att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 jul 2014

The Albertine Workout, Anne Carson


Vad behövs mest när sommaren blir så här odrägligt varm som den är just nu? AC, förstås. Jag läser författaren med de initialerna, Anne Carson, hennes senaste bok, The Albertine Workout. Den är utgiven som nummer tretton i New Directions Poetry Pamphlet, en serie som till viss del liknar ellerströms lilla serie, då det även här finns några äldre titlar som samsas med det helt nyskrivna, i små häften som dessutom har tryckts som pamfletter.

Och nog har Carson den effekten att kyla ned, med sitt egendomliga sätt att skriva. Att beskriva vad det är för bok: ja, som vanligt något helt annat. Det är dikt, det är essä, litteraturkritik, fragment … kanske en föreläsning, men inte av det magistrala slaget, utan mer lekfullt nyfiken. Om Marcel Proust, om På spaning efter den tid som flytt, men i första hand kring karaktären Albertine, hon som i den femte delen hålls fången av berättaren M[arcel]. I femtionio hårt hållna korta stycken berättar Carson om denna stackars kvinna, ledsagad av en appendixdel med utvikningar som belyser, men också svamlar lite, tills hon kommer på sig själv och stramar upp texten. Det är fantastiskt gjort: lika mycket nonchalant som stringent.

Enligt en expert på Proust är just den femte delen den man kan hoppa över, om man lider av tidsbrist. En befängd åsikt – det är ju höjdpunkten i hela serien, den mest spännande boken och den som ger oss den mest nyanserade bilden av berättarens personlighet. De flesta har nog läst första delen enbart, men det är otillräckligt, och det är en bok som inte säger mycket om intensiteten och laddningen i exempelvis del fyra och fem. Ska man hoppa över någon är det väl del sju i så fall.

”Den fångna”, som hon kallas i den svenska översättningen av Gunnel Vallquist, Albertine – hon lockar till en allegorisk läsning. Det gör hon antingen man väljer den gängse uppfattningen att Proust baserade henne på sin privatchaufför, vars förnamn också börjar på A[lfred], eller om man väljer att se A[lbertine] som ett anagram för kvinnan (det som enligt feminismen inte existerar, men vi spar den diskussionen). Den kvinna som i början av 1900-talet var oförlöst – en fånge. Var Proust intresserad av att skildra denna fångenskap?

För Albertine har ju fångats av berättaren – bokstavligen, då han låser in henne och bevakar henne. Behandlar henne som ett husdjur, säger Carson. Mest älskar han henne då hon sover. Han är också helt besatt av att hon ska vara lesbisk, och ägnar sig åt avancerad svartsjuka för att utreda det han kallar för sanningen om hennes begärs dunkla mål. Hans sökande kan jämföras med berättaren i Strindbergs En dåres försvarstal, han som också var besatt i att bevisa att hustrun var tribad. Prousts berättare är svartsjuk på Albertines väninnor, som tillåts vara så öppna med att de gillar någon av samma kön. Själv smyger han, mestadels också för sig själv.

Carson hittar onekligen intressanta likheter, bland annat till relationen mellan Hamlet och Ophelia, inte minst i den blomstermetaforik som både Shakespeare och Proust nyttjar, som hon ger läskiga konnotationer: ”starting from the sexual life of plants, which Proust and Shakespeare equally enjoy using as a language of female desire. Albertine, like Ophelia, embodies for her lover blooming girlhood, but also castration, casualty, threat and pure obstacle.”

Man kan fråga sig hur extrem berättarens behandling av Albertine är. Mest liknar det en typisk maktdemonstration. Han vill ha henne sovande: ja, men så fungerar ju makten alltid, att den är beroende av en mottagare som är passiv, som görs för utmattad för att orka göra motstånd. Det kan göras lika väl med tvång, med inlåsning, som med jobbskatteavdrag. Eller genom att försvåra organiserat arbete.

Det som blir Albertines strategi, enligt Carson, är bluffen: att därmed skapa ett övertag gentemot den fysiskt starkare antagonisten. Det är som vanligt uppfriskande – ja, avkylande – att läsa Anne Carson, och inte minst när hon i ett appendix fördjupar och problematiserar sina ståndpunkter. Där blir Roland Barthes en pre-Sokratisk tänkare (senfödd, visserligen). Där nyanseras berättarens förtjusning i rörelsen hos människor, även den fångna Albertine – det han fantiserar om är fortfarande hennes aktiva handlingar. Carson nämner det inte, men nog är det så att han låser in henne enbart för att ge henne chansen att sticka? Att det är först som rymmerska (som frånvaro) han älskar henne på riktigt.

Associationerna rör sig snabbt också i Carsons essäliknande text, med en kvick anspelning på Hitchcocks film Vertigo. Långsökt, hinner du invända, men vänta nu, det ligger mer i påståendet än ytan återger, och det är ofta så, att det långsökta är det sannaste sättet att närma sig en text. Genom en mestadels vemodig text lyser Carson upp en aspekt av Prousts stora roman. Den är en ocean, och att som här lyfta upp en liten skopa av den kan te sig futtigt, men det är då en viktig futtighet, och oj vad den känns avsvalnande att läsa i skuggan, en sådan här varm julidag. 

(Du kan läsa hela dikten på London Review of Books, publicerad 5/6 2014.)

21 jul 2014

Bön för Tjernobyl. Krönika över framtiden, Svetlana Aleksijevitj


När jag i höstas berättade att jag skulle börja läsa böcker av Svetlana Aleksijevitj fick jag höra att jag måste vara beredd på de starka känslorna. ”Vad då?”, tänkte jag, och inbillade mig att jag var redo. Jag var inte redo – det var omvälvande på många plan att läsa Kriget har inget kvinnligt ansikte och Tiden second hand. Det går inte att förbereda sig för hur det ska vara att läsa den här författaren. När Fredrik Strage i sin fredagskrönika i DN talade om vantablack, en ny svartfärg som rentav skulle få Siouxsie Sioux att kännas som Lotta Engberg, då önskar jag att han hade läst Svetlana Aleksijevitj – för något svartare finns inte.

Bön för Tjernobyl. Krönika över framtiden är den tredje boken som Ersatz ger ut på svenska, i Hans Björkegrens översättning. Björkegren har tidigare översatt Boris Pasternak, Fjodor Dostojevskij, Joseph Brodsky, Anna Achmatova och Anna Politkovskaja, så Aleksijevitj är i gott sällskap.

Så vad är Tjernobyl? För oss en metafor, men för människorna där en konkret verklighet att leva i. Aleksijevitj tar med sig sin säregna metod dit, tillbringar tre år i trakten och intervjuar hundratals ögonvittnen och sammanställer alltihop i ett röstflöde, en mosaik av röster som hålls ihop av det gemensamma temat. Bilden som tecknas blir mer komplett.

För den läsare som hade oturen att uppleva 80-talet blir det en obehaglig tidresa tillbaka till det ohyggliga årtiondet. Vi lever förmodligen i detta ögonblick i apokalypsen – vad det det nedskjutna MH-17-flygplanet ovanför Ukraina kan leda till är för tidigt att säga. Och då, på 80-talet, med det kalla krigets upprustningar, och i Sovjetunionen var tilltron till statens befogenheter stark – en tilltro som har mattats av, vilket Tiden second hand tydligt visade – men fortfarande finns åtskilligt av patriotism kvar, om än blandad med den färska smaken av bitterhet.

Vad vi kan lära oss av Aleksijevitjs bok är väl att det är dags att sluta bli tagna på sängen när katastrofen inträffar. En tidigare utgåva från 1997 på svenska var inte lika omfattande som denna, har jag förstått (den här har cirka 150 fler sidor). I det nyskrivna förordet menar hon: ”Bara rädslan kan lära oss något.” Det ligger mycket i det: först när vi blir rädda på riktigt kan vi dra lärdomar – och vi behöver väckarklockorna, behöver påminnelserna. Rädslan från bristande information som stärker oron.

För det är hybrisen som är människans största fiende. Arrogansen hos teknikerna, vetenskapsmännen. Aleksijevitj varnar – men till vilken nytta? Tjernobyl var en olycka, men den som vill ha en dokumentation över händelseförloppet söker förgäves – några svar på varför det gick så illa finns knappast heller här. I stället arbetar Aleksijevitj med att försöka fånga hur händelsen har format det enskilda människoödet. Det gör hon med hjälp av två lika starka historier, som hon bygger inledningen och avslutningen på, två oförglömliga berättelser. Dels änkan efter en brandman, Ljudmila Ignatenko, som trotsar förmaningarna och träffar sin man efter strålningen, och föder ett barn med levercirros och medfött hjärtfel. Dottern dör efter fyra timmar. Och dels hustrun till en sanerare, Valentina Timofejevna Anasevitj, som åser hur mannen förvandlas efter strålningen och blir vanskapt och hon först efter lång övertalning ger honom en spegel och hon förtvivlat tröstar: ”När du har kryat på dig en smula ska vi åka till någon ödeby, du och jag. Där köper vi ett hus och sedan bor vi där om du inte vill bo bland en massa folk i staden. Vi lever för oss själva.” Kort därefter dör han.

Det var 26 april 1986. I Sverige påverkades vi nog inte värre än att vi varnades från att äta blåbär den sommaren, och vi lärde oss ett nytt ord: bequerel. Det blåste över, vi fick annat att tänka på än denna abstrakta händelse som var svår att ta in. Vår folkomröstning om kärnkraften som bara var sex år gammal, och det är möjligt att den aktualiserades under de följande månaderna. (Jag gjorde lumpen då, hade dålig koll på vad som hände i nyheterna.)

Aleksijevitj samlar de lösa trådarna, låter de olika rösterna stråla samman och bilda nya mönster. Inte för att vi ska få den definitiva förklaringen. Men vi kommer närmare händelsen, kommer närmare en förståelse för hur det upplevdes. Av soldaterna och brandmännen som var först där, av överlevarna som bodde där och bor kvar.

Enligt den norske författaren Per Pettersson, som är stor i USA, är ”ärlighet” en författares mest huvudsakliga uppgift. Jag tvivlar. Aleksijevitj arbetar till exempel med andra medel, genom att vända på sanningen, genom att skriva skönlitterärt kring ett dokumentärt material. Det hon gör bra, så annorlunda, är att visa just hur individen drabbas.

Lever vi i apokalypsen? Annat än som mysig metafor då … När den blir vardag, när du lever i den. När Aleksijevitj berättar om hur avskyvärt djuren behandlades – hästar och hundar avrättades mekaniskt för att inte strålningen skulle spridas – jämför hon med koncentrationsläger i Auschwitz, med Kolyma. Är inte det infamt? När Morrissey fällde liknande uttalanden anklagades han för att vara brutalt hjärtlös. Aleksijevitj kommer förmodligen att få Nobelpriset i litteratur – och hon borde ges chansen att utveckla den här tanken.

En återkommande idé är att vetenskapsmännen har avlägsnat sig för långt ifrån vårt ursprung, man kan för att förenkla säga att de har blivit för mycket människa och för lite djur – för mycket av det rationella tänkandet och för lite av instinkt.

Aleksijevitj orkestrerar sina röster, låter dem ibland överlappa varandra som i kören i de grekiska tragedierna. Det är inte rätt att jämföra på det sättet. Kanske – men hon argumenterar övertygande för att vi ska se det just så, som en tragedi. En tragedi för människan.

De grekiska tragedierna går långt i sin ambition att visa de mänskliga tillkortakommandena. I den här moderna tragedin blir det sida upp och sida ned av det svartaste man kan föreställa sig. Det blir för en modern läsare en påminnelse om hur vi ska förhålla oss till det nya – för även om kärnkraft tidigare hade havererat, var det en unik händelse. Hur ska man reagera, när man inte kan förbereda sig? Ibland görs jämförelsen med krig, att där har (den ryska) människan en vana, där vet man hur man ska göra, men hur gör man när man ställs inför det nya och oväntade? Soldaterna som skickades dit gjorde det soldater gjort i alla tider: agerade i stället för re-agerade. Utan att tänka. Det är nästan så att man misstror en del av historierna här. Som skämtet som återges:
”Man skickade upp en amerikansk robot på taket. Den fungerade i fem minuter, sedan var det stopp. En japansk robot fungerade i nio minuter, sedan var det stopp. Den ryska roboten fungerade i två timmar, tills man skickade ett radiokommando: 'Menige Ivanov, du kan klättra ned och ta en rökpaus nu.'”

Tjernobyl blir ett bibliskt straff. Apokalypsen? Vi skulle inte känna igen undergången, så det är lönlöst att tala om den. Aleksijevitjs bok blir som titeln utlovar en krönika som inte summerar utan pekar mot framtiden, mot den värld vi håller på att bygga åt oss. Den skär rakt igenom förhållandet mellan människan och tekniken, visar på bristerna – att de mestadels återfinns hos människan. Den mänskliga faktorn, ja, och att det är för sent att gå någon annan väg.

20 jul 2014

Örnen, Lotta Lotass


Redan före den trilogi som inleddes med Sparta (2010) och fortsatte med Mars (2013) tillhörde Lotta Lotass våra mest egensinniga författare. Antingen ser man det som ett cyniskt sätt att väcka uppmärksamhet – förpacka en av sina romaner i en låda, skriva en annan i en enda lång mening, skriva på hexameter, skriva en roman som ett flödesschema, skriva på en 50 meter lång pappersremsa för en teleprinter, etc – eller så ser man det som ett författarskap där vi får gå tillbaka till kanske Gösta Oswald eller Birgitta Trotzig för att hitta maken till konsekvens. Visst har viss uppmärksamhet väckts, och visst tilldelas priser till författaren (i år Selma Lagerlöfpriset), men samtidigt saknas en diskussion kring författarskapet, vars konturer blivit allt skarpare.

Nu är trilogin äntligen färdig, med den sista boken Örnen (eget förlag). Kolofonen talar sorgligt om dåtiden (”formgavs … trycktes … utgavs den 20 juli 2014”), vilket ger en spöklik känsla då jag får boken redan i juni.

Boken kan te sig som en artefakt från en svunnen tid, med sitt tidlösa språk och innehåll. En försvinnande värld som ges fast form innan allt förflyktigas. Där alla tider är samtidiga, närvarande i sin frånvaro.

En berättelse växer fram, men skeendet är av oklar karaktär. Lotass lägger in sitt ljusa språk i en mörk värld, där det svarta kämpar med det gråa. När språket är ljust anar man att det mest beror på att det är återkastat sken från svärden: det är också ett metalliskt språk. Ett berättarjag skildrar en värld som rustar för krig, där gruppmentaliteten från armén ibland ger vika åt individens nostalgi:
”En gång stod även jag omsluten av tonskapelsens rymd, förstummad av en öronbedövande, genljudande sång.
En gång nåddes även jag av dess budskap, dess förkunnelse och kände även jag dess toner slita, spränga i mitt hjärta.”

Det finns några utskrivna likheter med schack. Det finns något rituellt över schackspelet, liksom över Lotass prosa, så hårt styrd mot sina distinkta fraser. Även som dramatiker arbetar Lotass med rituella handlingar, människor som rör sig som vore de styrda av spelregler. Örnen är kanske krigsmedaljen – krigets emblem. Samtidigt som ett krigsförlopp kan följas finns något statiskt över det som sker, om man inte uppfattar framgångar med förluster som en typisk rapportering av vilket krig som helst, kanske det första, som ju Lotass skrivit om tidigare (Den röda himlen). ”Örnen” var också namnet på det luftskepp som Andrée begagnade vid sin ödesdigra expedition 1897, en expedition Lotass har skrivit om tidigare. I vilket fall ansluter sig Örnen till de tidigare böckerna i trilogin genom att bearbeta krigiska upplevelser på ett nytt sätt.

Nu blir texten starkt ödesmättad, och allt mer apokalyptisk. Krigets första offer brukar kallas vid namnen ”oskulden” eller ”sanningen”, men sådant är bara hårklyverier – det första offret är mänskligt liv. Döden personifieras i den här kryptiska berättelsen, i blanksliten rock, fransig halsduk och oputsade stövlar – ser vi honom framför oss? Ja, sannerligen. Berättarjaget träffar någon som benämns ”bror”, där man framför sig ser två krigsherrar i färd med att ödelägga just mänskligt liv. Tärningen är alltid kastad, det är sent på jorden, synd om människorna.

I Lotass skepnad har kriget just denna tidlösa form, där skeppskatalogen från Homeros Iliaden löper tätt intill 1900-talskrigens marscherande kanonmat. Men Lotass skapar också sitt memento mori, ett stilleben i prosa som varnar för de återvändsgränder som kriget leder in oss i. I boken tickar klockan, medan örnen kastar sin skugga över spelplanen.

Världen går i bitar omkring oss, och det är en möjlig läsning att se Örnen som en kommentar till hur vi marscherar rätt in i katastrofen. Det finns något finalt över slutsekvenserna, när symmetrin på något sätt obönhörligt måste fullbordas. Som i John Donnes mäktiga dikt ”The Litanie”:
    From being anxious, or secure,
Dead clods of sadnesse, or light squibs of mirth,
    From thinking, that great courts immure
All, or no happinesse, or that this earth
           Is only for our prison fram'd.

18 jul 2014

Levande vatten, Clarice Lispector


Clarice Lispectors roman Levande vatten från 1973 (svensk översättning 2007) är ett kärleksbrev till livet, till existensen, till språket. Till ordet ”är”: det som finns i ögonblicket. Att ägna sig åt det allra omöjligaste: fånga nuet. Hur gör hon? Hon går bakom tankarna, lägger sig steget före det som kan uttryckas.

Grundförutsättningen är ett kvinnligt jag som skriver till ett manligt du. Hon är konstnär som lägger penseln åt sidan och tar upp pennan för att skriva den flytande text som utgör romanen Levande vatten. Till lika stor del skapelseberättelse som dödslängtan, både dopattest och testamente, upphov och avsked, språk och tystnad, födelse och nådaskott. Att skapa och att förinta är samma sak.

Sapfo uttalade sig profetiskt i ett av sina fragment: ”Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden”. Det är som att Lispector replikerar när hon i sin roman skriver: ”Jag kommer att få ett långt, långt liv”. Fyra år senare var hon död, men hennes ryktbarhet som författare bara ökar – liksom Sapfos – och under 2000-talet omnämns nu Lispector som en av Sydamerikas stora författare vid sidan av García Márquez, Borges och Cortázar.

I Virginia Woolfs roman Mot fyren är det konstnären Lily Briscoe som gestaltar författarens egna kamp med självkänslan. Kanske det är därför Lispector väljer att låta sin berättare vara konstnär – distansen ger paradoxalt nog en större närhet, tillåter henne att vara mer intim och mer öppen.

Av Lispectors alla modiga och udda romaner är det här den konstigaste och dumdristigaste. Berättaren rör sig mot extremer, talar om ”en ohygglig skönhet”, vilket kan leda tanken mot uppfattningen om det sublima, utifrån 1700-talsfilosofen Burkes definition som en mörkare och större skönhetsupplevelse som skänker både hänförelse och bävan.

Därför kan Lispector skriva sublima meningar som åstadkommer denna laddning hos läsaren: ”Att inte ha fötts till djur är en av mina hemliga sorger.” Hon är något bortom det mänskliga, med sin dragning mot att lämna människosläktet. Här överges Descartes tes ”Jag tänker, alltså finns jag” för en djärvare tolkning av vad som utgör det mänskliga, som inbegriper tankens slut. Först när människan slutar tänka blir hon riktig människa.

I romanen blir berättaren farlig och vild, där hon visar hur svaren begränsar, hur frågorna ger en rikare värld när den kvantifierbara kunskapen förnekas. Det kanske låter flummigt, men det finns tvärtom en precision i uttrycket som hela tiden förhindrar galenskapen att sippra in i det skrivna. Ändå öppnas hela tiden alla spjäll för det förryckta, vilket ger utrymme för vansinniga drag.

Det blir då ett försvarstal för skyldigheten att uttrycka sig för den som lever i en kvävande eller borttynande tillvaro. Du kan som läsare bara följa den strömmande texten, hur berättarjaget leker med olika identiteter, gör sig själv till lika mycket självömkande offer som handlingskraftig förövare. I uppmaningen till att agera finns också tjusningen med Lispectors roman. Det enda värdiga livet är det liv där du till fullo låter dina sinnen ta emot livet.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/7 2014)

PS. Jag tipsar också om Elizabeth Smart, Vid Grand Central Station där satt jag och grät (1945) och Louise Erdrich, Spår (1988).

Virginia Woolf's Essayism, Randi Saloman


Precis som den som jagar räv gör det för att bevara rävstammen och golfaren spelar golf för att de öppna markerna skall bevaras från byggherrar, så duger det med en blyertspenna som förevändning när man plötsligt får lust att driva omkring på gatorna”. Så inleder Virginia Woolf sin essä ”Att strosa omkring på gatorna” (översättning Gun R Bengtsson), som handlar om något så efemärt som införskaffandet av en blyertspenna. För sådan är essäns natur, att den kan handla om det som ligger lite vid sidan av det vi uppfattar som viktigt – ett lika känt som muntert exempel är G.K. Chestertons ”On Running After One's Hat”.

I sin bok Virginia Woolf's Essayism visar Randi Saloman att det inte är någon tillfällighet att Woolf jämför sig just med jägaren och golfspelaren: båda ägnar sig åt något där resultatet inte är givet på förhand, och för den delen är golf en av få idrotter där målet är att hålla ställningen så låg som möjligt. Blyertspennan blir för Woolf ett svepskäl, då det ju handlar om en berättares promenad en sen eftermiddag i London, och de människor hon möter, och allt ger nya associationer. Läsaren glömmer mer eller mindre av vilken anledning hon gav sig ut. Samtidigt som det kan erinra om flanörlitteraturen som var på modet vid sekelskiftet är det en text som pekar ut mot något helt nytt, inte minst genom att den gestaltar en kvinna i rollen av flanör. Det blir en text som man måste säga överskrider genrens gränser och närmar sig ett skönlitterärt uttryck. Detta sätt att blanda samman olika genrers inneboende förutsättningar kännetecknar Woolfs prosa generellt, menar Saloman, som också visar att det finns en finess i att det objekt berättaren saknar är just en penna; därmed blir essäns slut också något av en början, då hon återvänder till sin lägenhet med pennan – bytet, för att återknyta till jägarliknelsen – och därmed är rustad att skriva ned sina intryck.

Vi känner Virginia Woolf som romanförfattare i första hand. Det är verkligen på tiden att vi uppmärksammar och uppskattar hennes insatser inom essäns område, och då inte enbart genom att se hur dessa utgör en grund för romanskrivandet, så som tidigare har gjorts i den etablerade Woolf-forskningen. Där har man polariserat Woolf som antingen romanförfattaren eller feministen. Saloman är intresserad av att uppvärdera essäns betydelse för Woolf, men också att se den som en litterär genre som erbjuder författaren unika möjligheter att hantera sitt stoff. Hennes bok illustrerar den tanke hon vill förmedla om essän som något som stryker över ytan, och vågar sig på det romanen måste skygga för – så som att uppmuntra en viss typ av tankspriddhet. Utan att Saloman själv närmar sig den tanken, undrar jag om inte det var något lockande för Woolf: att läsa henne är att hela tiden följa hur tanken växer fram successivt medan hon skriver, och man får lära sig att ge sig till tåls, invänta poängen som hon gärna håller på i det längsta. Det är ett skrivande som inte når ända fram, där man alltid kan påpeka att flera av hans samtida nådde längre med sin beslutsamhet – men i gengäld har Woolf fortsatt vara en aktuell författare, vars tankar fortfarande är användbara i en idédebatt. 
 
Hur kan det vara en styrka för essän, det som så uppenbart är en svaghet i romanen, beroende som den är av fördjupning, nyansering, utveckling, av att nå sitt mål? Enligt Saloman tjänar essän på att vara så flyktig, att den kan tillåta sig att introducera nya inslag utan att de behöver vara motiverade för att driva handlingen framåt. Hon läser också ”Att strosa omkring på gatorna” som en pendang till romanen Mrs Dalloway, som publicerades två år tidigare, utifrån den delvis liknande premissen – att förverkliga ett uppdrag. Vi tar del av Clarissas bestyr kring kvällens fest, något som inleds av att hon ger sig ut för att införskaffa blommor. Där finns förutsättningarna för att läsa romanen med essäns attribut, att se om det går att utvinna något fruktbart i dess handling. Här är Saloman kortfattad, när man önskar att hon hade dröjt lite, även om man anar ett svar på förhand, att vi tack vare senare modernistiska romaner lärt oss att läsa en experimentell roman som Mrs Dalloway, oavsett om vi identifierar essäns friare uttryckssätt i romanens stil och berättarteknik. Det är svårt att inte hålla med här, att steget mellan de två texterna är obefintligt, och att stilen i romanen har hämtat energi från de essäer Woolf parallellt arbetade med, att detta växelbruk var en förutsättning för det befintliga skick romanerna hamnade i.

Under 1800-talet var essän ett frirum för många brittiska romanförfattare, där de kunde experimentera både stilistiskt och tematiskt. Woolf var en produkt av 1800-talet, uppväxt med den dominante fadern Leslie Stephen som en av de centrala figurerna i det intellektuella London. Trots att hennes formella utbildning var bristfällig var hon tack vare familjens bibliotek välläst och minst sagt färdig som författare när hon 33 år gammal debuterade med Vägen ut. Saloman visar med sin bok att redan här, och ännu mer i de romaner som följde, använder sig Woolf av tekniker hon har hämtat från essän, ett arbete som kulminerar i den sena romanen Åren, där den uttalade ambitionen var att skriva en ”essä-roman”. Saloman visar att det essäistiska är utmärkande för dessa tidigare förbisedda romaner, att de är mindre konventionella än man tidigare ansett. Figurerna uppvisar något Saloman kallar för ”essäistisk utvecklingsmöjlighet”, när de väljer bort slutgiltiga lösningar för att vistas i möjligheterna, i det som inte fullbordas. Denna brist på handlingskraft illustreras redan av första romanens protagonist, Rachel Vinrace, som uppvaktad av Terence Hewet avvisar äktenskapet och den säkra utgången för förmånen att bli kvar i det osäkra, det som kan bli något annat.

Det handlar inte endast om att Woolf som enskilt exempel vänder sig till essän för att hitta ett friare uttryckssätt, utan också hur den modernistiska romanen vitaliserades av detta umgänge. Det Woolf förstod var att man i essän kunde gå i dialog med läsaren på ett mer fruktbart sätt än i de traditionella romanerna, och tillåta sig ett mer tvivlande tonfall. I en roman – som den såg ut när Woolf var verksam – behöver författaren etablera en sannolikhet avseende handling och ämnesval, något som essäisten kan förhålla sig mer avslappnat till. För mycket realism var knappast Woolf eget ideal, något som ger sig till känna när man läser hennes två böcker i serien The Common Reader. De två mest erkända böckerna av Woolf, Mrs Dalloway och Mot fyren, möttes under hennes livstid nästan undantagslöst av negativ eller oförstående kritik och inte nådde någon större läsekrets, medan den i våra dagar mindre framstående Åren var den som sålde bäst under hennes livstid.

I Salomans läsning blir Woolfs kända debattböcker Ett eget rum och Tre guineas mindre polemiska, där insatsen handlar om att söka efter något annat än direkta lösningar. Främst Ett eget rum tappar i hennes läsning sin stämpel av enträget argumenterande text, genom att föreslå åhörarna hopp, där essäformen ger Woolf möjligheten att summera en erfarenhet och rikta in sig mot alternativa lösningar. Kritiken mot denna Woolfs mest kända icke-fiktiva verk har berört att dess argumentation är på samma gång för ihärdig och för vag, att dess indignation är för återhållsam eller gör sig skyldig till dagdrömmeri. Saloman gör oss uppmärksamma på hur Woolf inte skrämdes av utmaningar. Hon var en modig författare som sporrades av faran, något som torde fungera inspirerande för den som är beredd att utsätta sig för den upplevelsen. Om det finns en klyfta finns dessutom större utrymme för utveckling, och större anledning att ge sig på det arbete det innebär. Här finns möjligheten att läsa dessa böcker mindre som didaktiska verk och mer som konstnärliga verk, något som bara låter sig göras om vi börjar se essän som en lika viktig genre som skönlitteraturen. Att Woolf ger läsaren utrymme för egna slutsatser borgar för att de instabila inslagen ses som något självklart i en text som förblir kringflackande på ett positivt sätt. Saloman hävdar att texter som saknar färdiga slut kan ha sin upprinnelse i antingen en skribent som tagit sig vatten över huvudet, eller så saknar ämnet ett möjligt slut, vilket bara är en variant på att ge sig in i ett ämne man inte behärskar. Ett tredje alternativ, som utformas av Woolf, är att placera sig själv i centrum för en pågående diskussion, där svaret inte kan nås omedelbart. Hon förlitar sig på framtiden, och däri kan den känsla av hopp ligga som genomströmmar den som läser dessa böcker av Woolf. 
 
Lärdomen från Salomans studie blir då att hon ser Woolf som föredömet som presenterar ett exempel att följa för läsaren. Inte i första hand genom att vara agitatorisk, även om man då kunde invända att det blir ett ineffektivt resonemang. Den kritiken avvärjs genom att hävda att äventyret ligger i att överbrygga avstånd, vilket var det Woolf konsekvent ägnade sig åt. Det kräver en läsare som gör en större insats, och måste vara beredd att lägga ned mer engagemang i texten. Att då som Saloman betona att Woolf tar större risker som författare låter paradoxalt: hur kan den som avstår från att ta ställning ses som risktagare? Jo, genom att söka sig mot ämnen som inte lagt sig till rätta, vare sig för författaren eller för läsaren. Att tråla efter välgrundade argument blir då lönlöst, då Woolf vägrar tjänstgöra utifrån retorikens mönster. Det här har starkt bidragit till min tidigare uppfattning av Woolf som irriterande vankelmodig, medan nu tack vare Saloman min läsning kan förlösas, med en Woolf som aldrig underskattar läsaren, utan ger henne ett förtroende och större utrymme för att resonera i maskopi med författaren. Då fungerar den här boken som en lärobok, som gör mig mer mottaglig för essägenren och mer rustad för att fortsätta tillämpa den läsarten.

I boken finns också konstruktiva läsningar av utvalda stycken ur The Common Reader för att demonstrera hur de också kan läsas som läroböcker i hur man läser, som en korsning mellan den lärde kritiske och den ytlige entusiastiske läsaren. Med sin förbehållslösa inställning blir hon en förebild som läsare. Woolf strävade efter ett möte mellan författaren och läsaren, i sina egna läsningar av olika författarskap, ett tillvägagångssätt som främjar samarbete, genom att skapa förutsättningar som uppmuntrar att man blir varandras vapendragare. Att läsa med inlevelse, med fantasin som vägledning, pekar då fram mot författaren som den som skickar iväg läsaren på äventyr i de egna tankarna. Konsekvent önskar Woolf en läsare som tänker själv, genom att ge henne något som motstår förklaring, med Salomans ord: ”It will not do the reader's thinking for her, but rather will force her into the position of thinking for herself, and coming to her own conclusions.” Kanske det är så enkelt att Woolf genom att vara en så lyhörd läsare tillåts bli så motiverad som prosaförfattare, och att vi kan lära oss att sluta vara så fixerade vid genrebeteckningar. Då öppnar hon upp för nya insikter, och vi kan uppleva hur befriande det är att läsa både romanerna och essäerna med nya ögon.

15 jul 2014

Det nemme og det ensomme, Asta Olivia Nordenhof


På omslaget sitter poeten själv, Asta Olivia Nordenhof, i ett opersonligt rum som liknar ett hotellrum, omgiven av spritflaskor, coca-cola, parfymflaskor, värktabletter, såsflaskor, böcker, en bärbar dator. I träningskläder, rökande en cigarett med röken ifylld med ett blyertsstreck, ovanför författarnamn och boktitel inskrivna med barnsligt spretande bokstäver. Blicken rakt mot kameran. Kaxig? Uppgiven? Lekfull? Blasé? Road? Uttråkad? Nyfiken? Sprallig? Behärskad? Kanske allt detta, och kanske det är så poeten ska förhålla sig till världen. (Som ”det tomma” i Tranströmers dikt, det som viskar: ”Jag är inte tom, jag är öppen”.)

Boken heter Det nemme og det ensomme och utkom förra året på det kaxiga förlaget Basilisk, och det är bland annat tack vare Elisabeth Friis lovord i senaste Lyrikvännen som jag tar mig an den. Den utkom strax innan Yahya Hassans omtalade debut, ändå var det ingen svensk kritiker som refererade till Nordenhof – något som förvånar, då det finns en del likheter, både språkligt och tematiskt. Hassan skriver versalt, Nordenhof nästan undantagslöst gement.

Sålunda även här en uppväxtsskildring som blir en nedstigning i misären, med övergrepp och våldsamheter, om än mindre grafiskt skildrade. Nordenhof arbetar med snabba intryck – med ett rastlöst otåligt tonläge, som nästan får texten att stegra sig i början. Men redan i första diktens avslutning visar hon att hon behärskar sina verkningsmedel, med den enkla (”det nemme”) slutsatsen: ”nerverne er galere end jeg”. Intensiteten har nära till galenskapen. Så var det ju också i Hassans bok, med en direkthet som antingen kan uppfattas som påträngande och avskräckande eller fascinerande och inbjudande. Svenska kritiker brukar läxa upp svenska poeter när de svär, för poesin ska hållas fin, medan de har lättare för att gilla det hos danska poeter, kanske för att det sker på avstånd, och det vet vi ju hur danskar är.

Det finns också hos många av de unga danska poeterna en stark verklighetsförankring, oavsett om det är en biologisk sanning som förmedlas: diktjaget heter Olivia, har en död mamma och pappa, men en farfar som hon helst inte träffar. Minnen och upplevelser läggs sida vid sida på något sätt, så att man inte säkert kan skilja dem åt. Hon befinner sig både innanför och utanför familjevåldet, som vittne. Samtidsmarkörerna finns här, om än de inte duggar lika tätt som i Theis Ørntofts Digte 2014. Som Mats O. Svensson påpekade för två dagar sedan i UNT: dansk ung poesi just nu (Nordenhof är född 1988) är sensationellt stark.

Barnet växer upp, upptäcker en fallenhet för bus och farligheter, och en drift mot det otillåtna. Den revanschlusta som illustreras kan likna Anna Odells i filmen Återträffen, eller varför inte Jarvis Cockers hämndlystna låt ”I Spy”: ”jeg er gal / på mig selv, på hele gentofte / det aktiepis / det rige pis / det rige liv / være så nærig / pas på jeg kommer og plyndrer jer / med mine barnebryster som er blevet gigantiske i mellemtiden / jeg har taget tyve kilo på af de nye piller / her har i mig”.

Språket vet knappt vart det ska ta vägen, är nära att brista av sin uttrycksvilja, och svänger av mot engelskan ibland. Det är både talspråkligt rått och poetiskt med snyggt bildspråk, ibland på samma rad, något som förstärker intrycket av en viss valpighet, att det spontana kunde ha tjänat på att bearbetas och redigeras hårdare. Å andra sidan: är det perfektion vi vill ha i en diktsamling? Jag har nog läst mer stringenta diktböcker, jag skulle med lätthet kunna räkna upp flera dussin sådana svenska poeter som skriver ordentligare poesi – men när presterar någon av dem lika drabbande poesi?

Det märkliga är också att berättelsen följer en logik, att familjelivets vedermödor tar sitt utlopp i en längre och ursinnigare tirad mot flyktingpolitiken och synen på människovärdet när man mister sitt arbete och blir bidragstagare. På pappret ser det ut att bli svårsmält, men Nordenhof för ihop bokens skilda ämnen – som också innehåller rörande sorg efter föräldrarna och kärleksbrev till en man som heter Andreas – och den politiska pamfletten är lika övertygande som de privata utgjutelserna. Då anar man nästan hur omslagets ansikte blir mer än ett tabula rasa, att det uttrycker mer en förtvivlan över sakernas tillstånd.

Boken visar hur svåra erfarenheter ska hanteras, med ett underbart kaxigt recept: 

når man er vokset op med vold og sex, det pis, så skal man sone hele tiden
man skal forsage djævlen og forsøge at blive god igen
men det gider jeg ikke. uddrive djævle.
jeg har bættre ting at tage mig til end at forsøge at blive pæn
det intresserer mig ikke længere fordi
     1) det er så udmattende og kedeligt
     2) det er umuligt

Ja, man ska bli självständig, och det är där boken utmynnar, och det bidrar till det starka intrycket, att det avskyvärda ändå leder fram till något hållbart, ett konstaterande att livet är värt att leva, även det liv som kan innehålla, som här, avmätta underrättelser om tillvaron som psykpatient och prostituerad. Trots eländet och trots allt som står i ens väg – alternativet är ändå värre.

14 jul 2014

Marguerite Duras hänförelse


I första ledaren i första numret av den norska tidskriften Bokvennen, från 1989, skriver dåvarande redaktören Jan M. Claussen: ”Det er ikke et høylitterært tidsskrift du holder i hånden. Det skal i beste forstand være et folkelig blad for alle som er glade i bøker.” Nu kan det låta troskyldigt och nästan populistiskt, men det är desto mer ett framgångsrecept. I nya numret (2.2014) talar nuvarande redaktören Gabriel Michael Vosgraff Moro om ”bladets egenart og formidlingstradisjon mellom høyt og lavt, det kjente og ukjente”.

Givetvis – det lättaste av allt! Anledningen till mitt monumentala ointresse för det som kunde vara en svensk motsvarighet, Vi läser (eller för den delen tv-programmet babel), är att där styr helt andra bevekelsegrunder: aktualitetsfaktorn. Där hittar du de författare som är aktuella för stunden, med sina aktuella böcker. Du kan nog hitta samma författare i de olika publikationerna, men skillnaden är hur de blir behandlade – i den norska tidskriften inte som marknadsförare som ska tala sig varma för sin produkt, eller vara villiga att tala om sitt privatliv, som man gärna låter intervjuade författare i svenska bokmagasin göra.

Aktualitet – ja, Marguerite Duras föddes för 100 år sedan, och Bokvennen tycker det är värt att ägna 30 sidor åt detta. De har en enkät med nio nordiska författare, däribland Sara Stridsberg, som påpekar att ”Duras skrivande rör sig i cirklar”. Ingen originell tanke, kanske, eftersom jag själv skrev ”Duras skriver i cirklar” när jag recenserade En fördämning mot Stilla havet för två år sedan. Men det är glädjande med så många olika texter om Duras, där Josefine Klougart i sin första regelbundna text (en syssla som tidigare Stridsberg innehaft) öppenhjärtigt berättar hur mycket hennes egna böcker är påverkade av Duras. Klougart skriver i en böljande rörelse från det privata till det analytiska, och visar hur beroende Duras är av både cynism och sentimentalitet: ”Køligt registrerende og varmt indlevet.” Silje AA Fagerlunds skriver också vackert och inspirerande om det hon kallar för den uppbyggliga ödeläggelsen i Détruire, dit-elle (”Förstör, sa hon”), fortfarande inte översatt till svenska.

Om man ängslas över vad som kan uppfattas som ”smalt” eller ”exklusivt” blir ju allt förpassat till finlitteraturens piedestal där man inte törs peta i de upphöjda författarskapen. Större anledning finns att verkligen utsätta dem för granskning. Det här numret bara råkar få med två av mina favoriter, och de är säkert smala och exklusiva om man nöjer sig med att slaviskt följa den samtida bokutgivningen. Det är två texter av Fernando Pessoa – ok, Orons bok kommer i norsk nyutgåva – samt en initierad introduktion till Ann Radcliffe, som kallas för gotisk trollkvinna.

Men det spännande är också att följa hur ett författarskap tas emot i olika länder, att det ur norsk synvinkel blir ett annat perspektiv, att andra saker betonas. Jag har läst om Duras i svenska tidskrifter, men aldrig har det handlat så här mycket om stilen – hur hon skriver. Eller för att ta ett annat exempel: när Bret Easton Ellis under hela 90-talet i svenska tidskrifter var ett varnande exempel på moraliskt förkastlig skräckellitteratur fick jag vända mig till norska tidskrifter – däribland Bokvennen – för att läsa analytiska texter som tog hans författarskap på allvar.

13 jul 2014

Sällsamma historier, Jorge Luis Borges & Adolfo Bioy Casares


Om Borges inte hade funnits, hade det varit nödvändigt att uppfunna honom. Så talade Voltaire. Min upptäckt – när jag uppfann Borges – skedde när mycket av hans sällsamheter inte fanns översatt till svenska, något som sedan dess har korrigerats, även om mycket av hans icke-fiktiva verk skulle tjäna på att bli tillgängligt på svenska.

Nu har Rönnells antikvariat gett ut Sällsamma historier, en sällsam antologi sammanställd av denne Jorge Luis Borges och Adolfo Bioy Caseres. Borges skrev några deckare tillsammans med denne kollega (med världslitteraturens mest avundsvärda initialer), och gav ut ett antal andra kollaborationer, som den påhittade encyklopedin Manualde zoología fantástica tillsammans med Margarita Guerrero. Torsten Ekbom har översatt och skrivit en efterskrift. Det skulle bli Ekboms sista bok.

I efterordet skriver han om hur Borges tyckte att Joyces Ulysses är ett misslyckande – visserligen kan sådana kategoriska omdömen förklaras av att det rör sig om två helt disparata temperament. Dessutom hade ju Borges i en tidig recension hyllat boken, och det är svårt att tänka sig en bok det går att vara lika ambivalent till (när jag själv recenserade den i JP för två år sedan var jag orättvist och onödigt hård, tycker jag i efterhand: boken har blivit min albatross). Ekbom vill sätta ljus på Bioy Casares, och uppmuntrar till att följa dessa herrars exempel, genom att betona hur viktigt det är att vi förhåller oss skeptisk till den etablerade kanon.

Vi kan i boken följa hur citaten blir buljongtärningar som löses upp och skapar något större. Man kan också roas av det Ekbom kallar ”en stilistisk åtstramning” av ursprungstexterna, en slags remix av originalen. Vad de vill säga med det är kanske att man som författare inte äger det man har skrivit, utan det tillhör en gemensam skattkammare. Det är nog en universell känsla som delas av alla som upptäckt vad som händer när man fattar vad som finns i en bokhylla, att det alltid är något som är större än böckernas fysiska format, att det materiella bara fungerar som en katapult för något hisnande, något oväntat. (Om Borges hade twittrat, hade han nog bara ägnat sig åt att retweeta.)

I den här boken finns exempel på, för att återigen anknyta till Joyce, epifanin – det benådade WTF-ögonblicket. Det som landar i det oväntade. Magin finns i berättelserna, men också i vad som händer när du läser dem – den häpnad som uppstår när din skepsis möts av trollkonstens övertalningsförmåga. Att berätta något är inte litteratur; det är när det berättade övergår i fantasi som litteraturögonblicket föds.

Och födelse är vad det handlar om, märkliga skapelseberättelser. Drömmar, varsel, sammanträffanden, osannolikheter, nycker, slump, infall, elakheter, paradoxer … Allt som smeker, eller smeks av, vansinnet.

Nu kan invändas: är det då lysande litteratur? Detsamma kan invändas mot Borges egna noveller, som ibland fungerar bättre när man tänker på dem eller återger handlingen i dem. Det är ju ett personligt urval, och några av exemplen hör väl inte till mina favoriter. Nonchalansen och stringensen är lika goda kålsupare. Men du tappar ändå hakan oftare än du himlar med ögonen.

För att ta ett exempel, från Johannes Cambrencis (notera de anglicistiska initialerna) verk Animadversiones (1709):
”Som alla vet är Gud fader inte äldre än Gudssonen.
    När Sonen skapades frågade Fadern honom:
    – Vet du hur jag bar mig åt när jag skapade dig?
    Sonen svarade:
    – Genom att imitera mig.”
Jag misstänker att denne JC endast existerar för den som tror på honom – eller endast inom denna boks pärmar. Det vill säga, från och med den första publiceringen av antologin 1953, därifrån och för alltid. Och från och med denna svenska översättning också för ett svenskt medvetande.

Borges författarskap är av det expanderande slaget: ju mer du läser av honom, desto mindre överblick tycks du få. Ändår är det ju trevligt att med böcker som denna upptäcka hur du kan lägga bit för bit av detta 1900-talets mest märkvärdiga litterära bygge. I en av sina oförglömliga bilder sammanställer han spegeln och samlaget som avskyvärda – då båda ökar människornas antal. Det Borges gör med sina texter är att hålla upp spegeln för läsaren, med sina oändliga paralleller, likheter, analogier, dubbelgångare.

Vill läsare spegla sig? I gårdagens DN läster jag den glädjande nyheten att småpojkar läser mer böcker nu än de gjorde vid en tidigare mätning. Enligt rubriken vill pojkarna läsa om sin egen verklighet, vilket borde kunna ifrågasättas. När jag själv var småpojke läste jag bara science fiction och skräck och deckare och äventyrsberättelser och superhjälteserier. Verkligheten – barnsliga kompisar, mobbare och sadistiska lärare – var inget jag ville läsa om.

11 jul 2014

World Peace Is None of Your Business, Morrissey


Det kan tyckas dumdristigt att Morrisseys 20 år gamla mästerverk ”Vauxhall and I” gavs ut i en ännu mer välvårdad nyversion bara någon månad innan han ger ut sitt tionde soloalbum. Ingen annan av Morrisseys skivor har en lika underbar produktion, eller lika många starka låtar, och att mätas med den kan bara vara till den nya skivans nackdel.

Trodde jag. När jag nu lyssnar på den 20 år gamla skivan blir stämpeln av mästerverk lite naggad i kanten av en såsig parad ballader mot slutet av skivan. När jag så tar del av ”World Peace Is None of Your Business” är det bara för att upptäcka att han aldrig någonsin har gjort en lika jämn skiva. På samtliga tidigare soloskivor har han för varje sublima låt slängt in en nonchalant bagatell. Tyvärr saknar den här nya skivan bådadera, är jag benägen att säga – det vill säga, lika ont om riktigt dåliga låtar som det är om riktigt bra.

Det som bidrar till dess jämnhet är inte minst att Morrissey äntligen har släppt sina 2000-tals-ambitioner att bli rockstjärna. De enerverande elgitarrerna har bytts ut mot milda akustiska, och ljudbilden innehåller många oväntade instrument, mestadels spansk gitarr och dragspel och återhållsamma blåsinstrument. Framför allt detaljer som lyser upp likt solsken efter det svarta moln som var förra skivan ”Years of Refusal”. Handklappet gör ”Staircase at the University” till en udda sång om en stackars plugghäst som av pappans krav begår självmord, ledsagad av en euforisk melodi som gör den till en värdig pendang till dödsromantiken i ”There Is a Light That Never Goes Out”. Andra inslag är harpa, klockspel, och de flesta av de nyckfulla ljuden åstadkoms av colombianske Gustavo Manzur, som trakterar ”piano, organ, synths, trumpet, accordion, flamenco guitar, didgeridoo, Qchord”. Att Jesse Tobias har skrivit det mesta av musiken kan också bidra till att den låter mindre förutsägbart rockig.

Nu finns det i stället för givna hitlåtar många som är närapå helt underbara, som ”The Bullfighter Dies”, en faksimil av hur The Smiths lät 1986, adderat med trumpetfanfarer. Eller ”Kiss Me a Lot”, där nonsens och allvar pareras i en smått perfekt poplåt. ”Mountjoy”, en säregen protestsång om Dublins ökända fängelse där Brendan Behan satt, och Morrissey önskedrömmer förstås om att hamna där: ”I was sent here by a 3 foot half-wit in a wig”. ”Smiler With Knife” är svårare att bedömda, det känns som att man vill höra Peter Jöback göra den rättvisa först.

Textmässigt har han också vässat sin penna sedan sist, även om jag inte tror att det har så mycket att göra med att självbiografin skulle ha gett honom större självförtroende (bra självförtroende är ändå oftast något av en nackdel i konstnärliga sammanhang). Det finns några plumpa rader: ”Each time you vote, you support the process … You are the soldier, who won't get much older … Sex and love are not the same … The joy brings many things, it cannot bring you joy”. Men man förlåter dessa truismer när han undantagsvis försöker leva i den verkliga världen i stället för sitt eget huvud, utan att bli uttråkad innan han börjar. Speciellt i ”Istanbul”, om fadern som desperat söker sin mördade son på gatorna. Kanske det är Morrisseys första fadersporträtt som inte handlar om en fader som måste mördas. Texten förstärks av att melodin lånar den ominösa atmosfären från ”Jack the Ripper” (det är Boz Boorers största stund som låtskrivare). När Morrissey börjar rappa i ”Neal Cassady Drops Dead” är det ganska dråpligt, tills man fattar att han bara gör det för att visa hur mycket han hatar barn. Det han hatar mer än barn är kvinnor, åtminstone av ”Kick The Bride Down The Aisle” att döma. Ändå blir det min favorit från skivan, med sin ljuva melodi och pendling mellan de misogyna bråddjupen.

Inte lika road är jag av den agitatoriska ”I'm Not a Man”, även om det är lite kul att Morrissey äntligen visar att han läst Edith Södergran, med titelns tydliga anspelning på hennes ”Vierge Moderne”. Musiken är lika stillastående som ”Meat Is Murder”, vilket troligen innebär att han kommer att spela den här alldeles för långa sången lika länge och lika ofta (av alla Smiths-låtar är det köttlåten som han har spelat flest gånger).

Till skivan medföljer sex bonuslåtar, vilket kanske är ett par för många. De något äldre rocklåtarna ”Scandinavia” och ”Art-Hounds” är lite färgade av hur han lät 2009, medan de nya är lite anonyma. Det visar också att han övergett ett par av de låtar han spelade in för tre år sedan, när han var utan skivkontrakt. Av de låtarna kan jag sakna ”Action Is My Middle Name”, som kanske fallit bort för att den påminner för mycket om ”I'm Throwing My Arms Around Paris”.

Jag summerar med att konstatera att det inte finns anledning att hysa någon oro för rasistiska textrader den här gången. Morrissey väljer att hata generellt (”humans are not really very humane”, ”humans hate each others' guts, and show it given a chance”), men kan tänka sig att vara lite extra grinig mot domare, barn och kvinnor. Det handlar inte heller lika mycket om döden som för fem år sedan, även om han i de två sista låtarna sneglar i den riktningen (”rich or poor, we all lose”, ”the older generation have tried, sighed and died, which pushes me to their place in the queue”).

Tack vare att skivan inte innehåller bottennapp kommer den förmodligen att få ett längre liv än den lite överskattade come back-skivan ”You Are the Quarry” från 10 år sedan, som lät så fantastisk då men är svårare att fördra nu. Även den här skivan är något av en come back efter att under de senaste fem åren ha tillbringat mer tid på sjukhus än i skivstudion, efter att med hans egna ord ha testat alla kända sjukdomar som finns. Om det innebär en ingångsskylt till nya paradis är det verkligen på tiden.

7 jul 2014

Men Explain Things to Me, Rebecca Solnit


”Inte alla män!” vill jag utropa när jag läser den inledande essän som gett titeln till Rebecca Solnits nya bok, Men Explain Things to Me. Texten publicerades ursprungligen på nätsidan TomDispatch 2008 och fick stort genomslag. Där återger Solnit en fest där hon berättade om sin bok, men han knappt börja förrän hon avbröts av en man som ville upplysa henne om en oerhört intressant bok i samma ämne. Hennes kompis försökte inflika att det var Solnits bok han talade om, men han fattade det inte, i sin iver att vara en man som förklarar saker (för kvinnor). I förlängningen ledde det till att engelskan fick ett nytt ord, ”mansplaining”, vilket nästan enbart var Solnits förtjänst.

Det skulle vara lätt då att påpeka att det är en generationsfråga – för nog har jag själv tagit del av liknande komiska händelser, otaliga gånger. Fast problemet är att det är könsbetingat, och dessa yngre män som kanske inte utövar denna syssla nu blir en gång äldre män. Att kvinnan tige i församlingen är inte bara ett gammalt talesätt, utan en aktuell kamp om talutrymmet, som alltid uppfattas som oproportionerligt större för kvinnor än för män. Jag tänker också på föreläsningar som efter 45 minuter brukar innehålla en frågestund, men i stället för att ställa en fråga finns det alltid en man som tar mikrofonen och berättar hur insatt han är i samma ämne.

Inget är oskyldigt, visar Solnit, och låter den relativt oskyldiga anekdoten leda henne in på resonemang kring våldtäkt och mord, konsekvenserna av att kvinnans tal inte anses vara pålitligt. Det är ett bra exempel på hur Solnit tänker – i kedjor, där hon lägger mönster efterhand, och låter det ena leda till det andra. Inte så märkvärdigt, men grejen är hur övertygande det görs, i vilken grad du själv uppfattar det som givande och trovärdigt.

Hon skriver bland annat om nättrollen, hur en kvinna knappt kan yttra sig offentligt förrän en våg av hat reser sig. Det är klart att det är ynkliga män som hatar anonymt: till skillnad från Jonas Thente tror jag inte det är så klassrelaterat heller, utan mer en fråga om att vara rädd för att bli av med sina fördelar, inget som brukar vara förknippat med en genuin arbetarrörelse. Solnit citerar kolumnisten Laurie Penny: ”An opinion, it seeems, is the short skirt of the Internet. Having one and flaunting it is somhow asking an amorphous mass of almost-entirely male keybord-bashers to tell you how they'd like to rape, kill, and urinate on you.” Man skulle tro att Solnit genom att skriva en bok med denna övertydliga titel blivit immun mot mansplaining, men i en intervju i Guardian förra månaden svarade hon så här på den frågan: ”Do they ever! Social media are to mensplainers what dogs are to fleas, and this recent feminist conversation has brought them out in droves.”

I boken finns sju korta essäer, där hon visar osviklig konsekvens i sitt tänkande, och en förmåga att åskådliggöra sitt ämne. Inte så förvånande – en av senare års större läsupplevlser för mig var översättningen av hennes essä Gå vilse. En fälthandbok som utkom på Daidalos 2012. Det är som att det är något skimrande över det hon skriver, något som lyser. Inte för att hon kommer med färdiga lösningar på problem, utan för att hon tänker annorlunda, hittar nya angreppssätt, och det är så mycket mer uppfriskande. Svaren i all ära – de tenderar att mista sin relevans med tiden. Eftersom världen förändras, bland annat, och det som är ett svar blir ett skämt femton år senare.

Solnit tänker skarpt, och det är också med skärpa hon uttrycker sig, med en direkthet som jag ibland saknar när jag läser någorlunda motsvarande svenska intellektuella. En tänkbar förklaring finns i hennes resonemang kring gåendet, att det är där tänkandet utförs bäst, när kroppen är i rörelse. Jag kan delvis hålla med – men det handlar också om att göra sig omedveten om sin kropp, något av det svåraste som finns, att gå naturligt, utan att tänka. Men det är också en fråga om inlevelse, om att skriva med känslor, även om jag är införstådd med att det är en kontroversiell tanke. Låt mig bara säga så här: Solnit är engagerad, och då klarar hon av att tänka balanserat och ändå skriva ut känslorna, utan att de tar över.

Att se mönster, som att DSK-affären 2011 ingick i ett större systematiskt övergrepp från IMF mot länder i Afrika, bland annat Guinea, samma land som Nafissatou Diallo kom ifrån. Eller hur vi förhåller oss till samkönade äktenskap, att det är ett resultat av feministiskt arbete att bryta hierarkier och göra det heterosexuella äktenskapet till ett förhållande mellan jämlikar.

När Solnit skriver om Virginia Woolfs mörker argumenterar hon för konsten som en negativ kraft, där det destruktiva leder till det konstruktiva, efter en modell hos Keats, som talade om ”Negative Capability, that is, when a man is capable of being in uncertainties, mysteries, doubts, without any irritable reaching after fact and reason.” Det krävs mod för att hamna där, ett mod Solnit har, och även Woolf, som får bli Solnits vägvisare i/genom mörkret, det nödvändiga mörker som behövs för att tanken ska tillåtas ströva. Woolf blir hennes revolutionära ”escape artist”, hon som med bland annat Orlando gestaltar frihetens yttersta ideal, hen som gör det otillåtna, en människa bortom.

Det som bara kan leda till hopp, eftersom vi ändå inte vet hur det kommer att gå, och då får vi nöja oss med mörkret, ovissheten. Vad kommer härnäst? Mörker. Solnit prisar Woolfs essäer, och jag är böjd att hålla med, att de är något av det mest spännande man kan läsa. I denna essä om Woolf visar också Solnit hur bra kritik ska se ut, att den inte handlar om att nagla fast saker: ”The worst criticism seeks to have the last word and leave the rest of us in silence; the best opens up an exchange that need never end.” Hon kommer trots denna föresats inte undan ett och annat agitatoriskt drag, och då är pekpinnen inte långt borta.

Hoppet, det som återstår i Pandoras ask (mer burk än låda, etymologiskt), och det som återstår för människor av båda könen, oavsett om man som Edith Södergran proklamerar ”Jag är ingen kvinna” eller som Morrissey ”I'm not a man” på sin kommande skiva – varje gång jag hör den låten blir en kvinna våldtagen i USA. Det vill säga, blir en våldtäkt anmäld. Mer troligt är att en kvinna våldtas redan under låtens minimalistiska en minut långa intro.
I boken finns också några fotorealistiska målningar av Ana Teresa Fernandez, tyvärr dåligt återgivna i min billiga pocketupplaga. Hennes målningar är hyperrealistiska, och illustrerar på något sätt Solnits teser om kvinnan som både närvarande och utplånad. Solnit påminner också om att vi ofta tar saker för givna, såsom vad som har inspirerat den och den författaren, den och den konstnären, och slänger oss med bekanta namn. I verkligheten är konstnärer ofta påverkade av helt andra saker – billigt skräp, reklam, kitsch, popmusik, dängor, b-filmer. Jag kan inte låta bli att tänka på Rimbauds kaxiga deklamation ur En tid i helvetet: ”Jag älskade idiotiska tavlor, målade dörrstycken, dekorationer, cirkuskulisser, skyltar, färgstarka skillingtryck; gammaldags litteratur, munklatin, felstavade pornografiska böcker, romaner från mormors tid, fesagor, små barnböcker, gamla operor, enfaldiga refränger, barnsliga rytmer.”

När jag ibland läser det vi för enkelhetens skull kan kalla feministiska böcker kan jag tänka: ”det här borde män läsa”, men jag tänker inte i första hand så när jag läser den här boken av Rebecca Solnit. Nä, jag tycker kvinnor ska läsa hennes bok – läsa och få sitt självförtroende stärkt. För det är så lätt för framgångsrika skribenter att tala om hur viktigt det är att ta plats, att stå ut, när man redan haft sin framgång, när man som Solnit har gett ut femton böcker och har lyssnaren runt sitt lillfinger. Vem lyssnar på Inga, 58, när hon tar ton?

Vi borde – för man tar med sig sina erfarenheter, och det är klart att jag skulle ha haft helt andra erfarenheter om jag hade fötts till kvinna. Och vi tjänar på att vara så omfångsrika som möjligt när vi tar till oss världen – vi tjänar på det, och vi förtjänar det. Även om det blir lite ironiskt för en man att läsa en bok med denna titel, att det då handlar om ”A Woman Explains Things to Me(n)”. Sista avsnittet har underrubriken ”What do men want?”, och det är verkligen en berättigad fråga. Att vi tjänar på ett mer feministiskt samhälle är uppenbart, då det skulle erbjuda en vidare mansroll också. Senast i dag påmindes jag om att vi fortfarande lever i 50-talet, när DN hade en artikel om konstnären João Onofre, i vars lilla svarta låda death metal-bandet Unfathomable Ruination går in och spelar tills luften tar slut. För att bevisa vad? Att de är riktiga män, så klart: ”Finns det något manligare än att tappa allt syre?” citeras en av besökarna.

6 jul 2014

Vagants Grøde


Det är tydligt att Norge fortfarande har svårt att förhålla sig till Knut Hamsun. Vad som än sägs blir det orättvist, antingen mot honom själv eller mot nationen eller mot dess intresserade läsare. Han är ju den ende skandinaviske prosaförfattaren som förtjänar att knyta Kafkas skosnören, så då var det förstås oturligt att han också var nazist. På 90-talet läste jag Hamsun intensivt under en period, en del på norska eftersom det inte gick att få tag på så många översättningar i bibliotekens utrensade hyllor. Synd ändå att en så glimrande författare blivit så relativt perifer för svenska läsare.

För att hantera denna elefant i sitt rum har Norge ansträngt sig för att göra honom aningen mer avvikande än han var. ”Äsch, han var inte som vi bara”, tycks man kunna sammanfatta den norska Hamsun-hållningen efter andra världskriget. Stolthet och skam: tänk vårt förhållande till Strindbergs misogyni (med mera), gånger två. I nya numret av Vagant (2 2014) har Tore Rem skrivit en upplysande text om Hamsun. Rem är något så ovanligt som en akademiker med förmåga att uttrycka sig begripligt också för den icke-akademiske läsaren (han utkommer senare i höst med en bok om Hamsuns möte med Hitler, som torde vara något att hänga i julgranen).

Rem skildrar Hamsun som en typ av författare som ställföreträdande sanningssägare, den som formulerar det vi andra inte klarar av att säga. Men om hen ser det vi inte vill kännas vid, eller inte godta? Nu var ju Hamsun excentrisk, vilket norrmännen gärna betonar, och hans ypperliga stil är beroende av att han är en smula förryckt. Inte konstigt då att det slår slint ibland? Jo, men det är också farligt att ofarliggöra Hamsun, visar Rem med sin intressanta analys. Den norska beröringsskräcken må vara förståelig, men det är lite tråkigt att Sigrid Combüchens bok om Hamsun från 2006, som var bra i andra avseenden, hade så lite att säga om hans nazism.

Annars är Vagant som vanligt späckad med det intressanta. Hur det är möjligt: antagligen för att man inte tänker strategiskt, utan gör det som intresserar dem. Det råkar sammanfalla med vad som intresserar mig, och jag tror att det är så enkelt, att den typen av entusiasm är den som når ut bättre än när man stirrar sig blind på opinionsundersökningar och försöker fånga vad som är gångbart i tiden.

Temat för numret är film, med fina porträtt av den legendariska amerikanska kritikern Pauline Kael och den vad det verkar för norsk allmänhet lika legendariske Harald Kolstad. Han verkar ha varit den typ av rikslikare som saknas i svensk kritikerkår oavsett kagori. Han blev det med till synes enkla medel, genom att vara en god stilist, renodla entusiasmen, och vara på sin vakt mot det pretentiösa – således hyste han starka åsikter som ibland tog miste. Porträttet, skrivet av Dag Sødholdt, är ingen hagiografi, utan ger utrymme åt en del ifrågsättanden (fast nog går Sødholdt själv vilse när han hävdar att David Lynchs Twin Peaks-film numera räknas till hans bästa filmer?). Det är tjugo sidor långt, och innehåller rikliga exempel på Kolstads kritik i faksimiler. En intervju med redaktören för vad som ser ut som den idealiska filmtidskriften Ekko borde också vara inspirerande för svenska läsare, som väl sedan Chaplin har saknat något liknande, även om FLM är ett bra försök.

En essä om Kjartan Fløgstad innehåller också något som kunde bli en kritisk grundprincip, signerad Øystein Vidnes: ”I motsetnad til andre får Fløgstad meg ikkje til å tenkje på mitt indre liv, men det ytre, mitt politiske sjølv, ikkje på kven eg er, men kva eg gjer.” Det är så politisk litteratur borde fungera, men så sällan gör. En som har fattat det är Theis Ørntoft, vars Digte 2014 recenseras på annan plats i numret (att det är årets bästa danska diktbok står allt mer klart). Susanne Christensen skriver i sin stående krönika om några andra metoder att skriva politiskt, och hon råkar göra det med exempel på författare som jag själv just har läst, som Christina Hagen, Bjørn Rasmussen, Yahya Hassan, Pablo Llambías och Asta Olivia Nordenhof. Fast Nordenhof har jag inte hunnit läsa ännu, men beställde hennes senaste bok i förra veckan. Christensen diskuterar vad konstnären ska göra när världen blivit så smutsig att smutsig konst i sig blivit en kliché, och implicit den gamla frågan: ”är det världen som är sjuk eller är det jag?”

Vi behöver nog bli en aning mer rättshaveristiska, sluta placera felen hos oss själva hela tiden. Mycket kan åstadkommas med högre självkänsla, där vi inte behöver kritisera oss själva. Vi ska skylla ifrån oss bättre, skylla på världen. Sannolikheten för att vi har fel är oftast ändå så liten.

3 jul 2014

Trollmarknad och andra dikter, Christina Rossetti


I den engelska litteraturhistorien har Christina Rossetti en given plats, liksom hennes bror målaren Dante Gabriel. Det är en vanlig uppfattning att hon var en starkare poet än honom. Han var i vilket fall vid sidan av Millais den mest talangfulle av de prerafaelitiska målarna, och hans porträtt av systern pryder den efterlängtade utgåvan Trollmarknad och andra dikter i ellerströms lilla serie.

Boken utkommer samtidigt med Lyrikvännens jubileumsnummer – medan tidskriften fyller 60 år fyller serien 50 utgåvor, sedan starten 1972. Den som prenumererar på tidskriften får böckerna i takt med att de utkommer. Olle Thörnvall har översatt samt skrivit en kortare introduktion. Utöver den längre dikten, i original ”Goblin Market”, räckte utrymmet till nio kortare dikter.

Titeldikten handlar om Laura och Lizzie, vars idyll invaderas av påträngande okynnesaktiga småtroll. När Laura hamnar i en depression försöker Lizzie blidka trollen – man kan ana att depressionen är resultatet av ett vägskäl, att välja dygden eller lustan, även om Rossetti inte likt Stiernhielm skriver en renodlad allegori. Till det är nog hennes kynne för romantiskt – det vill säga, att hon skyr det didaktiska tilltalet.

Däremot finns en parallell till Coleridges balladdikter – inte enbart den uppenbara likheten till ”The Rime of the Ancient Mariner”, även om man hittar frestelsen som sjömannen inte kunde motstå, liksom lidandet som en väg ut ur synden. Nä, det finns inte minst i speglingen av de två karaktärerna paralleller till Coleridges mindre kända ballad ”Christabel”, och likaså i språkbruket, där man antingen ledsnar på det käcka knittlandet eller tycker det är charmigt (jag hamnar nog någonstans mittemellan, befarar jag i det här fallet). Nog blir ändå effekten märklig med barnkammarrim med kusligt innehåll, ungefär som att läsa Goethes grymma ”Erlkönig”. Det är nära till det jolmiga, samtidigt som det finns en poäng i att medvetet uppsöka det naiva tilltalet, att låta skrattet fastna i halsen.

Virginia Woolf jämförde Rossetti med Mozart, och hade en poäng i hur hon hanterade skönheten som en tillfällig lindring: ”No sooner have you feasted on beauty with your eyes than your mind tells you that beauty is vain and beauty passes. Death, oblivion, and rest lap round your songs with their dark wave.”

Att det finns skönhet i den långa trolldikten finns det ingen anledning att förneka: ”Ömma Lizzie slet det i / att se på systerns apati, / och själv gå fri.” (”Tender Lizzie could not bear / To watch her sister's cankerous care / Yet not to share.”) Det är förstås orättvist att jämföra original med översättning, då den senare inte riktigt når upp till samma nivå, åtminstone inte samma nivå av skönhet. Tyvärr förhindrar ju versmåttet också att ett av Rossettis signum, upprepningen, får stryka på foten lite för ofta: ”Shaking with anguish fear, and pain, / She kissed and kissed her with a hungry mouth.” (”hon skakade av smärta och av frossa / och kysste henne sen med hungrig mun.”) Det är bara på engelska man riktigt ser de där kyssarna, tack vare upprepningen, som nästan är lika enveten som Louise Labés kyssar, kanske litteraturhistoriens mest passionerade: ”Baise m'encor, rebaise moy et baise”.

Så översättningen blir inte helt oproblematisk, när det finns en del ogrammatiska egenheter också. Likaså undrar jag om det är en god idé att använda utgåvan som brodern William redigerade, då den är känd för att innehålla felaktigheter som vetenskapliga utgåvor rättat till under slutet av 1900-talet. Men jag har inga invändningar mot ”Ett gammaldags skogssnår”, där rimmen sitter smidigare och språket flyter lättare.

Rossetti är utpräglat romantisk, och nog finns ett och annat här som också påminner om prerafaeliternas största favorit John Keats, liksom en kortare dikt ägnad ett kusinbarn har liknande budskap som Wordsworths ”The Child is father of the Man”. Hon skrev också otaliga dikter med religiöst innehåll, något som detta urval av förklarliga skäl inte kan ge något hum om, eller att det var religiösa dubier som innebar att hon förblev en kvinna ur ”not the marrying kind”-gruppen. Inte heller kan man ana hennes idealistiska ådra, som fick henne att jobba tio år som frivillig hjälparbetare för prostituerade kvinnor som satt på anstalt.

Att hennes mest kända dikt, som inleds ”När jag är död, min kära” placeras sist i den här boken är lite missvisande, då man förleds tro att hon skrev den mot slutet av sitt liv: hon skrev den som 18-åring. Dock skrev hon en slags replik till denna tidiga dikt året innan hon dog, den starkt gripande dikten ”Sleeping at Last”, uppenbarligen av någon som känt av Dödens mörka våg:

Sleeping at last, the trouble and tumult over,
    Sleeping at last, the struggle and horror past,
Cold and white, out of sight of friend and of lover,
                         Sleeping at last.

   No more a tired heart downcast or overcast,
No more pangs that wring or shifting fears that hover,
    Sleeping at last in a dreamless sleep locked fast.

Fast asleep.     Singing birds in their leafy cover
   Cannot wake her, nor shake her the gusty blast.
Under the purple thyme and the purple clover
                          Sleeping at last.

Under tidens yta. En annorlunda svensk poesihistoria, Jonas Ellerström


När jag en gång lyssnade på Gunnar D Hansson talade han sig varmt för begreppet ”kanonmaximalism”, att det finns åtskilligt att upptäcka för den som söker sig bortom det etablerade, det som av tiden fått klassikerstatus. Med tanke på att bokutgivningen ändå är relativt riklig fortfarande är det oundvikligt att många bara försvinner. Nästan undantagslöst på goda grunder.

Jonas Ellerström har dock vaskat fram sjuttio guldklimpar från ställen där knappt någon annan brytt sig om att leta. Under tidens yta. En annorlunda svensk poesihistoria (ellerströms) är i sig en guldklimp, en bok av det slag man önskar få ett långt liv, men också en bok som fungerar inspirerande, så att man börjar ifrågasätta med vilken självklarhet vi betraktar historien, den som bekant skrivs av segrarna, och får perspektiv på sin snäva syn på svensk litteraturhistoria. Här har vi några beautiful losers i stället. Gemensamt för en del av dem är att de hånades av recensenterna, men Elleström visar att det går att gå från pekoral till patina – kanske en förmaning till nutida recensenter att vara försiktigare i sina omdömen. 
 
De flesta är mer än totalt bortglömda, medan några väl får anses tillhöra minor classics (Ivar Conradson, Margareta Renberg, Åsa Nelvin, Mirjam Tuominen: dessutom finns studentdikter av Majken Johansson 1950 och Tomas Tranströmer 1949). Ellerström har spårat upp sina personliga favoriter, och urvalet är förstås just personligt, och ur varje poet väljer han en enskild dikt ur en av deras oftast få diktsamlingar. Det är en snygg bok på många sätt, och till det bidrar den tidslinje som löper längs hela boken med årtal för avgörande händelser, i första hand debuter av de kanoniserade poeterna.

Boken är både (alternativ) litteraturhistoria och antologi, och går från Gustaf Uddgrens prosadikt (1902) till Kerstin Norborgs prosadikt (1998). Annars är ju prosadikten knappast någon svensk paradgren, men jag gillar Uddgrens starkt tidsbundna stämningsbild, och förvånas att det finns en och annan lika givande prosadikt i denna bok, som Solveig Johs snillrika resebetraktelse från femtiotalet. Det tidsbundna präglar förstås boken – att svensk poesi jämt och ständigt delas in i decennier är en egenhet som saknas när andra länder summerar, har jag förstått – på gott och ont: man läser och kan följa hur de olika tidsstämningarna sätter in, hur beroende även dessa poeter vid sidan av är av den aktuella agendan. Att två av poeterna varit gifta med Gunnar Ekelöf är förstås häpnadsväckande. Här finns också två barnboksförfattare – Barbro Lindgren och Anna-Clara Tidholm (vars namn som poet var Tjerneld).

Eftersom urvalet är så personligt är det ju lönlöst att föreslå alternativ till alternativen. Långt ifrån alltid delar jag Ellerströms entusiasm, men själv har jag vare sig hans insatthet eller överblick, men har ju följt svensk poesiutgivning sedan cirka 1987 – en bra bortglömd bok från det året är C-G Thostemans Som om det samtidigt skrattade, och från 1997 minns jag hur bra jag tyckte Jan Wolf-Watz Södra Västerbottens kustland var.

Ellerströms presentationer är insiktsfulla men kortfattade, och balanserar det sakliga med det känslofyllda, där det tydligt framgår att arbetet med att sammanställa detta urval varit trevligt och angeläget. Någon gång antyder han lite småsurt ett problem, den akademiska rundgången, där en åsikt som upprepas tillräckligt många gånger till slut blir en sanning (som Goebbels brukade säga). Att det är sant när det gäller omdömen om författare vet vi ju – som när man i en nyutkommen svensk litteraturhistoria för gymnasiets kurs i Svenska kunde läsa att Stagnelius dödsorsak var ”sexuell frustration”. Vi som känner Ellerström som författare blir inte förvånad över det diskreta tonläget, men tappar kanske hakan när han utnämner Jenny Morelli till ”sin tids Anna Maria Lenngren”.

Betydligt roligare då att då och då upptäcka förbisedda exempel, som vilken bra poet Ella Hillbäck var (dock inte helt bortglömd, då Jenny Björklund skrev sin avhandling om Hillbäck, Rut Hillarp och Ann Margret Dahlquist-Ljungberg, visserligen för tio år sedan). Gunnar Eddegren skrev 1980 en gripande dikt som förebådar ett avsked från livet. Det är också välbehövligt att påminnas om Anne-Marie Berglunds dikter. Eller att den inte helt kända Inez Linnhartsson 1935 gav ut åtminstone en dikt som kunde vara skriven av Emily Dickinson:

Min mun drack mull och stjärnor
ur livets hand -
Handen, som pressade så hårt
att läpparna sprungo i blod.

Livet röt: ”andas lugnt!
Se mig djupt i ögonen, drick ur”.
Och jag drack den mörka drycken.
Men, där var stjärnor på bottnen.