Oordnade tankar kring Guds kärlek och andra texter, Simone Weil, översättning Måns Magntorn, Faethon

”Aldrig sedan den historiska tidens gryning, frånsett under en viss period i det romerska riket, har Kristus varit så frånvarande som nu. Det åtskiljande av religionen och det sociala livet som idag ses naturligt även bland de flesta kristna, skulle för äldre tiders människor ha framstått som monstruöst.”

 

Orden tillhör Simone Weil, fransk filosof med stark förankring både i ett religiöst inre och i ett värdsligt yttre. Det är ingen underdrift att hävda att hon på senare år har blivit allt mer närvarande i den svenska samhällsdebatten. På svenska finns sedan tidigare fyra böcker – där i synnerhet Tyngden och nåden och Att slå rot hör till obligatorisk läsning för gymnasieelever som tror att det räcker med Nietzsche för att skapa en identitet som cool intellektuell – samt ett fint specialnummer från Tydningen från 2021 med hennes fabriksdagböcker.

 

Och så nu, som en oväntad och blygsam gest från Faethon, Oordnade tankar kring Guds kärlek och andra texter, i översättning av Måns Magntorn, ung översättare som huserar i Lund. Det är en tunn volym med tre korta ej tidigare översatta texter samt den längre essän ”Guds kärlek och olyckan”. Den har funnits i en betydligt kortare version under namnet ”Om kärleken till Gud och olyckan”. En betydelseförskjutning, som synes.

 

I korthet är Weil en både sträng och ödmjuk författare. Hon tänker i paradoxer, lär oss att uppsöka det som vi annars skyndsamt avfärdar eller avskräcks av. Men är det verkligen paradoxer? Handlar det inte snarare om att hon lär oss att de invanda polariteterna behöver utmanas? Hon får dem att närma sig varandra med sina texter, som på en och samma gång är intrikata och tydliga. Hon gestaltar en motsatsernas förflyttning.

 

De här texterna skrevs 1942. De avslutande 20 sidorna i den längre essän – som alltså, understryker jag emfatiskt, inte tidigare översatts till svenska – tillkom i Casablanca strax innan avfärden till USA och sedermera Frankrike där hon skulle dö 1943, endast 34 år gammal. På tal om paradoxerna finner Magntorn det slående i sitt efterord att Weil som var så mån om att utplåna det egna jaget – avskapelse (décréation) lyder ett centralt begrepp – ändå blivit föremål för en personkult långt efter sin död.

 

När Weil skriver att det rena inte smutsas ned av det onda är det mer än en tro, mer än en uppfattning, mer än en sanning. Vad är det som kan vara mer än det vi vet? Det eviga, lyder ett kort och otillräckligt svar. Tillvarons fjärde dimension, skulle en annan lika spännande författare (Clarice Lispector) inflika. Detta extra kan också kallas andlighet, eller Gud, eller själ, eller – konst. Och Weil är allt detta, alltså lika mycket andlig vägledare som konstnär. Alltså poet.

 

Två exempel på konstnärligt användande av metaforer belyser detta, och jag hämtar dem från den längre essän om Guds kärlek. En människa är som en växt, säger Weil. Vi lyder utifrån en beroendeställning till ljuset, liksom växten spirar beroende av hur den är placerad i relation till ljus. Växten har inget val, men det har vi – ”att exponera sig för ljuset eller inte”. Vi ska också bejaka glädjen och smärtan och se dem som nödvändiga för oss att bli fullkomliga – annars blir vi som sjökaptenen som tror att det räcker att läsa kartor för att kunna navigera på havet.

 

Det eviga, det kan också syfta på kärleken, det som återstår när allt annat skiftar i tyngd och betydelse: ”Kärleken står i proportion till avståndet”, menar Weil. Avståndet är en del av det onda, det svåra, det som gör motstånd, det som gör oss besvikna. Och detta måste vi alltså också älska. Med uthållighet, ett annat centralt begrepp hos Weil.

 

För det tål att påpekas att medan byråkrater sliter sitt hår för att komma till rätta med skolans grundläggande problem – vi tar en studiedag här om värdegrundsfrågor, en temadag här om ojämlikhet – skulle det räcka om det infördes mer läsning av väsentliga texter. Och det behöver inte vara texter av Simone Weil! I en intervju med SvD återgav Mikaela Blomqvist vad en professor på psykologiutbildningen sagt, att fem års studier av kurslitteratur med lätthet kunde ersättas av ”riktigt bra romaner”.

 

Det kunde också gälla Tove Janssons berättelser, där till exempel Too-tickis besked till det räddshågna Mumintrollet skulle avhjälpa mången skolelevs våndor: ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”. Hos Weil finns liknande tankar: ”Att vara en skapad varelse är inte med nödvändighet att vara olycklig, men det är med nödvändighet att vara exponerad för olyckan.” Den kurator som vill fullborda sina broderade tavlor kan låna Erik Lindegrens ord från mannen utan väg, utgiven samma år som Weil skrev sin essä: ”att tro sig född med otur fast man bara är född”.

 

Det är med hjälp av drastiska liknelser Weil skapar sina texter. Hon avslöjar den fåfänga och den förgänglighet som styr det offentliga livet, då som nu. Vi ska inte söka oss till Gud, i strikt mening inte ens tro på Gud, bara välja det som är kärlek. Och kärlek finns där verkligheten finns.  

 

Det liknar en religion utan Gud, eller en Gud utan religion. När du slutar söka, slutar (försöka) tro, då kommer Gud till dig. Så ser också Weils väg till religionen lite annorlunda ut. I ett brev till författaren Joë Bousquet berättar hon hur en dikt av George Herbert från tidigt 1600-tal blir en länk som förenar henne med Gud, att det är konsten – en dikt på engelska – som bortom hennes vetande ger hennes skrivande en ny riktning. Inte så att hon släpper det samhällsengagemang som präglat hennes skrivande fram till dess, men att det nyanseras, fördjupas och förstärks.

 

I brevet belyses också hennes relation till det centrala begreppet olycka. Weil skriver om att befinna sig i det som evangelierna kallar ”i väntan”. Olikt vampyrer kräver det onda ingen inbjudan för att bli insläppt, och ta en titt på nyhetsflödet så får du en bild av hur det onda grasserar inom så många av oss. Weil skriver om att vi behöver upprätta ett samtycke till det goda också, men också om faran i att förneka närvaron av det onda inom oss. Vi ska inte försöka göra oss av med det, bara förstå att det är något vi behöver bekämpa.

 

Nog visste hon en del om lidandet, både det fysiska och det själsliga, men hon visste också minst lika mycket om värdet i att avstå från självömkan. Hon visste också mycket om lydnad och tvång, två poler som vi behöver lära oss behärska. Två andra poler som det finns givande resonemang om: dröm och verklighet. En del av hennes tankar blir svårsmälta, som när hon definierar olyckan som ”omständigheternas mekaniska brutalitets pulvrisering av själen”, och att det kommer från Gud. Men så kommer också kärleken ur detta. Men sanningen ska kanske nödvändigtvis vara svårsmält.

 

På frågan varför Weil blivit så aktuell under 2000-talet är svaret lättfunnet. Andra böcker har inte denna tyngd, denna nåd. Utfallet är starkt, men så är också insatsen stor. Weil frigör potentialen till ett bättre liv. Så såg det ut 1942, men i än högre grad ser det ut så 2023.  

Leva lite till, Cecilia Davidsson, Bonniers

Det är lite kaxigt att låta sin novellsamling inledas med den längsta novellen. Lite som Ride gjorde på en av sina skivor (minns inte vilken), där också titeln signalerade kaxighet: ”Leave Them All Behind”. Jag trodde den kom 1994, samma år som Cecilia Davidsson debuterade (med En av dessa nätter), men den kom visst 1992. Dock var 1994 året för den svenska premiären av Robert Altmans film Short Cuts, som byggde på Raymond Carvers noveller, som skulle bli så oerhört stilbildande för svenska novellister.

 

Den senaste novellsamlingen av Davidsson utkom 2015, så det är verkligen på tiden med Leva lite till, som samlar arton stycken. Den längsta är alltså först. ”Far, pappa, farsan” slår an tonen med en dotter på semester i Paris med en gubbe som på äldre dar börjat skriva (dålig) poesi. Det är ett skarpt porträtt av avstånden mellan människor, men också om den längtan efter försoning – eller bara längtan efter förbindelse – som står emellan oss.  

 

Den sorgsenhet Davidsson odlar innebär något annat än vemod och melankoli. Den kunde kallas ömhet. Mats Wahl skrev i veckan en text om filmatiseringen av Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, hur de har trollat bort inlevelsen med de olyckliga och dåliga människor, den blick på det mänskliga som odlas av författare som Ekman och Selma Lagerlöf. Ja, och Cecilia Davidsson, vill jag tillägga. Alltså, förståelsen för och bekräftelsen av allt det komplexa som vi omsluter.

 

Hennes människor bär också på neuroser och skavanker. Den passivt aggressiva grundtonen kan inte hejda intrycket att vi måste lära oss acceptera mer av det som avviker från normalkurvorna. Verkligheten tränger in i våra fantasier, och kräver fullständig underkastelse. Det är inte konstigt att våra sinnen reagerar, att vi försöker spjärna emot allt som säger att vi ska uppföra oss sansat och belevat. Davidsson låter det sparsmakade och koncentrerade läcka ut ur novellerna, genom att visa hur nära till hands galenskapen befinner sig.  

 

I sin första samling, som alltså utkom för snart trettio år sedan, triumferade Davidsson med en isbergsteknik. Mest minnesvärt i novellen ”Min nye kille”, som instiftade oro och pejlade misstankar om vanföreställningar i skydd av normalitet. Liknande exempel finns också i den här nya samlingen. Men varför kalla det galenskap? Kalla det lika gärna för gränslöshet.

 

Gränslös är också den uppsluppet frejdiga ”Demokrati”: ”Själv lärde jag mig att demokrati är något man leker. Man går runt, runt på bestämda platser och ler och får varma leenden tillbaka.” Men skenet är verkligen inte allt. Det hotfulla gömmer sig alltid i bakgrunden, och hos Davidsson tippar det alltid över, men själva övergången till det kaosiga sker utan att meddela sig i förväg.

 

Som i novellen ”En fri ung man”, om en excentrisk kille som piggar upp sig med att slänga soppåsen i sopnedkastet naken. Så kan också en verklighet se ut, när den gläntar på sin dörr: där bakom lurar farorna i sådan förklädnad att vi inte känner igen dem förrän det är för sent. Davidsson är bra på att ladda detaljer med närvaro, och att göra tvångstankar till en integrerad del av ett psyke. Så kan just den här novellen om den frie unge mannen redan nu utnämnas till en lika minnesvärd novell som ”Min nye kille”, och läsas som en pendang till den.

 

Davidsson låter tillvaron skeva till. Bra och övertygande noveller har gärna något av det opålitliga i sig, något av det farliga och rentav olämpliga. Då kan novellerna koppla ihop det verkliga med det inbillade, och visa att liv kan vara synonymt med (mar)dröm. Nog finns det inslag av skräck i åtskilliga av Davidssons noveller, och den skräcken förstärks av det stiliserade anslaget och den naiva tonen, som så kongenialt infångas av systern Helena Davidssons omslagsteckningar. Det är på riktigt.  

Ur sinne, Naima Chahboun, Pamflett

Ordvitsen är en krånglig grej i litteraturen, för det som är roligt för stunden tappar fort sin lyster och blir unken skåpmat fortare innan du hinner säga ”pappaskämt”. Därför är det djärvt av Naima Chahboun att helt omfamna formatet i sin senaste bok, eller snarare häfte, som utkommer på pamflett. Boken heter följaktligen Ur sinne.

 

Och rösten i diktens monolog är verkligen ursinnig. Först tänker jag att Chahboun har omfamnat också Hanna Rajs skrivsätt – alltså det talspråkliga och förkortade chatspråket. Då kan det i den här boken se ut så här: ”rutrotru e smart / menru e dum”. Även det här gör dikten svårläst, men det sätter sig. Inte är det heller någon rip off på Rajs poetik.

 

Vi tas rätt in i ursinnet, in i ett tonfall som är fientligt och aggressivt, men också olyckligt:

 

tre tabletter förå somna

å fem förå vakna

ere normalt tyckeru

 

ere normalt attja sitter här

naken

i min egen skit

ånte ens skäms

 

Rösten tillhör en av de som brukar gå under beteckningen ”de icke önskvärda”, de som samhället gör allt för att förtränga. De har tidigare getts röst framför allt av Lars Norén, främst i några av hans 90-talspjäser, som Ett sorts Hades och Personkrets 3:1. Och liksom Norén har Chahboun bra gehör för ett visst talspråk och lyckas göra det autentiskt. Det resulterar i en monolog som borde fungera på en scen, i händerna på en driven regissör och en djärv skådespelare.

 

Frågan är inte varför personen låter så här sårig och arg, utan snarare: varför låter vi inte alla så här? Varför fräser vi inte ifrån mer? Varför spottar inte vi också ut sådana här anklagelser? Att bara vara vid liv är en kränkning. Chahboun hittar en puls till detta sakförhållande, en puls som slår mer än den bultar. Liksom hos Norén finns här ibland en förtvivlad humor som pekar ut något av det som är absurt i tillvaron.

 

Det är en röst som kan kallas ömsom vulgär, ömsom trängtande. Svettigt och skitigt blir det, och i den mån det ska kallas osmakligt är det förstås livets fel, för att livet är osmakligt och ovärdigt. Rösten tillhör någon som balanserar på en galenskap, men hittar liksom Hamlet fram till en metod i sin galenskap, om än det sker på ett språk som inte har polerats fram ur någon retorisk skolning. Rösten tillhör den som har examen i livets hårda skola, som klyschan lyder.

 

Det här är Pamfletts tolfte bok i sin satsning på det (som det förefaller) spontant skrivna, och de satsar gärna på halvetablerade poeter med ett par böcker i bagaget (som Elis Burrau, Lina Rydén Reynols och Erik Lindman Mata). Chahboun blev katapultprisbelönad för sin debut Okunskapens arkeologi, men jag var lite missnöjd med hennes andra bok Äpplen och päron när den kom för ett par år sedan. Det här är i vilket fall en tydlig kursändring.

 

Här finns en tonträff att ta vara på, och en konsekvent genomförd j’accuse på ett råbarkat idiom. Röstens kritik är också framförd på ett strukturellt plan, där polisen och vårdapparaten får sina slängar av sleven, liksom andra auktoriteter som religionen:

 

de finns ba en gud

åre e logiken

 

rukante lura logiken

den e överallt

 

de finns ingen gud

utom gud

de e logiskt

 

En kunde annars fråga sig vad syftet annars är, och jag uppfattar det som att Chahboun vill peka ut skevheten och ställa oss inför ett visst illamående och få oss att reagera på den orättvisa som är villkoret för dessa orättvisor.  

100 dikter, Till Lindemann, översättning Carl-Michael Edenborg & Alexandra Nedstam, Vertigo

Två rockband jag alltid haft svårt för är Radiohead och Rammstein, av diametralt olika orsaker. Det ena: för pretentiöst. Det andra: för tramsigt. Rammsteins sångare har som vana, till skillnad från prettot Thom Yorke i Radiohead, att ge ut böcker. En av dem finns sedan tidigare på svenska, diktsamlingen Stilla nätter. Nu finns bok nummer två i svensk översättning, signerad tidigare och nuvarande bas för Vertigo. Carl-Michael Edenborg och Alexandra Nedstam har tagit sig an 100 dikter.

 

Hundra dikter, alltså. Är inte det några dikter för många? Jo, nog finns här en och annan dikt som inte är helt minnesvärd. Det blir ett hugskott här, en lättviktig förflugen tanke där som sätts på pränt innan den hinner ta på flykten. Att säga att det inte är särdeles subtilt är förstås en underdrift. Det är, hm, mycket eld. Men mer på ett metaforiskt plan: Rammstein har ju som vana att bränna av tusen liter bensin till varje spelning.  

 

Översättarna tvingas till en del eftergifter vad gäller ordföljd och för att få rimmen att sitta. Ändå sitter de kanske inte helt som en smäck. Men det är en smäll man får ta. Till boken hör illustrationer av Matthias Matthies, och det är bilder som återger något av det anarkistiska uppsåtet och även innehåller en viss dos tokighet.

 

I dikterna löper åtrå och cynism ikapp genom raderna. Lindemann har en viss ton av skadeskjuten kråka. Rannsakan och anklagelser löper också samman, eller sitter i samma båt kunde man säga. I en av dikterna ges självömkan fritt spelrum, med en lite oväntad twist ändå:

 

Har stått ut med dig för länge

Skyllt skulden på det skyldiga

Melankolin skänker klarhet

Mina lögner är ärlighet

Du är helt enkelt vidrig

Och skulden ligger hos mig

 

Dikterna uppvisar variationer av både ”No Pussy Blues” och ”Hard On For Love”, för att tala med Nick Cave. Lindemann är också omväxlande raljant och gravallvarlig, där humörsvängningarna framträder oväntat och plötsligt. Fast då ska man komma ihåg att kritikerns uppgift inte är att ställa diagnoser eller föreslå adekvata botemedel – i så fall hade mitt receptblock varit avverkat för länge sedan.

 

Och nog finns allvaret i en dikt som heter ”Äta”, som gestaltar en erfarenhet som nog alla förälskade upplevt, att alltså vilja äta upp föremålet för sitt begär:

 

Jag skulle vilja smaska på dig

Du luktar och smakar så underbart

Ack jag skulle vilja frossa på dig

Men det vore trist

Du vore inte mer där

 

Hos Lindemann trivs självföraktet lika bra som självförhärligandet. Som det ska vara, med andra ord. En del självskadebeteende och en del snusk finns onekligen i dikterna, och man får vara mycket för att fördra dem, men att vara pryd hör inte dit. Även om det är burdust finns det också plats för allvaret, speciellt i några lite längre novellartade dikter, som ”Jag var hungrig”, ”Farväl till ett älskat djur” och ”Toalett”. Till det som jag gärna hade undvarat hör dock en lite väl creepy övergreppsdikt, ”När du sover”.

 

Som helhet är det en bok som gör sin verkan ungefär som Rammsteins musik. Inte är det sofistikerat, men här och där glimtar det till.

Till dess dagen gryr, Gunnel Vallquist, Silentium

Har Sverige blivit mer andligt på sista tiden? Både ja och nej, tycker jag nog. Det finns förvisso en tydlig religiös trend på vissa kultursidor, att det inte längre anses fullt lika skambelagt att skylta med sin tro och ändå bevara sitt intellektuella rykte. Men samtidigt har politiken och samhällslivet allt mer fjärmat sig från allt vad andlighet heter, avseende de beslut som tas. Men jag väljer att optimistiskt se det som ett gott tecken att det finns en marknad även under 2000-talet för nyöversatta böcker av Simone Weil och att även Gunnel Vallquist går att läsa i nyutgåvor.

 

Till det mest kända med Vallquist (1916-2018) hör nog att hon översatte Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, en gärning som är svår att underskatta i förhållande till vad den har skänkt svenska läsare. Men hon översatte också annan fransk litteratur – däribland Weil – och var också en flitig debattör i religiösa och kyrkliga frågor, och tillhörde i femton år samfundet De Nio. En del egna böcker gav hon också ut. Den som vill veta mer hänvisas till Alva Dahls utmärkta biografi Slå rot i förvandlingen från 2021.  

 

De religiösa böckerna återutges med ojämna mellanrum. För sju år sedan Steg på vägen, och för fyra år sedan Till dess dagen gryr. Jag har sent omsider läst den sistnämnda, som ursprungligen gavs ut 1959. Herre, låt mig få brinna hette den vid den förra återutgivningen från 2009, en titel som säger något om innehållets allvarligt uppfordrande ton. Den har fått den anspråkslösa undertiteln ”Anteckningar 1950-1958”. Anspråkslös är inte innehållet.

 

Vallquist låter sitt skrivande vistas i poesins närhet. Redan första meningen är en summering: ”Den verkliga friheten: att vilja Guds vilja.” Det handlar mycket om vad du har inom dig, dina slumrande resurser och outforskade världar som väntar på att tas i anspråk. Hon skriver om hur svårt det är att döma andra människor när du själv har levt lite längre än ungdomen – att dina egna felsteg förutsätter hyckleri så fort du klandrar andra. Det löper ett underförstått ”kasta sten i glashus”-argument genom boken.

 

Eller med andra ord, en glosa som tyvärr lämnades kvar i 1900-talet: ödmjukhet. Vallquist skriver om hur viktig ödmjukheten är för att vi ska bli mer mänskliga. Att förstå andras svagheter innan du ser ned på dem är det viktiga. Det Oscar Wilde menade var den största synden: brist på kärlek. Något liknande är Vallquist inne på med sin korta tankebok. Det blir också resonemang om ansvar, om att tjäna, om frihet och underkastelse, om smärtan i skönheten. Skönheten är det som finns ett steg bort – det som finns bortom Gud, menar hon, men Gud kan göra skönheten till vår egenskap.

 

Det blir viktigt att balansera ödmjukheten med stolthet, så att du inte utplånar din självkänsla. Samt att också balansera värdet i att leva efter förebilders mönster utan att tappa bort sin självständighet. Det handlar om att inte utplåna sig själv. Vallquist kallar det för ”jagets hypotrofi”, alltså att minska i storlek. Det som låter som en paradox – ett nej är ett ja – blir ändå övertygande. Vallquists insats består i att överbrygga motsättningar.  

 

Det hon tar med sig från Weil är att du måste lära dig älska olyckan. Det sker i en distinktion mellan att vara och att göra. Hon vill att du tar till vara båda positionerna. Det viktigaste är ändå att en förändring måste komma ifrån dig själv, ett tankesätt som kan tillämpas också strukturellt. För ärligt, klimatfrågan är något det inte längre går att skylla ifrån sig om. Du – just du – har ett ansvar, och du kan inte vänta på att ”någon annan” (samhället, lagstiftarna, beslutsfattarna) ska ta dig i nackskinnet och tvinga dig att sluta med din destruktiva livsföring.

 

Visst kan vi, säger Vallquist med ett nästan otäckt aktuellt exempel, be för Rysslands omvändelse, men omsorg om yttervärlden får inte bli ett alibi för att slippa tänka på de uppoffringar du själv måste göra. Du måste erkänna svagheterna för att något ska ske i positiv riktning. På flera plan är Vallquist både traditionalist och progressiv. Ibland är hon medeltida i sitt tänkande, men hon nöjer sig inte med till exempel fromhet och undergivenhet inför den korsfäste, utan vidgar sin syn till att varna för ett samhälle där kärlek inte råder.

Wunderkammer, Ralf Andtbacka, Nirstedt/Litteratur

I Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek har det nu kommit ut 30 titlar, så den som vill få en överblick över en svensk poesikanon har en bra utgångspunkt där. I förordet till den senaste boken skriver författaren Sebastian Johans att den som listar de tio bästa svenskspråkiga poeterna någonsin behöver ta med ”minst” (hans kursivering) fyra som kommer från de 3% av det svenska underlaget (300 000 personer), alltså de finlandssvenska.

 

En av de finlandssvenska är Ralf Andtbacka, som gett ut fjorton diktsamlingar. Wunderkammer från 2008 är nummer fem i raden, och därmed den hittills nyaste boken i poesibiblioteket. Medan hans senare böcker – som Dürers hare från i höstas – varit knappare i formatet, är det här en stort och omfattande bok, mer oformlig än formlös.

 

Det är ett slags förråd, ett kuriosakabinett, där olika stilar samsas. Ja, även olika typsnitt och storlekar (och litenlekar, kan tilläggas), och foton. Katalogiseringar, uppräkningar, inventeringar … Det kan likna Gunnar D Hanssons böcker: ett utforskande av både det allmänna och det privata. En encyklopedi över det lite udda och aparta, det lite undanskuffade.

 

Andtbacka driver också Vasaförlaget Ellips […], som bland annat ger ut poesi och essäer, och i en debattbok från 2014 skriver han i dialog med Tatjana Brandt, Agneta Enckell, Henrika Ringbom och några till. De avhandlar saker som poesins ställning i samhället, kritikens utsatthet, och poesins obegriplighet. Andtbacka, som länge jobbat som lärare, menar att det går att skapa intresse och nyfikenhet hos unga läsare. Fast samtiden rör sig i fel riktningar: ”att övertyga dem om detta blir en allt knepigare uppgift då samhällets markeringar så tydligt är de motsatta. Utbildningens fokus påverkas ofrånkomligen av marknadssamhällets prioriteringar, som i många fall är ofattbart kortsiktiga och historielösa.”

 

Så är Wunderkammer heller inte riktigt någon marknadsanpassad bok, med sina 164 ofta fullmatade sidor. Den premierar samlandet, där växandet är hela grejen. Som uttalad refräng finns fyra betecknande rader:

 

Det är något speciellt

med tingen.

Hur de samlas, tiger still;

hur de skingras, om man vill.

…

 

Jo, men det är väl just viljan att upphöra som saknas hos komplettisterna. En man i Oskarshamn (låtsas inte förvånad nu att det är en man!) har samlat 40 000 ölburkar som han planerar att avyttra, men det hör nog till undantagen att samlingar avvecklas helt drastiskt. Det är ofta så här: de som samlar har oftast förvärvat kopiösa mängder av det som de flesta skulle kalla junk. Och det är inte heller givet när samlarvurmen slår till, även om Andtbacka lokaliserar det till en medelålder som förstås också kan ge sig till känna även hos ett barn:

 

För någonting fattas dig. Naturligtvis fattas dig något.

Du är medelålders, oberoende av ålder är du medelålders. Den åldern är evig.

Du är man, oberoende av kön är du man, som det indefinita pronomenet.

Du behöver en hobby.

 

Naturligtvis behöver du en hobby:

…

 

Ellipsen hör till dikten, liksom kolonet, som en nog får säga att Andtbacka hanterar med en helt egen ackuratess i dikterna. Han korsställer poesi med prosa, det självbiografiska med påhitt, minnet med fantasin. Ur allt det slagg som tillvaron består av vaskar han fram en del guld. Han är både språklös och har en hyperkänslig stilkänsla. Det märks också i hur kolonet tas i bruk: som ett alternativt kommatecken, som en andningspaus, en cesur.

 

I ordmassorna utgör de korta dikterna tänkbara gläntor som pekar ut något mer spartanskt. Som ett förslag att växla manin med vila, att helt enkelt sudda ut det första o:et i ordet ”oro”. Här finns berättelser om spökröster och ljudlämningar, spår på defekta stenkakor. Andtbacka tar upp skivsamlandet, och eftersom jag själv har nosat på denna onödiga perversion kan jag bidra med den obligatoriska berättelsen om ”första skivan”. Jag brukar hävda att det var Kiss ”Destroyer”, men det är nog mer med sanningen överensstämmande att det var en billig samlingsskiva med The Beatles – jag vet inte vad som är mest pinsamt, det var inte Abba i alla fall.

 

Nog är det ett otympligt verk, svåröverskådligt och mastigt. Men som sagt ska den som har tålamod nog lyckas vaska fram guldet, till exempel i några fyndiga ABC-uppräkningar, där ”alfabetinget” får dominera. Med en likaledes rolig genomgång av namnets associationskedja når han fram till ett eget ”ralfabet”. Ordvitsen når långt, men också ett språk som går sönder i dialekter, sociolekter och idiolekter.

 

På tal om kanon. I en lång tramsig litteraturlista som erbjuds återfinns inte GDH, men väl en annan själsfrände i UKON, samt förstås ganska många finlandssvenska digniteter: tjugo stycken Enckell och nästan lika många Parland, samt Heidi von Wrong (den som fattar, fattar – am i Wright?).  

Gitarr och dragharmonika, Gustaf Fröding, Nirstedt/Litteratur

Att Gustaf Fröding är den mest musikaliska av svenska poeter är närmast en truism. Det upptäckte jag redan som barn när jag råkade slå på en LP-skiva hemmavid, där Sven-Ingvars trallade sig igenom några av dängorna. Det räckte förstås med första takterna av ”Det var dans bort i vägen” för att jag skulle tappa hakan och börja stampa med en fot i storleken 26.

 

Den hitten ingår givetvis i debuten från 1891, Gitarr och dragharmonika, som påpassligt utges i Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek. Det var ett utmärkt debutantår för värmländska snillen: Selma Lagerlöf passade på att ge ut Gösta Berlings saga samtidigt. Den illustrerades av Georg Pauli, som såg till att ge protagonisten vissa drag av Lord Byron, som Lagerlöf menade att Fröding liknade efter att ha träffat honom som hastigast några år tidigare. Och nog har den avdankade prästen också vissa drag av Fröding, som redan som 30-årig debutant hade stukats av ett slitsamt leverne. I bittra drag tecknar han i dikten ”Vänner vid sjukbädden” bilden av någon som säger nej till tröst och omsorg.

 

Sakligt och pedagogiskt går Sofia Roberg i förordet igenom Frödings status och hans förmåga till rytm och rimflätning. Titeln anger den dubbla samhörigheten, att Fröding pendlar mellan det glättiga och det griniga. Roberg återger ett gymnasieminne och hur läsningen av ”En ghasel” upplevdes som en kommentar till ens egna situation. Jag har också ett gymnasieminne från Fröding: jag lärde mig skriva maskin med hans dikt ”Titania”, som givetvis också finns med här. Det var en sällsynt glädje att lära mig fläckfri fingersättning till dessa dansanta vokaler:

 

Det skymtar, det svävar som böljande hår,

det dansar på yra eteriska tår.

            Ti ta! Ti ta! Ti ta!

 

Debuten är en slags ”Best of”-bok där åtskilliga av Frödings bästa dikter återfinns, likväl som flera personliga favoriter. ”Världens gång”, till exempel, kunde ha skrivits under någon av senare års flyktingkatastrofer. Och Frödings känsla för realism är oslagbar, liksom hans blick för det mänskliga hos oss, både det som gör oss stora och små. Det borgar för en medkänslans realism; dikten ”Elin i hagen” pekar fram mot en senare och ännu starkare dikt, ”Säv, säv, susa”.

 

När Fröding dog utlöstes landssorg, och Nathan Söderblom som förrättade begravningen sa att också svenska språket hade sorg. Det är något som är högst påtagligt i denna bok, hur besvarad Frödings kärlek till språket är – det blir ett samarbete där han tar språket i tjänst för att förmedla sina känslor och tankar. Där finns både det vackra och det stygga. Och det är ett nöje att läsa hans dikter, att gå på upptäcktsfärd bland de mest bekanta och några dolda pärlor. Minst en handfull av de här dikterna är ovärderliga, kanske ett dussin – lågt räknat – hör till det som förtjänar att hamna i en snålt tilltagen svensk litterär kanon.

 

Till de bekanta hör förstås ”Vackert väder”, där han spionerar på den grymma Alice, hon vars namn rimmar på ”skrattsurpris” och – ”is”. Slutet är nästan sadistiskt, där det stackars diktjaget i en suverän blandning av det löjeväckande och det sublima tar hjälp av Julius Caesar för att uttrycka sin besvikelse. Och ”Våran prost” är en dikt som är så kvick i sin humor att den kunde ha skrivits av Anna Maria Lenngren – högsta beröm, med andra ord.

 

I ”En hög visa” anspelar Fröding starkt på en av romantikens stora troper om kvinnan som budbärare av fasansfull kärlek. Fröding översatte Shelley, och nog kände han också till John Keats ”La Belle Dame Sans Merci”:

 

Hon fann mig rötter läskande,

   vildhonung, manna, dagg och bär.

Nog sade hon på sällsamt språk:

   Jag har dig kär.

 

Hon tog mig till sin kulles valv,

   hon grät så bittert i sin yra,

jag slöt då hennes vilda blick

   med kyssar fyra.

 

Där vaggades jag mjukt, min dröm

   den sista som jag drömma skulle,

o ve mig, drömde jag till slut

   i hennes mörka kulle. (översättning Sven Christer Swahn)

 

Hos Fröding:

 

Och hon föll över mig och tog mig till fånga

till att vara henne en krigsfånge och en träl

och for fram över mitt ansikte med sina läppars vrede

och gjorde en dom över mig och sade:

du är välkommen till min faders boning,

si, du är mycket kär hållen och ganska välkommen.

 

Och hon tog fram av fataburen

saft av hallon från örtagården

och kosteligt bakverk och många kakor,

och vi åto och glammades till solnedgången.

 

Bland svenska poesidebuter står sig Gitarr och dragharmonika fortfarande bra. Jag kan på rak arm bara komma på två andra debuter som har varit lika färdiga i sitt uttryck: Edith Södergrans Dikter (1916) och Helena Österlunds Ordet och färgerna (2010).

 

Liksom Karin Boye är Gustaf Fröding en underskattad poet. Kanske det beror på att så många kommer i kontakt med honom i gymnasiet, att det skapar ett motstånd, och att båda därmed inte ses som tillräckligt coola för att generera spännande tolkningar. Men den här boken visar med eftertryck att det går att göra djärva och nyskapande tolkningar av också Fröding. För den delen: vore det inte klädsamt om poesibiblioteket också hittade fram till Boyes bästa samling, För trädets skull?

Familjen Fågel – Först är det roligt, Marie Tillman, Galago

I fredags var jag i Skövde för workshop med svensklärare från södra Sverige, och fick lyssna på Anna Nordenstam föreläsa om feministiska serier. Hennes exempel var Liv Strömquist och Marie Tillman. Strömquist har jag ju läst en del av, men Tillman var en ny bekantskap. Förra året kom hennes första seriebok Familjen Fågel – Först är det roligt ut på Galago, så jag bestämde mig för att läsa den.

 

Nog är det roligt allt, inte bara först utan mest hela tiden. Det är då en antropomorfiserad familj fåglar som huserar i en lägenhet, där de sällan tar sig ut. Pappa Fågel låtsas fortfarande gå till det jobb han låtsas ha kvar. Mamma Fågel upprätthåller ett kaos. Barnen är de som försöker upprätthålla ordningen. På balkongen, som är mammans woman cave, har farmorn barrikaderat sig, medan alla tror hon är på Mallorca. En polis flyttar in, bara därför att.

 

Det är frigörande med de valhänta vuxna och de smarta tonåriga barnen. Tillman har ritat en seriebok för något äldre barn. Färgerna och tecknarstilen förstärker detta intryck. Hon är bra på bakgrunder. Första kapitlet är både det roligaste och det mörkaste med helsvart bakgrund, när pappan försöker leka bilar med sin femtonåriga son. Det misslyckas, så han föreslår att de ska dricka whiskey i stället, för att det är så ”roligt”. Barnet är inte helt övertygad, ”för när jag ser dig brukar du gråta och skrika obscena saker som barn inte borde få höra”, varpå pappan svarar: ”Först är det roligt. Sen blir det liite mindre roligt. Och till sist förjävligt.”

 

Anarki och absurdism är Tillmans verktyg, med ständigt nya överraskningar på lut. Hon summerar livet bra med sina effektivt berättade kapitel. Hon är också bra på att ta en situation och skruva till den och ta den ett steg längre in i det galna. Fokuset på fåglarna skapar nya möjligheter till igenkänning, och det är uttalat att berättarperspektivet tillhör barnen – liksom i klassiska barnböcker är det där en ska söka efter sans och vett, medan de vuxna löper amok och tappar allt förnuft.

 

Så kanske Tillman medvetet leker med föreställningen om seriemediet som något barnsligt. Framför allt visar hon att det vi tar för givet som verkligt kan ändras när som helst. Tillvaron är skör, och de livslögner som Ibsen var så skicklig på att genomskåda har fått en modern uttolkare här. Alltså att de vuxna konstant ägnar sig åt att vårda det sken och den fasad som hela deras värld kretsar kring.

 

Därmed blir det också här teater av hela berättelsen, och det skulle lätt gå att överföra berättelsen till scenen. När allt faller sönder försöker barnen som sagt säkerställa ordningen. Det som är fågel i dig är fågel i mig, tycks Tillman vilja säga, och det är inte svårt att hålla med henne.  

Den oavslutade litteraturen. En essä om allt som inte blev klart, Kristoffer Leandoer, Natur & Kultur

En minnesvärd scen i Pasolinis filmatisering av Decamerone. Han själv spelar en renässanskonstnär som med en hel armada av hantlangare till hjälp fullbordar en stor väggmålning. Ställd inför det färdiga resultatet säger han: ”Varför skapa ett konstverk när det är så mycket vackrare att drömma det?”

 

Litteraturen är full av ofullbordade verk, både de som bara existerar i planeringsstadiet och de som påbörjas men avbryts av diverse anledningar – alkoholism, leda, död, förskottens skadliga inverkan … Ibland kan anledningen vara så banalt storslagen som Pasolinis idé: rädslan för att det färdiga verket ska demontera visionen, ta bort den potential som finns investerad i själva drömmen. Det kan drabba var och en som ägnar sig åt något kreativt, att resultatet inte blir lika fantastiskt som den inre bild av det som vi föreställde oss.

 

Kristoffer Leandoers nya bok ringar in detta bryderi. Den oavslutade litteraturen är en essä i arton kapitel som med en mängd exempel vill visa mångfalden av litterära verk som befinner sig i ofärdigt skick. Det har sagts många gånger, men tål att upprepas: kritikern Leandoer skriver allt bättre essäistik, oavsett om det är i dagstidningsformat eller i essäböcker, däribland fina Mask, Slut och Barn, samt Längta hem, längta bort. Han håller på att utveckla en egen kritikpoetik, senast demonstrerad i tacktalet för Madeleine Gustafsson-priset. I korthet: läsaren är delaktig i skapandet av boken.

 

Detta illustreras tydligt i den här boken om böcker som inte riktigt blir färdiga. Ofta tvingas läsaren göra arbetet åt författaren, lappa ihop de bitar som finns kvar. Eller så tar någon annan vid och skriver färdigt. Poängen är att vi sällan nöjer oss med det som befinner sig i fragmentariskt skick. Det sätter igång fantasin. Redan i sin senaste diktsamling, Upphörligheten, finns de tankar som den här boken ska uppehålla sig vid. Den ”slutar” med följande två rader: ”Han försvann och tog sitt försvinnande med sig. / Ingen såg när han klev rätt ut i luften och”.

 

Så vaskar Leandoer i sin nya bok fram många verk bland de ofullbordade. Kanske något för många ändå, för det sker på bekostnad av fördjupning. Han hastar gärna vidare, och hittar ofta ett nytt namn att slänga in i diskussionen. Inte undra på att orken tryter och får de sista sex kapitlen att bli rumphuggna. Han har fått beröm för att han skriver om många kvinnliga författare, och det är klart att 82 kvinnor i registret är imponerande – tills en ser att det innehåller 325 män. 25% är kanske inte riktigt imponerande ändå …

 

Jag kan inte riktigt instämma i hans snåla omdömen om dagböcker som litterär form, att det är en ”meddelelseform”. En annan egendomlighet är när Leandoer hävdar att Joyces slut i Finnegans Wake är ofullständigt, med en mening utan punkt. Ja, men det är ju väl etablerat att det ska läsas som en cirkelkomposition, att ”a long” ska utläsa ”along” (liksom ”A way” är ”Away” och ”a lone” är ”alone”) och att den påbörjade sista meningen avslutas med bokens första mening, som förstås inleds med gemen:

 

A way a lone a last a loved a long the

 

riverrun, past Eve and Adam’s, from swerve of shore to bend of bay, brings us by a commodious vicus of recirculation back to Howth Castle & Environs.  

 

Leandoer kopplar oviljan att avsluta till dödsångesten. Han skiljer mellan två olika icke-slut: dels de försvunna böckerna, och dels de ofullständiga böckerna. En kunde lägga till en tredje kategori: de planerade böckerna, de som aldrig når längre än ritbordet. Lovecraft, skräckförfattaren, hade många sådana på lager: 222 stycken, i den Anteckningsbok som kom på svenska för några år sedan. Och Kafka vägrade notoriskt att avsluta någon av sina tre romaner. Och Stevenson hade 393 idéer och titlar, som resulterade i 27 tryckta titlar.

 

Själv har jag nog också en viss ångest inför sluten. Jag tenderar att glömma dem. Eventuellt beror det på att jag undermedvetet är villig att läsa om böcker, så jag vill inte komma ihåg hur de slutar. Eller så bara bryr jag mig inte: det är inte slutet som är det viktiga i en roman. Dessutom är väl de flesta slut dåliga, inte ens värda att lägga på minnet? Ett slut i en roman är kanske den yttersta formen av realism. Våra liv bara pågår, och något liknande gäller romaner. De borde inte sluta, inte mer så än att våra liv borde sluta.

 

Som väntat skriver Leandoer fint om många av de författare som han ändå ägnar mer än flyktiga omnämnanden. Till dessa hör Virginia Woolf. Och Edgar Allan Poe: ”Tanken föresvävar mig att Poe kanske inte ens förstod hur osympatiska hans karaktärer måste framstå för en genomsnittlig läsare, genom att de oftast delar ett av sociopatens främsta kännetecken: de har svårt att uppfatta andra människor som självständiga, kännande varelser.”

 

Och Patricia Highsmith, som han mycket riktigt kategoriserar som opålitlig. Även om han då och då närmar sig genrelitteraturen – mycket handlar om Tolkien – är det mestadels kanoniserade verk han skriver om. De flesta är slöa slackers och excentriska prokrastinerare. Där hittar vi Coleridge, som gett upphov till Porlockkomplexet, där han skyllde på den stackars brevbäraren från Porlock som avbrutit honom mitt i skapandet av mästerverket ”Kubla Khan”, som därför bara består av de första 54 raderna av de planerade 300. Tips till elever: säg att du drabbats av Porlockkomplexet nästa gång du inte skrivit din uppsats om du vill imponera på din lärare.

 

Visst önskar jag mer fördjupning, men det är ändå nöjsamt att läsa Leandoers piggt pedagogiska resonemang, som när han gör en oväntad koppling mellan Percy Shelleys romantiska och Gunnar Björlings modernistiska dikter. Och för all del är det intressant med de många exemplen, men de väcker också en tanke. Det är inte som att majoriteten av författare har skrivit för få böcker. Med andra ord: nog roas jag av genomgången av det icke-skrivna, men kan också dra en lättnadens suck över att somliga böcker aldrig blev av.  

 

Det är en entusiasmerande bok Leandoer har skrivit, och den lär en att tänka annorlunda. Då kan den i bästa mening inspirera till egna uppslag, och det är en bra egenskap för en kritiker, att få sina läsare att inte alltid hålla med men ändå provocera fram ett nytt förhållningssätt. Och så lär Leandoer oss att hur sorgligt det än är med de oskrivna böckerna finns det något som är värre, när han ställer Oscar Wildes avbrutna projekt med de återkommande depressionerna: ”I de försvunna böckernas bibliotek hittar vi ganska många böcker under Wildes namn, men det viktigaste som bör finnas där tror jag är något annat: vi kan ställa dit Oscar Wildes förlorade skratt.”

Sju tomma hus, Samanta Schweblin, översättning Annakarin Thorburn, Tranan

Den argentinska författaren Samanta Schweblin har vi på svenska endast kunnat läsa i romanform, dels Räddningsavstånd och dels Kentukis. Hon har gett ut tre novellsamlingar, och merparten från de två första samlades på engelska som Mouthful of Birds häromåret. Sju tomma hus, som nu äntligen finns på svenska, utkom i original 2015 och fick i höstas National Book Award i USA som årets bästa översatta bok.

 

Schweblin är en fantastisk författare, och det borde räcka så. Jag kan egentligen inte säga annat än: bara läs detta! Det är fantasifullt, oroande, mystiskt, (mar)drömskt, udda, knäppt, farligt, skrämmande. Hon låter ett urspårat inre konfronteras med ett lika urspårat yttre.

 

Vad Schweblin gör så bra – så suveränt – är att hon skildrar en verklighet som har tappat sansen, som förvrängs mot något vagt obehagligt. Utan att verkligheten för ett ögonblick blir orealistisk eller onaturlig. Galenskapen blir ett alternativ bland andra, som förklaringsmodell till skeendet. Eftersom världen är så systematiserad och rationell fungerar hennes noveller som bistra påminnelser om att det vi tar för givet är skört och hotat av dunkla krafter – att det finns något starkare än förnuftet.

 

Då kombinerar Schweblin det kyligt beräknande med det febrigt vanvettiga. Det är en egenskap hon delar med Edgar Allan Poe, som behärskade denna balansgång till fullo – de två behärskar också novellformen till fullo, liksom jagperspektivets avgörande funktion för att skapa trovärdighet åt det som gränsar till det osannolika. En annan tänkbar parallell är Ray Bradbury, vars melankoli också färgar åtskilligt av den atmosfär Schweblin etablerar och som görs så distinkt att den borde bli ett eget adjektiv, likt det Kafka-artade eller filmens Lynch-stämning.

 

Schweblins tidigare novell ”Fjädrar i munnen” är ett bra exempel (Annakarin Thorburn, som också översatt den här novellsamlingen, översatte den till ett nummer av Ord & Bild redan 2009). En frånskild man tar hand om sin tonårsdotter som till hans fasa börjar äta levande fåglar. Novellen lämnar det öppet vem som lider mest, om det här pappan eller dottern, och gränsen mellan det verkliga och overkliga luckras upp. De situationer som uppstår är ofta av otillbörligt slag.

 

Så sker också i de här sju novellerna, där en är längre och sex stycke något kortare. Konstigast är kanske novellen där två nakna farföräldrar momentant kidnappar sina barnbarn medan föräldrarna – frånskilda de också – ältar vems fel det är och hur galna hans föräldrar är. Eller novellen om den åttaåriga tjejen vars lillasyster sväljer blekmedel och som tappar sina trosor medan föräldrarna kör till sjukhuset, och hon raggas upp av en eventuell pedofil. Den här novellen kunde läsas i Karavans nummer om förbjuden kärlek från 2016.

 

Men Schweblin stannar gärna vid antydningar, så som hon gör i de här två novellerna. Är det något sjukt på gång? Kanske – eller så finns det sjuka i läsarens blick, i våra förväntningar. I novellen om hon utan trosor kan det lika gärna vara så att mannen är en vänlig själ som skaffar ett par trosor till henne, eller att hon har tur som undkommer. Ofta kan Schweblins noveller läsas på minst två sätt. Vad är det för dunkla krafter som styr våra handlingar egentligen? Hur medvetna är vi, och hur autonoma?

 

Hon skildrar gärna relationer som är trasiga, människor som på olika sätt förlorat kontakten med verkligheten. Situationerna är absurda, och den spänning som uppstår är beroende av maximal inlevelse, eller bara att du följer Coleridges ofta upprepade fiktionskontrakt: ”that willing suspension of disbelief”. På eget håll återupprättar Schweblin en berättandets magi, och även om de förebilder som rutinmässigt kopplas till henne är latinamerikanska storheter – Adolfo Bioy Casares och Julio Cortázar till exempel – går det också att se henne som den felande länken mellan Selma Lagerlöf och Franz Kafka. Här finns Lagerlöfs tro på kärlekens transcendentala förmåga, men också Kafkas absurda skräckvisioner.

 

Fast mest av allt har Schweblin uppfunnit en ny slags humor, som avstår från att slå sig till ro med svarta chockeffekter. Det är en genuint oroväckande och olycksbådande humor som tar sig rätt in i dig som läsare. En förtvivlans unika unheimliche skratt, kunde en säga. Det skrattet är aldrig uppgivet eller slentrianmässigt, utan uppstår hela tiden utifrån det trovärdigas allra konstigaste skrymslen.

 

De här sju novellerna hänger ihop på kusliga sätt, och bildar en säregen kontinuitet vars mönster inte går att uppfatta förrän efteråt, om ens då. Jag vet bara att jag mer än gärna återvänder till de sällsamma världar Schweblin har hittat, och ser dem som en oskattbar gåva till oss som värderar läsning högre än annan kultur.

Återkomster, Daniel Yousefi, 20TAL Bok

Daniel Yousefi debuterade för fyra år sedan med en märklig bok, Den åttonde kontinenten. Den lät poesin samverka med dramatiken och dokumentären. Jag vet fortfarande inte vad jag tyckte om den: var den bra eller dålig, eller var den bra och dålig? Någonting liknande gäller för hans andra bok som nu utkommer: Återkomster är en bok där jag ställs inför samma dilemma. Den är både bra och dålig, och det är de ”dåliga” inslagen som lyfter den och gör den ”bra”, och vice versa.

 

Även här ställs vi inför ett nervigt berättarjag, spelad av en författare och reklamare som heter Daniel Yousefi. Han har en tillfällig flickvän, Stina, som är ett under av tålamod. Hans pappa dör inledningsvis, och Daniel har avstått från kontakt med honom. Pappan var galen, och nu räds Daniel att samma öde väntar honom. Om det är därför han uppsöker situationer där galenskapen frodas, det ter sig logiskt ändå. För om du är rädd för något måste du ju möta den rädslan, se den i ögonen så att säga, för att upptäcka om den är lika farlig som du tror.

 

Pappan har efterlämnat en bunt brev som Daniel läser, brev som tecknar bilden av en pappa som gått långt in i psykosen, där han bland annat inbillar sig att han är son till Adolf Hitler. (En relativt vanlig vanföreställning.) Idén med de efterlämnade breven är inte heller någon ovanlig premiss – ändå är det här en rejält ovanlig bok.

 

Även här uppsöker alltså Yousefi dokumentära domäner. Porträttet av pappan är fragmentariskt. På ett sätt är det en bok som hittar nya utlopp för autofiktionen. Eller så här: Yousefi imiterar fiktionen. Hans sätt att skriva är ganska radikalt, och består mestadels av så korta meningar att det blir på gränsen till parodiskt. Så här ser det nästan uteslutande ut:

 

Tidigt på eftermiddagen hyrde vi en bil. Solen slog mot vindrutan och vägen sprutade av ljus. Vi lyssnade på musik. Stina sjöng med tillgjord röst. Jag drog ner vindrutan och tog djupa andetag. Jag skrattade.

 

Lix-värde: 29. Med andra ord: ”mycket lättläst, barnböcker”. Samtidigt får jag Stig Dagerman-vibbar av Yousefis prosa, med de aggressivt korta meningarna skrivna på något som kunde kallas fientlighetens syntax. Och Yousefi vågar likt Dagerman närma sig förbjudna och olämpliga känslor, och skriver underförstått om skam och skuld. Han gestaltar psykisk sjukdom på ett ovanligt sätt. Snarare än friskt är det väl uppfriskande, hur han låter Daniel bli provocerande i sina ansträngningar att utforska en potentiell galenskap.  

 

Så blir berättelsen om Daniels förehavanden efter pappans död något som kan erinra också om Albert Camus Främlingen. Även här påverkar vädret mycket, och hela hans tillvaro antänds av värmen. Och Daniels fråga i romanen, ”är jag galen?”, den är förstås helt rimlig, och borde förstås ställas oftare av var och en av oss. Här blir Stinas beteende vägledande, i en lånad metod från Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, där Ingrid konfronterade Gunnar Hedes längtan att fly ansvar in i en trygghetsskapande galenskap.

 

Överlag är det smärtsam läsning, som stundom gör mig fysiskt illamående. Det behöver förstås inte vara negativt. Hur nära psykosen är vi? Ett andetag bort, för oss alla, förmodligen. Det är den typen av förståelse som vi är i behov av, och så uppfattar jag en minnesvärd scen när Daniel på ett café sätter sig ned för att bara fördriva tid, men personalen tjatar på honom att köpa något för att få vara där. Då säger han att pappan är död, och utan ett ord ställer de en kopp kaffe framför honom. Sådana handlingar är vad livet går ut på: det goda som sker i skymundan och nästan automatiskt, utan baktankar.

 

Yousefis språk är oförädlat och primitivt, något som blir ett effektivt sätt att framställa den här historien. Även om jag inte blir klok på hur jag ska förhålla mig till de autentiska inslagen är det en stark läsupplevelse oavsett. Daniels sorg alstrar syner och visioner, men hela försöket att – som det heter i en annan bok – förhandla med de döda (Margaret Atwood), det är ju lönlöst. De tiger bara, hur hårt du än försöker anropa dem.