Orfeus-sonetterna, Rainer Maria Rilke, översättning Mirjam Tuominen, Modernista

Viss oklarhet uppstår när Modernista nu utger Mirjam Tuominens 62 år gamla och fortfarande egensinniga tolkning av Rainer Maria Rilkes Orfeus-sonetterna. Är det Rilke eller Tuominen som just nu upplever en renässans? Anledningen att jag frågar är att det så sent som i fjol på Themis utkom en volym med Rilkes dikter som han skrivit på franska, översatta av Bo Gustavsson. Och Tuominen har de senaste åren fått sina essäer och dikter återutgivna av Eskaton, samt sina noveller i två volymer just på Modernista.

Denna bok har länge varit omsusad, som ett exempel på när översättning går för långt och blir ett uttryck för översättarens egna temperament. Därför har det också varit tal om att se detta verk som tillhörande Tuominens författarskap mer än Rilkes. Vad som är klart är att hennes tolkning väljer bort det Lars Gustafsson (1987) och Martin Tegen (2009) gjorde när de översatte dessa sonetter, alltså rim och meter.

Men det blir ju ändå en bokstavstrogen återgivning av originalets dikter. Om själva boken finns inte mycket att säga som inte är allmänt stoff: hur Rilke hamnade i en skaparkris under skrivandet av de mäktiga Duino-elegierna, men förlöstes kreativt och bara behövde några veckor för att skriva dessa sonetter samt avslutningen på elegierna. Hur sonetterna är tillägnade Wera Ouckama Knoop, en 19-årig dansös som var väninna till Rilkes dotter och som dött strax innan. Hur de, på typiskt Rilke-maner, skildrar livet och döden, på hymniskt språk. Hur de förlitar sig på Ovidius Metamorfoser för att ge Orfeus-myten en bakgrund till skeendet.

På ett sätt är Tuominens teknik både friare och mer beroende. Det som framträder när hon utsätter dikterna för sin behandling är en annan Rilke-röst, och man kan förvisso säga att den har en del gemensamt med Tuominens egna röst. Men det beror också på att deras temperament liknade varandra. Hon skriver på ett språk – för att travestera Oskar Pastiors beteckning på Hölderlin – besläktat med svenskan. Nog finns också rester av det hymniska kvar i denna överföring av tysk överspändhet till svenskt dito.

För det Rilke mest är intresserad av här är att visa hur svårt livet är – och att det finns medel för den lidande människan att uthärda. Du måste inse att du ingår i ett större lidande, och acceptera det gemensamma i tillvaron. Hans poetik strävar efter samhörigheten.

Vad Tuominen då gör med Rilkes Orfeus är att göra honom mer ostädad, en sargad gestalt som förtvivlat irrar, vingklippt och förvirrad. Man kunde säga: mer mänsklig, mer lik våra egna bortkomna fumliga försök att klara oss när det blåser storm i våra själar. Då kan triumfen uppstå även när det är som är mest bottenlöst:

                      Jubel vet, och längtan är beständig, –

                      endast klagan lär ännu; flickbehändig

                      repar hon igenom nätter upp det gamla onda.

                      Men plötsligt, om än snett och tafatt,

                      utpekar hon en stjärnbild av vår stämma

                      i den himmel, som av hennes anda icke grumlas.

Det kan då jämföras med originalet (som bekant, åttonde sonetten i första delen):

                      Jubel weiß, und Sehnsucht ist geständig, -

                      nur die Klage lernt noch; mädchenhändig

                      zählt sie nächtelang das alte Schlimme.

                      Aber plötzlich, schräg und ungeübt,

                      hält sie doch ein Sternbild unsrer Stimme

                      in den Himmel, den ihr Hauch nicht trübt.

Det är en nästan rörande bokstavstrogen tolkning. Man kunde säga att hon gör rimmen överflödiga, typ att hon sudda ut dem, och det är förstås djärvt (någon kunde invända: slött). På twitter föreslog Håkan Lindgren att för Rilke är rimmen mindre av begränsning, och mer av nödvändigt redskap: ”det är som om rimmen tänker åt honom, hjälper honom att formulera sig”. En Rilke utan rim blir lite som att föreställa sig, tja vad vet jag, öl utan alkohol …

Den viktiga insatsen består i att Tuominen därmed tar ned honom på jorden, liksom rycker tag i det som fladdrar i hans vers, det som hotar att sväva iväg och bli för abstrakt. Visst, vi gillar Rilke för att han utför detta trick, men ärligt: det som är Rilkes bestående bidrag är hans oerhörda, jag vill nästan säga måttlösa förståelse för det mänskliga. Här saknas en allmängiltig bild av sorgen, utan han skriver fram en balans mellan det svåra och det enkla, en förståelse för att det genuina livet innehåller bådadera.

Rilke blir ibland orakelkryptisk (”Rent är i klarnande mening, / det som sker med oss själva”). I denna översättning blir han ibland så korthuggen att hans utsagor kan erinra om hur Paul Celan skrev dikter. Det skulle Celan aldrig ha gått med på, förstås, men nog kan rader som dessa ge en föraning om det hårda som Celan skulle syssla med: ”Det som förblir bakom lås, är snart det förstelnade, / tror det sig säkert i skyddet av det oansenliga gråa? / Vänta, ett hårdaste varnar ur fjärran det hårda. / Smärta –: frånvarande hammare forska ut!”

Det är en filosofi som svävar fram i brottstycken och fragment, där man kan plocka aforismerna i farten. I det ofullbordade och otillräckliga som dessa sonetter tecknar är kanske Tuominens sätt att göra våld på dem det mest rättvisande. För Rilke är en ansats – en vilja – ett försök. Det är vanskligt att tyda levnadsråden, som uppstår i ögonblicket, att du bör hejda dig, sluta stressa, kort sagt: lev! Det gestaltas i det alltså extatiska nuet, i dansen som Rilke ger sitt språk som en bild av den döda flickan. I rörelsen, i flykten, i kroppens vägran att stilla sig. I själens rörelse.

Som läsare är det bara att följa med. När Eva Ström översatte Shakespeares sonetter talade hon om en ”sonettvind”, som då och då uppstår under läsningen. Här hos Rilke är det mer frågan om en ”sonettvåg”, en cirklande rörelse som finns i språket och som du som läser kan skönja mer än erfara.

Hur det då är att läsa Rilke, oavsett översättning, visas i Kieslowskis Den blå filmen, där änkan Julie efter kompositören Patrice sätter upp hans partitur på väggen. När hon stryker med fingret över noterna spelar – ur tomma intet – musiken. När hon tar bort fingret tystnar den. Inte för att jag vill reducera Rilke till musik – reducera eller upphöja, välj själv. Jag tror det var Lars Norén som i något av sina fragment skrev att all konst strävar efter att bli musik, även musiken.

Det klart mer robusta tilltalet hos Tuominen kan illustreras av tredje sonetten i andra delen, som apostroferar en spegel och avslutas så här:

                      Mångengång är ni fulla av måleri.

                      Några synes ha in gått i er –,

                      andra sände ni skyggt förbi.

                      Men den skönaste skall förbli,

                      tills bortom återhållna kinder

                      inträngt avskild ren narciss.

                      Manchmal seid ihr voll Malerei.

                      Einige scheinen in euch gegangen -,

                      andere schicktet ihr scheu vorbei.

                      Aber die Schönste wird bleiben -, bis

                      drüben in ihre enthaltenen Wangen

                      eindrang der klare gelöste Narziß.

Att sonetterna skrevs 1922 är förstås bara en tillfällighet, att samtidigt Joyce utkom med Ulysses och Eliot med The Waste Land – det vill säga, ett märkesår för den litterära modernismen. Rilke befinner sig mittemellan ett klassiskt idel och ett modernt, och här är det som att han hittat brottpunkten mellan just det gamla och det nya – en helt ny röst.

Tuominen frilägger denna kraft hos Rilke, samtidigt som hon alltså tonar ned det hymniska. Underförstått visar hon (viskar hon?) att svenskan inte är något hymniskt språk. Hennes försvenskning av Rilkes eteriska tyska är jordnära. De blir också en påminnelse att Rilke kan man egentligen inte ens läsa, utan bara umgås med. Och då läser man inte för att upptäcka nya lager av förståelse, utan mer för att vistas i hans sam-varo.

I sitt efterord menar Tuominen att man behöver ha levt ett visst liv för att förstå Rilke. Lika övertygad som jag är av det, lika skeptisk ställer jag mig till hennes försvar för bristen på rim genom att hon framhäver det frigörande hos Rilke.  

Rätten, Pernilla Berglund, Teg Publishing; Den apan, Linus Gårdfeldt, Bonniers; Musiken av aldrig och ingenting, Håkan Sandell, Ellerströms

Tre nya diktsamlingar visar både variation och utveckling i den svenska poesiutgivningen. Det stillsamt enträgna tilltalet hos Pernilla Berglund imponerar mer än Linus Gårdfeldt och Håkan Sandell.

Utan att överdriva skulle jag genast hävda att Pernilla Berglund har en framskjuten position bland poeter som debuterat på 10-talet. Även om man lätt känner igen delar av motivvärlden är det ändå tydligt att en utveckling sker i Rätten, hennes tredje och än mer slagkraftigare bok.  

En utveckling som tar sin utgångspunkt i språket: här finns en outtalad respekt för det som inte kan sägas. Hon utforskar minnen av en pappa, av en rättegång, även om titelns ord också kan syfta på rättigheter. En försoning är inom räckhåll, men det är svårt att uppnå den efterlängtade nåden: ”marken är av sand, där ett träd fallit och rotvältan visar / allting i mig som inte liknar förlåtelse / vad har du kvar nu?”

Berglunds förmåga att med några enkla drag fånga stämningar är osviklig; hon skriver böcker att leva kvar i, och då blir hennes självklart utförda porträtt av norrländska älvar och skog klart minnesvärda. Själva den avhuggna rytmen är också norrländsk. Det är inga stora åthävor, men jag vet att i den här bokens stämningar kommer jag att leva länge.

Ett annat temperament visar Linus Gårdfeldt, i sin femte bok Den råttan. Han skrev ekopoesi innan det blev inne, men har nu anammat ett vardagligt tilltal, typ kåseriet. Här blir slappheten en del av poetiken, i dikter som trevar sig fram och nuddar självföraktet, det tvivel som gnager i hos alla kanske, att det vi sysslar med inte är så viktigt egentligen.

Som att skriva poesi, en verksamhet Gårdfeldt vänder sig emot: ”poesin den råttan i det sneda solljuset / när ditt inre av mörker betäckes eller något liknande”. Ibland är det roligt, ibland lite för ansträngt, kanske lite för självmedvetet. 

Gårdfeldt vacklar mellan det interna och det förlösande. Hans sätt att maniskt uppehålla sig vid kroppens bakre regioner, det naiva och samtidigt ärliga förhållningssättet, samt det nyuppväckta intresset för fotboll får mig att undra om det är Stig Larsson som spökskrivit. Så klart det inte är, men faktiskt gör Gårdfeldt lite som Berglund, söker nya vägar för poesin.

Desto mer traditionell är Håkan Sandell, som en gång i tiden var en del av den mytomspunna Malmöligan (tillsammans med bland andra Lukas Moodysson, Clemens Altgård och Kristian Lundberg). Hans nya bok Musiken av aldrig och ingenting är elegier över förlorade årstider – tio vardera vigs åt vinter, vår, sommar och höst.

Han apostroferar Shelley, och skriver i en uttalat romantisk anda, där det otidsenliga och ålderdomliga tilltalet bryts när han nämner saker som delad vårdnad, mobilabonnemang och Pokémon. Han inventerar ett Europa som ter sig allt mer dött, med nedslag i Oslo, Stockholm, Berlin. 

Det är dikter som tenderar att bli något för schablonartade och distanserade: ”Drömskt av fluida hjälpmedel följer ögat / hur guldkantade moln absorberar / det nattmörker de sakta doppats ner i”. Gemensamt med Gårdfeldt är tvivlet på vad poesin kan åstadkomma, en fråga som kanske behöver ställas ibland, men i så fall på mer konstnärligt övertygande sätt.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/3 2019)

Jeg vil en tanke, Gunnar Björling, översättning Yngve Pedersen

Den som vill lära sig vad som konstituerar den poetiska rösten har mycket att hämta hos Gunnar Björling. Han hör till de ytterst få poeter jag kan känna fysiskt behov att återvända till, där det ständiga återvändandet inte (enbart) innebär att trösta sig med de bekanta orden, utan mer om att i stunder av tvivel eller övertygelse om motsatsen påminna sig vad poesin är kapabel att uträtta. Detta ljus. Denna påträngande röst. Denna nya värld som han åskådliggör.  

Nu har jag för ovanlighetens skull läst Björling på norska, i boken Jeg vil en tanke, där Yngve Pedersen har valt ut dikter från samtliga 20 diktsamlingar, för att presentera dem på norska. ”Gjendiktning” lyder deras lämpliga glosa, för det är verkligen frågan om att återskapa dikter på ett nytt sätt.

Det är en ambitiös bok, som ger en så heltäckande bild som man nu kan önska. Tidigare har Björling samlats i ett otal antologier på svenska, men det är nu några år sedan (1989 års urval i två böcker är väl det senaste om man inte inriktar sig på det fullständiga). 1957, ett år efter hans död, utkom på Wahlströms & Widstrand den fina Dikter i urval, som jag fortfarande håller som den enskilda bok på svenska som betytt mest för mig. Urvalet för den här nya norska boken blir då som en norsk motsvarighet, som ändå går längre in i Björlings karriär genom att också välja dikter ur de två första böckerna från 20-talet.

Förbluffande konsekvent skriver Björling sin dikt genom årtiondena. I de första böckerna finns en typ av aforismer man bara kan kosta på sig i ungdomen. Mer övertygande blir den livsupplevelse som redovisas, och som bevisas av den erfarenhet som utgör själva förutsättningen för de dikter som sedan nedtecknats. För att uttrycka det mer koncist: dikterna är förankrade i verkligheten, även när de ger sken av att vara abstrakta.

Han är paradoxal. Han är rolig. Han är handgriplig. Han är taktil. Han skriver om det som ingriper i ett skeende. Det som hjälper oss kan vara lika olyckligt och förtvivlat som vi själva är. Det finns en delaktighet i hur Björling skriver, och som borde vara förklaringen till dess fortsatta tjusning.

För den delen kan hans fragmentariska skrivsätt jämföras med Lars Norén, som gett ut två böcker Fragment. Där Norén är självmedveten är Björling uppriktigare, mindre förställd. Att Björlings diktfragment är resultatet av hård redigering är uppenbart, att han ständigt suddade fram det som skulle bli de kortkorta dikterna. Men också att han inte gör det för att ställa ut föremål i färdig form, dikter som man kan lägga huvudet på sned åt och applådera åt för att de uttrycker något klokt eller fyndigt eller vackert. Nä, han skriver dikter som på något sätt inte är färdigstöpta, som liknar skulpturer som inte har stelnat.

På norska kan han ibland låta mer formell än på svenska. Kanske svenskan har möjligheter till en mer avskalad form, att kadenserna faller tyngre på svenska. När ljuset bryter fram i Björlings dikt – då sker det så plötsligt. Givetvis blir man påmind om det även på norska, men också om spelet mellan ljus och mörker. Det är idylliskt utan att bli fridfullt. Genomgående är dikterna präglade av detta utbyte mellan polariteter – spänningen mellan lugnet och oron som ständigt pulserar under orden, över orden, genom orden.

Och vankelmodet. Många av dikterna beskriver en rörelse mot livet, att kanske vilja bli delaktig i ett större sammanhang, eller att hellre stanna utanför. Men Björling skriver inte bara inom detta spänningsfält, att leva eller inte, utan det som kanske gör starkast intryck är de många kärleksdikterna. Den bästa eller vackraste är från samlingen Där jag vet att du (1938), och inleds med en nio ord lång tillräcklig summering av vad kärlek innebär:

                      ALDRI SÅG JEG

                      som når om morgonen

                      jeg

                      deg.

I den uppställning som den här utgåvan väljer sprids stroferna över flera boksidor, och behandlar dikten som fyra separata dikter, och lägger även till en strof (dikt) i mitten: ”Å SOM VAR EN FLIK av det fullkomne / hos deg.” Därmed blir Björlings fragmentariska kvaliteter betonade, och det är kanske inte i sig negativt.

Under 40-talet blir han också mer kryptisk, mer introvert. Det som sägs i dikter här blir också tillräckliga summeringar: ”det ordløse ord / det kysser din smertes time.” Mot slutet förekommer så en allt strängare reduktion, med färre ord, som ändå tillåter det ovanliga ljuset att bli ett så användbart inslag.

Generellt återskapar (gendiktar) Pedersen fint och respektfullt. De norska läsarna får onekligen en Björling i helfigur, och kan själva följa med i balansgången mellan det abstrakt spröda och det fysiskt kroppsliga. Även om jag betackar mig för läsarten kring poesi som levnadsråd går det att läsa den här boken som en samling klokheter med praktisk bäring. Titeln är ju vald från en dikt från 1943 (”jeg vil en tanke, min tanke, en siste”), som inte ens finns med i min urvalsbok från 1957, och det säger förstås något om att ett urval ändå inte kan fånga helheten. 

Man kunde roa sig med att plocka en rad nästan varstans ifrån och göra den till titel för en samling. Så djävla bra skriver han. Från några olika dikter, rader som i sig kan bilda en ny dikt:

                      Jeg er en syngende tone

                      Og dagen er enkel

                      Den gåten der bærer oss

                      denne eneste dag

                      Du gikk i verden inn

                      må søvn bære din vake

och så vidare … Den desperata vädjan som den valda titeln understryker är ändå lämplig, och ger en bra uppfattning om Gunnar Björlings blygsamma storhet.   

Poesiåret 2018. Litteraturkritisk kalender, [red] Magnus William-Olsson, Örnen & Kråkan

På baksidan till den andra utgåvan av Örnen och Kråkans kalender, Poesiåret 2018, listas de som kan tänkas ha användning för denna bok: ”bibliotekarier, studenter, journalister, forskare, redaktörer …” Jag antar att den ellipsen blir något för läsaren att själv fylla i – jag kan ändå komma på mig själv med att sakna kategorin ”lärare”.

Å andra sidan vet jag inte hur ofta jag har hört kolleger klaga på brist på fortbildning, att de känner sig dåligt insatta i nutida svensk poesi. Jag har erbjudit mig föreläsa om samtidspoesin för svensklärarna, men de är inte intresserade. Jag har lånat ut dubbletter av Johan Jönsons dikter, men de har bara sagt ”nej tack” tillbaka. Jag har tipsat om Örnen och Kråkan, men de har inte haft tid att en gång i veckan läsa de recensioner som läggs upp där.

Det här är då andra året som man samlar recensionerna på sajten, och här kommer ett valhänt försök att recensera recensionerna. Som man kunde ha förmodat är det ojämnt. Min gissning är att kritikerna har fått relativt fria händer – åtminstone är det svårt att teckna ett mönster för hur recensionerna ser ut, utöver att det citeras flitigt. Här finns både lärda utläggningar och personliga tolkningar, privata anekdoter och akademiska genomgångar. Heltäckande bilder av författarskap? Ibland. Närläsningar av enskilda dikter? Ibland. Och så vidare.

Man kan nämna Göran Sommardals recension av John Ashbery, en text som både är irriterande i sin svamlighet och brist på takt, men också pregnant i sin stundtals finfina förtrogenhet med föremålet. Överlag kan väl sägas att tidigare kritikergurus (Foucault, Kristeva, Deleuze) förefaller ha ersatts av Roland Barthes, som förekommer lite då och då, oberoende av skribent. Ibland är tonläget överdrivet docerande, men det som dominerar är den uppenbara ambitionen att ingå i en dialog med det behandlade verket. Undantagsvis kan jag tycka att det är lite övermaga av en kritiker att i samma recension citera på grekiska, isländska, tyska, franska och engelska, speciellt när hen stavar fel på ordet ”allitteration”.

Då och då blir det kanske för mycket överblick, att kritikerna tar på sig uppgiften att ge en lägesbeskrivning. Samtidsspaningar i all ära, men mer intressant är det att läsa de kritiker som fokuserar mer på själva boken de recenserar, och mindre på hur den ingår i ett större sammanhang. Ibland kan jag tycka att de är för hovsamma, ibland kanske något för gnälliga – som det ska vara, med andra ord. Ibland ställs krav på att poeternas dikter ska göra något med läsaren, något som mest drabbar Lars Norén och Malte Persson.  

Men generellt utförs gedigna läsningar, och något som borgar för det är det arvode som utbetalas. Därmed skapas möjlighet för gynnsamma arbetsvillkor, och gemensamt för de flesta av texterna är ju att de ger intryck av att vara genomarbetade och med potential att stå sig – så är ju tanken med boken att framtida forskare (eventuella forskare) ska kunna utnyttja de här böckerna för att få en bild av svensk poesi just detta år.

Möjligen blir 2018 ett märkesår för svensk poesi, då en diktsamling faktiskt vann Augustpriset, Linnea Axelsson med Aednan. Det var förstås roligt, och välförtjänt i den konkurrensen – samtidigt vet jag inte om jag har läst någon recension av Aednan som inte har innehållit en skopa reservationer (inklusive min egen). Så också den som ingår här, av Josefin Holmström, och som också innehåller en del dubier kring detta verk.

Det man får här i hög grad är just närläsningar, en typ av recension som kan saknas i det högre tempo som dagstidningsrecensionen innebär. Så läser jag med stigande intresse Felicia Stenroths förbryllande recension av Mara Lees Kärleken och hatet, men det var ju definitivt en av årets mest förbryllande poesiböcker. Jag uppskattar också Lyra Kolis essäliknande text om Ursula Andkjær Olsen. Och Rebecka Kärdes gränslösa och nästan farliga inlevelse när hon skriver om Ingela Strandberg, där hon så att säga släpper sargen och investerar något av sitt kritiska kapital – det blir då en lärorik och inspirerande text.

Hellre ser jag den typen av läsningar än de stundtals överambitiösa försöken att teckna linjer över ett helt författarskap, som tappar bort fokuset över den bok som texten ska handla om. Sedan kan jag också tycka att även om det som vanligt är ett omdömesgillt arbete hos redaktören Magnus William-Olsson, så är det väl tjänstefel att låta just Sommardal och inte Ulf Eriksson recensera Erik Vernerssons debut Kroppsspråk, döda (tyvärr är titeln felstavad i innehållsförteckningen, men det är ett av relativt få korrfel i den här upplagan). För om det någonsin har funnits en större affinitet mellan två svenska poeter än den mellan Eriksson och Vernersson, visa den gärna för mig.

Utöver de veckovisa längre texterna har William-Olsson gjort en genomgång över de böcker som inte recenserats, i en sammanställning som för flera av poeterna rimligen blir deras enda tillfälle att få ett omdöme av en etablerad kritiker. Här syns verkligen spännvidden över de poesiböcker som publicerats under året. Han tar upp poeternas dragning till det triviala som ett nytt inslag, men underlåter att nämna att det kan vara det danska inflytandet – den yngre generationen danska poeter har i snart tio års tid skrivit den typen av vardagliga dikter, något som mer och mer har plockats upp av svenska kolleger.

Utopiskt skriver William-Olsson om Hanna Nordenhöks avhandling från i höstas om Gloria Gervitz, Anja Utler och Ann Jäderlund, att den borde gynna möten mellan de konstnärliga och litteraturvetenskapliga forskningsområdena. Det är dock kanske lite naivt att senare lägga ut texten kring Alice Kassius Eggers diktrad ”om du bodde här skulle du vara hemma nu”, utan att nämna att det är en så uppenbar allusion till den röda rad som inleder David Väyrynens Marken: ”Välkommen till Lappland. Om du hade bott här hade du varit hemma nu.”

Med fingertoppskänsla avslutas boken med en kort essä av Julia Pennlert, som har forskat på onlinedikter, och hur digital läsning skiljer sig från pappersläsning av dikter. På internet utgör den tryckta boken fortfarande en norm, även om det finns anledning att fråga sig om det är en övergångsperiod, när fler och fler skriver dikter utan att ha en relation till läsning av dikter. Men det behöver inte vara negativt: det var andra medier som fick mig att börja läsa poesi: rockmusikens sångtexter, radioprogram (med uppläsningar av Göran Sonnevi, Katarina Frostenson, dokumentärer av Gunnar Harding), tv-program (med Bodil Malmsten som gäst).

Ja, den här boken landar i efterdyningarna av den poesidebatt som anstiftades av Victor Malm i Expressen i januari, och som rökte ut hela den yngre kritikergenerationen. Sista ordet lär inte vara sagt där, men mina sista ord om årets upplaga av Örnen och Kråkans årliga antologi blir att den visar hur levande svensk poesi fortfarande är – både i tryckt och otryckt form – och att det bara finns anledning att följa dess fortsatta äventyr, hur länge det nu varar.

Damm, Claire-Louise Bennett, översättning Carl-Johan Lind, Natur & Kultur

Ordet ”damm” är en homonym, och min första association går till smutsen. Kanske inte oväntat, då författare och konstnärer har en förkärlek för tillvarons solkigare aspekter. Jag tänker på John Fantes roman Ristat i damm, till exempel. Men det visar sig att Claire-Louise Bennetts debut Damm heter Pond i original och syftar på vattenpölen.

Ursprungligen utkom den på ett mindre irländskt förlag, men snappades genast upp och sågs som en av de mer anmärkningsvärda debuterna för ett par år sedan. Nu utkommer den alltså på svenska, dessa totalt tjugo korta texter som ibland verkar höra ihop och ibland verkar vara fristående. Vad som definitivt kan sägas är att de befinner sig någonstans mittemellan en litterärt gestaltad verklighet och en slags essä kring isolering och naturbetraktelser.

Och betraktelser är väl den korrekta genrebeskrivningen, hellre än noveller, även om det finns en utmejslad huvudperson. En relativt ung kvinna har lämnat sin trygga hemmiljö efter något som antyds vara ett uppbrott – liksom författaren själv överger hon England och bosätter sig på Irland (floden Shannon nämns). Vi får inte veta mycket om huvudpersonens yttre förutsättningar – namn, ålder, utseende, historik och så vidare saknas, medan desto mer återges om den inre världen: tankar, reflektioner, minnen, upplevelser. Hon har sysslat med litteratur, varit på väg att skriva en avhandling, men det är i stort sett allt vi får veta om henne.

På ett ytligt plan liknar det den suveräna svenska debuten från i fjol, Elin Willows Inlandet, om en kvinna som isolerar sig i en norrländsk håla. Även Bennetts huvudperson famlar efter kontakt och nöjer sig med livets små gunster. Hon lever enkelt, sparsmakat, i samklang med naturen. Ja, naturen gör sig påtaglig med sina träd, sina vattendrag, sina stormar, sina djur. Huvudpersonen lever mer intill än vid sidan av, typ kind mot kind med det närliggande.

Det är en ny sorts fiktion Bennett sysslar med, en som på sätt och vis retas med läsarens förväntningar om autofiktion. På ett plan är hon mer introvert, men också mer absurd och mindre självmedveten än den gängse självbiografiska prosan. Det är ett glidande skrivsätt som låter huvudpersonen liksom röra sig bort från de förväntade bekännelserna. I stället för att vara ett språkrör för författarens inneboende genialitet blir hon en håglös och passiv åskådare. Huvudpersonen tänker på män som hon både längtar efter och avskyr, och vistas helt självklart i denna villrådighet.

Det är också ett skrivsätt där associationerna löper fritt, där helheten definitivt är större än de enskilda delarna. Då och då blir läsningen statisk, klaustrofobisk, men det beror mer på ovanan, och oförmågan – min oförmåga – att uppfatta nyanserna. Bennett rör sig fritt från det konkreta till det abstrakta, och tillbaka igen. Ibland finns en pregnans som kan erinra om Lydia Davis korta novellkonst, men det är en orättvis jämförelse, då det här snarare rör sig om något djupt originellt och självständigt.

Ofta är det också roligt, på ett oförklarligt sätt: ”I ungefär tio minuter känner jag mig rätt villrådig, och jag inser att det är en känsla som har vissa beröringspunkter med likgiltighet. Så det är inte konstigt att jag hanterar det ganska bra.” Helt klart har Bennett en språklig uppmärksamhet som imponerar, som ger texten en behaglig men inte bedövande melodi.

Risken är att det kan bli konstruerat, men det hela styrs av en inre, obönhörlig logik. Det kan också uppfattas som sökt, att Bennett med sina fyndiga tankebanor anstränger sig för att det ska bli näpet. Dock slår hon själv hål på idyllen med att skita ned sig, både bildligt och bokstavligt, och ger berättelsen en konkret och rätt robust inramning. Då framstår hennes huvudperson mer som en hjälte, i sina drastiska levnadsval.

Flockmatrisen, Daniel Mårs & Charlotte Qvandt, Rastlös förlag

Medan Daniel Mårs tidigare gett ut en bok, Simonillusionerna som kom 2017, är Charlotte Qvandt en betydligt mer rutinerad författare – senast skrev jag om romanen Strålgångar, men hon har också gett ut en handfull diktsamlingar. Sedan en tid har de slagit sina påsar ihop, vilket har resulterat i en del dikter, och nu boken Flockmatrisen.

Den här typen av samarbeten har blivit mer vanligt förekommande de senaste åren, med gemensamt skrivna böcker av – för att nöja sig med tre exempel – Johanna Frid och Gordana Spasic, Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen, samt Athena Farrokhzad och Svetlana Cârstean. Det är tänkbart att denna praktik kommer att bli än mer vanlig i den så kallade framtiden.

Vad är då syftet med att skriva tillsammans? Det är givet att det finns en vilja att lära känna en annans röst, men kanske också att det ska bli ett sätt att utforska det egna skrivandet – att låta det så att säga ta spjärn mot en annan röst, för att undersöka vad som händer, om det händer något. Fast för en läsare blir den typen av funderingar lätt ointressanta, och likaså att fråga sig hur det praktiskt har gått till, ”vem som har skrivit vad”. Både Qvandt och Mårs har med tidigare böcker visat sig ha särpräglade böcker, men jag vägrar att utsätta mig för en gissningslek här.

Snarare är målet att nå fram till en gemensam röst. Och det syftet är definitivt uppnått med denna bok, där dikterna ändå ger intryck av att ha berikats, att de ger uttryck för en dubbelhet. Ibland finns ett uttalat jag i dikterna, ibland ett lika uttalat vi. Man kan visst säga att eftersom Qvandt tidigare skrivit en del om kroppen borde dessa rader vara skrivna av henne, men som sagt, varför gissa?

Parallellt med kroppsligheten finns ett ifrågasättande av det tingliga: ”I det här rummet kan endast det återhållna växa”. Dessa starkt suggestiva rader hör till behållningen, hur detaljerna blir viktigare än helheten, som ibland kan tyckas diffus. Det starka med boken blir i stället hur Mårs och Qvandt verkar vilja gestalta sprickorna, bristerna, de outredda mellanrummen. Det sker med halvt förnimbara utsagor som inte söker bekräftelse.

Nä, inte på så sätt att jag frågar mig om deras dikt kommunicerar eller har ett syfte eller budskap. I stället följer jag fascinerat hur rörelsen går mer mellan kropp och rum än från kropp och rum. Ibland är rummet en cell, där samtalen är villkorade. Där är reglerna oskrivna, makten hemlighållen. Det är en typ av dikt där det knappt går att läsa mellan raderna, utifrån Ekelöfs poetik – här är det en slags förflyttning av innehållet, genom de som sagt starka raderna, som bildar autonoma entiteter. Att följa en utveckling blir svårt.

Alltså, att omforma dikterna till en sammanhängande berättelse vore att göra våld på dem. Det jag inte kan förneka är att de bärs av sitt allvar, sitt uppsåt som inte går att ifrågasätta. Det är en lite ojämn bok, men när de når fram görs det med besked:

                      Här finns en lucka

                      Trädets beklädda avspärrning där ute

                      Jag har byggt pyramider av damm

                      med välplanerade snaror

                      Känner väggen, genom er

                      Märken efter mina bett  

Det blir då dikt som bevarar sitt suggestiva intryck, som inte faller i fällan att redovisa och förklara. Mars och Qvandt är inte ute efter att blända läsaren med storslagna idéer eller dito formuleringar. Att säga att den är vilsam innebär kanske att förminska vad de gör, dessa dikter, men det är en vilsamhet som befinner sig närmare vaksamheten än dvalan.

Och så kanske också de många djuren – fåglar, lamm, getter – som rör sig i dikterna ska uppfattas, att vi blir varse hur människans utveckling går i en riktning mot ett allt mer bestialiskt beteende. Ibland antyds underliggande hot, som om den gemensamma estetiken stavas ”intet mänskligt är mig främmande”, utifrån Terentius diktat. Så finns här också en antydan om att något nytt håller på att födas, något som torde vara knutet till det gemensamma skrivprojektet, där detta mer får ses som en upptakt än en färdig produkt. Därför, bland annat, ser jag fram emot vad denna duos nästa steg blir.

Aureolia, Iman Mohammed, Anti förlag

Aureolia betyder inom teologin den gloria som omger Kristus kropp. Inom fysiken är det ljusmanteln vid elektriska urladdningar – en blixt, ungefär så som Iman Mohammed för sex år sedan debuterade i antologin Blå blixt, och där jag lite inbilskt skrev att hennes dikter är ”lika påträngande som de är charmiga”.  Aureolia är också namnet på den nya diktbok hon nu utger på det lilla förlaget Anti.

I 200 exemplar kan det se ut som en minimal utgivning, som tidigare ändå innehållit namn som Athena Farrokhzad, Leif Holmstrand, David Zimmerman; man kunde också kalla det skandalöst att inte fler får tillgång till denna sjunde bok i Antis diminutiva serie, ett format som kan få en att tänka på ett slags lyriknovellixar, där varje bok liknar ett omsorgsfullt hopsytt mirakel (vilket låter ungefär som Börje Salming brukade beskrivas efter sin långa NHL-karriär).

Iman Mohammed debuterade 2017 på det möjligen ännu mindre förlaget Chateux med Fermata, och alltså förra året på Norstedts med den slagkraftiga Bakom trädet ryggar, som med eftertryck balanserar teori med praktik i korta sentenser, och skildrar både en allmän gemensam erfarenhet och en privat. Dess avslutande rad lyder: ”Runt området placerar sig en aureolia.”

Så där är det, ordet som fått ge denna bok sin titel. Då kan denna nya bok läsas som ett appendix till den påkostade boken från i fjol? (På CD-språk: det dolda extraspåret, synligt endast för de 200 som drabbats av en mer än tillbörlig feber för poesin …) Hon tar med sig estetiken från den föregående boken, med korta dikter som befinner sig i gränsområdet mellan diktsamling och långdikt.

En dikt med uttalat episka inslag. Här i form av förnedrande tågresor, och antydningar om flykt, gränsövergångar. Om det är flyktingströmmar som åsyftas?

                      Landskapet gråter om dagarna

                      sover lätt om natten

                      det jag hemlighåller dränks mellan

                      artärer och ådror.

                      Jag ser föräldrar och

                      barn följa efter varandra, grått i grönt.

Det Mohammed vill gestalta är den osäkra världen, oron som hemsöker den som saknar fast mark under fötterna. Hon gör det i en dikt som fortsätter vara slagkraftig, övertygande och övertalande med sina nedtonade argument, med sitt nedskruvade tilltal. Ett tilltal som inte ska misstas för försynthet. Här gnistrar det till – blixtrar till, höll jag på att skriva – i en bitsk trerading som exponerar turistens hyckleri, ungefär som om Mohammed vill säga att man kan resa på andra vis än de som gör det för fysisk överlevnad.

Då auerolian lätt kan kopplas till den elektriska urladdningen kan man se dess elektriska komponent – den här boken i sitt lilla format är kanske mer tomtebloss än blixt, men du vet, det är bra så, för hellre det än det mörker som uppstår hos den som inte läser poesi. Nä, jag tänker inte plädera för konstens vaccin mot ondska och hat, men vad fan, vi 200 som läser de här böckerna, det finns sämre saker man kan ägna sig åt.  

Och hur är det med teologin? Den gloria som omger Kristus kropp (och alltså inte bara huvud) är väl också den av efemär karaktär. Jag är fullt medveten om hur flyktig också poesin är, också när den är så verkningsfull som Iman Mohammeds lyckas vara. Då kan det finnas anledning att påminna sig om den ytterligare dimension av tillvaron som finns tillgänglig, en religiositet i vidare mening som är varaktigare och med en osviklig förmåga att få sista ordet.

Keefman, Jan Arends, översättning Joakim Sundström, Flo förlag

Vilken märklig upplevelse det är att läsa nederländske författaren Jan Arends (1925-1974). Om du inte hört talas om honom är du ursäktad, då detta är första gången han översätts till något annat språk. Novellsamlingen Keefman utges nu av Flo förlag, och visar att det är möjligt att efter relativt lång tid i skymundan upptäcka något som fortfarande är aktuellt och angeläget.

I efterordet skriver kollegan Inez van Dullemen, som kände Arends som barn, om en spänd, eländig människa. Intressant nog får vi veta en bakgrund till den kryptiska titeln, som tidigare ansetts vara en anspelning på Kafkas mest berömda novell (nederländskans kever betyder skalbagge), men här får vi besked att den rastlöse författaren ofta slant med fingrarna på tangentbordet, och hade avsettt ”Leefman” som namn på huvudpersonen i den första novellen.

”Keefman” är alltså den första novellen, och den som ansätter tonen i denna konsekvent skrivna samling. Han är en manisk figur som håller en monolog för sin läkare på en psykiatrisk klinik. Arends själv bodde ibland på psyk-kliniker – stundtals bodde han även i Sverige, men det är kanske bara ett sammanträffande. Bitterhet och ångest är vad herr Keefman sysslar med i sin smädelsetext. Det som imponerar är den närvaro som finns investerad – en närvaro som genomsyrar också de följande tolv novellerna.

Den totala svartsynen ger vika för humor, men det är aldrig en humor som befriar eller förlöser huvudpersonerna. Skrattet är inte jovialiskt, och ger ingen respit från de otäcka livsvillkoren. I Keefmans monolog kan skymtas vissa drag som Thomas Bernhard förfinade i sina hatiska skrifter, men man kan lika gärna säga att pessimismen alstrar sin egen form av humor. En humor av det otrevligare slaget. Här öses ur föraktskopan, den som aldrig sinar …

Språket är rått, men inte exotiserande. Det rör sig om en tonträff med de luggslitna existenserna, av det slag Lars Norén förevisade i några av sina 90-talspjäser, som Ett sorts Hades, men kanske i ännu högre grad i Personkrets 3:1. Människor som befinner sig lägre än botten, samhällets avskrap. Deras livsvillkor definieras ofta av mat, och flera av novellerna har mat redan i sina titlar, oavsett om det är billiga rödbetor, råbiffsmörgåsar, eller den tidning en krake måste äta upp i brist på duglig föda.

Gemensamt för de olika men ändå likartade protagonisterna är deras brist på tillhörighet. De befinner sig utanför alla sammanhang. Låt gå för att det är en eftersträvansvärd position för mången konstnär, men Arends visar att det romantiserade outsider-idealet är en smärtsam upplevelse i realiteteten – i verklighet är det bara ett söndrigt tillstånd, gestaltat i den misär som många av novellerna demonstrerar: inte minst i hur den dåliga lukten av skit och smuts ledsagar många av berättelserna. Det illaluktande är något som återkommer, en odör som sätter sig och påverkar läsningen, och förstärker närheten till det skildrade, och får det att bli en upplevelse i sig, att så att säga känna – med näsan – att man är där i det som beskrivs, och inte på betryggande avstånd.  

Att skriva är i sig ett avståndstagande, men det finns inget fint eller estetiskt distanserat över förloppen i novellerna. Arends ersätter begrepp som ”vemod” och ”melankoli” med mer konkreta och mer jordnära tillstånd, som måste benämnas med sina mer adekvata termer: förtvivlan och hopplöshet, för att inte säga ren och skär panik. Galenskapen är aldrig långt borta.

Finns det ett klassperspektiv, undrar du? Låt mig citera ett intryck från en kvällsvandrare i novellen ”Välgöraren”:

Det var nästan natt när mannen kom fram till staden. Gatorna var helt övergivna. De rika och välbeställda satt vid dignande bord i sina hus, där deras ryggar värmdes av sprakande brasor, medan de fattiga hade skurit halsen av sig i förtvivlan.

Men det handlar i stort också om svårigheten i att överskrida sina njugga villkor: Arends människor gör tappra försök att förändra sina omständigheter, ta sig ur sina inbillade och verkliga fängelser. Det är noveller som visar flyktens nödvändighet, även – eller kanske ännu mer just då – när flykten måste nöja sig med fantasier.  

Arends berättarjag – de flesta novellerna är skrivna utifrån tredjepersons perspektiv, men ger ändå uttryck för en upplevd erfarenhet – är ensamma stackare som konstant hånas, i synnerhet är det kvinnor som gör narr av dem. De liknar i viss mån uppgivna incels, som strider för sin värdighet. I den sista novellen finns en galghumoristisk ådra som blir nästan för påtaglig, i ”Självmördaren”, och det obehagliga betonas ju av vetskapen att Arends begick självmord två år efter att ha gett ut denna bok.

Så det här är sällsynt deppig prosa, men också sällsynt bra. I sin uppriktighet och i sin fullständiga lojalitet med huvudpersonerna bevisar Arends vad litteratur ska ägna sig åt: utforska också den terräng som de flesta av oss inte nänts besöka. Som helhet kan det inge en viss klaustrofobisk känsla, men också en tacksamhet. Jag har läst novellerna nästan i kramp, i förfäran – har knappt vågat andas, utan bara kunnat häpna över den kombination av mänsklig skröplighet och konstnärlig styrka som de åskådliggör.    

Utom sig, Sasha Marianna Salzmann, översättning Jesper Festin, Weyler

Tyska debutanten Sasha Marianna Salzmann har skrivit en roman om en kvinnas sökande efter sin bror, eller möjligen efter sig själv i ny könsidentitet. Att läsa denna vackra våldsamma berättelse är som att befinna sig i fritt fall.

När man fyller jämt är det kutym att man i present får en upplevelse. Förr var det ett bungyjump, nu kan det vara ett fallskärmshopp. Till den som är redo att köpa en sådan gåva till någon närstående vill jag säga: vänta ett ögonblick, och fundera på om inte Sasha Marianna Salzmanns roman Utom sig ger en svindlande upplevelse av mer varaktigt slag.

För det är så jag läser den här romanen, med känslan av att befinna mig i ett fritt fall som varar i nästan 400 sidor. Huvudpersonen, ibland vår berättare, Alissa (Ali) söker sin bror Anton. De är ryskfödda immigranter som hamnar i Västtyskland på 80-talet. Nu har han försvunnit i Budapest, helt uppslukad, gått upp i rök …

Det är en både enkel och svår roman. Enkel, för att handlingen kan sammanfattas så rudimentärt som att Ali söker sin bror. Svår, därför att broderns identitet blir allt mer ifrågasatt. Finns han på riktigt? Strax får vi följa Alis transformation från tjej till kille. Allt detta sker i en ram som vägrar vara tillrättalagd, i synnerhet när Ali börjar kalla sig Anton.

Det svåra ligger också i hur Salzmann behandlar tiden. Enligt hennes inledning är tiden ”ett i dag, som sträcker sig från för hundra år sedan till nu.” I hennes metod blir tiden en okynnig följeslagare till karaktärerna. Hon låter tiden både sakta ned och varva upp, eller stå stilla – ibland tar den rentav en dygdig paus, när Ali träffar en tjej som hon inleder en sexuell relation med.

Vi får till livs flera olika öden från Sovjettiden, där berättarperspektiven skiftar. Hennes judiska familjs strapatser tar inte slut när barnen hamnar i den fria västvärlden. För hur ska Ali hantera att hon mobbas och får stryk, utan att veta om det beror på att hon är rysk eller judinna eller något annat?

Det här är en på många plan imponerande roman. Salzmann har hittat nyckeln till hur verkligheten ska återges på ett autentiskt sätt. För även om det ligger något fint i tanken på en hanterbar och klarlagd berättelse ser tillvaron oftast ut så här: kaotisk, vettlös, där saker bara sker och vi knuffas hit och dit utan att vi får någon förvarning. Och ja, det kan också kännas som att befinna sig i fritt fall.

Mönster utkristalliseras alltid, men de är ofta diffusa och opålitliga. Delar av berättelsen förmedlas på jiddisch, liksom en del kyrilliska bokstäver (lugn, det mesta är översatt eller förklarat). Att läsa blir en fråga om att justera sin optik, anpassa sig till det flöde av olika röster och öden som förmedlas genom ett maniskt temperament.

Denna intelligenta och underhållande roman – med den vaga känslan av förlust som ett förtvivlat bultande centrum – ger en läsupplevelse som jag önskar dela med många läsare. Det är befriande att läsa någon som skriver helt utan skyddsnät, som förlitar sig på läsarens mod att dela detta språng över den avgrund som livet kan vara.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/3 2019)

Vem kan segla, Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur

Med Vem kan segla fortsätter Eva-Marie Liffner försöka liva upp den historiska romanen. Den här gången tar hon sig an Fredric Henric Chapman, vetenskapsmannen och sjömannen som blev fartygsbyggare – troligen mest känd för att ha gett namnet åt skeppet/vandrarhemmet af Chapman på Skeppsholmen i Stockholm. Vi får följa denna streber främst under de formativa ungdomsåren och vidare genom framgångsrika uppdrag som tar honom ända till det svenska hovet. Det blir en del äventyr, en del kärlek, och en himla massa seglatser.

Att väcka liv i 1700-talet är ingen lätt uppgift. Tyvärr har Liffner förlitat sig på en inbillad redovisningsplikt som tynger hennes roman. Historienördar kan checka av alla tidstrogna detaljer, medan en del inslag ter sig onödigt moderna. I sina värsta stunder finns också några onödigt sentimentala möten när Chapman är gammal och sjuklig. Det känns som att Liffner har velat skriva en pikaresk. Förutsättningarna finns ju där, men hon vågar inte fullfölja sina intentioner. Chapman blir dessutom en alldeles för ointressant huvudperson. Hans alla eskapader bland grevar och mamseller blir aldrig engagerande. Materialet i sig hade räckt för en underhållande biografi, men den får nog skrivas av någon annan.  

(Också publicerad i Vi 3/19)