Litteraturprisernas problem är deras popularitet

Att prioritera innebär alltid smärtsamma beslut, eftersom det som förordas tvingar fram något annat som avvisas. Ifrågasättanden av urval för litterära priser är lika välkomna som de är opassande, eftersom ett livaktigt samtalsklimat måste tillåta hög takhöjd för kritik och ändringsförslag. Men då får man ha i åtanke det omsorgsfulla arbete som ligger bakom det urval som presenteras. Alternativet skulle vara att ersätta de kompetenta läsarna i juryn med en AI som helt enkelt sammanställer och rangordnar data kring årets mest omtalade böcker.

 

Med andra ord: en jury för ett litteraturpris har tolkningsföreträde, då dess gedigna sysslande med böckerna under ett helt år har starkare pondus än den krönikör som i vredesmod saknar sin favoritbok bland de nominerade. Med detta sagt är det ändå anmärkningsvärt att Augustpriset de senaste fyra åren låtit debutanter få en genväg till nomineringarna.

 

Priser är besvärliga. Ju större intresset blir, desto mer håglös känner jag mig. Om vi hade ett större allmänintresse för litteratur genom hela året skulle det inte längre bli så att många bevakar årsbästalistor och inväntar Nobel- och Augustpris för att läsa de böcker som i ärlighetens namn borde ha hamnat på allas läppar långt tidigare. Pristagares böcker ska inte ligga under julgranen, de ska ha legat i läsarens knä tidigare under året. Det här hade varit verklighet om vi bara kunde erkänna värdet av litteratur som något annat än verklighetsflykt för kufar.

 

Så här kan det bara bli när boken har reducerats till en accessoar. Glöm inte att det aldrig har varit enklare att ta del av utbudet och bilda sig en egen uppfattning. Att priserna fyller en vägledande funktion betyder inte att de ska ersätta ens egna smakpreferenser. Det enda som krävs för att utveckla sin smak är nyfikenhet och ett bra bibliotek, och med hjälp av internet har det blivit oändligt mycket smidigare att till exempel jämföra dagstidningars mottagande av de böcker som ges ut.

 

En bok ska vara något annat än en markör för en viss livsstil, något att positionera sig med på sociala medier. I bästa fall blir boken mindre av förströelse och eskapism, och mer av ett livsavgörande verktyg för att förstå både världen och dig själv. Det är stora ord, men om boken ska överleva – trots de många domedagsprofetiorna som regelbundet trumpetas – behöver den återfå sin funktion som en av de viktigaste beståndsdelarna i ett fungerande samhälle. Det kan den inte göra om den hamnar utanför de vardagliga sammanhangen som en kuriositet.

 

En bra bok ska upprätthålla mer än ”content”, ämnen som kan paketeras i slagkraftiga meningar som gör sig bra i det nya medielandskapet. En bra bok ska våga bejaka det vaga och obehagliga, och våga lämna läsaren i tärande bryderier. En bra bok ska också utmana ens världsbild och i ordets bokstavliga mening provocera fram en reaktion och lansera nya idéer och inte enbart upprätthålla det oföränderliga.

 

Därmed är de litterära prisernas problem paradoxalt nog dess popularitet. Det är för många som bryr sig för lite under resten av året. Det är bara i ett samhälle där litteraturen hamnar på efterkälken i olika sammanhang – mediala, politiska, pedagogiska – som vi tvingas förlita oss på den bristfälliga summering som ett litterärt pris innebär. I ett sådant samhälle blir prisen defibrillatorer som några gång om året sätter igång den svenska litteraturens hjärta, som under resten av året drabbas av hjärtrytmrubbning.

 

(Också publicerad i Göteborgs-Posten 15/1 2021)

Trumpisternas toxiska maskulinitet

 ”Det var efter katastrofen, när de sköt presidenten och mejade ner Kongressen med maskingevär och armén förklarade undantagstillstånd. De lade skulden på de islamska fanatikerna, just då.

   Håll er lugna, sade de på TV. Läget är under kontroll.

   Jag var helt chockad. Alla var det, det vet jag. Det var svårt att tro. Hela regeringen, bara borta. Hur kom de in, hur gick det till?”

   Så beskriver Margaret Atwood kuppen mot USA:s kongress i den dystopiska romanen Tjänarinnans berättelse. Med kuslig precision började första säsongen av tv-serien sändas tre månader efter att Donald Trump tillträdde som president, våren 2017. Romanen är från 1985, och skildrar förstås en annan tid.

   Fast gör den verkligen det? Det kalla krig som influerade Atwood må ha upplösts efter kommunismens avvecklande i forna Sovjet och det DDR som befann sig inom stenkasts avstånd när hon skrev romanen i Västberlin, men det vore en underskattning att hävda att vi lever i en tryggare tid så här 35 år senare. En ytterligare influens var den kristna högerrörelsen ”moral majority” som ville censurera misshaglig konst. Som för att demonstrera frasen att historien alltid upprepar sig har vi på senare tid sett många exempel på cancelkultur, där det senaste exemplet är önskemålet att radera artisten Yasin Byn. 

   Förra onsdagen stormade missnöjda Trump-supportrar kongresshuset. Det gick till ungefär som Atwood beskrev det i sin allt mer profetiska roman. Inte alls, hävdar många som vill relativisera och förminska händelsen. Det var bara ”några arga 20-åriga killar i mjukisbyxor som tar selfies”, skrev till exempel Svenska Dagbladets forne ledarskribent Ivar Arpi på twitter.    

   Svenska partiledare turades om att visa sitt ogillande, med ett undantag. Jimmie Åkesson skrev: ”jag har svårt att formulera mig kring det som händer i Washington”. Jag har ett tips: du kan ta avstånd, du kan kritisera, du kan fördöma. Problemet ligger inte i att det saknades tillräckligt våld för att somliga ultrahögerpolitiker ska inse allvaret, även om det i efterhand har visat sig att flera av kuppmakarna var beväpnade, bar buntband för att kunna ta gisslan, eller att det fanns bomber utanför byggnaden. Det vi såg i onsdags var en upptrappning.

   Därför ska vi ta dessa invaderande unga män på allvar, och inte skratta åt deras lustiga huvudbonader. Att polisen så beredvilligt släppte in dem förvånar bara den som inte tagit reda på att 84% av poliskåren röstade på Trump i valet 2016. Denna ockupation var iscensatt av Trump, och det är ynkedom att vi har opinionsbildare som tar demokratin så lättvindigt att de vägrar formulera sitt motstånd mot den avgående presidenten. 

   Nästa onsdag svärs Joe Biden in som president för ett allt mer splittrat USA, där Trump otvivelaktigt bidragit till att förstärka oenigheten och de våldsamheter som har uppstått. Och som kommer att fortsätta uppstå. För det jobbiga med upploppen förra veckan, där fem människor fick sätta livet till, är att inget tyder på att de besegrade kommer att slicka såren och acceptera nederlaget. Biden har en minst sagt arbetsam uppgift framför sig, att manövrera mellan alla dessa besvikna våldsverkare som inte accepterar valförlusten.

   USA har ett våldsamt förflutet, och med den frikostiga tillgången till vapen finns inga tecken på mer fridfulla sammanstötningar. Åtskilligt har sagts om hur unga män känner sig övergivna av etablissemanget, och med ökande arbetslöshet och stigande hopplöshet underlättas miljön för fler konflikter. Det upplevda utanförskapet åstadkommer nya oroshärdar.

   Påfallande få av de som stormade regeringsbyggnaden var kvinnor. Om Biden ska lyckas ena USA är en nyckel att komma till rätta med den toxiska maskulinitet och osunda machokultur som alltför länge frodats inom enkönade miljöer. Det här är inte tillfället att demonisera män och förhärliga kvinnor: mer handlar det om att skapa bättre förutsättningar att hantera besvikelser. Den som tillgriper våld gör det i frustration över ord som sviker, och som samhället ser ut nu borde män sluta bygga muskler och börja bygga på sitt ordförråd.

   Därför: var inte som Jimmie Åkesson, som saknar ord för att kommentera denna attack på demokratin. En bra början är att gå till fiktionen, eftersom författare har en unik sensibilitet för framtiden. Det är ignorant att gång på gång säga att vi blir tagna på sängen när litteraturens visselblåsare så många gånger varnat oss för de avskyvärda tider vi har framför oss.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/1 2020)

Stammar, Ulf Karl Olov Nilsson, Nirstedt/Litteratur

Ordsamlaren och orosstiftaren UKON (Ulf Karl Olov Nilsson) gav 2002 ut diktsamlingen Stammar på Symposion/Brutus Östlings bokförlag. Den utkommer nu i Nirstedt/Litteraturs serie poesibiblioteket, med ett tillbörligt underfundigt förord av Aris Fioretos, som definierar sin kollega som både jaglös och personlig. En av de paradoxerna hos denna snillrika författare, som växlar mellan det roliga och oroliga, där både skämtet och allvaret skruvas upp på full volymstyrka.

 

En annan paradox är hur UKON skriver både spretigt och sammanhållet. Stammar är nästan uteslutande en samling som utgår från tidigare material, och av dikterna hade alla utom två publicerats i tidskrifter som Glänta, Ord & Bild, Lyrikvännen och OEI. Att beskriva vad han sysslar med tar lika lång tid som att läsa boken: en UKON-dikt beter sig sällan som du förväntar dig att den ska göra – den rör sig bekymmersfritt mellan bekymren, slingrar sig mellan det absurda och det rimliga, men poängen är att den aldrig jäktar eller flåsar.

 

Som huvudtema anas en föräldraproblematik, inte enbart för att en av dikterna består av de första orden författarens son lärde sig eller att en av dikterna är fragment från faderns dagböcker innan sjukdomen ryckte loss honom från livet. I flera av dikterna löper denna outnyttjade färg i den matta som litteraturen väver, för oss osäkra läsare att trampa på – alltså relationen mellan far och son. Så kan ju en av titelns mångtydiga definitioner tydas: som härstamning.  

 

Men också stammandet som drabbar oss, somliga rutinmässigt och somliga när vi blir nervösa eller försagda. Kort sagt: när man har antingen för mycket eller för lite att säga. Så visst, titeln är mångtydig nog, och den här boken hör till de uppslagsrika upptågen UKON gärna sysslar med som poet. För det är ju som poet han torde vara mest känd, även om han på senare år gett ut romaner och essäer. Oroande nog har han inte gett ut någon ny diktsamling sedan den märkliga ? som kom för sju år sedan. Att hans nuvarande förlag Norstedts i höstas återutgav ut nio av de gamla diktsamlingarna är klen tröst.

 

Stammar är en typisk UKON-bok. Den bygger på olika koncept, där ett kan bestå i att göra referat av referat till handlingen i Iliaden, eller av Freuds fallbeskrivningar. Eller för den delen en originell översättning av första kapitlet i Bibelns Första Moseboken, där den inspelade hebreiskan – ett språk poeten inte talar – ges en ljudenlig svenska, som utmanar förutfattade meningar vad tolkning är. Det blir knasig poesi:

 

Vojomereloim techa arets                   Vad gömmer det långt in?

deche esse mesre esera etsri               Täcka året, den skissen, rase-

vasettiremeineo charzaåbå                 ra, trivas, sätta mina hjärtan

alaretvai ichvän.                                    och bo. Alla rättar en vän.

 

Trots att det blir absurt finns ändå ett mönster, eller om man vill anspela på klassisk litteratur, en metod i galenskapen. Det tål att jämföras med Simon Åkessons dubbningar av Donald Trump till nonsensnorrländska. Tramsigt men ändå gjort med sådan finess att det är svårt att hålla mungipan från ett leende.

 

De här dikterna är så att säga skrivna med en språkkänslighet som befinner sig bortom rim och reson, men också i ett försök att på riktigt utmana grammatikens snäva föreskrifter. Det blir då rebelliskt och uppkäftigt, men som sagt inte enbart – genom hela boken löper sålunda det känslosamma spåret, främst i dikten där pappan skriver om sin sjukdom, och om sin son U. Boken är också tillägnad föräldrarna, där pappan dog på 80-talet och mamman på 90-talet. Det blir inte minst en bok om tid: om det temporala, och hur vi förbinds med varandra genom alla olika tidsskikt.

 

Det finns en nypa sorg, en nypa förtvivlan, en nypa djärvhet, en nypa begeistring, i samtliga av dikterna. Tanken är spänstig. Det är absurt? Ja, fast … Det är politiskt? Ja, fast … Det är språkmaterialistiskt? Ja, fast … Mest av allt är det en finurligt fientlig skärskådan av talet och lyssnandet, av hur vidlyftigt vi kan utnyttja språket, bara viljan och fantasin ger oss sitt välsignade samtycke:

 

                      jag tänker på sömn medan jag sover

                      jag tänker på törst medan jag dricker

                      jag memorerar törst

                      jag memorerar törst och dricker ingenting

                      jag tänker på framtida törst

                      jag tänker på vatten

                      jag ligger i sängen och tänker på framtiden

Fönstret i parken, Ulf Eriksson, Bonniers

Max och Angel är vänner, och utifrån den förras perspektiv får vi ta del av deras historia i Ulf Erikssons nya roman Fönstret i parken. Max ges tillträde till vännens lägenhet, där han utforskar de gemensamma minnena. Där ingår även resonemang kring tunga filosofiska ämnen som tid, rumslighet, närvaro, men också lättare ämnen avhandlas, såsom emblemkonst från 1500- och 1600-talet, samt snögubbar. I marginalen finns korta notiser som förbryllar mer än förklarar, tills man hittar några långa förnumstiga utläggningar som appendix.

 

Jag kommer inte ifrån intrycket att allt det abstrusa maskerar idéer som egentligen är rätt banala (exempel: sorg är något man inte kan gå runt, utan man måste ta sig igenom den).  Medan poeten Ulf Eriksson ofta lyckas förklara världen och samtidigt bevara dess hemligheter, kan romaner med vag intrig fungera främst när språket är självbärande och spänstigt intresseväckande. Hos Eriksson är det stillastående, och när det väl rör på sig är det med sådana tilltrasslade språng att det inte alltid landar på fötterna.

 

(Också publicerad i Vi, 1/21)

Ordkonst Mikro

Under de senaste åren har jag följt Akademiska föreningens Ordkonst, med säte i Lund. Det har visat sig vara en plantskola för författare och kritiker, som här ges tillfälle att göra intryck. Det sker i en tidskrift som befinner sig exakt mittemellan fanzinet och den etablerade kulturtidskriften. Entusiasm och professionalitet samsas mellan sidorna.

 

Nummer 4 för 2020 är ett annorlunda nummer. Utöver de konventionella inslagen med dikter och kritik har Ludwig Landström företagit 75 korta intervjuer. När jag först hörde talas om detta projekt tänkte jag att det skulle bli för plottrigt och knapphändigt. Men mönster utkristalliseras när frågorna ibland upprepas, och med fokus ibland inställt på formatet – det kortfattade, som är ett område för en del av de intervjuade, såsom forskare i mikroekonomi och annat, samt mikroförläggare.

 

Förutsägbart nog är Marguerite Duras och Simone Weil på samtligas läppar (glädjande nog), men även Agota Kristofs Den stora skrivboken. Bland de intervjuade finns så många personliga favoriter att det vore tjänstefel av mig att inte anbefalla det här numret av Ordkonst för den som inte stiftat bekantskap med den innan. För visst du läsa vad följande har att säga: Aase Berg, Andrzej Tichý, Anna Hallberg, Carl-Michael Edenborg, David Zimmerman, Donia Saleh, Elis Burrau, Erik Lindman Mata, Eva Kristina Olsson, Gunnar Nirstedt, Hanna Hallgren, - Johansson, - Rajs Lara, Helena Boberg, - Fagertun, - Granström, Ida Börjel, - Linde, - Therén, Iman Mohammed, Jenny Högström, - Maria Nilsson, - Tunedal, Johan Jönson, Jonas Gren, - Rasmussen, Jonna Bornemark, Kettil Kasang, Kristofer Folkhammar, Leif Holmstrand, Lina Wolf, Lydia Davis, Lyra Koli, Magnus William Olsson, Malte Persson, Mara Lee, Marit Kapla, Nino Mick, Petra Mölstad, Pär Thörn, Signe Gjessing, Stefan Lindberg, Ulf Karl Olov Nilsson, Åsa Maria Kraft …

 

Roligast är som väntat Johan Jönson, som korrigerar felskrivningen i Bonniers vårkatalog att hans kommande diktsamling ProponeisiS ska vara 1500 sidor lång: ”Katalogen stämmer inte. Boken blir på 2270 sidor ungefär.”

 

Sju helsidor författarfoton i hög kvalitet är också något som förhöjer värdet av denna unika utgåva. Dessutom har ett litet appendix tryckts, ett mikronummer av Ordkonst, oerhört snyggt formgivet med blå text. Av dikterna fastnar jag för Rebecca Larssons engelska, i synnerhet den som heter ”Audrey”:

 

                      hello

                      I am               I am               and I am

                      trying out unimaginable to turn i…      

 

På fyrtio minisidor trängs 18 skribenter utan att det blir trångt alls. Det blir en mikroantologi, följt av sex mikrorecensioner, där fröjden är en veritabelt elak sågning av tv-serien Amningsrummet.

The Haunting of Sylvia Plath, Jacqueline Rose, Virago

Sylvia Plath är en hemsökt författare. Efter sin död 1963 har hennes öde bestått i att få sitt liv utfläkt i varjehanda biografier. Oftast utmålas hon som antingen offer för patriarkala monster eller som en representant för ondska, oavsett om denna ondska lokaliseras i en sjuk hjärna eller perverterad ambition eller egoistisk lystnad efter berömmelse. När filmen Sylvia gjordes i början av 2000-talet, med den glåmiga Gwyneth Paltrow i rollen som poeten, fick dottern Frieda Hughes nog och skrev den ursinniga dikten ”My Mother” om gamarna som rotar runt i resterna av hennes mamma: ”they think / I should give them my mother’s words / To fill the mouth of their monster, / Their Sylvia Suicide Doll, / Who will walk and talk / And die at will, / And die, and die / And forever be dying.”

 

The Haunting of Sylvia Plath är därför en lämplig titel, och Jacqueline Roses bok kom 1991, men har kvarstått som en definitiv redogörelse. Den är ett slags mellanting mellan biografi och litteraturteori, och kan beskrivas som ett psykologiskt porträtt. Den utkom två år efter Anne Stevensons omtalade biografi över Plath, Bitter Fame, och är till stora delar en reaktion på denna. Stevenson dog i höstas, strax innan Heather Clarkes fina biografi Red Comet utgavs.   

 

Det går ett spöke genom inte enbart litteraturhistorien, utan också genom kulturen. Här handlar det om spöket Sylvia Plath. Ted Hughes ville som bekant ha ensamrätt på tolkningen över eftermälet, och gjorde sitt bästa genom att bland annat bränna de  dagböcker som redogjorde för hennes sista år. Ämnet är känsligt. Vad Rose visar är hur svår sanningen är att förfoga över, inte minst för den som utger sig ha monopol på den. I stället för den fruktlösa dikotomin mellan bitch och goddess blir Plath den som kombinerar dessa ytterligheter. Bith/goddess? Nä, bitch-goddess är hennes underförstådda titel, som hon kunde ha lånat från Bernard Rosenberg, som använde det i en bok om amerikansk populärkultur från 1957. 

 

Det spöklika finns i den närvaro Plath utövar fortfarande, och som ständigt aktualiseras av nya böcker och nya tolkningar. Rose visar hur dominerande de två läsarterna har varit, när man betonat antingen den psykiska sjukdomen eller martyrskapet. I den tolkning som den här boken presenterar görs båda spåren aktiva: ”Writing may be a revelation of character, it may even be a form of madness, but for the one who writes, it can equally be a way of staying sane.” Och Plath skrev kopiöst och furiöst, i en tredelad riktning. Därför fluktuerar sanningen mellan poesin, breven och dagboken, där begreppet självbiografiskt ständigt omprövas och utmanas. Roses insats består i att bedriva komparativ forskning, med fokus på hur de bekännande dikternas värld skiljer sig från den mer redovisande dagboken och de hemlighetshållna breven till mamman. Men Plath var inte enbart poet – i Clarkes biografi från i höstas finns lika klargörande jämförelser med novellerna, som Rose nästan helt förbigår.

 

Att presentera Plath som en fantasi är lockande, men på ett sätt också det enda valet som varit möjligt för de sent tillkomna exegeterna. Vad Rose gör blir då att sammanlänka offret med utövaren, visa att hon var varken oskyldig eller skyldig, eller snarare både och. Poängen är att hon är inkonsekvent – det vill säga, att en separat identitet inte kan fastställas, och inte heller att Plath landar i någon utpekad personlighet, utan befinner sig i ett spänningsfält. Snarare än att fråga vad Plath berättar (bekänner) om sig själv i sina böcker, borde vi fråga vad hon bekänner om oss, vilka mörka hemligheter om våra liv som står på spel i hennes demonstrativt skrivna dikter. Att prata om schizofreni och psykos kan man visst göra, men inte som avslutande definitiva begrepp eller diagnoser.

 

Sylvia Plath är subjektivitetens författare. Splittringen förekommer också i hur hon förhåller sig till populärkultur och det som för drygt 60 år sedan fortfarande kallades höglitteratur: alltså skillnaden mellan modetidningar och Rilke. Rose visar hur pseudonymerna som Plath laborerade med också hade sin grund i populärkulturen, där inte enbart den berömda pseudonymen till romanen The Bell Jar – Victoria Lucas – var verksam, utan även lekfulla blinkningar till de egna initialerna, i namn som Sandra Peters och Sadie Peregrine. Peregrination betyder också vandring, och Rose läser The Bell Jar som en pilgrimsfärd.

 

Rose visar att Plath gör sig skyldig till ett för starkt skrivande, som traditionellt har utmålats som maskulint. Brottet har bestått i att hon inte mildrar sina anspråk; hon är inte tillräckligt behagfull och vän. Därav oförmågan att se den orättvisa bedömningen av Ted Hughes som någon som skriver i kontakt med en kultur som har igenkännbara referensramar, och hennes poesi som introvert, jagcentrerad och med privata känslouttryck. Kort sagt har hennes dikter setts som mindre universella, mindre betydande, då de skildrar en så unik erfarenhet. Hon skrev i sin dagbok att hennes största tragedi var att ha fötts som kvinna, då det bara erbjöd begränsade möjligheter.  

 

I sista kapitlet går Rose igenom ”Daddy”, den mest kända dikten, och den kontroversiella tanken där Plath antyder släktskap med judar: en hållning som ansetts hädisk, och som kan jämföras med det gatlopp Lars Norén fick löpa när han i en intervju önskade att han var jude. Det är en dikt vars stil i en samtida recension kallades ”lika brutal som en batong”. Rose hämtar stöd hos George Steiner, själv jude, som i en essä 1975 nominerade den som ”den moderna poesins Guernica”, och även la fram ett tankeväckande förslag: ”perhaps it is only those who had no part in the events who can focus on them rationally and imaginatively”. Roses poäng är också att det är ett kreativt arbete som utförs, där Plath växlar mellan metafor och metonymi i sin identifikation, likväl som mellan det bildliga och det bokstavliga.   

 

För Plath hade våldet en både bildlig och bokstavlig funktion, i ett skrivande som hon gärna jämförde med fysiska akter. Rose tar hjälp av Kristevas abjekt-teori i sin analys av Plaths relation till det frånstötande, i återkommande troper. I det kapitel som kallas ”Arkivet” handlar det om den textkropp som finns att tillgå, och vem som äger ditt livs historia när ditt liv är över. Hughes ville mildra aggressiviteten hos hustrun, men lyckades bara förstärka den, genom insinuationer och antydningar. Utelämnade delar har också en förmåga att hamna i ett starkare sökarljus.

 

Den feminism som går att hitta hos Plath har sin bakgrund, enligt Rose, i den misogyna bestsellern Generation of Vipers från 1942, av Richard Wylie, som Plath också refererar till i dikten ”The Babysitters”. Den förebådar den backlash kvinnor upplevde under 50-talet, där ett mer fientligt synsätt från männen skulle sanktioneras. Det är en aggression som också kvinnor riktar mot andra kvinnor, något som också visas i Plaths dikter. 

 

För den ilska mot män som uttrycks i den sista samlingen Ariel har sin like i aggressioner riktade mot kvinnor i debutsamlingen The Colossus. Det här är bara ett exempel på Plaths ambivalens. Om tolkningen tidigare har varit att hon perverterar sanningen med sina olika versioner – som sagt: dikterna, dagböckerna, breven – menar Rose med emfas att hon i stället utforskar och nyanserar, och kanske rentav upphöjer den. Hennes bok är inte intresserad av att bestämma om Plath var trevlig eller otrevlig (intressanta människor är förstås bådadera, medan de ointressanta är varken eller) – i stället aktiverar hon olika roller eller funktioner: ibland aktiva, ibland passiva, ibland män, ibland kvinnor.

 

I en kärleksdikt i form av en villanelle som hon skrev som tjugoåring har refrängen en ominös ton: ”I think I made you up inside my head”. Det här skrevs långt innan hon träffade Ted Hughes, men orden utgör en påminnelse om författarens skaparkraft. I främst Ariel-dikterna skulle hon iscensätta olika versioner av maken, ja, men också av sig själv, i kretslopp mellan hämnd och försoning, och söker upp det hon både begär och det hon fruktar mest eller rentav avskyr. Ofta är versionerna motstridiga, där hon sammanför olikheterna. Att skapa olika versioner är ett tema även i romanen The Bell Jar, där huvudpersonen Esther frågar sig: ”I wondered if I had made Joan up”, en fråga som aktualiseras av en filmatisering på 70-talet när psykiatrikern Jane Anderson på 70-talet identifierade sig själv som förebilden och stämde upphovsmännen, eftersom hon där framställdes som lesbisk.    

 

Det har utkommit horder av böcker om Sylvia Plath. De kompletterar varandra, och man kan definitivt göra sämre val än att ägna sig åt The Haunting of Sylvia Plath. Här finns möjligheter att korrigera en del missuppfattningar, men framför allt ges tillfällen att själv ta ställning. Rose vill inte domdera eller skriva på näsan med sina tolkningar, men är ändå – eller just därför – övertygande, och därför blir det en bok som definitivt passar den som redan läst ett antal böcker som har behandlat ämnet.    

Stol og ekstase +. Essay og noveller, Gunnhild Øyehaug, Kolon

Gunnhild Øyehaug har i flera år hört till de norska stjärnskotten som fått genombrott med sina böcker i USA, välvilligt ledsagade av den inflytelserika kritikern James Wood, som jämförde henne med Lydia Davis. Ändå dröjde det till i höstas innan vi fick den första svenska översättningen, med romanen Presens maskin.  

 

Øyehaug, som debuterade med en diktsamling, är också litteraturvetare, och utkom med den piggt originella Miniatyrlesingar 2017. Om den tyckte jag: ”Øyehaug kombinerer lettsinnet med eit alvorleg  blikk på røynda – det akutte ærendet hennar er korleis ein ser på verda.” Att det står på nynorsk beror på att det hamnat på innerfliken till pockeutgåvan av en samling essäer som hon ursprungligen gav ut 2006, där två av mina svenska favoritkritiker också hamnat, Aase Berg och Malin Ullgren. Nu heter boken Stol og ekstase +, där plustecknet indikerar justeringar och tillägg.

 

Den långa titelnovellen utgår från en spännande läsning av Virginia Woolfs Mot fyren, eller To the Lighthouse, då vi arbetar med den engelska romanen. Översättning är också ett genomgående tema i essäerna, bland annat en jämförelse mellan hur Sapfo låter på svenska i relation till en norsk översättning. Hon skriver också en del om Inger Christensen, men lika gärna om Radiohead och Joni Mitchell.

 

En av de saker Øyehaug uppehåller sig vid är smutsen, skräpet, det som litteraturen annars skyggar för. Med hjälp av Kristevas abjekt-teori blir det tydligt hur det går att

lokalisera en det fulas estetik, utifrån bland andra Rimbauds exkrementdikter och Richard Brautigans fisdikter, genom att på ett inkännande sätt frigöra bajset och göra det mindre skambelagt – alltså mindre kopplat till abjektet, till det frånstötande och usla.

 

Den allra mest originella texten parar ihop den norska poeten Olav H. Hauge med filmregissören Michel Gondry, mest känd för Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Essän är från 2008, och blir en påminnelse att den estetik som Gondry, tillsammans med Spike Jonze och manusförfattaren Charlile Kaufman, känns väldigt förlegad idag – vilket inte behöver betyda att den har försämrats, bara att det görs andra filmer nu. Men det är en bragd att hitta knytpunkten mellan Hauge och Gondry, utan att det blir allt för långsökt. Kort sagt har det med drömmar att göra, med den vågade tanken att vi i drömmen kan utföra möten som verkligheten inte tillåter.

 

Essäerna bygger på varandra, idéer som antyds i en av dem får fortsätta i en följande. Med anspelning på den novellsamling som blev Øyehaugs internationella genombrott knyter hon ihop sina tanketrådar till ett långt snöre. Syftet är att koppla samman, att förena och visa vad som är det gemensamma hos de utövande konstnärer hon behandlar.    

 

Som läsare är Øyehaug uppiggande. Hon demonstrerar vad läsning innebär: att ingå i ett kontrakt med det skrivna. Där visar hon att orden inte bara fungerar som besvärjelser för författaren, utan också att de är konstruktivt skapande, och som läsare uppmanar hon oss till att ständigt vässa våra instrument när vi läser. Med fokus på sig själv och det egna jaget som exempel blir hon ändå aldrig självcentrerad. Hon undviker det genom att behålla sin nyfikna blick på tillvaron, och lusten att nå fram till lösningar är viktigare än att upprätthålla ett eget varumärke: det är en god lärdom som vissa svenska skribenter gärna fick ta efter.

 

Överlag indikeras att det verkar vara vitalare och mer livaktiga litterära debatter i Norge än i Sverige. Helt enkelt för att de debatter som anspelas på i högre grad ägnar sig åt teknik och stil. Här finns utredande texter om dikotomin mellan att tänka och att agera – de intellektuellas underläge i alla sammanhang, då de förmodas syssla med mindre ädla gärningar. Øyehaugs skiljelinje går mellan reflektion och extas, och hon låter Platon agera domare, med sin berömda slutsats att skönlitterära författare är besatta. Hon instämmer, genom argumentet att författare hamnar i kontakt med något bortom det reella.

 

Men det är också möjligt att kombinera det teoretiska med detta extatiska utlevande, att det inte behöver vara två polära aktiviteter, det skönlitterära och det teoretiska skrivandet. Det låter som en framkomlig väg till den extatiska reflektionen, som de kritiska texterna skulle tjäna på.

 

När hon skriver om olika översättningar av Sapfos dikter gör hon det genom att argumentera för svenskans hårdare klang i jämförelse med norskans mjukare framtoning: ”Eg har også møtt norske forfattarar som har sett dikta sine omsette til svensk, og som brått syntest dikta deira straks blei langt meir litterære, vakre og meiningdsjupe.” Det slår mig att jag läste den här essän i Lyrikvännen redan 2005, att den då inte var översatt: något som ter sig overkligt, att det har funnits en tid då vi kunde läsa en text på nynorska i en svensk litterär tidskrift.  

 

I sin text om To the Lighthouse uppehåller sig Øyehaug vid ordet ”there”, som markör för Woolfs besynnerliga närvaro. Det är som en trollstav som viftas när ordet pekar ut de viktiga instanserna med detta simpla adverb. Det som ger livet mening är fullbordandet, det som bli färdig, något som på ett tydligt plan anges när konstnären Lily blir färdig med sin målning. Men i generella drag är det blicken som behöver bli färdig, vår förmåga att se, och outtröttligt arbetar Øyehaug med detta projekt, försöken att göra oss till bättre – det vill säga, noggrannare – läsare.  

 

Det ord som möjligen kunde innebära språkförbistring i mitt citat från den förra teoretiska texten – ”røynd” (verklighet) – är centralt i Øyehaugs tanke: att språket kan skapa och definiera en verklighet. Detta är slående i den roman som jag läste på nynorsk 2019, Presens maskin, och som borde nå fram till fler svenska läsare. Där visas också att ens intryck av världen är avhängiga hur det är gjort, hur författaren har burit sig åt för att göra den trovärdig eller bara rimlig.

 

Det finns även feministiska spår i texterna, även om Øyehaug inte gärna skriver på näsan eller är road av övertydligheter. När hon tar Radioheads skiva ”How to Disappear Completely” till utgångspunkt för just försvinnandet lägger hon in en kort örfilsliknande text: ”Ver kvinna i ein offentleg litterær debatt.”

Vårens böcker 2021

Varje år ges lite drygt fem tusen skönlitterära böcker ut i Sverige. Det är en svårnavigerad terräng, och ger perspektiv på påståendet  ”jag har läst allt”. Några – men långt ifrån alla – av dessa böcker återfinns i svensk bokhandels vårkatalog. Nog är det spännande för den som hör till läsarnas skara att sondera utbudet. Om tendensen fortsätter att läsandet minskar har vi inom kort fler böcker än läsare, något som kunde roa den med sinne för ironi.

 

Vi som då fortfarande roas av läsning, vad kommer vi att kasta oss över i vår? En stillsam gissning blir att vi kommer att tala en del om Sylvia Plath. I höstas utkom Heather Clarkes magnfika biografi Red Comet på engelska, och i vår utkommer Elin Cullheds roman om Plath, Eufori på Wahlström & Widstrand, samt Norstedts återutgivning av Plaths Dagbok och anteckningar. Förhoppningsvis tar vi chansen att prata mindre om poetens självmord och mer om hennes faktiska skrivande, som alltmer verkar höra till 1900-talets mest omistliga litteratur.

 

Andra svenska romaner att se fram mot kan finnas hos John Ajvide Lindqvist, vars Vänligheten (Ordfront) ser ambitiös ut. Eller Pooneh Rohi, som vann migrantpriset 2019, och äntligen följer upp Araben med en ny roman, Hölje (Ordfront). Även Balsam Karam återkommer efter en uppmärksammad debut, med romanen Singulariteten (Norstedts).

 

Mest efterlängtad: poeten Aase Berg som utkommer med en autofiktiv roman, En uppblåst liten fittas memoarer (Bonniers). Om det annars ter sig tunnsått med svenska romaner är poesiscenen mer vital, med nya böcker av stjärnorna Malte Persson (Undergången, Bonniers), Johan Jönson (ProponeisiS, Bonniers), Elis Burrau (6 juni och solen, Modernista), Kjell Espmark (Återliv, Norstedts), samt Bella Batistini (Stamina, it-lit). Översatt poesi hittas lättast på mindre förlag som Rámus, som fortsätter sin lysande utgivning av Nobelpristagaren 2020, Louise Glück, med boken Ett byliv.

 

Av de amerikanska romaner på senare tid som gjort störst intryck på mig återfinns Kiley Reids Vår bästa tid (Bonniers), som på ett originellt och fyndigt sätt diskuterar frågor om rasism och vita privilegier. Lika originellt skriven är danska poeten Asta Olivia Nordenhofs första roman Pengar på fickan (Norstedts), som behandlar branden på fartyget Scandinavian Star 1990. Det är första delen i en planerad serie på sju böcker, så det gäller att hänga med från början.

 

Från norskt håll utges nya romaner av storstjärnorna Karl Ove Knausgård och Vigdis Hjorth. Morgonstjärnan (Norstedts) är Knausgårds första fiktiva verk sedan Min kamp avslutades för nästan tio år sedan, och är en apokalyptisk roman om morgonstjärnan Lucifer. Givetvis är den 666 sidor lång, och givetvis är den spektakulär. Hjorths Är mor död (Natur & Kultur) fortsätter att utforska de familjeslitningar som hon så framgångsrikt skrev om i Arv och miljö.

 

Ytterligare översatta romaner att se fram emot finns främst i tyskan Dorothee Elmigers Från sockerfabriken (Nirstedt/Litteratur) och libanesiskan Etel Adnans Sitt Marie Rose (Rámus). Den engelskspråkiga romanen är inte svår att hitta i katalogen, och utöver Reids mästerverk som jag nämnde nyss tycker jag att man bör uppmärksamma den tidigare Nobelpristagaren Kazuo Ishiguros Klara och solen (Wahlströms & Widstrand), som handlar om artificiell intelligens. Den amerikan som borde ha fått Nobelpriset, Don DeLillo, utkommer med Tystnaden (Bonniers). Det är en roman som utspelar sig 2022, och handlar om hur internet slås ut och lamslår det amerikanska samhället.  

 

Under detta corona-år har vi följt presskonferenser med epidemiologen Anders Wallensten. Hans bok Hälsogåtan (Bonnier fakta) handlar dock mer om hälsan i generell mening, och hur vi ska leva sundare. Annars ser jag fram emot boken Kring denna konst (Bonnier fakta), där en av våra mest begåvade konstnärer Stina Wollter släpper in oss i sin ateljé.

 

Fast allra främst bland fackböckerna hamnar Alva Dahls biografi över Gunnel Vallquist. Bland annat därför att Vallquist förblivit en doldis, mest känd kanske för att ha översatt Prousts På spaning efter den tid som flytt och sitt medlemskap i Svenska Akademien. Slå rot i förvandlingen (Ellerströms) bådar gott också tack vare att Dahl är en så stilsäker författare, både i egenskap av språkvetare med en bok om skiljetecken och en fin prosabok om tro, Längtans flöde.

 

Ingen kan förstås läsa allt. Men många kan läsa ganska mycket mer än vi annars gör. Och med tanke på att vi lär bli kvar i den ofrivilliga isoleringen under våren är det tur att vi har läsningen. Det råder ingen brist på underlag.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/1 2021)