att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 apr. 2015

Floret

Floret heter en ny litterär tidskrift på nätet. Där kommer att finnas utrymme för skönlitteratur, kritik, konst, kultur, bloggar, med material på svenska, danska, norska. Den lanseras i dag, och där recenserar jag Jonas Ellerströms nya bok Hemlängtan ur världen

De döda kommer från Karelen, Jerker Sagfors


Bland yngre svenska poeter som skildrar världens försvinnande etablerar sig Jerker Sagfors med sin nya bok. Det är påbjudande dikter om den svårundvikliga döden.   

Vi känner Karelen som Edith Södergrans hemort, där hon dog midsommaren 1923. Är hon alltså en av de döda i titeln till Jerker Sagfors nya diktsamling De döda kommer från Karelen?


Inte direkt. Eventuella spår kan i så fall sökas i de dämpade naturskildringarna, bland annat i hur Sagfors apostroferar månen, en av Södergrans favoriter. Så ska nog också Lukas Möllerstens omslag uppfattas, med den typiskt blodröda månen som hänger stinn över ett naturlandskap, med en frodig murrig växtlighet samt två utsträckta svarta händer som bildar en silhuett, likt utskjutande trädgrenar. Ett mosslik? En bockstensman?

I sydtyska Federsee fruktar man att dödsföraktande och barbariska finnar ska invadera sjödistriktet. I Europahuvudstaden Strasbourg sitter en protokollförare som noterar den inväntande finska invasionen. Och Karelen finns ju inte längre, det har blivit ryskt territorium. Därav de döda, som utgör diktens återkommande mantra. En summerande refräng om döden: den förgångna, den pågående, samt den kommande.  

Vad representerar de döda från Karelen? De ska komma från sitt vilda ouppfostrade rike, som parodi på machofinnen, vägledda endast av sin hunger, som levande döda – som överlevnadsinstinkten. De döda som finns mitt bland oss, högst påtagliga, som några som skapar förutsättningar för en ny slags realism. En realism som uppvaktar det tänkbara. Där man gör bäst i att slå ihjäl och tiga om det avvikande. I vissa avseenden liknar berättelsen en thriller som saknar både försoning och enkla svar. 

Med nedstämt tonläge och med tålamodets röst formulerar Sagfors sina teser, som inte precis hamras in utan mer smeks fram, hjälpta av subtila metaforer. Naturens förfall kan spegla det mänskliga förfallet, men det kan också resultera i enskilt vackra diktrader: ”Natten drar sitt tagel över våra ansikten. / Penslar oss med lika delar / längtan och svärta. / Man är i livmodern / som i misshandeln. / Hoprullad som ett nystan. / Som någon att födas.”

Det blir i slutändan dikt som besvärjelse, dikt som bön. En dikt som frammanar det som håller på att försvinna. En elegi som försöker samla ihop det värdefulla, visa vad vi håller på att gå miste om.  En kan tycka att apokalypsen har blivit en kliché, att den har blivit vår tids ”vargen kommer!” Men å andra sidan kanske framtiden tycker att vi har varit för nonchalanta med alla varningssignaler.

Redan under första världskriget påminde Wilfred Owen oss om att poetens uppgift består i att framföra en varning till läsaren. Vi har på senare år sett flera svenska poeter ute i liknande ärenden. Jag tänker på Ida Börjels Ma, Åsa Maria Krafts Randfenomen, Niclas Nilssons Mene tekel, och inte minst Jonas Grens Lantmäteriet.

Det här är dikt för framtiden, och där borde Jerker Sagfors tveklöst höra hemma.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/4 2015)  

Hyresgästerna, Sarah Waters


Många vill skriva så här: med lätt hand, spännande, men samtidigt intelligent. Något som lockar både läsekretsen och kritikerna, eller åtminstone åtnjuter respekt från båda fållorna. Som Joyce Carol Oates. Eller Klas Östergren. Eller Sarah Waters, för den delen, som nu återkommer med den mastiga Hyresgästen på Natur & Kultur (översättning Ylva Mörk).

Några år efter andra världskriget, närmare bestämt 1922, lever 26-åriga Frances tillsammans med sin mamma i ett alldeles för stort och alldeles för dyrt hus i Camberwell strax utanför London. Männen är döda, delvis utplånade av kriget, och eftersom den slarvige pappan trollade bort pengarna tampas Frances med skulderna. De hyr ut sitt hus till det unga gifta paret Barber. Nya ljud tar sig in i huset, morgon och kväll. 


Tidigt kastar Frances lystna blickar mot hustrun Lilian, en mer bohemisk kvinna än vad hon själv är. Men mest slavar hon för att hålla huset i prydligt skick, och ganska klart blir det tydligt att huset fungerar som symbol för hennes personlighet. När huset håller på att vittra sönder sker detsamma med henne själv.  

Frances ger sig också ut på flera promenader i London, skildrade på ett sätt som för tanken till Virginia Woolf, som gärna lät sina karaktärer promenera i staden (läs Lisbeth Larssons nyutkomna bok Promenader i Virginia Woolfs London för exempel). Är det enbart en tillfällighet att Lilians make heter Leonard, precis som Virginia Woolfs man? I Waters roman ger sig Frances ut för att köpa pennstift, något den som känner till Woolfs essä ”Att strosa omkring på gatorna” kan nicka instämmande åt. Att Frances kastat en sko på en parlamentsledamot påminner också om vilda Rose i Åren, hon som åkte in i fängelse för att ha kastat gatusten. Vi kan också påminna oss om att 1922 var året Woolf träffade Vita Sackville-West.

I stadsmiljön syns luggslitna krigsveteraner, som förstärker det ursinne som luftas mot kriget, i första hand från Frances. Hos Woolf representerar promenaderna frihet, och givetvis något liknande för Frances, en befrielse från plågorna i det dystra huset.

Promenaderna tar Frances till väninnan Christine. De har haft en relation med varandra, nu avslutad. Det kommer inte som en chock: trots allt är det här en roman av Sarah Waters. Ändå tappar jag hakan. För att vid det laget är vi så hårt inskruvade i tiden, början av 20-talet, att jag har glömt att det är just det, en bok av Sarah Waters, en nutida författare. Det är förbannat skickligt gjort.

Vad Waters ägnar sig åt är levande gestaltning, och då kan utrymmet (prick 600 sidor) motiveras, genom att det tillåter oss att komma hennes karaktärer så nära. Tyvärr ger Waters dem förmågan till liknelser och slutsatserna som bara en romanförfattare är kapabel till – som att Leonards sexuella flirtar med henne tittar fram, ”lika punktligt som en gapande gök ur ett gökur”, eller Lilians liknelse mellan äktenskapet och ett trappräcke ”där det hade gått en flisa i räcket så att man såg flera gamla färglager ända ner till det omålade träet längst in”. Det låter bara förnumstigt.

Lite synd är det också med de övertydligt utpekade tidsmarkörerna, med affischer av Caspar David Friedrich, Burne-Jones, böcker av Edgar Wallace, Theda Bara-smycken … Tidsandan framträder ändå, utan dessa klumpiga brölande signaler. Och det är en ny tid, färgstarkare, skarpare. Det illustreras bättre av den nya frisyr Lilian ger Frances, eller när de åker rullskridskor tillsammans, en scen som på ett sätt är sexigare och mer sensuell än när de verkligen har sex.   

Det är ändå övertygande gjort, speciellt hur vi följer känslorna när de löper i motstridiga riktningar hos Frances, hur gränserna tänjs åt olika håll. Oron och rädslan är genuint upplevd av henne. Hon representerar en speciell sorts kvinna. Tystlåten, hemlighetsfull, men inte oförmögen till bitande sarkasm, som när hon tröttnar på att Lilian umgås för mycket med sin man: ”Var detta, tänkte hon, vad som hände när man blev vän med en gift kvinna? Fick man automatiskt hennes man på köpet? Ungefär som ett virkmönster som följde med gratis när man köpte en tidning?”

Paret tvingas stjäla till sig kyssar och sex. Den misstänksamma mamman bevakar, i vetskapen att dottern tidigare gjort skandal med förhållandet med Christine. Något livsavgörande sker, något som får romanen att vetta åt det melodramatiska hållet. Något liknande skedde med Waters förra roman, den nästan lika ambitiösa Främlingen i huset. Men jag tycker Hyresgästerna är bättre, inte lika stillastående.

Tricket är att en bekant historia ska klara av att bli spännande, trots att vi känner igen så många av inslagen. Intrigen i sig känns ju igen från alla film noir i kölvattnet av Postmannen ringer alltid två gånger (på 80-talet hette de ”erotiska thrillers”). Waters bidrag rör sig kring samhällskritiken, där hon med emfas visar orättvisorna som följde efter kriget. Frances rödfnasiga knogar blir en indikation på det slaveri hon dömts till, på grund av faderns slöseri. Klasskillnaderna visas också hela tiden, och hur lätt klass kopplas bort från pengar genom den arrogans som öppet kan visas mot den som inte lärt sig koderna. När persongalleriet utsträcks till släkten får vi flera vittnesmål på denna arrogans.

Romanen visar också vad som händer med din tillit när du går bakom ryggen på andra, och måste lita på andra som gör likadant. Det är en stor förtjänst hos den här romanen att den inbjuder dig som läsare att dela huvudpersonens skepsis, och därför ska jag inte avslöja mer om vad som händer och hur det går, bara att det är värt att ge sig in i den labyrint av osäkerhet som här finns planterad av den skickliga författaren.

Fortsättning följer inte, Per-Eric Söder


Om Bruno K. Öijer var outsidern som klev in i centrum har de forna vapendragarna från 70-talets stencilpoesi Eric Fylkeson och Per-Eric Söder hållit sig kvar i periferin. Då och då glimtar de till med sina nödvändiga påminnelser om att vi behöver även de svarta stjärnorna.

Vesuvius har inte slocknat, utan befinner sig bara på sparlåga, och det är bra så. Per-Eric Söder ger nu på förlaget Orosdi-Back ut sin elfte bok, Fortsättning följer inte. Det är en ominös titel på en tredelad bok, där den första saknar rubrik, och följs av parentetiska versaler som ”(KÄRLEKENS HELVETE)” och ”(SLUTPUNKT LIVET).” Är den dubbelt utskrivna punkten då författarskapets slutpunkt? Det kan diskuteras. Liksom den möjligen smått tonårsaktiga formuleringen om kärlekens helvete.


Men att läsa och skriva håller dig ung, och då menar jag inte på något infantilt vis ett ungdomsideal, utan mer en fråga om att förbli öppen och nyfiken inför nya intryck. Om du läser utsätter du dig för just detta, saker som utmanar ditt sätt att tänka. Så förstår jag Söders ungdomliga engagemang, att det är den oreaktionära pojken som skriver hans dikt. Som i raden: ”Jag är en pojke / med andhämtning av drömmar”. Det kan tyckas som att Öijer redan har skrivit den raden, men som så ofta handlar det väl mer om gemensamma referensramar, att de två kommer från samma ställe. Ibland blir ju också Öijer besvärande osjälvständig.

Det tycks mig också som att det då, på 70-talet, fortfarande fanns visioner. En tro på att samhället kunde förändras. Till det bättre, att man såg bristerna men ville göra något. Nu ser vi uselheten, men orkar inte tro på att det är lönt att bry sig. Jag generaliserar: det finns visst några som orkar, några som utgör undantagen, och heder åt dem, men i stora drag råder en idiotins förnöjsamhet. Den här resignationen kunde må bra av mer storslagna idéer, av mer gränsöverskridande.

I Söders dikt rör sig en fantom, en dödsgestalt som ger dikterna en anstrykning av morbid mortalitet. Dikterna ges en stark kontur, med ett inkluderande tilltal som gör dem uppfordrande – ja, påträngande, på något vis. Dödens närvaro är påtaglig.

Liksom titelns dystra prognos anger sitt tolkningsförslag: det finns ingen fortsättning. Det här livet är allt vi har, vad som väntar oss är utplåningen. Det finns inget efter döden. Här bildas en madrigal som sjunger sin refräng: ”Memento Mori! Nevermore! Love Will Tear Us Apart!” För kärleken och sexualiteten behandlas, och även den saknar fortsättning:
”Hela tiden
på gränsen mellan
decennier, sekler
och själv gränsen
mellan
det skrämmande
och det skrämda”.

Det liknar långdikt, dessa starka utsagor som visar hur effektivt Söder sysslar med det definitiva. Det elegiska intrycket förstärks av hur världen successivt avförtrollas, som om vi ser konsekvenserna av ett språk som kollrat bort sin utövare. Det må vara att livet upphör, men språket fortsätter. Därför förnekar jag titelns negation, och kan inte låta bli att utläsa det som ett ”Fortsättning följer”.

13 apr. 2015

Dikter från New York, Boel Schenlær


Resedikter är ingen genre jag gärna uppsöker. Med få undantag tycker jag att poetens blick sällan lyfter sig från turistens, och inte ens Tomas Tranströmer kommer väl undan att ha skrivit ganska platta vykort från sina otaliga resor. (Ja, ”Romanska bågar” är en överskattad dikt.)

Nu ska genast sägas att Boel Schenlærs nya bok på PS. Förlag, Dikter från New York, inte är renodlad resedikt, åtminstone inte enbart. Jag har läst ett par av hennes senaste böcker, och har gillat delar av dem, ett intryck som består efter denna, som alltså gör något mer än den gängse resedikten, i sitt sökande efter ett mer ambitiöst uttryck.


Nu tar det i princip halva boken innan hon åker till New York, till att börja med. (Hälften av denna i rättvisans namn korta bok på knappt 60 sidor). Utanförskapet inpräntas. Hjältarnas parad tar vid, och det är många namn som ska nämnas. Schenlær läser och beundrar, men hon kan också kritisera poesin inifrån, liksom den likriktning bland de offentliga åsikterna, som får henne att tänka på 80-talets vattensängar: där någon rör sig följer de andra med. Det är en dråplig bild, och sann? Förmodligen.

Den 60-talsnostalgi som märks här kan ge ett lite mossigt intryck, och det är svårt att låta bli att himla med ögonen när rutten ställs mot, yes, Chelsea Hotel. Det lästa finns investerat i Schenlærs språk. Rastlösheten får henne att trampa vidare, här ska inte nostalgin få fotfäste: ”När jag var tio år gav min mamma / mig sina avlagda löparskor, ett par / röda spikskor och jag sprang som en / komet över en brusten stjärnhimmel.”

Den resande förundras över att maten är billigare i USA än i Sverige, ett typiskt exempel på vykortspoesi. Det är ju lätt att bli charmad av den här spontaniteten utomlands; med distansen ökar intoleransen mot allt svenskt tråkigt och mellanmjölksaktigt. Å andra sidan, hur kul är det om grannen, 85 år gammal, nödvändigtvis ska ut och dansa på gatorna varje natt, som kan ske när du råkar vara i någon italiensk håla och tycker det är charmigt med gubben som dansar fast klockan passerat midnatt? Men orka bry sig om det här gamla gnället på det svenska.

Kritik mot den förljugna poesiscenen luftas. Dagstidningarnas ointresse inför kultur. Är det avund, för att Schenlær känner sig marginaliserad? Men alla som sysslar med kultur är ju marginaliserade, alla utom Klas Östergren. Alla vill se sig som det där stora undantaget. Några dikter berör det gamla temat om att skriva dikter, en metapoesi som kan likna de projekt Kristian Lundberg bedrivit i många av sina böcker. Men precis innan bitterheten tar över vänder Schenlær på en penny, och en biografisk ömhet öppnar upp när hon tänker på sin väninna Anita: ”Efter min fallolycka / för sexton år sedan ville hon inte / längre vara min vän. Jag borde lyda / Norbert Elias råd om att plocka ut taggen.” Där finns något större, något rikare, som bara ibland gläntas mot i den här samlingen. 

Schenlær vill åstadkomma förändring. Hon vill ta plats. Jag tycker det är lite Walt Whitman över det, och det är kanske orättvist. Det som räddar den här boken är att det finns självdistans, även om det dröjer tills den plockas fram. Här kan också anas en outtalad vilja att förnya genren resedikter, genom att intrycken blandas med mer generella diskussioner. Man kan också läsa den som en pendang till i första hand hennes förra bok Jag drömmer om blod, där hon åkte till Agadir.  

12 apr. 2015

Provins


I går hade Johan Croneman en fin sportkrönika i DN, där han ondgjorde sig över storstadskoncentrationen i Allsvenskan, där matcher mellan lagen från Stockholm, Göteborg och Malmö alltid får mer uppmärksamhet än när småstädernas lag spelar. Rättfärdigad kritik, visst – men sedan skjuter han sig själv i foten när han skriver om hur tråkig finalserien i ishockey är, där Skellefteå möter Växjö.

Det är möjligt att ishockeyns Stockholmslag gått kräftgång de senaste åren, men på mindre orter är ishockeyn ofta större än den i storstaden så omhuldade fotbollsallsvenskan. Här i Jönköping drar HV 71 alltid 7000 åskådare till sina 27-28 hemmamatcher per år. Och medan fotbollens högsta serie har tappat i spelkvalitet har ishockeyns högsta dito blivit bättre. Tack vare landsbygdslaget Skellefteå, som vinner inte för att man spelar destruktiv gnethockey utan för att man spelar positiv anfallshockey som är en fröjd att se även för den som liksom mig är född i Umeå. 


Detta om synen på Norrland, och jag tar med mig Cronemans typiska arrogans in i läsningen av Provins nr 1./2015. Provins har funnits sedan 50-talet, och sedan tidigt 80-tal utkommer den regelbundet. Men nu kan det vara slut med det, efter alliansens utlysta minskning av bidraget till kulturtidskrifter, en hållning som sedermera blivit en gnutta mer generös, men man ser ut att fortsätta leva på lånad tid. Pernilla Berglund och Helena Fagertun är de nytillträdda redaktörerna.

Vad är det norrländska? Så brukade frågan lyda när Provins hade provisoriska chefredaktörer, och en kan tycka att det borde ha gått att ge svar på den frågan en gång för alla. Här nämner Elisabeth Rynell att Sara Lidman hade alla böcker som hade översatts av Flannery O’Connor. Ett nummer av tidskriften från förra året hade O’Connors essä ”Den katolske författaren i den protestantiska södern”, men varför den slarviga tidsreferensen ”på 50- eller 60-talet”, när hon föreläste där 1963?

Det finns helt klart ett släktskap mellan flera norrländska författare och Flannery O’Connor, som också verkade i provinsen. Nu menar jag alltså inte endast Sara Lidman, utan kanske i ännu högre grad Torgny Lindgren. Men också Ida Linde, tycker jag, som kanske har skrivit den bästa Västerbottensromanen på senare år, Norrut åker man för att dö. 

Men det finns åtskilliga utsökta norrlandsförfattare, tillräckligt många för att södra Sverige har all anledning att bittert avundas oss norrlänningar. Några av dem bidrar i detta nummer av Provins, till exempel dikter av Tove Mörkberg, och Mattias Alkberg, med det som skulle bli sista numret av hans anarkistiska tidskrift Butter. VK:s kulturredaktör Sara Meidell skriver också kärleksfullt om symbiosen mellan dagstidningen och kulturtidskriften, och det är lätt att instämma i hennes hyllning av kulturtidskriften i sig. Dit alltså Provins hör, en tidskrift jag läste flitigt på 90-talet när jag bodde i Umeå.

(Jag var också en av dem som skickade dikter dit, men dåvarande redaktören Gunnar Balgård var inte imponerad. Han tog sig ändå tid att läsa, och skrev ett omdöme som jag fortfarande minns – ordagrant – och det är lite kul att han i en intervju här nämner just att han brukade skriva sådana kommentarer. I rättvisans namn var hans kommentarer om mina dikter rättvisa, för de var verkligen usla.)

Nä, jag tror inte att det här blir det sista numret. Det vore trist, alldeles för trist. Bland annat därför att det är nu det händer, så som Vi läser visade i förra numret med Therese Erikssons genomgång av nya Västerbottensförfattare. Det är nu Norrland är som mest vitalt, och det borde därmed finnas en tidskrift som fångar det när det händer, en tidskrift som vågar vara kaxig i sitt tilltal, men också respektfull och förtrogen och initierad. Ungefär som det ser ut nu, alltså.

I detta till stora delar tillbakablickande nummer. Att titta tillbaka kan vara förödande, men också nödvändigt. Det kan finnas saker där som är värda att ta till vara, saker som kan inspirera och influera. Det är klart att det finns en historia, att vi ska vårda de med all rätt vördade, men också vara uppmärksamma på att det pågår saker i nuet som är spännande i sig, och inte enbart som jämförelsematerial med de gamla berättarna.

11 apr. 2015

This is a sick bag song


Omkring millennieskiftet blev rockstjärnan Nick Cave drogfri. Han skaffade ett kontor dit han går varje dag för att skriva, och medan en del svenska recensenter fortfarande tycker att han var bättre när han arbetade med heroinsprutan inkörd i armvecket tycker jag att hans arbete under 2000-talet överträffar allt han gjorde som drogberoende. Exempel: filmmanus till bland annat The Proposition och Lawless, romanen Bunny Munros död, och som musiker inte minst mästerverket ”Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus”. 

Nu har Cave samlat sina intryck från en turné i USA och Kanada sommaren 2014, som tog honom och bandet The Bad Seeds till tjugotvå städer. The Sick Bag Song är skriven på flygplanens spypåsar.


Det är en sjuk idé, och kunde i förstone låta som en parodi. Efter att ha tagit del av resultatet blir jag påmind om när han själv sjöng i låten ”Far From Me” om ”the line from the ridiculous to the sublime”. Det som ter sig vansinnigt blir plötsligt smått briljant, och jag läser boken som en logisk uppföljning till förra årets dokumentär om honom, 20,000 Days on Earth. Även den ägnade sig åt att röra sig mellan ytterligheterna sanning och lögn.

I The Sick Bag Song är det lögnerna eller halvsanningarna som gör störst intryck. Som den dödssjuka hondrake han plockar upp i Edmonton, Kanada, och stoppar in i sin jacka och tar med till hotellrummet. Genom projektet löper en påminnelse om fantasins värde, att boken blir ett försvarstal för den kreativa fantasin. Låt dem inte inbilla dig att det inte finns monster, vädjar Cave med emfas.      

Mer än att bli enbart en registrering av turnélivet binds förloppet ihop av hur Cave som tolvårig pojke stod vid en järnvägsbro, drabbad av dödshotande svindel. Den svindeln är vad som skulle ge honom knuffen ut mot livet som konstnär, anar man. Det sker med hjälp av en ängel som viskar sitt meddelande: ”You must take the first step alone”. Som vuxen fortsätter Cave utmana sig själv med olika projekt.

I hans värld samsas änglar med muser, Bibeln med bluesen, Elvis Presley med Emily Dickinson. Lika vanvördigt som kärleksfullt stoppar han ned sina idoler i spypåsen, där Bryan Ferry hukar sida vid sida med Philip Larkin. När han läser en diktsamling av Patti Smith tycker han att det är så bra att han lyfter upp henne i flätorna och stoppar ned henne i spypåsen, där hon tumlar runt med Gertrude Stein.

Spypåsen ges också en bildlig koppling till den vindpåse den irrande Odysseus gavs av vindguden Aeolus i Odysséen. (Caves låt ”More News from Nowhere” från 2008 är förresten en modern variant av Homeros antika epos.) Då får artisten Cave medvind i sin turné, då han har muserna och Johnny Cash som blåser mot hans rygg. Tyvärr vägrar hustrun Penelope i Brighton svara i telefonen när han försöker ringa, eller Susie Bick som hon heter. 


I den identitetskris som rockmusiken befinner sig i just nu, i den fördumningsprocess som har pågått alldeles för länge, så blir Nick Cave ett ideal med sin förmåga att förnya sig konstnärligt hela tiden. Ett kritiskt öga kan uppfatta klichéer i den här boken, men det fanns också i poeten Bruno K. Öijers senaste bok Och natten viskade Annabel Lee. Även Öijer förde diskussioner med sina idoler i bokens långa slutdikt, om än på ett café och inte i en spypåse.

Klichéer kan ändå övervinnas. Med frenesi, och med humor, och det är gott om sådant i Caves bok. I en scen står han framför en badrumsspegel och beklagar tidens förfall. Han färgar håret svart för att det ska likna korpens vinge (kliché!). Men så öppnas klichéerna upp för en avväpnande bild: ”I reposition my face so that I stop looking / Like Kim Jong-un and start looking more like Johnny Cash”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/4 2015)

Looka yonder! Looka yonder! Looka yonder!

Nick Caves tio bästa låtar.

9 apr. 2015

Linjen, Elise Karlsson


Elise Karlsson har skrivit ett reportage om arbetsplatsen i skönlitterär form. Det är uppfriskande utfört och med en humor som biter sig fast.

Bland kontor med höj- och sänkbara skrivbord, power points och after work, post-it-lappar, bland mellanchefer och vikarier, där utspelar sig Elise Karlssons nya roman Linjen. Huvudpersonen Emma söker sig till olika anställningar, riskerar att hamna utanför den nödvändiga försörjningen, med räkningar som hopar sig.


Med mild ironi låter Karlsson Emma landa på ett förlag som ger ut självhjälpsböcker. Vi har att göra med någon som mest vill komma bort från skeendet, från det aktiva livet. Hon flirtar med en man, ligger med en annan, men verkar inte veta så mycket vad hon vill att det ska leda till.

I de absurda situationer som utspelar sig finna en smått kafkaartad premiss. Jo, det är litterärt skildrat, med allusioner till Kafka, liksom till T.S. Eliot, Sylvia Plath, Kerstin Thorvall, Tove Jansson, men poängen är vad Karlsson så gör med dessa insmugna referenser. Det finns en brutalitet i språket, i den registrerande stilen, som liknar en rapport. Det är utfört med kylig exakthet. Allusionerna blir en reva in mot ett litterärt förhållningssätt, utan att därför göra sig beroende av det, utan mer visa kontrasten och betona skillnaden än att eka av det redan skrivna. 

Det är också frågan om att skapa romanfigurer som lever på riktigt. Trots eller tack vare det kyliga distanserade tonfallet, som stundtals liknar en essä om arbetslivet mer än skönlitteratur, kommer vi riktigt nära Emma och hennes våndor. Karlsson får ihop de två spåren, fiktionen och reportaget. 

Konkurrensen på kontoret är också träffsäkert infångad, med egenheterna och idiosynkrasierna intakta. Linjen framåt för dig bort, från dig själv. Att arbete är att mista din identitet, antyds det, kanske rentav mista din själ. Även om här saknas förlösning är huvudpersonen på väg mot något som kan hota hennes förankring i verkligheten. Allt mer håller tillvaron på att glida in i ett tappat fotfäste, när hon närmar sig toalettkaklet, glasrutorna, taktilt, för att känna, smaka – på verkligheten. 

Under romanens gång sker inget dramatiskt, även om det finns antydningar att något är på väg att hända. Skvallret, intrigerna, uppviglingen, allt det kan påminna om samspelet mellan människor i den större världen utanför kontoret, utanför arbetsvärlden. Lika allegoriskt som Jonas Karlssons debutroman God jul från förra vintern, men Elise Karlsson skriver dovare, där det är mindre tydligt vad det är som pågår. Men båda Karlssons skriver med slagrutan mot en humor av det svart absurda slaget.

Därför är det här också något befriande, genom att peka ut ett nytt sätt att skriva. Där det saknas igenkänning. Elise Karlsson har tidigare gett ut två övertygande korta romaner på Modernista, böcker som väckt alldeles för lite uppmärksamhet i förhållande till hur löftesrika de var. Det här är helt klart ett steg mot ytterligare en annan riktning, mot en ny sorts litteratur.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/4 2015)

8 apr. 2015

Inte gå under, Malin Hedin


Malin Hedins berättelse från skolan visar vad som händer när en lärare engagerar sig i en elev. Det är en lovvärd skildring som tyvärr sönderfaller i två delar, och borde ha valt sida mellan fiktion och skoldebatt.

Den unga nyexaminerade läraren Mirjam får en tjänst som gymnasielärare på en friskola. Snabbt blir hon varse att det inte är mycket som fungerar på skolan. Ägarna drar öronen åt sig inför allt som kostar, och bibliotek, speciallärare och kuratorer är sådant man helst inte ska nämna. Personalomsättningen är hög. Nedläggningshoten duggar tätt. Cheferna hukar i skymundan.


Dessutom hamnar Mirjam i en konflikt med de andra på skolan när hon uppmärksammar en elev som flytt från Irak, Azad, som har svårt att ta sig an undervisningen. När hon engagerar sig i honom får hon veta att pappan misshandlar honom svårt. Hon ger honom skydd i sin lägenhet, något som hon givetvis vet är en grogrund för skvaller.

Malin Hedins roman Inte gå under ger sig in i en diskussion kring vad vi ska göra för att hjälpa vår nästa. När Mirjam var barn såg hon en grannpojke drunkna på isen utan att ropa på hjälp – ett ögonblick som traumatiserat henne, helt uppenbart.

Men det är synd om henne på flera plan. Hon har blivit sviken av sin kille, något som blev den utlösande faktorn till att hon sökte tjänsten som lärare. Hennes bror är paranoid. Själv antyds det att hon äter medicin av något slag. Hon sover dåligt på nätterna, och har också problem med sin pedagogik. Hon skäller ut en av de bråkiga klasserna, men ber om ursäkt efteråt. 

Hedins stil är försynt, möjligen som en eftergift till den försynta Mirjam. Det är så klart en sympatisk handling hon utför när hon ger pojken beskydd, men det är inte helt utan avigsidor. Hur långt ska en lärares engagemang sträcka sig? I tv-serien Klass 9A som gick 2008 ryckte några lärare in för att putsa till betygen i en högstadieklass. Jag minns att en tjej som hade trasslig ekonomi fick en elbas av en musiklärare, och att de andra inkallade lärarna gärna ställde upp och hämtade de skoltrötta eleverna till lektionerna.

Något ditåt ägnar sig alltså Mirjam åt, och det är lika lätt att beundra som att kritisera. Tyvärr är det lite för mycket återblickar, lite för mycket upprepning också, som hindrar historien från att gripa tag i mig som läsare.

Omslaget har skrivit romanens titel med krita på en svart tavla, något som indikerar 70-tal, medan Mirjam också använder 90-talsgrunkan Overhead-apparaten. Annars är den starkt förankrad i nutiden, i sin iver att fästa uppmärksamheten på friskoleproblematiken.

Inte för att någon lösning väl egentligen föreslås. Hedin får svårt att få ihop de två olika spåren, alltså dels den strukturella kritiken kring friskolorna och dels den personliga berättelsen om läraren Mirjam. Romanen skulle kanske ha klarat sig bättre som antingen mer renodlad skönlitteratur eller som ett inlägg i skoldebatten. Nu blir det ett halvdant intryck av båda inslagen, med Mirjam som förblir en platt figur och kritiken mot friskolorna tämligen uddlös.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/5 2015)

7 apr. 2015

Röd doc>, Anne Carson


Med sina finurliga böcker håller Anne Carson på att rita om hela den litterära kartan. Dåtid och nutid och framtid samsas i hennes geniala projekt, som är lika lärt som lättläst.

Ordet geni är verkligen missbrukat i vår tid, men jag kan inte föreställa mig någon levande författare som i högre grad uppfyller och rentav överskrider dess kriterier än den kanadensiska poeten Anne Carson. Med Röd självbiografi introducerades hon för svenska läsare 2009. Hon blandar i sina böcker friskt mellan essän, poesin, dramat, och är också känd för sina egensinniga översättningar eller snarare bearbetningar av grekiska tragedier.


Med Röd doc> återstiftar vi bekantskap med monstret Geryon från Röd självbiografi, fast han nu enbart heter G. Persongalleriet är krigsveteranen Sad But Great, konstnären Ida, oraklet 4NO och den eteriske Io. G färdas i en lyrisk road movie genom landskap som bara är vagt bekanta från sinnevärlden, från sinnessjukhus till isgrottor där fladdermössen hänger på rad. 

Den bevingade G, tidigare känd från fragmentariska dikter av Stesichorus (samtida med Sapfo), har nu vuxit upp. Han är tragisk i ordets gamla bemärkelse, men samtidigt självupptagen gnällspik. Vilse och övergiven, och hela berättelsen kretsar kring tidens gång, hur livet rinner mellan hans fingrar. Carson, som skrev en liten bok om Proust i somras, refererar mer än gärna till dennes På spaning efter den tid som flytt. Berättelsen om G och älskaren Sad är solkig och sjaskig, och visar hur myten tar plats i verkligheten. Där och då blir romanen/dikten om dem motsatsen till verklighetsflykt.

Som vanligt har Mara Lee översatt. Jag är full av beundran inför hur hon oftast lyckas ge Carsons mångsidiga språk lämpliga svenska motsvarigheter. Undantaget är när hon av någon anledning låter originalets utdrag ur den påhittade låten ”Soulmate” speglas av Lill Lindfors klassiska ”Du är den ende”, dessutom felstavat till ”Du är den enda”.

Det mesta fungerar ändå förträffligt. Ta bara det här stycket, när G vakar vid sin mors dödsbädd: ”Och skälet till att han inte kan uthärda att hon dör är inte förlusten av henne (vilket är framtiden) utan för att när hon dör placeras båda två (nu) i denna gemensamma nakenhet som är oförlåtlig. De kan inte förlåta. Han vänder sig bort. Denna vrålande luft i hans armar. Hon är fri nu.”

Carson, professor i antikens litteratur, har en unik förmåga att förmedla lärdomen med tillgänglighet. Hon hittar oväntade kopplingar mellan dåtid och nutid, blåser bort allt avstånd och visar med sina anknytningspunkter den häpnad som infinner sig när framtiden infinner sig. Så tolkar jag den pil som ledsagar titelns ”doc”, som en blinkande markör som manar till fortsättning, som visar att tiden inte slutar.  

Hon gör också den gamla litteraturen levande och angelägen, och jag kan inte tänka mig något bättre argument för unga människor att skippa sina planer på att plugga ekonomi eller något annat som är populärt för stunden. Läs klassiska språk i stället, så tillåts du nudda den salighet Carson förmedlar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/4 2015)

Dagbok 1924-1994, Olav H. Hauge


Sextonåringen Olav H. Hauge började skriva dagbok, en syssla han skulle ägna sig åt de närmsta 70 åren. När han dog samlade änkan Bodil Cappelen ihop de 84 böckerna i fem nätta norska volymer på 3 700 sidor. Nu har hon gjort ett urval till en svensk utgåva på Molin & Sorgenfrei, en förbannat snygg och användbar utgåva komplett med register där Lars Molin har översatt och skrivit ett föredömligt koncist efterord. 

Hauge är norsk poet som skrev lika tillgängligt som han bodde otillgängligt, som äppelodlare. Möjligen är han underskattad. Precis före jul utkom hans sista diktsamling på svenska, Gängelstrån. Jag tyckte om den, men var ändå långt ifrån beredd på den upplevelse det skulle bli att läsa den här dagboken.


Som jag läser på ett tåg, och typiskt nog bölar jag som ett barn flera gånger. Omkring mig sitter en grupp inbilska män och pratar om business class-resor och golf och annat man ska unna sig – deras kvinnliga sällskap har somnat, troligen mansplainad till sömns. Och det är en sådan närhet till Hauge, till hans ord, en närhet jag omöjligen kan uppleva hos de jämnåriga männen omkring mig när de utgjuter sig om sina futtiga liv.

För mellan dessa bokpärmar ryms den sanna rikedomen.

Ofta refererar Hauge till Vilhelm Ekelund, som han utan att darra på manschetten kallar Nordens störste författare. Sådant ska man väl inte säga, egentligen, men äsch, det här är ju en dagbok, och Hauge påpekar ibland att han inte tänker sig någon läsare. Samtidigt glömmer han bort sig en och annan gång, tilltalar ett ”du”, så vem vet vad han tänkte sig. Jag tror ingen skriver helt privat: det finns alltid en läsare där. Emily Dickinson, som Hauge också uttalar sig om med största beundran, skrev för sin egen skull, visst, men lika väl som hennes jag är starkt är ett du närvarande i dikterna, och det är ju det som gör dem till mer dialog än monolog.

Så den som har läst Ekelund känner igen en del av Hauges tankar, för de tillhör samma krets, och även här är det nära till österländsk mysticism, till Thoreau och Emerson, och även till Nietzsche, som Hauge bara motvilligt kan fördra.

Två av dagbokens huvudämnen är läsning och vistelserna på psykiatrisk klinik, som Hauge skriver osentimentalt om. Molin visar att dessa perioder sammanföll med publiceringarna av hans böcker. Samma förhållande gäller för Virginia Woolf, att det var som att böckerna tog av deras psykiska krafter i lika hög grad som de stimulerade dem; jag tror ingen av dem skulle ha nått lika långt i sitt skrivande utan sin respektive galenskap. Åtminstone skriver Hauge befriande om sin sjukdom: klarsynt och utan koketterande. För det är klarheten och sundheten som blir det bestående intrycket.

Han har nära till både det ljusa och det mörka. Eller: den befinner sig på två plan samtidigt, och tilltalet är lika mycket distanserat som intimt. Ett tredje plan är naturen, hans impressionistiska intryck, och om äpplena och om potatisen. Han går till strids mot själva tillvaron, och där finns något förebildligt.

Mest läser jag boken som en stillsam plädering för värdet i att umgås med litteraturen. Hauge läser mycket, och det roliga är att han gör det utan att ängslas eller göra sig till. Hans omdömen är ärliga, rakt på sak och ofta klarar han av att sammanfatta och levandegöra en bok med några få meningar. Han går i dialog med författarna, som behandlas ömsom respektlöst och ömsom respektfullt.

Är läsning då enbart eskapism? Det kan tyckas så för den här mannen, som lever så avskilt, om än han relativt ofta får besök av engelsmän och amerikaner, påfallande ofta belästa nog för att de ska kunna konversera om någon av hans favoritförfattare. Det är en läsning som resulterar i skrivandet av en poetik. För det är inte namedropping han uteslutande ägnar sig åt, då han har saker att säga om det han läser. Som Hamsun, som fortfarande är omtvistad i Norge (se de senaste numren av Vagant: i senaste skriver Sigrid Combüchen om honom). Han läser inifrån. Därifrån förmedlar han böckernas viktigaste egenskaper, och han läser just böcker och inte författare. Tro mig, som läser så vansinnigt många elevuppsatser varje år, att det är sällsynt med denna förmåga att visa att det lästa har gjort intryck. Han skriver komprimerat, efter att ha tagit intryck av japansk och kinesisk poesi.

Ett självmedvetet drag vilar ibland över det skrivna, och den litterära dagboken är en egen genre. När han passerar de femtio börjar han minnas barndomen, och när han passerar de sextio blir han plötsligt uppvaktad av två kvinnor som båda är cirka tjugo år yngre. Den ena ratas, men han gifter sig med Bodil, efter att först ha växlat otaliga långa brev med dem, och då är det som om verkligheten plötsligt väller in över honom. Med förvåning upptäcker han att det var roligt med kärleksbrev. Genom hela livscykeln umgås han med självföraktet.

Först 1937 talar han om sin galenskap, och då på engelska. Drygt tjugo år senare skriver han om vistelser på Valen, om kränkande behandling som han dock verkar ha lyckats undkomma för egen del men ser hur den påverkar medpatienterna. Hans sjukdomsinsikt är också den sällsynt, när han talar om den andre mannen inom sig: ”Det är han som tar till orda. Det är synd att han ska vara så vild.” Men han lär sig leva med sjukdomen.

Mörkt, men ofta är det också roligt, i dessa vassa aforismer. Hans jämförelser är dråpliga, oväntade, och visar på oanade samband (han kopplar exempelvis Emily Brontës Svindlande höjder till Kafka). Hauge är klok, genomskådande. Som när han skriver om författares självhävdelsebehov, att de är släkt med barnen: ”En har varit i Amerika, en annan i Kina, en har arbetat i gruva, varit sjöman, soldat; en kan latin och grekiska, en annan franska och spanska; en har studerat den senaste psykologin, en har varit i Oxford; en annan har varit skogvaktare.”  

Det är svårt att återge vad det är som händer när man läser. Jag gråter, som sagt, för att han skriver bra, ja, men mest för att jag kommer på mig med att tycka att han har ju rätt. Så bra att jag kommer att tänka på Fernando Pessoas Orons bok. Det här är en bok av det slaget, av den kvaliteten. En bok inte bara av en unik författare, utan av en unik människa. En genuint omärkvärdig bok, som troligen ändå kommer att förbli det bästa jag läser i år.