att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 apr 2014

På land, Johan Holmlund


Rocksångaren Johan Holmlund skriver en traditionell poesi om människans förhållande till naturen. Den kunde ha behövt lite mer av rockens slyngelaktiga charm för att budskapet ska nå ut.

En gång för länge sedan distribuerades musik på andra sätt än på spotify eller som mp3-filer. Cd-formatet hade inte hade slagit igenom, och vinylskivan var ett för kostbart projekt för de skivor som idealistiska tidskrifter skänkte sina prenumeranter. Ett nummer av Sound Affects medföljdes av en instabil tunn plastbit där man var tvungen att placera en tioöring inom en ditritad cirkel för att skivan inte skulle wobbla vid 45 varv.
En av låtarna var sensationellt bra: ”Cloud Chamber” av det svenska bandet Easy (fast de då fortfarande hette TV Pop Crisis). Knastret och spraket var ungefär fyrfaldigt värre än vid andra sjutumssinglar. I mina öron lät låten nästan lika bra som Stone Roses och Happy Mondays, och engelsk press menade att det bara var en tidsfråga innan de skulle bli lika stora som dem.

På grund av skivbolagsproblem uteblev framgången, och Easy är en parentes i svensk rockhistoria, även om de fortsatt göra skivor – den senaste kom 2012. Sångaren Johan Holmlund har också gett ut ett par diktsamlingar, och nu utkommer han på förlagt Ström+1/Göran Strömqvist förlag med På land.

Genast kan sägas att han skriver i den mest traditionella av fåror. På ytan är det inte alls något anmärkningsvärt över hans korta dikter, som iscensätter samspelet mellan människan och naturen, kanske svensk poesis största särdrag.

Vi kommer från havet, vi människor, och i dikterna här tar vi oss alltså upp på land. Tiden går, vi blir allt mer civiliserade, söker oss mot de arkitektritade städerna. Samtidigt som längtan efter det ursprungliga är vårt obevekliga öde. Det är lätt att sympatisera med Holmlunds projekt, att bekräfta hans världsbild, hans nostalgiska saknad: ”Vi kan inte väcka de döda till liv / men inte sällan väcker / de döda oss”.

Det är ont om riktigt genuina svenska rockpoeter. Lundell har gett ut några diktsamlingar, men de är av erbarmlig kvalitet. Mattias Alkberg är den enda jag kommer på som kommer undan som både rocksångare och poet, med en handfull diktböcker som är värda att tas på allvar. När Holmlund i den här boken skriver att ”Du föds i färg men / dör i svartvitt” undrar jag ändå om han inte är på väg att bli poet på riktigt, men sådana ögonblick är för sällsynta.

Holmlund skriver prydligt, stillsamt, nästan för varsamt ibland. Då kan jag längta efter rockmusikens mer oborstade sidor, att något ska skaka liv i de här diktraderna och göra dem mer subversiva och farliga. Vi skrattar gärna åt femtiotalets moralpanik när Elvis slog igenom, men faktum är ju att de hade all anledning att bäva, för när rock fungerar som bäst är den konfrontativ och uppviglande.

Liksom poesin. Det är en underskattning att tro att poesi enbart ska ägna sig åt vackra ord. Mer handlar det om att förändra oss, och eftersom jag läser Holmlund som att han är ute i ärendet att varna oss vore det på sin plats om han ansträngde sig mer för att göra oss aktsammare.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/4 2014)

10 apr 2014

Kvinnan på övervåningen, Claire Messud


”Hur förbannad är jag? Det vill du inte veta.” Claire Messuds femte roman Kvinnan på övervåningen har en uppiggande inledning. Det är den första som översätts till svenska (av Eva Johansson), och utges av Natur & Kultur.

Kvinnan på övervåningen heter Nora Eldridge, är 42 år gammal ungmö, som lever i en förort till Boston. Hon jobbar som lågstadielärare, och berättar nu en historia för oss, något som utspelade sig några år tidigare. När hon fick en elev som heter Reza, vars mamma Sirena är italienska och pappa Skandar är libanes. Pappan ska gästforska på universitetet, mamman skapa konst. Medan Nora är en oförlöst konstnär är Sirena färdig för utställningar. En bra grogrund för svartsjuka och konkurrens uppstår. Nora dras in i familjens glans, förhäxas av deras framgång, vill vara en del av den. Sådant kostar, det vet vi ju.

Kvinnan på övervåningen – det ska förstås anspela på ”Galningen på vinden”, efter Sandra Gilbert och Susan Gubars banbrytande feministiska läsningar av 1800-talsromaner. Men Nora har inte så mycket gemensamt med den färgstarka Bertha Mason – mer då med plain Jane (Eyre). En prydlig konstnärswannabe som tvingas uthärda vardagens slit med osnutna ungar, en som aldrig opponerar sig utan gör sin plikt i alla situationer. En Fröken Duktig, men fortfarande hon som alltid är tvåa på bollen. Bertha Mason: någon som är galen eller någon som blir galen, eller som gör galna saker – på grund av omständigheterna. Är Nora galen? Blir hon galen?

Messud har den intelligenta romanförfattarens förmåga att lyfta blicken; det är också ett sätt att skriva som får läsaren att känna sig smart, kort sagt att hon inte underskattar dig, utan ger diskreta antydningar, litar på att du ska vara intresserad ändå. Hon leker också med den gamla 1800-talsromanens tilltal, ”kära läsare”. Och ger Nora en trovärdig egen röst, en distinkt röst, utan att den blir påträngande.

Intresserad av denna oansenliga huvudperson, Nora, som alltså delar namn med Ibsens berömda dockhems-hustru. En tillfällighet? Knappast. Roman-Noras konstprojekt går ut på att arbeta i miniatyren, att i dockskåpsform illustrera bland annat Emily Dickinsons och Virginia Woolfs rum (en idé förbehållen romanförfattaren, befarar jag, fast blir påmind om att både Dickinson och Woolf har fungerat som konstnärers musor, bland annat i Kajsa Dahlbergs installation där hon samlat marginalanteckningar från olika biblioteksexemplar av A Room of One's Own, eller i Janet Malcolms collage The Emily Dickinson Series från förra året).

Man får lätt föreställningen att absolut ingenting i den här romanen är en tillfällighet – möjligen att man måste vara svensk läsare för att uppskatta det roliga i att en läkare här heter Fuchs, precis som den gamle författar-doktorn med hypokondriska klassiker som Visst är ni sjuk, och – ha ha – Doktor Fuchs samlade värk. På ett sätt förstår jag inte vad Messud menar med ett ”Jean Rhys-hotell”, men ändå är det så glasklart, då Rhys var den som lyfte fram Bertha Mason ur sin drygt hundraåriga exil på Thornfield Halls övervåning (tredje våningen, alltså inte på vinden, om man ska vara pedantisk), gav henne en röst, en själ.

Varför då vreden? Den ilska som inledningen så löftesrikt håller fram. Jo, Nora är exemplet på den kuschade kvinnan. Redan som ung har hon lärt sig ta på ödmjukhetsmasken, den som måste på för att en kvinna av hennes sort ska bli accepterad. Hon, den barnlösa, hon som lever ensam och därför blir ett suspekt inslag. En bärande tanke hos Gilbert/Gubar var ju att namnet Eyre anspelar på fornengelskans ire (vrede); att det var ett arkaiskt ord redan 1847 förhindrade inte att Brontë använde det i sin roman, där också St. John kallar Jane för ”a vessel of wrath”. Noras misstag är att hon tror att hon kan tolka andra människor, deras avsikter. Hon tror också att hon känner sig själv. Ingen känner sig själv.

Det som imponerar med Messuds roman är hur hon lyckas gestalta ett så uttjatat ämne – redan Homeros apostroferade ju vreden. Förresten nämns Homeros, i ett annat sammanhang – det är den typen av bok, helt enkelt, med de lärda referenserna: Rilke, Proust, Pound, Alice i Underlandet. Men också en bok som visar att vägen är kort mellan Emily Dickinson och Cheap Trick (”I want you to want me …”). Eller att Marianne Faithfulls sublima hitlåt ”The Ballad of Lucy Jordan” används som en oväntad men högst lämplig intertextuell referens till Noras eländiga och ynkliga liv: aldrig att hon får åka genom Paris i en öppen sportbil med den varma vinden i håret …

Det är också imponerande hur Messud lyckas berätta något nytt (på tal om Pound), att göra det på ett nytt sätt. Hon är inte beroende av att visa upp den sofistikerade fasaden (kort jämförelse: när en svensk roman ska visa förfining dricks det amarone-vin eller man lyssnar på John Coltrane). Ursinnet hos Nora är utsökt balanserat, hela tiden närvarande, utan att det blir påfrestande övertydligt. Hon är en cyniker light, liksom: ”Den enklaste och minst smickrande förklaringen var alltid den rätta, det var något jag hade lärt mig i livet.”

Det som utgör en författare, en riktig författare, är ju stilen. Messuds stil handlar om att inte visa allt, då den i stället förlitar sig på suggestivitet, antydningar. Det är fantasins stil, utan att det blir långsökt och krystat. Messud håller sig inom rimlighetens gränser, eller säg så här: hon tillåter sig friheterna inom de rimlighetens ramar som hon själv sätter upp och får läsaren att erkänna. Du accepterar det som händer, även när det ter sig otroligt eller rentav banalt – melodramatiskt, kanske – helt enkelt därför att du har skrivit under kontraktet med författaren.

Planteringarna är subtila. Du kanske anar vad som komma skall när Nora går på bio och ser Mike Nichols film Closer. Eller bara det att konstnären heter Sirena – ett så underbart insinuant namn. Nora är en kvinna som blir utnyttjad, eller är det bara som det ser ut? Slutet på den här romanen är spännande, bland annat därför att jag sällan varit med om litteratur som så skickligt vävt samman nederlag med triumf, så att du inte längre ser skillnaden.

Nu har jag sagt, fler gånger än det är nyttigt, att jag är imponerad av den här romanen, den här finurliga och oförutsägbara romanen som blåser nytt liv i en stelnad form. Att vara imponerad är inte alltid vad jag vill bli när jag läser: allt för ofta handlar det om en författare som är för angelägen att visa upp sina konster. Messud är tålmodig och nyanserad, och vinner i längden, genom en roman som visserligen är ett kraftprov, men utan att vara en uppvisning.

Min förhoppning är att du ska läsa den här romanen innan du läser alla hyllningar den kommer att få, och förstås redan har fått av ivriga svenska läsare. Inte för att dessa erkännanden skulle vara oförtjänta – nä, men när man läser om ett verk som möts av unisona lovord finns alltid risken att när man sedan väl tar sig an det visar det sig vara långt ifrån lika imponerande som andra har kallat det. Därför: sluta genast läsa detta, och skaffa dig Claire Messuds roman, genast.

3 apr 2014

Tunnlar, Camilla Hammarström


På omslaget till Camilla Hammarströms nya diktbok Tunnlar är skriften i orange relief mot en inzoomad trädyta, typ bark, eller åldrad hud. Det är snyggt, och kanske en markering mot läsaren att pröva på en taktil läsning.

Hammarström debuterade som poet 1990, har givit ut en handfull diktböcker, men också en riktigt fin bok om Karin Boye. Det här är en efterlängtad bok, som jag tar mig an med lika mycket nyfikenhet som högt ställda förväntningar. Som infrias? Ja, men inte genast.

Det är skrivet i tre olika delar, i tre olika stilar. Första delens prosadiktliknande textsjok följs av mittenpartiets mer traditionellt diktliknande långdikt och så vidtar avslutningens helt aparta fragmentariska bitar, dessutom skrivna i två olika färger. Hammarström behärskar alla tre stilarna. Hon behärskar också språket, något som kan te sig vara en självklarhet – men det handlar om att vara dess domptör, att vara den som lyckas rida på dess vågors rytm, något som sannerligen inte varje svensk poet förmår.

I dikterna finns ett tydligt tilltal mot ett ”du”: som läsare blir jag givetvis involverad, uppfattar det som en invit. Med vaga metaforer tar Hammarström till orda, och berättar en historia, en annorlunda historia som verkar värja sig mot det distinkta. Första delens ”Tunnlar” skildrar en färd in mot det skogslika. Det är ett djärvt anspråk, med en natur som jäser, kokar, lever, medan människan passivt åser, och kanske rentav övergår i natur av ren och skär avund. Att hantera naturen, vara antingen i eller utanpå den. Naturen som fast materia, medan människan är ett begrepp av flyktigare slag – som i avslutningsdelens ”Atomer”, med ord som svävar luftigt över boksidan, som om det spatiösa avlöser det kompakta.

Man skulle kunna säga att Hammarström saknar stil, om det inte vore för att det låter förklenande. Hon skriver ut konstateranden som liknar vaga utsagor, som vägrar inordna sig och erbjuda en sammanhängande helhet. Hos de flesta svenska poeter som blivit ett namn finns en benägenhet att låta läsaren andas ut: det ordnar sig, i prydligt fyrkantiga enhetliga slutsatser. Generellt är svensk poesi besatt av syntesen.

Men inte Hammarström, som skriver elliptiskt, på ett språk som inte riktigt fäster eller lägger sig till rätta. Ett repellerande språk. Gud må hjälpa mig, men jag kan inte låta bli att gilla den inställningen, i synnerhet i bokens andra del, långdikten ”Dagarna”. Där följer vi ett du som rör sig i bekanta miljöer som invaderas av ovana saker, det som inte hör dit. Det som åstadkoms är en svindel av en art som måste betecknas som pur poesi: ”När det dånar, det som rör sig fritt och avger / sina ljud där inne. Ett förebud. Svindeln som omger oss / när vi blickar neråt, mot det blå och kanske omöjliga. / Yrseln när man blir varse.”

Då skriver Hammarström fritt och ledigt om det sublima ögonblicket då ”det ohyggliga log” (att hon lånar Rilkes röst känns helt logiskt, då hon för ett par år sedan gjorde en rätt suverän översättning av hans Duinoelegier). Även här företas en vandring nära skogen, där det viktiga blir att befinna sig med fullständig närvaro i nuet, i ögonblicket, även om det rör sig om flera tidsplan: nuvarande och förfluten tid som kan närvara även i framtida tid, vars tid omsluts av förfluten tid, med Eliots ord från ”Burnt Norton”. Det är ett du som går, som simmar. I rörelse, kunde man säga.

Djärva anspråk, som jag sa, och Hammarström är utpräglat modernistisk, på ett mer genomtänkt avancerat sätt än vad vi annars förknippar med denna idétradition. Hon vågar ta risker, och det är inte heller något som är allt för vanligt hos svenska poeter. Inte riktigt så att hon alienerar läsaren, men här saknas ändå det där summerande som kan bli ett maner hos hennes kolleger. Du blir inte riktigt klok på avsikten, kan bara följa rundgångsorden som cirklar fram och tillbaka, med ljumskarnas olust, ljusets härjande strålningar, kroppens drift mot något som inte kan sluta bra.

Om första delen delvis skildrar vetenskapens begär att mäta och kontrollera världen – rentav en censor hittar dit, kanske förlupen från romanen Kallocain, medan mittpartiet har passaren som symbol för det mätbara – är avslutningen mer uppsluppen, med de eteriska atom-dikterna, där den svarta skriften bryts mot utspädd grå skrift. Det är en skönhet som gör våld på dina invanda föreställningar.

Blodapelsin, Anna Vogel, Aglaktuq


När jag var ung var mitt största hatobjekt den äldre generationens nostalgi kring 60-talet, då allt var bättre: människan var mer engagerad, hade bättre musiksmak, och roade sig mer. Att vara ung på 80-talet var ingen lek: det var kalla kriget, synthtrummor och axelvaddar. Samt de äldres prat om ”68” och Bob Dylan och fri sex. Vad hade vi? AIDS och celibat.

Nu får jag tillfälle att i minnet återbesöka den tidsepok som jag hatar mest och älskar minst. Jag gör det tillsammans med Anna Vogel, vars roman Blodapelsin utspelar sig i mitten och slutet av 80-talet. Men hatet är nära släkting till kärleken.

Så redan i prologen gnisslar nostalgimaskineriet igång inom mig, när en ”nyköpt LP-skiva” nämns. Det kunde vara vilken dag som helst i mitt liv 1985. Och så fortsätter det, att jag känner att det här verkligen är min epok, att jag inte bara kunde ha varit där: jag var där, var en av de människor som existerar i den här romanen.

Samtidigt som jag får en inblick i främst tjejvärlden. Det handlar om Emma, som känner sig missanpassad. Är hon tillräckligt snygg? Tillräckligt intressant? Saker som nog är universella, att det är samma saker som rör sig i huvudet på dagens sextonåringar.

Emma dras till den spännande Nina, och de inleder ett samarbete där Nina ritar kläder som Emma syr. De spelar tillsammans i skolorkestern, där Emma sneglar med trånande blick mot Nina. Den nya kompisen gillar killar, medan Emma funderar på om hon håller på att bli förälskad i Nina.

Vogel har fått till ett språk som helt täcker in Emmas personlighet, som dels helt kategorisk och rakt på sak – inte minst i närgångna scener när hon onanerar eller hanterar sin mens – och dels är på gränsen till det intetsägande. Det är ett vågspel: går det att intressera sig för en så färglös och alldaglig huvudperson?

På det svarar jag obetingat ”ja”. För ”Blodapelsin” är en ovanligt djärv roman, som lever tack vare Vogels stilkänsla, som skriver fram miljön utan att förlita sig på stora åthävor. Hon får ändå fram skolkorridorernas tristess, matbespisningarnas monotoni, och den renodlade ångest som verkar vara ungdomens konstanta följeslagare. Det kräver onekligen mod att skildra tonårstiden på ett så här odramatiskt sätt. Emma är ju nästan provocerande tråkig – men jag läser romanen om henne med stor fascination ändå, tack vare språkkänslan.

Det här sker också med hjälp av en god förståelse för hur man sätter punkt – alltså att Vogel inser när ett resonemang nått tillräckligt långt och kan avbrytas. Därför liknar hennes berättelse bleknade polaroidbilder (googla om du inte vet vad det är), fragmentariska och suggestiva ögonblick som är spännande att fundera kring.

Den som är ung nu och inte tröttats ut av sina föräldrars generations tjat om hur fantastiskt det var på 80-talet kan här ta del av den autentiska versionen. För så här torftigt var det att leva utan smarta telefoner och internet och ständigt impulsflöde.

Det finns ingenting att vara rädd för, Johan Heltne


Enligt Freud är den sexuella akten alltid en angelägenhet mellan tre personer. Kyrkan har i alla tider också gjort sitt bästa för att blanda in en tredje part – att lura dig att tror att Gud bryr sig vad du gör tillsammans med en annan människa.

Bokstavligt är det här förhållandet i Johan Heltnes BOATS-roman Det finns ingenting att vara rädd för (Natur & Kultur). Huvudpersonen med det snarlika förnamnet Jonathan är med i Livets ord i Uppsala, och genomgår en ömsesidig förälskelse i Nina. Cheferna i sekten lägger sig givetvis i, med motbjudande och befängda frågor som ”Hade ni penetrationssex?”

Jonathan lider också av epilepsi: ett svårartat stigma för den som ingår i religiösa sekter. Det botas ju – liksom homosexualitet, med känt exempel från Carola – med förbön. Den som inte botas är svag i tron. Så nog våndas Jonathan. Dessutom träffar han alltså Nina, och deras inledande kyssar övergår snart i mer än så. Allt skildrat träffsäkert av Heltne, där intensiteten i deras möten stegras medan församlingens ogina smutsiga ögon sneglar missunnsamt mot dem.

Hur synd är det om Jonathan? Hur svårt är det att bryta med den här destruktiva kyrkan? Inte vet jag: men romanen är ett bevis på att det löser sig för protagonisten. Själv saknar jag referenser till miljön, har knappt satt min fot i en kyrka sedan konfirmationen, och min enda erfarenhet av frikyrklighet var att jag som tonåring lockades med på en lovsångskonsert som bara gjorde mig deprimerad. Däremot växte jag upp i en miljö där religionen ersatts av idrott, där varje helg var vigd åt besök i andra kyrkor, alltså fotbollsplaner och ishockeyhallar. Det kanske låter hädiskt, men för en tonårig pojke kan det vara ett lika stort steg att då göra som jag gjorde, och helt bryta med den miljön, inför faderns oförstående blick.

Heltne berättar lite okronologiskt, inleder med en resa till Israel, och sedan tillbaka till Jonathans första taffliga möten med Nina, för att sedan skildra en kort vistelse i en sommarstuga, där taffligheten fortsätter, och så till sist inledningen av en ny skoltermin, och den stora konfrontationen.

Ett problem med den här typen av böcker är att det onda demoniseras. Sällan finns några nyanser kvar när författaren har filtrerat allt genom det svartvitaste filtret i skrivarlådan. Kanske för att nyanserna aldrig funnits där? Sektens intresse för sex, till exempel: kan ingen bara berätta för dem hur osund deras fixering är? Ett annat problem är att både Jonathan och Nina blir platta karaktärer. Hon är vacker, han är kåt. Om du undrar hur många gånger coitus interruptus kan gestaltas i en roman kan du mycket väl få det slutgiltiga svaret här. Det är som att läsa en skruvad variant av Twilight: här kan de inte ha sex därför att Jonathan riskerar att drabbas av epileptiska anfall.

Det ännu större problemet med Heltnes bok är samtidigt dess största förtjänst. Han bifogar evighetslånga predikningar ordagrant. Gud må hjälpa mig, men jag kan inte för mitt liv förstå lockelsen i denna unkna miljö med uppenbart storhetsvansinniga predikanter, dess smaklösa estetik som vadar i kitsch upp till midjan. Är det själva idén: att göra församlingen så uttråkad att den till slut går med på vad fan som helst för att undkomma tjatet?

Men lika långa samtal med psykologen är nedplitade ordagrant, utan urskiljning. Jag kan tycka att en av författarens viktigaste uppgifter är redigeringsarbetet. ”Utrota varannan rad”, rådgav Nils Schwartz i en gammal recension en svensk roman, ett råd som känns mer och mer som en universallösning.

Hur kan det då bli till en förtjänst? Jo, Heltne ställer sig inte i vägen, utan redovisar sin historia som den föreligger. Han lägger sig inte i med förmaningar. Berättar mer än han beskriver. Det är också spännande hur vi hela tiden anar närvaron av något annat – dels i den kamera som filmar Jonathan på sjukhuset för att inte anfallen ska hota hans tillvaro, och dels i hans känsla att vara betraktad vid andra situationer. Det är som om Gud ändå existerar, om än endast i form av osynlig gestalt i en roman.

2 apr 2014

Ord kan krossa betong. Berättelsen om Pussy Riot, Masha Gessen



Masha Gessen har rätt sorts temperament när hon skriver sin biografi om Pussy Riot. Det är en bok som blir en handbok i vikten av motstånd när villkoren inte lämnar några andra alternativ.  

I förra veckan föreläste Gudryn Schyman på Per Brahegymnasiet, och fick frågan från en elev hur hon orkar fortsätta arbeta med feminism när hon ständigt möts av motstånd. Schyman såg helt ställd ut, som om hon aldrig tidigare fått frågan eller ens funderat själv. Det var uppenbart att här saknades alternativ, att protestarbetet är något som sker utan att man funderar på varför.

Pussy Riot fälldes på både orimliga och felaktiga grunder sommaren 2012 för huliganism, efter att ha framfört en punkbön om befrielse från Putin. Tre medlemmar dömdes till två års fängelse, och deras historia berättas nu av Masha Green: Ord kan krossa betong. Berättelsen om Pussy Riot.

Pussy Riot är både ett punkband och ett feminstiskt konstnärskollektiv. De tre starka självständiga individerna i centrum är Maria Aljochina, Jekaterina Samutjevitj och Nadezjda Tolokonnikova. Punkbönen var bara en del i en serie av protestaktioner, i en rysk tradition som Gessen spårar från gruppen Vojna (som betyder ”krig”), aktiva sedan 2007.

Gessen intresserar sig inte det minsta för att behärskat och belevat berätta en tillrättalagd historia. Utan att bli allt för insyltad i Pussy Riots aktivism behåller hon en identifikation med deras ideal. Hon skriver kritiskt men polemiskt, med en kaxighet som ger henne hög trovärdighet när hon tar sig an dessa vildsinta ynglingar. Att Gessen också skildrar sovjetisk rättegångshistoria gör det lättare att förstå domen, och skildringen av perioden mellan dådet i Frälsarkatedralen och arresteringen är thrillerartad. 

Nä, det här är ingen vanlig dokumentär. Gessen är närgången och ifrågasättande, en skeptisk betraktare i första hand till den politik som alstrar rörelser som Pussy Riot. Med initierad hand skildras det splittrade ryska folket, där missnöjet har en folklig förankring, samtidigt som det finns en stor lojalitet med statsapparaten. Gessen har tidigare skrivit en uppmärksammad bok om Putin – den finns i pocket – och här kallar hon honom för diktator.

Liksom Schyman tror jag att medlemmarna i Pussy Riot saknar alternativ. I december frisläpptes de två kvarvarande, Maria och Nadezjda (Nadja). Under vinter-OS i Sotji genomförde de en fridfull protest – som bekant var ju idrottarna där i andra ärenden, tyckte det kändes obekvämt att visa missnöje – och inget visar att fängelsetiden har bromsat deras energi.

Jag kan inte säga annat än att det här är en oerhört viktig bok. Den är det av den uppenbara anledningen att det finns en skönhet i att som Pussy Riot göra motstånd trots att det är ett risktagande. Med Jeanette Wintersons ord: ”Det du riskerar visar vad du värdesätter”. Men också av den enkla anledningen att det är ett stycke nutidshistoria, och vi är skyldiga att ta oss an det som utspelar sig omkring oss. Det som händer i Ryssland nu angår oss, och vi kan inspireras av dem som tror att motstånd kan få faktisk betydelse.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/4 2013)

29 mar 2014

Stopptid, Juli Zeh


Tyska författaren Juli Zeh har skrivit en roman som tar filmklichéer till hjälp för att berätta en historia om en farlig förbindelse. Med en och annan överraskning i bakfickan skapar hon skrämsel som hotar nattsömnen.

”I filmer visar sig människor som har en reptil sittande i ansiktet på sitt eget porträtt alltid vara galna i slutet.” Den här meningen formuleras rätt tidigt i Juli Zehs nya roman Stopptid. Två saker lyckas den med: att fylla mig med iskall fasa, samt göra mig omåttligt intresserad av hur intrigen ska fortlöpa. Hon är kort sagt bra på att plantera idéer i läsarhuvudet, väcka oro och alstra mardrömmar.

Huvudpersonen Sven har flytt Tyskland för att arbeta som dykinstruktör på Lanzarote tillsammans med assistenten/flickvännen Antje. Dit kommer såpastjärnan Jola och författaren Theo för att dyka i två veckor. Hon gör research för en roll som dykare, en roll som ska ge henne en enkelbiljett bort från såpaträsket. När Sven på natten bildgooglar Jola sätter sig hans geckoödla rakt över hennes skärmansikte: reptilen som indikerar galenskap.

Men att säga att Jola blir galen i den här romanen är att förenkla. Parallellt med historien om Sven får vi ta del av Jolas dagbok. När de två inleder en relation – något som ser ut som en relation – förstår vi att någon av dem ljuger. Hur förhåller det sig till exempel med Jola och Theo, och deras ständiga bråk?

Den hotfulla atmosfären förstärks av att vi inte riktigt vet vad som håller på att hända. Zeh arbetar flitigt med klichéer – den halvkända skådespelerskan, författaren med skrivkramp, dykinstruktören som inte vill veta av sitt hemland, flickvännen som svansar omkring honom.

Och så passionen mellan Sven och Jola, det vill säga det som liknar passion. Sven trivs lika bra under ytan som han vantrivs ovanför den, och inom några dagar fyller han fyrtioårskris. Zeh låter lust och olust sätta sig i samma båt, liksom. Det är som på film, vill jag säga, som i Postmannen ringer alltid två gånger, eller Polanskis Kniven i vattnet och Bitter Moon. Neurotiska män som hamnar i oroliga situationer.

Klichéerna är övertydliga, men det intressanta är hur Zeh hanterar spänningsmomentet, hur hon hela tiden vänder på förutsättningarna och delger nya överraskningar. Likaså hur hon visar hur lätt det är att kollra bort en människa, få henne att tappa omdömet. Det här sker med en vass humor som inte behandlar karaktärerna särskilt snällt: du vill ibland gripa in och ställa till rätta, komma med råd till dem så att de inte fortsätter med sina vansinnigheter.

Då blir det ett synbart exempel på författarens skicklighet, att hon förmår ge klichéerna liv. Det är så bra gjort att man kunde bli rädd för mindre.

Det här är Juli Zehs femte bok på svenska. Jag tycker att hon är den mest löftesrika författaren i världen just nu, kanske allra mest därför att jag får intryck att hon fortfarande inte har hittat fram. Stopptid är inte lika bra som Leklust från 2006, men lyckas ändå förnya thrillergenren med hjälp av sin avancerade men ändå lekfulla berättarteknik.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/3 2014)

27 mar 2014

Mary Jones historia, Elin Boardy


Elin Boardy har skrivit en läsvärd roman om den enbente Long John Silver, hjälten från Stevensons klassiker Skattkammarön. Det är en pastisch som skickligt undviker de frodiga skrönorna, och i stället erbjuder lågmäld underhållning.

En del karaktärer från litteraturhistorien lever längre än andra, och får finna sig i att ständigt tjänstgöra åt nya författares mer eller mindre lyckade omskrivningar. Från svenskt håll bygger ju ett otal romaner från senare år på karaktären Doktor Glas, medan vi kunnat läsa ungefär lika många nya versioner som handlar om Jane Eyre.

Eftersom Robert Louis Stevenson lämnade sin enbente hjälte Long John Silver åt vidare öden i sin roman Skattkammarön antändes på 90-talet Björn Larssons nyfikenhet, och fick honom att skriva en roman som utgav sig vara Silvers självbiografi.

Det är nog ingen vild gissning att Elin Boardy har läst Larssons bok. Åtminstone förefaller den tidstypiskt omständliga titeln på Larssons bok vara speglad i hennes: Mary Jones historia. Nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig om Mitt liv samt om Dolores & John Silver, så som jag fått det berättat för mej av dom själva.

Här koncentreras det som synes på det som brukar kallas ”den kvinnliga erfarenheten”. Mary är en tolvårig tjej som får anställning hos Silver och hans färgstarka hustru Dolores på deras krog i Bristol. Dolores lär henne läsa och skriva, och när Silver dör berättar Mary deras spännande historia, förmedlad av dem i tur och ordning – med Dolores sinne för nedtonad realism och Silvers känsla för den barska skrönan.

Men mest är det Marys egen historia, hur hon från sidan av betraktar paret, och lär sig några hårda läxor om livet. Hon är en iakttagare, och som sådan så oansenlig och underskattad att hon av bara farten får veta saker som nog annars förblivit förborgade.

Elin Boardy har gott sinne för det balanserade, och för detaljen. Det här är en genomarbetad roman som lyckas vara prydlig utan att bli prudentlig. Hon har också hittat sin egen nisch, där hon söker sig bort från nutiden: debuten Allt som återstår utspelade sig i 1900-talets början, och Mot ljuset strax efter andra världskriget.

Här skriver hon med lätt hand, och imiterar med hög trovärdighet en obildad ung kvinnas talspråk från 1700-talet. För att ge emfas åt autenticiteten behålls Marys överstrukna rader, och en och annan anglicism får slinka med för att påminna läsaren att vi läser en förment översättning.

Marys språk tar helt enkelt över Boardys, på något sätt. Då ingår också ett resonemang kring skrivandets villkor, vad som sker när man hittar sitt ämne. Inte behöver man heller ha allt för klara minnen av Skattkammarön, utan det går utmärkt att läsa det här som en fristående historia.

Jag gillar det här tilltaget, kanske främst därför att Boardy är så diskret, att hon inte behöver vara påflugen. Fiktion handlar om att luras, och här har svensk litteratur fått en författare som är bra på att luras, alltså en riktigt skicklig fiktionsförfattare.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/3 2014)

24 mar 2014

Identitärt. Om rötter, identitet & politisk aktivitet, Thomas Nydahl


I några år nu har jag läst Thomas Nydahl. Dels genom dagliga besök på hans blogg, för att ta del av reflektioner kring litteratur och fadomusik, och dels genom en flitig bokproduktion. På senare år har han förflyttat sitt fokus mot politik och samhällsfrågor, och det är där hans nya bok hör hemma: Identitärt. Om rötter, identitet & politisk aktivism (Occident förlag).

Utifrån sin bakgrund i den extrema vänsterrörelsen – han definierar sig som stalinist – torde Nydahl ha gott om fötterna när han nu tar sig an nutida extremister. Han går tillbaka fyrtio år i tiden, till sin egen vilsna hemvist, och nog kan sägas att åtskilligt är annorlunda. Det har blivit allt svårare att skylla på naivitet, till exempel. Hur kan då unga människor fortfarande lockas av totalitära rörelser?

Det nya med Nydahls bok är att han mer eller mindre introducerar begreppet de identitära på svenska. Han är väl inläst, och erbjuder resonemang som har tänkts klart. Ett av dem handlar om driften mot utanförskap som verkar vara gemensam för ytterlighetsfolket, om det rör sig om en vilja att definiera sig i det annorlunda. Om fasan i att vara en Svensson, om att hitta en identitet utanför den kvävande normen.

Ett av problemen som Nydahl identifierar i den svenska samtida politiken är föga förvånande att rädslan att förlora är viktigare än modet att vinna. Alla håller sig på defensiven, och i längden är det förödande – för partiet, för samhället. Sverigedemokraterna kan sägas upprepa det som Baudelaire föreslog var Djävulens äldsta trick – alltså att få människan att tro att han icke existerar. I snart fyra år har vi inte låtsats om SD, och tacka fan för att vi får betala priset i september.

Med tanke på det prekära pekunära läget – kan vi klandra partierna för att de inte vill vinna valet heller? Vem vill peka ut riktningen mot fyra års ekonomiskt kaos? Sällan har väl ett regeringskollektiv känts håglösare än Alliansen i dagsläget, och lika sällan har vi sett en opposition som varit så kraftlös i sina angrepp. De som är minst dåliga lär väl vinna valet i höst.

Därför, bland annat, tror jag att Nydahl överger definitionerna vänster och höger, menar att de har spelat ut sin roll. Med Arnaud Delrieuxs ord: ”Nitthonhundratalet var ideologiernas århundrade […] Tjugohundratalet kommer att bli identitetens århundrade.”

Skillnaden mellan några av de nya grupperna är att man orienterar sig mot en mer intellektuell eller intelligent (eller läskunnig) hållning, och kanske det kan oroa mer än råskinnens förehavanden. Det är en fråga som väntar på sitt svar: hittills är nog järnrörspolitikerna farligare för allmänheten än de som vässar sina argument med Gramsci och Nietzsche.

Nydahls bok diskuterar hur de identitära rörelserna växt fram i länder som Frankrike, England, Ungern, Grekland, Danmark … I Sverige i form av Nordiska förbundet. Men det finns gott om utbrytarförbund, som jag kunde lista här, eller låta bli, skylla på utrymmesskäl (internet är inte oändligt, va?). För det ser ut som att hat verkligen föder hat, att det som dessa rörelser mest åstadkommer är att alstra nya fiender hela tiden, även bland de egna leden.

Nydahl tar också upp Roger Scrutons ord oikofobi, alltså föraktet för den egna platsen. Om vi svenskar blev stoltare skulle det finnas mindre grogrund för rasism. Ja, det låter som en vettig tanke, att vårt nationella självförtroende behöver rättas till.

Nydahls röst är indignerad, men det är en upprördhet som aldrig tar över tonfallet, utan han behåller nykter balans. Kort sagt är det en uppfordrande röst, en röst som manar till förståelse. Det är också skrivet med en följsam stil, där han har journalistens pedagogiska blick för hur saker ska presenteras överskådligt. Han har också sinne för att skriva rappt utan att det blir kortfattat, och det är också befriande att läsa någon som inte har ett neurotiskt förhållande till jargong och corporate bullshit.

Ska han kallas för något, torde det vara reaktionär. Desillusionerad, därmed? Nja, det är fortfarande en bit kvar tills uppgivenheten nås, och nog finns en del av det agitatoriska kvar. I det korta perspektivet kan det te sig som att han fjärmar sig, men han gör det utan att göra avkall på sitt engagemang i vår tid och dess öde.

Slutackordet lyder profetiskt och dystert. Som det står i sången: ”I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken, / I saw guns and sharp swords in the hands of young children, / And it's a hard, it's a hard, it's a hard, and it's a hard, / It's a hard rain's a-gonna fall.”

20 mar 2014

Glupahungern, Andrea Lundgren


Uppe i det mörkaste och djupaste av Norrbottens skogar ligger Djuptjärn, stället där naturens mystiska uråldriga krafter alstras. Det är åtminstone premissen i Andra Lundgrens djupt märkliga roman Glupahungern (Natur & Kultur), som faktiskt är ett riktigt udda inslag. Även om förlaget jämför med Stefan Spjut och Steinar Bragi, två andra som släpper lös naturens dolda sidor, tycker jag att det är problematiskt att skapa sådana motsvarigheter.

Framför allt är Lundgrens stil av ett ovanligt slag: nedtonat, nästan helt olitterärt utfört, och kan ge intryck av att vara tafatt. Det är en lakonisk stil som går rakt på sak och förlitar sig på berättelsen, med en kärv humor av barskt slag.

Med enkla medel förmedlar ändå Lundgren den svindlande känslan av att som ung vistas i skogen. Som ung är ju skogen något annat än för den vuxne: innan du skapat din erfarenhetsbank och utvecklat ditt sunda förnuft och ditt rekorderliga omdöme är skogen fortfarande förtrollad. Där kan finnas vad fan som helst: vampyrer eller zombies eller varulvar eller varför inte nordiska väsen, som trollet du hört så mycket om …

Nu går Lundgren inte riktigt så långt, som att det kryllar av troll eller andra stygga varelser i hennes skog. Snarare arbetar hon med att skapa en trolsk atmosfär. Det är en krönika över tre generationer kvinnor. Storfamiljen som Elina råder över, med den kufiska dottern Ingrid som i späd ålder går skogspromenader, och hennes dotter Baba – hon som föds med omättlig hunger.

Hennes miljö ger intryck av att vara platsen där det är som det alltid har varit. Det kunde lika gärna utspela sig i början av 1900-talet, tills man en gång sätter på en skiva, som råkar vara ”Twist and Shout”. Vilket får mig att tänka på Babas namn – givetvis är hon döpt efter häxan i de slaviska folksagorna, Baba-Jaga – men kunde kanske också ha något att göra med Nina Letar Ufos låt ”Ba Ba Twist”: ”Jag har levt mitt liv i skogen / i den vildaste av skogar”. Jag tillbringade sommaren 1986 i Boden som misslyckad militär, på discot spelades Samantha Fox och Imperiet, men samma sommar släpptes Nina Letar Ufos första singel, och Andrea Lundgren föddes. I Boden.

Djuren samspelar med människorna i hennes roman. Naturen är skrämmande, kanske inte för att den innehåller skrämmande element, utan mer av att den är så full av liv av allehanda slag. Och Lundgren är bra på att visa de olika intryckens betydelse i hur vi upplever tillvaron: hur syn och doft och hörsel nästan får överslag i hennes säregna miljö. Av säreget slag är också den realism hon lyckas förmedla, exempelvis i hur man skalar en potatis till paltkoket, och den tappas i diskhon, bara för att kvickt sköljas av under kranen.

Men mest är det en våldsbenägen sagotonad berättelse om släkt och blodsband – lite som Robert Kangas första romaner, fast alltså med ett helt annat temperament. Lundgren lyckas gestalta människor och miljö med fin känsla. Det problem som jag ändå har med den handlar mest om att den ska berätta tre generationers historia, och gör det på ett format som inte räcker till. Den här typen av romaner brukar behöva minst 600 sidor för att kunna göra rättvisa åt personerna, men Glupahungern är inte ens hälften så lång.

19 mar 2014

Yahya Hassan


Det danska underbarnet Yahya Hassans första bok är makalöst bra i sin enkelhet och i sitt kompromisslösa uttryck. Det är en banbrytande bok som överskrider allt vad du förväntar dig att poesi ska innehålla.

I Stefan Lindbergs novellsamling I Gorans ögon från 2008 skildras ett utopiskt Sverige där det inte längre är ishockeyspelare och discjockeys som lockar publiken till de stora arenorna. I ett utsålt Globen läser Göran Sonnevi sina dikter med Ann Jäderlund som förpoet. Att något sådant skulle hända i verkligheten – i den oskrivna världen – har tyckts osannolikt, tills en dansk tonårspoet i höstas slog ned från det så kallade tomma intet.

För exakt fem månader sedan gavs Yahya Hassans debut ut i Danmark, och nu utkommer den redan i svensk översättning av Johanne Lykke Holm. Att dansk poesi ens översätts hör inte till vanligheterna, men så hör inte heller Hassans bok till dessa vanligheter, då den har sålt i drygt 100 000 exemplar. Nog för att sälja ut Friends Arena.

För att den är bra? Ja, den är bra, men den är också något mer än det du antagligen förknippar med poesi. Det är en självbiografisk versal attack: ”HÄR MIN HISTORIA! DISKUTERA DEN / MED SOCKERBIT OCH KAFFE I ER MJÖLK”, säger Hassan sardoniskt leende, och det är verkligen precis så, en individs oförställda historia.

Det är en erfarenhet som förmedlas, miljö och kultur som befinner sig mittemellan det palestinska ursprunget och den danska nutiden: ”OCH SÅ BYTS LAMM OCH KEBAB / MOT MÅRTENSGÅS FYLLD MED ÄPPLEN OCH SVISKON”. Det är en process som pojken är helt vilse i, där pappans aga leder honom in i kriminalitet och droger och tvångsomhändertagande insatser från samhällsapparaten.

En kontaktperson ger honom dikter av Michael Strunge, som i likhet med Hassan debuterade som ung med buller och bång (ett par av Strunges böcker är förresten skrivna med versaler). Han gömmer stålar i Knausgårds Min kamp, en handling som nog ska tydas symboliskt: inför den danska utgivningen sa Hassan att ”ärlighet var premissen” för hans skrivande.

Nog ger det också intryck av att vara ärligt skrivet. Hassan redovisar öppet och rått vad han har varit med om, och förefaller inte försköna eller blidka; han är inte intresserad av att tjäna någon eller något. Allra minst sina egna bravader, för han framstår inte alls som någon trevlig typ.

Rastlösheten vrids fram ur dikterna, som om Yahya Hassans tillvaro står på tomgång. Han blir poet medan han skriver, utan egentliga konstnärliga ambitioner eller bohemiska ideal. I dikternas händelseförlopp står han där i dörröppningen till det danska kulturetablissemanget, medan polarna föraktfullt kallar honom ”Gyldendal”: ”MEN ETT SAMTAL FRÅN EN KUSIN / OCH JAG ÄR PÅ VÄG UT GENOM DÖRREN / MED HANDSKAR I FICKAN OCH VERKTYG I VÄSKAN”.

Däri ligger också något av spänningen med hans bok, att den skildrar något som inte är helt bearbetat eller avslutat. Händelserna är fortfarande ett öppet sår, och det Hassan har gjort är att ge detta sår en röst av sällsam energi.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/3 2014)

Tusen tranor, Ann Lagerhammar


Det är en väldigt vacker tillägnan i Ann Lagerhammars nya roman, Tusen tranor (Forum): ”Till alla dem som i någon mening är på flykt”. Det är ord som utgör en klangbotten till berättelsen, och dess innebörd får sin betydelse först när man läst ut hela romanen.

För det är så med vissa böcker, att det är svårt att skriva om dem. Av olika anledningar. I det här fallet handlar det bland annat om att det finns risk att man avslöjar för mycket av händelseförloppet. Eva kolliderar med bilen, när hon har bråttom till faderns födelsedagsfest, som hon ansvarar för. Hennes ordnade tillvaro får sig en knäpp, när hon inte kan köra offret till akuten – hon har druckit whisky.

Så hon lämpar av honom i pappans gamla övernattningslägenhet, förser honom med ett litet matförråd, och är övertygad om att hon ”i morgon” ska fösa bort honom, men det vill sig inte. Han är på flykt, inbillar sig att han är i London: i själva verket är de i en sydsvensk stad. Han heter Amos, och hans historia berättas parallellt med hennes. Vi får veta en del om titelns tusen tranor, att det bygger på en myt att när någon har vikt tusen papperstranor ska ens önskningar uppfyllas.

Fast så vidtar efter lite drygt hundra sidor hans egen historia, som är en lång tour de force i stil med monstrets muntliga berättelse i Frankenstein. Nu får hon – och vi – veta mer om honom, efter att ha följt hennes milda frustration, liksom hans, när han lika lite vet vad hon kan tänkas vilja utnyttja honom till. Kanske som sexslav, lyder hans initiala undran.

Lagerhammar skriver metodiskt, prydligt, ordentligt. Nu är det här inte riktigt kardinaldygderna för svensk prosa. Det kan bli för stelt, för tillrättalagt. Realismen kan också kväva berättelsen, när allt förklaras. Man väntar sig kanske en renodlad kärlekshistoria mellan Eva och Amos. Kärlek är ju det som rubbar alla (ordnade) cirklar, och sådana verkar Eva ha gjort sig beroende av.

Samtidigt betyder namnet Amos ”bördornas bärare”. Av sitt folk utses han till ”den utvalde”, den som ska plugga och göra sig ett namn. Nu blir det inte så, av diverse orsaker, som här inte behöver förklaras. Bara det att saker inte riktigt är som de förefaller vara, och däri ligger nog romanens budskap, att den vill få oss att bryta vanetänkandet och hitta nya fräschare mönster. Fördomar behöver komma på skam. Det här gäller inte bara Amos – att vi behöver se bortom ytan när vi ställs inför det ”främmande”, utan även Eva, som är i behov av förändring.

Hon har till exempel ingen bra relation till sin dotter Pella. Det är rimligt, och högst trovärdigt skildrat. Lagerhammar har skrivit en tankfull roman om hur människor hör ihop, i synnerhet när vi minst anar det. Det är så mycket vi tar för givet, sådant vi behöver revidera. För att saker aldrig förhåller sig så enkla som vi tror. Det är skrivet med fin inlevelse, och med skickliga grepp som låter berättelsen byta skepnad och stil, framför allt i hur spänningen hålls vid liv, tillåts vara oklar och suggestiv.

18 mar 2014

mot. vidare. mot., Johan Jönson


Att ta del av Johan Jönsons ordflöde är något som både kräver och ger tillbaka till läsaren. Han lägger bit för bit i ett omfattande pussel som säger oerhörda och oerhört viktiga saker om vårt samhälle.

Med sina senare böcker håller poeten Johan Jönsson på att skapa ett allt mer expanderande universum. Den norska kritikern Susanne Christensen föreslog för mig på twitter att hans nästa bok utges som en ny planet i solsystemet. Den kan gott få ersätta Pluto, svarade jag.

mot. vidare. mot är den klart mest omfattande diktbok jag har läst. Till det nya hör att den innehåller flera längre sjok av prosatexter. Som vanligt rör det sig om politisk poesi utan förenklade pekpinnar: Jönson är ursinnig, och detta ursinne kanaliserar han i ett monomant skrivande.

Texten landar någonstans mellan John Does hatiskt nedplitade journaler i filmen Seven och Göran Sonnevis svepande samtidskommenterande dikt, här och där avbrutet av lyriska partier av sällsam skönhet. Men det liknar också en analysands monolog. Därför tycker jag mig efter läsningen nästan vara berättigad att kvittera ut arvode som psykoteapeut.

Ibland kan jag undra om det är ohyggligt bra, eller om det bara är ohyggligt. Men det känns som att det är där själva poängen befinner sig – att Jönson gör sin text så obekväm som möjligt. Det är inte helt lätt att tycka om den, speciellt inte när han ger uttryck för hämndfantasier. Men till skillnad från förra boken är dessa åtminstone inte namngivna, utan han nöjer sig med att önska livet ur i synnerhet invånarna i Stockholm.

Men till skillnad från en del andra manliga kverulanter – Lundell, Birro, Norén – rör sig Jönsons idéer mer utåt, där han utnyttjar de egna sjukdomarna och tillkortakommandena för att kommentera samhällsbrister. Med alla kanaler öppna, där du inbjuds att följa ett människoöde. Då blir det också mer dialog än monolog, och jag tror det är så vi ska läsa det här: som en inbjudan till samtal, att det är något som ger impulser till vidare diskussion.

Det är valår, och en rätt stor del av mig skulle bli besviken om svenska politiker helt förbiser den här politiska boken när de ger sig in i valrörelsen. Fast politiker blir väl hellre hänförda av mer tvärsäker litteratur.

Jönson lånar olika stilar, däribland den sene Becketts, i en samplingsteknik som också inkluderar intryck från filosofisk läsning, liksom en del teoretisk terminologi, däribland det egna ordet ”zoembient”, som kan vara en kombination av grekiskans ”zoe” (liv) och engelskans ”ambient” (omgivning).

Trots en del i mitt tycke onödigt självkritiska betraktelser, där han dömer ut sina senare böcker med det klena argumentet ”ingen förstår mig”, inbillar jag mig att han är fullt på det klara med att han håller på med något ytterst viktigt. Johan Jönson är helt enkelt en av vårt lands ärligaste och angelägnaste samtidsskildrare: ”Det finns ingen väg ut / ur det här samhället. Därför / finns du. Ingen väg ut, / bara vidare, omkring.”

Så nog tror jag att det blir precis som den här boken råkar inledas: en”fortsättning följer”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/3 2014)

17 mar 2014

Boyfrind, Christina Hagen


Det sägs ju att konst och kultur i vidare mening är något som är bra för människan. Läkare skriver ut konsertbesök till deprimerade patienter, och böcker lär vara något som gör dig till en god människa. Det ökar toleransen, gör dig mer vidsynt.

Det där tror jag inte ett skvatt på, vill jag buttert invända. Men ändå – konst handlar ju om förändring på djupet. Det är något som – när den är på riktigt – också går på djupet, och blir något som gör saker. Art is a doing word, för att parafrasera ett band som betytt så oerhört mycket, för mig personligen (googla det).

Syftet är väl inte heller att bli en bättre människa, vad nu det är. Nu har denna oförbätterliga människa tagit del av det märkliga konstverket Boyfrind, Christina Hagens senaste upptåg på förlaget Basilisk. Det är en tung konstbok med foton och dithörande text på ohyvlat charmig engelska, med dito handstil skriven med olika pennor, som om Hagen i sin otålighet rafsat åt sig vad hon haft för handen. Hon är dansk konstnär, men varför skriver hon på engelska då? Kanske av samma anledning som vissa artister envisas med att sjunga på engelska. Det skapar ett märkligt filter, som tillåter både intimiteten och avståndet att agera helt fritt. Och balansen mellan intimitet och avstånd, det är ju vad konst handlar om, är på något sätt dess ultimata villkor. Den troligen medvetet inkorrekta engelskan blir en lämplig fräck följeslagare till historien som berättas. Där ”Boyfriend” förvrängs till ”Boyfrind”, med hjärtat som pricken över i:et.

En kvinna har idag två alternativ som flickvän, skriver hon: antingen är hon Elvis Presley eller gatludret. Det är en befängd variant av den gamla dikotomin hora/madonna. Men en del befängdheter är sanna, och den här hör dit. Kvinnan tillåts antingen vara högljudd stjärna eller tystlåten trofé. Att prostituera sig, eller knipa käft.

Vad är pojken? Sommarfågel (fjäril) eller något mer, resonerar hon i den danska prologen, innan den som sagt ohyfsade råa engelskan tar vid: ”Look at us, beggars, here comes happiness”. Men inte så värst mycket, utan hon naglar fast förtvivlan och svartsjukan, den osunda besattheten – hon lär ha använt foton på en före detta pojkvän till boken.

Först tänkte jag att det här är inget för mig: det är bara för knasigt, med dessa nakenbilder på slappa och erigerade kukar. Jag som är så pryd att jag duschar med förbundna ögon. En viss sorts fotokonst har jag också svårt för, även om jag kan förstå varför alla gillar Severus Tenenbaum. Här blir det kanske för mycket Cindy Sherman dessutom när Hagen låter kameran vila lite för länge vid exempelvis några prostituerade kvinnor i Paris. Olusten hänger tung över den solkiga estetiken, med slitna naglar, människokroppar som är oretuscherade och interiörer som är slitna och nernötta.

Berättarjaget analyserar flitigt sig själv, är medveten om sina brister. Hon utforskar begäret, säger chockerande saker om sig själv, men visar också en del chockerande saker, som när hon fotograferar sin egen abort medan den pågår, och redovisar sjukvårdspersonalens motstånd. Hon verkar i det gränslösas område. Att det blir sex som avhandlas är föga förvånande då, kanske mer följdriktigt. Det är prostitutionstemat som är bokens viktigaste: ursprungsidén var att åka till Thailand för att intervjua prostituerade, men det blev i stället en berättelse om hennes egen fasa för makten, hennes egna komplex för att inte vara tillräckligt smart, och en tvekamp mot normaliteten. Det blir då en tuff uppgörelse med den oro som är den betingelse som förhållanden vilar på, en avogt utförd handling med och mot begärets dunkla mål: Art is a doing word, and all that …

”Den her boyfrind er ikke for begyndere” läser jag i en recension i danska Politiken, och det finns nog fog för den varningen. Det är en coffee table-bok som blir dess inverterade bild, en bok man inte gärna skyltar med, utan skyler i sin bokhyllas mörkaste hörn, tillsammans med Vertigo-böckerna kanske, och den tunga boken med Klimts pornografiska skisser (som jag hade ägt om jag vore mindre pryd).