khemiri skrev sitt öppna brev till dåvarande justitieministern Beatrice Ask, med uppmaningen att de skulle byta hudfärg med varandra för en dag. Inför årets riksdagsval skrev han upplysande om sina bruna queer-vänner: ”När ni är laglydiga är ni osynliga, när ni begår brott är ni självlysande.” Det vita privilegiet är en frånvaro – att inte behöva bli misstänkliggjord.

Vad man – vad vi – inte förstår är vad det innebär att tillhöra normen. Att alltid tillhöra riktmärket, det som andra får anpassa sig efter. På ett plan gör Eddo-Lodge något liknande det Rebecca Solnit gjorde i Män förklarar sakar för mig: hon upplyser, tar ett bekant men underskattat eller undervärderat fenomen, och visar med pedagogiska grepp på vilka absurda eller löjliga grunder det vilar. Rasismen uppvisar många likheter med kvinnohatet.

Okej, nu känner jag: du vill att jag ska mildra det här, för ”kvinnohat”, det låter för starkt. Varför inte säga ”kvinnoförringande”? Jo, för att förringandet är ett hat. Men samtidigt är det hat som Eddo-Lodge talar om oftast inte utfört av aktivt eller öppet hatande människor. Rasism beter sig mer försåtligt än så. Den är ofta intelligentare än så, genom att vara så integrerad i våra tankemönster att vi inte ens görs medvetna om den. Därför är den så lätt att förneka, och ärligt talat: rasism är en så dum etikett, att knappt någon vill kännas vid den. Rasism light? Tvärtom, den värsta rasismen är i så fall så tung att den är något vi lägger av oss, tror vi.

Det är en ojämlik relation – fatta det. Den omedvetna rasismen sysslar med ”positiva bekräftanden av vithet”, som en av bokens många träffsäkra definitioner lyder. Makt är en fråga om fördomar, men också om position gentemot andra. I boken skriver Eddo-Lodge om rasismen från en brittisk synvinkel, hur den växte fram främst efter första världskriget, en historia som hittills varit nedtystad i engelska skolor. Den ena fallbeskrivningen efter den andra visar allt värre exempel på strukturell rasism.

Mycket av våldet har polisen stått för. Det är också i själva språket rasismen kan visa sig, som i förkärleken för de negativa konnotationerna i ordet ”kravaller” i stället för de positiva i ordet ”uppror” (jag antar att originalet har ordparet ”riot” och ”uprising”).   

Det här är en bok som vita ska läsa. Inte för att ”förstå”, eftersom en sådan troligen inte är möjlig. Nej, vi(ta) kan inte förstå, men vi(ta) kan ana vidden av ursinnet hos svarta. Vi kan också behöva förstå att det inte krävs ondska för att rasismen ska tas i funktion i hur vi bemöter människor, hur vi uttalar oss om människor. För det farliga är det vanemässiga: ”Vi intalar oss att rasism handlar om moraliska värderingar, när det i själva verket handlar om en systematisk makts överlevnadsstrategier.”

Så när SD får 17,5 % av rösterna i det senaste svenska riksdagsvalet betyder det inte att drygt en miljon hundra tusen svenskar är rasister … Jo, vill jag invända, det är precis vad det betyder, och att det bland dessa finns fler förnekande rasister än uttalade rasister. Det är, menar Eddi-Lodge, frågan om en passiv likgiltighet, där rasismen så att säga har internaliserats. I boken ger Eddi-Lodge mer eller mindre explicita nya definitioner av rasism, och gör begreppet mer heltäckande, mer allomfattande. På ett sätt dåliga nyheter för en del av oss, men förmodligen i ett längre perspektiv goda nyheter för fler av oss, och en förutsättning för en mer inkluderande värld.

Nyligen övertog Jodie Whittaker rollen som Doctor Who, den trettonde inkarnationen och den första kvinnliga skådespelaren. Visst ramaskri uppstod. Likaså när det häromåret gjordes en nyversion av filmen Ghostbuster, med kvinnliga spökjägare. Och så när Harry Potter-karaktären Hermione skulle spelas av en svart skådespelare i en teateruppsättning, med så vanvettigt indignerade reaktioner att J.K. Rowling fick ta henne i försvar. Eddi-Lodge visar att Hermione i bokserien beter sig som en typisk minoritetsperson, och att det varit lätt för henne själv att identifiera sig med henne, när hon anstränger sig för att vara steget före sina jämnåriga, och att hon med sin familjebakgrund med mugglare också får finna sig i att aldrig känna sig som en fullvärdig och fullblodig elev på Hogwarts.

Eddi-Lodge illustrerar med exempel, en metod som liknar Virginia Woolfs i hennes essäer, i synnerhet den agitatoriska Ett eget rum. Även här kan en skönlitterär aspiration anas. Man kan tycka att Eddi-Lodge ibland överdriver mer än lovligt mycket, men det gjorde i sanningens namn också Woolf, som visste hur effekten skulle bli som mest hårtslående. Och det ligger, som Whitman visste, en pedagogisk poäng i upprepningen, en vinst i tjatet.       

Som sagt, det finns så mycket i den här boken som är så bra att jag kan förbise en lite osäker eller valpig språkkänsla, som jag i och för sig inte vet om den har ursprung i översättningen. Att Lindeqvist så frekvent väljer den slarviga konstruktionen ”även fast” när hon menar ”trots att” är beklagligt.  

10TAL # 31 2018

Jag känner denna mask,

den är jag själv

jag själv som döljer för världens blickar

en själ.

Så skriver Henry Parland i en av sina dikter, ord som kan gälla som portalen till 10TAL:s nya nummer, med just mask som tema. Att författare, eller konstnärer generellt, attraheras av masken är förstås ingen ny tanke. Men masken har också en generell attraktionskraft: bär vi inte alla en mask, spelar vi inte alla en roll? Även valet av maskering avslöjar vem vi egentligen är, kanske rentav en mer autentisk version.

Kristoffer Leandoer har skrivit en längre essä, som hinner diskutera allt från Lana Del Rey till Henry James. Kanske hade jag hellre önskat att han fokuserat på något av allt detta: varför inte en essä enbart om Lana, eller enbart om James, då han skriver initierat om båda?

Leif Holmstrand aktualiserar Yukio Mishima, något vi alltid ska vara tacksamma över. Inte minst därför att Holmstrand skriver så vindlande om Mishimas ”lustskam” kring alla hans olika för- och utklädnader, olika maskspel och om den frihet som enbart finns i det förbjudna, i det queera.

Det är ett tunt nummer (eller är vi bara bortskämda med fullmatade dubbelnummer på sistone?), som ändå och i trots mot det enhetliga ämnet spretar en del. Att maskera sig har förstås också sina politiska konnotationer, ett sätt att träda in i anonymitet och samtidigt göras fullt synlig. Så uppfattar jag också Leandoers ”hiding in plain sight”-tanke, som han tillämpar på Lana Del Rey, utifrån Alice Bolins nyligen utgivna essä Dead Girls, som han gör så bra reklam för att jag genast beställer den.

Ja, och som vanligt finns en debutant med, den här gången Eira Bergman Jenssen, som redan har en så originell röst att jag är beredd att säga att hon har kastat masken och framträder med ett helt eget tonfall.      

Kritikens främlingskap, Sofia Lilly Jönsson, Timbro

Mats Malms inval i Svenska Akademien föll inte i god jord hos många kulturskribenter, som genast kommenterade hans brist på lyskraft (läs Karin Olsson i Expressen, Madeleine Levy i Svenska Dagbladet, Björn Wiman i Dagens Nyheter). Och det är klart att en medietränad författare hade tagits emot med öppna armar (Jonas Hassen Khemiri, för tusan!), men frågan är väl varför en grovarbetare – gruvarbetare, skrev jag nästan – inte skulle göra ett bättre jobb. Att ha utformat Litteraturbanken till den guldgruva den har blivit är väl en tungt vägande merit.

Min poäng, som jag strax kommer till, är att samtiden verkar stirra sig blind på charm och karisma. Något även Sofia Lilly Jönsson är inne på i sin nyskrivna essä Kritikens främlingskap, om än hon tar sig an den frågan indirekt. Hennes utgångspunkt är i stället en drivkraft att undersöka konstens frihet, men ändrar sig, typ ångrar sig, under skrivandet. Det är ju kritiken hon vill ägna sig åt, det område hon har ägnat sig åt, men nu allt mer börjat tvivla på.

Vad är kritik? Alla definitioner tenderar att bli otillräckliga: stela, vaga, krystade … Så också denna, av Jönsson: ”det instrument med vilket vi förstår världen.” I mina öron låter det högtravande. Men – så ska det vara. Kritik ska vara just ambitioner, befinna sig i närheten av det pretentiösa. Jag kan så här i förbifarten erkänna att så är det åtminstone för mig: ibland när jag skriver kritik kan jag tycka att det är det viktigaste som finns. Så när jag skriver vill jag säga: ”Jag är Gud” (som Eva Dahlgren sa: men jag menar det verkligen).

Vi kan nöja oss med konstaterandet att varje definition av kritik är problematisk. Att läsa ett konstnärligt verk betyder också att man läser ett stycke verklighet. Konst är politik, och kanske just den konst vi slentrianmässigt artbestämmer som minst politisk är den mest politiska (som Becketts sena prosa). Jönsson påminner i sin essä att flera nordiska tidningar har flaggat för en nerskuren bevakning av kulturen med färre recensioner de senaste tio åren eller så (Aftonbladet lät Carl-Michael Edenborg utföra en sådan undersökning i våras).

Kritikens kris, alltså. Har det inte alltid varit kris, försöker den minnesgode läsaren teaterviska? Jo, förvisso. Och man kan inte ropa på vargen hur många gånger som helst. Men låt säga så här: tendensen som ritas upp av de nämnda undersökningarna, och som Jönsson också är inne på i sin essä, är ju att villkoren måhända inte har försämrats – men de har stått stilla i cirka trettio år. Arvodena är undermåliga, något Jönsson påpekar i en tragikomisk skildring av sin misslyckade löneförhandling, där läget ter sig nästan bortom det hopplösa.

Överlag är det här en personlig essä, där Jönsson använder sig själv som exempel. Utan att det blir en personlig vendetta (möjligen med undantag när hon ger sig in i en – kanske onödig – strid med Stina Otterberg) talar hon uppriktigt om erfarenheten av att ingå i en av kulturrådets bedömningsgrupper, och hamna mitt i den debatt som initierades av Ola Wong i våras i Svd, om politisk styrning av litteraturstöden.

Eftersom jag själv har erfarenhet av arbetet - har suttit i den skönlitterära gruppen sedan 2016 – kan jag bara bekräfta Jönssons bild. Det som debatten tog upp stämmer ju inte. Det vi sysslar med är enbart frågan om kvalitet. Det må vara att kvalitet som begrepp ter sig luddigt, men det bryts ned i flera komponenter i våra direktiv, både i den grupp som bedömer facklitteratur, som Jönsson lämnade, och i den grupp som bedömer skönlitteratur, som jag fortsätter arbeta för. Det är inte så märkvärdigt: vi som sitter i gruppen har den avsedda kompetensen, och den som klagar på utfallen skulle nog häpna över hur nitiskt vi arbetar och med vilken vånda besluten ibland fattas. Att då i tidningarna få läsa att vi fattar beslut lättvindigt utifrån politiska ideologier är förolämpande.

Nåväl. Sofia Lilly Jönsson lyckas behärska sin indignation. Hon skriver sakligt och balanserat, för att inte säga sansat och tålmodigt, i en essä som tillåter sig att vindla fram över ämnet, eller ämnena. Det främlingskap som titeln antyder handlar om hur hennes mest angelägna ärende – den klassiska musiken – har hamnat på undantag. Här är det lätt att instämma. Det saknas ju forum för den typ av kritik som man inbillar sig var vanlig förr: den fördjupade och längre texten, som tillåts tänka färdigt (något den här boken är ett exempel på).

Hennes förslag är att kritiken hellre än avvecklas behöver utvecklas. Jag kan inte nog prisa projekt som det internetbaserade Örnen & Kråkan för oss poesiläsare, det vill säga just den typen av fördjupade texter som man kan sakna i dagskritiken. Man kunde förstås också på sin önskelista skriva mer dialog: kanske låta två kritiker debattera sina texter offentligt – på nätet, i tidning, eller på en scen – och därmed nyansera receptionen av ett enskilt verk: hur kan man tycka så olika? Den typen av diskussioner skulle nog syresätta kritiken, och kanske även nå fler än de närmast sörjande: alltså, ibland är konflikt i sig utvecklande.

Det här är en essä som spretar åt olika håll. Den gör det essäer borde, men sällan gör: väcker tankar, kickar igång idéer. Med emfas menar Jönsson: ”expertis är inte jäv”, på tal om den risk för sammanblandning som alltid är en risk i ett inskränkt kulturliv. Mingel är däremot förkastligt, och ett armlängds avstånd är att föredra.

Vad har då detta med Akademiens inval av Mats Malm att göra? Charm och karisma i all ära: Jönsson beklagar bristen på excentriker i kritikerkåren, och ser en utslätning på kulturredaktionerna, med skribenter där alla excentriska inslag slipas bort. Var är kufarna? lyder hennes mer eller mindre explicita fråga. Om alla skribenter dras mot normalitetens tyranni vore det förstås synd. Likaså om det stämmer att Jönsson själv riskerar att mötas av tystnad genom att välja att publicera denna ibland misshagliga pamflett.  

Kumukanda, Kayo Chingonyi, översättning Helena Hansson, Rámus

Först: så underbart det är att någon gång få läsa en samtida brittisk poet! Sen: så ännu mer underbart att poeten är så samtida i sin förträfflighet. Kayo Chingonyuis debut Kumukanda från i fjol är en omvälvande upplevelse, lika stabil i sin formmässiga medvetenhet som i sina respektlösa upptåg med språk och den uppdaterade socialrealismen.   

Titeln har med en manlig initiationsrit från Zambia att göra, och Chingonyi flyttade därifrån till England i sexårsåldern. Han skriver om maskulinitet, musik, rasifiering, och om att aldrig bli tagen på allvar som emcee, även när du är lika bra som Eminem: ”inget övande i världen kunde frambesvärja den ljusa hud / och de blå ögon som gjorde Marshall till poet och mig / till en svart kille som kan rimma”. 

Bra poesi härrör från nödvändighet. När poesi blir riktigt bra är den en följd av något som helt enkelt måste berättas. Här blir det en fräck dikt med stark politisk bäring, med grime-musiken som frigörande kraft, som lyfter en från förnedring till upprättelse.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/10 2018)