Det är klart att Amy Winehouse också gjort en jullåt, och då ska vi vara tacksamma att hon valde låten ”I Saw Mommy Kiss Santa Claus”, som hon sjunger mindre som barnet som slutar tro på tomten och mer som en trånande Amy Winehouse i god form. Det här är en liveinspelning som kom med på en julskiva 2008. Tre år senare hade Winehouse dött.
Åsa Ericsdotter var en brådmogen debutant (18 år gammal) i slutet av 1900-talet, och gav i rask takt ut fem prosalyriska böcker och sedan dess fyra romaner (den som kom i fjol missade jag). Jag minns de första böckerna starkast, med en författare med utmärkt språkligt gehör som ägnade sig åt den för svenska förhållande så underutnyttjade tropen att ta in kroppen i skriften. Det är en stil som nog hellre förknippas med fransk teori: jouissance och écriture féminine.
Det är glädjande därför när hon nu återvänder till den prosalyriska genren med Omöjlighet, omöjlighet (på det allt mer hårdsatsande Vendels förlag, ett av de små förlagen som visat sig bli helt oumbärliga för en läsare som vill ha något annat än den strömlinjeformade svenska litteraturen). Här tecknas ännu en gång en relation i högstämd tonart. Men samtidigt som anspråken är åt det spända och kultiverade, är anslaget primitivt och nästan primalt. Det skapar en skön krock mellan det sofistikerade och det råa.
Ericsdotter skriver om en kärlek som är dömd på förhand, utifrån en koppling till Yukon och Klondike och guldruschens dagar. Här finns en man vars initialbokstav är ”J”. Med hårt sammanbitna läppar konstateras: ”Vi är vackra tillsammans som balsamin och oleander. Men planterar man dem intill varandra kan de inte leva.” Få svenska författare är lika vågade och så ogenerade när de tar ord som ”begär” i sin mun.
Världen som Ericsdotter skildrar är svartvit och kategorisk. Så som kärleken väl också är? Genom berättelsen finns också en 89-årig kvinna vid namn Gertrude, och olika tidsplan läggs jämte varandra och bildar nygamla och välbekanta mönster. Kärleken är evig, som dängan lyder. Ericsdotters kort hållna prosa rör sig i cirklar (så som kärleken väl också gör?), och ringar in äventyret. Den berättelse som gestaltas visar en natur som anpassar sig utefter människans behov, och kanske det är en spegling av känslornas uppgift – att anpassa sig, och då blir det en dubblering av guldet och kärleken, att det i båda fallen handlar om tillgång och efterfrågan.
Det skulle vara lätt att avfärda det här skrivsättet som Duras light, men nog är Ericsdotter en mer driven författare än så vid det här laget? I den här hybridboken finns jazzreferenser, och en samhällsinriktad läsare kanske undrar vad en bok som denna vill åstadkomma. Kanske en sådan läsare pekar mot Georg Brandes gamla appell, att litteraturen ska sätta problem under debatt: så, vad vill Ericsdotter utforska och kritisera?
Om sådant är oklart, är det nödvändigtvis till bokens nackdel? Snarare ser jag den här berättelsen som en pågående undersökning av begär och behov. Det är vackert så, som när prosan typ spricker och brister ut: ”Översätt din saknad till lust och ta tag i mig.” Det kunde appliceras också på boken: gör något med mig! Sker detta i tillräcklig utsträckning? Vem är jag att analysera och poängsätta lust; det är något som sker bortom språket, i och med att det är en förnimmelse, en puls - en värme. Och detta finns ju i den här lilla boken.
Det här är en kort roman (lång novell?) som återigen visar Ericsdotters språkkänslighet. Det var kanske mer kropp i de allra första böckerna, men hon fortsätter sätta ord på lusten. Hon bygger vidare på myter om guldruschen, kommenterar indirekt den åtrå som finns i begäret också efter guldet. För att vi lever i en materialistisk värld, duh! Och kärlek mellan människor styrs av likartade lagar. Åtrån är något som finns utanför vår vilja (om nu människan har en vilja).
På 80-talet var The Primitives från Coventry ett ohyggligt bra band, men tyvärr fick de den stora hiten ”Crash” och ingen har orkat leta upp deras två första skivor, som är fulla av helt fantastiska enkla poplåtar (eller om det är rock? om någon bryr sig). De återförenades 2009 och har släppt två skivor sedan dess. Deras ganska charmiga jullåt ”You Trashed My Christmas” är från 2012.
Jeanette Winterson sveper över spökeriets historia i introduktionen till sin nya bok, som samlar 13 rysliga historier och några bekännelser om egna spökmöten. Night Side of the River heter denna nyutkomna bok, och jag hade kanske hoppats på något mer än – tja, lite väl stillsamma närkontakter från den så kallade andra sidan. Här är det knappast frågan om att tro på spöken eller inte – inom litteraturen brukar de trivas utmärkt ändå.
I fyra prydligt avgränsade avdelningar får vi följa de levande människorna (låt oss kalla dem ”icke-spöken”) och deras konfrontationer. Ibland åt det mer hårdhänta slaget, ibland bara mer irriterande. Fast vem har sagt att spöken är välkomna? Rubrikerna ”places”, ”people”, ”visitations”, ”devices” ger en bra bild av innehållet. Givetvis stjäl AI en del av utrymmet – Winterson ligger gärna i framkant kring ny teknologi (se bland annat den tidiga internetromanen ”The Power.Book” och essäsamlingen ”12 Bytes”). Att den första novellen heter ”App-arition” roar åtminstone för stunden.
Tidiga 1900-talet ägnade sig många intellektuella, konstnärer och författare åt seanser och det ockulta, och vissa tecken tyder på dess återkomst så här i det begynnande 2000-talet. Det är som att moderniteten i sig föder en motreaktion, som bara delvis förklaras av vidskepelse. Beror det på att vi så desperat vill tro – att vi lika gärna kan välja spöken som en högre gudomlig makt. Fast spöktanken är förstås inget som avskräcker renodlat troende. Vad sägs om den heliga Ande och Jesus spökkonst vid graven?
Och de maskiner som vi håller på att släppa in i vår vardag – AI – utmanar förstås tanken på vad som är mänskligt liv. Är det en människa om den – det? – inte kan dö? Är det ändå inte döden som definierar oss som människor? Det här är obekväma frågor. Vi håller på att skapa sådant som kan hemsöka oss – i synnerhet appar som låter de döda fortsätta posta inlägg på sociala medier och fortsätta ringa upp oss och meddela saker som algoritmerna tränat dem att avlämna (ännu en anledning att aldrig mer svara i telefonen!). Det somliga kallar en välsignelse – avatarer! metaversum! – vill jag nog även i fortsättningen kalla en mardröm.
Som väntat är Wintersons prosa späckad med litterära referenser, även om en läsare kan förtvivla inför fraser som ”darkness visible”. Är det John Milton eller William Styron som avses? Eller är det bara depressionen, så precist infångat av båda författarna? Novellerna här handlar mycket om vår oförmåga att acceptera döden som det fullständiga och totala slutet – det är en mänsklig tanke. Så kan hon i en av de essäliknande delarna nå en försoning: ”If death frees ur from the prison of the self, even for a second, before we meet with oblivion, then death is more than a biological event. It might not be a bridge to elsewhere, but perhaps it can be a blessing.”
Redan tidigare har Winterson nosat på skräckgenren, när hon skrev Hammer Horror-romanen The Daylight Gate (som väl också var en smula tam?). Hon är en gränsöverskridande författare som verkar trivas som sämst när hon skriver genrelitteratur. Här tröttnar jag ganska snabbt på spöken som inte så mycket är skräckinjagande som irriterande. Som Frank, han som återvänder till sin stackars fru och tittar på golf på tv:n på hög volym. När Winterson skriver ”full blast” tänker jag att hon hade tjänat på att själv skruva ned volymen. Det blir gärna övertydligt och fyrkantigt.
Därmed lider den här samlingen av likartade problem som majoriteten av tv-serier på Netflix. Det vill säga: de är gjorda för att konsumeras enbart, och nyanser och subtiliteter ska helst undvikas. Bildspråket är i tröttaste laget, som när Frank slösar bort varmvattnet när han duschar:
‘You don’t need to shower. You don’t have a body.’
‘I used it anyway. To piss you off.’
Hustrun köper plats på den virtuella ön Prosperetto, och tar hjälp av en skum figur som heter Ariel. Läsare av Shakespeares Stormen kan förstås le igenkännande åt sådana referenser, men de fyller inte riktigt någon berättarteknisk funktion. Ett annat problem som den här samlingen har är att döden sällan är tillräckligt ond och bråd. Winterson är ju ett uttalat fan av Angela Carter, och jag önskar att det hade framkommit tydligare att det går att göra knasiga, skeva och även fasansfulla saker med en etablerad genre.
Varför tar Winterson – en så kompetent författare – sådana genvägar? Underskattar hon läsaren? Förvisso är det en bitvis trivsam bok att läsa, men den väger oerhört lätt när den ställs jämte hennes tidigare böcker. Det ska sägas att hennes två tidigare novellsamlingar – The World and Other Places och Christmas Days inte heller rosade marknaden.
The Strokes-sångaren Julian Casablancas har haft svårt att överträffa framgångarna med första skivan ”Is This It?” från 2001. Han gav ut en soloskiva 2009 med en av de bättre låtarna i hela hans karriär (”Out of the Blue”), och på en bonusversion fanns den nyskrivna jullåten ”Christmas Treat”. Den är helt ok, men också ganska lättviktig och tramsig.
The Walkabouts är ett av alla amerikanska band från Seattle, men i stället för grunge spelar de en röjigt vemodig rock, och hade några smärre framgångar under 90-talets tidiga år. Från skivan ”Devil’s Road” – något av ett mästerverk – kom ”Christmas Valley”. Warszawas symfoniorkester spelar på hela skivan, så också på denna mycket stillsamma och melankoliska låt som mest handlar om att allt du gör inte spelar någon roll och lämnar inget avtryck.
U.S. Girls (den amerikafödda artisten Meghan Remy) har en perfekt röst för aviga låtar i gränslandet mellan pop och rock. Hon har kanske gjort lite för många skivor för sitt eget bästa, men i den rastlösheten finns också många lysande låtar. Hennes jullåt ”Santa Stay Home” från 2020 är given bland de 24 bästa jullåtarna någonsin (kanske rentav topp 10). Den kan tolkas som vass kritik mot den kommersialism som julen jagar fram, och ärligt talat tror jag inte vi tar skada om Jultomten håller sig undan i år.
Det är minsann inget lätt jobb att hitta 24 jullåtar, men någorlunda bra finns ju. "The Christmas Song" är en helt enkel, gullig och traditionell julsång av danska The Raveonettes, som var bra på 00-talet, när de väl gjort sig av med sitt Jesus and Mary Chain-komplex. "Lust Lust Lust" från 2007 är bästa skivan. De gjorde en jul-ep 2008, men den här är från en samlings-julskiva med andra artister från 2004, till exempel Death Cab for Cuties cover av "Christmas (Baby Please Come Home)", en version som inte platsar i denna adventskalender.
Tidigare i år gjorde UKON storslagen återkomst till lyriken med diktsamlingen Jag är ingen mördare. På känt UKON-maner var den både fruktansvärt rolig och fruktansvärt bra, i kraft av de bistra sanningar och hårda visdomar som den levererade, för som bekant går det att förmedla sådant i skydd av narrkåpan. Jag läste den som en slags ”Best of”-samling.
Nu har han varvat upp med ännu en diktsamling, om än den går i mer diminutiva tecken. I halsarna utkommer i Pamfletts serie med chapbooks. På två år har de etablerat sig som ett piggt innovativt förlag. Kanske det anspråkslösa formatet lockar fram något hos de som utger böcker här? Det vore dock förminskande att bara läsa den här lilla boken som ett appendix till den tidigare utgivna samlingen.
Vi som följt UKON blir inte förvånade över att han betonar diktens ljudliga aspekter – han har bland annat skrivit en hel bok om rösten i poesin. Här följer vi två spår – en huvuddikt på boksidans översta del, och så en kommentarsdel på boksidans nedre del. Två narrativ, som inte nödvändigtvis kommenterar varandra, eller är beroende av varandra, men som kan läsas på det sättet också. För det handlar om halsen, om ljud, om hur dikten låter. Det experimenteras flitigt, vådligt – man kan lockas säga att det är halsbrytande.
Ibland går stavningen tillbaka till Lasse Lucidors anarkistiska 1600-tal, också det ett inslag som betonar hur dikten låter. Det tillåter UKON att växla mellan det bildliga och det bokstavliga, och där utvinner han sitt budskap till läsaren. För medan det på ett plan absolut går att läsa boken som en renodlad nonsensdikt finns ett implicit uppdrag också närvarande, men det är inte något som tvingar sig på läsaren. Detta uppdrag skulle kunna handla om att väcka oss från trygghetsslummern: ”det här är ett meddelande endast till dig: / ’den som älskar på riktigt försvinnner’ / (men det gör alla andra också)”. Budskapet må vara nedslående, som när vi upplyses att ”Människan. Är. Alltid. Ohärlig”, men det framförs med så gott humör att – tja, man sväljer väl all medicin bara den sockrats tillräckligt?
UKON skriver gärna dikter som inte lägger sig till ro, utan hellre vill injaga känslor av fara hos läsaren: ”det finns sex rena Färger / och en dödar dig”, som det kan heta. Här finns en dragning mot psykosens tvångstankar, hur språket infiltreras av det som vill skada och underminera vårt förnuft. I en tidig dikt skriver Stig Larsson om liknande tvångstankar, i en dikt som rentav heter ”Mani”: ”Det verkar faktiskt som om jag skriver ner / Allting som jag tänker. / Gör jag? Hjälp!”
Med hjälp av enkla medel låter UKON språket gå sönder i sin detroniserade dikt. Han förvrider och förvränger, men verkar inte vara intresserad av att skapa ny mening åt sina utsagor. Han bevarar barnets blick, i en nyfikenhet som mer går okunnighetens ärenden än ignoransens. Och där finns fascinationen inför språket och vad det kan åstadkomma.
Hur bra är den här boken? Något av en besvikelse ändå, om den ska jämföras med den skottsäkra uppvisningen i Jag är ingen mördare. Det blir ändå en annan upplevelse att läsa en mer avväpnad UKON, någon som håller igen på de stilistiska fyrverkerierna. Jag har ingen aning om vart hans poetiska författarskap tar vägen efter årets två tillskott. Jag är bara glad att han har så dålig impulskontroll, då det tillåter honom att fortsätta ge ut böcker av det här slaget.
The Pogues duett ”Fairytale of New York” med taggtrådsruffig sång av Shane MacGowan och silkeslen sång av Kirsty MacColl är nog de flestas favoritjulsång. Dock dröjde det för denna julsingel från 1987 ända till millennieskiftets alla ”Absolute Christmas”-skivor innan den blev en stor hit. Vid det laget tyckte jag den var sönderspelad, men det är för all del en mycket vacker och mycket ful sång, detta möte mellan två låtskrivargenier där den ena – MacGowan – ett par år senare gick bort sig i ett drogrus som slipade bort nästan all talang och skaparkraft och den andra – MacColl – tragiskt nog blev påkörd av en jetski och dog strax innan julen 2000. Så nåddes vi i går av beskedet att MacGowan också dött. Han skulle ha fyllt 66 på juldagen (desto större anledning att lyssna på den också när den här julkalendern tar slut på julafton: "And the bells were ringing out for Christmas Day", som de sjunger här). Hur bra den här julduetten är förtjänar han att vi också lyssnar på The Pogues andra skiva ("Rum, Sodomy and the Lash") och tredje skiva ("If I Shall From Grace With God") i dess helhet. Få låtskrivare förtjänar att kallas poeter: Leonard Cohen, Nick Cave och Shane MacGowan är de enda jag kommer på just nu.
