Hennes ord, Tove Folkesson, Bonniers

Efter tre lovande romaner utkommer Tove Folkesson nu med Hennes ord, en klart autofiktiv berättelse om försöken att skaffa barn tillsammans med flickvännen Hanna. Parallellt med besöken hos läkare och barnmorskor flänger romanens huvudperson Tove runt på författarbesök, och får priser och stipendier för sitt skrivande. Lika enkelt som hon når framgång som författare, lika svårt är det att bli och förbli gravid, och bråken med flickvännen ökar i intensitet. Samtidigt är hennes mormor döende. 

Det är en rakt berättad historia, som också tar till vara den klassresa som författaren gör från sitt enkla ursprung till en plats i kulturparnassen. Folkesson har en unik förmåga att porträttera människor, och fokuserar på släkten, vars medlemmar skildras med sällsynt värdighet. I deras öden finns hennes eget inskrivet, även om hon alltså väljer bort bondelivet. Språket är vackert, men inte på ett konventionellt prydligt sätt. Och viktigare än så: det har starkt fokus och en riktning som är osviklig.

(Också publicerad i Vi 10/19)

En vårmorgon, Ida Fink, översättning Emi-Simone Zawall; Den sista vägen, Rachel Korn, översättning Beila Engelhardt Titelman; Citronen, Arnošt Lustig, översättning Karin Eriksson; Kylig vår, Aharon Appelfeld, översättning Lena Jonsson & Erwin Rosenberg, Novellix

De fyra novellerna i Novellix ask om Förintelsen är starkt drabbande, men inte i kraft att vara stor litteratur. Mer är det frågan om verklighetsförankrad konst som berättar om de tyngsta av erfarenheter.

”Efter Auschwitz är det barbari att skriva poesi”. Så lyder filosofen Theodor Adornos stränga och svårtolkade dom. Tidigare har jag motsatt mig den inställningen, och kanske rentav menat att Förintelsen skapat ett än stärre behov av konst. Ett besök på judiska museet i Berlin häromveckan har fått mig att ändra mig: det är omöjligt att skapa konst som gör detta unika folkmord begripligt. Därför kan konst som refererar till Förintelsen bara vara abstrakt och mångtydig.

Ännu mer stärks jag i min uppfattning av Novellix ask Fyra noveller om Förintelsen, som är sammanställd av Anders Rydell utifrån ett stipendium från Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen. Inte för att jag vägrar erkänna dessa noveller som konst, men snarare att de gestaltar en litteratur som är bokstavlig, som avstår från att syssla med fiktion.

Det är fyra tidigare outgivna noveller som presenteras, från Tjeckien, Polen och Rumänien. De är skrivna på tjeckiska, polska, hebreiska och jiddisch. Samtliga författare är döda – en av dem, Aharon Appelfeld så sent som förra året. Och detta är en av de poänger som Rydell gör i sin introduktion, att snart finns inga vittnen kvar som kan förmedla de skändligheter som nazisterna utförde.

Arnošt Lustigs novell ”Citronen” berättar om hur unge Ervin försöker hjälpa sin familj i gettot i Łódź. Här får vi veta vad det är som får somliga att klara sig när andra går under. Att nöja sig med det minsta är en god utgångspunkt.

I Aharon Appelfelds novell ”Kylig vår” handlar det om hur några människor flytt undan kriget i en bunker. När de kryper fram upptäcker de till sin förtvivlan att hur mycket de än ropar på dem får de inga svar från sina döda kamrater. Därmed önskar de, ohyggligt nog, att kriget ska fortgå, så att de får möjlighet att krypa tillbaka till bunkern, i tron att kamraterna lever.

Det är en tung novell, men frågan är om inte Ida Finks novell ”En vårmorgon” är den som gör det tyngsta och starkaste intrycket. Ett ungt par försöker gömma undan sitt barn för nazisterna när de själva är på väg att deporteras. Faderns tårar när så det ohyggliga sker summeras i en lakonisk omskrivning: ”Världen blev oskarp.”

Slutligen Rachel Korns novell ”Den sista vägen”. Här skildras det armod som gettot består av. Nazisterna tvingar en familj att välja ut den familjemedlem som ska avrättas, i ett sadistiskt spel om människolivet.

Det vore felaktigt att läsa novellerna av någon slags plikt, att enbart se dem som ett lovvärt projekt. Estetiskt är de kanske inte storartade, men det är inte heller avsikten. Snarare blir de bokstavliga berättelser som väljer att inte peka finger eller ange förövare; de är trovärdiga i kraft av sin nästan demonstrativa ovillighet att vara partiska anklagelser. 

Det blir som helhet fyra övertygande argumenterande vittnesmål om den ångest och stress som framkallades av offren för det ojämförligt grymmaste 1900-talsbrottet. Innebär det förståelse? Jag tvekar – mer tänker jag att vad Förintelsen har lärt oss är att den konst som ska spegla detta illdåd måste förankras i det reella, och det gör verkligen dessa noveller.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/9 2019)

Svenska Akademien. Makten kvinnorna och pengarna, Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud, Polaris

En ny bok om Svenska Akademien fokuserar på makt, kvinnor och pengar. Tyvärr lyckas den inte lansera några nyheter om de senaste årens olyckor, men den historiska överblicken är läsvärd.

Något som tydliggjorts under senare år är hur många fiender Svenska Akademien samlat på sig, att döma av all den skadeglädje som luftades när institutionen såg ut att barka åt helvete. Avhopp, uteslutningar, offentliga påhopp – allt medan många gnuggade händerna och skrockade cyniskt åt djupt beklagliga konsekvenser.

De mest drabbade är givetvis de som utsatts för Jean-Claude Arnaults övergrepp. För utomstående är det svårbegripligt att det fick fortgå så länge. Även om man erkänner den utbredda tystnadskulturen har detta inträffat i en miljö där högprofilerade opinionsbildare vistades.

Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud har skrivit boken Svenska Akademien. Makten kvinnorna och pengarna. De är två journalister som uppenbarligen följt händelseförloppet, och ägnar bokens sista hundra sidor åt den senaste krisens huvudaktörer. Som röd tråd löper makten, kvinnorna och pengarna.

Kvinnorna? Ja, här visas hur kvinnor traditionellt tystats och undanhållits. Den senaste krisen skördade också flest offer bland de fåtalet kvinnliga ledamöterna, tills endast Kristina Lugn återstod. Vid högtidssammankomsten i december i år tillträder fyra kvinnor: Åsa Wikforss, Ellen Mattsson, Anne Swärd och Tua Forsström.

Större delen av boken kretsar kring några tidigare bataljer, såsom den för drygt hundra år sedan mellan den konservative Carl David af Wirsén och de nya idéernas förespråkare. Detta gestaltat här i form av Selma Lagerlöfs Nobelpris och sedermera inval. Av mest intresse följer jag hur friherrinnan Bertha von Suttner influerade Alfred Nobel till instiftandet av Nobelpris.

Även kapitlet om arbetarklassförfattarna är intressant. Där följer vi Harry Martinsons och Eyvind Johnsons delade Nobelpris 1974 med dess ödesdigra konsekvenser. Men även konflikten mellan de två och Vilhelm Moberg, som ju aldrig tog plats bland de aderton. Han tycks inte ha förlåtit sina tidigare kamrater.

Med tanke på den höga sanningshalten i uttrycket att makt korrumperar är det väl inte förvånande att somliga ledamöter blir fartblinda och kanske en smula odrägliga av de många privilegierna. Därför, bland annat, är ju de nya stadgarna ytterst välkomna. Troligen var det helt nödvändigt för överlevnaden att man inte sitter på livstid.

Den här ambitiösa och väldokumenterade boken ger ett lite framstressat intryck: platt skriven, behäftad med viss monotoni, full av faktafel (bara en rejält uttråkad läsare anser att Prousts På spaning efter den tid som flytt är 7000 sidor lång) och årtal som trixas bort.  

Syftet är nog att erbjuda en kritisk blick på Akademien, men boken är alldeles för refererande, och de egna slutsatserna saknar nyfunna perspektiv och lider av en provocerande brist på originalitet. Den historiska överblicken fyller sin funktion, men om de nutida bråken finns inga nyheter att rapportera, förutsatt att du inte aktivt avstått från svensk nyhetsrapportering de senaste två åren.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/9 2019)

Ofarbar tystnad, Andreas Lundberg, Modernista

Att säga att en bok är berörande eller drabbande innebär risken att det blir till kliché. Och ändå. Få böcker på senare år har varit lika drabbande och berörande som Andreas Lundbergs Storm i den pelare som bär från 2016 – en skildring inifrån en vistelse inom psykvården. En bok som ofta återkommer i tankarna, en bok lika övertygande som William Styrons Darkness Visible.

Ett synligt mörker är en träffande metafor för depressionen, åtminstone skarpare än Dr Johnsons svarta hund, som Churchill skulle överta vårdnaden om. Det är förstås hämtat från Miltons sublima epos Paradise Lost – och en liknande metod används av Lundberg. Titeln till hans nya bok, Ofarbar tystnad, härstammar från en dikt av Paul Celan, och det är liksom i debuten gott om citat, om än mestadels lånade från teologisk litteratur.

I denna uppföljare – den gråa skärselden som följer på det svarta helvetet och som ska avslutas med den vita himlen – tar berättarjaget sin tillflykt i ett kloster i Skåne. Alltså: psykiatrin ersätts av religionen? Nja – snarare är Lundberg ute efter att ännu en gång förmedla den upplevelse av akut depression som han utsätts för. När han inte kan betala för sig utför han några enkla tjänster, tillsammans med afrikanen Samuel. På klostret vistas några andra, men han har inte mycket utbyte av dem.

Det handlar om skilsmässan, bristen på pengarna, och den tortyr som livet öser över den psyksjuke. Det som håller honom uppe är kärleken till barnen; de är ljuset, och vägen ut ur mörkret. Han är svartsjuk på sin fru, men förstår – om än mer rationellt än känslomässigt – att hon inte längre är en del av hans liv. Alkohol och tabletter har styrt hans liv.

De många citaten ger relief åt Lundbergs historia, ger den ett gensvar. Påfallande ofta citerar han ur klassisk religiös litteratur, liksom Baudelaire, Rimbaud, och lite Dante, givetvis ur ”Skärselden”. Han antecknar, och berättelsen löper tålmodigt fram genom den tunna boken. ”Roman”, kallar förlaget det, men liksom när jag läste debuten undrar jag om inte poesi vore mer träffande för dessa laddade texter. Det är koncisa nedslag, ibland dråpliga, ibland bråddjupa i sina inblickar i en total smärta. Citaten ger varken tröst eller lindring, och allra minst botgöring.

Det är jobbigt att läsa. Antingen ska man nog sträckläsa eller bara läsa någon sida i taget – för min del fungerar bara det sistnämnda: efter endast ett par av texterna är det svårt att inte själv bryta ihop. Och det är kanske småaktigt att påpeka, men – i februari hamnade jag själv i en hemsk miljö, efter flera dagars brist på sömn med den ännu inte diagnostiserade borrelian och ett sammanbrott utanför arbetsförmedlingen, där jag inte kunde ta ett steg framåt, och kände mig både nedkyld av och nedsänkt i ett kar av olja. Att veta vad ångest är – det är något man inte vet förrän man är närvarande i den.  

Paradoxen hos Lundberg är att ångesten frigör hans litterära skapande. Det är förstås en svår balansgång. Med sina böcker håller han på att skapa en egen nisch eller fåra i den svenska litteraturen, med sina inifrån-böcker. Han tar oss ut ur det privata, med ett skrivande som överskrider det självupptagna och kommunicerar erfarenheter som blir allmän egendom, och som visar hur vi kan dela dessa hemska erfarenheter, att de inte längre tillhör honom enbart.

Lundberg listar exempel på det ovärdiga och vidriga som livet innehåller. Smutsen och äcklet. Religionen har potential att vara frälsande, men reser också många hinder: ”Gud är inte någon tröst, utan ett rytande mysterium i hjärtat av allt.” Eller: ”Tron är ingen sedesam slöja att kasta över världens vedervärdighet, den är att bända bort blicken från overkligheten, att se den bistra sanningen.” Så skriver bara den som vet något om hur svårt det är att närma sig Gud – att tron inte är något som ger svar eller ro eller trygghet.

Självföraktet äter honom inifrån: ”Jag såg ut som en man som försöker kräkas upp sig själv”, som han skriver när han råkar se sin spegelbild. Lundberg har en osviklig förmåga att sätta ord på det fasansfulla. I bildspråket finns en precision som förstärker intrycket att han vill visa exakt hur det är att vara mitt i smärtan, oavsett om man kallar det storm eller ångest eller förlamning. Att säga hur det är – det kan bara göras med liknelser, med bilder, paradoxalt nog: ”Min hälsa byggd på sand som sakta sugs ut till havs.” Nå, må så vara med bildspråket, helvetet är också bokstavligt, och går inte att ifrågasätta. Fast när det är som mörkast finns en befriande humor i de märkliga yoga-övningarna (”kissande hunden”, på riktigt?).

Det är också civilisationskritiskt, och då blir det lätt att dela den uppgivenheten – förtjänar vi inte att gå under, så som vi beter oss för tillfället? Amazonas regnskogar brinner för tillfället, medan vi ägnar oss åt futtiga bekymmer, efemära problem, och agerar som bortskämda barn. Lundberg konfronterar vår fixering vid ytan, vår besatthet av tomheten. Häri närmar han sig den syn som framkommit i några sena dikter av Bruno K. Öjier, exempelvis ”Så få” från Svart som silver: ”allt är en gurglande vask / som svämmar över med en digerdöd av skvaller / och fånigt trams”.

Craig Wards ofattbart snygga typsnitt på omslaget ger den här boken en utsökt inramning. Är det ludd, är det rök, som emanerar ur bokstäverna som står så separerade – så ensamma! – i sin upplösta vithet mot sin svarta bakgrund? Lundberg har skrivit en bok som är både vacker och ful om Skärselden och all den smärta som inryms däri.

Det här är en bok som infriar de stränga krav som Rilke fastslog i sitt Brev till en ung poet, alltså att bara om det är absolut nödvändigt för din överlevnad ska du skriva. Andreas Lundbergs böcker är en fråga om liv eller död. För läsaren är det med tacksamhet de här rapporterna från en tid i skärselden tas emot – med förhoppning att ljus finns ändå, och att vi får en fin fortsättning på detta författarskap, som håller på att utvecklas till något av det bästa vi har.  

Akut viol, Lina Hagelbäck, Lejd

Redan för drygt sju år sedan när hon så smått debuterade i Brombergs första ”Blå blixt”-antologi Hallon och bensin framstod Lina Hagelbäck som något helt nytt i den svenska samtidspoesin. Hon representerade ett fantasifullare sätt att se på världen, hyperbolisk extatiskt och vilt i sina anspråk. Det är en rörelse hon har fortsatt utveckla i tre diktsamlingar i eget namn.

Nu fortsätter hon med Akut viol, och det mesta är sig likt: det finns ett narrativ, som skildrar en relation. Den här gången till en poet, ett ”du” som dikten ständigt tilltalar och försöker hjälpa. Det är ett du i behov av vård, och har varit inlagd. Här finns gott om fantasi i den kärleksskildring som utvecklar sig. Vansinnet bidar sin tid. Det finns också en oro att allt skuggas av något olycksbådande. Relationen närs av besattheten.

En skillnad är att det tidigare vilda och otyglade uttryckssättet i viss mån har fått ge vika för ett mer resignerat. De tidigare böckernas lyckliga ordsammansättningar är här sällsynta – ett enstaka ”sonettfrosten” blir i sammanhanget en överraskande anomali, i sin påminnelse om hur Hagelbäck skrivit tidigare. Ändå kan hon då och då unna sig en önskan om just den excess som var modus i tidigare böcker: ”var överdrift / och översvämning”, som hon konstaterar.  

Nyligen skrev Nino Mick en krönika om bristen på samförstånd mellan bokpublicerade poeter och spoken word-poeter, men också att de olika lägren nu håller på att kliva upp ur skyttegravarna. Hagelbäck är en typisk sådan poet som torde kunna tilltala både de vana poesiläsarna och de som har erfarenhet från uppläsningar. Liksom Bruno K. Öijer skriver hon tillgängligt, men samtidigt låter hon enkelheten bära på tunga budskap, där känslorna alltid bottnar i väsentlig strävan och genuina erfarenheter.  

Hon vågar också vara patetisk, även det något som Öijer inte så sällan lyckas vara. Det patetiska har dåligt rykte – ibland med all rätt, men det kan också fungera som en strategi för att nå fram till oanade känslor, sådant som poesin annars tar avstånd ifrån. I och med att känslorna är autentiska elimineras risken att det bara blir tomma gester och åtbörder utan mening.

Hagelbäck skriver en dikt som vågar närma sig det obehagliga. Dikt ska inte alltid vara behagfull eller väcka våra bekräftelsebehov. Här finns enstaka dikter som är närgångna och nästan störande påflugna (OBS att sådant är bra i min bok):

                      Du är ett gnistrande förfall,

                      ett nästan, det kommer sig av

                      halvmånens täthet. Håll om

                      mig bland gräset, bland ovädret.

                      Mardrömmen varm ur såren

                      men jag kan inte bära dig.

Då blir det inte heller sökt, utan bra dikt tack vare Hagelbäcks osvikliga intuition i bildspråket, som alltså den här gången är mer nedtonat och dämpat. Det är väl en smaksak vad man föredrar, de tidigare storslagna visionerna eller dessa mer besinningsfulla fraser. I en av dikterna besjälas huset, med ”nyskilda stolar”, ett ”hest rum” och en trasmatta som ”vill kela med dig”. Det är levande och levandegjord dikt, med ett innehåll som inrättar sig naturligt och aldrig distraherar.

När man talar om den poetiska rösten, vad betyder det? Jo, att här finns mer känsla än inövat handlag. Det är inte menat som klander, och utesluter inte heller att Hagelbäck visar minutiös omsorg om språkhanteringen och kommateringen, utan att bli pedantiskt livlös. Känslan kan behöva uppvärderas. Vad som klargörs är att hon har ett gehör för språket, något som kommer fram även när ordexplosionerna inte är lika högljudda.

Omslaget är vackert, och utgörs av en action-målning av Christina Isinger Carlgren, och kan erinra om ett Rorschach-test. Som illustration till poesi är det träffsäkert: vad ser vi egentligen, i det där kufiska som många andra läsare är så likgiltiga inför? Vad jag ser i den här boken är ytterligare belägg för att bland de poeter som debuterat på 10-talet tillhör Lina Hagelbäck kometernas skara.

Den vita boken, Han Kang, översättning Anders Karlsson & Okkyoung Park, Natur & Kultur

Han Kang har blivit ett världsnamn, främst i kraft av den kusliga dokumentärromanen om massakern i Kangwju 1980, Levande och döda, och den besynnerliga spökromanen Vegetarianen. Båda var översatta från engelska, något som nu åtgärdas när Hans senaste bok Den vita boken utkommer i direktöversättning från koreanskan, av Anders Karlsson och Okkyoung Park, som tillsammans översatt några koreanska författare åt Tranan, som Yi Munuol. Typiskt nog läste jag The White Book på engelska, då jag inbillade mig att Natur & Kultur skulle fortsätta välja de engelska utgåvorna.

Vi har lärt oss att sorgen är svart, något Han turnerar med att ge den en vit anstrykning. Vackert och träffande är den svenska boken inlindad i vävtapet, som liknar ett bandage kring såret, och just lindor och gasväv är några av de begrepp som kopplas till den vita färgen. Några andra: ljus, snö, fåglar, sockerbitar, piller, hår, fjärilar.

Saker som kopplas till det vita är också migränen, något Han drabbades av som barn. Som utgångspunkt rör det vad som utgör en människas liv.  I hennes fall är det den döda äldre systern, som bara levde i två timmar. Ur detta hyperkorta öde spekulerar Han, väver en historia, och ser sitt eget liv speglas i den dödes. Hur hade hennes eget liv tett sig om systern klarat sig: rent krasst hade det betytt att hon själv inte hade existerat, inte minst därför att föräldrarna året därpå får ytterligare ett dödfött barn. Slumpen avgör om vi ska finnas eller inte. Han lever sig in i historien, föreställer sig pappan gå ut med en spade, medan mamman klämmer ur sig den sista mjölken, först gul, sedan vit …

Traditionellt har vitt och ljust räknats som positiva inslag, i kontrast till mörkrets otäcka inverkan. Upplysning och förnuft som representanter för det goda, det svarta som ångest och mörkrens makter. När Han tar sig an det vita övergår prosan ibland i poesins densitet, i en mellanformernas litteratur, där snön faller lika tätt som orden:

                      när mannen som hopplöst kollapsat på gatan

                      och häver sig upp med frusna händer

                      inser vilket bortkastat liv han levt,

                      när han inser att han, för fan, inte vill gå tillbaka

                      till den förbannade ensamheten bakom hemmets väggar,

                      när han tänker,

                      vad är det här, vad är det egentligen,

                      den vita snö som faller så skoningslöst?

                     

Det är en text som rör sig mellan att vara stum och att vara vibrerande, och det är inte förrän boken är utläst som det utkristalliserar sig ett syfte, eller ett mål med hennes projekt. Det kan te sig banalt eller förenklat, men det är ändå värt att ta sig dit, när det handlar om den utmätta tiden – för oss, för författaren själv.

För en författare är relationen till det vita mer laddad än för andra; man behöver bara gå till Melvilles Moby-Dick för att klargöra det, hur den vita färgen kan ses som den yttersta skräcken för ett horror vacui som måste fyllas med svarta ord.  

Som poetisk undersökning liknar det lite Maggie Nelssons associativa Blå (Bluets), som kom på svenska 2017. Eller varför inte jj:s låt ”All white everything from my face to my wings / All white everything from my nose to my sins”. Eller varför inte Anna Kavans symboltyngda utforskande av det vita i romanen Is? 

Som bok blir Den vita boken inte lika omedelbart ingripande i ens liv som För levande eller döda eller i närheten lika förbryllande suggestivt som Vegetarianen. Det är ändå en ovanlig bok – rättfram, ogarderad, insiktsfull, skriven av någon som inte lärt sig vikten att vara på sin vakt. Det blir då en unik bok, som är så komprimerad att den kan läsas i en sittning, och sedan fortsätta sin verkan, så som endast bra böcker gör.

Så jävla trött. Om kvinnors känslomässiga arbete - och vägen till förändring, Gemma Hartley, översättning Hillevi Jonsson, Natur & Kultur

Vägen till en dålig relation är stensatt med dåliga ursäkter. Sådana som förekommer i raljanta beskrivningar om män som ska ”hjälpa till” i hushållsarbete och är så usla att kvinnan hellre gör det själv. Gemma Hartley skrev i september 2017 en artikel i Harper’s Bazaar, och har nu gjort som man brukar när man får en viral succé: bankat ut det till en maffig bok, som heter Så jävla trött. Om kvinnors känslomässiga arbete – och vägen till förändring. 

Jag läser den under sommaren, en förhandskopia som ej är korrekturläst (därför hoppas jag att en del fadäser snyggas till, som ”stadsminister” och ständiga formuleringar av typen ”fråga frågor”). Det är lätt att himla med ögonen åt denna mycket amerikanska skildring, som när själva utgångspunkten är en situation som uppstod när Hartley till en morsdag vill ha i present att en städfirma städar badrummet.

Eller hennes utbrott när han efter att ha lovat att ta hand om huset en förmiddag lämnar det i kaotiskt skick för att åka ut och motionscykla. Det är tydligt att detta beteende har ett mönster – det kan annars röra sig om tv-spel eller esoteriska aktiviteter i deras mancave. Vad Hartley då menar med ”känslomässigt arbete” är förstås det oavlönade otacksamma slitet – dels att plocka undan saker som är i vägen, dels att planera övergripande saker, komma ihåg födelsedagar, organisera besök och presenter …

Enligt Hartley är frieriet mannens sista känslomässiga investering: efteråt kan han tillbringa hela relationen med att skörda lagrarna. Skamset måste hon ljuga om sin egen mans frieri, som inte uppfyllde de romantiska kriterierna hon hade ställt upp. Sedan får de i rask följd tre barn, något som förstås inte underlättar för henne. Kanske problemet är att hon helt enkelt är för bra på att organisera? Hon dömer ut mannens alla försök, allt från att köpa presenter på rätt sätt, ställa in disken på rätt sätt, torka köksluckorna på rätt sätt – ja, detta ”på rätt sätt” har ju blivit hennes fälla. Hur viktigt kan det vara?

Hon tvekar inte att hänga ut mannen, Rob, som man ibland kan tycka synd om. Skilsmässan är något som rätt ofta hänger i luften i den här boken, kunde man säga. Samtidigt finns det en bitterhet över hela hennes framställning, något som inte är till hennes fördel. När hon trumpet konstaterar att män gärna vill splitta notan på dejter – tills nyligen helt otänkbart i USA, förstår man – föreslår de detta med vissheten att de har satt i sig 80% av maten, och den favoritrestaurang de föreslår heter uteslutande Hooters. Alltså, verkligen?    

Det vore lätt att be Gemma Hartley att sänka sina krav, med tanke på hennes orubbliga villkor att saker måste ske på ett visst sätt för att hon ska bli nöjd. Samtidigt verkar ju hennes man ibland vara helt dum i huvudet. Eftersom det här är en bok och inte en tidningsartikel förekommer, som alltid i sådana här fall, tre saker: förenklingar, självklarheter, samt upprepningar.

Så hon måste gång på gång upplysa oss att Rob minsann är bättre än så gott som alla andra män i hennes bekantskapskrets. Något som tydliggörs när de får barn, som hon med en kanske omedvetet skarp formulering illustrerar: ”Han bytte blöja när jag bad honom.” Jag vet inte heller hur många gånger hon behöver informera oss att hon svarar på jobbmejl, att hon viker tvätt, koordinerar högtider, och ger sig själv beröm för sitt mästerskap i organiseringsförmåga … men att hon lika ofta måste påpeka att hon minsann inte är något kontrollfreak. Syster, du lever i förnekelse, vill jag då anmärka.

För de problem hon upplever kunde till stor del lösas om hon gav efter på sitt kontrollbehov. Hon erkänner i viss mån, men trasslar in sig i lönlösa försvar, som inte gör någon klok på varför hon har behov att tvätta och dammsuga så ofta. Tyvärr tar hon inte upp den stress och risk för utbrändhet som drabbar cirka 100% av alla kvinnor med kontrollbehov. Visst, här borde jag som man bara hålla käften, jag är medveten om det: samhället lägger större ansvar och skuld på en kvinna som inte har ett fläckfritt hem, men i så fall borde vi verkligen arbeta för att ta bort detta stigma – man kunde börja med att sluta lyfta fram förebilder i detta område, influencers som hyllas för sin uppvisade perfektion.

Sanningen är ju att kvinnor alltid fått och får agera som dämpare av det manliga beteendet. I skolan, som assistent åt läraren för att hantera busiga grabbar, i relationer, som stöttande figur för att hålla mannen lugn, på arbetsplatser, med ständiga leenden och ovillighet att ta plats för att inte uppfattas som maktlysten, otrevlig eller sur. Till Hartleys försvar tar hon också upp icke-heteronormativa relationer, men tycker inte att det ser mycket bättre ut där, om än bevisföringen blir lite väl anekdotisk. Kraven på män är lägre, minst sagt, och receptet här lyder att kompromissa mer, något som nog är lättare sagt än gjort för båda könen.

Hartleys bok är nog knappast bättre eller sämre än andra böcker i genren (alltså, populärkulturella handböcker, eller debattböcker i ämnen där svaret är givet på förhand). Den är, på typiskt amerikanskt maner, rappt skriven, ibland fyndig, ibland lite väl fyrkantig. Till syvende og sidst handlar det för henne om att bli sedd – så enkelt kunde knuten alltså ha lösts, av hennes träbock till karl. Hon vill att han ska ta initiativ. Gissa om framställningen har ett rosaskimrande slut. 

I USA verkar hela denna diskussion vara relativt ny, med tanke på det genomslag Hartley fått med artikeln och boken, medan Sverige redan luftat ämnet – som mest kanske 2008, med Gunilla Bergenstens bok Familjens projektledare säger upp sig kom ut. I Hartleys fall borde visserligen ”projektledare” bytas ut mot ”överbefälhavare” eller ”führer”. Det är säkert på sin plats alltså med denna diskussion i USA, men i Sverige? Nåja – svenska mansbebisar finns det ju gott om, som man kan upptäcka på instagramkontot med dylikt namn - man kan också läsa den nyutkomna antologin Vem bryr sig?, utgiven av Systerkonspirationen. Flera av historierna där exponerar en självupptagen dumhet, och visar att även om fler kvinnor kommer att läsa Hartleys bok på svenska, borde fler män göra det.  

Friktion, Anna Hallberg, Nirstedt/Litteratur

Den utkom 2001, Anna Hallbergs debut som poet, boken Friktion. Nu ingår den i förlaget Nirstedt/Litteraturs nya poesibibliotek, en serie med klassiska svenska diktsamlingar. Det är raskt marscherat av denna lilla bok, som var så diminutiv när den utkom i Bonniers serie med häften, ”Ny lyrik”.

Det var, och är fortfarande, en diktsamling som är både tjusig och skarp. Det skarpa förstärks av hur orden gynnar hårda konsonanter, klusilerna b, d, k, g, p, t. Därmed bildas en effekt där det är som att äta pop rocks, det kolsyrade godiset som exploderade i munnen och som var så populärt en gång i min barndom innan det kom rykten att någon hade dött av det. Dikter dör man väl inte av, åtminstone behöver de inte förbjudas, såsom skedde med godiset under en tid …

Ljudens betydelsebärande funktion förstärks även av några tjusiga assonanser, som i en av dikterna i den tredje sektionen, ”sex. silver / klingande tingeling / flingor av granitens viskskrik / metallisk vind spritkristall / flyktigt aluminiumfraser”. Genom hela boken löper en glädje inför orden och deras läten, de ljud som framkallas, och glidningarna i betydelse. Något som förstås bäst kommer till sin rätt vid högläsning.

Inte så konstigt att Hallbergs dikt genast associerades med den språkmaterialism som äntrade den svenska litteraturscenen ungefär samtidigt, med lanseringen av OEI 1999. Gunnar D Hansson påminner om detta i sitt personliga förord, som också gör kopplingar till 60-talets konkretism. Hansson menar också att Hallbergs debut är både lätt och svår. Så kan man väl säga om mycket, tänker jag, men hejdar mig: är det inte bara inför det riktigt bra man känner så?

En redaktionell ändring är att den punkt som i debutboken skilde mellan de olika avsnitten har ersatts av det snedstreck som förlaget har gjort till sitt signum. Det ändrar kanske något av betydelsen. Boken består av åtta avdelningar med nio till tio dikter i dem, samt en epilog med en avskild dikt. Det blir 74 stycken totalt, och alla med en glosa som utgångspunkt, spridda ord som synbart saknar koppling, även om det går att hitta flera associationer till exempelvis teknologi.  

Indirekt tas olika ämnen upp: religion, ekonomi, kritik, matematik. Det blir temperamentstyrd dikt, som i korta uthuggna fraser ger världen stadga och inramning. Eftersom världen är instabil, osäker och opålitlig behövs denna diktens starka struktur. Ja, de egensinniga bearbetningarna av orden bär, och genom den tekniken låter Hallberg det bli tydligt att det finns en närhet i ords relationer, hur allt kan övergå i något annat. Ett ganska typiskt exempel på det finns i en av dikterna i den andra delen:

                      två. strapatser.

                     

                      sprudlande upptåg

                      skjutande sprut av raketer

                      tryckkammaren slungar sprängda atomer

                      till

                      fnitter flisor

                      konfetti –

                      singlande ansikten

                               flingor av ord

                                        kastas och kastas

                      och kastas

Varför är då Friktion så bra, och varför föräras den en position i ett bibliotek med svenska klassiska diktsamlingar? Till att börja med är det en ovanlig debut, i så måtto att den inte är blyg eller försiktig, eller hela tiden på sin vakt. Få debutanter vågar vara så här fria och lekfulla, för att inte säga orädda och ogarderade. Eller är det en efterhandskonstruktion? Eftersom vi vet vad som följde, med fem ytterligare starka diktsamlingar, några av dem minst lika oerhörda i sitt uttryck, där jag håller Ljusgrönt och aska som en höjdpunkt.  

Inte heller blir det enbart en ordbok, med ord som definieras utifrån vilda associationer, utan det blir också en livsbok, som sammanfattar och pekar ut en riktning och visar hur världen är beskaffad. Men framför allt finns i de här dikterna en puls, ett liv, och så lyder förstås den enkla förklaringen – att man läser med ett leende, i dialog med det levande och livgörande.

Oktoberbarn, Linda Boström Knausgård, Modernista

Det är kämpigt att läsa Linda Boström Knausgårds nya roman. Den skildrar psykisk sjukdom från insidan, övertygande och med god balans mellan det fiktiva och det självbiografiska.

I Linda Boström Knausgårds novellsamling Grand Mal finns en starkt emblematisk scen i öppningsnovellen ”Önskan”. En mamma som skyddar sin familj, och vädjar till den läsandes förståelse: ”Jag har en önskan. Den är oerhörd. Men jag vill att du ska lyssna till den. […] Du lämnar oss här för att jag ber dig om det. Det här är ett avsked. Du får aldrig glömma det.” Det är både sårbart och fyllt av integritet.

Nu utkommer hennes tredje roman, Oktoberbarn, och det är fortsatt skört, och inom mig ekar genom hela läsningen novellens vädjan. Fast hur ska läsaren kunna lämna henne i fred när hon blottar så mycket av sin sårbarhet, sin svaghet, i denna otäckt närgångna skildring av psykisk sjukdom?

Det här är en roman som öppnar för minst två läsarter. Dels en fiktiv, där huvudpersonen och berättaren ”författaren” kan ses som en allmängiltig karaktär, och dels en privat, där detta romanens jag är så starkt förknippad med författaren själv. Själv född i oktober, verksam på ett förlag med Kristofer (Andersson) som redaktör, med ett familjeliv som skuggar skilsmässan från den flitigt skrivande författaren och de fyra barnen.  

I romanförloppet utstår författaren elchockbehandling på ”fabriken” under flera år. Hon ger uttryck åt en uppgörelse med metoden, visar med ohygglig skärpa de biverkningar som blir följden. Minnesförlusten kapar effektivt banden till hennes förflutna, även om hon gör sitt bästa för att minnas barndomen, uppväxten, livet tillsammans med den hyllade författaren, och barnen.

Den psykiska sjukdomen, depressionerna, blir en bestraffning som förstärker känslan av förlorad tillhörighet. Med en återkommande metafor liknas elchockerna vid ”att starta om en dator”, något som bara befäster förödmjukelsen.

Även om kritiken som framförs mot psykiatrin är ursinnig blir den samtidigt behärskad och saklig, nästan som på distans. Liksom i de fyra tidigare prosaböcker Boström Knausgård har publicerat rör det sig om starka känslor. Få svenska författare lyckas skriva med liknande språkligt fokus, men Sara Stridsberg och Mare Kandre är givna referenspunkter.

Skickligt förmedlas vanföreställningarna, livet inifrån sjukdomen. Mer än en inblick i Lindas liv med Karl Ove och deras separation blir det en inblick i en författares liv, med betoning på skrivandet, som här framställs som något oerhört frigörande, något som innebär inte bara den största utan den enda friheten. Här finns några inspirerande och tillitsfulla beskrivningar av hur det är att skriva.

Oktoberbarn vacklar mellan att vara ett blottläggande av den egna misären, ett debattinlägg om psykiatrins avigsidor, och en roman som ger nya insikter i hur sjukdomen drabbar skoningslöst. Det är en roman helt befriad från sentimentalitet, och nästan helt utan bitterhet.

Liksom med Boström Knasugårds tidigare romaner, med Välkommen till Amerika som höjdpunkten, läser jag tre till fyra sidor i taget. Intensivt och plågsamt, ja, och att som tillägg hävda att det är bra känns bara osmakligt och futtigt när det är skrivet med så hög personlig insats.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/8 2019)

Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf, Anna-Karin Palm, Bonniers

På många plan är Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf förtjänstfull. Det är en skicklig berättare som ger oss porträttet av vår litterära kanons mest framstående berättare.

Politiker talar ofta om att en svensk litteraturkanon behövs i skolan. Om de lyfte blicken från sina politiska PM och läste lite böcker – ja, lite nyutgivna biografier, till exempel – skulle de se att det redan finns en kanon. Jag tänker på Johan Svedjedals bok om Karin Boye, Den nya dagen gryr, Jesper Högströms bok om Hjalmar Söderberg, Lusten och ensamheten (båda 2017), och Jens Liljestrands bok om Vilhelm Moberg, Mannen i skogen (2018).

Boye, Söderberg och Moberg – där har ni en svensk kanon för tillfället. Och så Selma Lagerlöf, förstås, hon som Ebba Busch Thor inte visste skrivit Gösta Berlings saga. Det är svårt att tänka sig en mer central roman i svensk litteraturhistoria. Det skulle i så fall vara Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke.

Så tycker också Anna-Karin Palm, när hon värdesätter just dessa två romaner som svenska skatter. Nu har hon skrivit Jag vill sätta världen i rörelse, en brett upplagd biografi över Lagerlöf. I likhet med de nyss nämnda är den ambitiös och välskriven, i påkostad förpackning.

Givetvis handlar det mycket om den ojämförliga debutromanen Gösta Berlings saga, men också generellt har Palm bra fokus på Lagerlöf som författare. Det är inte förvånande då Palm visat sig vara en skicklig berättare i ett flertal romaner, och av allt att döma en mångårig läsare av denna författare. Hon är också en bra läsare, som ger oss fina inblickar i Lagerlöfs böcker.  

Det handlar också en del om frisyrer. Som ung lärarinna klippte av Lagerlöf av sin långa fläta för en kort snaggad frisyr, i sympati med emancipationsrörelsen. Det finns genom hela den här omfattande boken gott om exempel på Lagerlöfs politiska intresse, något som kan vara värt att påminna sig om.  

Själva levnadshistorien förlitar sig på kända fakta och återger de bekanta inslagen, där Palm anlitar både den breda och den fina penseln när hon ger oss både den nödvändiga ramen och de pikanta detaljerna. Rivaliteten mellan väninnorna Sophie Elkan och Valborg Olander ges mycket utrymme.  Ytterligare en sak som är förtjänstfull är hur tiden kontextualiseras. Tidsandan är verkligen lyckosamt presenterad, och det görs genom det levande porträttet av både människan och författaren Selma Lagerlöf.

Utan att utnyttja onödiga spekulationer lyckas Palm skriva på ett medryckande sätt. Hon undviker tvärsäkerheten, och skriver i stället varsamt men inte för vördnadsfullt. Även om hon ofta betonar mänskligheten och medlidandet hos Lagerlöf blir det ingen hagiografi. Det nyttiga och viktiga med Selma Lagerlöf är den förståelse hon visar inför det som är avvikande. Hon äger en blick som inte dömer.  

Med milt klander anmärker Palm också på den underskattning Lagerlöf erhöll medan hon var aktiv, men som också fortsatt egentligen in i vår egen tid. Här får vi ypperliga bevis på att hon var en formmedveten och självständig författare, och långt ifrån den traditionella bilden av en sagotant som oreflekterat traderade muntliga berättelser.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/8 2019)

Jag vet att du väntar på mig, Maria Vedin, Edda; Till Athena, Mattias Jeschko-Edberg, Sapeur förlag; Odae Sveticae, Samuel Columbus, Nirstedt/Litteratur

Tre svenska diktsamlingar visar att avståndet mellan 1674 och 2019 inte är så stort som man först tror. Passa på att njuta av det korta livet, lyder uppmaningen både historiskt och i nutid. 

Maria Vedin har gett ut poesi sedan 90-talet. Jag vet att du väntar på mig är hennes tolfte bok, och det är tråkigt att hon inte har fler läsare. Hon skriver med en förtätad närvarokänsla en norrbottniskt anstruken berättande dikt, där de enskilda dikterna står som patinerade bilder i ett fotoalbum. 

Det är en typisk sommarstämning i dikterna, för att inte säga semesterstämning.  Samtidigt pågår en kris, med en värld som ter sig nedsmutsad, och som utmynnar i ett krigstillstånd: ”vildmarken börjar vid avtagsvägen mot sjukhuset / jag går in i det okända, följer strömmen / in mot mörkrets mittpunkt”

Så blir det en sammanhängande berättelse om avsked, och till det mest berömvärda med Vedins dikter är att hon effektivt undanröjt allt som kunde ha gett ett självupptaget intryck. Hennes historia är vag, diffus, men också väldigt igenkännbar och allmängiltig. Det är väldigt lätt att föreställa sig att vad det än handlar om så var det precis så här det utspelade sig.    

Det är med stort allvar Mattias Jeschko-Edberg tar sig an världen. Han har tidigare gett ut fem böcker i olika genrer, men återvänder nu till lyriken med Till Athena. Athena ska utläsas som krigsgudinnan som ansvarade för det trojanska kriget, som här figurerar som en av flertalet krigsreferenser.

Krig och flyktingströmmar blir återkommande inslag som förstärker det allvarliga uppsåtet. Världen är skev, kanske rentav förstörd, och att skriva dikter förändrar inget: ”Men vi har förlorat och vi vet om detta. Allt vi kan göra är att skaka i kylan. Sluta rättfärdiga oss själva med att vi finns till för någon annan. Vägra vara lojala mot de som försöker surra fast oss vid deras historia.”

Poesin blir en del av de misslyckanden som behäftar människan och hennes göromål. I Jeschko-Edbergs berättande dikter visas att vi måste försöka ändå, trots allt som talar mot våra strävanden. Poesi som tyngs av sitt angelägna ärende blir sällan bra, men här lyckas faktiskt uppsåtet balanseras med en lyckosam estetik. Vad som återstår att göra när världen kraschar blir att fixa vardagen, om inte för oss så för kommande generationer. 

I Nirstedt/Litteraturs serie ”Poesibiblioteket” återutges klassiska svenska diktsamlingar, och som en av de första böckerna återfinns Samuel Columbus Odae Sveticae från 1674. Den är också känd som den första svenska diktsamlingen, tillkommen under barockens högtidsepok.

Lyckan är kortvarig, och allt hotas av den allestädes närvaro förgängligheten: ”Strax Lyckan widrig är / haar Modet sagdt go-Natt: / Förtwiflan / Sorg ock harm / har då dess Rum besatt.” De goda nyheterna är att Gud ser om de sina.

Språket med sin ålderdomliga stavning kan te sig svårtillgängligt, men dikterna förordar långsam högläsning. Då infinner sig en rytm, och den distans man först upplever försvinner. Så blir budskapen i de här gamla dikterna inte alls särskilt mödosamma att upptäcka och uppskatta.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/8 2019)

Jag föreslår att vi vaknar, Beate Grimsrud, Bonniers

Vilde Berg heter huvudpersonen i Beate Grimsruds nya roman. Hon är författare som diagnostiseras med bröstcancer. Under nästan 600 sidor följer vi Vilde genom behandlingen av sjukdomen, i återkommande dialoger med en räv och en råtta, och med knappt några andra personer än vännen O. Den mest närstående vännen är språket: hela tiden piggt, egensinnigt, och genuint originellt. Sjukdomsskildringar är inget som saknas i samtidslitteraturen, men här beskrivs ett föredömligt osentimentalt uppror, manifesterat i Vildes strävan att fortsätta leva ett aktivt liv med fotboll och boxning. Tack vare språkkänslan slipper vi de dumma ”besegra cancer”-klichéerna.  

Jag är ändå något kluven till den här romanen, som verkligen inte är något för den som uppskattar ”less is more”-principen. Att säga att det blir både självupptaget och instängt är en underdrift, med flitiga upprepningar som en något onödig krydda. Samtidigt imponeras jag av bedriften att vara så här lojal mot det udda. Kanske det bara är att kapitulera inför den kaotiska estetiken, att bristen på struktur är priset man får betala. Det är skrivet med hög insats, och till sist besegras jag i viss mån av den konsekventa utformningen, och den dråpliga och ofta helt oförutsägbara humorn.  

(Också publicerad i Vi 9/19)

Atlas över en invecklad värld. Dikter 1988-1991, Adrienne Rich, översättning Athena Farrokhzad & John Swedenmark, Ellerströms

Plötsligt är Athena Farrokhzad överallt. Än är hon redaktör för den nyutgivna antologin Berör och förstör, med dikter för unga, och än ger hon inom kort ut I rörelse, en ny diktsamling. Ja, och så har hon tillsammans med John Swedenmark översatt Adrienne Richs diktsamling Atlas över en invecklad värd, som efter ett par års fördröjning gör en efterlängtad entré.

Adrienne Rich (1929-2012) var amerikansk poet och politisk tänkare. Tidigare har hennes essäer i viss mån översatts till svenska, men den som velat läsa hennes poesi har tvingats vända sig till det danska språkområdet, med boken Drømmen om ett fælles sprog, som utkom så sent som i maj i år. Det var fråga om en kärleksdikt, medan den aktuella boken på svenska mer handlar om politik.

Det är en bok i två delar. Dels en längre dikt som ger bokens titel, och dels tolv kortare dikter, som bland annat innehåller kärleksdikter till en anonym kvinna. Titeldikten är en dikt om USA, där Rich tecknar nationens porträtt, fångat i farten. Hon försöker fånga sitt lands ögonblick – helt enkelt skriva (i) nuet. Det sker med hjälp av en historisk exposé, som tar oss rätt in i nutidens problem, något som i de efterföljande dikterna ges resonans genom en färd längs den europeiska 1900-talets historia om skändligheter.

I efterordet skriver Farrokhzad om den sammanhållna rösten hos Rich. Här citeras också den kaxiga repliken som poeten använde när presidenten Bill Clinton 1997 ville förära henne ett pris: ”jag vet att konsten är värdelös om den bara pryder middagsbordet hos den makt som håller den gisslan.” Det är en lurig balansgång, när så mycket för en författare är beroende av stipendier och prispengar, att fortsätta bedriva omstörtande idéer. Eller vill vi att konsten ska reduceras till en dekoration?

Richs sätt att skriva uppmuntrar det ordrikt böljande. Vill man vara schematisk kan man teckna den amerikanska moderna poesin utifrån Emily Dickinsons sparsmakade koncisa kortdikter och Walt Whitmans allomfattande pratsamma långdikter. Men det är en orättvis betraktelse, och i sanningens namn är Dickinson estetiskt sett en återvändsgränd – majoriteten av amerikanska poeter har varit lojala mot Whitmans poetik.

Så även Rich. I de här dikterna, i synnerhet i titeldikten, ges förnimmelsen att det redan är för sent – inga korrigeringar eller justeringar kan rädda världen. Att läsa de här dikterna ger mig samma känsla som att lyssna på några av Lana Del Reys nya låtar, som ”The Greatest”, med rader som ”And I'm wasted / Don't leave‚ I just need a wake-up call / I'm facing the greatest / The greatest loss of them all / The culture is lit and I had a ball / I guess I'm signing off after all”.

Hos Rich lyder vemodet så här:

En höst utan mördande kyla så här långt, alltjämt varm

känns som självbedrägerietst tid, minnet av att tänja på

gränser i en ungdomstid, den där hopplösa leken med en oskuld som för länge sen löpt ut.

I natt väntas frost, trädgårdsverktygen samlas ihop, krukväxterna tas in, det talas om att vissna, om övervintring.

Den förlorade skulden ges emfas i ett par av stroferna hos Rich, och ingen har väl gjort så mycket för att skadeskjuta oskulden som Lana Del Rey, oavsett om det är explicit som i ”Gods & Monsters” eller implicit i snart sagt alla sina dekadenta låtar. Hos Rich finns en uttalad sorg över åldrandet och de spår tiden sätter.

Vad hon också gör är att ge sorgen ett nonchalant tilltal som ändå lyckas vara uppfordrande. För att inte tala om hur vasst och genomtänkt det är. I hög grad är hon en resonerande poet, men inte i den meningen att hon är babblig – snarare gör hon sig gravt angelägen med sin ursinniga pacifism, man vill nästan benämna den ”militant pacifism”: ”Raseri:      vem törs be om skydd åt sina egna / omgiven av en sådan skyddslöshet?      Vad är det för slags / bön?      Till vilket slags gud?      Vad för slags önskan?”    

Slutligen måste något sägas om översättningen, hur lyckad den är. Farrokhzad och Swedenmark har ansträngt sig för att hitta fram till originalets rytm (ja, jag har läst en hel del av Rich på engelska, och i viss mån visar jag förståelse för att det har dröjt med svenska översättningar). Hon är ingen smeksam poet som bländar med bon mots eller starka formuleringar – mer är det fråga om ett kärvt och strängt idiom som inte får lattjas bort. Det är tacknämligt att två så kompetenta översättare har tagit sig an denna poet.