att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 juni 2016

Vagant


Portishead gjorde förra veckan en cover på ABBA:s låt ”SOS”, med anledning av mordet på Labourpolitikern Jo Cox. Eftersom jag egentligen aldrig har lyssnat på ABBA skyndar jag mig att ladda ned deras LP-skivor gratis (de är väl tillräckligt rika), och tycker först att det låter oväntat sorgset lite överallt men också oväntat bra, fast efter fyra skivor har jag fått mer än nog och kommer nog aldrig att lyssna på det här igen, så jag raderar allt och sparar möjligen enbart ”Knowing Me, Knowing You”.

Att jag nämner ABBA beror på att jag läst nya numret av Vagant, 2/2016. Det handlar verkligen inte om ABBA, utan musikavdelningen koncentrerar sig på industri/noise, den musik som skapades parallellt med punken och kanhända visat sig ha längre estetisk räckvidd, med inspirerande band som Throbbing Gristle. TG har jag lyssnat på mer än ABBA i alla fall, och när jag läser en tråd på internet om vilken ABBA-låt som är sorgsnast är det någon som kastar ur sig att TG var fans av ABBA.


Det må vara hur det vill med den saken, det är i vilket fall spännande att ta del av den enda musikgenre som kan bjuda punken motstånd inom nihilismen, oavsett vad man kallar den (industri eller noise eller något annat). Även om jag själv är rätt njuggt inställd till genren, med några få undantag (Einstürzende Neubauten, Pharmakon). Fredrik Strage och Carl-Michael Edenborg promenerar i 80-talsminnen från Linköpings musikscen, och det handlar mycket om provokationer och själskadebeteenden och musikinstrument som skapats av skelettdelar.

26 november i år är det fyrtio år sedan punkens mer eller mindre officiella födelse (Sex Pistols debutsingel ”Anarchy in the U.K.”), men typiskt nog var Throbbing Gristle aningen tidigare ute, med den pornografiska utställningen ”Prostitution” på Institute of Contemporary Arts månaden innan.

I Vagants stora dossier kring genren finns också presentationer och notiser – däribland en pigg recension av Einstürzende Neubautens första spelning i Norge. En intervju med David Keenan, som dokumenterat rörelsen, och som hävdar att 1975 är ett viktigare år än 1976, vilket nog kan vara lika rätt som fel. Throbbing Gristles förgrundsfigur Genesis P-Orridge levererade det smartaste mottot: ”When in doubt, be extreme”. Här görs också kopplingar till galenpannorna William Blake, Aleister Crowley, William S. Burroughs. Hm. Kanske en sådan teoretisk förankring gör musiken mer njutbar.

Keenan är generös nog att förlåta David Cameron för att ha gillat David Bowie med motiveringen att man inte behöver ta intryck av artistens världsbild eller ideologi, men säger i nästa andetag inkonsekvent nog att han själv påverkas i grunden: ”Om jeg skal snakke for meg selv, har kunsten, musikken og litteraturen jeg har tatt till meg, formet livet mitt fullstendig. Jeg kan ikke bare forbruke den, jeg må leve den.”  

Som vanligt finns det oerhört mycket annat i Vagant. Susanne Christensen skriver också om musik, om hur Pulps låt ”Common People” blivit en emblematisk profetia över nutidsmänniskan. En farlig typ, den vanliga människan som kan vara både tjejen som gör viral karriär på sitt tomma skönhetskapital likväl som mannen som vräker vulgariteter över oss, ibland är det en politiker med makt. Men poängen är förstås att det tidigare var extraordinära människor som satte agendan, medan det nu verkligen har blivit medelmåttornas tyranni. Kanske Madonna var den första ”common man” som blev superkänd.

I kritikdelen finns en femton sidor lång recension av Kjartan Fløgstads nya bok, och långa essäliknande recensioner av nya diktböcker av bland andra Kristin Berget och Jon Fosse. Bergets bok kände jag inte till – Fosse har gett ut marginalanteckningar till Henrik Wergelands dikter, något han tydligen borde ha låtit bli. Dessa långa recensioner blir mer essäer, mer presentationer i helfigur, än regelrätta recensioner. Den här ambitionen saknas ju i all svensk litteraturkritik, den som så ofta ifrågasätts och dödförklaras. Här visas att det går att skriva ambitiös kritik, som kombinerar fanzinets entusiasm med omdömets initierade eftertanke.

Ja, det här numret lär räcka hela sommaren (jag har inte ens nämnt ”Kjerlighet i nevrodiversitetens tid”, en essä om autism, med mera). Men jag skriver om det nu, så du hinner skaffa ett exemplar.  

24 juni 2016

Ordets frånsida, Valerio Magrelli, ellerströms


Italienske poeten Valerio Magreilli introduceras med ett urval dikter. De är filosofiska och fantasifulla, och rätt fantastiska att läsa.

Kan ord kasta skuggor? Det är den italienske poeten Valerio Magrelli som frågar lite försynt i en av sina dikter i boken Ordets frånsida, som är den första volymen på svenska (översatt av Lars-Håkan Svensson).


Det finns något stillsamt över de här dikterna, något som en svensk läsare kan förknippa med Tranströmer. Även Magrelli kan sägas uppvakta epifanin, alltså det gudomliga ögonblick när en tanke går från frustrationens aning till häpnadens förklaring. Magrelli skriver intellektuella dikter med utgångspunkt i filosofin, men gör det med så lätt hand att frågorna får ett magiskt skimmer, i dikter som tassar fram mellan individens och omgivningens gränser.

Han rör sig också mellan abstraktion och konkretion, och låter ovissheten bli diktens grundvillkor. Då föds en ödmjukhet som dikterna helt klart tjänar på, och får dem att bli vittnesmål om ett liv i strid mot tvärsäkerheten. Titeln indikerar den här rörelsen mellan det vi vet och inte vet, och i en av böckerna arbetar Magrelli med Wittgensteins illustration av en anka/hare=båda djuren samtidigt.

Dikten kastas som pojkens stenmacka: ”Ordet studsar på vattnet / sjunker till slut efter tolv hopp. / Imponerande! Men vad vet / den lugna ytan om mörkret där nere?” Att kunna redogöra för sådana existentiella frågor på ett så begripligt sätt borde locka till läsning för alla som tröttnat på samtidens ytlighet.       

Magrelli debuterade 1980, och har endast gett ut sex samlingar. Till det märkliga hör att han verkar bli bättre och bättre. I sin bok från 1999 utgår han från en dagstidning och skriver korta notisdikter om varje sida, där kultursidan blir ”det filologiska mumlets madrasserade rum”.

Men det mest häpnadsväckande med boken är en lysande kärleksdikt från boken som kom 2012, en hypertext bestående av en matrisdikt där varje rad bildar titel till en svit svindlande kärleksdikter. Det handlar om avgrunden och avunden, om förlusten och förbudet, ensamheten och hoppet, om läsningen och saknaden. Kanske den mest formidabla dikt jag har läst sedan Inger Christensens Fjärildalen (1991).  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/6 2016)

23 juni 2016

Emily Dickinson i Lyrikvännen


I Lyrikvännens nya nummer (5/2016) har jag skrivit en introducerande essä om Emily Dickinson, eller som jag kallar henne: ”Fröken Farlig”. I numret har även Anne-Marie Vinde – den i mitt tycke bästa Dickinsonöversättaren – översatt ett par dikter från en utlovad ny volym dikter. Men inte nog med det: här finns också de tre ”mästarbreven”, översatta av Lena Karlin, som har översatt Dickinsons brev till en bok som utkommer i höst på ellerströms. Och Josefine Holmströms kloka text om mästarbreven, och så fyra kaxiga moderna mästarbrev från Dockhaveris kollektiv. 

Emily Dickinson är en poet som ger stora intellektuella utmaningar, det vill säga att det är svårt att förhålla sig till hennes växlingar mellan lek och seriositet, och hennes irrationella tänkande. Det jag glömde nämna i min text om ”The Soul selects her own Society …” var hur rytmen styrs av tankstrecken, att det som kommer efter andra radens ”then” kan vara poesins mest betydelsebärande tecken, då det ger en halt som är lika oväntad som självklar, ett semantiskt fysiskt skiljetecken, som också i dikten bokstavligen skiljer själen från de utestängda.


Jag har läst Lyrikvännen sedan omkring 1990, och då såg den annorlunda ut. I början köpte jag enstaka nummer billigt på antikvariaten, men jag har också tillbringat eoner på olika bibliotek. Umedalens, Grubbefilialens, universitetets, skolans. Jag har läst det som har lockat, och det har varierat. Sedan omkring 2002 prenumererar jag, och som jag har sagt tidigare: aldrig har den varit så bra som den är nu.

Till stor del tack vare det recensionsblock som avslutar varje nummer numera. Till detta nummer åtta recensioner. Dessa är ofta av annan karaktär än dagstidningsrecensionen, och en del av böckerna kan ha drygt ett halvår på nacken – vilket sannerligen inte är något att beklaga. Tack vare recensionerna får man bra överblick över utgivningen, och upptäcker böcker som kan ha gått en förbi (den här gången hade jag läst sex av de åtta böckerna).

Nåväl, nu skriver jag inte det här enbart för att göra reklam för min text om ED (jag brukar skriva om Lyrikvännen). Det är så här: tidskriftens titel må låta som något från 50-talet, och jag tyckte för cirka 20 år sedan att den var så fruktansvärt töntig och otidsenlig. Fast nu känns det helt rätt – lyrikvännen är en så fel titel att den som kom på den i dag skulle ha fått sparken från alla befintliga befattningar, men det är faktiskt en titel som ger intryck och märks, och det är bra. Omslaget är också bra: man ska inte se poetens ansikte, bara hennes viktiga händer, och på sin höjd hals. Hennes ansikte är oväsentligt.     

22 juni 2016

Nattvandringar, Vilhelm Ekelund, ellerströms


En ny bok med Vilhelm Ekelunds prosadikter visar hur vackert ångesten kan skildras. Det är nattdikter översvämmade av generöst ljus.

Vilhelm Ekelund (1880-1949) är en poet som tangerar både igenkännandet och gränslösheten. Hans diktsamlingar utkom i rask takt efter en debut som blott 20-åring, för att sedan helt upphöra efter 1906 års bok Dithyramber i aftonglans (allt var inte bättre förr, men somliga boktitlar var definitivt det). 


Fast, var det så att poesin upphörde? Ekelund skulle komma att skriva essäer och aforismer och bygga Sveriges kanske mest udda författarskap, men under en övergångsperiod skrev han prosadikter. Dessa fyrtio stycken har Jonas Ellerström nu samlat i boken Nattvandringar.

Så här utsökt skildras ett känsloläge i det stycke som heter ”Misär”: ”Men i drömmen blev det natt. Han kände ej längre solen svida i ögonlocken. Han kände som om en mjuk fin hand låg för hans ansikte. Hans dag var ju en längtan efter natten, efter att försvinna, bli dold för människans blickar. Ännu i sömnen sträckte sig hans själ efter natten.”

Ekelund har en blick för livet och för människorna. Dikterna skildrar nattliga strövtåg, men också hur minnet plågar diktjaget, hur erfarenheterna konspirerar.

”Ve den ensamme!” kan han utbrista, och skriver in sina egna initialer – VE – i det poetiska klichéordet, så att det får en dubbel betydelse: ”Vilhelm Ekelund den ensamme!” Han kunde även i en av sina mest citerade dikter klaga över ensamheten: ”Mot sakta mörknande kväll färdas jag, vänlös”, som det heter i ”Då voro bokarna ljusa”. 

Du kanske tycker att han låter som en juvenil gnällspik, när han också gör sorgen till en tiger och liknar ångesten vid ett Mont Blanc över sitt hjärta. Men han åstadkommer en dubbelhet kring känsloutbrotten. Dels är de oproportionerliga och förblindande, hyperboler som attackerar diktjaget, och dels är de utsatta för en genomskådande klarsyn.

Hjärtat brinner starkt, men det brinner inte upp. Ekelund vet exakt när han ska bedriva självrannsakan. Det får de här korta prosadikterna att likna ampuller av briljanta visdomar. Delvis inhämtade från litteraturen, men han skriver med öppna kort, och har man Baudelaire, Nietzsche, Emerson, Leopardi och Sapfo i näven då har man på pokerns språk Royal Straight Flush.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/6 2017)

100 hemskaste, Helena Dahlgren, Modernista


Jag är väldigt tacksam över att det är just Helena Dahlgren som fått uppdraget att sammanställa en skräcklista – den första i en kommande serie guideböcker från Modernista. 100 hemskaste lyder den slagkraftigt, utan att tjafsa med undertitlar.

Tacksam, eftersom det annars hade varit risk att någon kändis gjort det här. Dahlgren är mer av en doldis, trots att hon länge bloggade på bokhora, och numera på Dark Places (som jag trodde var döpt efter James Ellroys My Dark Places, men det är alltså Gillian Flynns roman som gett namnet, vilket säger något om mig … kanske!). Doldis, men stor entusiast, med en stundtals ypperlig smak dessutom. Eftersom jag är skräckentusiast själv kastar jag tänderna i boken samma dag jag får den i brevlådan, och sträckläser den (höll på att säga: skräckläser den) samma dag.


I korthet: exakt 100 skräckupplevelser, i en nedräkning från # 100, Bentley Littles roman The House till # 1 T – fast, fan heller att jag avslöjar nummer ett på listan, men kan bara säga att den hade varit lika mycket nummer 1 på min lista. Dahlgren skriver kort om var och en, där det oftast är böcker skrivna på engelska, en och annan film eller tv-serie, två dikter, en sång (även där: utsökt vald), samt ett föremål (telefonen, ha!). Hon är också van att hålla sig kort, sådant man lär sig av att blogga.

De korta texterna liknar powerpoint-presentationer, med ett talspråkligt tilltal, som ofta är en tillgång men någon gång blir onödigt käck, eller rentav flamsigt. Det betyder inte att Dahlgren underskattar läsaren – tvärtom finns gott om partier där hon ger sig in i en genuin dialog, och det är ytterligare ett skäl att jag uppskattar att uppdraget gått till en entusiast, för en sådan vet på vilken nivå hen ska lägga sig. Jo, en gång surnar jag till, när hon tar för givet att jag inte har läst Albert Sánchez Piñols Kall hud. Och en petigare redaktör hade påpekat att Prometheus är en titan och ingen man. Det var knappast heller Anne Rice som på 70-talet introducerade humanvampyren, då han etablerades 1819 av John Polidori, Byrons personliga läkare.  

Stephen King skriver också käckt och lite flamsigt i sina förord och i sina essäer, och King är förstås rikligt representerad på den här listan. Att engelskan dominerar är kanske oundvikligt, men någon gång önskar jag att Dahlgren varit mer ambitiös och tagit sig till biblioteken när hon citerar, för många av romanerna finns ju i svensk översättning.  

I den mån det blir en kanon är den berömvärt personlig. Urvalet är inte mycket att tjafsa om – även om jag för litteraturens räkning saknar Henry James Skruvens vridning, för filmens räkning Charles Laughtons Night of the Hunter, samt, om jag ska vara gnällig, representation från andra språk än engelska och något enstaka på svenska. Sant, en japansk film finns med, men när det nu finns utrymme för dikt – varför inte Goethes ojämförligt kusliga ”Erlkönig”, inte minst i den kontexten att Dahlgren skriver om hur jobbigt det är för den som blivit förälder att se barn fara illa? Och går det att hitta en mer skrämmande modern roman än Stig Sæterbakkens Genom natten? Och vad hände med Magnus Dahlströms på alla plan oroande roman Fyr?

I gengäld finns referenser och omnämnanden, så att listan med 100 skräcktips berikas av dessa – Kafka nämns, liksom Morrissey, något som bara delvis beror på Dahlgrens besatthet av honom. Morrisseys textvärld är ofta påfallande fylld av fasor: ”Jack the Ripper”, ”Suffer Little Children”, ”Drag the River” … 

Det är ett urval som rör sig friskt mellan högt (Selma Lagerlöf) och lågt (Dean Koontz), med reservationen att mycket av det vi i dag kallar högt en gång har varit lågt. Därför tycker jag att försvarstalet för skräck som genre är lite onödigt, inte minst nu när läsningen under 2000-talet blivit så relativiserad att all läsning anses lika värdefull. Annat var det ju när jag läste Stephen King på 80-talet (mer om det i min essä i Ord & Bilds 80-talsnummer, 4 2015, där jag skriver om Pet Sematary). Det är ett urval som rör sig både vertikalt och horisontellt, på så sätt att bredd och djup är lika bra representerade. Så blir det när det sköts av dugligheten.

Skräck – känslan, upplevelsen – rör sig ju mellan det individuella och det kollektiva, alltså den personliga och den allmängiltiga. Vissa saker är vi helt enkelt rädda för generellt, medan vissa saker bara skrämmer en del av oss. Ganska likt sexualiteten, och det är förstås därför skräcken och pornografin – den kroppsliga eller fysiska kulturen – har lägre status än den cerebrala. Dahlgren resonerar en del kring statusfrågan.

Varför söker vi oss till skräcken? Det är också en fråga som diskuteras i boken. Är det inte bara så enkelt som att världen är en hemsk plats, och skräcken erkänner detta faktum? Även skräckens besatthet av, med Dahlgrens ord, ”det pajiga”, diskuteras, något som förtjänar mer diskussion. Att skräcken alltså mer eller mindre medvetet underminerar sin status genom att inkludera ingredienser som till exempel sänker trovärdigheten – tänk bara på hur den uppmuntrar slumpen och de logiska falluckorna, även i sådana verk som Stanley Kubricks filmatisering av The Shining eller Charlotte Brontës Jane Eyre, för att nämna två kanoniska verk.

En annan bra fråga som Dahlgren tar upp rör villkoren för skräcken, att kanske endast den som är tillräckligt trygg kan unna sig att frossa i skräck, ungefär som endast den tillräckligt rike kan vara obrydd av pengar: ”Är min livslånga skräckvurm ett tecken på hur jävla privilegierad jag är? Vilket snällt och skyddat liv jag levt? Bor skräcken, när allt kommer omkring, granne med Bullerbyn?” Det här är bokens bästa stunder, när Dahlgren delar med sig av personliga minnen, men gör något strukturellt av dem, leder dem mot större diskussioner av hur vi konsumerar skräck. Hon utnyttjar den längsta texten, om Oscar Wildes Dorian Grays porträtt, till att skildra förvrängda kroppsideal. På köpet får vi fortlöpande några lysande litterära analyser, speciellt när hon skriver om Joyce Carol Oates och Bret Easton Ellis. Om någon ska skriva en bok om Ellis får det gärna bli Helena Dahlgren, även om hon här råkar sjabbla bort de två prickar som förvandlar Patrick Bateman från ökänd till okänd.   

Det är kanske en gnutta suspekt att Dahlgren någon gång för ofta droppar termen Constant Reader, när det är Linda Skugge som har skrivit en av blurbarna, likväl som att Mats Strandbergs Färjan finns på listan, när han har skrivit den andra blurben. (Nej, jag är inte det minsta bitter för att mina kontrakt med Augustpriset och Kulturrådet förhindrar mig att skriva blurbar.)  

Det har blivit en oerhört lättillgänglig bok, som lämpar sig lika bra för mitt respektlösa slukande – kanske stämmer det att skräcken gör en girig – som den lämpar sig som uppslagsverk i bokhyllan. Gott om tips på ryslig läsning, framförda på exakt det goda humör som blir följden av att ta sig till skräckvärlden. Det här är en efterlängtad bok: skräcken kom relativt sent till Sverige – minns bara den yrvakna responsen på John Ajvide Lindqvists debutroman Låt den rätte komma in och allt som hänt sedan dess – och det här är en väldigt användbar bok. Den är entusiastisk utan att vara okritisk, men också lärorik och rolig. Rolig både i instämmandet och i bestridandet, precis som det ska vara i en bra introducerande bok.

16 juni 2016

Stoft, Lars Norén, Bonniers


Lars Noréns första diktsamling på 36 år är välkommen. Det är en åldrad kulturmans ångest som portioneras ut i små bitar, där tröstlöshet och tröst får lika mycket spelrum.

Nog är det en stor händelse att Lars Norén för första gången sedan 1980 ger ut en diktsamling. Den odiskutabelt mest berömda svenska dramatikern sedan Strindberg var under ungdomsåren på 60-talet faktiskt i första hand poet. Nu ges Stoft ut, och är det då en storstilad återkomst?


Låt mig återkomma till det. Dikterna är daterade, något som kan föra tanken till de dagböcker han gett ut sedan 2008 (del tre kommer i höst). Dikterna kanske kan ses som ett spillmaterial därifrån – åtminstone finns några dikter som skildrar vardagliga händelser, där han följer sitt yngsta barn till skolan, tittar på film (av Haneke, vem annars?), eller bara betraktar sin omgivning. Ibland med spökets missunnsamma blick.  

Att dikterna är pessimistiska förvånar knappast den som tagit del av dramatikern Norén. Här rör det sig om dikter som efterlyser en tillvaro utan strider – man frestas nästan säga att han hissar vit flagg inför ångesten. En gammal kulturmans försök att hantera sin dödsångest: känns det igen?

Nu vet jag ju en del om Lars Noréns privata ångest, efter att ha läst ett par tusen av hans dagbokssidor, och här gestaltas den oftast på ett levande sätt. Det är en ångest som är abstrakt, men ändå förankrad i erfarenheter. Och han skriver vackert om det fula.  

Det finns författare som inte kan skriva om skönhet utan att nämna Rilke. Som inte kan skriva om en hammare utan att nämna Nietzsche. Som inte kan skriva om försakelse utan att nämna Simone Weil. Ja, ni fattar. Den typen av referenser som kan fungera, men som också riskerar att bli påklistrade etiketter. Att Norén också tjatar om Hades och Styx är knappast till gagn för hans poesi heller.

En längre dikt, ”Infernofragment”, är ett avbrott från dagboksdikterna. Här är Norén till slutet hunnen på sin levnads vandring när han föreställer sig Helvetet utifrån Dantes modell. Det är en vanlig uppgift i gymnasiets antologier, att spekulera kring vilka som skulle befolka ett samtida Inferno. Jag frågar aldrig mina elever, eftersom jag redan vet att Dante placerade sin lärare, Brunetto Latini, i den tredje kretsen.

Mycket i de här dikterna handlar om döden, om dödlighet, om döendet. Det är lika mycket dödslängtan som dödsskräck: ”ensam i / dödens vind som / bläddrar runt minnenas vilande / gudar, sida vid / sida, täckta av / aska”. En viss typ av allmängods från det morbida skafferiet dominerar (”den dödsbringande tiden”, med mera).

Det är ändå befriande att Norén gestaltar mer än de privata vedermödorna, och lyckas skriva dikt som vågar närma sig det sublima, alltså det vackra som samtidigt inger fasa. Ibland tyngs dikterna ned av sitt innehåll, men påfallande ofta hittar han fram till ett ljus. Kanske det inte är förklaringens eller försoningens ljus, eller nådens religiösa ljus, men nog förbannat finns det hopp eller tröst också i dessa hopp- och tröstlösa dikter.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/6 2016)

14 juni 2016

Att flyga, Maria Küchen, Natur & Kultur


Maria Küchens flygessä är lärorik och välskriven. Den botar inte min flygrädsla, men förklarar ändå varför det är så fascinerande att flyga.

Att flyga. Lika säkert som det är på det rationella planet, lika osäkert är det på det känslomässiga. Fick förnuftet råda skulle ingen vara flygrädd, eftersom det lär vara säkrare än att cykla, och cykelrädslan är ju inte särskilt utbredd.


Maria Küchens essä Att flyga tar sin avstamp i skärpunkten mellan vetenskap och mystik. Det är flygentusiastens nyfikna genomgång av historia och nutid (och framtid), flygningen utifrån olika aspekter, och det är lärorikt och spännande.

Lärorikt, och med större insikt i hur en flygvinge är konstruerad skulle färre vara flygrädda, spekulerar Küchen. Fast jag undrar det: består inte en del av rädslan i att oddsen är så dåliga om det skulle bli problem? En bilkrasch kan du överleva, men du behöver ha nästan mirakulös tur för att överleva en flygkrasch.

Nåväl: det här är på många plan en väldigt intressant bok. Küchen är poet och kritiker, och tar med sig något av poesins förmåga att se saker ur nya perspektiv. Det är också kul när hon nördar loss om skillnaden mellan aeronautiskt och aerodynamiskt flygande (ballong- respektive skärmflyg). Att flyga handlar mycket om fysik, om termik.

Küchen skriver om fallskärmshopp, stridsplan, segelflyg, fåglar, änglar, pionjärer från flygets barndom, uppvisningsevenemang, flygplatser. Samt en del om moln, och bin, som har en funktion på just flygplatserna att bland annat se till att luften inte blir alldeles för förorenad.

Framtidsperspektivet finns i de prototyper som har utvecklats för att drivas av elektricitet eller solceller. Det spännande med dessa, visar Küchen, är att de förvisso kan uppfattas som en naiv dröm som aldrig kan ersätta reguljärflyget, men å andra sidan: vem hade trott att bröderna Wrights småskaliga modeller skulle leda till de flygbussar vi har nu?

Det är gott om aha-upplevelser i den här boken, som jag läser med stigande fascination. Bland annat upprättar Küchen flygvärdinnornas status: deras funktion som servicepersonal är bara en täckmantel. Egentligen finns de till för att rädda våra liv om olyckan skulle inträffa. Tänk på det nästa gång du himlar med ögonen åt deras genomgång av säkerheten.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/6 2016)

9 juni 2016

En liten bok om kött och chark, Jenny Högström, Pequod Press


Debuterande poeten Jenny Högström förlitar sig på invanda grepp när hon skildrar graviditeten. Det är aningen uttunnat, men ett avsnitt om djur gör starkt intryck. 

Jenny Högström är översättare och kritiker, men från och med nu också poet, vilket är en lite ovanlig utveckling, för poeter som blir kritiker är en vanligare procedur. Hon begår alltså debut med En liten bok om kött och chark, som förlaget lite olyckligt pekar ut som en slags uppföljare till Aase Bergs gravidtrilogi (Forsla fett, Uppland och Loss, som utkom mellan 2002 och 2007).


Olyckligt, för det är inledningsvis allt för lätt att bocka av utspädda Aase Berg-rader: ”Svävande mumie i antigravitationens sarkofagiska köttrymd! / Viktlöst dinglande fantasifoster!” Men språket är här nedtonat, mindre beroende av allitterationer och drastiska ordvändningar.

Till Högströms fördel ska ändå föras att hon raskt skakar av sig all ängslan över inflytandet. Hennes bok blir betydligt mer spännande när hon tar sitt gravida jag in mot djurriket – först i en liknelse mellan kroppen stadd i förändring och djuren, och sedan i en vistelse bland konkreta djur.

Det är vanskligt att skildra graviditeten, för det kan bli antingen jolmigt eller klichéfyllt. Högström rör sig mot det Julia Kristeva kallar abjektion – alltså det äckligt kroppsliga som barnet reagerar på – och även det tenderar att bli väl stereotypt. Det är en skräckfilmsestetik som inte helt övertygar.

Beckett ansåg med en svart metafor att kvinnan föder grensle över en grav. Hos Högström föder hon över en diktatur. Terrorism och kolonialism är givna inslag i den värld som barnet hamnar i, en värld där mänsklig uselhet föder sina triumfer.

Att så mycket inryms i denna lilla bok riskerar att tunna ut innehållet. Glädjen lägger sig för nära det ohyggliga, som när frasen ”The joy” följs av ”The horror”, vilket ju är klichéernas kliché från Mörkrets hjärta.

Nä, då stannar jag hellre i djurvärlden, där närvaron är starkare och på ett paradoxalt sätt realismen mer påtaglig. Hos djuren fokuseras Högströms blick, bland idisslande kor, rykande tjurar, avlivade kattungar och slaktade grisar: ”Själv står jag då på alla fyra i 70-talsköket / och lapar mjölk direkt från fatet. / Sen står jag utomhus och kissar så det skvalar mellan benen.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/6 2016)

8 juni 2016

Handbok för städerskor, Lucia Berlin, Natur & Kultur


Den återupptäckta amerikanska novellförfattaren Lucia Berlin är en fröjd att läsa. Hon skriver kärvt om krisande människor, och gör det så bra att livet blir värt att leva. 

Den litterära kanon är inte statisk, eller fixerad. Därför är det olyckligt att utgå ifrån att det som uppdagades som sanningar när du var skolelev fortfarande gäller. En hint: du kan sluta tjata om Sartre och Kerouac om du vill utge dig ha koll, och i stället namedroppa Flannery O’Connor och Clarice Lispector.


Eller varför inte Lucia Berlin (1936-2004). Nu utges för första gången på svenska ett gediget urval av hennes noveller, i boken Handbok för städerskor, i Niclas Hvals svenska översättning. Är det bra? Det är briljant – ibland så häpnadsväckande att jag måste nypa mig i armen för att bli påmind om att det inte är en dröm.

Det är en omfångsrik bok, med 44 noveller som inryms på drygt 500 sidor. Att läsa dem är att gång efter gång upptäcka vad bra litteratur är till för – nämligen att uttrycka och kommentera verkligheten, förhålla sig till det mänskliga.

Lucia Berlins biografi: ett kringflackande liv, där pappans tjänst som gruvingenjör tog familjen till Latinamerika. Sedan fick hon fyra barn med olika fäder, ett liv kantat av sjukdomar, alkoholism, ströjobb som sjuksköterska, lärare, städerska. Och blåser liv i novellkonsten genom att skriva in sina erfarenheter i korta, bitska sekvenser.

Hennes första samling utkom 1981, och det finns en del som påminner om den smått uttjatade genren ”dirty realism” (Raymond Carver), noveller som så att säga tar Tjechovs minimalism till en amerikansk kontext. Men – och det är ett stort, emfatiskt men – Berlin är alldeles för smart för att trilla dit i den annars försåtliga fällan att bli Carver-epigon.

Återkommande gestalter, speciellt i de noveller som utspelar sig under barndomen, ger den här boken struktur. Även återkommande miljöer, arbetsplatser som skolan och sjukhuset. Och så titelnovellen, som på ett cyniskt sätt visar förståelse för maktspelet mellan de som har och de som inte har. I en annan novell visar Berlin hur maktlös människan är när hon tidigt på morgonen upptäcker att sista flaskan alkohol är tom och hon måste leta efter en öppen affär.

Tematiken kretsar kring och återkommer till alkoholismen, till drogmissbruket, till självmordstankarna, till det sköra livet och den uppgivenhet som blir följden när galenskapen ter sig som en vettig tillflykt. Men också till det som gör livet vackert och värt att leva – glimtar av nåd, en fristad från det eländiga.

Berlins stil är inte av det prydliga slaget. Hon skriver kärvt, och klipper ihop scener på ett rastlöst sätt, som orsakar eller förstärker konfrontationen som ett mänskligt grundvillkor. Så här skriver Lispector, vill jag mena, och även O’Connor – båda hör till 1900-talets stora novellister (maka på dig, Hemingway), och numera alltså även Berlin, för så bra är faktiskt den här boken.

Vi har på senare år tagit del av en handfull bortglömda amerikanska författarskap i svensk översättning, som John Williams (Stoner) och Paula Fox (Desperata människor). Varför händer det inte med svenska författarskap begravda i glömska? En återutgivning av Rut Hillarps prosaböcker från 40-talet skulle utgöra ett sensationellt inslag i samtidsprosan.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/6 2016)

6 juni 2016

Lappin och Lapinova, Virginia Woolf, Novellix


Häromdagen hade jag min första kontrovers med Petter Malmberg på twitter. Det kändes så där, kan jag meddela, eftersom han nog är den med störst omdöme där. Det gällde att han skrivit att det är ofarligt att lyssna på musik, och jag försökte hävda att det visst är farligt att höra exempelvis Leonard Cohens ”Dress Rehearsal Rag” eller The Smiths ”I Know It’s Over”, förutsatt att inte åtminstone två saker har passerats – ångestens krön, och klockslaget 04:48.

Litteratur är inte heller ofarligt: testa att läsa Clarice Lispector, om du misstror mig. Eller Virginia Woolf, för jag har aldrig uppfattat pjästiteln Who’s Afraid of Virginia Woolf som en retorisk fråga, utan instämmer helhjärtat i Alan Bennetts replik, Me – I’m Afraid of Virginia Woolf.


Kanske färre blir rädda för att läsa Virginia Woolf när Novellix ger ut en av hennes noveller i sin serie med fem brittiska författare. Lappin och Lapinova skrevs före 1919, alltså strax innan hon inledde sina banbrytande romaner. Dock publicerades den inte förrän 1938. Det finns alltså orsak att vara rädd för henne, men också orsak att trots det läsa henne, och börja måste man ju någonstans. Då är det här kanske lämpligare än Vågorna. Det finns gott om fördomar kring Woolf som författare (alla är sanna, förresten), oftast spridda av de som aldrig läst henne.

Novellen finns översatt sedan tidigare, i den utmärkta volymen Samlade noveller och prosaskisser som utkom redan 1990 (översättning Margareta Ekström). Nu är den nyöversatt av Alva Dahl, och hon har lyckats skapa ett mer förtroligt tilltal, genom att luckra upp den mur av distansering som den tidigare översättningen åstadkom. Det kan framhållas att Ekström är en bra översättare (även om det borde vara straffbart att avlägsna semikolon i Woolfs texter), men jämför hur hennes version inte blir lika intimt drabbande som Dahls.

”Rosalind kunde inte begripa hur hon skulle kunnat genomleva vintern utan den världen. Den där guldbröllopsfesten exempelvis, när alla Thornburns samlades på Porchester Terrace för att fira femtioårsdagen av det förbund som blivit så rikt välsignat – hade det inte frambragt Ernest Thorburn? och så rikligt välsignat, ty hade det inte också frambragt ytterligare nio söner och döttrar, av vilka många själva var gifta och så rikt välsignade? Hon fruktade den där bjudningen. Men det gick inte att dra sig undan.” (Ekström)

”Hur hade Rosalind över huvud taget stått ut med tillvaron denna vinter utan den världen? Hon tänkte till exempel på guldbröllopsfesten, när hela släkten Thorburn samlades på Porchester Terrace för att fira femtioårsdagen av den förening som varit så välsignad – var det inte den som hade gett upphov till Ernest Thorburn? – och så fruktbar – var det inte den som på köpet hade gett upphov till ytterligare nio söner och döttrar, av vilka många själva hade gift sig och burit frukt. Hon bävade inför tillställningen. Men den var oundviklig.” (Dahl)

”Without that world, how, Rosalind wondered, that winter could she have lived at all? For instance, there was the golden-wedding party, when all the Thorburns assembled at Porchester Terrace to celebrate the fiftieth anniversary of that union which had been so blessed—had it not produced Ernest Thorburn? and so fruitful—had it not produced nine other sons and daughters into the bargain, many themselves married and also fruitful? She dreaded that party. But it was inevitable.” (Woolf)

Som det antyds här ovan: det är en novell om äktenskapet, skriven av en författare som gifte sig 1912. Liksom det äkta paret i novellen – Ernest och Rosalind Thornburn – var Woolfs äktenskap barnlöst. Som kompensation ägnar sig paret – Ernest och Rosalind – åt att skapa en fantasivärld, där de uppfinner smeknamn åt varandra. Hon tycker att han liknar en kanin – ”lapin” på franska, men då är han så urbota engelsk blir det ”Lappin”, och hon blir ”Lapinova”, och de lever i ett eget kungarike, byggt på ömsesidig förälskelse, där det bygger sitt näste av en vi mot världen-uppfattning.

Men problemet är förstås att lika lätt som det är att träda in i fantasin, lika lätt är det att träda ut ur den. Varför uppfinner de djurnamn åt sig själva? Därför att livet saknar fantasi. Äktenskapet är krass realitet – kanske det är därför det blivit så populärt att ge ritualen sådana proportioner, omge den med sådant utanpåverk av storslagenhet och sagolika kreationer.

Man kan invända att Woolf är en författare som behöver det längre formatet – det är ingen tillfällighet att det är med fem av sina blixtrande briljanta romaner hon har skapat sin ryktbarhet. Det här är ändå en av hennes mest charmfulla noveller – men det är en charm doppad i vitriol. En mörk komedi, som nästan omärkligt övergår i något mindre trevligt – det räcker med en nyckel som sätts i ett lås för att komedin ska bli tragedi.

En nyckel? Så symboliskt … Mm, och novellen har flera sådana symboler, en del mer subtila. Barnlösheten är påtaglig. Hermione Lee menar i sin biografi – den överlägset bästa som skrivits om henne – att det var barnlösheten som var förutsättningen för de barnsliga smeknamnen Virginia och Leonard gav varandra, och att de lekar de ägnade sig åt under hela äktenskapet skulle ha upphört om de blivit föräldrar. Lekar, inklusive rollekar, där hon oftast var den dominanta inför hans underkastelsefigurer. Ofta var hon apkung, medan han var en mus eller en gås. Lee menar också att det är humbug att avfärda Virginia som frigid, att det ”seems a ridiculously simplistic description of this complicated, polymorphous self”.

Hon leker novellförfattare ibland, och hon leker bra. Hon är en författare som tar sig friheter, och som är så vanvettigt förälskad i friheten att det blir en farlig relation – en fatal attraktion. Hela hennes grej som författare innebär ju att dyka rätt ned i frihetsvågorna, och sådant kan göras ostraffat, men garantier saknas. Hon rör sig mellan olika medvetandeplan jämt i sina bästa romaner, och en varning kanske borde utfästas när parets lycka redan i början av novellen kontrasteras mot omgivningens cynism, där var och en betraktar dem utifrån sina egna erfarenheter om hur kortfattad den kan vara.

Frihet rimmar på risktagande, och Woolf är verkligen också risktagandets författare. Den här novellen skildrar äktenskapet på 15 ohyggligt förtätade sidor, från inledningens ”Så var de gifta” till avslutningens ”Och därmed var det äktenskapet över.” Däremellan ryms förälskelsen ljuvhet, men också dess skörhet.

Så, läs för allt i världen Lappin och Lapinova, verkligen en av Virginia Woolfs bästa och farligaste noveller, men skyll inte på mig om du blir olycklig eller om du tycker att den utlovade komedin blev en skräcknovell om döden.

5 juni 2016

The Art of Asking, eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp, Amanda Palmer, Bucket List Books


Förra året var jag på poetry slam och en hatt gick runt bland publiken, där det var meningen att man skulle lägga en valfri slant. När hatten sattes i mitt knä sökte jag min frus blick och vi skakade båda på axlarna, för vi har väl inte haft kontanter i plånboken sedan 2012. ”Amatörer”, muttrade jag, och gick hem och skrev en sur krönika om spektaklet.

Jag visste inte ens vem Amanda Palmer var, förrän hon för några år sedan gjorde en cover på Nick Caves ”The Ship Song”. En rätt usel cover, men sådant kan förlåtas. Sedan dess har jag vagt följt hennes bana som musiker och performancekonstnär, och det var rätt givet att jag ville läsa hennes första bok, The Art of Asking, som nu ges ut i översättning av Lisa Linder.


En bok om att be om hjälp. Sexigt, va? Som hon själv, Amanda Palmer, eller jag menar ”Amanda Fucking Palmer”, skulle säga – ja, hon presenterar sig så, på allvar. Faktiskt – eftersom jag själv tycker det är enormt pinsamt att be om hjälp blir det här en bok som jag inbillar mig kan vara lärorik att läsa.

Men då måste jag också säga, att hur multibegåvad Palmer än är, inte minst när det gäller att få den där hatten att befinna sig i rörelse hos en publik, skriva kan hon inte. När hon får bokkontraktet är första reaktionen den sunda – att fly, att drabbas av mindervärdeskomplex. Men hon peppas av maken, barnboksförfattaren Neil Gaiman, och så har vi resultatet här.

Jag går händelserna i förväg här. Bokens upprinnelse är delvis en föreläsning hon höll på Ted Talks, där hon talade om crowdfunding, hur hon finansierade en skiva med hjälp av fansens bidrag. Inget märkligt med det: jag bidrog villigt till Gina Jacobis crowdfundade skiva ”Ömtåligt gods” för åtta år sedan, och skulle lätt göra det igen för någon annan artist som jag tycker behöver ge ut ny musik, som Stry Terrarie eller Pernilla Wahlgren.

Skillnaden är att Palmer blev måltavla för åtskilligt av förakt från diverse troll. Jag hade nog inte riktigt anat vidden av det kontroversiella med henne (jag menar, dåliga Nick Cave-covers är ju legio). Kanske det är ofrånkomligt när något smalt blir relativt mainstream – den där föreläsningen på Ted lär ha haft 8 miljoner visningar.

Palmers skrivsätt är av det ohämmade slaget, på gott och ont. Det är öppet, spontant, jag höll på att säga naket (mer om det senare). Mycket i boken handlar om pengar – en annan konstant pinsamhet i mitt liv, vill du att jag ska fortsätta …? knappast, va? Maken Neil är framgångsrik och rik, men i stället för att försöka analysera detta förhållande, så som Chris Kraus gör i I Love Dick, fastnar Palmer i ett ältande av ändlösa försök att bevara sin ekonomiska integritet och till varje pris undvika att bli beroende av hans pengar. Alla som har sysslat med konst eller kulturarbete fattar ju att det inte låter sig göras.

Det här är självbiografi lika mycket som självhjälpsbok. De självbiografiska partierna rör i stor grad hennes period som gatukonstnär, som levande staty som gav blommor till de som gav henne pengar.

Ett problem, som hon knappt berör, är att det bara är den som redan har något som vågar be om hjälp. Jämför tiggarna. Palmer hade när hon inledde sitt crowdfunding-projekt en lojal fanskara, och hade under en lång period byggt upp denna förtroendefulla relation till dem. En tillvaro, eller snarare samvaro, av tjänster och gentjänster. Här gäller den gamla sanningen att ”åt den som har skall varda givet”.

Det blir också lite problematiskt när hon gör en lite väl långsökt jämförelse mellan sig själv och en hjärnkirurg. Frågan rör sig från peang till pengar – och det är väl ändå skillnad att be om pengar? Fast på sätt och vis förstår jag trollen, då jag uppfattar Palmer som en ganska ointressant konstnär. Hennes musik har för mig låtit ungefär lika ointressant som Radioheads, och jag skulle aldrig få för mig att betala den frivilliga summan för deras skiva ”In Rainbows” när den släpptes 2007.

Ibland skriver Palmer onödigt floskulöst: ”Att lyssna på Kimya Dawson, Leonard Cohen eller Robyn Hitchcock är som att svepa in sig i en kär gammal filt från barndomen”. Nä du, för att lyssna på Leonard Cohen är motsatsen till snuttefiltens trygghet: det är att stängas in i ett nersläckt rum där det enda du hittar på golvet är rakblad och piller och fuktiga näsdukar och utrivna dagboksidor där det står saker om självmord och blod och ångest och tårar och orättvisa.

Men i sina bästa stunder illustrerar Palmers bok den tes Chris Anderson drev i The Long Tail 2006, att den konst som befinner sig i marginalen frodas där, och kan överleva där, och kanske rentav bli central med tiden. Det låter förstås väldigt förenklat – och om det var en allmän sanning skulle det vara lätt att göra karriär som konstnär, bara att börja med att placera sig så perifert som möjligt.

Jag antar också att den här boken kan få praktisk tillämpning hos de artister som känner sig vilsna efter CD-formatets dominans, när det blivit praktiskt taget omöjligt att försörja sig på en skivförsäljning, när till och med Kate Bush för ett par år sedan gjorde konserter, för första gången på 35 år. Fast kanske i högre grad yngre artister kan läsa och lära, hur man om inte annat etablerar och bevarar lojaliteten hos sina fans.

Palmer är en obstinat artist, och det kan vara en bra drivkraft. Mina invändningar mot boken rör mest att hennes sätt att skriva är så mördande tråkigt, med alldeles för många och alldeles för långa anekdoter från perioden som gatuartist, och alldeles för många inblickar i det privata, äktenskapet med Neil. Hennes bok blir en tirad av goda gärningar, men liknar också en enda lång humblebrag, det vill säga, hon får uppdrag, det är jobbigt att tacka ja, men hon tackar ja, och det är jobbigt att utföra uppdraget, men hon får kärlek av fansen, men hon måste bråka lite med Neil, men hon har vänner som förstår henne … Det är mycket som är för långrandigt, inte bara det 10 sidor för långa tacktalet.   

Vad mer som kan sägas om den här boken är att den har ett övertydligt omslag, med en naken författare/konstnär (nakenheten är – ack! – alltid övertydlig), men så har hon också gjort en poäng av att bevilja fansen tillträde till hennes nakenhet genom att låta dem skriva på hennes nakna kropp med tuschpennor, som ”en akt av tillit”, som fungerade tills en kvinna stoppade handen i hennes f***a i Berlin.

Översättningen är nog duglig, förutom att ordet ”hen” används frekvent. Det må ha sin funktion som ersättning för originalets pluralpronomen (”they”/”them”, i stället för ”he or she”), men knappast annars.  

3 juni 2016

Something wicked this way comes


Freddie Wadling är död. Jag skrev en text som kan läsas på Jönköpings-Posten.

Someone like you.

I should think not.

2 juni 2016

Sommarläsning 2016



Nog fattar jag att hängmattan inte behöver vara bokstavlig, men ändå är det något provocerande med uppfattningen om sommaren som en tid då man unnar sig läsning av deckare och det som brukar gå under beteckningen lättsam litteratur. För allt talar för att vi läser deckare och lättsam litteratur under resten av året, så vad vore skillnaden?

För mig är sommaren tiden då jag äntligen fattar varför det var ett gott beslut att inte kapa vårt stora äppelträd. I dess skugga läser jag varje år någon av Marguerite Duras korta romaner. Man kan ta vilken som helst av dem, för de handlar alltid som samma sak: en kärlekstriangel, lite dans, åtskilligt drickande, intima stunder, och kvävande hetta. Saknar du deckaren kan jag utlova en del död. På kvällen faller det obligatoriska regnet – kort sagt, alla ingredienserna i en svensk sommar. Gillar du de hårdkokta deckarna kan jag lova att ingen skriver hårdare än Duras.  

Fördelen med sommarläsningen är att det för min del tillåts ske i ett annat tempo. När recensionsböckerna blir färre, när juryarbetet delvis sinar, och det är tomt bland de böcker som måste läsas. Då kan jag slugga mig fram i bokstaplarna och hitta en oläst klassiker eller en omtalad bok som det inte funnits tid till tidigare. Nu kan den läsas utan förpliktelser.

Egentligen borde alla böcker läsas minst två gånger, så det är bara befängt att klaga över att det är svårt att hitta något att läsa. Om alla böcker tål att läsas två gånger är en helt annan fråga, men det är nog en bra princip att tänka att för varje ny bok du läser går du miste om omläsningen av en gammal bok. Därför är mitt mål att läsa om följande tre böcker – om inte denna sommar, så får det bli nästa.

Marilynne Robinsons Lila kom på svenska i höstas, och få romaner har fängslat mig lika definitivt som den här nedtonade berättelsen om otursförföljda Lila som träffar på den gamle pastorn John Ames och gifter sig med honom. Deras okonventionella historia skildras eftertänksamt och stillsamt, mot en fond som är religiös på ett icke-förkunnande sätt, men trots det så övertygande att det inte går att värja sig.   

Mer fränt skriver Jeanette Winterson, vars nya roman Tidsklyftan – en cover på Shakespeares En vintersaga – infriar de löften som författaren planterade med sina tidiga böcker. För hon återvinner bekanta teman, som adoption, svek, det queera, men framför allt är det en hyllning till fantasin. Hon skriver på ett språk som har åtskilligt av Shakespeares kvicksilvrigaste egenskaper.  

Fränt skrev också Birgitta Stenberg. Fyra av hennes självbiografiska böcker återutges nu i pocket, och det är himlastormande bra läsning. Huvudpersonen, tonåringen Birgitta, vill bli författare, så hon sjappar från gymnasiet i Sverige och reser runt i Europa och skaffar sig rejält med skinn på näsan när hon lever det äventyrliga livet. Hon mörbultas av det, men tar sig alltid i kragen och gnäller aldrig.

Birgitta Stenberg är en sådan förebild för oss alla – både som människa och som stilist. Jag kan bara beklaga att du med större sannolikhet har läst Ulf Lundells Jack, och med ännu större sannolikhet har läst artiklar om att det i år är 40 år sedan den utkom. Det är (o)lustigt detta, hur somliga saker kan repeteras tills de blir sanningar skrivna i sten. Under hela min uppväxt fick jag höra hur Viktig och Betydande och Bra den här romanen av Lundell var, fast när jag läste den var det en mördande tråkig erfarenhet, och jag vet inte vad som skulle få mig att läsa om den.

Fick jag resa tillbaka i tiden skulle jag skynda mig att hälsa på mig själv och fort viska att jag aldrig skulle lyssna på litteraturkritikers råd. Så om du lyssnar på mig nu får du väl skylla dig själv.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/6 2016)