att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 sep 2014

Himmelstrand, John Ajvide Lindqvist


När jag för några somrar sedan läste John Ajvide Lindqvists Människohamn resulterade det i att jag inte vågade bada på hela sommaren. När jag nu läser hans nya roman Himmelstrand är jag glad att jag inte längre tillbringar några sommarveckor på Böda Camping på Öland, för jag skulle inte våga åka dit längre.

Åtta vuxna och två barn vaknar upp i sina husvagnar på en camping utanför Trosa, men alla andra har försvunnit, och med dem allt som omgett dem. Det som återstår är tomheten: ett fält, som sträcker sig över oöverskådliga vidder. De är kvarlämnade: ”Utkastade i tomheten av en okänd hand, i ett okänt syfte.” Ur skräcksynpunkt är det nästan som om Ajvide Lindqvist gör det för lätt för sig, då det här är själva urpremissen för en skräckhistoria.

Först undrar man förstås varför just dessa ska drabbas: den pensionerade fotbollspelaren Peter med sin bimbofru Isabelle och deras onda dotter Molly, handlaren Stefan och hustrun Carina och den blyga sonen Emil, det äldre strävsamma paret Douglas och Majvor samt de kufiska kanske-bögarna Lennart och Olof, som möjligen är överdrivet sympatiska. Ja, och så en katt och hunden Benny, ur vars hunsade perspektiv delar av förloppet skildras– ett berättargrepp som tas lite för långt, när han dussintals gånger sniffar efter ”barnbarnen”.

Åtta vuxna och två barn: tillräckligt många för att skapa konflikter, och ganska precis så många som det brukar vara i den här typen av berättelser, som i Stephen Kings The Stand och It. Men här verkar det mer handla om att slåss mot en ondska som finns i den egna levnadshistorien: var och en är utrustad med tungt bagage av neuroser, eller ett möte med en totemvarelse (fast snarare Nemesis), som nu är på väg att manifestera sig för dem ur den tomhet som omger dem. Det låter kanske lite som i Dagermans De dömdas ö.

Radion spelar gamla schlagerlåtar, alla skrivna av Peter Himmelstrand. Givetvis undrar de vad de hamnat i. En dröm? En dålig film? En bra film? Är det en parallellvärld? Är de rentav döda? Alla förklaringar låter vettiga. Och ovettiga. Fast om de är döda mister ju förloppet sin förankring, då kan vad som helst hända med dem utan att man bryr sig om hur det går. Någon måste väl offras, börjar man tänka, och kommer på sig själv med att önska livet ur exempelvis bitchen Isabelle.

Är det skrämmande? Ja, för fan, men bara för stunden, och det blir ett problem, inte bara för Ajvide Lindqvist, utan också för King, och många andra skräckförfattare jag har läst, att de skräms bara till en viss gräns. (Lovecraft är undantaget: den som ägnar sig åt den pardonlösa skräcken.) Det är för mycket gemytligt fryntligt som ställer sig i vägen. King lider också av det här, och det är nog ingen tillfällighet att hans mest skrämmande roman gjordes ännu mer skrämmande på film, när Kubrick rensade bort det mesta av spökerierna och övernaturligheterna i sin version av The Shining, men behöll idén att hotet kom inifrån familjen. Ajvide Lindqvist saboterar sin i grunden rätt kusliga intrig med lite för mycket tjo och tjim och skoj.

Det är mer sträckläsning än skräckläsning, och nog finns här överflödet av den typ av framåtrörelse som brukar läras ut på skrivarskolor, det vill säga att man hela tiden vill läsa vidare i denna lättbläddrade bok. Och barnet Molly skrämmer nog på riktigt ändå, med sin förmåga att dupera sin vuxna omgivning, få dem att dansa efter hennes pipa.

Ändå är det något symfoniskt över Ajvide Lindqvists stil, att han inte kan låta bli att ta i så att det blir överlastat, med flitigt bruk av upprepning och utdragna sekvenser. Även King skriver skräcksymfonier, och han är bra på att gå tillbaka till barndomens skafferi och plundra det på rädslor. Ajvide Lindqvist låter alla sina karaktärer ha tungt bagage och allt som sker har sitt ursprung i någon avgörande händelse i deras förflutna. Att de hamnar här som en bestraffning, ungefär som i Magnus Dahlströms skräckeldrama Järnbörd. Den var å andra sidan förtätad, medan här känns det efter ungefär halva boken som att det räcker, att man fått nog, och det är ändå innan monstren börjar sysselsätta sig allt för mycket. Man får väl inte heller något tillfredsställande svar på varför de hamnar i denna icke-värld.

15 sep 2014

Själens nattsida. Om Mary Shelley och hennes Frankenstein, Merete Mazzarella


Ingen hade väl för hundra år sedan trott att vi nu skulle förknippa namnet Shelley mer med författaren till Frankenstein, kvinnan som var gift med poeten Shelley, lika ryktbar och ökänd som briljant. Men i takt med att poesin blivit en angelägenhet för färre människor och populärkulturens intresse för och spridning av monstret i Mary Shelleys roman i olika media, så torde förhållandet vara det motsatta nu, att man omtalar Percy Bysshe som maken till Frankensteins författare.

Merete Mazzarellas färska bok Själens nattsida. Om Mary Shelley och hennes Frankenstein (Atlantis) är välkommen på flera plan. Dels som en välbehövlig diskussion kring det litterära monstret som fenomen, och dels som den första rejäla introduktionen till denna allt mer aktuella författare. Så sent som 2005 utkom till exempel en svensk översättning av hennes dystopi Den sista människan. Frankenstein har översatts många gånger, senast 2008.

Det är välkommet inte minst med tanke på Gunnar Hardings flitiga trilogi kring de brittiska romantikerna, En katedral av färgat glas, Och drog likt drömmar bort samt Där döda murar står. Där fick Mary Shelley finna sig i att spela en obetydlig roll – jag lägger ingen värdering i det, då Hardings ämne i första hand var poesin.

Mazzarella undkommer inte den obligatoriska brasklappen: det är inte monstret som heter Frankenstein! Jag har svårt att tro att någon längre inbillar sig detta. Jag måste också klaga lite på att register saknas, samt den magra litteraturlistan med endast sex referenser – magert med tanke på att Mazzarella, som vi känner som både beläst och noggrann, i den löpande texten citerar friskt ur diverse källor, både etablerade och apokryfiska.

Även om Frankensteins monster delvis är ur-monstret saknar berättelsen inte kopplingar både framåt och bakåt i tiden, men då handlar det mer om vetenskapsmannen, som är tydligt influerad av Faust-myten samtidigt som han pekar framåt mot främst Stevensons dr Jekyll. Dock är ju Mary Shelley i första hand influerad av Miltons Det förlorade paradiset, vars betydelse för hennes generation författare är svår att överskatta. Vi har ju nyligen fått en fin översättning av Ingvar Björkeson, så Mazzarella borde ha varit frikostig nog att citera ur den i stället för Frans G. Bengtssons gamla, liksom att det är lite snålt att föredra Anna Pyks gamla översättning av Frankenstein när Måns Vinbergs från 2008 är bättre. När hon citerar Shelleys gripande dikt till Mary, ”My dearest Mary, wherefore hast thou gone”, gör hon det i en prosaöversättning när Harding i En katedral av färgat glas har gjort en fin diktöversättning av den.

Politiker brukar ju beteckna kunskap som obligatoriskt god, något som blivit en allt mer brännande fråga. Är den ens neutral? Det finns nedlagt i all kunskapssökande en varning kring att gå för långt, faran i att veta för mycket. Victor Frankenstein kan inte lyssna på råd, och det är ju snarast det som är hans akilleshäl, att han inte är seriös i sin forskning. Han är det romantiska geniet: solitär, så förbannat subjektiv att han inte kan tänka sig att dela rampljuset med någon annan, ingå i ett sammanhang där man som enskild individ bidrar med sin del för att gynna ett slutresultat. Här framförs snarare idén att hans brott handlar om att sträva efter makt.

Merete Mazzarellas bok är indelad i tre avsnitt, där hon inleder med att teckna Mary Shelleys historia fram till denna oslagbart berömda roman. Hon var känd redan som spermie, med föräldrar som protofeministen Mary Wollstonecraft och anarkisten William Godwin. Att som Mazzarella säga att dottern skulle ha varit en ”trofé” för poeten Shelley är kanske att nedvärdera både honom och henne en aning. Andra avsnittet behandlar romanen och dess vidare öde som film och teater, med långa utläggningar kring olika versioner på film, samt referat av en teaterversion från 2011 och Philip K. Dicks S/F-roman Androidens drömmar. I avslutande delen återvänder vi till författaren, och följer hennes historia som vuxen. Vi får veta en del om det virrvarr av fri kärlek som ingick i Shelleys äktenskapsteori, en teori som fick svårt att inte clasha med praktiken, som har lättare att bjuda in svartsjukan som gäst.

Det är dock inte helt klarlagt vilken roll poeten Percy Bysshe hade när Mary skrev. Enligt Mazzarella var hans funktion nästan uteslutande läsarens, något som bestrids av forskaren Charles Robinson, som menar att av romanens ca 72 000 ord stod Shelley för 5 000. (Se Dan Landmarks understreckare ”En ohygglig skapelse av två människor”, 23/10 2010.) Påståendet att det var maken som ville införa incesttemat genom att föreslå att Victor och Elizabeth skulle vara kusiner må vara sant, men för den delen behöver inte Mary frikopplas från ett litterärt intresse i incest, då hon strax senare skrev novellen ”Mathilda”, om en man som bekänner sin förälskelse i sin dotter. Mary skickade den till sin far, Godwin, som reagerade med att vägra publicera den (inte förrän 1959 skulle den utkomma).

Mazzarella diskuterar ingående och initierat romanens teman, däribland hur den problematiserar uppfattningen kring människan och det mänskliga, samt vad och vem som är ett monster. Där finns också en intressant dubbelgångartematik, i hur främst Victor och monstret delar egenskaper, men kanske i ännu högre grad hur Victors besatthet speglas i upptäcktsresanden Walton, som får bli den som visar omdöme och avstår från att offra människoliv för att skapa en hjältegloria kring sitt eget huvud. Att det är namnlösheten som bidrar till monstrets olycka är nog sant, även om det med viss rätta kan argumenteras för den påstådda namnförväxlingens giltighet – att monstret heter ”Frankenstein” – eftersom monstret är son till fadern Victor, och därmed borde dela hans efternamn. I sammanhanget är det intressant att fundera kring författarens namn, som ju i sig bär spår av sina föräldrar, Mary Wollstonecraft Godwin, när hon träffar Shelley och i äktenskapet blir ”Mary Shelley”, tills hon efter hans död för en tid återtar namnet ”Mary Godwin”.

Det här är ofta en inspirerande bok, med ett engagerat och nyfiket tilltal som på många sätt erinrar om en entusiastisk föreläsare, ivrig att dela med sig av sin kunskap. Mazzarella förenklar möjligen i sin resumé av den gotiska romanen, liksom att hon gott kunde ha nämnt att Marys mor en gång utnämnde Rousseau till ”the true Prometheus of sentiment”, något som ytterligare komplicerar romanens undertitel ”The Modern Prometheus”, vilket ju inte enbart syftar på maken Shelleys versdrama Den befriade Prometheus. Mary Shelleys roman är mångbottnad, och till Mazzarellas försvar ska föras att hon avhandlar de flesta av dem, i sin gedigna genomgång, och att hon gör sin framställning så läsvärd utan att ge avkall på stringens och substans.

Inte heller är hon intresserad av några förhastade slutsatser. Då blir hennes bok i bästa mening berikande, med gynnsam prognos att kunna fortsätta vara referenspunkt i lång tid framåt. Romanen Frankenstein lär inte mista sin aktualitet i framtiden, något som antyds i den här bokens diskussioner kring fosterdiagnostik, cyborger, kloning och hubotar.

Då känns det betryggande att vi har fått en så pass kompetent skriven monografi, en bok med förutsättningar att få ett långt liv. Det är också nödvändigt då det fortfarande lär finnas människor som betraktar Frankenstein med upphöjt förakt, som en simpel roman som inte förtjänar seriöst intresse.

14 sep 2014

Queer, William S. Burroughs


William Burroughs är en ojämn författare. Ändå är han väl den ende beat-författaren som är uthärdlig i relativt stora doser. Låt gå för att han som författare är rätt frikopplad från den rörelsen. I år är det 100 år sedan han föddes, och det finns alltid anledning att läsa honom. Då återutger Modernista en av hans bästa böcker, Queer, som han skrev i början av 50-talet men inte publicerade förrän 1985. Drygt trettio år senare: vad ska man göra med den informationen?

Burroughs hade fyllt sjuttio, och han hade väl då på 80-talet blivit välkomnad av det etablissemang som tidigare ratat eller motarbetat honom – nu sågs han mer som guru än kuf, uppvaktad av stjärnor med smak för dekadens, som David Bowie (som lite omotiverat gör en cameo på bokens omslag). Tyvärr skulle Bowie influeras lite väl mycket av Burroughs passion för intuition och slump, delgett i den cut up-teknik som gjorde flera av hans 90-talsskivor svårlyssnade. Dock med brasklappen att de flesta som sökte sig till honom inte verkar ha gjort det i annat syfte än att ta del av russinen i drogkakan, eftersom det inte är helt riskfritt eller enkelt att tillägna sig helheten av de orakeltexter han skriver. Även den här romanen är svårläst, och i den mån den har sina förtjusande egenskaper är det något Burroughs inte serverar med större entusiasm.

Boken är tillkommen i Mexiko, dit Burroughs flytt ett narkotikabrott, tillsammans med hustrun Joan. Efter att ha druckit en osedvanligt olämplig mix av vodka och gin siktar han på ett whiskyglas som ställts på hennes huvud, med en pistol han tidigare försökt sälja då den skjuter för lågt. Allt detta kan man läsa i Daniel Westerlunds förord, som följs av Burroughs egna förord, en aning för långt för sitt eget bästa, även om han säger en och annan sak av intresse, som det här med hur abstinensen efter drogerna tar död på det bildberoende som funnits under ruset. Det kan förklara varför Queer är något mindre beroende av det bildalstrande som kan hittas i några andra av Burroughs böcker, främst Naked Lunch. Här är det mer av ett slags traditionellt berättande som driver handlingen framåt.

Huvudpersonen Lee är deprimerad mer än förtvivlad, en känsla Burroughs skildrar så övertygande att det är lätt att bortse från de rikhaltiga drogskildringarna och bögsnacket. Det hämningslösa är inte alltid en tillgång, och det må vara en oortodox tanke, men jag föredrar Burroughs när Burroughs glömmer bort sina provokativa syften, när han låter sin egen sorg sippra in i Lees upplevelser. När kaoset stillar sig, när han låter förtvivlan komma ikapp honom/sig, och sjunka in. Här får provokationerna ibland löpa lite väl fritt, som när Lee förför några pojkar som inte ens hunnit fylla tonår, eller när han fräser till en hallick att han vill ligga med en sexårig tjej.

Tyvärr finns ju också en del planlösa spår, en del virrighet. Samtidigt som världen han skildrar är nebulös är den ibland klarvaken och skildrad utifrån en rättvis analytisk skärpa. Rastlöshet och indolens har lika mycket existensberättigande, och det är som om ivern och lugnet får lika mycket att säga till om. Då blir effekten märklig. Texten är lika smart som den är dum, och det är ett generellt omdöme om Burroughs, att även hans bästa böcker, som Naked Lunch, nästan är oläsliga – en egenskap den delar med en del andra oumbärliga böcker, som Don Quijote och Ulysses.

Tillsammans med den någorlunda villige vapendragaren Allerton söker de efter det telepanthine som kan utvinnas ur växten yage, en mytisk drog med kapacitet att göra människan telepatisk i alla riktningar. Vi får höra att främmande makter redan använder det i syfte att kontroller sin befolkning. ”Varför då?” undrar jag 2014, då staten knappast vill ha ett ännu mer passiviserat folk.

Lee fascineras av schack, i ett resonemang om en italiensk mästare som möjligen kan knytas till hur Burroughs skriver sin roman: ”han var en stor showman och som alla sådana drog han sig inte alltid för charlataneri och ibland direkt fusk.” Dessa drag finns också hos Burroughs, men frågan är hur medveten han var om dem, om det ska läsas som uttryck för självförakt. Åtminstone måste tillstås att han inte döljer sina ansträngningar att göra Lee till en tölpaktig figur.

Einar Heckscher är en ojämn översättare. Hans översättning av den här boken utkom 1988. Jag har gnällt på honom tidigare, och hade tänkt låta bli den här gången. Men jag nöjer mig med att konstatera att det sällan är en god idé att direktöversätta idiomatiska uttryck: ”monkey on your back” låter inte snyggt som ”apa på ryggen”. Överlag är det en översättning som normaliserar Burroughs queera prosa, som avväpnar de ifrågasättande dragen, tar bort dess anspråk på frihet. Ett exempel är när Lee ter sig ”torn by lust and curiosity”, som ju är en starkare upplevelse än att vara ”gripen av lust och nyfikenhet”. Eller att han har så uppenbara svårigheter att hitta lämpliga svenska glosor till det frekventa ordet ”bitch”, som blir allt ifrån ”skit” till ”fruntimmer”.

13 sep 2014

Samlade noveller & prosaskisser, Virginia Woolf


Förlaget Modernista, som funnits i lite drygt tio år, började friskt med att ge ut nyskriven svensk prosa av unga författare av ibland nästan osannolikt hög kvalitet. Man har på senare år också gett ut en del facklitteratur (påfallande många böcker om fotboll), likväl som storsäljande deckare och ungdomsböcker, med oftast bibehållen hög kvalitet. Samt riktigt fina satsningar på klassiker, däribland rejält många av Marguerite Duras. Kort sagt ett av Sveriges ypperligaste förlag.

Som nu blir en smula ypperligare, med Samlade noveller & prosaskisser av Virginia Woolf. Som så ofta en nyutgivning – det var 1990 som denna översättning av Margareta Ekström utgavs på annat förlag. Det var en välkommen samling som gav oss på fin svenska dessa ovärderliga noveller. Den har länge varit försvunnen från marknaden; därmed blir ju denna nyutgåva minst lika välkommen.

Bland annat för att det är så lätt att förbise Woolf som novellförfattare. Kanske det är lätt att förbise henne överhuvudtaget, att de flesta som ens bryr sig om klassiker hellre söker sig lite längre bakåt, till 1800-talets tryggt lunkande prosa eller allrahelst Joyces mer explosivt expansiva experiment. Woolf skrev minst fem nästan oumbärliga romaner, så det här får i viss mån räknas som överkurs. Till den här boken har Josefin Holmström skrivit ett förord som bara uppvisar en brist – att det är för kort. Men hon yttrar sig fint och fullständigt sant om just skillnaden mellan Joyce och Woolf: ”Även när Woolf är som svårast finns känslan av att hon sitter bakom sin läsare och viskar i hennes öra, mån om att kommunicera, dela en intim upplevelse eller möjligtvis provocera.”

Den novell som gjorde mest intryck på mig när jag läste boken vid dess första utgivning (jag minns hur bibliotekarien sneglade avundsjukt på mig: ”den där skulle jag läsa”, sa hen) är den mest konventionella novellen, ”Änkan och papegojan”. Den har en story, är en regelrätt novell på ett helt annat sätt än de flesta övriga, som mest består av intryck. I novellen går änkan hemåt i mörka trakter, förbi ”Mr Leonard Woolfs lantställe”, och är rädd för att drunkna i floden Ouse, men så lyses himlen upp av något som visar var hon ska sätta ned fötterna. Hon tackar Gud för att han i vägledande syfte satt eld på ett hus. Tråkigt för husägarna, men bra för henne, resonerar hon, tills hon kommer på att om ett hus brinner kan det vara hennes eget.

Det speciella med Woolf är inte bara att hon delar sin lojalitet mellan 1800-talets realistiska prosa och det tidiga 1900-talets mer fantasifulla prosa. I det museum som litteraturhistorien utgör har hon verkligen fått sig inrättat ett eget rum – Joyce får nöja sig med att dela rum med T.S. Eliot.

Och det är spännande, minst sagt, att följa med och erfara när det kuggar igång, ögonblicken när Woolfs skrivande gnistrar till, får liv. Dessa noveller är sällan längre än tio sidor. En handfull, åtta stycken, publicerade hon 1921, men det mesta hade inte nått större läsekrets när hon dog 1941. En av de starka publicerade novellerna, ”Tecknet på väggen”, kan läsas symboliskt, där Woolf utgår från det obetydliga, spinner vidare, i infall som byggs på varandra. Det är ett sätt att resonerar som förefaller vara samstämt med de podcasts som blivit så populära – ett fritt associerande. Just den här novellen visar med sin fixering vid det konkreta den närhet till galenskapen som var en förutsättning för hennes skrivande.

Novellerna kan delvis läsas som komplement till romanerna, och några av dem liknar verkligen utdrag ur en arbetsbok, här representerade av en svit utkast till Mrs Dalloway. Hon skriver en associationsrik prosa på hög abstraktionsnivå som ändå inte belastas av dessa hugskott och infall. Man läser gärna för att ta reda på hur det är möjligt, hur hon går till väga för att uppnå den här effekten. Då blir det läsning som inspirerar, då det handlar om att ta kommandot över sitt liv, om att vara sin egen individ. Det lär dig att utnyttja din intelligens hela potential.

Hon efterbildar ett skratt från ett flickcollege, ett skratt som kan stå som emblem för Woolfs prosa: ”det var som om skrattet (för nu slumrade hon) flöt ut som dimma och fastnade med mjuka elastiska remsor vid växter och buskar så att trädgården blev dimmig och molnig. Och när vinden svepte fram skulle buskarna buga och den vita dimman blåsa ut över all världen. […] Och ut i trädgården strömmade detta bubblande skratt, detta oansvariga skratt, ett skratt från både kropp och själ, som sköljde bort regler, tider, disciplin: oändligt fruktbart, men formlöst, kaotiskt, svängande och glidande, medan det i förbifarten gav rosenbuskarna små tottar av dimma.”

Ska det liknas vid något får man söka sig utanför prosans domäner, och hellre läsa Virginia Woolf som en oförlöst poet. Hennes poesi pendlar mellan det kategoriska och det diffusa, i ett skrivande som är fritt, öppet, som erbjuder förslag, erbjudanden, där det som läsare bara är att tacka och ta emot. Det är det skenbart loja skrivandet, det som ser avmätt ut, där det som ser ut som en disträ hållning kan vara en medveten strategi. De lösryckta fraserna imiterar verklig dialog: minns att Woolf sörjde sin uteblivna universitetsutbildning främst utifrån aspekten att det riskerade att göra henne till en sämre romanförfattare, då hon ansåg sig sakna killarnas jargong, det vardagliga språk de tillägnade sig på rasterna. Å andra sidan var hon en suverän lyssnare, vilket speglas i replikföringens exakthet. Hon tvingades kompensera sina brister, göra det mesta av dem.

Skrivandet, det poetiska, kan också sägas imitera bildkonst. Ett skrivande som alstrar bilder, har bildkonsten som förebild, med intryck som följs av intryck, där detaljer sätts i fokus – samtidigt som det är helheten som räknas, den bild som de enskilda delarna formar: ”Ingen ser, ingen bryr sig om. Andras ögon är våra fängelser, deras tankar våra burar. Luft över, luft under. Och månen och odödligheten …”

Ett sätt att skriva fram den bitska fantasin, i korta impressionistiska scener som inte är fullständiga, som lämnar glipor åt läsarens egna iakttagelser. Ett skrivande som inbjuder samverkan, som uppmuntrar samarbetet. Hon testar idéerna, ser vad som händer, och det är oavbrutet fascinerande att låta sig bli delaktig i den häpnad som hon förmedlar med sina undersökande noveller, som ibland ger intryck av att vara skrivna i stundens ingivelse, samtidigt som allt som heter slarv är bortgallrat. Att läsa Virginia Woolf är att känna sig bortskämd.

Man har också blivit bortskämd med Modernistas snygga utgåvor, som här leker med efternamnet och låter bokstäverna ”o” gå in i varandra – låter dem liksom mötas, sammansmältas. Det är snyggt gjort, som en hommage till det originella i Woolfs stil, men det är också en fin illustration till hur hennes texter främst handlar om just möten och sammansmältande, eller legeringar, som jag skulle säga om jag inte fått höra att jag använder det ordet för ofta.

11 sep 2014

Och Natten Viskade Annabel Lee, Bruno K. Öijer


Bruno K. Öijer skriver unika dikter, som förtrollar och sprider hopp till den svältfödde läsaren. Även om den nya boken inte tillhör hans starkaste är det svårt att klara sig utan den.

Den som vill kan med lätthet inventera ordförrådet i Bruno K. Öijers dikter och hitta slitna glosor med rottrådar som sträcker sig ända ned till romantikens tidiga 1800-tal. Det är alltid natt, nästan alltid höst, och det regnar på den svartklädde trollkarlen som ibland byts ut mot en western-hjälte när han balanserar på tågrälsen, med ciggen i mungipan, svagt upplyst av en blek måne.

Parodin ligger inte långt bort, en känsla som förstärks när han själv läser sina dikter, på sitt helt unika sätt. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att han skriver helt underbar poesi, och faktiskt gör något oväntat och nytt av klichéerna, och har skapat en egen genre inom svensk poesi.

Efter tre starka enhetliga böcker på 90-talet har han lyckats med konststycket att göra sig svårt efterlängtad med sina nya böcker. Och Natten Viskade Annabel Lee utgör inget undantag – den är omisskännligt öijersk, på gott och ont.

Till dess nackdel måste föras att den inte lyckas säga något nytt eller något bättre än det han gjorde framför allt i Det Förlorade Ordet 1995. Vi får några nya starka barndomsskildringar, och några nya kritiska rader mot dagspolitiken – monarkin avfärdas som en bagatell som lätt kan singla bort som ett par fällda löv. Samt de konsekvent elegiska dikterna om vår skövling av naturen.

En dikt liknar en uppgörelse med arbetslinjen: ”kanske nytt garn / nytt mönster / men till samma tvångströjor / om du lyssnar noga / om du skär tillräckligt djupt / i samhällskroppen / stöter du alltid på människoföraktet / gjutet i järnbokstäver / och sammanfattat i en enda rad / arbeta och göra rätt för sej”.

De ofta påfallande korta dikterna visar i glimtar vilken kraft som kan ligga i välskriven poesi. Några dikter i det längre formatet imponerar också, som den nyårsdikt som DN publicerade för några år sedan. Eller den avslutande ”Alla Var Där”. Diktjaget möter sina personliga favoriter, och det riskerar att bli en uppräkning av väntade förebilder, tills han läser upp några rader av Edith Södergran för Gabriel García Lorca, och skapar ett ljusbenådat ögonblick. Givetvis träffar han Edgar Allan Poe där också, han som med sin dikt ”Annabel Lee” fått ge namn åt samlingen.

Den som av någon obegriplig anledning har avstått från att läsa Öijer tidigare kan förstås låta den här boken bli en passande introduktion. Han skriver tidlöst, enkelt, men framför allt generöst, och med ett positivt budskap mitt i all nattsvart pessimism.

Jag börjar läsa boken på en tågperrong, och hör i bakgrundsbruset att SJ utannonserar ”signalfel”. Trots att Öijer verkar tillbringa all sin tid i tågens närhet drabbas han inte av sådant, utan här flyter trafiken jämnt förbi, i dikter som med enkla bilder förmår tränga genom och skapa minnesvärda ögonblick. Jag tänder en hyfsat god cigarett och upplever hur jag övertas av diktklichéerna, vill vistas där för att fly signalfel och andra obehagliga inslag.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/9 2014)

Hundra tusen timmar, Gro Dahle


I den ypperliga serien 10-tal bok presenteras nu den norska poeten Gro Dahle för första gången på svenska. Att jag kallar serien ”ypperlig” beror bland annat på att vi tack vare en generös utgivning fått stifta bekantskap med både mindre och mer kända norska poeter – Jon Fosse som dramatiker är ju bekant, medan vi kunde läsa hans dikter i en av den här seriens bästa böcker, och förra årets utgivning av Olga Ravn var en av årets stora läsupplevelser.

Hundra tusen timmar heter Gro Dahles bok från 1996, som Stewe Claeson, som vi känner som en bra översättare, har översatt. Staffan Söderblom, som vi känner som en bra läsare, har skrivit ett efterord, med en fin närläsning av en av dikterna, och en belysande diskussion av hur Dahle förhåller sig till poesin: ”Därtill kommer att hennes poesi inte alltid ser ut som förväntat, den är inte ett skrivsätt hos henne, utan ett mänskligt predikament, en mänsklig identitet.” Det är ju helt sant: poesi är ingen genre, det är en egenskap, ett karaktärsdrag. En riktig poet är aldrig något annat, vad än hen tar sig för. Söderblom tar inte till stororden i onödan, och det är lätt att den här gången hålla med om hans positiva omdöme.

Dahle skriver rakt, men också tvärt, och halsbrytande. I dikterna, som skildrar en människas förlopp eller levnadsbana från barndom till graviditet och moderskap till åldrande. Att väckas till liv – en erfarenhet hon delar med tingen, med själva tillvaron, som också väcks till liv i dikterna, som rör på sig och interagerar och blir subjekt.

Dikterna uppvisar också en trasighet, som om världen gått itu. Dahle visar och påminner om att poesi är något större än de enskilda orden, och låter hennes utsagor – kompakta, koncentrerade, komprimerade – växa till sig och gro över boksidans gränser. Diktjaget saknar sin mor, uppenbarligen, men märker också att när hon själv blir mor ersätts hon av denna andra människa, denna mor som får ett liv i sitt barn, en händelsekedja som ju inte bryts, för dottern ska också dela denna erfarenhet. Men modern finns också i det som kväser, i den vuxenvärld som vill kontrollera och härska över ungdomen, där det unga jaget vill springa fritt i en värld utan tvång. Effekten av Dahles upprepningar är effektiv: ”Vänta inte på mig, mamma. Sitt inte vid fönstret i nattlinne med golfjackan över axlarna. Jag kommer inte hem, mamma. Slå mig. Slå mig. Jag är otrogen mot dig.”

Titelns hundra tusen timmar läste jag senast på baksidesinformationen till en ny ficklampa som jag behövde, att det var maxitiden för hur länge den kunde lysa. Tydligen en standard, för Dahle liknar jaget vid en värmekälla (med gloria mellan låren), en glödlampa som skänker gula kyssar och löftet att sprida hundra tusen timmar av ljus. Det är också en bra bild för poesin, som ljuset i det mörka. När jaget blir mamma föder hon en fisk, en bild som prins Daniel knyckte när han för media skulle beskriva hur Estelle såg ut vid födseln.

Skrattet hålls gisslan av en desperation, som förmörkar, förtörnar. Hellre än det gemytliga skrattet väljer jag detta skratt som pekar ut den sista utvägens möjligheter. Dikterna låter det skarpt realistiska samsas med det drömskt fladdrande, i en svävning mellan det fixerade och det rörliga. Det är absurt, roligt, språkligt utmanande på ett sätt som för den här läsaren påminner en aning om hur det var att läsa Marie Lundquists första böcker på 90-talet: de var också så här egensinniga i sin mix av traditionellt och originellt, med ett bildspråk som hela tiden utvinner nyhetens behag.

Dessa bilder som ger intryck av att vara kristalliserade från erfarna ögonblick, lekfullt och gäckande nedplitade. Och ibland så fullkomligt avväpnande: ”Ditt namn växer sig in i munnen och gör om hela skallen till en bild av sig. På mindre än tre sekunder reser jag ett tält mellan dina bokstäver. Ett litet grönt tvåmanstält. Sedan reser jag på lång semester in i din historia.”

Samtidigt som det är enkelt, spontant, är det skrivet i symbios med det uttänkta, utan att det blir teori eller schematiskt. Den igenkännbara dikten hemsöks av något retsamt och mysko. En motröst som infiltrerar det hemtama. Du tänker på de bevingade, förståeliga, och poetiska ord som kan ha yttrats av Dom Pérignon när han av misstag fick i sig något som skulle bli champagne: ”Min gud, jag dricker stjärnor!” Exakt så är det med äkta poesi, att du känner dig ställd inför en ny erfarenhet, och då kan du också mumla frasen: ”Jag dricker stjärnor när jag läser Gro Dahle”.

10 sep 2014

The Burial at Thebes, Seamus Heaney



Poeten Seamus Heaney gjorde 2004 en radikal översättning av Antigone. Han kallade den The Burial at Thebes. A Version of Sophocle's Antigone. Titeln är alltså helt annorlunda, men de övriga förändringarna handlar främst om att förtäta pjäsen: en pjäs som i sig är förtätad, kompakt. Effekten är underlig – replikernas hätskhetsgrad förstärks, och sår split mellan karaktärerna, och ger emfas åt de enskilda konflikterna. Dessutom förkortas exempelvis Eurydikes redan korta replik – ca nio rader i de flesta versioner, till blott sex rader här. Det genererar i sig helt nya frågor till varför hennes roll är så obetydlig i pjäsen. 

Han gör två grejer. Dels utgår han från den irländska 1700-talspoeten Eibhlín Dhubh Ní Chonaills dikt ”Caoineadh Airt Uí Laoghaire”, med liknande tematik. Och dels skriver han in Irak-kriget som var aktuellt när han arbetade med översättningen, George W. Bushs prestigefyllda krig mot terrorn. Det märks inte enbart i den ”you're either with us or you're with us”-retorik Bush/Kreon använder, utan också i insmugna amerikanska fraser som ”more than” happy, lucky, etc. Heaney motiverar sitt arbete: ”Greek tragedy is as much musical score as it is dramatic script.” Han tar till vara den här musikaliteten i sin översättning.

Då blir det även en otålighet i replikerna, som kan illustreras i första raden, som Heaney låter bli koncis: ”Ismene, quick, come here!” Det kan jämföras med hur svenska översättare väljer att översätta: Bernhard Risberg: ”Ismene, dyra syster, skott från samma stam”. Hjalmar Gullberg: ”O syster, samma skötes frukt, Ismene”. Björn Collinder: ”Ismene, kära syster, barn av samma mor”. Jan Stolpe: ”Ismene, du som är av samma kött och blod”. Hur bra poet jag än tycker att Heaney är lyckas han kanske inte lika bra som Hölderlin: ”Gemeinsamschwesterliches! O Ismenes haupt!”

Att Heaney moderniserar är något som sker utan åtbörder, där han skickligt undviker att det låter krystat. Plötsligt låter Antigone som en nutida, och det sker ju genom enkla medel, omärkligt. Hon blir också mer mänsklig här, mindre robotstyrd än i Sofokles pjäs, och hennes öde sällsynt gripande. Det blir då en version som man antar skulle fungera ypperligt även på svenska, att det Heaney gör är så enastående att det vore värt att ge den en svensk översättning, så att nästa gång Antigone spelas på ett svenskt scengolv heter den Begravningen vid Thebes. Ja, det blir faktiskt ett helt nytt verk på engelska, även om det som sagt är en sparsam modifiering. 

Det sker med små justeringar. Heaney bevarar den pendling mellan ungdomlig impulsivitet och galenskap som Sofokles Antigone genomgår med så lätta steg, samsat med en dödslängtan som finns nedlagd redan i dopnamnet (som kan översättas till ”mot födseln”). Samtidigt behåller Heaney varsamt hennes egenskaper som förebild. Likaså Haimon, som nog aldrig har låtit så spontant kaxig i sin dialog med fadern Kreon. ”Son, you're pathetic”, responderar fadern avmätt i den här versionen. I den engelska översättning jag annars brukar läsa, av Paul Woodruff från 2001, säger Kreon: ”What a sick mind you have”. Gullberg väljer det lakoniska ”Ynkrygg”. Det finns också flera tillfällen där replikerna låter omisskännligt irländska, något som förankrar innehållet i den engelska belägringen och plundringen av landet.    

Det aktuella kriget som finns investerat i pjäsen visar bara de tidlösa egenskaperna hos all krigsretorik. Krigsgeneralerna har varit bereonde av samma argument sedan antika tider, och det låter alltid likadant med de dekret om lydnad som Antigone så bestämt motsätter sig. Heaneys Kreon betonar patriotismen, och hans sätt att uttrycka sig – valhänt, med flitiga upprepningar, är antagligen en hint om att det är George W. Bush som avses – en pik som riskerar att bli mindre aktuell ju längre vi befinner oss från hans epok som president. (Om vi gör tankeexperimentet om ett litterärt verk som på 70-talet anspelade på exempelvis Richard Nixon: hur mycket skulle en nutida läsare förstå?)

Heaneys bedrift blir modet, att den osentimentala blicken på Sofokles text ger den nytt liv, och det må förefalla vara en paradox när det behövs denna lite respektlösa attityd för att bevara dess livskraft. Men det är ju det speciella med litterära klassiker, att de visar sig vara så tåliga. Det här är inte heller den definitiva eller slutgiltiga versionen. Sofokles Antigone kommer att fortsätta tala till oss, med eller utan maktfullkomliga amerikanska (krigs-)presidenter i rollistan.

9 sep 2014

Sokrates död, Niklas Åkesson


När antiken plockas in i nutiden i Niklas Åkessons diktbok görs det med fantasi och intelligens. Att följa Sokrates fram till giftklunkarna väcker många nya tankar.

Vad är det för märklig bok Niklas Åkesson har skrivit, Sokrates död? Är det teater, dikt, filosofi, essä? Den är givetvis allt detta på samma gång, som en påminnelse om hur förkastligt det är att haka upp sin läsning på givna mallar som bara stänger in och ger dig förutfattade meningar.

Bättre då med den förbehållslösa läsningen, där du tillåter texten att bli infallsrik, full av idéer och uppslag som hejdlöst sprids över boksidorna. Här går Platon på tågperrongen som en vanlig man i vår tid, med den typ av nonchalanta anakronism som har nyttjats så briljant av den kanadensiska poeten Anne Carson, till exempel i sin översättning av Sofokles, den fyndiga Antigonick. Åkesson korsbefruktar också nutid med antik tid.

Han låter Sokrates möta döden i fullt medvetande, ledsagad av tragedins kör:
”KÖRLEDAREN
Ack! Det är så svårt att se en människa möta döden med vidöppna ögon
KÖREN (bifallande)
Det är lätt att förväxla en människa med en hjälte eller en bandit”.

Görs då Sokrates till hjälte eller bandit? Han görs till människa, lite grälsjuk men också lite hjältemodig. Ibland lånar han vissa drag av Nils Ferlin, ibland är han inbegripen i en diskussion kring intrigen i tv-serien ”Familjen Macahan”.

Ibland bevakar han oss, kikar över vår axel, och då är det som att Åkesson vill hävda att vi alla blir bedömda av våra förfäder. Inte konstigt att man kan tycka sig omgiven av uppgivna suckar!

Det här är en bok där form och innehåll korresponderar, där du förnimmer att så här ser boken ut för att den måste göra det. Kryptiska utsagor samsas med blixtskarpa iakttagelser. Liksom Carson skriver Åkesson intelligent, men liksom henne också med väl utvecklat sinne för känslorna, i diktrader som kommunicerar, som når ut och vill förmedla en erfarenhet. Det görs också med hjälp av en ödmjuk inställning, där inget skrivs på läsarens näsa. Snarare tycker jag att man kan läsa hans bok som en instruktion i att tänka självständigt. 

Åkesson gör Platon till den fångna medan Sokrates, den dödsdömde, är fri. Det är en radikal tanke – och boken utmynnar i allt djärvare förslag, som när han antyder att förvirring är bättre än klarheten, tack vare att den är befriad från mening. Det finns ofta anledning att ifrågasätta fixerade sanningar, utsätta dem för prövning. Att citat från Platons Phaidon fungerar som fond är uppenbart, men i vanlig ordning förvränger Åkesson Platons text, gör den förvirrad, betydelselös. Därmed görs den till en bättre version än originalet, om man ska följa hans egen logik.

Men att man behöver göra sig själv spränglärd i Platons idévärld för att ha behållning av Sokrates död är långt ifrån sant. Jag följer villigt med in i den här dunkla boken där scenen är riggad för Sokrates självmord, allt medan spontaniteten ger Åkesson fritt fram för att skriva fram sin klarsynta förvirring.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/9 2014)

Jane Eyre, Charlotte Brontë

”Den som tiger samtycker inte. Han letar efter ett större nej än det som finns i språket.” Horace Engdahl, Meteorer.

Modernista ger nu ut Jane Eyre av Charlotte Brontë, en av den brittiska 1800-talsromanens mest livaktiga klassiker. Det nya finns på ytan – omslaget avbildar en kvinna som dyker ned i ett mörkt vatten, medan översättningen är Ingegärd von Tells från 1943. Gun Britt Sundström översatte den 1999, men till förlagets försvar kan sägas att Sundströms version är bättre bara i vissa avseenden, och sämre i andra, så vilken av de två man väljer att läsa har liten betydelse. Det finns en ännu äldre, men den har åldrats desto mer.

Givetvis kan man haka upp sig på att fotomodellen på omslaget är för snygg för att vi ska inbilla oss att hon ska kunna gestalta Jane Eyre, som i romanen påfallande ofta beskrivs som antingen oansenlig eller rentav ful.

Men i slutet av tjugosjunde kapitlet, efter att Rochester har avslöjat sin hemlighet – fått den avslöjad, invänder vän av ordning – erfar Jane hur iskänslorna når henne. Ismetaforer återkommer genom hela romanen, här parallellagda med en förlängd metafor kring vatten: ”jag hörde väldiga vattenmassor frigöras uppe i fjärran berg och kände strömmen nalkas”. Det är ett vatten som Jane inte kan avstyra, då hon vägrar söka sin hjälp hos Gud.

Varför väljer hon bort Gud? I övrigt är religionen ett uttalat motiv i berättelsen, även om Brontë inte drar sig för att skildra dess utövare i satirens skarpaste ljus, med fundamentalister som Brocklehurst och St John Rivers, där båda har blivit arketyper för den svarta och den vita fanatismens värsta sidor. Janes tro är oortodox – hon ber på sitt eget sätt, som tar avstånd från St Johns oresonliga religion.

Eftersom Jane inte släpper in Gud här, när hon drabbats av sitt tonåriga livs värsta chock, innebär det att hon släpper in vattenströmmen: ” så kom den – strömmen – och sköljde in över mig med våldsam kraft. Hela det fulla medvetandet om mitt förödda liv, min krossade kärlek, mitt stäckta hopp, min dödade tillit svallade våldsamt och mäktigt in över mig i en enda mörk och dyster våg. Denna bittra stund kan icke beskrivas, i sanning, 'vattnet trängde mig inpå livet. Jag sjönk ned i djup dy, där ingen botten är; jag hade kommit i djupa vatten, och svallet ville fördränka mig.'” Det avslutande citatet är från Psaltaren 69, som ett av flera exempel på hur Bibeln sipprar in i Brontës prosa, mer eller mindre ofrivilligt. Och nog kan då omslagets djupdykning motiveras.

Varför är Jane så tyst? Redan barnet Jane, tio år gammal på Gateshead, ombeds lägga band på sin tunga. Redan mrs Reeds första replik till Jane indikerar hennes roll som oönskvärd och tystad: ”sitt tyst tills du har någonting trevligare att komma med”.

Dock drivs Jane av behov som ligger utanför hennes kontroll, behov som helt enkelt ligger utanför hennes kropp. När hon kallas lögnare av mrs Reed är reaktionen omedelbar: ”Tala måste jag.” Kursiveringen är hennes egen, och något som ofta glöms bort när man läser Jane Eyre är att det är en förment självbiografi. Romanens första nio kapitel, med rätta kallad för den enda brittiska barndomsskildringen som överträffar Dickens, utges vara skrivna av den vuxna Jane, med perspektiv på barndomens orättvisor.

Det blir också hennes revansch, där hon kan avslöja dels mrs Reeds hyckleri, och dels den straffanstalt som fattigskolan Lowood utgjorde – den verkliga förlagan, Cowan Bridge, fick senare stängas, delvis på grund av att dess usla förhållanden var så lätta att identifiera.

Den tystnad Jane tar med sig från barndomen – minns att hon på Lowood beklagar sig över sin pratsamma rumskamrat miss Gryce och något senare även över Adéles tjatter – illustreras också av att hon senare som vuxen blir författare. Hon saknar förtrogna, då enda barndomsvännen Helen Burns dör. Trettiofem gånger i romanen adresserar hon ”läsaren”, vilket bara delvis förklaras av att det var en 1800-talskonvention. Läsaren blir hennes anonyma förtrogna.

När hon som vuxen väljer att bli en skrivande människa gör hon också något som är rätt sensationellt. Hon tar som passiv lyssnare del av Rochesters bekännelser, som involverar älskarinnor i halva Europa – den franska Céline, den tyska Clara, den italienska Giacinta – och äktenskapet med nymfomanen Bertha Mason. Nä, jag spoilar inte här, eftersom baksidestexten på den här utgåvan ändå avslöjar peripetin. Rochester chockerar Jane, men på samma sätt chockerar Brontë den viktorianska 1800-talsläsaren, med att skriva ut passionen och sexualiteten i sin roman.

Det som slutligen fullbordar Janes utveckling är att hon blir lycklig, och som lycklig ersätts hennes tigande. ”Ni är stum”, säger Rochester retsamt när de lär känna varandra på Thornfield. Stum är hon inte längre när Jane avslutar sin självbiografi, och i det korta sista kapitlet summerar sina senaste tio år: ”Vi pratar, dagen lång, tror jag. Att prata med varandra är för oss bara ett mer levande och hörbart sätt att tänka. Vi skänker varandra hela vårt förtroende.”

Jo, det är en utveckling från den tysta, försynta unga Jane, till denna meddelsamma kvinna. Nåväl: jag har sagt det tidigare, och kommer nog att upprepa det till döddagarna, att det inte finns några ursäkter för att låta bli att läsa Jane Eyre, och om man gör det på engelska eller svenska är mig likgiltigt, och man kan som sagt lika gärna läsa denna nya Modernista-utgåva som Sundströms nyare översättning.

Svindlande höjder, Emily Brontë


”'May she awake in torment', he cried, with frightful vehemence, stamping his foot, and groaning in a sudden paroxysm of ungovernable passion. 'Why, she's a liar to the end! Where is she? Not there – not in heaven – not perished – where? Oh! you said you cared nothing for my sufferings! And I pray one prayer – I repeat it till my tongue stiffens – Catherine Earnshaw, may you not rest, as long as I am living! You said I killed you – haunt me then! The murdered do haunt their murderers. I believe – I know that ghosts have wandered on earth. Be with me always – take any form – drive me mad! only do not leave me in this abyss, where I cannot find you! Oh God! it is unutterable! I cannot live without my life! I cannot live without my soul!'”
Emily Brontë, 1847

”– Måtte hon vakna i helvetets plågor! skrek han med fruktansvärd våldsamhet, stampade med foten och stönade i ett plötsligt anfall av vrede som han inte kunde styra. Ända in i det sista ljuger hon! Var är hon? Inte där – inte i himlen – inte i himlen – inte i helvetet – var är hon? Å, du sade att du inte brydde dig om hur jag led! Och jag ber, en enda bön – tills min tunga stelnar ber jag – Catherine Earnshaw, måtte du inte få någon ro så länge jag lever! Du sade att jag dödade dig – kom då och spöka för mig! De som har blivit mördade brukar ju spöka för sina mördare. Jag tror – jag vet – att det har funnits spöken här på jorden. Var alltid med mig – visa dig i vilken skepnad du vill – driv mig till vansinne, men lämna mig inte i denna avgrund, där jag inte kan finna dig! O, Gud! Det är ohyggligt! Jag kan inte leva utan mitt liv! Jag kan inte leva utan min själ!”
Gunilla Nordlund, 1958

”'Måtte hon vakna till helvetets kval!' utbrast han, stampade med foten och stönade i ett anfall av fruktansvärd upprördhet. 'Å, hon ljög in i det sista! Var är hon? Inte där – inte i himlen – inte fördömd – var då? Du sa att hon inte brydde sig om vad jag led. Jag ber en bön och upprepar den tills tungan stelnar: Catherine Earnshaw, måtte du inte få ro i din grav så länge jag lever! Du sa att det var jag som dödade dig – kom i så fall och spöka hos mig. De mördade brukar ju spöka för sina mördare, har jag hört. Jag vet att det finns döda som har gått igen. Stanna alltid hos mig – ta vilken skepnad du vill – gör mig vansinnig, men lämna mig inte ensam i denna avgrund där jag inte kan återfinna dig. O, Gud, det är outhärdligt! Jag kan inte leva utan dig som är mitt liv och mitt allt!'”
Nils Holmberg, 1960

”'Måtte hon vakna upp till helvetets alla kval!' vrålade han vilt. Han stampade med foten och stönade obehärskat i ett plötsligt anfall av vrede. 'Hon är en lögnare ända in i det sista! Var är hon? Inte där – inte i himlen – inte i helvetet – men var? Å, du sa att du inte brydde dig om hur jag led! Jag har en enda bön och den ska jag be tills min tunga stelnar – Catherine Earnshaw, måtte du aldrig få ro så länge jag lever! Du sa att jag dödade dig – spöka för mig då! De mördade brukar ju spöka för sina mördare. Jag tror, jag vet att det finns gengångare. Var alltid hos mig, visa dig i vilken skepnad du vill, driv mig till vanvett! Men lämna mig inte i en avgrund där jag inte kan finna dig! Å Gud, det här är outhärdligt! Jag kan inte leva utan mitt liv! Jag kan inte leva utan min själ!'”
Birgit Edlund, 2002

Modernista väljer att ge ut nyutgåvor av Charlotte Brontës Jane Eyre och Emily Brontës Svindlande höjder. Till båda böckerna har de valt något äldre översättningar, säkerligen av ekonomiska skäl, då de senaste översättningarna bara är lite drygt tio år gamla och utkomna på Bonniers – Jane Eyre utkom väl senast i pocket med anledning av filmatiseringen 2011.

Svindlande höjder har översatts oftare än Jane Eyre, säkerligen därför att den är knepigare. Jag kan också tycka att det går utmärkt att läsa Charlottes roman på svenska, medan jag hellre läser Emilys roman på engelska.

En av knepigheterna är Yorkshire-dialekten, som Emily använder flitigare än Charlotte, och som också har en framträdande roll i att spegla den hotfulla atmosfären. Denna dialekt har inte lyckats överföras av någon översättare. Till Modernistas försvar måste jag ändå säga att deras version, Gunnila Nordlunds från 1958, egentligen inte är sämre än den senaste som faktiskt kom på 2000-talet. Det är annars kutym att anta att nya översättningar gör äldre försök obsoleta, men som fallet är med exempelvis Mörkrets hjärta väljer jag hellre Margareta Odelbergs 54 år gamla version än Einar Heckschers från 2006.

Om man nu gör ett stickprov ur Svindlande höjder? Jag väljer ett någorlunda representativt avsnitt, där Heathcliff uttalar sig om Cathy, från slutet av sextonde kapitlet. Jag jämför föreliggande version dels med Nils Holmbergs från bara två år senare (Holmberg är känd för att ha översatt Hitlers Mein Kampf, men också Lolita, ett jobb han gjorde så dåligt att Nabokov själv beordrade att den svenska upplagan skulle köras på soptippen), och dels med den senaste av Birgit Edlund.

Vad man genast kan säga är att originalets tio utropstecken behålls av Nordlund och Edlund, medan Holmberg nöjer sig med hälften. Det må förefalla vara en petitess, men för att bevara det upprörda tonfallet bör nog utropstecknen vara relativt intakta. Holmberg har även i övrigt en vådlig interpunktion, som inte är intresserad av att följa Brontës flitiga bruk av exempelvis tankstrecket, likväl som han ignorerar kursiveringarna. Den som läser Holmbergs Svindlande höjder får alltså en friserad text, en text som riskerar att bli mindre attackerande, mindre hätsk och mer benägen att röra sig mot en mittpunkt som var författaren främmande.

Här arbetar både Nordlund och Edlund utifrån principen att det är av värde att beakta det som är excentriskt i Brontës stil. Dock förstärks Heathcliffs första utrop, ”in torment”, av samtliga svenska översättare till ”helvetets plågor” / ”kval”.

När Heathcliff säger ”haunt me then!” har Nordlund lyckats bäst med att imitera ett autentiskt talspråk: ”kom då och spöka för mig!” Jämför Holmbergs tamare ”kom i så fall och spöka för mig” (utan utropstecken), eller Edlunds mer koncisa ”spöka för mig då!” Den senare utsagan ”I know that ghosts have wandered on earth” får kanske inte någon lycklig översättning, åtminstone inte av dessa tre. Men de skiljer sig åt. Edlund väljer det litterära ”gengångare”, som inte direkt är i överensstämmelse med Heathcliffs övriga tal, och Holmbergs Heathcliff säger att han ”vet att det finns döda som har gått igen”, medan Nordlund nog fångar det mesta av Heathcliffs spontana tonfall: ”jag vet – att det har funnits spöken här på jorden”. Genom tankstrecket klarar hon emfasen utan att behålla originalets kursivering.

Slutligen är det Heathcliffs ovanliga ordval ”unutterable” som blivit en stötesten för de svenska översättarna. Både Holmberg och Edlund har ”outhärdligt”, vilket är en tänkbar lösning, och Nordlund har ”ohyggligt”, vilket nog är att söka efter en mer långsökt glosa. ”Det är olidligt!” hade jag nog själv föredragit, eller ”Det är otänkbart”.

Något slutomdöme ska nog inte fällas efter detta stickprov, men min gissning är att Edlund i sin översättning sneglat en del på Nordlund. Den typen av spekulationer vore mig dock främmande. Till sist ett ord om omslaget bara: medan det i fallet Jane Eyre kändes någorlunda motiverat med en dykning är det aningen mer krystat i fallet Catherine Earnshaw, som jag antar är fotomodellens alias på detta foto taget av Alix Malka. Var är heden, liksom?

8 sep 2014

Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek, Ulf Karl Olov Nilsson


Man kan kalla det för Mantelrörelsen, när vi i höst ser två svenska debutromaner som handlar om den engelske kungen Henrik VIII. Efter Hilary Mantels två framgångsrika romaner Wolf Hall och För in de döda är det kanske inte underligt att även svenskar sneglar med lysten blick mot denna skatt av stoff som romaner vävs av.

Nu är det dock så att den ena av de svenska bidragen har Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) som upphovsman, och Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek innehåller följaktligen en hel del av de ingredienser som brukar skrämma bort potentiella läsare. Han tar kort sagt med sig en del av sina poetiska tricks in i romanformen, bland dem sitt sinne för att katalogisera tillvaron, för att ge den nya perspektiv.

Henrik Tudor (HT) är huvudrollsinnehavare, och vi följer delvis hans egna tankar, avbrutna av ständiga spontana infall och nycker från UKON:s upprymda penna. Tempot är raskt. Detaljer pytsas ut, utan allt sinne för subtiliteter. H 8:s kropp befinner sig i fritt förfall ju längre tid han sitter vid makten. Man får lätt intrycket av att följa med en speedad historiker med många historier att förmedla, en del av dem i presensbaklängeskortsammanfattning (Anne Boleyns levnadsförlopp).

Jodå, den här historien är grym, med en kung (Henrik Rex, HR) som under sin kungliga gärning snittade fem avrättningar om dagen, och UKON har inget alls emot att redovisa halshuggningar, intrigerande och smutsigt maktspel. Allt maktspel resulterar ju i smuts under fingrarna, och den kungliga makten vilar på en grund av falskhet och lönnliga uppgörelser, och en tilltagande paranoid världsbild: ”En Kung som inte var idiot hade inte behövt instifta en lag mot att säga att Kungen är en idiot.”

Vi får också veta något om hur det är att vara kung, i tidlösa betraktelser kring den märkliga rollen som instiftades i en tid som vi gärna anser var mindre kultiverad än vår. UKON låter några anakronismer skära in i sin text för att demonstrera det absurda i monarkin som styrelsesätt, med de stekta sparvarna och de tankade racerbilarna flyger rätt in i famnen på den bortskämde dyslektiske kungen. Då blir det en roman som också agerar politiskt i egenskap av insmugen polemik kring arbetslöshet, vård och skola, valrörelsens sloganord. Det är också svårt att läsa beskrivningar av kulinariska excesser som övergår i sup- och sexorgier utan att tänka bort nutiden, eller när han låter Henry fundera kring det enkla ekvationen över det samhälle som tillåter någon att vara rik också måste tillåta att någon är fattig. Det är en roman som skickligt fångar in vådan av att vara kung, oavsett när det sker i historien: allt mer antar den motvillige monarken drag av en Hank Solo.

Det spontana blir bristen likväl som styrkan i UKON:s roman, då det i vissa stycken liknar en arbetsbok, med oredigerade anteckningar, som då kan förevisa en del ögonblick då ordvitsandet går för långt, eller att han hamnar i det spetsfundiga lite för länge. Styrkan blir ändå det intryck av spontanitet som romanen också visar, med alla dessa olika gestaltningar av kungen, ”Heinrich” som en av fruarna kallar honom på sin plattyska. Jag vill inte heller vara utan de partier där han associerar fram galna likhetsbanor: ”Tack också för spännande mästerskap, vackra park- och slättlandskap, imponerande språkkunskap, överbryggande av räntegap och inte minst trevligt sällskap, mysig bekantskap och utomordentligt värdskap och ordförandeskap.”

UKON är ojämnhetens skyddsängel. Att han kallar Hen för ”litotesernas mästare” blir en oxymoron; möjligen kan jag godkänna någon som ”hyperbolens mästare”, men gäller det underdrifter är det säkrare att förhålla sig till uttryck som ”litotesernas lille hantlangare”. Att ge honom det epitetet och samtidigt låta hans utsaga ”Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek” bli romantiteln skär sig också en aning.

Den historiska romanen befinner sig minst sagt mitt i ett historiskt skede av förnyelse. Något har hänt med denna genre – kanske har för mycket hänt? Kanske tar sig de historiska författarna för många friheter, i sin iver att vara läsarna till lags. Det kan bli för mycket av oförutsägbara utbrott, och alla skämt faller kanske inte i god jord. Ändå tycker jag att UKON har lyckats med något av en bedrift, när han med sin ambitiösa och småknasiga roman på formtoppad poesiprosa visar att den historiska romanen är vital och hoppingivande. Det är en roman som inte tävlar mot andra romaner om HT, utan den befinner sig i fritt omlopp utom tävlan, i en egen kategori. Den är, för den som tycker om den meningslösa sysslan jämförelser, ungefär lika rolig som Clas Livijns och Gösta Oswalds informationstäta romaner, och det skulle inte förvåna mig om Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek liksom deras romaner med tiden blir en av vår litteraturs minor classics.

Norrut åker man för att dö, Ida Linde


Vad är Norrland? Schablonen lyder: ett inavlat stycke land med ödsliga vidder, där människorna inte gör annat än jagar och åker skoter och dricker hembränt, och när de träffas säger de inget annat än en inandning på ordet ”jo”.

Jo, och Ida Linde skriver verkligen om ett fiktivt Norrland i sin fjärde bok, Norrut åker man för att dö. Ett fiktivt Norrland som samtidigt uppvisar skrämmande likheter med det verkliga, med det avbefolkade glesbefolkade, det exploaterade, det bestulna Norrland, med poetens ord ”de korta, milda de fattiga stundernas vilda Norrland”.  

Det är en deckare där innehållet infiltrerar stilen, utan att Linde känner sig nödgad att ge sig ut i epigoneriets träskmarker för att göra stilen tillräckligt noir. Hon nöjer sig med det som sker: Ben och Sara utför ett dubbelmord på en bensinstation, och likt alla dramatiska händelser sprids ringar på vattnet, en händelse som får konsekvenser av det ödesdigra slaget för olika människor. Finns ingen anledning då att smutsa ned språket, som är klart, och låter händelserna skildras med en konsekvens som lutar mot det obönhörliga.

För det är också en berättelse av bibliska dimensioner, en symbolisk ond saga kring ljus och mörker, en saga som kunde ha skrivits av en Pär Lagerkvist på sitt sämsta humör. För här är det långt till den typ av berättarglädje som är den stora schablonen kring norrlandsförfattare, att de inte gör annat än skriver mustiga skrönor. Linde, född i Umeå, förankrar sin berättelse i miljön med hög trovärdighet: Åsele, Holmsund, Lycksele, Baggböle herrgård, Täfteå …

Ramen kring skeendet kan ha hämtats från Bruce Springsteens ”Nebraska”-album, vars titellåt skildrar en liknande killing spree som i Lindes roman. Bens motivering, ”Det finns ondska”, ekar från ”Nebraskas” mördare: ”Sir, I guess there’s just a meanness in this world”. Springsteen byggde i sin tur på Terence Malicks film Badlands , som i sin tur byggde på verklighetens Charles Starkweather och Caril Ann Fugate. Likaså finns en referens till en annan låt från albumet, om bröderna i ”Highway Patrolman”, och i Lindes roman dansar man rentav till den helt påhittade låten som Springsteen nämner, ”Night of the Johnstown Flood”.

Kan låta krystat, men det är så skickligt invävt av Linde, och det är det som är det avgörande, det som händer när hennes roman så att säga får liv: när du känner att du tar del av något som tar sig för att uträtta något och sedan klarar av det, utan att krångla till det eller att det blir affekterat.

Atmosfären är hätsk, och etableras tidigt, när Sara iakttar Ben: ”I ena handen cigaretten, i den andra geväret”. Att följa förloppet är som att stiga in i en psykos, med en mardrömslik känsla av hur tillvaron gungar under fötterna. Genom de olika lagren av berättelser vävs en historia om förtvivlan fram, allt så konsekvent genomfört av Linde att det måste anses som ett imponerande konststycke. Det onda som Ben talade om blir en destruktiv kraft som präglar de varierande berättelserna, och formar romanen till en dödsmässa. Det är döden som knyter ihop berättelsens trådar.

Som läsare häpnar du när du läser om självmordskandidaten, och hennes oväntade sorti från den här världen. Det är en cirkulär rörelse som håller ihop det berättade, en slags malström av ondska, som bidrar till att du mitt i svindeln upplever det som så andlöst spännande. Till det hör också att Linde skriver med en densitet av det ovanligare slaget, att stilen är så avvägd och precis: ”Väntan kan förgöra en människa. Den får tankarna att färdas baklänges genom kroppen och under tiden ljuger man för sig själv eftersom lögnen blivit allt som kvarstår.”     

Linde går sin egen väg, och det är uppenbart att den för henne längre och längre från den så kallat samtida litteraturen. En av egenheterna är att hon skriver så självmedvetet, att hon har en vision att uppnå med sitt skrivande. Då bygger hon ett författarskap som siktar på varaktigheten i stället för den omedelbara responsen. Hon skriver inte snackisar som lätt kan refereras i en behändig tv-diskussion. I stället har hon skrivit en dödsmässa utan makabra inslag, en djupt övertygande roman med potential att överskrida sitt stipulerade bäst före-datum.