att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 sep. 2017

Nick Cave 31-40



31 Water’s Edge (2013) En av de bättre låtarna på ”Push The Sky Away”, med en sångare som går omkring i närheten av kanske Brightons stränder och tittar på de unga kvinnorna där, med sina i-Phonelurar i öronen och sina ben vidöppna som biblar. Tyvärr rimmar ju ”the will of love” inte bara med ”the thrill of love” utan också med ”the chill of love”, konstaterar Cave elegiskt. Musiken är subtilt sinister.

32 Far from Me (1997) Cave uppvaktar sin musa, i en stark låt från ”The Boatman’s Call”. Temat skulle tas upp igen på ”Abattoir Blues”-skivan. Melodin hör till de bästa, i mitt tycke, med de långsamt gungande ackorden. 

33 Sunday’s Slave (1988) Texten är möjligen lite fånig, men jag har alltid gillat den här lite undanskymda låten från ”Tender Prey”. Den påminner om hur man i början av 1900-talet ofta talade om veckodagarna i termer av Monday’s Child och så vidare. Hur ofta finns det inte anledningar att nynna rader som denna: ”Thursday angered the master / Ok, so Friday gonna pay”?  
34 Papa Won’t You Leave Henry (1992) En vaggvisa, som Cave skrev till sin äldsta son Luke, från ”Henry’s Dream”. Ja, refrängen är en vaggvisa i alla fall, för i verserna är det en grotesk historia om våldsamma uppgörelser, fyllor, referenser till Georges Batailles roman Himlens blå (Michel med blodet runt huvudet som en tankebubbla är hämtad därifrån), samt den oförglömliga bilden: ”I woke so drunk and full of rage that I could hardly speak / A fag in a whale-bone corset dripping his dick across my cheek”. Skivan är producerad av David Briggs, vilket Cave kallat ”a fucking nightmare”. Han valdes ut av en slump, för att han producerat Neil Young-skivor som bandet gillade. Men han gjorde ingen lycka. Strax efteråt dog han.

35 Supernaturally (2004) Cave sjöng mycket om apor under den här tiden, och i den här småstressiga låten från ”The Lyre of Orpheus” lyckas han skildra erotisk klappjakt med Auden-citat och referenser till arktisk kyla och en kvinna med en nallebjörn mellan sina knän. Vad är erotisk klappjakt? När jag var i 20-årsåldern blev jag refuserad av den norrländske nestorn Gunnar Balgård med att mina dikter skildrade just detta, men inte lyckades nå utanför sin egen sfär. (Jag minns alla mina refuseringsbrev ordagrant.) Handklappet i början av låten kan erinra om hur The Doors "Touch Me" inleds, och det finns en del paralleller mellan Cave och Jim Morrison - två sångare med mörk röst, med litterära ambitioner och med långvariga drogmissbruk. När Morrison dog var han 27 år, och Cave var på sitt 27:e år när han gjorde sin första soloskiva "From Her To Eternity". Men Cave är aldrig lika outhärdligt pretentiös i sina texter som Morrison tyvärr blir ibland (allt är inte dåligt med The Doors, bör jag kanske tillägga). 

36 Lime Tree Arbour (1997) En av flera vackra melodier från ”The Boatman’s Call”. Lever gott på sitt pianospel, och textrader som bara lägger sig smeksamt intill den behagliga musiken: ”There’ll always be suffering / It floats through life like water”.

37 Push The Sky Away (2013) Titellåten från näst senaste skivan. En låt som nästan helt bygger på sången, där melodin lägger sig vilande i bakgrunden, och det handlar om att hur jobbigt än allt är måste du fortsätta flytta fram gränserna, fortsätta utmana dig konstnärligt. Ingen annan artist har gjort detta lika konsekvent som Cave, och den här låten är ett slags testamente till den inställningen.

38 Where Do We Go Now But Nowhere? (1997) En väldigt sorgsen och deprimerad låt, som pekar ut ingenstans som den enda riktningen. Från ”The Boatman’s Call”, en av flera sordinerade låtar därifrån. Innehåller raden ”In a colonial hotel we fucked up the sun, and then we fucked it down again”.

39 Hiding All Away (2004) Från ”Abattoir Blues”, och en av flera låtar där som låter som inget tidigare i hans karriär. Jag gillar de tunga trummorna, som spelas av Jim Sclavunos, och den roliga texten om hur han gömmer sig för en kvinna som jagar honom. I typ varje vers blir hon utsatt för övergrepp av annars pålitliga människor, som domare, läkare. I en vers rimmar han Auden med ”boredom”, vilket är lite märkligt då han i flera andra låtar lånar rader från just honom. På slutet kommer gospelkören in för att helt omotiverat sjunga att det är ett krig som kommer. Sådant som bara kan hända i en låt av Nick Cave! 

40 Midnight Man (2008) Från "Dig, Lazarus, Dig!!!" Fin melodi. 

18 sep. 2017

Nick Cave 41-50



41 Worm Tamer (2010) Från Grindermans andra skiva, en pumpande melodi om en kvinna som kallar honom Loch Ness-odjuret, för ”Two great big humps and then I’m gone”.

42 Star Charmer (2010) Grindermans sprödaste låt, med en melodi som är mycket mer sofistikerad än hur bandet låter annars. En B-sida till ”Heathen Child”.

43 Mermaids (2013) ”A fucking classic”, brukar Cave introducera den här låten från ”Push The Sky Away” live, men det är väl lite överdrivet. Hans faiblesse för sjöjungfrur märks i en del av hans låtar, och det här är rätt bra. Sångaren avslöjar att han gått ”driver alertness course”, något han fick göra i verkligheten efter att ha krockat med en fartkamera i Brighton ett par år tidigare. 

44 Jesus Alone (2016) Inleder ”Skeleton Tree”, med nervösa malande tongångar utan fokus, och en text som förgäves försöker samla sig efter en katastrof. Med andra ord: en djävligt bra låt, som pekar ut riktningen för skivan – vilset trevande, där låtarna mindre är färdiga enheter än spillror. Till skillnad från exempelvis ”Dig, Lazarus, Dig!!!” där låtarna är större än helheten fungerar ”Skeleton Tree” bättre som skiva genom att låtarna är så konsekvent utan riktning, då det gestaltar tematiken i låtarna.

45 Hard On For Love (1986) Från ”Your Funeral … My Trial” och en låt där sångaren radar upp hur bibliskt kåt han är, ända tills han når sitt begärs dunkla mål. Att hon är lika vacker som att hon har klivit ut ur tredje Moseboken är nog den skummaste komplimangen någonsin i en låttextn.   

46 West Country Girl (1997) ”Her accents, which I’m told is broad / That I have heard and has been poured”. En kort, intensiv låt från ”The Boatman’s Call”, som lär handla om PJ Harvey, som Cave hade en kort relation med efter deras duett ”Henry Lee”. Texten är lite elak, och antyder en abort, och Mick Harvey tyckte inte om att spela den live, eftersom han var vän till henne och skulle ingå i hennes band efter att ha hoppat av The Bad Seeds 2009.

47 Palaces of Montezuma (2010) Nä, det här var nog inte vad man väntade sig av Grinderman, efter deras första skiva. Här låter de som Beatles (ett band jag inte lyssnat på sedan jag var 11 år). En av många låtar där Cave försöker blidka sin musa. Bland de saker han vill ge musan finns inte bara Montezuma-palatset, utan också John F Kennedys ryggrad insvept i Marilyn Monroes negligé. Jo, man kan tycka det är fjantigt eller inbilskt med konstnärer som har en relation till sin musa, men då missar man poängen med Cave, som hela tiden balanserat mellan att ta sitt konstnärskap på högsta allvar och att ägna sig åt det med en tramsig inställning. Det blir inte alltid lyckat när han tramsar, men det finns något uppbyggligt i hur han betraktar låtskrivandet som något mer än bara tidsfördriv. Läs gärna essän ”The Secret Art of the Love Song” innan du dömer honom för hårt. För den delen sa basisten i The Birthday Party, Tracey Pew, att ”rock music will be remembered as the anus of culture”. Det finns gott om litterära referenser i många av Caves sånger, och han pratar ofta om litteratur i intervjuer (han har bland annat pratat utförligt om hur mycket han gillar August Strindbergs The Occult Diary).

48 Thirsty Dog (1994) Från ”Let Love In”. Det är mycket gitarrer i den här låten där sångaren sitter på baren The Thirsty Dog och ångrar allt han gjort mot sin älskade. Låtens alternativa titel var ”The Sorreee Song”, och medan många av raderna är parodiskt självömkande pendlar de också mellan det illavarslande (”I’m sorry about the hospital / Some things are unforgivable”) och det rent ut tragiska (”I’m sorry that I’m always pissed / I’m sorry that I exist / And when I look into your eyes / I can see you’re sorry too”).

49 Slowly Goes The Night (1988) Från ”Tender Prey”, där Cave försöker låta som Frank Sinatra. Han lyckas så där, men låten är viktig som en indikation till vad som skulle komma. Åtskilligt har sagts om Caves begränsningar som sångare, och det stämmer säkert utifrån ett renodlat tekniskt perspektiv. Sofia Källgren sjunger antagligen renare. Men det finns ingen röst jag gillar bättre, och antagligen har bristerna påverkat hur han har skrivit sina låtar. Helt enkelt genom att han tvingats kompensera – dels med hjälp av briljanta texter, dels med hjälp av diverse knep för att bära upp melodierna.

50 The Good Son (1990) Titellåten till en stark skiva, en låt full av bibliska referenser. Växlar fint mellan refrängens stillsamma barnkammarvisa och versernas hårda punkiga attityd. Metoden används i en del andra låtar, men sällan så här lyckat. 

17 sep. 2017

Nick Cave 51-60



51 Babe I Got You Bad (1997) Ännu en av de många starka låtarna från perioden när ”The Boatman’s Call” spelades in, och blev B-sida till ”(Are You) The One That I’ve Been Waiting For”. Om den olämpliga kärlekens besatthet: ”A weary moon hangs from a cloud / Oh honey, I know it’s not allowed / To say I got you bad”. Är väl den bästa av de låtar som inte fått plats på någon av LP-skivorna – men att samlingen ”B-Sides And Rarities” skulle vara deras bästa skiva, som Cave påstod när den släpptes 2005, är aningen hyperboliskt.

52 Song of Joy (1996) Inleder ”Murder Ballads”. En spoken word till stor del om en man vars familj mördas, och mördaren är fortfarande på fri fot. Ju mer man hör honom tala om händelsen desto mer förstår man att det är han själv som har mördat hustrun och de tre döttrarna Hilda, Hattie och Holly. Han citerar friskt ur John Miltons Paradise Lost, men även ur andra verk av Milton (”The sun to me is dark and silent as the moon” är en rad ur Samson Agonistes). Helena Dahlgren skriver fint om låten som fick plats 93 i hennes lista över skräckhistorien, 100 hemskaste (Modernista 2016). Jag har skrivit mer utförligt om låten någonstans på internet.  

53 And No More Shall We Part (2001) Titellåten från den ojämna skivan som var den första efter äktenskapet med Susie Bick. En fin ballad, som tyvärr sabbas en del av att Cave försöker sjunga som Bryan Ferry. En dröm vore att Kate Bush gjorde en cover på den. I gengäld sjunger systrarna Kate och Anna McGarrigle ljuvligt i bakgrunden.

54 Vortex (2007) Slarvades bort från Grindermans första skiva, och finns bara som outgiven studioinspelning. Det är en vacker uppmaning att kliva ned i virveln, till en behaglig melodi.

55 Babe, You Turn Me On (2004) Det är möjligen lite cheesy när han sjunger att han är lika tänd som en atombomb och gör bombljud i mikrofonen, men annars är det en klassisk 40-talsballad, från ”The Lyre of Orpheus”. Innehåller också min favorit av alla Caves rader: ”You leapt into the abyss / Only to find it goes up to your knees.”

56 More News from Nowhere (2008) Cave skriver om Homeros epos Odysséen i den här låten från ”Dig, Lazarus, Dig!!!” Det kan vara omedvetet, men inledningen har en melodi som låter som The Cure spelar Velvet Underground. Själva texten är rolig för den som kan sin Homeros (när han ombeds skriva autografer signerar han ”Nobody”), och temat vidareutvecklas i boken The Sick Bag Song, skriven på spypåsar under USA-turnén efter ”Push The Sky Away”. Sångaren radar upp olika kvinnor som får agera sirener, däribland Polly (Jean Harvey) och Deanna. Det är fint att eftersom det här är sista låten på sista skivan med Mick Harvey, som spelat med Cave sedan 1973, att hans röst hörs så tydligt i kören.

57 Hallelujah (2001) Nej, det är inte en Leonard Cohen-cover (Cave har tolkat fyra andra av Cohens låtar), utan en lite undanskymd pärla från ”No More Shall We Part”, där systrarna Kate och Anne McGarrigle bidrar med en lite hyperbolisk refräng: ”The tears are welling in mye eyes again / I need twenty big buckets to catch them in / And twenty pretty girls to carry them down / And twenty deep holes to bury them in”. Annars är det skummaste med låten att Cave tydligen har ”sköterska” (”Nurse”) som smeknamn på sin hustru. Man kan säga så här: ”No More Shall We Part” är en väldigt okonventionell skiva om äktenskapet. I den här låten är berättarjaget ute och vandrar, lockas av allehanda saker, men vänder hemåt till sköterskan/hustrun, och hennes varma choklad och mediciner. Notera också den udda raden: ”I passed a cow, the cow was brown”.

58 Love Letter (2001) En fint arrangerad låt från ”No More Shall We Part”, även om jag inte är riktigt lika förtjust i den som en del andra. Kritiker som inte gillar Cave brukar ange den här som exempel på hans mest lyckade misslyckanden, men det kan jag inte riktigt hålla med om.

59 Get Ready for Love (2004) Inleder ”Abattoir Blues”, med en hybrid mellan hårdrock och gospel. Möjligen den tyngsta låten Cave spelat in. Det är fint gjort att få London Gospel Choir att sjunga ”Praise him till you’ve forgotten what you're praising him for / Then praise him just a little bit more”.

60 Rings of Saturn (2016) Kanske den mest utvecklade och färdiga låten från ”Skeleton Tree”. Låter mycket modern, och det är svårt att tänka sig att det är samma artist som på 80-talet gjorde så annorlunda musik. På senare år har många band från 80-talet återkommit efter uppehåll på flera decennier: My Bloody Valentine, Slowdive, The Jesus and Mary Chain. De har inte ändrat sig en millimeter från hur de lät på 80-talet. Om man så vill är det väl ett exempel på att Cave på senare år lyssnat en del på Kanye West och Frank Ocean. Annars är hans musikreferenser rätt mossiga. I våras berättade han att sonen Earl fått honom att lyssna på The Smiths, trots att han tidigare haft svårt för Morrisseys röst, som han berättade i en intervju 2014: ”He's a great lyricist, but there's a tone in his voice I find unlistenable. That kind of lugubrious tone. There's the same tone in my voice actually and I find it equally unlistenable.” Om du vill veta varför låten heter "Rings of Saturn" får du antingen höra låten till sitt slut, eller läsa W.G. Sebalds roman med samma namn - jag vet inte vad du ska prioritera, för båda sakerna är värda att göra.

16 sep. 2017

Nick Cave 61-70



61 Children (2004) Nick Caves ”People Get Ready” avslutar ”The Lyre of Orpheus”, som hamnade i skuggan av den hårdare ”Abattoir Blues”, som släpptes samtidigt (i en fin box med blommor på omslaget, och skivorna i var sitt pastellfärgade fodral). Spelas i någon av Harry Potter-filmerna, och är en ganska söt sång efter en lite häpnadsväckande inledning då sångaren ber om att få sin ljuva pistol. Snygg gospelkör i refrängen lyfter hela låten till himmelska höjder.  

62 Blue Bird (1992) B-sida till ”Straight To You”/”Jack The Ripper”, som jag köpte på Domus/Coop som CD-singel. Det var ett helvete på 90-talet att få tag på dessa. Dels var de dyra, dels var de inte prioriterade av skivaffärerna. Sedan i början av 00-talet kunde man tanka ned dem gratis. När man finkammat internet och hittat rubbet bestämde sig Cave för att släppa samlingen ”B-Sides and Rarities” (2005). Den här låter rätt mycket som Neil Youngs ”Helpless”, som Cave ett par år tidigare gjort en cover av. Även om det är en typisk B-sida är det en fin okomplicerad ballad, som också har en mycket bättre ljudbild än ”Henry’s Dream”.

63 Today’s Lesson (2008) Som lärare måste jag ju gilla den här låten, som också handlar om arbetarklassens korruption. Men eftersom det är Nick Cave som har skrivit den handlar den också om en åsnas käkben från Bibelns domarböcker.

64 Girl in Amber (2016) Från ”Skeleton Tree”, och en låt som utgår från att skivan har snurrat sedan 1984 (då första skivan kom). Det märkvärdigaste med låten är hur kvävt och förstämt Cave sjunger, som om han söker efter sin röst. Det gäller flera låtar på ”Skeleton Tree”.

65 I Had A Dream, Joe (1992) Sångaren jagas i denna stökiga låt från ”Henry’s Dream” av olika otäckingar i sina drömmar, som verkar vara starkt influerade av läsningen av Flannery O’Connor. Fint akustiskt gitarrspel är det. Videon visades ofta på MTV i början av 90-talet – det var en fin tid om man gillade Nick Cave, då program som ”MTV 120 Minutes” ofta intervjuade honom. En gång var sångaren i Smashing Pumpkins intervjuare – praoade han där? – och Cave blev sur på frågorna: ”Det här är ju samma frågor som jag fick förra gången. Skriver du inte dina egna frågor?” När sångaren i Smashing Pumpkins (fan vad arrogant att jag inte kan lära mig hans namn) svarar näää … säger Cave dräpande: ”Det borde du göra.”

66 Jesus of the Moon (2008) Ytterligare en av månsångerna från ”Dig, Lazarus, Dig!!!” Melodin är fin. I texten finns även skissen till en poetik: ”people often talk about being scared of change /but for me I’m more afraid of things staying the same / cause the game is never won / by standing in any one place for too long”. Det är den inställningen som har tagit Cave längre än någon annan artist.  

67 Man In The Moon (2007) Från Grindermans första skiva, och den enda balladen där. Handlar om Caves pappa, som han sjunger om ibland. Pappan var universitetslärare, och dog i en bilolycka när Cave var tonåring. Innan dess hade han skrivit en bok om Australiens folkhjälte, skurken Ned Kelly: The Man, The Myth, The Legend.

68 Well Of Misery (1984) Från debutskivan. En call and response-låt, med ganska roliga självironiska liknelser. Misärbrunnen är en lämplig metafor – om den nu är en metafor.

69 Your Funeral, My Trial (1986) Titellåten till en stark samling sånger, som ursprungligen släpptes som 12-tumssinglar. Inledningsackordet är oväntat nog knyckt från Whitney Houstons första singel, ”Saving All My Love For You”. Vad som följer är en misogyn text. Om du vill bli bra på engelska är det här en bra början: ”doffed” (tog av sig), ”bauble” (struntsak), ”trinket” (prydnadssak), ”mongers” (en som dealar med varor, inte nödvändigtvis knark).

70 Do You Love Me? (Part 2) (1994) Avslutar ”Let Love In”, och är en sequel till inledningslåten, med en betydligt mer nedtonad melodi och refräng. I texten finns obehagligt närgångna skildringar av övergrepp – något som kunde vara en förklaring till varför Cave konstant skrivit om våld. Här finns en ohyggligt träffsäker bild av konsekvenserna: ”The clock of my boyhood was wound down and stopped.” Arundhati Roy lånar en scen i en biosalong till sin debutroman De små tingens gud.

15 sep. 2017

Vera, Anne Swärd, Bonniers


Vera är namnet på den dotter som föds under en smällkall bröllopsnatt ute på skärgården mitt i 40-talsvintern. Det är den siste av de rika Cederbröderna som har gift sig med den redan gravida Sandrine, en sjuttonårig flykting från andra världskriget. Hon bär på hemska minnen därifrån, inte minst vem som är far till hennes barn. Hon döljer sin sanning väl för sin nya familj, och i sin tur döljer hennes man sanningen om varför han gift sig med henne. Varje natt sövs hon ned, träffar aldrig sin dotter, och hon terroriseras av en av mannens bröder.  

Alla förutsättningar finns för en tät historia om lögner och svek, men Anne Swärd lyckas inte riktigt infria mina förväntningar med sin fjärde roman Vera. Inledningen är lovande, med en bröllopsskildring som förtjänar att bli klassisk med sin högdramatiska förlossning medan bröllopsgästerna super sig fulla för att hålla kylan borta. Sedan fortsätter det tyvärr med evighetslånga tillbakablickar på Sandrines krigsupplevelser. De gruvliga krigsminnena speglas i en skildring av ett kärlekslöst äktenskap. Den förfärliga historien berättas med distans, och det blir inte heller riktigt spännande. Sandrine har getts för stark belysning, och alla hennes tankar tänks för ofta för romanens bästa.

(Också publicerad i Vi 9/17)

Nick Cave 71-80



71 Sorrow’s Child (1990) En mycket sorgsen låt från ”The Good Son”. Texten hade någon (inte jag!) skrivit in på en bänk på Umeå universitet när jag pluggade där 1993, och en klasskamrat trodde det var en dikt av Keats.

72 The Rider (2006) Från filmen The Proposition, och det är en stark men enkelt sugggestiv melodi. I filmen viskade Cave textraderna i olika scener, och det är också värt att kolla (Cave och Ellis har gjort filmmusik till åtminstone nio filmer/tv-serier. 

73 Evil (2010) En kort intensiv låt från Grindermans andra skiva. Enkelt och hårt, där musiken ser ut att tappa taget om melodin (på ett bra sätt!).

74 Saint Huck (1984) En hyllning till Mark Twains böcker om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. En lång låt som pekar ut en ny riktning för The Bad Seeds, redan på första skivan ”From Her To Eternity”, och visar att han är på god väg att göra sig av med arvet från The Birthday Party.

75 City Of Refuge (1988) Bygger på en gammal gospel, som först spelades in av Blind Willie Johnson, men Cave lägger till rätt mycket av sitt eget (och andras) blod. Finns också inspelad i en akustisk version, och är nästan ännu bättre där.

76 Fifteen Feet Of Pure White Snow (2001) Hur kallt är det? Man har istappar hängande från knäna. Begravd av snömassor i en hetsig låt från den annars stillsamma skivan ”No More Shall We Part”. Har en fin ”na-na-na-na-na”-refräng.  

77 Wanted Man (1985) Ok, låten skrevs av Bob Dylan till Johnny Cash, men Caves version från ”The Firstborn Is Dead” har tillräckligt många egna textrader för att delvis kvalificera som en egen låt. Melodin pumpar på, och texten berättar om alla ställen i USA där sångaren är efterlyst. De egna tilläggen är faktiskt roligare än Dylans originaltext. Första gången jag hörde originallåten var på Finlandsfärjan, men av någon anledning minns jag inte om den spelades i högtalarsystemet eller om det var dansbandet som spelade den.

78 She Fell Away (1986) ”I did not see the crevice yawn”, sjunger Cave med en misogyn metafor, i denna låt från ”Your Funeral … My Trial”. Melodin är dallrande, skör, och helt i samklang med textens sönderfall.  

79 We Call Upon the Author (2008) En av Caves fyndigaste textrader: ”Prolix! Prolix! Nothing a pair of scissors can’t fix”. Från ”Dig, Lazarus, Dig!!!” med en del giftpilar mot beat-författarnas ordrika rader. Att Cave däremot hyllar John Berryman är inte oväntat, då dennes ”Dream Songs” med protagonisten Henry inspirerat till ”Henry’s Dream”. I texten ber sångaren Gud förklara en del saker.

80 Bellringer Blues (2010) Religionslektion från andra Grinderman-skivan. Melodin flyter på bra här, och texten är en lite vass kritik av Koranen, som sångaren ratar för sin dåliga kvinnosyn. För vidare referenser till Koranen, se ”Mermaids” (”I believe in 72 virgins on a chain, why not?”).  

14 sep. 2017

Nick Cave 81-90



81 Loom Of The Land (1992) Sångaren promenerar i Nabokov-land i en vaggvisa med ominösa undertoner, från ”Henry’s Dream”. The Walkabouts gjorde en hygglig cover på den här låten strax efteråt, och gav den en helt annan klangbotten med en kvinnlig sångerska.

82 People Ain’t No Good (1997) Som Shrek strax efteråt kunde konstatera är folk verkligen inget att ha. Caves mest misantropiska låt från ”The Boatman’s Call”.

83 Heathen Child (2010) Från Grindermans andra, och klart starkaste skiva. Någon recensent hävdade att så här skulle Led Zeppelin ha låtit om de gått över gränsen och blivit farliga på riktigt, och det är verkligen en låt som balanserar på gränsen till det passande – både textmässigt och musikaliskt. I stora drag handlar det om en tjej som ligger i ett badkar och blir våldtagen av sitt undermedvetna.

84 Mercy (1988) En på gränsen till parodiskt dyster låt från ”Tender Prey”. Det deppiga avvärjs när Cave inte kan sjunga raden ”And I dropped down to my knees” utan att fnittra lite besvärat.

85 God Is In The House (2001) Från ”No More Shall We Part”, en låt som gör upp med hyckleriet och det politiskt korrekta (innan sociala medier gjorde det omöjligt att se PK som ett skämt). Det roligaste med den fiktiva staden är att de målar sina katter vita för att de ska se dem på natten. 

86 The Train Song (1990) En B-sida till ”The Ship Song”, och som sådan en stark och vemodig ballad om saknad.

87 Nature Boy (2004) Jag trodde att det låter som E Street Band, men jag har förstått att avsikten var att spela som en REM-låt. I vilket fall är det en unik låt i The Bad Seeds-katalogen: den poppiga melodin matchar inte riktigt den starka texten om Sapfo, etc.

88 DIG, LAZARUS, DIG!!! (2008) Ska det vara versaler? JA. Ska det vara tre utropstecken? JA!!! Titellåten från en jämnstark men inte överväldigande skiva. Cave har sjungit om Lazarus tidigare (”Hard On For Love”) men här är han – Larry – förflyttad till 70-talets New York. En komisk text, och låten kan innehålla spår av funk.

89 Night of the Lotus Eaters (2008) Från ”Dig, Lazarus, Dig!!!” Musiken är klart influerad av Grinderman, och låter hotfull och bra. Den monotona basloopen fungerar förvånande bra. När Kate Bush på 80-talet släppte singeln ”Dreamtime” var det någon kritiker som sa typ att det var samma upplevelse att lyssna på den som det var att se en film av Stanley Kubrick. Nå, att lyssna på ”Night of the Lotus Eaters” är samma upplevelse som att se en film av David Lynch. Om du inte tror mig: i låten ”Midnight Man” från samma skiva citerar Cave Laura Palmers kufiska fras: ”It is happening again”.

90 Skeleton Tree (2016) Titellåten som avslutar Caves senaste skiva, en vacker stillsam låt som öppnar upp mot ett visst hopp efter katastrofen, även om slutsatsen är dyrköpt: ”Nothing is for free”.

13 sep. 2017

Nick Cave 91-100



91 As I Sat Sadly By Her Side (2001) Inleder ”No More Shall We Part”. Nick Hornby (heter han så? han som skrev fotbollsboken och den där om skivsamlaren …) skrev en entusiastisk text om texten, att ingen annan fått med så många flerstaviga ord i en textrad, som i följande exempel: ”And God don't care for your benevolence / Anymore than he cares for the lack of it in others / Nor does he care for you to sit / At windows in judgement of the world He created / While sorrows pile up around you / Ugly, useless and over-inflated”. Nu kan jag tycka att texten är lite överlastad, och gillar mer melodin – speciellt pianospelet.

92 Kitchenette (2010) En rå låt från Grindermans andra skiva, med vissa spår från en del låtar från ”Abattoir Blues”. Sångaren vill stjäla en kvinna från hennes man, med argumentet att han ändå inte har gett henne något utöver Oprah Winfrey på en plasma-tv.  

93 He Wants You (2003) En ovanligt stark låt från ”Nocturama”, med en enkel melodi och nästan ännu enklare text.

94 What Can I Give You (1994) Melodin är i stort sett identisk med ”Faraway, So Close”, och texten diskuterar mindervärdeskomplex.

95 Jack’s Shadow (1986) En av de otäcka låtarna från ”Your Funeral … My Trial”. Jack är en klart luguber person, som jagar rätt på sin egen skugga, som antagit skepnaden av hans hustru, och eftersom det är en Nick Cave-låt dödar han den/henne. ”Another song about death … they’re all about death”, som han brukar påannonsera någon av sina random låtar på turnéerna numera.  

96 The Curse of Millhaven (1996) Om en fjortonårig seriemörderska, ur första persons perspektiv. Texten är en grov parodi, och musiken som en folksång som fått spatt. Det roligaste är att hon, Loretta, klagar på att polisen arresterar henne utan att först ringa och förvarna.  

97 Dream (Song For Finn) 2008 Grinderman gjorde två låtar till Wim Wenders film ”The Palermo Shooting”. Den här låter mer The Bad Seeds än Grinderman, och är en vacker ballad.

98 Cabin Fever (1984) En klaustrofobisk låt från första skivan ”From Her To Eternity”. Låter väldigt mycket Birthday Party, vilket förstås var oundvikligt då det är så tidigt i karriären som soloartist. ”Done is the kissing, now all that remains / Is sail for ever upon the stain”.  

99 Up Jumped The Devil (1988) En av de mest puerila låtarna från ”Tender Prey”, som balanserar på kitschens farliga rand: ”O poor heart / I was doomed from the start / Doomed to play the villain’s part / I was the baddest apple in the apple cart / My blood was blacker than the chambers of a dead nun’s heart.” Jag är inte helt övertygad av musiken, som känns lite slapp. Men texten är rolig. Bland annat sväljer sångaren sin lyckostjärna. Titeln kan vara lånad från Robert Johnsons ”Preaching Blues (Up Jumped The Devil)”. Cave nämner Johnson i den senare låten ”Higgs Boson Blues”.  Det är ingen överdrift att hävda att Sverige och Cave hatade varandra under hela 80-talet. Han har berättat om en avskyvärd upplevelse när han blev inlåst på en toalett i Småland, och skivan ”Tender Prey” hade på innerkonvolutet en teckning som han hade gjort i vredesmod på Castle Hotel i Stockholm. Mycket berodde på att de svenska musikkritikerna var idioter. Sedan på 90-talet var det inte mycket bättre, då man mest kommenterade hans hockeyfrilla och dåliga klädsmak, något som ter sig smaklöst då andra band samtidigt klädde sig i färgglada T-shirts och baggy jeans, eller grunge-shorts. Andres Lokko, Kjell Häglund och Jan Gradvall hatade honom. När Gradvall recenserade ”No More Shall We Part” för ”Feber” fick den lägst betyg. Gradvall har dock ändrat sig på senare år, när han har förstått vilken status Cave har i resten av världen.    

100 The Lyre of Orpheus (2004) Titellåten från andra hälften av dubbelskivan som innebar en konstnärlig höjdpunkt efter ett par svagare skivor. Cave tar sig an myten om Orfeus på ett lite respektlöst sätt, där guden bygger sin gitarr i ett skjul och spelar på ett sätt som tar livet ur Eurydike. Orfeus bildar ett band med Gud, men när han kommer till Hades återförenas han med Eurydike, och hon är inte riktigt nöjd: ”If you play that fucking thing down here / I’ll stick it up your orifice!”

12 sep. 2017

Nick Cave 101-120



101 Oh My Lord (2001) En vädjan från Cave till Gud, med de känslosamma raderna: ”How have I offended thee? / Wrap your tender arms around me”, men också en dej självironi, när han påtalar att folk brukade kasta marshmallows mot hans säkerhetsvakter som en anklagelse för att han blivit soft – en relevant anklagelse efter ett par stillsamma skivor. En låt som byggs upp från en försiktigt introduktion till ett crescendo.

102 Ain’t Gonna Rain Anymore (1994) En av de starka balladerna på ”Let Love In”. Sällan har Cave försökt sjunga lika mycket som Leonard Cohen som här. En annan artist han brukar jämföras med är Iggy Pop, något som väl endast gäller The Birthday Part, som var influerade av Pop och även spelade hans låtar live. Det är kanske ett dåligt tillfälle att ta upp det här, men jag har aldrig riktigt gillat Iggy Pop, bara lyssnat sporadiskt på honom.

103 Abattoir Blues (2004) Titellåten från första hälften av dubbelskivan, som var en triumf när den kom. Trumkompet är lånat från Kiss ”I Love It Loud”, och det är passande till den hotfulla atmosfären i låten. Cave sjunger lika krampartat som i ”Rock Of Gibraltar”, men här funkar den mycket bättre.

104 Cassiel’s Song (1993) Gjordes till Wim Wenders film, uppföljaren till Himmel över Berlin. Han tyckte det var Caves bästa låt någonsin, men det är väl storhetsvansinne att tro att Cave skulle släppa något så bra till en så dålig film. Den har dränkts i stråkar, men jag tror låten hade klarat sig bättre utan dem.

105 Lovely Creature (1996) En minimalistisk låt från ”Murder Ballads”, och den har aldrig tagits på allvar. Katharine Blake från Miranda Sex Garden gråter vackert i bakgrunden. Snålt nog ingår den inte på den samlingsskiva som gavs ut tidigare i år, trots att den fick namnge den. Där rymdes å andra sidan bara 45 låtar, så det vore hyckleri av mig att allt för starkt argumentera i den här frågan om jag har placerat låten på plats 105.   

106 Albert Goes West (2008) En ganska ekivok låt från ”Dig, Lazarus, Dig!!!” (”henry he went south & lost his way / deep in the weeping forests of le vulva”). Musiken har bra driv, speciellt gitarrerna gör sitt jobb. Det är också tydligt att ”Dig, Lazarus, Dig!!!” är den av Caves skivor där musiken tydligt skrivits på gitarr.   

107 Bring It On (2003) En väldigt traditionell rocklåt från ”Nocturama”. En sexistisk video gjordes till den, med en massa kvinnor som twerkar, många år innan Miley Cyrus gjorde det känt (mer om henne senare). Sångaren från The Saints, Chris Bailey, sjunger refrängen.

108 Depth Charge Ethel (2007) Från Grindermans första skiva, och en av de bättre låtarna där. Berättar en historia om någon som sångaren känner från sin ungdom i Australien. Musiken är underbart odisciplinerad. Jag har aldrig hört någon av Nick Caves låtar på en ishockeymatch, men den här borde fungera ypperligt.

109 Bless His Ever-Longing Heart (2001) Fick inte plats på ”No More Shall We Part”, vilket den väl kunde ha fått. Det är en stillsam religiös ballad.  

110 Train Long-Suffering (1985) En lite fånig text om hur sångaren känner sig sviken ”I kick every godam splinter […] / Into all the laughing eyes / Of all the girls in the world”. Men musiken går som tåget.

111 Cannibal’s Hymn (2004) En av de första låtarna från ”Abattoir Blues”, och en tydlig indikation på att musiken skulle ta nya vägar. Refrängens fras om att äta med kannibaler kan vara en allusion till Oscar Wildes råd att ”dinera med pantrar”.

112 Messiah Ward (2004) Från ”Abattoir Blues”, en låt som implicit kommenterar TS Eliots devis att ”Humankind cannot bear too much reality”.

113 Wide Lovely Eyes (2013) En av flera jämna låtar från ”Push The Sky Away”.

114 Come Into My Sleep (1997) Ännu en av många jämna låtar som inte nådde fram till ”The Boatman’s Call”, utan blev B-sida till ”(Are You) The One That I’ve Been Waiting For”.

115 Far Away, So Close (1992) Gjordes till Wim Wenders dåliga uppföljare till ”Himmel över Berlin”.  

116 Sheep May Safely Graze (1997) En vacker pastoral från inspelningarna till ”The Boatman’s Call”.

117 When I First Came To Town (1992) Från ”Henry’s Dream”, och lånar lite från klassikern ”Katie Cruel”, som Cave lyssnat på i Karen Daltons version. Hennes skiva ”In My Own Time” från 1971 hade sångaren som kassett i sin bil när han bodde i Brasilien.

118 The Kindness of Strangers (1996) Ett skillingtryck från ”Murder Ballads” som varnar för att man ska inte lita på främlingar för det börjar med att de bär din väska och sen skjuter de dig i huvudet och lämnar dig med en trasa i munnen. Anita Lane gråter vackert teatraliskt på slutet.

119 New Morning (1988) Avslutar ”Tender Prey”-skivan, med oväntat positiva tongångar och textrader, även om de föregås av en del blod. Ibland kallas låten felaktigt ”New Day”.  

120 The Witness Song (1990) En låt från ”The Good Son” som hycklar religiösa fanatiker: vem ska vittna när ni är för helade för att förstå, typ. Jag gillar den stökiga melodin.  

11 sep. 2017

Nick Cave 121-140



121 Black Hair (1997) En vackert orkestrerad låt från ”The Boatman’s Call”. Låter om möjligt ännu bättre i den version som finns på ”B-Sides and Rarities”, där den kallas ”Band Version”.  

122 John Finn’s Wife (1992) En skröna klart influerad av latinamerikansk machismo (Cave bodde i Brasilien när han skrev låten), från ”Henry’s Dream”. Lite för många verser.

123 Moonland (2008) En av många månsånger från ”Dig, Lazarus, Dig!!!”

124 Little Empty Boat (1997) Ännu en av Caves impotens-låtar. Han försöker motstå frestelser, eftersom hans båt är tom (”It don’t row!”), men ”That grave you’ve dug between your Legs / Is hard to resist” säger han också, och lägger sig i en gammal tradition av dödserotik.

125 The Ballad of Robert Moore and Betty Coltrane (1996) En B-sida till Murder Ballad-skivan, och passar bra där. Ett bra exempel på en låt som inte kunde skrivas av någon annan än Nick Cave (fast det gäller väl rätt många av låtarna på den här listan), det vill säga hur han kombinerar ett välkänt komp med något helt nytt. Så är det med många av de här låtarna, att de utgår från traditionellt stoff, är hårt förankrat i blues- och rockhistorien, men att musiken alltid söker nya ingångar.

126 When My Baby Comes (2010) ”Thank God we don't get all our hurts at once /
That would be a really really bad thing”. Från andra Grinderman-skivan, och berättar ovanligt nog från en kvinnas perspektiv. Ja, eller tjej då: hon våldtas när hon är femton, blir gravid, och babyn är väl både spädbarnet och älsklingen. Melodin rör sig lite försiktigt tills den släpper allt efter lite drygt tre minuter (då är det nästan fyra minuter kvar).  

127 Anthrocene (2016) En av de fragmentariska låtarna från ”Skeleton Tree”. Ok, hela skivan är fragmentarisk, men även om det känns som att det kunde gå att göra mer på den här låten är den fängslande i sig. Är titeln en missuppfattning av begreppet anthropocene (antropocen på svenska), som avser den tidsålder då mänskligheten avsatt spår på planeten? 1992 använde vetenskapsjournalisten Andrew Revkin just begreppet "anthrocene" i en bok om global uppvärmning, långt innan "the anthropocene" hade fått fäste. Revkin är förresten också bluesmusiker, men nu känns det som att jag håller på att avvika från ämnet.

128 Hold On to Yourself (2008) En rätt vacker låt från ”Dig, Lazarus, Dig!!!”

129 Mickey Mouse and the Goodbye Man (2010) Första låten på Grindermans andra skiva är en nonsenstext om en brorsa (Cave har en syster i verkligheten), om Musse Pigg och polisen.

130 The Hammer Song (1990) Från ”The Good Son”. En hotfull melodi, som kanske lovar mer än den håller.

131 Swing Low (2003) En vacker melodi som försöker kompensera för en lite ointresserad text. En av B-sidorna till någon av singlarna från den ointressanta ”Nocturama”-skivan, och det är väl lite betecknande att den utklassar flera av låtarna som platsade på skivan. Speciellt gillar jag hur refrängen tar över hela låten när den tar sig in efter nästan två minuter.  

132 Loverman (1994) En tjatig men också fyndig låt där sångaren bokstaverar sig genom låttiteln för att bedyra sin kärlek: ”V is for VIRTUE so I ain’t gonna hurt you / E is for EVEN if you want me to”. Metallica och Martin Gore har också spelat in den, utan att tillföra något. Caves kärlekssyn har en del gemensamt med det medeltida tyska fokeposet Nibelungenlied: ”Liebe und Leiden kommen immere zusammen”.

133 Electric Alice (2007) En av de mildare låtarna på Grindermans första skiva. Fascinerande.

134 The Garden Duet (1997) Spelades in för ”Boatman’s Call”, men passade inte in, men finns på någon bootleg, och låter som embryot till en fantastisk låt, men passar förstås inte in i ljudbilden på det som skulle bli den enhetliga skivan.

135 (I’ll Love You) Till The End of the World (1993) ”In this town of men with big mouths and no guts”. Gjordes till Wim Wenders film med samma namn. U2 gjorde en låt med typ samma namn, som blev mer populär. I Caves låt finns en ganska våldsam historia, med apokalyptiska över – och undertoner. Verserna är pratiga, refrängen hör till de flottaste och tjusigaste man kan önska sig.  

136 There Is A Kingdom” (1997) Från ”The Boatman’s Call”. Som en av få popartister citerar Cave Immanuel Kant (”Den stjärnbeströdda himlen ovanför oss, och moralen inom oss”). Ett för skivan sällsynt aktivt Bad Seeds förgyller en lite vek låt. 

137 Wonderful Life (2003) Första låten på ”Nocturama”. Första gången jag hörde skivan gick jag runt Munksjön och grät för att omslaget var vitt, för att han hade klippt sig så att han såg ut som en legogubbe, men mest för att skivan var så dålig, men den börjar rätt lovande, om än på ett trevande sätt. Jag hörde fel på refrängen också, och trodde att han sjöng ”It’s a wonderful wonderful lie …” Ej att förväxla med duetten "What A Wonderful Life" som han gjorde tillsammans med Shane MacGowan 1992 (det lär vara en cover). 

138 (I Don’t Need You To) Set Me Free (2007) En enkel låt av Grinderman. Ok, alla deras låtar på första skivan är enkla. Men den här har en charmigare melodi, och lyckas vara både hård och ömsint. Jag gillar också den påtagliga bandkänslan, speciellt på slutet när sångaren säger ”Come on, Grinderman!”

139 Grief Came Riding (2001) En outgiven låt från ”No More Shall We Part”. En långsam ballad, som lyfts av systrarna McGarrigles stämmor i kören. En post-bröllopsblues, med lite olycksbådande självmordsidéer: ”I started thinkin' about London / And nothing good ever came from this town / And if the Thames weren't so filthy / I would jump in the river and drown”. Annars är det orättvist att kalla Cave självmordskandidat, då han ger sin förtvivlan en självironisk eller absurd tvist. Redan i bandet The Boys Next Door inleddes en av låtarna med ett kaxigt statement: ”I’ve been contemplating suicide / But it doesn’t really suit my style” (låten skrevs av Rowland S. Howard).

140 Brother My Cup Is Empty (1992) En rolig låt från "Henry's Dream", där sångaren tigger sprit, inte utan självironi: "Please, sir, make it whisky / I have no head for wine".

10 sep. 2017

Nick Cave 141-160



141 Spell (2004) En av de jämnstarka låtarna från "The Lyre of Orpheus".

142 Still Your Face Comes Shining Through (1997) Det finns ett par versioner inspelade, dels med Cave själv och dels där Kylie Minogue sjunger refrängen. Flera av textraderna skulle hamna i senare låtar, men jag kan ändå beklaga att han inte gjorde mer av den här lovande balladen.

143 No Pussy Blues (2007) På första Grinderman-skivan klagar sångaren på att han inte får f***a, trots att han läser Eliot och Yeats för henne, trots att han diskar i gummihandskar, spelar gitarr i flera timmar och klappar hennes avskyvärda chihuahua. Pubertalt men ändå lite småroligt. Musikaliskt låter det rätt mycket Birthday Party om den här låten, fast det är en lite missvisande jämförelse. Caves gamla 80-talsband uppvaktade kaos på riktigt, speciellt på sina första skivor, medan Grinderman bara agerar kaos. Märkligt nog är Eliot felstavat till ”Elliot” i boken The Complete Lyrics 1978-2013. Där är också Nabokov felstavat i ”There She Goes, My Beautiful World”, som ”Nabukov”. I texthäften till skivan heter han Nabakov …   

144 Nocturama (2003) Saknades obegripligt nog på skivan med samma namn, utan smögs iväg endast på sjutumssingeln till en av låtarna. Den är ändå bättre än många av låtarna på skivan. I texten säger sångaren att ”The night around here is never night enough”, vilket ju är en snygg allusion till Kafkas ”inte ens natten är tillräckligt natt”. Cave har förresten, likt många andra, gjort musiken till en uppsättning av Kafkas ”Förvandlingen”.

145 Blind Lemon Jefferson (1985) Avslutar ”The Firstborn Is Dead”, och håller hårt i Blues-sargen.  

146 Let the Bells Ring (2004) En hyllningslåt från ”Abattoir Blues” till Johnny Cash, som Cave har gillat genom hela sin karriär, och tillägnat flera covers. Höjdpunkten var nog när Cash återgäldade det med att spela in ”The Mercy Seat”. Den här låten är dock långt ifrån helt oumbärlig.

147 Carry Me (2004) En av många jämna låtar från ”The Lyre of Orpheus”.

148 Magneto (2016) En av de mer fragmentariska låtarna från ”Skeleton Tree”. Texten har överlag otäcka anspelningar på sjukhusvistelser, och det rent ut misantropiska: ”Oh, the urge to kill somebody was basically overwhelming / I had such hard blues down there in the supermarket queues”.

149 Right Now I am A-Roaming (1997) Cave berättar vad han ska göra när han äntligen kommer hem från den turné som innebär en del stök, i denna städade B-sida till ”Into My Arms”.

150 Time Jesum Transeuntum Et Non Revertentum (1996) Trots att titeln är på latin är texten på engelska, och är en spoken word av kort slag i en rätt lång låt som mest är instrumental. Låten fanns som ett dolt spår i ett soundtrack för tv-serien Arkiv X. Ett tidigt exempel på hur Warren Ellis fiol skulle bli en viktig komponent för The Bad Seeds.

151 Get It On (2006) En Grinderman-låt från första skivan. En rätt banal blueslåt om panterns urin, vita möss och babianer. Mest en ursäkt för att Cave ska få spela gitarr, vad det verkar, och gitarriffet i början låter fortfarande tungt. När Grinderman dök upp var många intervjuare förvånade över hur brutalt det lät, vilket gjorde Cave förnärmad, och han bad dem lyssna på ”Abattoir Blues” mer noggrant. Själv minns jag att låten lades ut på någon slags artistsida på internet (jag minns inte vad stället hette, kanske MySpace) hösten 2006, men jag hade så dålig uppkoppling att det tog 15 minuter att lyssna på den korta låten, två sekunder i taget avbrutet av lång paus. Det var tider det! 

152 Give Us A Kiss (2013) Brukade spelas live under turnén till ”Push The Sky Away”. En ganska stillsam låt, som inte blir lika kraftfull som de bästa låtarna från den skivan, men det är fint när han på slutet upprepade gånger vädjar :”If you want me to bleed, I’ll bleed”. Eller säger han ”burn” i stället för ”bleed”? I så fall är det sämre.  

153 Watching Alice (1988) En av Caves rätt många stalker-låtar, även om man nog kallade det för voyeurism när den kom (från ”Tender Prey”). Från sitt torn betraktar sångaren Alice som tar på sig skoluniformen, efter att ha vankat omkring naken i sitt rum.

154 Animal-X (2013) Gjordes som sjutumssingel till Record Store Day våren 2013, så det är väl lite fusk att lyssna på den exempelvis på youtube, som nog är lättaste stället att hitta den. Det är en malande melodi, och en av de bättre spoken word som Cave gjort.

155 She’s Leaving You (2004) Cave vräker på med en massa verb i en stökig låt om avsked, ett tema han annars mest gör ballader av.

156 Farewell, Good Bye and So Long (1997) Spelades in för ”Boatman’s Call” men hamnade inte på skivan. Möjligen låter den lite för likt ett par av låtarna som hamnade där, men det är fortfarande en vacker ballad som förtjänar att ges ut.

157 Lay Me Low (1994) Cave spekulerar i vad som ska hända när han dör i detta anthem från ”Let Love In”: ”They will interview my teachers / Who’ll say I was one of God’s sorrier creatures / There’ll be informative six-page features / When I go”. Tyvärr låter det lite som en av Guns N’ Roses power-ballader. På första turnén (1984) gjorde Cave faktiskt en cover av Dylans ”Knockin’ On Heaven’s Door”, som låter desto mer annorlunda än Guns N’ Roses version.

158 Grinderman (2007) John Lee Hooker gav namnet till det hobbyband Cave skapade strax innan han fyllde 50. Titellåten är lite hotfull, lite stillastående.

159 Everything Must Converge (2003) Titeln på denna B-sida till en av singlarna från ”Nocturama” är en allusion till Flannery O’Connors sista novellsamling (Everything That Rises Must Converge). Låten är lite släpande, och tar sig inte riktigt någonstans, men borde ändå ha platsat på skivan.

160 I Do, Dear I Do (1997) En långsam ballad som spelades in för ”Boatman’s Call”, med mumlande sång över en melodi som senare skulle göras färdig till låten ”Grief Came Riding”.