att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 okt 2014

Alkemistens dotter, Carl-Michael Edenborg


Rebis föds 1781. Det är en besvärlig födsel, och modern klarar sig inte. Inte helt ovanligt, då detsamma hände när Mary Shelley föddes även hon mot slutet av detta århundrade. När Rebis är tretton dör fadern, och hon blir föräldralös, och fri. Fri vill säga att utföra det uppdrag fadern lagt på hennes axlar: att utplåna mänskligheten och rentav världsalltet, och i förlängningen döda Döden. Det ska ske med hjälp av alkemin, i vars lära hon gått sedan barnsben, och vars visa sten ska visa sig ha dessa destruktiva egenskaper.

Det är intrigen i Carl-Michael Edenborgs andra roman, Alkemistens dotter. Den har en nästan osannolikt hemsk premiss, och man tvingas gång på gång lugna de upprörda nerverna med att det ju bara är fiktion, en poetisk fantasi lika mycket som ett nihilistiskt tankeexperiment.

Liksom i föregångaren Mitt grymma öde, romanen om Händel, blir du som läsare kapad av en berättarröst som trivs med att gå för långt, som snarare än överskrider gränser överrusar dem i sin iver att springa till överdrift. Det är en smaksak om det då blir underhållande, eller bara för underhållande. Det finns i själva utförandet en pigghet som åtminstone jag finner smått oanständigt oemotståndlig. Samtidigt hotar romanen att kantra av alla infallsrika upptåg, att den kan uppfattas som spretig. Dock måste framhållas att den berättas något mer återhållsamt än förra romanen, som om Edenborg här tuktar sitt mest ivriga flöde,  som om han litar på att berättelsen i sig ska vara tillräcklig. Och det är den.

Rebis indoktrineras i ondska, på sant klassiskt uppochnedvänt maner, med motsatta värden. Det sker med hjälp av en udda men konstruktiv pedagogik: ”Endast misstaget och missförståndet leder till vetande”, hävdar lärarfadern, som också förordar visdom före kunskap. Lärarläsaren antecknar flitigt … Gud ersätts av något som heter ”den Oformliga”. För att göra Rebis härdad måste allt som strävar mot godhet förintas, då allt ska tjäna ett lägre syfte.

Edenborg utnyttjar den historiska romanens gynnsamma läge, och det måste sägas att sällan har väl apokalypsen förtäljts med sådan fräck friskhet. Ett litet problem med intrigen är väl att vi läser boken drygt två hundra år efteråt, och vet på förhand att Rebis måste ha misslyckats med sitt uppsåt – vari består då spänningen? Å andra sidan verkar syftet främst ha varit att förmedla den sinistra atmosfären, och det är något som lyckas förträffligt.

Det är en skamlös pastisch, även om det med viss rätt kan hävdas att all litteratur i någon mån är pastisch, att det inte går att skriva originellt. Joyce försökte, två gånger, med halvdant resultat. Edenborgs pastisch är en äventyrsroman, en pikaresk av ond natur, med inslag av crossdressing, ockultism, avrättningar, ultravåld, samt långa filosofiska diskussioner. När Rebis, som i romanen reser ned till Paris och Berlin i sin jakt på kunskap – förlåt, visdom – hamnar i Greifswald träffar hon pratkvarnen Thorild, som gör ett kanske lite för långt gästspel, där skräckromanen övergår i fars. Hans svada får mig att tänka på en nutida svensk offentlig författarkollega, även om den typen av anakronismer kan vara oavsiktliga.

Kanske det är ett större berättartekniskt problem att Rebis hotar att bli för instrumentell, en målstyrd robot. Utan att avslöja för mycket av intrigen kan sägas att hon utvecklas i olika riktningar, i takt med att hennes inlärda värderingar möter motstånd i form av nya karaktärer av färgstarkt slag. Rebis fördjupas verkligen, utifrån aspekten att den ondska hon lärt sig genomskåda inte är heltäckande. Jo, uselheten firar triumfer överallt, men liksom henne kan vi någon gång se exempel på motsatsen. Och så djuren: vari ligger deras skuld i den djävliga världen?

Några tidsskildringar från Stockholm, som Rebis upplever som barn, givetvis med Bellman i en liten biroll, ger ett ohyggligt intryck: ”Stockholm var en vägg av vansinne. Vi kastades omedelbart in i ett virrvarr, ett kaos, en häxvirvel, en blodstorm av människor, varor, djur, ljud, vätskor.” Ofta fungerar det teatraliska anslaget. Du inbjuds att närvara när hemskheterna planeras och föds, och det är just en närvarokänsla som förmedlas. 

Filosofins berömda formel att det tredje inte är givet på förhand (tertium non datur) kan tillämpas även på Edenborgs roman, som då i sig illustrerar sin alkemistiska tanke. Här finns så mycket dödsfödande att det ibland svindlar, men det är förstås meningen att det ska bli så här oroligt och så här livsföraktande. Rebis är en trotsare, och nog finns det från Edenborgs sida en fullständig lojalitet och kärlek investerad i porträttet av henne. Och nog blir man som läsare nästan lika förtjust, känner hur sympatin för det onda ökar, och vill henne och hennes projekt så väl, ända fram till den oväntade sista meningen.

29 okt 2014

Liksveperskans son och andra berättelser, Sekel Nordenstrand


Snart är det Halloween. Jag grabbar tag i en bok med den löftesrika titeln Liksveperskans son, i förhoppningen att det ska vara skräck – inte minst omslaget indikerar något åt det hållet. Inte har jag hört talas om författarnamnet Sekel Nordenstrand heller, men det låter som en pseudonym. Black Island Books är förlaget, och de brukar vara pålitliga.

Men det visar sig vara arbetarlitteratur från första hälften av 1900-talet. Min kvot av detta känns fylld, så jag börjar läsa med visst missmod. Nordenstrand har funnits på riktigt; hans kuriösa namn beror på att han är född exakt 1900 i en riktigt stor familj – mamman födde tjugo barn, och när Sekel liksom seklet var sjuårig pojke dog fadern och lämnade mamman ensam med åtta ungar i hemmet. Som tolvåring fick han slita hund på sågverken i Norrbotten. På ett foto från tidigt 30-tal ser han ut lite som Majakovskij.

De noveller som utgör boken följer författarens biografi. Det är realism så det sjunger om det, dessa nio korta noveller, som egentligen utgör stommen till en planerad roman. Nordenstrand hann i fallande ordning ge ut tre diktsamlingar, två romaner och ett drama. Samt då dessa ofullständiga brottstycken ur en ofullbordad roman. Hans mamma var ackuschörska och liksveperska – en rörelse från liv till död, alltså, på ett sätt som nog var vanligare för cirka hundra år sedan än nu.

I novellerna blir Sekel Gunnar, en pojke som följer timrets väg, finns där jobben finns, vid sågverken utefter vattenvägarna. Arbetsvillkoren skildras osentimentalt, rakt på sak, med lakonismen nära till hands. Anonymiteten på arbetsplatserna skildras utan pjåsk, liksom relationen till döden, som behandlar giriga och generösa med samma likgiltighet. Handlar Norgren, till exempel, dör rik som ett troll, och ska nu svepas av Sekels mamma: ”Nog minns Gunnar den gången han skulle försöka få kritsa ett halvt kilo margarin åt mor. Det var inte Norgrens nej, utan det hånande tonfallet i hans nej, som den gången fick Gunnars kinder att bränna av skammens vanära. Men nu låg Norgren där död och den han hade nekat kredit åt för ett fattigt halvkilo margarin skulle svepa honom och göra honom fin nog för graven. Livet är bra konstigt.”

Gunnar jagar jobb för brödfödan, blir vuxen, kommer till storstaden. I verkligheten fick Nordenstrand en hyggligt positiv recension av Gunnar Ekelöf. Han brevväxlade med Sven Stolpe, vars svärmor han hyrde hus av. Stolpe ville att Sekel skulle måla hans hus och staket och grindstolpe, samt gräva en källare, i väntan på att kunna försörja sig som författare.

Det är ett farligt arbete vid sågarna. Jag minns några äldre i släkten som jobbat vid Olofsfors sågverk, att de saknade fingerstumpar lite här och där, och Gunnar resonerar kring dessa avhuggna kroppsdelar, och där finns en liten spöklik antydan, genom vad vindarna från havet viskar till arbetaren vid sågen.

Liksveperskans son är en tunn liten bok på en bra bit under 100 sidor. Därför är det svårt att fälla ett rättvist omdöme om Nordenstrand som författare. Det är i vilket fall en utgivning som ger mersmak, som får mig att vilja läsa mer av honom. Den som är intresserad av arbetarlitteraturen bör definitivt ägna den sitt intresse.

27 okt 2014

Tiebreak, Álvaro Enrigue


They were conquerors, and for that you want only brute force – nothing to boast of, when you have it, since your strength is just an accident arising from the weakness of others. They grabbed what they could get for the sake of what was to be got. It was just robbery with violence, aggravated murder on a great scale, and men going at it blind – as is very proper for those who tackle a darkness. The conquest of the earth, which mostly means the taking it away from those who have a different complexion or slightly flatter noses than ourselves, is not a pretty thing when you look into it too much.” Joseph Conrad, Heart of Darkness.

Så klarsynt var alltså Conrad redan 1899, när han skrev sin kortroman Heart of Darkness. Ändå kan några svenska tidningskrönikörer inte avhålla sig från att helt nyligen – hösten 2014 – skriva om kolonialismens goda sidor: den spred ju civilisationen, och den är alltid god, även när den sker på bekostnad av våldtäkter och tortyr och systematiska folkmord. Vi fick ju viadukter och fina gator! Ulf Nilsson i Expressen (7/10 2014): ”Den fick bära hundhuvudet för mycket, men den spred civilisationen. Inte på ett perfekt sätt – ingenting i människolivet är perfekt – men ändå.” Johan Hakelius i Aftonbladet (23/10 2014): ”Det han har påstått är att världen, på det stora hela, är bättre till följd av västerländsk kolonialism. Detta – därför att västerländsk kultur hade en civilisatorisk inverkan på många platser.”

Det kan vara en god idé att fråga någon annan hur positiv kolonialismen var, någon med ett mindre eurocentriskt perspektiv. Mexikanske författaren Álvaro Enrigue har ett och annat att säga om hur det gick till när Hérnano Cortes med anhang lade till i Mexiko. Hans besynnerliga roman Tiebreak (Natur & Kultur), översatt av Annakarin Thorburn, är ett vindlande äventyr att läsa, inte minst för det den har att säga om kolonialismens ohyggligheter.

Berättelsen (berättelserna) inleds med en furiös tennismatch mellan konstnären Caravaggio och poeten Quevedo. Två skilda nationer – italienaren mot spanjoren – och två skilda temperament – den mordiske kolerikern mot den bakfulle sangvinikern. Här dricks grappa som sportdryck. Enrigue låter tennisen fungera som en allegori över kampen mellan ont och gott, gestaltat i den boll som studsar över planen, tillverkad av lockarna från det halshuggna huvud som suttit på Anne Boleyns axlar. Vidare därifrån till upptäckaren Hernan Cortés, i full färd att annektera Mexiko.

Kopplingen mellan tennismatchen och halshuggningarna är tydlig också i Caravaggios våldsamma konst – inte minst i den magnifika målningen av bibliska Judith som halshugger Holofernes, en av konsthistoriens mest värdefulla ögonblick. Skildringen av hur Caravaggio löper över torget till bankiren Giustiniani med sin nymålade tavla för att sälja den, och lutar den stora duken mot skospetsarna för att inte jorden ska smutsa ned den, är en fenomenal uppvisning i närvaro, i kontakt med ett förflutet.

Gång på gång kommer Enrigue på sig själv med avvikelser, nya infall, och börjar rentav ifrågasätta vad det är för bok han håller på med. Inte handlar det om tennisens kulturhistoria, påstår han, men då är läsaren bortkollrad rejält, för det är ju precis det åtminstone jag håller på att läsa. Om tillverkningen av bollar, om racketar i konsthistorien, om tennismatcher som urartar, om planens utformning, om reglernas allt mer kuriösa sammansättning.

Varför spelar Caravaggio och Quevedo tennis, och varför följs deras match med sådant intresse? Det är egentligen oväsentligt. Det intressanta är den realism Enrigue väljer att arbeta med, hur han betonar den lönnfete konstnärens svett och smutsiga skjortor och med vilken exakthet fantasins sanningar skruvas över det spända repet mellan de två planhalvorna. Matchen illustrerar våldsmetaforen som ligger i öppen dager i all idrott. Den första tennismatchen spelades i helvetet, får vi bland annat veta i denna lärorika och skruvade bok, där vi raskt förflyttas från den unkna matchen till lika unkna miljöer i den stora världen.

Någon lärd uppvisning är det inte frågan om, även om det finns en hel del lärdom bakom skeendet. Det är inte lättläst heller, någon skröna med berättarglädjen sipprande över en bägare överflödande av mustigheter. Mer läser jag den dunkla romanen som en måttstock över lömska ränkspel och lönndåd i maktens kulisser. Det finns gott om villospår, figurer som förirrar sig och förvirrar: kåta kardinaler och mätta matematiker, hycklande hertigar, horor och tiggare, tatuerare och rövtorkare … Att läsa Tiebreak påminner till viss del om hur det är att se en film av Peter Greenaway – det är inte någon lätt match.

Enrigue jämförs på bokfliken med David Foster Wallace, Jorge Luis Borges och Roberto Bolaño. Bättre kan det förstås inte bli? Enrigue använder sitt material som en språngbräda för de egna spekulationerna, en träffyta där han projicerar sina egna fantasier. Man kan fråga sig, i dessa dagar, vad romanen ska vara bra för: svenska romanförfattare verkar inte vara särskilt upptagna med den frågan, utan tuffar på i upptrampade spår. Enrigue då, är han inte bara en postmodern trollkarl som förvaltar arvet från de nämnda DFW, Borges och Bolaño? Nja, man kan mer se det som att Enrigue vill skriva som Caravaggio målade: ursinnigt, mordiskt, med en realism som döljer sig bakom de mytiska motiven. Det är rätt lyckat utfört ändå, där han speglar sig i Caravaggios våldsamma erotik.

Och som svar till de imbecilla efterföljarna Nilsson/Hakelius säger Enrigue lakoniskt, efter att ha summerat en tillfällig återgång för Cortés erövringsanspråk, att ”det inte betyder att det var de goda som vann; de goda vinner aldrig.” Enrigue skriver i vånda, i sorg över detta faktum, denna universella sanning – de goda vinner aldrig i den här onda världen, vare sig på tennisplanen eller utanför den.

26 okt 2014

Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna, Gatuduvan


I pjäsen Lady Windemere's Fan ges Lord Darlington tillfälle att fälla en av Oscar Wildes mest pregnanta livsvisdomar: ”we are all in the gutter, but some of us are looking at the stars.” Det är mer än troligt att den anonyme poeten bakom pseudonymen tänker på Wilde när han ger sin bok titeln Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna (Fri press).

Att leva i källaren, i mörkret, är vad det handlar om. Att uthärda det jobbiga, att kompensera sitt usla liv med mindre usla drömmar om en fantasifullare tillvaro. Diktjaget blir en Robin Hood när han försöker utjämna de orättvisa strukturerna i samhället. Med makten som ett abstrakt monster, en ogripbar entitet.

Metoden liknar Öijers furiösa vemod, alltså en hopslagning av lika mycket ilska som sorg, vars yttersta konsekvens är att du hamnar på kant med samtiden, blir otidsenlig, någon som äcklas av allt man ser. Världen är falsk och rutten, konstaterar Gatuduvan. I synnerhet Stockholm, som hatas extra friskt, och reduceras till sina fula konsonanter i ett kodat ”sthlm”. Stadskänslan är utpräglad här, med sina pissoarer och sin smuts och sitt hårda tilltal.

Att läsa Gatuduvans korta diktsamling är att bevittna hur något går sönder inför ögonen på en. Förfallet riktar sig lika mycket inåt som utåt, i en riktning mot den omgivande allt fulare omvärlden, men också inåt mot det egna ansvaret och hur det ser ut inom den som hatar för mycket. Kvinnor som älskar för mycket, hette en populär bok som kom för några år sedan, men här är det mer frågan om en man som hatar för mycket.

Det är också ett privilegium att få vara utanför, att få vara den som klagar: det ger ett försprång. Det känns också bra att vara där – till en början (nu talar jag helt hypotetiskt). Men det är outsiderns öde att upptäcka att plötsligt står alla dörrar öppna.

Att läsa Gatuduvan innebär då att påminnas om att politisk poesi fungerar bäst när den lämnar plats för det suggestiva – det behöver väl inte vara gåtfullt hela tiden, men när ilskan är för framträdande finns risken att lösningen kan upplevas som en förenkling. Det finns några mer försonande rader här, mer nedtonade uppgörelser med det förhatliga: ”med mitt ansiktes ärliga skepnad / lögner / långt borta nu / skapar sanningen / gror frodas äts / spyr upp den över riksdagens mordkalkyler / långt borta nu”. Här blir den implicita ”beväpna er”-uppmaningen mer lik ett ”bedöva er”, paradoxalt nog möjligen en mer hållbar inställning.

Jag är inte säker på att det är en bra idé att centrera texten, och låta raderna dessutom bli korta. Det ser konstigt ut på boksidan när orden kläms ihop. Det är ändå en bok om frihet, men det grafiska utseendet förstärker intrycket av kontroll och konformitet. Synd, för det finns helt klart en lovvärd strävan i anslaget, som är infångad också i några starka bilder där det ursinniga är tillräckligt dämpat för att slå sig förbi i stället för genom sina förebilder.

24 okt 2014

Kongospår, Christian Unge


Ofta hävdas att egenutgivning är ett sätt för författare att nå enbart de närmast sörjande, att böcker inte lever om de inte ges ut på stora förlag och får omnämnande i stora tidningar. Att det ändå är möjligt att få ett genombrott som egenutgivande författare är Christian Unge ett exempel på. Hans första roman Turkanarapporten har sålt i 21 000 exemplar, utan att ha recenserats i någon papperstidning. Däremot innehåller fliken till uppföljaren citat från en mängd bloggar.

Uppföljaren Kongospår är den andra boken om Martin Roeykens, kirurg med visst belgiskt påbrå. Som titeln varskor tas vi tillbaka till det belgiska Kongo, 60-, 40- och 30-tal, då familjen Roeykens förflutna lindas upp framför honom.

Det är en thriller, får vi veta på omslaget: en genre som har ett något mer flåshurtigt tempo än deckaren. Huvudpersonen är 48, och ska alltså vara läkare. Först blir jag lite fundersam hur det står till med den medicinska kompetensen, då han som kirurg borde veta att man inte bör föra sin spritade hand genom sitt bakteriefyllda hår, eller varför han tycker att någons nästipp är kall av en ”outgrundlig anledning”, då det brukar röra sig om dålig blodcirkulation, kostvanor eller en tidigare förfrysning.

Roeykens hyser illegala flyktingar i sitt hus, lyssnar på Keith Jarrett, norpar medicin så fort han kommer åt från sjukhusförråden, blandar den (o)friskt med alkohol, är skild, men har god kontakt med sin före detta hustru, har barn med en tidigare kvinna, men inte bra kontakt med dem, träffar en ”supertjej” från Umeå, ”ett under av godhet, västernorrländsk godhet”. Trots att Martin alltså är läkare fattar han inte när denna ”tjej” vill berätta något men drar sig för att göra det, går ifrån för att kräkas, att hon är gravid. Ett under av godhet, dessutom gravid, hur ska det här gå?

Jo, det ska sotas för gammal ost. Martins pappa är oangelägen att berätta om vad som försiggick i Kongo, och en belgisk patient på sjukhuset råkar ha haft med familjen att göra. Han pratar bara franska, och Martin är den enda läkaren som kan tala med honom – vilket inte förhindrar att en bunt läkarkandidater ändå förstår vad som sägs när de tjuvlyssnar, tills de får lomma iväg ut ur salen och ut ur romanen. Vid ett annat tillfälle snackar Martin med sin kollega Dorothea, som uttrycker sig på starkt bruten svenska – tills hon snackar felfri svenska med polisen några dagar senare.

En våldsam explosion tar livet av mer än tjugo personer, och Martin var måltavlan. Han har starka krafter mot sig, utan att veta vilka de är, och varför de jagar honom. Läsaren delar hans ovisshet, trots att vi får insikt i skurkarnas tillvaro, bara att det troligen har med farfadern att göra, och en ”Operation klarhet”. Parallellt får vi följa polisens valhänta arbete, men de klagar på att de inte känner Martin tillräckligt – läsaren är benägen att instämma. Martins dotter reser tillbaka från sitt välgörenhetsarbete i Brasilien för att hjälpa honom.

En av poliserna fäller vid ett tillfälle en nyckelreplik: ”Vi har en jäkla massa lösa trådar som inte hänger ihop. Eller gör de det?” Ja, man undrar ju. Tv-serier har uppmärksammats för att intrigen på senare år har blivit mycket mer mångbottnad och komplicerad, och något liknande kan sägas om den moderna thrillern. Den här utvecklingen har infallit typiskt nog samtidigt med populariseringen av post it-lapparna; författare må vara konservativa i andra bemärkelser och envisas med sina skrivmaskiner, men min gissning är att post it-lapparna har samma funktion som oblatet vid nattvarden, alltså som ett sakrament som de vördar när de ska bygga sina intriger och spinna sina ”jäkla massa lösa trådar”.

Flåshurtigt, sa jag, och det må låta nedsättande, men det är ändå en tillgång, och möjligen en orsak till att jag gillar thrillern något mer än deckaren. Det är inget originellt grepp att låta det förflutna kasta sina långa och mörka skuggor på nutiden – Camilla Läckberg gör ofta så, liksom Lucifer i thrillern Skuggpojken. Till Unges fördel ska läggas att han ändå satsar på sitt personporträtt, lyckas göra Martin till en levande människa, något som ju är förutsättningen för att man ska bry sig om honom och hur det går: han delar vissa drag med Jack Bauer från tv-serien 24. Boken innehåller också några självironiska gliringar mot läkarskrået.

Här är tempot stegrat, men framför allt är spänningen hög, inte minst tack vare att de utsända från Skumrasksällskapet är så oberäkneligt onda, och så likgiltiga till hur många lik de lämnar efter sig. Boken får hög body count, kanske så att realistiska anspråk trängs undan en aning: men högre ändå är den produktplacering av varumärken som McDonalds, Apple och Heinken, som kan få en att undra om sponsring har förekommit.

22 okt 2014

Ladivine, Marie Ndiaye



Majoriteten av nya romaner är av traditionellt snitt, utskurna efter en mall som förfinades på 1800-talet. Inget akut fel med det – mången god roman tillkom under denna ambitiösa epok. Men de romaner från 1800-talet som vi i dag läser med störst behållning utsatte ändå läsaren för något nytt, genom att introducera ett nytt förhållningssätt till romanen som genre. Det var i första hand en fråga om berättarteknik, medan språket skulle ta mer blygsamma steg (något som modernisterna kompenserade, som bekant).

Jag hävdar att det är skitsnack när deckarförfattare hävdar att moderna romaner sysslar med obegripliga formexperiment – dessa utmanande verk är relativt få till antalet. Men nu har jag läst en modern roman som är helt omtumlande – så svindlande bra att jag knappt kan samla mig för ett omdöme, för jag vet inte ännu vad det är jag har upplevt.


Det är franska författaren Marie Ndiayes senaste roman på svenska, översatt av Ragna Essén: Ladivine (Natur & Kultur). Det är en roman som uppfyller i stort sett alla önskningar man vågar ha på genren, samtidigt som den överskrider dina förväntningar och dessutom bryter mot konventionerna om hur en roman ska berättas. Och det här gör Ndiaye inte språkligt alls, utan hon skriver på ett förhållandevis klart och behärskat språk.

Clarisse heter egentligen Malinka, men har utplånat alla spår av sin barndom, då hon föraktar sin mor Ladivine, som är städerska. Och svart: Clarisses hat bottnar i klass och hudfärg, i otillåten skam mot det obekväma, mot det som vanpryder. I Berlin bor Clarisses vuxna dotter, som delar namn med sin mormor som hon aldrig tillåts träffa.

Låter det här som en lite knasig premiss för en realistisk roman? Jo, men vänta bara   - för det är bara inledningen. Sedan händer något dramatiskt, och romanen växlar perspektiv till Ladivine den yngre, som lever i äktenskap med den oberäknelige maken Marko och barnen Daniel och Annika. Då blir det psykotisk thriller som kombinerar den intrikata tekniken från Faulkners romaner med Hitchcocks sadistiska stämningar, med en stilistisk trohet mot bådas vilseledande anspelningar. Den klaustrofobiska atmosfären från inledningen behålls, men ökar graden av diger information.

Jag är full av beundran för Ndiayes strama språk som klarar av intrigens känslostormar och bevarar kontakten med det jordnära. Hon har också tålamod att inte söka efter enkla poänger för att öka intensiteten, utan den smygs fram underifrån. Jag läser Ladivine som en undertryckt opera, alternativt en lyckad Dosteojevskij-roman, där Ndiaye skruvar på mörkerreglaget så varsamt att du inte märker förrän efteråt att nu har det blivit rejält otrevligt i den här intrigen som du följer. Texten laddas med så mycket kompakt innehåll och dolda hintar att du blir fysiskt utmattad vid varje uppslag.

Det är svårt att göra texten rättvisa med ett enda citat, men jag försöker:
   ”Det var ju inte Clarisse Rivière som skrattade eller ropade i huset i Langon medan han talade med deras kära dotter, huset där de skulle ha varit lyckliga om han hade kunnat låta den rätta Clarisse Rivière komma fram, om han kanske inte hade skrämt henne.
   Det var bara Clarisse, denna på alla sätt älskvärda kvinna som inte på minsta vis förtjänade att han kände en sådan besvikelse i hennes närhet.
   Vem, vad var det som hade skrämt henne?
   Inför vilken gåta hade han brustit i resning eller mod?”

Clarisse intar en roll när hon avlägger sina regelbundna besök hos modern, omedveten om att även moderns beteende är på låtsas. Det är en fråga om underskattning – förmodligen vår värsta åkomma. Dotterns ilska är också en fråga om att ärva sitt utseende, hur hon hatar att behöva bli påmind om varifrån hon stammar. I relationen mellan människor finns också mönster att undvika eller bli inspirerad av. Det jag själv lärde mig när jag i ungdomen städade på skolor och kontor var att läsa blickar – de blickar av förakt som jag fick för att jag befann mig så långt ned i karriärshierarkin, hur de framgångsrika mellancheferna och mobbande lärarna behandlade en som luft, som ett ingenting, avbrutna av ett och annat sneglande präglat av medlidande. Så ja, nog kan jag relatera till Clarisses hat mot ”städerskan”, för så här ser det ut, klassföraktet nedåt.  

En allegori? Hur idyllen har lagts över ett gungfly av bedrägeri. Gör vi inte alla som stackars Clarisse – ljuger om vårt förflutna, tar bort det som inte passar in? Ndiaye är helt klart något på spåren med sin roman, något som säger något om människan här och nu. Vi skapar vår identitet. Är Clarisse otacksam när hon vägrar ta emot moderns omsorg? Är det bättre, inbillar hon sig, med en mor som inte bryr sig?

Vi kommer nära Clarisses skam, känner hur hennes panik tar över när hon besöker hon som inte får heta ”mamman” utan reduceras till ”städerskan”. Plågan som kämpar med ömheten hos tonårs-Clarisse, i några korta tillbakablickar om ångestflickan. En av de mest oförglömliga scenerna är när modern besöker det café Clarisse arbetar på, och blir serverad artigt men återhållsamt. Sedan när modern gått önskar Clarisses chef – utan att känna till vem det är – att hon inte ska återvända, då det inte är bra för affärerna. Den skruvade kärleken i en familj, hur Ndiaye skruvar till sin berättelse, låter det skruvade bli ett återkommande tema när hon släpper taget om Clarisse och följer Ladivine den yngre. 

Det kontrollerade och det frisläppta rör sig i parallella spår, ungefär som tätheten och utspridningen får lika mycket utrymme. Då är det oredan som härskar, och du kan bara bevaka och avvakta händelseförloppets allt mer olycksbådande atmosfär. Ndiaye duperar mig och låter min läsning gå in i ett skeende av ömsom frustration och ömsom ett oändligt hopp.  

Vad är värre: att ha en mörk själ eller att sakna själ? Jag säger inte att Marie Ndiaye svarar på frågan, men hon väcker den, och det är mer än man kan hitta i så många andra prisade romaner. Vi blir varse att det finns värre hemligheter än de öppna hemligheterna som rör vår handlingsfrihet, när allt fler nya saker introduceras som förvränger det vi trott vara sanning. Samt erinrar oss romaren Plautus kusliga maxim: ”Människan är människans varg”.

Så läser jag Ndiayes djupt imponerande roman som en klinisk nästan parodiskt saklig roman om det som oroar och skaver och gör tillvaron osäker. Hon vet precis hur känslor rör sig inom oss, hur snabbt det går när lycka och förtvivlan byter plats och vilka ohyggliga konsekvenser det får. Det är banbrytande och kufiskt, men som sagt inte språkligt utan endast i hur märkvärdigt intelligent det är framlagt. Utfallet är en sorgesam roman med ett allmängiltigt budskap, samtidigt som dess berättarteknik är så unikt utförd att jag bara tappar hakan och försätts i ett tillstånd som är så chockartat att jag nästan är beredd att ringa 112.   

Därför, på tal om 1800-talets realistiska romaner, kan sägas att Ladivine är ute i liknande ärende, det vill säga infiltrera genren utifrån dess begränsningar men flytta fram positionerna. Jag har nog inte upplevt något som varit lika obskyrt underbart sedan jag läste Emily Brontës Svindlande höjder; den här romanen överger mig med samma vidunderliga känsla av att ha underkastats något som tar sig in i alla ens medvetanden. 

21 okt 2014

Vikten av litteratur


Min första reaktion när jag förra året blev ombedd att arbeta i juryn för Augustpriset var besvikelse över att nu inte få tillfälle att lufta min frustration över nomineringarna. Det är upplivande att klaga, och det är något jag försöker komma ihåg när jag tar del av spekulationer kring varför någons favorit inte finns med.

Vi har läst 148 böcker i år, och det arroganta svaret till den som klagar vore: ”har du läst alla dessa?” Till vårt försvar skulle jag också föra att vi är en dynamisk grupp, som inte alls tycker lika om allt. Det har varit upplyftande diskussioner, och just gruppens sammansättning har bidragit till en lika dynamisk lista, där det borde finnas variation och något för alla.

I jurygruppen läser vi inte som kritiker, och det har varit befriande: vi ska hitta de sex bästa böckerna, och då läser man mer som en entusiast. En entusiast som ibland suckar uppgivet, men rätt ofta känner sig uppfriskad. Det är en läsning som måste vara lika kvalitativ som den är kvantitativ, och det sker med hjälp av noggrant förberedda anteckningar och diskussioner som varit konstruktiva och gett böckerna den respekt de förtjänar. Våra möten har varit ”ambitiösa men prestigelösa”, som vår ordförande Kaj summerade.

Det går inte att komma ifrån att läsningen är en ensam syssla. Även om du tar del av människors mest intima hemligheter i bokform blir du ensam med dina reflektioner. Dessutom får du som jurymedlem vara sparsam med dina omdömen, vilket ökar ensamhetskänslan.


Därför har det varit roligt att träffa de andra jurymedlemmarna på våra regelbundna möten. ”De är de enda som förstår mig”, sa jag halvt på skämt en gång. Nog är det svårt att i förväg föreställa sig hur det känns att läsa så mycket att du inte längre räknar antalet böcker eller ens antalet sidor, utan antal kilon du har lyft.

Att gnälla över hur utmattande det är att läsa är möjligen lockande, men jag brukar få svaret: ”du gillar ju att läsa, vad är problemet?” Förvisso, och jag måste tillstå att det ges ut rätt många bra böcker. En klen tröst kanske till alla som hamnade strax utanför den snåla listan med sex titlar. Men tillståndet för svensk skönlitteratur är nog en aning bättre än jag trodde innan jag började göra den här djupdykningen, efter att tidigare mest ha plumsat på ytan.

Det hindrar mig dock inte från att för stunden vara rätt trött på samtida svensk litteratur. Vad jag längtar efter att läsa nu är översatt litteratur, eller fackböcker. Det finns ju sex nominerade i fackbokskategorin som borde vara bra.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/10 2014)

20 okt 2014

Passing by the Dragon. The Biblical Tales of Flannery O'Connor, J. Ramsey Michaels


David Foster Wallaces legendariska skämt går ungefär så här: två fiskar simmar, när de möter en äldre fisk som frågar dem: ”Hur är vattnet?” De två fiskarna simmar vidare, tills en av dem frågar den andre: ”Vad fan är vatten?” Flannery O'Connor rör sig med sina berättelser med religiös tematik som fisken i vattnet, utan att någonsin ifrågasätta dess självklarhet där.

Hon är en strikt religiös författare, old school-katolik, och det är förstås givande att då ta reda på hur hon går till väga när hon bygger upp sin religiösa vision av världen. Det har i alla fall J. Ramsey Michaels gjort med sin studie Passing by the Dragon. The Biblical Tales of Flannery O'Connor. Han är professor emeritus i religion vid Missouris universitet. Hans bok är ordentligt skriven, det vill säga att han går metodiskt till väga, när han i de olika kapitlen ofta ställer noveller intill varandra för att åskådliggöra hur tematiken återkommer.

Dessa noveller, så fulla av det oundvikliga, med de sorgliga ödena, figurerna som bär på så många skavanker … Och O'Connors fullständiga identifikation med sina karaktärer.

Som vi har sett utifrån bland annat Brad Goochs exemplariska biografi Flannery som kom 2009 var O'Connor betydligt mer bevandrad i teologi och religionshistoria än den gängse bilden visat. Exempelvis recenserade hon flitigt böcker i ämnet, men sysselsatte sig också med att diskutera ämnet i flertalet av sina brevväxlingar. En sak som förbryllar med O'Connor är att hon i så hög grad lockar manliga kritiker: manliga kritiker som annars skyr kvinnliga författarskap väljer att skriva essäer och böcker om denna författare. När jag tänker på en del andra kvinnliga författarskap som jag gillar, Lispector, Duras, Winterson, Jelinek, Södergran, Dickinson, Plath, så har de nästan undantagslöst attraherat kvinnliga litteraturvetare. Ett undantag för framtiden kan Joyce Carol Oates antagligen bli, då hon är en av ytterst få som jag vet manliga läsare gillar (anekdotisk bevisföring, skjut mig).

Här får man åka slalom mellan alla Bibelreferenser och -citat, som Michaels nitiskt noterar. Det blir ibland lite för många exempel. Författaren John Hawkes menade halvt på skämt i sin essä ”Flannery O'Connor's Devil” att hon var på Djävulens sida i sitt skrivande (medan hon menade att han blandade ihop sin bild av Djävulen med hennes bild av Gud), ungefär som Blake menade att Milton omedvetet var på Djävulens sida när han skrev Paradise Lost.

Man kan åtminstone konstatera att ofta är det som om O'Connor ger efter och släpper in cynismen i sina berättelser – som i den uppgivna ”The Life You Save May be Your Own”, om främlingen som uppvaktar, friar och gifter sig med den debila dottern för att lägga beslag på familjens bil. Eller ännu mer i en av hennes mest kända noveller, ”Good Country People”, om en annan främling som förförs av dottern men i stället flyr med hennes träben. Det onda får ofta det sista skrattet i hennes berättelser, där definitionen av det goda – en annan känd novell är ju ”A Good Man Is Hard to Find” – lyder att ”det som är gott är det som är gott för mig”, alltså hejdlös egoism.

Michaels diskuterar flitigt hennes mest kända noveller, liksom debutromanen Blodsbunden, samt Och stormen för oss vidare, som får två kapitel (vilket inte betyder att den är dubbelt så bra eller dubbelt så betydelsefull som debuten). Man kan fråga sig om man blir hjälpt av att läsa hans bok, om det är nödvändigt att känna till Bibelställena, den teologiska kontexten. Tveklöst svarar jag ja på det: O'Connor är svår att hantera för kristna läsare, men också för andra, skulle jag tro, för dem som bara ser hennes karaktärer som freaks, allt för udda inslag i en allt för udda tillvaro. Hon ansträngde sig för att göra sin värld begriplig för den som inte delade hennes uppfattning, den som inte var lika förtrogen med ”Schäschelden”. Frågan är ändå om man måste göra som Michaels föreslår, se Gud i den frekvent förekommande röda solen som manifesteras i novellerna, ofta när det våldsamma slutet nalkas. En röd sol kan också indikera fara, eller vrede, den vrede som förtär människan. Faran kan stå för sametet, och om man kallar det för Gud är väl inte avgörande för läsningen – även om jag accepterar att det var så för den bokstavstrogen O'Connor själv, med sin konkreta Gud och sitt konkreta Helvete.

Han diskuterar också poeten Gerard Manley Hopkins bekanta term ”instress”, en slags empatisk identifikation, som också Thomas Merton diskuterat (Merton var ett stort fan av O'Connor). Michaels utnyttjar begreppet i sin diskussion av O'Connors roman Och stormen för oss vidare, och får det att likna Freuds suggestiva ”das Unheimliche”, det som är igenkännbart men ändå annorlunda. Det jobbiga med O'Connor är att hon inte lägger saker till rätta, att hon inte kommer med försonande tillrättalägganden som förklarar skeendena. Vi lämnas övergivna med vanmakten. Det våldsamma i hennes berättelser fungerar inte katharsiskt, utan leder in mot nya mysterium. När hon själv diskuterade novellen ”Greenleaf” om en stackars kvinna som blir spetsad av en tjur förklarade hon för sin vän Betty Hester: ”Perhaps you are able to see things in these stories that I can't see because if I did see I would be too frightened to write them. I have always insisted that there is a fine grain of stupidity required in the fiction writer”.

När Michaels tar upp mer utrymme blir hans diskussioner mer givande, och man kan säga att hans jämförelser mellan de enskilda berättelserna är till bokens fördel; därför blir den allt bättre ju mer man läser i den, när man själv kan följa med och instämma i de mönster som urskiljer sig vid läsningen. Som när han skriver om ”A View of the Woods”, för att ta ett exempel (en personlig favorit: jag tog upp den som exempel när jag skrev om O'Connor i Ordkonst för två år sedan), en novell han både jämför med Shakespeares tragedier och kallar för en av författarens ytterst få kärlekshistorier. Problemet är att mannen älskar på fel sätt: inte sin nästa, utan bara sig själv, på det typiskt egoistiska eller narcissistiska sätt som är så vanligt i dessa noveller. Den äldre mannen kommer definitivt till Helvetet, och dotterdottern lika definitivt till Himlen, säger Michaels, med hänvisning till O'Connors brev. Jo, men dessa använder han kanske lite för ofta som facit, som om det är där den absoluta sanningen om innebörd och betydelse finns. Snarare uppmuntrar hon till öppnare tolkningar, och utelämnade medvetet ett stycke som skulle ha förtydligat att gubben dör mot slutet. Som novellen nu står är det inte helt klart.

Och det längsta kapitlet handlar om det som på O'Connors tid hette ”rasfrågan” – att Michaels behåller termen i en bok från 2013 är väl inte helt lyckat. Det vi vet är att O'Connor hade rasister i sin omgivning, och att hon själv var ambivalent. Michaels citerar ur ett opublicerat brev: ”I don't like negroes. They all give me a pain and the more of them I see, the less I like them. Particularly the new kind.” Även om novellerna kritiserar hyckleriet och raljerar över rasister finns även en udd riktad mot svarta.

Det ska ändå framhållas att Michaels ambition är lovvärd, det vill säga att skriva både för den religiöst intresserade och den litterärt intresserade O'Connor-läsaren: ”I have found the task of bringing the two together not too difficult and altogether rewarding.” Kanske han underskattar svårigheten där. I sista kapitlet sammanför han , eller visar hur O'Connor sammanför, Gamla Testamentet med Nya Testamentet, utifrån den sena novellen ”Parker's Back”. Jag har nog alltid läst den med visst missnöje, men Michaels visar att denna kontext öppnar upp den för ny förståelse, och jag är villig att acceptera den premissen.

Om man ska vara lite kritisk mot Michaels handlar det väl om att han skriver nästan för sakligt, så att man önskar att hans stil hade lånat något ytterligare av O'Connors språkliga bångstyrighet. Till viss del faller hans bok nog också mellan stolarna, då O'Connor som författare knappast varit av intresse för religiösa läsare, då hon inte erbjuder några distinkta svar. Dessutom stryker hon inte medhårs, och använder humor, något som annars inte brukar känneteckna religiös utövning. Men också brukar icke-religiösa läsare inte vara roade av att läsa religionsvetares böcker. Jag tycker nog att det är en skyldighet att om inte annat gå halvvägs till mötes, även om det är mycket begärt att vi ska tränga lika djupt in i religionen som författaren själv.

19 okt 2014

Syskonen Malaquias, Andréa del Fuego


Det är med noll förväntningar jag börjar läsa brasilianska Andréa del Fuegos debutroman Syskonen Malaquias från 2010, som nu utges av Natur & Kultur i Irene Anderbergs översättning. Den har fått ett fint pris, jaha, men det enda jag tänker är att jag gärna slipper den magiska realismen.

Nu saknar brasiliansk litteratur en tradition av magisk realism, men del Fuego ger sig in i ämnet med delvis annat perspektiv. I området där berättelsen utspelar sig finns gamla myter och sagor levande. Det är innan moderniteten hunnit ta död på fantasin, och här har bevarats en tro på andevärlden, att människor vistas i kaffepannor och i vattnet, att man dricker dem och får dem i sina kroppar.

Familjen Malaquias reduceras i inledningen till ”syskonen Malaquias” när blixten slår ned i huset och dödar föräldrarna, och lämnar barnen Nico, 9, Antonio, 6, samt Julia, 4. del Fuego skildrar blixtnedslaget med poetisk precision: ”Just då befann sig föräldrarnas hjärtan i ett systoliskt läge, det ögonblick då aorta sluter sig. Med vägen spärrad kunde urladdningen inte gå igenom dem och jordas. Just när blixten passerade andades fadern och modern in och hjärtmuskeln drabbads av stöten med full styrka. Blixten hettade upp blodet till solens temperatur och brände sig igenom alla grenar i cirkulationssystemet. En inre eldsvåda som fick hjärtat, denna häst utan ryttare, att sluta springa i Donana och Adolfo.”

Det finns i själva premissen en skärande enkelhet, och den ligger ju nära sagans arketyper, med de tre syskonen, och den märkvärdiga dödsorsaken. Författaren tar tag i dig på ett besinningslöst men inte uppfordrande sätt. Det är raskt berättat, i uppskruvat tempo med förborgade antydningar, referenser till dunkla sexuella begär, och de tårar som känslans språk ofrivilligt alstrar hos karaktärerna.

Barnen skingras, bröderna förenas, medan Julia får ett olyckligt liv där hon gång på gång återvänder till bussterminalen, hennes tillvaros fasta punkt, för att hennes liv måste levas på flykt, och det får ohyggliga konsekvenser i romanens slut. Antonio blir efter blixtnedslaget dvärg – börjar sniffa i nunnornas underkläder, ungefär så som del Fuego sniffar runt ämnet, avstår från att vägleda oss fram till den brännande kärnan, till smärtpunkten. Vi hittar dit ändå.

Det är berättat i tablåer, i en abrupt kronologi, tidsförloppet är kaotiskt och våldsamt, för att inte säga elakt. Stilen är mer opak än transparent, och det är inte helt smidigt att följa förloppet. För att det ska vara så? Ja, det oskarpa skapar sin egen sammanhållande enhet. Det blir då en berättelse där det magiska hålls på sin plats, inte tillåts breda ut sig och ta över.

Fantombillede, Thomas Boberg


Poesin är språkets fantombild.

Kan jag utveckla den bilden? Det är en fråga om hur vi med hjälp av distansering kan komma närmare det som beskrivs. Poesin lever på att fucka upp språket, förhålla sig till ett främlingskap, till det som skaver och gör ont, för minst ett sår har poesin alltid.

Alla bilder är fantombilder.

Ska jag utveckla? Ja, men jag reagerar på varje foto av mig med förfäran – det där är inte jag, det är bara någon som liknar mig, kanske någon som utger sig för att vara mig, en bedragare, en dubbelgångare. Ett foto av mig kan bara komma nära det sanna ansiktet. Den som är ”jag” finns någon annanstans: jag ryggar tillbaka inför bilden som visar någon annat. Bilden av mig är en fantombild.

Thomas Boberg debuterade på 80-talet, på den osannolikt vitala danska poesiscenen. De var unga och kaxiga – med all rätt, och då kunde poesin fortfarande vara ung och kaxig och cool och räknas som en angelägenhet. Nu? Nja, men exemplet Yahya Hassan, hans exempellösa framgång förra året visar väl ändå att det finns potential i poesin. Och varför inte: när poesin fungerar är den oslagbart stark, bär på krafter som man får vara idiot för att inte unna sig att möta.

Boberg skriver i sin nya bok Fantombillede (Gyldendal) dels konceptpoesi, där han hänger upp sina separata delar i olika glosor, samtidigt som han skriver utpräglat romantiskt, överskridande. Det är ett samtidsprojekt. Men vad ska poeten göra i den här samtiden som allt mer vänder poesin ryggen? Ta i mer?

Nej, jag tror poeten ska ta i mindre, odla sin särart, anpassa sig mindre till den bullriga stökiga omvärlden. För några år sedan skrev Linda Skugge om hur viktigt det var för kulturutövare att vara entreprenörer, att skapa en konst som publiken efterfrågade, göra sig tillgängliga och ja, lönsamma. Ingen vill ha dina diktsamlingar, skriv deckare i stället.

Bobergs implicita svar på sådan medgörlighet att inrätta sig i det kommersiella ledet lyder: ”Kan man digte en pistol, en kusse, en bro? Kan man rejse et slot af kærligheds grus? Dette er ikke en lykkepille, det er et sår som fantasien har lukket med et sprog.” Nog är Boberg fortfarande kaxig. (Kusse är danskans ord för ”fitta”.) Han är lika tydlig som han är suggestiv, och tar in omvärlden (nämner lite nonchalant instagram, till exempel).

I en dikt är han ute lite i samma ärende som Bruno K. Öijer i dennes senaste samling Och Natten Viskade Annabel Lee, där diktjaget stöter på några favoriter, som Rimbaud och Verlaine. Men Boberg arbetar med mer subtila medel, genom att gå in i Rimbauds psyke: ”jeg var dranker før Jesus var Gud, før verden var moderne / jeg har torlagt Paris / jeg skrev på knejpen / jeg er ulæslig / […] Sammen skriver de, at Li Po drømer han er Paul der svømmer på havets bund for at favne månen. Sylvia stikker hovodet i gasovnen, ser tidens begyndelse.”

Vid en viss ålder frodas äldre minnen. Boberg är 54, och går obehärskat i barndom och ungdom. Det romantiska handlar också om stora dimensioner, något som återspeglas i dessa dikter. Boberg skriver lite likt Walt Whitman, utan att ta omvägen förbi beatpoeterna. Eller menar jag tvärtom? Det är oväsentligt: det är dikt som expanderar och rör sig utåt, som vill gå utanför sina begränsningar, som behandlar personifieringen värdigt men flott: ”Fremtiden spankulerer på kirkegarden.”

Vi är alla fantomer. Spöken som under en tid hemsöker jorden, i skepnad av människor. Sedan dör vi och blir – ja, vad blir vi? Människor? I Bobergs dikt rör sig de döda, hemsöker de levande, och diktjaget möter rentav en av dessa döda. Är det orimligt? I en annan dikt landar en ängel i ett träd. Det skedde 19 augusti i fjol, får vi veta, som om dateringen sysslade med äkthetsgarantier.

En lång öppet rasistisk dikt (titeln anger innehållet) utmanar konventionerna. Är det plump eller djärv? Är den bara idiotisk? Det är en destruktiv dikt, och dikt ska förstås vara det också. Jag vet att vår kulturminister inte håller med mig, men det måste finnas plats också för det idiotiska, det som provocerar och är, ja, kaxigt och farligt.

Hur det än är, det är en lite ojämn och oprecis diktsamling, med en del höjdpunkter men också en låg lägstanivå. Det påminner en del om Ragnar Strömberg, där det dåliga ändå ges en tillhörighet, som en nödvändig spegling av det bra. Även här finns den märkliga blandningen av koncentration och lössläppthet.

18 okt 2014

Transparente blanche, Peter Sandström


Peter Sandström har tidigare gett ut fem böcker. Den senaste, novellsamlingen Till dig som saknas, fick Svenska Yles litteraturpris. Nu ger Schildts & Söderströms ut Transperente blanche, men jag söker förgäves efter recensioner i svenska tidningar (den utkom i slutet av augusti). Det är ynkedom, för det är ändå en bok skriven på svenska.

Huvudpersonen P.S. arbetar med att sälja alkohol, får ett samtal från sin mor i Nykarleby, som vill ta hans tjänster i anspråk: starta pappans gamla Ford Capri och vara chaufför åt henne i ett ärende. Väl där börjar han sortera sina barndomsminnen. Han är man, han är pojke, när han återgår till sina tonår, till förälskelsen i Terese, som han träffar i Vattentornet, och den ödesdigra olyckan med sköldpaddan …

Sandströms stil är kärv – eller lägger jag in för mycket i det finska? En fördom, som Jarmo med kniven. När mamman ringer reagerar sonen så här: ”Har någon dött, frågade jag. Hurså, sa mor, här finns väl ingen annan än jag själv, som kan dö. Och jag talar ju med dig nu.” Det är i vilket fall skriven med en uppfriskande dråplighet, där Sandström lyckas vara genomskådande utan att bli cynisk.

Ett porträtt av konstnären som ung poet, jo, en bildungsroman av blygsamt snitt. Som ung börjar han skriva dikter och sångtexter. Men det blir också en essä om kärleken, där Sandström fångar känslan på kornet, exakt hur den första kärleken känns. Och allt filtrerat genom en vardaglig blick på tingen. Modern ges kontur, en bild växer fram, av någon som motvilligt är med på makens vansinniga äppelodlingsprojekt. Därav titeln, inser jag lite skamset, eller om det bara blivit så att min allergi mot äpplen har raderat allt vad jag har vetat om äppelsorter.

Mamman har varit ”helare”, alltså helbrägdagörare. Där aktiveras min sensor för magisk realism: jag börjar ana oråd. Men Sandström gör (lyckligtvis) ingen större poäng av denna syssla. Det är kännetecknande, att han ofta kommer med en upplysning som sedan inte utmynnar i något. Det är som på riktigt, alltså.

Pappan, som dog när pojken (P.S.) var på väg in i puberten, var inte så kramvänlig. Han rörde sonen endast när han tvättade in honom i bastun. Möjligen kunde han krama sina äppelträd, säger den vuxne sonen lite lakoniskt, och behöver inte påpeka att det sker med en liten tår i ögat.

Stilen är lika kärv som den är stillsam – vilsam, skulle man kunna säga – och det blir då en märklig effekt, när berättelsens atmosfär till viss del påminner om Mikael Niemis Populärmusik från Vittula. Men om den berättades med foten på gaspedalen är Sandström desto mer varsam när han accelererar sin berättelse. Det här är en skröna utan must (hehe). Även här finns ett äventyrligt och lite busigt plan, men det är förankrat i ett reellt, levt liv. P.S. i boken skriver diktsamlingar, och hittar två av dem på det lokala biblioteket, medan den P.S. som skrivit skriver prosa.

Det blir en finstämd berättelse som öppnar nya bottnar i både huvudpersonen men framför allt i modern och pappan, där allt är utfört på ett nedtonat dämpat sätt, som om Sandström vill utmana våra snara omdömen – ifrågasätta vår iver att gå efter det första intrycket. Världen ska tas emot med sävlighet, verkar han vilja säga, och ja, det är övertygande gjort. Det finns en tillit i hur han litar på att läsaren ska klara av att ta emot hans berättelse, utan att förlita sig på pukorna och trumpeterna. Jag tror som sagt att det är en vinnande metod – i längden, då det brukar visa sig vara den sortens berättelser som lever kvar i ens medvetande, som en eftervärme.