att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 okt 2014

Ladivine, Marie Ndiaye



Majoriteten av nya romaner är av traditionellt snitt, utskurna efter en mall som förfinades på 1800-talet. Inget akut fel med det – mången god roman tillkom under denna ambitiösa epok. Men de romaner från 1800-talet som vi i dag läser med störst behållning utsatte ändå läsaren för något nytt, genom att introducera ett nytt förhållningssätt till romanen som genre. Det var i första hand en fråga om berättarteknik, medan språket skulle ta mer blygsamma steg (något som modernisterna kompenserade, som bekant).

Jag hävdar att det är skitsnack när deckarförfattare hävdar att moderna romaner sysslar med obegripliga formexperiment – dessa utmanande verk är relativt få till antalet. Men nu har jag läst en modern roman som är helt omtumlande – så svindlande bra att jag knappt kan samla mig för ett omdöme, för jag vet inte ännu vad det är jag har upplevt.


Det är franska författaren Marie Ndiayes senaste roman på svenska, översatt av Ragna Essén: Ladivine (Natur & Kultur). Det är en roman som uppfyller i stort sett alla önskningar man vågar ha på genren, samtidigt som den överskrider dina förväntningar och dessutom bryter mot konventionerna om hur en roman ska berättas. Och det här gör Ndiaye inte språkligt alls, utan hon skriver på ett förhållandevis klart och behärskat språk.

Clarisse heter egentligen Malinka, men har utplånat alla spår av sin barndom, då hon föraktar sin mor Ladivine, som är städerska. Och svart: Clarisses hat bottnar i klass och hudfärg, i otillåten skam mot det obekväma, mot det som vanpryder. I Berlin bor Clarisses vuxna dotter, som delar namn med sin mormor som hon aldrig tillåts träffa.

Låter det här som en lite knasig premiss för en realistisk roman? Jo, men vänta bara   - för det är bara inledningen. Sedan händer något dramatiskt, och romanen växlar perspektiv till Ladivine den yngre, som lever i äktenskap med den oberäknelige maken Marko och barnen Daniel och Annika. Då blir det psykotisk thriller som kombinerar den intrikata tekniken från Faulkners romaner med Hitchcocks sadistiska stämningar, med en stilistisk trohet mot bådas vilseledande anspelningar. Den klaustrofobiska atmosfären från inledningen behålls, men ökar graden av diger information.

Jag är full av beundran för Ndiayes strama språk som klarar av intrigens känslostormar och bevarar kontakten med det jordnära. Hon har också tålamod att inte söka efter enkla poänger för att öka intensiteten, utan den smygs fram underifrån. Jag läser Ladivine som en undertryckt opera, alternativt en lyckad Dosteojevskij-roman, där Ndiaye skruvar på mörkerreglaget så varsamt att du inte märker förrän efteråt att nu har det blivit rejält otrevligt i den här intrigen som du följer. Texten laddas med så mycket kompakt innehåll och dolda hintar att du blir fysiskt utmattad vid varje uppslag.

Det är svårt att göra texten rättvisa med ett enda citat, men jag försöker:
   ”Det var ju inte Clarisse Rivière som skrattade eller ropade i huset i Langon medan han talade med deras kära dotter, huset där de skulle ha varit lyckliga om han hade kunnat låta den rätta Clarisse Rivière komma fram, om han kanske inte hade skrämt henne.
   Det var bara Clarisse, denna på alla sätt älskvärda kvinna som inte på minsta vis förtjänade att han kände en sådan besvikelse i hennes närhet.
   Vem, vad var det som hade skrämt henne?
   Inför vilken gåta hade han brustit i resning eller mod?”

Clarisse intar en roll när hon avlägger sina regelbundna besök hos modern, omedveten om att även moderns beteende är på låtsas. Det är en fråga om underskattning – förmodligen vår värsta åkomma. Dotterns ilska är också en fråga om att ärva sitt utseende, hur hon hatar att behöva bli påmind om varifrån hon stammar. I relationen mellan människor finns också mönster att undvika eller bli inspirerad av. Det jag själv lärde mig när jag i ungdomen städade på skolor och kontor var att läsa blickar – de blickar av förakt som jag fick för att jag befann mig så långt ned i karriärshierarkin, hur de framgångsrika mellancheferna och mobbande lärarna behandlade en som luft, som ett ingenting, avbrutna av ett och annat sneglande präglat av medlidande. Så ja, nog kan jag relatera till Clarisses hat mot ”städerskan”, för så här ser det ut, klassföraktet nedåt.  

En allegori? Hur idyllen har lagts över ett gungfly av bedrägeri. Gör vi inte alla som stackars Clarisse – ljuger om vårt förflutna, tar bort det som inte passar in? Ndiaye är helt klart något på spåren med sin roman, något som säger något om människan här och nu. Vi skapar vår identitet. Är Clarisse otacksam när hon vägrar ta emot moderns omsorg? Är det bättre, inbillar hon sig, med en mor som inte bryr sig?

Vi kommer nära Clarisses skam, känner hur hennes panik tar över när hon besöker hon som inte får heta ”mamman” utan reduceras till ”städerskan”. Plågan som kämpar med ömheten hos tonårs-Clarisse, i några korta tillbakablickar om ångestflickan. En av de mest oförglömliga scenerna är när modern besöker det café Clarisse arbetar på, och blir serverad artigt men återhållsamt. Sedan när modern gått önskar Clarisses chef – utan att känna till vem det är – att hon inte ska återvända, då det inte är bra för affärerna. Den skruvade kärleken i en familj, hur Ndiaye skruvar till sin berättelse, låter det skruvade bli ett återkommande tema när hon släpper taget om Clarisse och följer Ladivine den yngre. 

Det kontrollerade och det frisläppta rör sig i parallella spår, ungefär som tätheten och utspridningen får lika mycket utrymme. Då är det oredan som härskar, och du kan bara bevaka och avvakta händelseförloppets allt mer olycksbådande atmosfär. Ndiaye duperar mig och låter min läsning gå in i ett skeende av ömsom frustration och ömsom ett oändligt hopp.  

Vad är värre: att ha en mörk själ eller att sakna själ? Jag säger inte att Marie Ndiaye svarar på frågan, men hon väcker den, och det är mer än man kan hitta i så många andra prisade romaner. Vi blir varse att det finns värre hemligheter än de öppna hemligheterna som rör vår handlingsfrihet, när allt fler nya saker introduceras som förvränger det vi trott vara sanning. Samt erinrar oss romaren Plautus kusliga maxim: ”Människan är människans varg”.

Så läser jag Ndiayes djupt imponerande roman som en klinisk nästan parodiskt saklig roman om det som oroar och skaver och gör tillvaron osäker. Hon vet precis hur känslor rör sig inom oss, hur snabbt det går när lycka och förtvivlan byter plats och vilka ohyggliga konsekvenser det får. Det är banbrytande och kufiskt, men som sagt inte språkligt utan endast i hur märkvärdigt intelligent det är framlagt. Utfallet är en sorgesam roman med ett allmängiltigt budskap, samtidigt som dess berättarteknik är så unikt utförd att jag bara tappar hakan och försätts i ett tillstånd som är så chockartat att jag nästan är beredd att ringa 112.   

Därför, på tal om 1800-talets realistiska romaner, kan sägas att Ladivine är ute i liknande ärende, det vill säga infiltrera genren utifrån dess begränsningar men flytta fram positionerna. Jag har nog inte upplevt något som varit lika obskyrt underbart sedan jag läste Emily Brontës Svindlande höjder; den här romanen överger mig med samma vidunderliga känsla av att ha underkastats något som tar sig in i alla ens medvetanden. 

21 okt 2014

Vikten av litteratur


Min första reaktion när jag förra året blev ombedd att arbeta i juryn för Augustpriset var besvikelse över att nu inte få tillfälle att lufta min frustration över nomineringarna. Det är upplivande att klaga, och det är något jag försöker komma ihåg när jag tar del av spekulationer kring varför någons favorit inte finns med.

Vi har läst 148 böcker i år, och det arroganta svaret till den som klagar vore: ”har du läst alla dessa?” Till vårt försvar skulle jag också föra att vi är en dynamisk grupp, som inte alls tycker lika om allt. Det har varit upplyftande diskussioner, och just gruppens sammansättning har bidragit till en lika dynamisk lista, där det borde finnas variation och något för alla.

I jurygruppen läser vi inte som kritiker, och det har varit befriande: vi ska hitta de sex bästa böckerna, och då läser man mer som en entusiast. En entusiast som ibland suckar uppgivet, men rätt ofta känner sig uppfriskad. Det är en läsning som måste vara lika kvalitativ som den är kvantitativ, och det sker med hjälp av noggrant förberedda anteckningar och diskussioner som varit konstruktiva och gett böckerna den respekt de förtjänar. Våra möten har varit ”ambitiösa men prestigelösa”, som vår ordförande Kaj summerade.

Det går inte att komma ifrån att läsningen är en ensam syssla. Även om du tar del av människors mest intima hemligheter i bokform blir du ensam med dina reflektioner. Dessutom får du som jurymedlem vara sparsam med dina omdömen, vilket ökar ensamhetskänslan.


Därför har det varit roligt att träffa de andra jurymedlemmarna på våra regelbundna möten. ”De är de enda som förstår mig”, sa jag halvt på skämt en gång. Nog är det svårt att i förväg föreställa sig hur det känns att läsa så mycket att du inte längre räknar antalet böcker eller ens antalet sidor, utan antal kilon du har lyft.

Att gnälla över hur utmattande det är att läsa är möjligen lockande, men jag brukar få svaret: ”du gillar ju att läsa, vad är problemet?” Förvisso, och jag måste tillstå att det ges ut rätt många bra böcker. En klen tröst kanske till alla som hamnade strax utanför den snåla listan med sex titlar. Men tillståndet för svensk skönlitteratur är nog en aning bättre än jag trodde innan jag började göra den här djupdykningen, efter att tidigare mest ha plumsat på ytan.

Det hindrar mig dock inte från att för stunden vara rätt trött på samtida svensk litteratur. Vad jag längtar efter att läsa nu är översatt litteratur, eller fackböcker. Det finns ju sex nominerade i fackbokskategorin som borde vara bra.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/10 2014)

20 okt 2014

Passing by the Dragon. The Biblical Tales of Flannery O'Connor, J. Ramsey Michaels


David Foster Wallaces legendariska skämt går ungefär så här: två fiskar simmar, när de möter en äldre fisk som frågar dem: ”Hur är vattnet?” De två fiskarna simmar vidare, tills en av dem frågar den andre: ”Vad fan är vatten?” Flannery O'Connor rör sig med sina berättelser med religiös tematik som fisken i vattnet, utan att någonsin ifrågasätta dess självklarhet där.

Hon är en strikt religiös författare, old school-katolik, och det är förstås givande att då ta reda på hur hon går till väga när hon bygger upp sin religiösa vision av världen. Det har i alla fall J. Ramsey Michaels gjort med sin studie Passing by the Dragon. The Biblical Tales of Flannery O'Connor. Han är professor emeritus i religion vid Missouris universitet. Hans bok är ordentligt skriven, det vill säga att han går metodiskt till väga, när han i de olika kapitlen ofta ställer noveller intill varandra för att åskådliggöra hur tematiken återkommer.

Dessa noveller, så fulla av det oundvikliga, med de sorgliga ödena, figurerna som bär på så många skavanker … Och O'Connors fullständiga identifikation med sina karaktärer.

Som vi har sett utifrån bland annat Brad Goochs exemplariska biografi Flannery som kom 2009 var O'Connor betydligt mer bevandrad i teologi och religionshistoria än den gängse bilden visat. Exempelvis recenserade hon flitigt böcker i ämnet, men sysselsatte sig också med att diskutera ämnet i flertalet av sina brevväxlingar. En sak som förbryllar med O'Connor är att hon i så hög grad lockar manliga kritiker: manliga kritiker som annars skyr kvinnliga författarskap väljer att skriva essäer och böcker om denna författare. När jag tänker på en del andra kvinnliga författarskap som jag gillar, Lispector, Duras, Winterson, Jelinek, Södergran, Dickinson, Plath, så har de nästan undantagslöst attraherat kvinnliga litteraturvetare. Ett undantag för framtiden kan Joyce Carol Oates antagligen bli, då hon är en av ytterst få som jag vet manliga läsare gillar (anekdotisk bevisföring, skjut mig).

Här får man åka slalom mellan alla Bibelreferenser och -citat, som Michaels nitiskt noterar. Det blir ibland lite för många exempel. Författaren John Hawkes menade halvt på skämt i sin essä ”Flannery O'Connor's Devil” att hon var på Djävulens sida i sitt skrivande (medan hon menade att han blandade ihop sin bild av Djävulen med hennes bild av Gud), ungefär som Blake menade att Milton omedvetet var på Djävulens sida när han skrev Paradise Lost.

Man kan åtminstone konstatera att ofta är det som om O'Connor ger efter och släpper in cynismen i sina berättelser – som i den uppgivna ”The Life You Save May be Your Own”, om främlingen som uppvaktar, friar och gifter sig med den debila dottern för att lägga beslag på familjens bil. Eller ännu mer i en av hennes mest kända noveller, ”Good Country People”, om en annan främling som förförs av dottern men i stället flyr med hennes träben. Det onda får ofta det sista skrattet i hennes berättelser, där definitionen av det goda – en annan känd novell är ju ”A Good Man Is Hard to Find” – lyder att ”det som är gott är det som är gott för mig”, alltså hejdlös egoism.

Michaels diskuterar flitigt hennes mest kända noveller, liksom debutromanen Blodsbunden, samt Och stormen för oss vidare, som får två kapitel (vilket inte betyder att den är dubbelt så bra eller dubbelt så betydelsefull som debuten). Man kan fråga sig om man blir hjälpt av att läsa hans bok, om det är nödvändigt att känna till Bibelställena, den teologiska kontexten. Tveklöst svarar jag ja på det: O'Connor är svår att hantera för kristna läsare, men också för andra, skulle jag tro, för dem som bara ser hennes karaktärer som freaks, allt för udda inslag i en allt för udda tillvaro. Hon ansträngde sig för att göra sin värld begriplig för den som inte delade hennes uppfattning, den som inte var lika förtrogen med ”Schäschelden”. Frågan är ändå om man måste göra som Michaels föreslår, se Gud i den frekvent förekommande röda solen som manifesteras i novellerna, ofta när det våldsamma slutet nalkas. En röd sol kan också indikera fara, eller vrede, den vrede som förtär människan. Faran kan stå för sametet, och om man kallar det för Gud är väl inte avgörande för läsningen – även om jag accepterar att det var så för den bokstavstrogen O'Connor själv, med sin konkreta Gud och sitt konkreta Helvete.

Han diskuterar också poeten Gerard Manley Hopkins bekanta term ”instress”, en slags empatisk identifikation, som också Thomas Merton diskuterat (Merton var ett stort fan av O'Connor). Michaels utnyttjar begreppet i sin diskussion av O'Connors roman Och stormen för oss vidare, och får det att likna Freuds suggestiva ”das Unheimliche”, det som är igenkännbart men ändå annorlunda. Det jobbiga med O'Connor är att hon inte lägger saker till rätta, att hon inte kommer med försonande tillrättalägganden som förklarar skeendena. Vi lämnas övergivna med vanmakten. Det våldsamma i hennes berättelser fungerar inte katharsiskt, utan leder in mot nya mysterium. När hon själv diskuterade novellen ”Greenleaf” om en stackars kvinna som blir spetsad av en tjur förklarade hon för sin vän Betty Hester: ”Perhaps you are able to see things in these stories that I can't see because if I did see I would be too frightened to write them. I have always insisted that there is a fine grain of stupidity required in the fiction writer”.

När Michaels tar upp mer utrymme blir hans diskussioner mer givande, och man kan säga att hans jämförelser mellan de enskilda berättelserna är till bokens fördel; därför blir den allt bättre ju mer man läser i den, när man själv kan följa med och instämma i de mönster som urskiljer sig vid läsningen. Som när han skriver om ”A View of the Woods”, för att ta ett exempel (en personlig favorit: jag tog upp den som exempel när jag skrev om O'Connor i Ordkonst för två år sedan), en novell han både jämför med Shakespeares tragedier och kallar för en av författarens ytterst få kärlekshistorier. Problemet är att mannen älskar på fel sätt: inte sin nästa, utan bara sig själv, på det typiskt egoistiska eller narcissistiska sätt som är så vanligt i dessa noveller. Den äldre mannen kommer definitivt till Helvetet, och dotterdottern lika definitivt till Himlen, säger Michaels, med hänvisning till O'Connors brev. Jo, men dessa använder han kanske lite för ofta som facit, som om det är där den absoluta sanningen om innebörd och betydelse finns. Snarare uppmuntrar hon till öppnare tolkningar, och utelämnade medvetet ett stycke som skulle ha förtydligat att gubben dör mot slutet. Som novellen nu står är det inte helt klart.

Och det längsta kapitlet handlar om det som på O'Connors tid hette ”rasfrågan” – att Michaels behåller termen i en bok från 2013 är väl inte helt lyckat. Det vi vet är att O'Connor hade rasister i sin omgivning, och att hon själv var ambivalent. Michaels citerar ur ett opublicerat brev: ”I don't like negroes. They all give me a pain and the more of them I see, the less I like them. Particularly the new kind.” Även om novellerna kritiserar hyckleriet och raljerar över rasister finns även en udd riktad mot svarta.

Det ska ändå framhållas att Michaels ambition är lovvärd, det vill säga att skriva både för den religiöst intresserade och den litterärt intresserade O'Connor-läsaren: ”I have found the task of bringing the two together not too difficult and altogether rewarding.” Kanske han underskattar svårigheten där. I sista kapitlet sammanför han , eller visar hur O'Connor sammanför, Gamla Testamentet med Nya Testamentet, utifrån den sena novellen ”Parker's Back”. Jag har nog alltid läst den med visst missnöje, men Michaels visar att denna kontext öppnar upp den för ny förståelse, och jag är villig att acceptera den premissen.

Om man ska vara lite kritisk mot Michaels handlar det väl om att han skriver nästan för sakligt, så att man önskar att hans stil hade lånat något ytterligare av O'Connors språkliga bångstyrighet. Till viss del faller hans bok nog också mellan stolarna, då O'Connor som författare knappast varit av intresse för religiösa läsare, då hon inte erbjuder några distinkta svar. Dessutom stryker hon inte medhårs, och använder humor, något som annars inte brukar känneteckna religiös utövning. Men också brukar icke-religiösa läsare inte vara roade av att läsa religionsvetares böcker. Jag tycker nog att det är en skyldighet att om inte annat gå halvvägs till mötes, även om det är mycket begärt att vi ska tränga lika djupt in i religionen som författaren själv.

19 okt 2014

Syskonen Malaquias, Andréa del Fuego


Det är med noll förväntningar jag börjar läsa brasilianska Andréa del Fuegos debutroman Syskonen Malaquias från 2010, som nu utges av Natur & Kultur i Irene Anderbergs översättning. Den har fått ett fint pris, jaha, men det enda jag tänker är att jag gärna slipper den magiska realismen.

Nu saknar brasiliansk litteratur en tradition av magisk realism, men del Fuego ger sig in i ämnet med delvis annat perspektiv. I området där berättelsen utspelar sig finns gamla myter och sagor levande. Det är innan moderniteten hunnit ta död på fantasin, och här har bevarats en tro på andevärlden, att människor vistas i kaffepannor och i vattnet, att man dricker dem och får dem i sina kroppar.

Familjen Malaquias reduceras i inledningen till ”syskonen Malaquias” när blixten slår ned i huset och dödar föräldrarna, och lämnar barnen Nico, 9, Antonio, 6, samt Julia, 4. del Fuego skildrar blixtnedslaget med poetisk precision: ”Just då befann sig föräldrarnas hjärtan i ett systoliskt läge, det ögonblick då aorta sluter sig. Med vägen spärrad kunde urladdningen inte gå igenom dem och jordas. Just när blixten passerade andades fadern och modern in och hjärtmuskeln drabbads av stöten med full styrka. Blixten hettade upp blodet till solens temperatur och brände sig igenom alla grenar i cirkulationssystemet. En inre eldsvåda som fick hjärtat, denna häst utan ryttare, att sluta springa i Donana och Adolfo.”

Det finns i själva premissen en skärande enkelhet, och den ligger ju nära sagans arketyper, med de tre syskonen, och den märkvärdiga dödsorsaken. Författaren tar tag i dig på ett besinningslöst men inte uppfordrande sätt. Det är raskt berättat, i uppskruvat tempo med förborgade antydningar, referenser till dunkla sexuella begär, och de tårar som känslans språk ofrivilligt alstrar hos karaktärerna.

Barnen skingras, bröderna förenas, medan Julia får ett olyckligt liv där hon gång på gång återvänder till bussterminalen, hennes tillvaros fasta punkt, för att hennes liv måste levas på flykt, och det får ohyggliga konsekvenser i romanens slut. Antonio blir efter blixtnedslaget dvärg – börjar sniffa i nunnornas underkläder, ungefär så som del Fuego sniffar runt ämnet, avstår från att vägleda oss fram till den brännande kärnan, till smärtpunkten. Vi hittar dit ändå.

Det är berättat i tablåer, i en abrupt kronologi, tidsförloppet är kaotiskt och våldsamt, för att inte säga elakt. Stilen är mer opak än transparent, och det är inte helt smidigt att följa förloppet. För att det ska vara så? Ja, det oskarpa skapar sin egen sammanhållande enhet. Det blir då en berättelse där det magiska hålls på sin plats, inte tillåts breda ut sig och ta över.

Fantombillede, Thomas Boberg


Poesin är språkets fantombild.

Kan jag utveckla den bilden? Det är en fråga om hur vi med hjälp av distansering kan komma närmare det som beskrivs. Poesin lever på att fucka upp språket, förhålla sig till ett främlingskap, till det som skaver och gör ont, för minst ett sår har poesin alltid.

Alla bilder är fantombilder.

Ska jag utveckla? Ja, men jag reagerar på varje foto av mig med förfäran – det där är inte jag, det är bara någon som liknar mig, kanske någon som utger sig för att vara mig, en bedragare, en dubbelgångare. Ett foto av mig kan bara komma nära det sanna ansiktet. Den som är ”jag” finns någon annanstans: jag ryggar tillbaka inför bilden som visar någon annat. Bilden av mig är en fantombild.

Thomas Boberg debuterade på 80-talet, på den osannolikt vitala danska poesiscenen. De var unga och kaxiga – med all rätt, och då kunde poesin fortfarande vara ung och kaxig och cool och räknas som en angelägenhet. Nu? Nja, men exemplet Yahya Hassan, hans exempellösa framgång förra året visar väl ändå att det finns potential i poesin. Och varför inte: när poesin fungerar är den oslagbart stark, bär på krafter som man får vara idiot för att inte unna sig att möta.

Boberg skriver i sin nya bok Fantombillede (Gyldendal) dels konceptpoesi, där han hänger upp sina separata delar i olika glosor, samtidigt som han skriver utpräglat romantiskt, överskridande. Det är ett samtidsprojekt. Men vad ska poeten göra i den här samtiden som allt mer vänder poesin ryggen? Ta i mer?

Nej, jag tror poeten ska ta i mindre, odla sin särart, anpassa sig mindre till den bullriga stökiga omvärlden. För några år sedan skrev Linda Skugge om hur viktigt det var för kulturutövare att vara entreprenörer, att skapa en konst som publiken efterfrågade, göra sig tillgängliga och ja, lönsamma. Ingen vill ha dina diktsamlingar, skriv deckare i stället.

Bobergs implicita svar på sådan medgörlighet att inrätta sig i det kommersiella ledet lyder: ”Kan man digte en pistol, en kusse, en bro? Kan man rejse et slot af kærligheds grus? Dette er ikke en lykkepille, det er et sår som fantasien har lukket med et sprog.” Nog är Boberg fortfarande kaxig. (Kusse är danskans ord för ”fitta”.) Han är lika tydlig som han är suggestiv, och tar in omvärlden (nämner lite nonchalant instagram, till exempel).

I en dikt är han ute lite i samma ärende som Bruno K. Öijer i dennes senaste samling Och Natten Viskade Annabel Lee, där diktjaget stöter på några favoriter, som Rimbaud och Verlaine. Men Boberg arbetar med mer subtila medel, genom att gå in i Rimbauds psyke: ”jeg var dranker før Jesus var Gud, før verden var moderne / jeg har torlagt Paris / jeg skrev på knejpen / jeg er ulæslig / […] Sammen skriver de, at Li Po drømer han er Paul der svømmer på havets bund for at favne månen. Sylvia stikker hovodet i gasovnen, ser tidens begyndelse.”

Vid en viss ålder frodas äldre minnen. Boberg är 54, och går obehärskat i barndom och ungdom. Det romantiska handlar också om stora dimensioner, något som återspeglas i dessa dikter. Boberg skriver lite likt Walt Whitman, utan att ta omvägen förbi beatpoeterna. Eller menar jag tvärtom? Det är oväsentligt: det är dikt som expanderar och rör sig utåt, som vill gå utanför sina begränsningar, som behandlar personifieringen värdigt men flott: ”Fremtiden spankulerer på kirkegarden.”

Vi är alla fantomer. Spöken som under en tid hemsöker jorden, i skepnad av människor. Sedan dör vi och blir – ja, vad blir vi? Människor? I Bobergs dikt rör sig de döda, hemsöker de levande, och diktjaget möter rentav en av dessa döda. Är det orimligt? I en annan dikt landar en ängel i ett träd. Det skedde 19 augusti i fjol, får vi veta, som om dateringen sysslade med äkthetsgarantier.

En lång öppet rasistisk dikt (titeln anger innehållet) utmanar konventionerna. Är det plump eller djärv? Är den bara idiotisk? Det är en destruktiv dikt, och dikt ska förstås vara det också. Jag vet att vår kulturminister inte håller med mig, men det måste finnas plats också för det idiotiska, det som provocerar och är, ja, kaxigt och farligt.

Hur det än är, det är en lite ojämn och oprecis diktsamling, med en del höjdpunkter men också en låg lägstanivå. Det påminner en del om Ragnar Strömberg, där det dåliga ändå ges en tillhörighet, som en nödvändig spegling av det bra. Även här finns den märkliga blandningen av koncentration och lössläppthet.

18 okt 2014

Transparente blanche, Peter Sandström


Peter Sandström har tidigare gett ut fem böcker. Den senaste, novellsamlingen Till dig som saknas, fick Svenska Yles litteraturpris. Nu ger Schildts & Söderströms ut Transperente blanche, men jag söker förgäves efter recensioner i svenska tidningar (den utkom i slutet av augusti). Det är ynkedom, för det är ändå en bok skriven på svenska.

Huvudpersonen P.S. arbetar med att sälja alkohol, får ett samtal från sin mor i Nykarleby, som vill ta hans tjänster i anspråk: starta pappans gamla Ford Capri och vara chaufför åt henne i ett ärende. Väl där börjar han sortera sina barndomsminnen. Han är man, han är pojke, när han återgår till sina tonår, till förälskelsen i Terese, som han träffar i Vattentornet, och den ödesdigra olyckan med sköldpaddan …

Sandströms stil är kärv – eller lägger jag in för mycket i det finska? En fördom, som Jarmo med kniven. När mamman ringer reagerar sonen så här: ”Har någon dött, frågade jag. Hurså, sa mor, här finns väl ingen annan än jag själv, som kan dö. Och jag talar ju med dig nu.” Det är i vilket fall skriven med en uppfriskande dråplighet, där Sandström lyckas vara genomskådande utan att bli cynisk.

Ett porträtt av konstnären som ung poet, jo, en bildungsroman av blygsamt snitt. Som ung börjar han skriva dikter och sångtexter. Men det blir också en essä om kärleken, där Sandström fångar känslan på kornet, exakt hur den första kärleken känns. Och allt filtrerat genom en vardaglig blick på tingen. Modern ges kontur, en bild växer fram, av någon som motvilligt är med på makens vansinniga äppelodlingsprojekt. Därav titeln, inser jag lite skamset, eller om det bara blivit så att min allergi mot äpplen har raderat allt vad jag har vetat om äppelsorter.

Mamman har varit ”helare”, alltså helbrägdagörare. Där aktiveras min sensor för magisk realism: jag börjar ana oråd. Men Sandström gör (lyckligtvis) ingen större poäng av denna syssla. Det är kännetecknande, att han ofta kommer med en upplysning som sedan inte utmynnar i något. Det är som på riktigt, alltså.

Pappan, som dog när pojken (P.S.) var på väg in i puberten, var inte så kramvänlig. Han rörde sonen endast när han tvättade in honom i bastun. Möjligen kunde han krama sina äppelträd, säger den vuxne sonen lite lakoniskt, och behöver inte påpeka att det sker med en liten tår i ögat.

Stilen är lika kärv som den är stillsam – vilsam, skulle man kunna säga – och det blir då en märklig effekt, när berättelsens atmosfär till viss del påminner om Mikael Niemis Populärmusik från Vittula. Men om den berättades med foten på gaspedalen är Sandström desto mer varsam när han accelererar sin berättelse. Det här är en skröna utan must (hehe). Även här finns ett äventyrligt och lite busigt plan, men det är förankrat i ett reellt, levt liv. P.S. i boken skriver diktsamlingar, och hittar två av dem på det lokala biblioteket, medan den P.S. som skrivit skriver prosa.

Det blir en finstämd berättelse som öppnar nya bottnar i både huvudpersonen men framför allt i modern och pappan, där allt är utfört på ett nedtonat dämpat sätt, som om Sandström vill utmana våra snara omdömen – ifrågasätta vår iver att gå efter det första intrycket. Världen ska tas emot med sävlighet, verkar han vilja säga, och ja, det är övertygande gjort. Det finns en tillit i hur han litar på att läsaren ska klara av att ta emot hans berättelse, utan att förlita sig på pukorna och trumpeterna. Jag tror som sagt att det är en vinnande metod – i längden, då det brukar visa sig vara den sortens berättelser som lever kvar i ens medvetande, som en eftervärme.

16 okt 2014

Salome, Oscar Wilde


I dag fyller Oscar Wilde 160 år. Inte för att man skulle kunna tro det, då han förblivit den yngste av det sena 1800-talets poeter. Han är fortfarande den storögde tonåringen som betraktar världen med en blick lika beroende av naiviteten som av cynismen, och det är det som ger honom den framskjutna platsen hos åtminstone mig, som fortsättningsvis kallar honom poet, trots att han mestadels skrev prosa – dock en prosa som är mer poetisk än de flestas poesi, honom själv inkluderad.

Alastor Press ger i höst ut en fin nyöversättning av pjäsen Salome, som Wilde skrev på franska redan 1891, med visst bistånd av Pierre Louÿs, och som senare skulle översättas till engelska av Lord Alfred Douglas, med visst bistånd av Wilde själv, fast han ratade älskarens förslag. Det är en trespråkig utgåva, där Hillevi Hellberg siktat in sig på det franska originalet, och därmed kommit närmare ursprungstanken än i tidigare svenska versioner, däribland den av Edward Alkman från 1895, som jag tidigare läst med behållning. Det blir en ambitiös utgåva, med en svenska som går i Wildes fotspår och nosar rätt på Bibelcitat och -allusioner. Här finns också Aubrey Beardsleys farligt dekadenta illustrationer, som ramar in texten i sitt tidssammanhang.

Den Fröken Farlig som var på tapeten under epoken fin de siècle blir under Oscar Wildes djärva tillsyn den smått oregerliga Salome, känd från Bibelns Markusevangelium (en text som kan läsas som ett tidningsreferat). Som inspirationskälla behövde Wilde inte gå längre än till Gustave Flauberts novell ”Hérodias”, men det fanns annars ett otal referenser till henne under slutet av 1800-talets bildkonst och litteratur, som Cecilia Carlander visar i ett upplysande förord. (För några år sedan skrev också Mara Lee sin lyckade roman Salome.)

Wilde hade inte svårt att bli fängslad av det visuella, och han utnyttjar helt klart dessa egenskaper i sin version av berättelsen om Salome som lockas att dansa för mammans make tetrarken Herodes och i gengäld kräva Johannes döparens huvud på ett fat. Att hon dansar just de sju slöjornas dans introduceras av Wilde, som också ger offret namnet Iokanaan. Allt det här blir vi varse i de föredömliga fotnoter som Hellberg låter medfölja, som också får boken att bli riktigt användbar. Fotnoterna utvecklar sig till lärda mini-essäer, som ökar i vart fall den här läsarens kunskap i ämnet. (Tips till svensklärarkolleger: vi brukar vara bra på att gnälla på bristen på fortbildning, men att skaffa den här boken har gett mig mer i utbyte än många års föreläsningar. Här diskuteras med en självklarhet till exempel Salomes autonomi och androgynitet.)

Wildes språk är på sätt och vis annorlunda jämfört med hans övriga dramatik, som är mer beroende av oneliners. Inte för att sådant helt saknas här – Herodias fäller till exempel en sublimt enkel replik när man talar om Messias: ”Jag tror inte på under. Jag har sett alltför många.” Här är språket ryckigare, på något sätt barnsligare. Beror det på franskan? Det är inte omöjligt, för det är ju något som sker när vi växlar språk, oavsett hur mycket vi behärskar det (Strindberg skriver annorlunda på franska, liksom Beckett, liksom Conrad och Nabokov är annorlunda författare på engelska jämfört med när de skriver på sina första språk). Ibland är det lätt att glömma att det faktiskt är Oscar Wilde som skrivit den här anomalin.

Dessutom är Salome jämfört med Wildes konversationsdramer mer utpräglat ett läsdrama, även om den ju har spelats på scenen. Jag inbillar mig att min version, den uppsättning jag skapar när jag läser, har en fördel gentemot dem. Wilde låter Salome bli lika mycket antik som modern (nutida), och ger henne tonårsidiom, som Hellberg nog tar till vara bättre än Alkman, i hennes varsamt moderniserade tonfall. För när utspelar sig då hans pjäs, och var? Den historiska tiden glider undan och förpassar innehållet till Wildes samtid, samtidigt som den nu har lämnat sin epok och formulerar angelägna saker om vår egen tid, om 2000-talet. På samma sätt rör sig marken under karaktärernas fötter och lämnar Judéen för att hamna i typisk London-miljö.

Pjäsen förebådar delvis Wildes eget öde. En övertolkning som är lätt att konstruera i efterhand, förvisso – men det finns något profetiskt investerat i flera av pjäsens ominösa repliker. Wilde gillade att leka med elden – att dinera med pantrar – och njuter av att se hur långt han kan gå för att provocera, hur hårt han vågar bita i den hand som föder honom. Inget unikt med det, även Molière gick för långt på 1600-talet.

Det är en pjäs om galenskap och död, om den besynnerliga månen, om incest och äktenskapets fängelse, och det är fascinerande att följa hur skickligt Wilde väver sin historia kring tragedins ofrånkomliga upplösning. Herodias vishet när hon varnar sin dotter Salome för att dansa är lönlös – Wilde ger replikerna en musikalisk intensitet. Att läsa hans Salome är att återigen bli påmind om vilken stor konstnär han är – vilken poet han är. Då återstår det bara att just i dag säga grattis till honom, och grattis till den benådade läsaren som har kvar att läsa detta verk av honom.

Romerska nätter, Martin Glaz Serup



Om du söker efter en poet med förmåga att beröra det lärda innehållet med lätt hand är danske Martin Glaz Serup något för dig. Han skriver hoppingivande dikter som förenar melankolin med euforin. 

Bra poeter klarar av att hålla två bollar i luften samtidigt. Det är också något spännande som inträffar när exempelvis det konceptuella samsas med det konventionella, att det är just i den brytpunkten man kan hitta dikter som förenar nya impulser med en förankring i en tradition. Från svenskt håll har exempelvis Malte Persson hämtat sin näring ur den här dynamiken. 

För två år sedan kunde vi läsa Martin Glaz Serup på svenska, i den besynnerliga boken Marken, som gjorde starkt intryck på mig. Nu återkommer han med en ny bok, även denna gång översatt av Stewe Claeson. Romerska nätter består av en enhetligt skriven berättande dikt i sexton avsnitt, med en kortare ingångsdikt, och den tar spjärn mot bland annat Pier Paolo Pasolinis dikter.

Liksom hos Pasolini finns i Glaz Serups tilltal en fräckhet inför livet och en nonchalans i hur han hanterar sina föregångare, som plockas ned på jorden. Ibland bokstavligt, som när Seneca står mitt i en klunga alkisar. Poeten ordvitsar: ”det är en lisa / att förlisa”. Mitt i livet befinner han sig – en livsfarlig situation för en poet, som exemplet Dante kan informera oss om.   

Poetens livssituation är förvärrad. Han bor i en mental istid, efter en skilsmässa. Han reser, mestadels till Rom, där han börjar tänka på Pasolini, och dennes beroende av sin mor. Han tänker på sin egen mor. Han skildrar staden, folket. Han har sex (OBS! inte PK-sex). Små obetydliga besvär avlöses av större och dunklare orosmoment.

Han mår väl så där, när han besöker sin mors gravsten och får se en kvinna ge fellatio åt en naken man på en parkbänk intill: ”jag tycker att de sörjande, de är också jag / vi är trötta och otäta / vinden viner, som om den läckte / någonting skramlar i oss, som om vi vore, som om vore, som om vi vore hinkar av metall / som någon bar på, som om vi vore fyllda med sten”.  

Dikterna ställer upp existentiella funderingar, i resonemang som binder samman en olycklig grundinställning med en nyfikenhet som lotsar dig genom oförutsägbara associationer. Tilltalet är som sagt fräckt, men samtidigt ödmjukt. Helt tar inte olyckan över heller, utan ibland finns häpnadsväckande och benådade glädjestunder.   

De långa dikterna inbjuder till böljande sjok, men Glaz Serup lyckas parera den hotande slappheten med snillrika infall, och en generell pigghet som smittar av sig. Det här är dikt du blir på gott humör av att läsa, ett intryck som förstärktes när jag för ett par veckor hörde honom läsa i Rum för poesi på Bokmässan. Det här är en poet med glimten i ena ögat och svartsynen i det andra.

Det ger honom en smått skev blick på tillvaron, och där finns en annan poetisk sanning (”Säg sanningen, men säg den snett”, som Emily Dickinson skrev). Jag föredrar Martin Glaz Serups skarpa skevhet framför mycket av den prydliga och raka svenska poesin.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/10 2014)

Drömmen om Sverige, Niklas Orrenius


I originalpocket från Natur & Kultur ges Niklas Orrenius DN-reportage om Syrienkriget ut som Drömmen om Sverige. Han berättar om några flyktingar som längtar hit, som har storslagna planer och en bild av Sverige som han helst vill korrigera, men han låter dem fortsätta drömma.

Jag måste erkänna: jag har inte läst dessa reportage, publicerade i DN, helt enkelt för att jag inte har haft tid? Har jag tusen ursäkter? Nja, jag har väl prioriterat annat – läst meningslösa intervjuer, krönikor om helt andra saker. Jag har hållit distans. Tänker en aning att jag gör botgöring nu genom att läsa den här boken. Men botgöring känns sällan bra.

Vi har alla ursäkter. Kan tycka ungefär så här: att Sverige gör rätt mycket för de syriska flyktingarna. Men frågan är ju om det är Sverige som gör tillräckligt eller om det är de andra länderna som gör för lite. I Europa då.

Orrenius gör i förordet en parallell till 1930- och 40-talet, när han som högstadieelev på 80-talet frågar sin farmor varför Sverige inte gjorde mer mot nazismen. Visste de inte bättre? Jan Guillou hävdade ju det rätt nyligen, att Sverige var dåligt informerade. Något som bestrids av samtida dokumentering. Och tänk fyrtio år framåt, som Orrenius implicit gör: vad kommer de att säga.

För det här är den viktiga frågan. Inte om vi idag tycker att vi gör det tillräckliga, utan vad eftervärlden kommer att säga om oss. Nu är det lätt att anklaga våra förfäder, att de borde ha bekämpat nazismen hårdare. Politiker är inte kända för att tänka längre än innestående mandatperiod. Dock måste sägas att vår EU-kommissionär Cecilia Malmström åtminstone i de här reportagen gör ett gott intryck, genom sitt arbete att påverka andra nationers regeringar att utöka sina insatser för flyktingarna.

Det är inte anständigt att vägra hjälp, och som Malmström visar när hon läxar upp idioten Donald Trump som har svårt att svälja förtreten när han inte längre får kalla flyktingarna för ”illegala”, för vad ska de då kallas. Vad sägs om människor? föreslår Malmström i en obesvarad fråga på hans twitter.

Hur långt sträcker sig kärleken till vår nästa? Vem är din nästa? Du måste ställa dessa frågor, och du måste fråga dig vad världen är värd om du fortsätter säga nej. Krig är allt vidrigare, drabbar i allt högre utsträckning civilbefolkningen. Nu lever en miljon syrianska flyktingar i Libanon, i öppen konflikt med sin fientliga omgivning. De vill förstås vidare, och om de lyckas ta sig genom Turkiet till Bulgarien vill de ännu vidare, till Sverige, med något mer generösa uppehållstillstånd än Tyskland, som bara erkänner dem så länge kriget varar.

De kanske mest drabbande styckena rör det ohyggliga stängslet i Bulgarien, 33 km långt, med ståltråd och rakbladsvassa knivar, som ska hindra flera flyktingar att ta sig in i Europa. Med hjälp av svensktillverkade kameror bevakas gränsen, och man kan väl hoppas att vår nya utrikesminister ska lägga fler strån i kors än den avgående för att arbeta för ett mer humant EU.

En bra sak med Orrenius reportage är att han påminner om misstaget i att se flyktingarna som en grupp. De är individer. Precis som vi, som så gärna hyllar individualismen och det unika, som hyllar toleransen. Han visar det mänskliga perspektivet. I de här länderna håller vidrigheterna på att normaliseras, och då är det minst sagt beklämmande att tala om ”nog”, att vi inte har plats, att vi inte har råd. Det rör sig om människor som skickar iväg syskon på olaglig smuggling kalkylerande att inte båda kommer att överleva men förhoppningsvis någon av dem, och då sitter vi och räknar tusenlappar.

En annan bra sak är att han fångar samtiden i flykten, tar den i kragen. Han reser i krigets närområden – att ta sig in i Syrien är för riskfyllt. Det är möjligen mer rapport än analys, men det är bra så – analysen kan vi få sedan, nu är det mer akuta saker vi behöver ta ställning till. Därför tycker jag att det är en så viktig bok, och det är kanske också så att jag inte är helt unik i att ha varit lite nonchalant i mitt tillägnande av nyhetsrapportering. Hur mycket visste vi? kommer framtiden att fråga. Nu har jag lite mer att svara på.

Det är också bra att Orrenius visar att det trots allt finns hopp, att några goda exempel visar att människor kan utföra goda gärningar och att en tänkbar framtid måste bygga på sådana premisser.