att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 mars 2015

Man måste älska männen mycket, Marie Darrieussecq


Marie Darrieussecq återvänder till romanfiguren Solange i sin nya roman, som lyckas diskutera både begreppet kulturmannen och rasismen. Det är välskrivet och spännande. 

Med sin nya roman Man måste älska männen mycket återvänder Marie Darrieussecq till Solange från förra boken Flickan i Clèves. Tonårstjejen har nu blivit vuxen filmstjärna i Hollywood, där hon spelar in actionfilmer med Matt Damon och träffar skådespelaren och regissören Kouhouesso Nwokam. Han när en dröm att filmatisera Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta.


Jag hinner inledningsvis tröttna på både schablonfyllda intryck från filminspelningarnas självupptagna skådespelare och den märkliga idén att ha Mörkrets hjärta som fond till en kärlekshistoria. Men det händer något spännande när idén iscensätts – alltså både med Kouhouessos projekt och med Darrieussecqs finurliga roman. Bland annat för hon en diskussion kring Conrads rasism, kopplat till det faktum att Solanges kille är svart.

Hon blir alltså förälskad, faller handlöst för sin kulturman, som snart visar sig vara mer avmätt, mer uppfylld av sitt livsprojekt än av att gosa med henne. Rollbesättningen inleds, och hon ser att han till rollen som den europeiska kvinnan bildgooglar nakenbilder på Gwyneth Paltrow. ”Den inkompetenta sparrisen”, som Solange kallar henne.

Det problematiska är hur hon slutar fungera som en intellektuell varelse i hans närhet. Eller, hennes snygghet och ytlighet betonas, och man anar att det är just dessa egenskaper som skapat hennes framskjutna position i Hollywood. Men hon försätts i väntan av förhållandet: väntar på att han ska göra klart sin film och bli tillgänglig för henne. Att filma i Afrika visar sig dock vara mer tidskrävande än någon kunde ana.

Det är som sagt en excentrisk idé att använda sig av Mörkrets hjärta, men det fungerar oväntat bra, med undantag för en lite banal blinkning till originalet. Två bifigurer här heter Jessie och George, och Conrads brittiska hustru hette just Jessie George. Alltså ungefär som när ena halvan i Lars Kepler, Alexander Ahndoril i en av sina tidigare romaner lät protagonisten heta Conrad Joseph.

Så kan den koloniala galenskapen som Conrads roman gestaltade speglas i filmatiseringens galenskap. Regissören Kouhouesso blir lika girig som romanens Kurtz när han fyller en regnmaskin med Evian-vatten för att inte filmstjärnan ska riskera att få en droppe orent vatten på sina läppar. 

Titeln är hämtad från Marguerite Duras bok Vardagens ting: ”Man måste älska männen mycket. […] Gör man inte det går det inte, man står inte ut med dem.” Darrieussecq, som råkar dela initialer med Duras, lyckas verkligen skriva en lika brutal prosa som förebilden utan att det blir epigoneri. Det är ett hårt språk som passar exakt till den hårdhudade Solange.

Och romanen lever i kraft av detta levande starka språk. Solange förblir vilsen, men har nu bättre förutsättningar att analysera sin tillvaro. Analysen av kulturmannen borde passa alla Lena Anderssons fans, men jag blir mer övertygad av slutsatserna kring rasismen.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/3 2015)

28 mars 2015

Tomas Tranströmer lever


Poesin, som får allt mindre utrymme i det offentliga rummet, behöver sina galjonsfigurer och sina ingångar för att nya läsare ska hitta dit. Tomas Tranströmer var en sådan. Många har vittnat om den första kontakten med denna poet som talade med svenska folket på svenskars vis men med världsmedborgarna på ett sätt som fick också deras ögon och hjärtan att öppnas. Djupt rotad i svensk natur och svenska förhållanden förmedlar han ändå insikter som är universella.

De starka enskilda raderna kommer att leva länge än. ”Jag vaknar till det där orubbliga KANSKE som bär mig genom den vacklande världen”, skriver han i den fina ”Kort paus i orgelkonserten”. Detta versala ”KANSKE” är exempel på hur poesin uppstår i de ögonblick när vi inte vet, när vi anar, och där fanns Tranströmer som en förebild.

Fanns? Jag menar: finns.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/3 2015)

27 mars 2015

Grattis till de lyckliga vinnarna av Virginia Woolf


I morgon är det 75 år sedan Virginia Woolf dog. Bernurs tävling är över. Fyra vinnare har vunnit var sitt exemplar av Virginia Woolf, med följande utfall, för finurliga svar på följande frågor:
1. Är du rädd för Virginia Woolf?
2. Är du Virginia Woolf?

Åsa Söderström vinner Samlade noveller, för svaren:
1 Ja, jag är rädd för Virginia. Hon är bipolär och kanske lite autistisk.
2 Ja, jag är Virginia. Hon återföddes i min kropp 1959, men jag skriver inga romaner.


Thomas Nydahl vinner också Samlade noveller, för svaren:
1 Jag har alltid varit rädd för V.W. Men när jag såg det där vidunderliga käbblandet i filmen, orsakat av drycker och personligheter, så slutade jag. Där finns två skådisar som varken räds sig själva eller publiken, de kör på i högsta hastighet, och om inte förr förstår man i femtioårsålderna att det vi räds egentligen är själva livet. Deras rädsla är ju en ömsesidig misstroendeförklaring. De är lika rädda båda två och därför har deras rädsla smittat av sig. Gud så rädd jag varit. Och så rätt jag fått - det är livet som inger den största rädslan. I varje sekund och hela tiden.
2 Jag V.W.? Nej, aldrig. Men nog har jag sett hur det lyst i tornet och nog har jag känt att det egna rummet varit för litet. Så skulle någon säga: Är du V.W.? skulle jag svara: vem av oss är inte det?

[Att överskrida de 133 tecknen som stipulerats är helt i Virginia Woolfs anda. Hon tänjde på alla regler.]


Helén Gustafsson vinner Ett eget rum, för svaren:
1 Nej, och inte för Edward Albee heller (eller för Liz Taylor eller Richard Burton).
2 Absolut inte. Jag är en hopplös representant för det Woolf kallade ”middlebrow”, frenologiskt fast mellan det låga och det höga. 

Mana Shams vinner också Ett eget rum, för svaren:
1 Ja! Men jag är mer rädd för Björn Kohlström.
2 Nej! Men hennes morsas farsa. Du är Woolf. 

Besluten kan inte överklagas. 

Ett eget rum, Virginia Woolf


”[E]n kvinna måste ha pengar och ett eget rum, om hon skall kunna skriva romaner”. Så skriver Virginia Woolf i essän Ett eget rum. Själv har jag vare sig pengar eller ett eget rum. Jag är inte ens kvinna, och inte heller ämnar jag skriva romaner.

För tre år sedan översattes boken senast till svenska, av Elisabeth Mansén, men till denna nyaste svenska utgåva på Modernista återanvänds Jane Lundblads gamla översättning från 1958, liksom appendixet med de två kortare essäerna ”Hur skall man läsa en bok?” och ”Att inte kunna grekiska”, två ovärderliga texter som det alltid finns anledning att återkomma till – som om det inte räckte med titelessän, som ju är en av 1900-talets viktigare böcker överhuvudtaget. Den ska finnas överallt, och det kan aldrig finnas för många utgåvor.


Det nästan för perfekt kusliga omslaget, ett foto av Mary Jane Ansell, liknar Virginia Woolf: en docklik sylfid, iskallt stiliserad in i evighetsoverklighet, och precis i samklang med Woolfs stil – lika mycket inbjudande som avrådande. Hon kan säga plumpa saker – krig får män att se dumma och fula ut – men också helt briljanta infall fångade i flykten: ”Kvinnorna har genom seklerna tjänat som speglar med den förtrollande och förtjusande förmågan att återge mannens bild i två gånger naturlig storlek.” Så rolig är inte ens Ebba Witt-Brattström när hon är på sitt bittraste humör. Och när Woolf tenderar att närma sig arrogansen kan hon avfärda allt med en självironisk reträtt.  

I inledningsscenen uppstår ett ironiskt ögonblick när hon blir hejdad vid universitetsbibliotekets port, upptagen att söka efter Miltons manuskript till dikten ”Lycidas”, kanske också snegla i Thackerays manuskript, som också förvaras där (hennes pappas första giftermål var med Thackerays dotter). Ironi? Ja, det är befängt att försöka hejda Woolfs uppsåt, vilket den här boken skulle bli ett levande bevis på.

En bok om att läsa är det, men också en bok om att skriva – en poetik, alltså en lärobok i skrivande, som jag kallade den i min bok om Woolf. Hon förespråkar en metod, och den är enkel och högst användbar. Hon läser som en romanförfattare, och även den som i likhet med mig har gett romanförfattandet på båten har nytta av att sätta sig in i den läsmetoden, helt enkelt därför att din läsning då blir så mycket mer fruktbar. Det sker med hjälp av en närhet till fantasin, där vi tillåts bevittna kreativitetens själva födsloögonblick. Då läser hon minst lika bra som Borges: djärvt, rättvist, förutsättningslöst, kompromisslöst. Det är ett läsande som betonar associationernas förmåga att skänka impulser till ett fortsatt arbete, att hennes bok sätter igång de egna tankarna mer än ger dem facit att förhålla sig till. Här finns också den övertygande pläderingen för hur den riktiga konsten förändrar oss och vårt sätt att se på världen.  

Uppdraget bestod i att föreläsa om ”kvinnorna och romanen”, ett ämne som hon genom snirkliga utläggningar och utvikningar kretsar kring och petar i och lyckas genom låtsad vårdslöshet ändå säga sådana skarpa djupsinnigheter om. Det är ett genis verk, helt klart: ”Man kan bara ge sina åhörare möjligheten att dra sina egna slutsatser samtidigt som de iakttar den talandes begränsning, fördomar och idiosynkrasier.” 

Men geni, som inte var tillgängligt för en kvinna i historisk tid – med Woolfs exempel Shakespeares fiktiva syster Judith, som fick gå tillbaka till sin ”pölsa” (med Lundblads ord för ”stew”) – den föds inte heller i underklassen, menade hon 1928, något som Andres Lokko i en Svd-krönika från 5/2 i år ifrågasatte från ett annat perspektiv, genom att hänvisa till Viv Albertines slagkraftiga devis att ”Art by the ruling class will change nothing”. Med Woolfs smått uppgivna ord: ”Intellektuell frihet är beroende av materiella ting”, och eftersom kvinnorna har varit fattiga och satta under förmyndare har de saknat intellektuell frihet.

Geniet fanns ändå där, menar Woolf, hos Charlotte Brontë, som här ges omdömet en större talang än Jane Austen, men att hon ändå inte nådde lika långt med sina romaner. Beror det på att Austen tvingades skriva i smyg, att hon inte tillmätte sina böcker någon större vikt, en tanke Woolf bara antyder? Nja, mer handlar det om att Brontë förlamades av en vrede som förblindade henne. I Lundblads översättning höll vreden på att ”förgifta integriteten” hos Brontë, medan originalet har det något mildare ”tampering with the integrity”. Har Woolf rätt? I viss mån, erkänner jag medan vreden manipulerar med min integritet …  

Ögonblick av närvaro. Det sägs att inget åldras snabbare än det som följer tidsandan. Woolf skriver rätt in i framtiden i stället för att förlita sig på samtiden. Hennes bok är både uppfordrande och uppmuntrande – en stöttande bok som ger tröst och styrka, men utan enkla halvdana lösningar som anbefaller ansvarsfrihet. Att följa Woolf innebär att du får ta itu med det jobbiga, konfrontera det som inte smidigt smiter undan. Då blir hon tillika en förebild, genom sitt mod som visar vikten av att ta striden när och där det behövs.  

Som sagt finns här också två andra essäer, i första hand den viktiga ”Hur skall man läsa en bok?” Den översattes senast förra året av Rebecca Alsberg i ellerströms samling ”Böcker”. Där sägs avgörande saker om läsning, när tanken om fantasins läsning utvecklas: du måste läsa som författare, bli honom i läsögonblicket.

Det roliga med Ett eget rum är ju bland annat att du kommer nära Woolfs lediga talspråk, genom att hon skriver med en så nonchalant slagfärdighet som lär ha legat nära hennes snack. Givetvis allra mest om du läser den på engelska, men jag kan gärna varva min läsning, då jag nu råkar ha fem olika utgåvor, två av dem på engelska.

Lundblads översättning är oftast duglig, även för en pedantisk felfinnare. När Woolf gör sina talspråkliga inlägg, som kan te sig slarviga i skrift, följer Lundblad henne nitiskt, och låter ett ”At any rate” bli det vardagliga ”Hur som helst”, annars en ganska otäck meningsinledning i skrift (Mansén undviker helt just denna markör, och smyger in ett lömskt ”i vilket fall” senare i meningsbyggnaden). En kanske obetydlig egenhet är att Lundblad i en uppräkning av manliga författare utelämnar Dean Inge, lite olyckligt eftersom han blir föremål för ett resonemang tjugotalet sidor senare, som återkopplar till den uppräkningen. (Inge föreläste förresten i Sverige på 20-talet.)

Är det då en otidsenlig bok? Tiden går ju, snart är det hundra år sedan boken kom ut, och hennes exempel borde bli uråldriga. Men språket har bevarat sin fräschhet, och i lika hög grad tankens klarhet. Det är något av en paradox, för samtidigt representerar hon ett sätt att skriva som blir allt mer apart, allt mer främmande för vår samtid. Det är som om hon fortfarande väntar på att få sin fortsättning, som om någon borde ta vid, någon som ännu inte formulerat sig. I detta löftesrika ”snart” läser jag Woolf med Hoppet vid min sida, samtidigt medveten om att det är en önskedröm. 

Texten fortsätter här och här.

26 mars 2015

Varje dag är tjuvens dag, Teju Cole


Den nigerianska författaren Teju Coles debutroman är trivsam och informativ i sin skildring av hemlandet. Men kritiken kunde vara skarpare formulerad.

En namnlös berättare återvänder till hemlandet Nigeria i Teju Coles roman Varje dag är tjuvens dag. Den skrevs ett par år innan hans hyllade Öppen stad, och har flera likheter med den, bland annat i hur huvudpersonen är ett självporträtt, och att han är en flanör som betraktar sin omgivning med en hel del skepsis i sitt bagage.


Redan på flygplatsen i Lagos erfar han problemen med sitt gamla hemland. Efter att ha tillbringat några år på universitet i New York blir han beklämd av den korruption han möter. Snarare än fiktion liknar det ett reportage; ursprungligen skrev han boken som en serie blogginlägg. Till fots, på buss och på flygplan reser han med journalistens blick omkring i det Nigeria som redan känns honom så främmande.

När några tonårsligister försöker pressa honom och resesällskapet på pengar vill han ringa polisen, men får höra att det är meningslöst, för att få hjälp av polisen skulle kräva en högre summa i mutor. På en buss får han syn på en snygg ung kvinna som läser en bok av Michael Ondaatje, men i övrigt är det illa ställt med litteraturen, konstaterar han efter några besök i boklådorna. Mötet med kvinnan blir ändå en uppenbarelse för honom. 

Det är nästan mer som reporter än som skönlitterär författare Cole skildrar det nutida Nigeria i denna bok, som jag tvekar att kalla roman. Det finns något nostalgiskt över huvudpersonens saknad och missnöje. Hans kritik når sällan över indolensens gradtal på termometern. Och det är lite synd att han inte riktigt vågar förlita sig på sina egna intryck. Därför blir kritiken oskarp, som om lojaliteten förhindrar att han ger ett ärligt porträtt av Nigeria. Ändå kritiserar han bristande flygsäkerhet, låga löner, ekonomiska svindlare – Nigeriabreven har vi förstås hört talas om – samt vidskepligheten, tron på svart magi. 

Kanske är det genrens begränsningar? Flanörprosan ger sällan utrymme åt annat än koncisa reflektioner, och jag kan sakna nyansering och fördjupning. Samtidigt skriver Cole en ledig, smått underhållande prosa, om denna outsider som förgäves försöker finna en plats i det Nigeria han lämnat. Han resonerar kring människorna, tar hjälp av litteraturen för att förstå dem. Det sker med hjälp av en uteslutande vit manlig kanon, med namn som Anton Tjechov, John Updike, Philip Roth, William Faulkner, W.H. Auden.

Samt Tomas Tranströmer, som får dikten ”Minusgrader” citerad. Cole skrev när Nobelpriset tillkännagavs en briljant essä om Tranströmer i The New Yorker, och här leker han med tanken att Tranströmers dikt kunde vara skriven i Nigeria. En svindlande tanke.

Till det positiva hör stilkänslan, och förmågan att återge dråpliga situationer. Cole är bra på att skildra möten mellan människor, i denna trivsamt berättade bok. Den är långt ifrån lika ambitiös som ”Öppen stad”, men ändå blir de korta kapitlen givande nedslag som också ger insikter i en tillvaro som vi inte känner till tillräckligt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/3 2015)

25 mars 2015

Litteratur i tid. Åtta kapitel ur tidens litteraturhistoria, Arne Melberg



Arne Melberg är en smart farbror, smart nästan på det där gammaldags skrämmande sättet. Åtminstone för mig, som har följt honom länge, och haft stor nytta av bland annat hans böcker om Rilke och Hölderlin som han gav ut i slutet av 1900-talet. Nu har han gett ut en ny bok på Daidalos, en märklig samling kortare texter om hur författare från olika tider i sina böcker just behandlar tiden: Litteratur i tid. Åtta kapitel ur tidens litteraturhistoria.

Spännande nog utgår han inte enbart från de väntade namnen. Å andra sidan, som han själv säger: alla har väl någon gång skrivit om tiden, och det gör hans urval till rätt godtyckligt – det går att önska sig helt andra namn. Men han rör sig lätt och smidigt från antiken via medeltiden och 1800-talet till modernismen, samt några nutida som får mäta sina insatser med sina föregångare – en kraftmätning som jag befarar inte helt utfaller till våra samtidas fördel …


Själva huvuddelen är ett kapitel om Virginia Woolf, Vladimir Nabokov och Walter Benjamin. Spännande, verkligen! Jag återkommer till denna förväntade trojka strax.  

Melberg inleder med Peter Eisenmans minnesmärke för förintelsen vid Brandenburger Tor i Berlin, där jag åtta år i rad har vandrat med elever bland de 2711 stenklumparna i olika storlek. Tiden som en labyrint är välfunnen. Det blir också en lyckad ingång till Melbergs bok, med minnesarbetet i fokus. Det mänskliga minnesarbetet, som ju håller på att erodera, på grund av internet (här refereras till Nicholas Carrs fascinerande bok The Shallows).

Melberg skriver som vanligt bra, men här finns ibland en lite besvärande ton, som jag inte lyckas göra mig kvitt när jag läser. Besvärande, men också besvärlig – som om han slår knut på sig själv i sin iver att meddela samband. I Prousts stora romanarbete På spaning efter den tid som flytt, med en underrubrik som ”Les intermittences du coeur”, som Gunnel Vallquist ju översätter till ”Känslans växlingar”, finns något ytterligare, som Melberg känsligt frigör med sitt essäistiska förhållningssätt. Men att gnälla på översättningar är sällan konstruktivt, då det i allt översatt finns val och alternativ som måste strykas på foten, ibland till det bättre och ibland till det sämre, och ibland rentav utan att originalet tar större skada. Detaljer hamnar alltid fel, så det är bättre att koncentrerar sig på helheten, där det i de flesta fall finns så mycket gott att säga, även om man kan peka ut enstaka brister. Att det i titelns spaning också finns ett skapande inslag är också bekant – vi skapar vårt förflutna, något Proust var ytterst medveten om. Att återskapa förlorad tid.

(På tal om att störa sig på detaljer ondgör jag mig lite över den olyckliga stavningen ”Tranströmmer” i sidhuvudet, speciellt eftersom Melberg skriver så fint om dikten ”Madrigal”. Det är verkligen ett exempel på noggrannhetens läsning, men också hur dess allusioner egentligen inte bidrar till någon förståelse: ”Diktens hemlighet befinner sig inte utanför dikten utan i dikten och består av dess oroliga rörelser i kombination med appellen till nuet, till ’idag’, då allt är levande.”)

Ett störande inslag i Melbergs bok är hur frekvent han utnämner det ena och det andra till ”berömda” exempel, en krtikerkliché som möjligen gällde för tjugotalet år sedan – att Marcels uteblivna kyss fortfarande var känd, eller att Strindbergs första kapitel ”Rädd och hungrig” är lika berömt nu som då, eller ens några rader om Hölderlin – ack, de må ha varit berömda på 90-talet, men nu? Vem fan bryr sig om Hölderlin? Eller Montaigne, som han visserligen inte kallar ”berömd”, men ändå – det finns en risk att han gör dem en otjänst, skapar ännu större avstånd mellan nutidsläsaren och dessa författare som han borde vilja göra angelägna för oss.

Mycket i Melbergs bok handlar om nuet som en konstruktion. Det är fruktbart att sammanställa så skenbart olika författare som Strindberg och Lagerlöf, även om det sker i ett kapitel som är så kort att ingen fördjupning hinner uppnås innan han hastar vidare. Så är det påfallande ofta i den här boken, som kan sägas lida av att vara dels för ambitiös och dels för nonchalant. Han både försöker säga för mycket och för lite med sina exempel. Abstraktionen är både hans vän och fiende, ett inslag som ibland ger honom tillgång till formuleringar som är lika vackra som pregnanta: ”Den korta tiden och den långa kanske betingar varandra: de är tidens andetag.”

Intressanta partier handlar om vad det är vi jagar i vår stressade nutidstillvaro – implicit finns genom boken ett resonemang som bestrider fritidens signifikans, och där är jag helt med honom. Vad är det att vara ledig, liksom?

När Melberg skriver om bloggare och twittrare undrar jag i och för sig om han vet vad han ger sig in i, eller om han bara är intresserad av att lufta sina fördomar. Det är möjligen lite orättvist, men jag kan inte låta bli att undra varför han inte skriver om William Faulkners tidsuppfattning, eller tar upp – när det borde ha varit en relevant jämförelse i en diskussion om åldrandet – det Sapfo-fragment som upptäcktes 2005:

”Barn,
ägna er ivrigt åt de barmdoftande Musernas gåvor,
och åt den klara, tonsköna lyran!

Min egen kropp, förr späd, har drabbats av ålder,
mitt hår, förr mörkt, har vitnat,
tungt är mitt hjärta nu, ej längre bär mig knäna
som en gång rörde sig snabbt som faunernas i dansen.

Jag sörjer ofta över detta, men vad göra?
Att inte åldras är för människan omöjligt.

Titonos, säger sagan, fördes av den rosenarmade Gryningen,
som förälskat sig i honom, till världens ände.
Förr ung och ståtlig upphanns han, maken till en odödlig kvinna,
av den grå ålderdomen."
(Översättning Sture Linnér.)

Tillbaka till Woolf, som han skriver bra om, även om det blir lite förutsägbart med ännu en text om Mot fyren, speciellt i relation till exempel från Nabokov i samma kapitel kunde han hellre ha ägnat sig åt Åren, vars tidstematik mer påminner om hur Nabokov skildrar tiden. Eller varför inte Orlando, en annan av hennes romaner som fler borde skriva om. Kanske korsbefrukta den med Henri Bergsons samtida teorier – här nämns Bergson helt flyktigt, trots att han förtjänar att vara ett centralt inslag i resonemanget. Å andra sidan är det välkommet att han skriver om Ada, or Ardor, den i mitt tycke bästa av Nabokovs romaner, fortfarande inte översatt till svenska, fattigt nog. Men det är något som händer med många som skriver om Woolf: som om de frigörande elementen i hennes prosa smittar av sig. Men återigen: sex sidor räcker inte för att säga något vettigt om henne!

Färre exempel hade alltså gett mer fördjupning, och här saknas ju inte namn (förutom Faulkner då). Jag hade också välkomnat mindre snåriga texter om filosofer – när han känner sig nödgad att ta in Heidegger för att förtydliga, då tappar han mig som läsare. Så börjar jag undra om jag håller på att bli dum, eftersom jag som sagt tidigare läst Melberg med stor behållning. Nu tycker jag att han säger kloka saker, men också att han upprepar sig i onödan.

Så mitt intryck är splittrat. Ungefär som tiden, kunde man säga med viss förlikning. Kapitlet om Hoffmannstahl/Strauss opera Rosenkavaljeren blir faktiskt mer betydande än det om Woolf, Nabokov och Benjamin. Här klarnar teorierna, och abstraktionerna konkretiserar. Kort sagt: jag fattar vad han vill säga här. Om slutsatserna tidigare har varit luddiga får de här en fast kontur. Men den som ska börja läsa Arne Melberg gör nog bäst i att börja med någon av hans andra böcker.

24 mars 2015

Oppositionspartiet, Gun-Britt Sundström


En av mina otaliga otåliga tågresor till huvudstaden i höstas. Det råkar vara min födelsedag. Jag hamnar bredvid en kvinna som ger ett bekant intryck. Hon tar upp en tummad tidskrift från en stor påse som också verkar innehålla målningar. ”Författaren”, läser jag nyfiket. Det är ju Gun-Britt Sundström, tänker jag osäkert, och undrar om jag ska säga något om hur mycket jag gillade Maken och För Lydia, men att jag är mindre ense med hennes Jane Eyre-översättning. Eller är jag bara avundsjuk för att jag inbillar mig att jag skulle ha gjort ett bättre jobb?

Jag öppnar e-posten i telefonen, ser att jag har fått mail från – Gun-Britt Sundström, skickat mitt i natten. Jag läser i smyg. Hon har synpunkter på något jag skrivit på bernur, om Jane Eyre just, med anledning av Modernistas nyutgåva. Hon avslutar lite uppfordrande: ”Du som har en tidning att skriva i, gör det! Eller är detta av så litet allmänintresse att Författaren skulle vara rätt forum?” Det gnistrar för mina ögon, börjar kännas mer och mer som att jag har lämnat verkligheten och hamnat i en postmodern novell.


Är det Gun-Britt Sundström som sitter där, och går av i Norrköping? Ögonblicket passerade, nu får jag aldrig veta.

Förra veckan läser jag en krönika av Ola Wikander i Kvällsposten, där han aningen naivt föreslår att lärare ska högläsa två timmar om dagen för eleverna i skolan. En av böckerna han föreslår är Gun-Britt Sundströms Oppositionspartiet. Jag traskar iväg till biblioteket, skickar ned en bibliotekarie i källaren för att plocka upp den magasinerade boken från 1967. Fan vilket snyggt omslag ändå. Jag råkade födas 1967.

Sundström var 22 när hon skrev den här ungdomsromanen som utspelar sig på gymnasiet. Jag läser delvis för att jämföra med mina intryck från den så kallade nutiden.

Nog finns skillnader. Man läser Södergran, Runeberg, Hjalmar Bergman, Harry Martinson, Molière, Tegnér, Stagnelius, Pär Lagerkvist, gör pastischer på Runeberg, Fröding och Snoilsky – överhuvudtaget spelar Runeberg en ansenlig roll för berättelsen. Utanför kursplanen läser man Agnar Mykle, dåtidens Fifty Shades of Grey. Och en massa svenska Lars: Ahlin, Gustafsson, Gyllensten. Men framför allt läser man ordentligt, på djupet, och inte flyktigt och överskådligt (Almqvist räcker det med att läsa i antologi, noterar jag lite förvånat). Man kan anklaga nutidens elever för mycket, men några Snoilsky-pastischer skriver de inte. Man översätter Cicero på latinlektionerna. Lärarna ges öknamn, och beter sig verkligen som de obegripliga urtidsdjur eleverna ser dem som. Kanske som nu då.

Sundströms tilltal är frenetiskt, ironiskt, delvis raljant – men på det där charmiga sättet som bara en mycket ung författare kommer undan med. Språket är bitande, och märkligt aktuellt, in på anglicismerna och slanguttrycken som knappt har ändrats. Mer förvånas jag över varför man använder en väggfast telefon när kompisarna ska ringa hem och berätta att de blir sena – varför inte bara skicka sms, hinner jag tänka innan jag minns att det är 60-tal. Så det är därför de spelar ”Belafonteplattor”, tänker jag också.

Huvudpersonen Saga Sandler är odrägligt ungdomlig: lite för smart för sitt eget bästa, ambivalent och med lika nära till hatet som till vurmen. Dramatiken är också alltid för stor för hennes eget bästa. Sundström har gett hennes historia en imponerande närvarokänsla, som bär henne genom en annars ganska krånglig berättelse. Hon pendlar mellan kvävande ansvar och frihetsanspråk. Hon försöker distansera sig, kallar sin attityd för ”schow”, men är i grunden ordningsam och en duktig flicka. Nog skolkas det, nog gnälls det och nog förekommer undanflykter som vilken lärare som helst hört till leda – men de biter ihop, de gör jobbet. 

Saga är ändå rebellisk, rör sig med en Devil May Care-attityd som förlåter vissa schabloner i hennes tänkande. Å andra sidan: en ungdomsroman utan schabloner är ju inte trovärdig. Humöret är gott. Klasskompisarna är både vuxnare och barnsligare än nu. Man leker Anden i glaset, något de väl borde ha klarat av allra senast i högstadiet. Men nog är det vuxet när en i gänget i födelsedagspresent får en LP-skiva där Olof Lagercrantz högläser ur sin Dagbok, även om de gör narr av uppläsningen …

Det är sorglöst. Visst, de har problem, ibland ganska allvarliga sådana, men jag slås av den optimism som de uppbådar. Det är visserligen mindre dekadens än i Bret Easton Ellis The Rules of Attraction, men annars är parallellerna uppenbara. Även här kolliderar ungdomlig naivitet med en inskolning i cynism: oskuldens och erfarenhetens sånger, liksom. Det är ett uppvaknande på alla plan, ungefär som i Karin Boyes gymnasieroman Kris. När Saga träffar en kille excellerar Sundström i snygga omskrivningar i hans rum: ”Vi var anständiga en stund, spelade grammofon och tittade i böcker och vederlade den fria viljan, sen blev vi oanständiga.”

Men det mest obegripliga är väl att Saga trots sin skolgång mot slutet erfar ett bildningskomplex. Skicka henne i en tidskapsel till år 2015 och hon vore mer än rustad att hoppa in i vilken kultursektor som helst.

20 mars 2015

Upp i röven på dig, Valerie Solanas


Hur ska Valerie Solanas läsas? Bokstavligt, men då blir det för lätt att avfärda henne som en galenpanna. Satiriskt, men då mister den sin udd och avväpnas, vilket leder till ett annat slags och kanske allvarligare avfärdande.

Det finns ett slags avmätt läsande reserverat för gammeldags satir, med Jonathan Swifts pamflett ”A Modest Proposal” som paradexemplet. Hur många lärare har inte undervisat den texten och skrockat avfärdande att Swift naturligtvis inte menade allvar med sin satir? Inte föreslår han på riktigt att man ska äta upp de irländska barnen för det vore ju alldeles för osmakligt och hemskt …


Kanske blir det med den distansering som tiden tillåter smidigt att försätta sig i den tryggheten som det då innebär. Men då underskattar vi graden av misantropi som Swift kände sig hemma i, och jag menar att bara den som läst Gullivers resor slarvigt kan fortsätta tro att Swift inte på allvar förespråkar att bokstavligen låta engelsmännen köpa och äta upp de irländska barnen. Helt enkelt för att Swift lackat ur på den engelska kolonialmentaliteten, att hans text måste läsas som den uppgivnes sista utpost.

Följaktligen också den kuvades röst. Så när Valerie Solanas i sin med rätta ökända 60-talspamflett SCUM Manifest (översatt av Sara Stridsberg 2003) skriver att kvinnor ska skära kuken av alla män – då kan vi skratta lite förläget och säga att ”ja men givetvis menar hon det inte bokstavligt, för det vore ju alldeles för osmakligt och hemskt …”

Nu är det 2015, och kanske sexism har blivit ett (ännu) känsligare ämne än det var på 60-talet. Vi har på senare år tagit del av manliga näthatares utfall mot offentliga kvinnor, reella hot som är i nivå med Solanas generella råd. Kort sagt: en Solanas i vår tid skulle inte nöja sig med kastrering om hon skulle hämnas dagens män om det är öga för öga och tand för tand som gäller.

På det lilla men energiska förlaget Smockadoll utkommer nu sensationellt nog en fortsättning på Solanas författarskap. Det sker med två texter översatta av Kristian Carlsson, pjäsen Upp i röven på dig, eller Från vaggan till båten, eller Suga stort, eller Upp ur slemmet, samt novellen ”Grundbok för unga flickor som vill platsa i ledighetskommittén”. Novellen är också dialogisk, och förstärker det ohjälpligt olyckliga intrycks som pjäsen gör. Pjäsen ansågs länge förlorad, efter att Andy Warhol slarvat bort det två gånger, men den var bara bortglömd, och återupptäcktes strax efter Mary Harrons film I Shot Andy Warhol, som bland annat förorsakade en retroaktiv utställning kring sambandet Warhol-Solanas (eller Solanas-Warhol, snarare).

Revanschen nu skulle kunna bestå i att låta Solanas skeda med Strindberg i bokhyllan (jag placerar henne intill Giftas-novellerna). Carlsson ger oss också ett fint och informativt men lite rörigt förord som berättar hennes levnadshistoria med lite annan utgångspunkt än Stridsberg gjort.

Bland annat publicerade Solanas en novell i herrtidningen Cavalier (hon delade utrymme med Ray Bradbury, minsann!), och var av allt att döma en målmedveten författare då. Senare tog paranoian över, eller kanske i lika hög grad erfarenheterna från uppväxtens övergrepp och prostitution. Den här svenska utgåvan lär också vara den mest kompletta versionen hittills, då den tar med partier som inte kommit med i den engelska boken eller den italienska översättning som utkom 2014.

I pjäsen blir Solanas sinne för komik tydligt. På ett sätt mildras ju de skoningslösa utfallen från SCUM-texten. Teatern erbjuder för läsaren/åskådaren en mer igenkännbar form, samtidigt som det finns en konvention att teatern kan innehålla groteska och avskyvärda inslag utan att lämna fiktionens domäner.

Eller hur …

För samtidigt blir ju hennes förtvivlan ännu mer markant i pjäsen, liksom i novellen. Det är en poetik i det olyckliga som hon skriver fram. I Solanas värld är ordet ”man” synonymt med ”inbilsk” och en hel lavin av avarter, variationer på den egoistiske tyrannen med sex och våld på hjärnan. Att så här i efterhand läsa utan att tänka bort den diagnosticerade patienten Valerie är inte helt enkelt, då det finns något utmattat monologiskt med de teser hon driver.

Man undrar lite stillsamt varför denna uppenbart intelligenta och talangfulla författare inte hade vett eller sans nog att kompromissa en aning. Hennes pjäs kunde ju inte sättas upp ens på de mest experimentella 60-talsteatrarna, som annars inte drog sig för likartade teman. Varför måste hon skriva så fräckt och vulgärt när det samtidigt är så sant? Exempel:
ALVIN: Du verkar nästan ställa upp på vad som helst.
BONGI: Men inget riktigt motbjudande – jag skulle aldrig kyssa en man.

Så skriver bara den sardoniskt underfundiga författaren. I stället för att fråga sig om det är bokstavligt eller bildligt menat kan du se hur hon agerar på båda planen samtidigt. Och karaktären Bongi är en ovanlig sanningssägare, som genomskådar moderna företeelser som livspusslets stressnivåer: ”Något som är ännu krångligare än det är att kombinera inget äktenskap med ingen karriär.” Tål att tänkas på för den utbrände, att man kan bli det av olika orsaker, att det kan finnas värre alternativ.

På något udda sätt inbillar jag mig att det här kunde fungera på scenen. Solanas arbetar med groteskerier och överdrifter, men det finns ett så uppenbart driv i replikerna och som sagt en absurd humor som jag inte skulle gå så långt som att kalla ”avväpnande”, men den skapar en annan palett än vad SCUM gjorde. Hon har ju åtskilligt att säga om könen, om stereotyperna, om förutsättningar som tål att omvärderas. Den typ av insatser inom dramatikens område som har utförts av exempelvis Magnus Dahlström, Sarah Kane och Elfriede Jelinek borde det finnas förutsättningar för att Solanas kunde tas emot av mer eller mindre experimentella scener med varmare hand nu än på 60-talet.

Då kan du invända och säga att det är onyanserat och generaliserande och kategoriskt. Jaha? Det är ju omständigheterna som dikterar hennes tonfall, på gott och ont, och sällan har omständigheterna varit så djävliga.

Det här är en ful bok med ett fult omslag. Tyvärr, höll jag på att säga, men inser lite motvilligt att det nog är passande – Solanas skriver ju en ful litteratur, som bör paketeras utifrån innehållets förutsättningar. Då ska det se ut så här, verkligen, och bland annat därför blir boken en slags klenod. Snarare än att fråga mig ”hur ska det här läsas?” bör jag undra ”varför skulle jag avstå från det?”