att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 maj 2016

Samlade dikter, Bodil Malmsten, Bonniers


Bodil Malmstens kompletta diktargärning finns nu tillgänglig. Där sägs mycket om Sverige de senaste 40 åren, med ett tilltal som inte åldrats nämnvärt.

Dikt som kommenterar samtiden riskerar att bli väldigt förlegad. Fortare än du hinner säga ”girlpower” är den daterad och antik. Bodil Malmsten gjorde som poet mycket för att skildra sin samtid, men lyckas förvånansvärt ofta undvika att låta dammig. Nu utkommer hennes Samlade dikter, inalles åtta diktsamlingar och fyra fristående dikter.


I Landet utan lov, långdikten som gavs ut 1991 skriver hon: ”Upplösningen i bilden maximal / Min stol ergonometrisk rullar undan / Jag flyter ut i alltihopa / Don’t cry for me Europa / Jag sätter allt mitt hopp till agent Cooper”. Även nu snackar vi om HD-skärmar, och hälsoministern talar om att sitta som blivit det nya att röka, och Europa har verkligen blivit en flytande plats för flyktingar. Agent Cooper? Alldeles nyss meddelades att tredje säsongen av Twin Peaks är färdiginspelad.

Vägen fram till positionen som folkkär poet var inte spikrak för Malmsten, som debuterade 1977 med Dvärgen Gustaf. Den enda förstadagsrecensionen avslutades med uppmaningen ”Glöm dvärgen Gustaf, han har aldrig funnits.” Nog finns uppenbara paralleller, både tematiska och språkliga, med Sonja Åkesson och Kristina Lugn, som ju båda är folkkära poeter. Språkligt är också Malmsten obesvärad, och nästan nonchalant i sitt tilltal. Vilket förstås är fullt medvetet, att det ska se så ansvarslöst ut.

Parallellt med det sorglösa tilltalet uppträder en sorg som görs större av att hanteras så lättsamt. I Nåd och onåd finns en av de enskilt starkaste dikterna jag har läst på svenska, som inleds så här: ”SORG en sådan sorg i centrum / Handla eller inte handla varje dag den andra lik / en sådan sorg  – / slit hjärtat ur mig / släng det i en frysdisk / En sådan sorg”. Det där hjärtat i frysdisken – oförglömligt! Och i en tidigare dikt erbjuder hon en bitter lärdom: ”Man ärver ingenting utom det här: / att man inget har & man ingen är”. Vägen till svenska folkets hjärta går genom svårmodet, men man skulle också kunna säga att den går genom just hjärtat, för det här är fullt ut skrivet med hjärtat. Och fortfarande bra poesi, trots att Oscar Wilde i en av sina dialoger hävdade att all dålig poesi har sitt ursprung i äkta känslor.       

När den första samlade utgåvan kom 1988 hade Malmsten strukit en fjärdedel av dikterna från debuten, och det är en utrensning som fortsätter här, med ett par dikter färre och några strofer borttagna – bland annat en om Per Ahlmarks vaselinmun. Vi får veta att hon har redigerat sina böcker till denna nya utgåva, ett arbete som lämnades oavslutat när hon dog 6 februari i år. Mest handlar det som sagt om att lämna kvar oönskade rader, samt att arbeta med en mer konsekvent kommatering, något som framför allt dikterna från de första samlingarna vinner på. Det har resulterat i en enhetlig bok, vars enda egentliga brist väl är att den saknar ett ordentligt register. Det kan bero på att hon inte är en poet där de enskilda dikterna är huvudsaken, att det i stället är helheten som är större än delarna. Man får väl lägga in ett bokmärke lite här och där, som jag gör på sid 206, där sorgdikten står.

Malmsten skriver med en språklig skärpa som påkallar uppmärksamhet och gör världen angelägen. Hon tänjer på orden och hittar nya samband, och låter rimord bli befriande oaser av nödvändig komisk lättnad. För grundackordet är mollstämt, och hon skriver ofta om den sorg som överrumplar människan när hon är som mest utsatt.

”Brinn för livet / och beskriv det”, skriver hon 1984. En formel som fångar en livsessens lika enkelt och självklart som två rader i en rocklåt, och det är också så man kan läsa hennes dikter – som sångtexter. Att det inte blev fler insatser framför mikrofonen än en ganska formidabel version av Evert Taubes ”Muren och böckerna” från 1990 är beklagligt, kanske rentav beklämmande. Redan 1989 skrev hon om ”hiphopungar”.

I dikterna samplar Malmsten fyllesånger, politiska marscher, Springsteen, reklamfraser, Dostojevskij. Hela boken inte med den eld jag har nu utgår från ett citat av Beckett och en Beckettfestival från Dublin. Men den är också en berättelse om övergrepp och sterilitet, om Louise och kusinen Stig, om kärlek och svek, om skam och slutgiltig befrielse.

På ett halsbrytande sätt rör sig Malmsten mellan olika tidsplan. Så också i en annan av sina starkaste enskilda diktsamlingar, Nefertiti i Berlin, om föräldraskap i nutid och dåtid. I boken sörjer en mor uppbrottet när barnet blir stor. I verkligheten är dottern Stefania en suveränt begåvad formgivare, som redan som 20-åring gjorde omslaget till moderns Paddan & branden, och även den här samlingsutgåvans genomskinliga plastfilm. När du öppnar boken möts du av pärmens insida som är fosforfärgad – mycket lämpligt då det är så mycket eld i hennes boktitlar: Damen, det brinner!, Paddan & branden, inte med den eld jag har nu. För att inte tala om hennes eldfärgade hår, som flitigt syntes i tv-program som ”Läslustan” i början av 90-talet.

Utan pardon skildrar Malmsten i sina dikter ett samhälle i förändring, i försämring. Det blir en liturgi över den enskilda människan, vår obotliga ensamhet i tillvaron. Omkring oss utförsäljningar och avregleringar och tidens jäktiga flykt. Hennes dikter blir som ett svalkande bad efter samtidshetsen. Eller en renande eld, och det är en eld som jag gärna uppsöker.

Som poet blir samhällskritiken vassare för varje bok hon skriver, och det är därför olyckligt att hon tystnade mellan 1993 och 2015. Under den perioden utkom först ett par romaner och sedermera ett knippe böcker som baserades på hennes blogg, samt inte minst mästerverket Priset på vatten i Finistère. Förra året utkom alltså hennes sista bok, Det här är hjärtat, och den ingår förstås här. En väldigt privat uppgörelse med döden, som hon tog emot på ett typiskt sätt för henne: med lika delar indignation som uppgivenhet.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/5 2016)

Ingenting har något värde utom minnet av allt som var vårt


Idag släpps Kents sista skiva, den trettonde i ordningen – om jag har räknat rätt. De missade chansen att släppa den förra fredagen, då det ju var fredag den 13:e. Sånt gör idioter …

Jag har ingen aning om hur bra eller dålig den är, och jag har lyssnat sporadiskt på Kent de senaste åren, jämfört med hur det var under slutet av 90-talet, men tycker att de redan på Vapen & Ammo-skivan polerade sönder sin själ. Allt har ett pris, tänk dig alltid för …

Men jag tror också att vi som gillar Kent alltid har skämts för det, att det är en beundran som är uppblandad med förakt, och att de som inte gillar Kent aldrig har förstått sig på det här. Att man aldrig lär sig aldrig läser det finstilta aldrig bryr sig aldrig slutar hata det man älskar att man kommer aldrig närmre än så. Hur patetiska vi var …

Nå – här är deras skivor i rätt ordning:

1 Röd (2009)
2 Verkligen (1996)
3 Du & jag döden (2005)
4 Hagnesta Hill (1999)
5 Isola (1997)
6 B-sidor 95-00 (2000)
7 Jag är inte rädd för mörkret (2012)
8 Kent (1995)
9 Tillbaka till samtiden (2007)
10 Vapen & ammunition (2002)
11 Tigerdrottningen (2014)
12 En plats i solen (2010)

Värdkroppen, Sevi Kumral, lbln press


Nyligen såg jag att en kändis utlovade en bok om sin barndom, jag tror det var hon som kallas Kakan, och jag tänkte spontant att vem fan är intresserad av någon annans barndom, ingen är intresserad av min, allra minst jag själv, för den var ändå inget att ha, varken god eller ond. Man får ta sig själv på stort allvar för att skriva en bok om sin barndom.

Ändå – det är precis vad poeten Sevi Kumral gör med sin bok Värdkroppen. Vi som inte känner till hennes namn behöver inte bli generade, för det är en debut, utgiven på lilla lbln press, som förra året utgav Paul Celans Andningsvändning. 


Sin barndom? Någons barndom är det hon skriver om. Och hon gör det till en historia som aldrig tidigare har berättats, trots att litteraturen inte direkt saknar barndomsskildringar.  (Vad jag menade när jag rantade mot Kakan är förstås att en barndom måste först bli litterär för att man ska kunna skildra den: mina minnen är ju fiktion, sådant måste man begripa.)

Vad är då det unika med Kumrals barndomsskildring? Tålamod, så kanske jag berättar. Det är ett sagostoff som delvis wailas fram. Ett diktjag med mandelögon åser med panisk blick ett ohyggligt skeende. Övergreppen som bara sker.

På ett språk fullt av tillkämpade sammansättningar, som för att illustrera det onaturliga som sker: ord som definitivt inte trivs ihop gestaltar onaturliga händelser. Fragmentariskt tecknas en bild av våldtäkter, graviditeter, självmordsförsök, sjukdomar, incest (?), droger – de obligatoriska drogerna, självordinerad lindring – tvångsmässigt knullande.

En hemsk uppväxt, om åsidosättandets mekanismer. Om att inte vara sedd, och när sedd endast i kraft av viljelöst offer. Det hemska kontrasteras med ett egensinnigt och nästan dråpligt bildspråk, ja man vill nästan säga ”bedårande”, energiskt och piggt, och det gör förstås det skildrade bara otäckare.

Litteraturen saknar inte heller direkt självskadeteende, men här är det mindre frågan om litterärt motiv, och mer frågan om nödvändighet, om det som är viktigt på riktigt och mindre frågan om bekräftelse. Kumral skriver hetsigt, dramatiskt, ungefär som livet självt:

Fjorton
Gallskrik i fornminneskorridorer som ekar:

”JagvilldöJagvilldöJagvilldö”

Fjorton,
som tabletterna i näven
Glada färger ska skänka befrielsemörker

Jag vet inte ens om det ska kallas dikt, det här, och det är förstå i sig inget kvalitetsbegrepp, men jag kan bara konstatera att jag dels blir ställd och dels överrumplad av innehållet. Tveklöst är det bra, men i så fall mindre på grund av språkinfallen och mer tack vare det modiga i hur innehållet behandlas. I hur begrepp som ”skärvänlighet” skär rätt in i mig som läsare, med den lilla förskjutningen som bokstaven ”s” åstadkommer – det för mig bästa exemplet på hur ett så mjukt ljud – s – kan bli så hårt.

För det finns ju innehåll, det bottnar, och det är det enda som räknas, i mycket högre grad än vad som har ”hänt på riktigt”, i vilken mån det finns estetisk täckning. Etik är en fråga om estetik, åtminstone när innehållet är så här avslöjande. Dikter är inte juridiska texter. Frågan lyder bara om det är övertygande eller inte.

Jag kan rekommendera boken till den som inte brukar gilla poesi, för det här är som sagt en så ovanlig behandling, av både språk och innehåll. Kumral beskriver en privat erfarenhet, men den är förstås större och mer strukturell än det som händer i verkligheten. Ungefär som Beyoncés ”Lemonade”, nog finns det något som har inträffat i hennes äktenskap, men det viktiga är hur erfarenheten ges andra proportioner på skivan som blir följden av det inträffade. Det är liksom här ett allmänt problem som diskuteras, något som avstyrker frågan ”är det sant?”

Den språkliga säkerheten skär sig alltså mot osäkerheten i diktjagets tillvaro, och även om jag ibland kan tycka att det på ett paradoxalt sätt är en tillgång med ett taffligt språk – som när det hemska ska skildras. Möjligen är Kumral lite för förtjust i lustiga sammansättningar och en del irriterande inordskursiveringar, som ”kärleksarmar”.

Men jag kan fördra sådant i en bok som alltså är så här övertygande. Den slår som ett fysiskt och bokstavligt slag rätt i magen, får mig att tappa luften för ett slag. Det är ursinne och sorg som dikterar villkoren och kämpar om herraväldet över hennes tonfall. Hela boken är en anklagelseakt, som också skildrar ambivalensen i att hata men vilja älska, eller vice versa att älska men vilja hata. Balansgången mellan dem, det är ju det som är livet.

17 maj 2016

Leoparden och Berättelser, Giuseppe Tomasi di Lampedusa, Bonniers


Leoparden hör till de klassiker som förmodligen fler har hört talas om än läst. Nyöversättningen av den ger fler chansen att läsa en briljant roman om överlevnad i förändringens tid.

En italiensk roman som blir en enorm världssuccé och når miljonupplagor. Författarens identitet är höljt i dunkel. Lätt, säger du: Elena Ferrantes Min fantastiska väninna. Jag säger: Giuseppe Tomasi di Lampedusas Leoparden. Inte minst Viscontis filmatisering 1963 bidrog till romanens klassikerstatus.  


När den utkom 1958 var författaren okänd. Handböcker i litteraturvetenskap brukar nämna att han inte publicerat sig innan, men i sin ungdom var han en kort period litteraturkritiker i Genua. (Fast vem minns sådant?) Dessutom dog han året innan romanen publicerades, med ett par refuseringsbrev i fickan.

Förra svenska översättningen (av Eva Alexandersson) utkom 1960, och nu utkommer den tillsammans med fyra längre noveller, i Viveca Melanders strålande nyöversättning. Strålande, bland annat för att den behåller de semikolon som ger meningsbyggnaden ett majestätiskt rörelsemönster; ordvalet är dessutom både uppdaterat och mer varierat än i den förra översättningen.  

Romanen är en släktkrönika från Sicilien. Lampedusa var själv av adelssläkt, furste av Lampedusa och hertig av Parma. Hans huvudperson prinsen don Fabrizio baseras på hans farfars far, som tvingas se sin världsbild omdanas när Garibaldis trupper landstiger sommaren 1860. Men förändring sker inte lättvindigt på Sicilien.

Systersonen Tancredis förälskelse i den outsägligt vackra Angelica är romanens hjärta. Kring deras förestående äktenskap väver Lampedusa sina briljanta cynismer, som återges från Fabrizios skarpskurna ironiska sinnelag.

Hela romanen är klarsynt ironisk, och Lampedusa hade lärt sig åtskilligt från Prousts och Stendhals romankonst. En slarvig läsning skulle göra gällande att Lampedusa imiterar fransosernas stil, men sanningen är mer komplex. Han började skriva när han var 58 år gammal, och det är med en stil som bärs av det självförtroende som bara den mogne debutanten kan kosta på sig.

I början blir min okunskap kring Italiens enande 1861 påtaglig, men Lampedusa kommer till undsättning med pedagogiska resonemang. Sedan handlar romanen i mindre drag om storpolitik, och i betydligt högre grad om människans svårigheter att hantera förändring. Det blir en roman om överlevnad.

Det är ett ömsint och gripande porträtt av prinsen, hans pragmatiska inställning till de nya förhållandena. Lampedusa raljerar ömsint, och förenar föraktet med överseendet. Han skriver i skiljelinjen mellan passionens fyr och flamma och eftertankens aska. Här visas också att enda sättet att klara förändring är att anamma en låtgåmentalitet. Reformivrarna tröttnar ändå och blir i sinom tid lika konservativa själva.

Gripande är också prinsens åldrande och död, när han liknas vid en allt mer luggsliten leopard, och hur han svartsjukt betraktar Angelicas skönhet. Att äntligen få ta del av den omtalade Leoparden är att ge sig hän ett storartat läsäventyr.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/5 2016)

16 maj 2016

Poesins plats är här och nu


Var är poesins plats? I farstun, vill jag först svara lite surt, eftersom det ibland känns som att det är dit den har förpassats av marknadskrafterna. ”Ack” och ”ve” har väl poeterna suckat en rätt lång tid, men nu är det av mycket att döma slut med det. Med knutna nävar och med aktivism håller de unga svenska poeterna på att forma ett självförtroende av helt nytt slag. De unga poeterna skriver frejdigt fräckt och naivt nonchalant – men också väldigt bra.

Nya numret av 10-tal (#23/24 2016) är ett specialnummer ägnat ”Poesins plats”, och där ges generöst utrymme åt flera av dessa unga poeter, som valt eller tvingats välja andra uttrycksformer än att bli utgivna på de stora förlagen. Främst företräds de av busungarna Elis Burrau och Anna Axfors. Tillsammans bloggar de på Nöjesguiden under namnet ”Vi som aldrig skrev prosa”, och till det här numret har de skrivit dikter som är monstruöst bra.  

Det som görs bra här är att fånga upp det förlagen har missat, och flera av poeterna som skriver här har tidigare kunnat läsas i tidskrifter och på internet (Ett lysande namn, bland annat). Därför blir jag glad när jag här läser att bland andra Hanna Rajs Lundström och Axfors kommer att ge ut böcker på 10-tal inom kort.  

Är det en ny poesivåg, som redaktören Madeleine Grive skriver i sin optimistiska ledare? Det är svårt att säga emot henne, när det här numret så tydligt illustrerar den tesen, genom att innehålla så mycket starkt material. Inte bara genom den skrivna poesin, utan också genom en sektion hiphopartister. Poesins plats är ju också där, i Erik Lundins briljanta ordvändningar: ”ja minns när en polares farsa fick kängan / shuno ville va som dom med både veckopeng och fickpengar / fick nog och blev ficktjuv / för han aldrig fick pengar”.

Tyvärr kan jag inte riktigt dela Grives dystra utblick över dagstidningarnas bevakning av lyriken: ”Poesin har dessvärre fått en ytterst marginell plats idag på våra kultursidor.” Jönköpings-Posten har sedan våren 2014 satsat på en ambitiös lyrikbevakning. Det är därför du, om du läser kultursidan noggrant, redan känner till Elis Burrau, eftersom jag 22 mars recenserade hans debut Och vi fortsatte att göra någonting rörande, utgiven på det minimala förlaget CLP Works. Läser du Dagens Nyheter går du miste om Burrau.    

Varför läser jag själv poesi i stort sett dagligen? I det här tidskriftsnumret kan vi läsa Bruno K. Öijers tacktal när han fick Natur & Kulturs kulturpris i mars i år. Han kallar poesiskrivandet ”människans duell med Den Stora Tomheten”. Det finns ju människor som är nöjda ändå, som lever kompletta liv utan poesi.  

Varför läser jag till exempel och gillar nya poeter som Burrau och Axfors, eller Arazo Arif, som också är med i numret? De bidrar med en helt ny tillgänglighet. Hos de här nya poeterna finns inte mycket av gamla tiders profetiska siarblick, vilket inte hindrar att de säger väsentliga saker om samtiden och om oss. De här poeterna fångar livet som de är, och ingen gör det bättre än Anna Axfors: ”jag hade en period i livet då jag bara bar svarta kläder / därför vet jag inte vad jag ska ha för kläder i morgon, / allt är svart / När jag tittar ut genom fönstret ser jag ända bort till / svartklubbarna där jag brukade drömma”.

Som synes: en associationskonst, en lekfullhet, en balansgång mellan det banala och det exakta. En helt ny sorts poesi, och det kan kännas obekvämt och annorlunda. Jag förstår dig verkligen, du som tycker det här är knasigt och kanske farligt. För poesi ska vara sådan: med förmågan att förändra din världsbild.  

För var är poesins plats? I ögat, vill jag svara nu. I blicken – och för all del utblicken (10-tal ger också plats åt internationell poesi från Jamaica, Danmark, USA, Sydkorea, Irak). Det är ett sätt att förhålla sig till världen, och jag vet bara att den gör min värld mindre tom. Möjligen skulle jag överleva utan poesi, men jag vill inte ta den risken.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/5 2016)

14 maj 2016

Utvalda dagar, Walt Whitman, ellerströms


Våra dagars alla snorungesentreprenörer hittar sina förebilder hos de miljonstinna mäklarnas många månglare, men världen skulle bli en bättre plats om de i stället vände blicken mot Walt Whitman. Om du tycker det låter löjligt, tänk då på hur han helt på egen hand lanserade en karriär som Amerikas röst med boken Leaves of Grass (första men långt ifrån sista utgåvan utkom 1855). Inte nog med att han skrev boken och gjorde omslaget, och var med vid sättningen och tryckningen av den, han skrev också tre av de anonyma recensionerna som förbehållslöst hyllade den. Om inte det är entreprenöranda, då kan du ta dina sekelskiftesdrömmar med eftersökt läge och stoppa det på en oskön osökt plats.  

Utvalda dagar är en liten bok som ellerströms nu ger ut, där Gunnar Harding har översatt ett urval av Whitmans bok Specimen Days. Liksom så många andra förtjusande böcker är det en blandform som inte gärna låter sig genrebestämmas. Korta prosatexter, minnen, spontana infall – hugskott, kunde de kallas en gång i tiden. Att det är just Harding som översätter är i sig en välgärning, för det är verkligen ett möte mellan likar som inträffar här. Hardings förord är också en välskriven introduktion, men allra mest i hur tonfallet blir så passande.


För det är anspråkslösheten som är Whitmans signum, och den kommer till uttryck också i den svenska Harding har gett honom. Whitman gör ingen skillnad – han kan skriva om en döende soldat i inbördeskriget i en av texterna, och direkt i nästa porträttera presidenten, Abraham Lincoln, utan att förstora eller förminska.

Boken saknar sektioner, men tre spår kan följas. Dels inledande partier om tiden som reporter i New York (han träffar Edgar A. Poe vid ett tillfälle), och dels partier från inbördeskriget, och Whitmans tid som sjuksköterska åt dödligt sårade soldater. Samt avslutande texter från ålderdomen, naturskildringar. Allt är – ja, faktiskt – fullkomligt briljant. Och jag påminns om det sällsamma, att det är så lätt att glömma och förbigå Walt Whitman, men varje gång jag läser honom blir jag helt överrumplad av hur förbannat bra han är. (En period av mitt liv läste jag varje vår ”Song of Myself”, så jag borde ha lärt mig vid det här laget.)

Han är sinnebilden för det rörliga intellektet, den nyfikne människan. Konstnär? Ja, men bara indirekt. I första hand människa – medmänniska. Och det är därför jag tveklöst utnämner honom till den bästa förebilden. Han är en iakttagare – en som registrerar världen.

Han gör det med en förmåga att lyfta blicken, att se bortom ögonblicket. Det gör han också med en retorisk förmåga som är nästan oslagbar, som när han återger Lincolns död: ”Han lönnmördades – men unionen lönnmördades inte – ça ira! En faller, och en annan faller. Soldaten stupar, sjunker likt en våg – men oceanens vågsvall böljar evigt vidare. Döden utför sitt verk, utplånar hundratals, tusentals – president, general, kapten, menig – men nationen är odödlig.”

I de här texterna finns kärleken till den vanliga människan, ett uttryck som väl mest låter som en kliché eller något från Killing-gängets 90-tal, omöjligt att säga utan (trippel-)ironiska citattecken: ”den vanliga människan …” Men Whitman tar tillbaka uttrycket från hånarna. I kärleken till de robusta, icke-extraordinära människorna. Vi kan också påminna oss om att med undantag för sina egenhändigt skrivna recensioner blev Whitman utskrattad för Leaves of Grass, och tacka för det när han skrev så nytt, tog in vardagliga ämnen i något så högtidligt som Poesien. Whitman är spontanitetens diktare, även i dessa korta texter, som när han om naturen skriver sig fri från ”det gjutjärnsciviliserade livet”.  

Därför är jag så glad att det är Harding som översätter, en man med det rätta temperamentet för att syssla med sådant här. Harding är också en poet som det är lätt att underskatta och förbigå, men varje gång jag läser hans dikter blir jag nästan lika förvånad som när jag läser Whitman, över att det är så häpnadsväckande bra, och det i all sin enkelhet. För enkelhet är lätt att göra narr av, men naivitet och enkelhet är inga enkla saker.

Whitman har i de här korta texterna en helt oförställd röst, och den obekymrade inställningen till hur han uppfattas. Det är en bok som journalister borde läsa, men även andra där lyssnandet ingår i arbetsbeskrivningen. Ja, jag tänker på politiker här, för det spelar faktiskt ingen roll hur ofta de går ut offentligt och slår sig på bröstet och utnämner sig till särskilt goda lyssnare, för de åsyftar ändå något annat än det jag menar med en god lyssnare.

Öga mot öga med naturen, som Whitman bara låter sjunka in i sitt medvetande och göra sin verkan där. Det är en syn på naturen som också färgar av sig på hans estetiska uppfattning, och bildar en poetik: ”När den är som bäst liknar poesin vad som uppfattas av ett samspråk i skymningen mellan avlägsna eller dolda talande, av vilket vi endast fragmentariskt uppfattar sorlet. Vad som inte uppfattas är mycket mera – kanske själva huvudsaken.”

När Whitman skildrar världen visar han indirekt vad som gått förlorat med fotografiet och den rörliga bilden. Han förlitar sig på orden, på dess effekt, och med hjälp av saklighet når han desto större effekt. Orden blir ett sätt att kanalisera intrycken. Det sägs ha varit under första världskriget som uttrycket ”The first casualty of war is truth” myntades, men kolla då vad Whitman skrev redan i anslutningen till amerikanska inbördeskriget: ”det verkliga kriget kommer aldrig att hamna i historieböckerna”.

13 maj 2016

den här boken var en gång ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig, Skurups skrivarlinje/ellerströms


Ända sedan 1986 har Skurups skrivarlinje gett ut en årlig antologi med elevtexter. Jag gjorde ett gästspel som recensent för Jönköpings-Posten när 2004 års bok Isogon utkom, och minns starka bidrag av Camilla Öman, Helena Fagertun och Pontus Lindh. Några andra tidigare elever från Skurup heter Ida Börjel, Negar Naseh, Hanna Nordenhök, Andrzej Tichý.

Årets bok heter den här boken var en gång ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig, och min första reaktion är förstås att själv uppsöka ett träd att gömma mig bakom, för maken till sökt titel har jag sällan stött på. Hos många orutinerade författare finns ju en förmåga att överarbeta. Att skriva är hyvlandets konst, något som inte alla har förstått i den här samlingen. Det är som förväntat spretigt, mestadels prosa och poesi och ett minidrama, och så klart någon blandform också.


Ändå skulle jag vilja betona att det är förvånansvärt moget, eller åtminstone förhållandevis moget. Vad jag vill lyfta fram från de tjugo bidragen är i första hand de texter som avviker, som helt enkelt tar nya vägar.

Det gör Ylva Gripfelt i sitt absurda drama, om en vuxen och ett barn. Det är friskt skrivet, och oroande på ett sätt som inte är helt förutsägbart. Det finns också en tonträff i både den vuxnes och barnets repliker, som bådar gott.

Déa Solins dikter uppfattar jag först som alldeles för juvenila, men där finns ändå något spännande i hur hon lyckas ladda sexualitet och mord (inslag som inte direkt är överrepresenterade i samtidspoesin) med nya innebörder. Det är uppfinningsrikt skrivet, men jag undrar om hon ändå inte ska skippa poesin och ge sig på novellen, för det finns i de berättande inslagen något som behöver ta sig vidare ut ur dessa korta fragment.

Även Lisa Nyborg skriver dikter på ett fräckt sätt, men de känns mer flygfärdiga: ”facebookstatus (leta rätt på honom) / jag vill titta på film med min pojkvän ikväll / så jag undrar om någon kan rekommendera / en trevlig pojkvän”. Hon har också skrivit en vansinnigt rolig rimmad rant om poesi, en helsida värd att citeras i sin helhet, om du är fattig smyg in på något bibliotek och ryck ut den sidan (84) och bär den nära hjärtat.  

Bra dikter av ett mer konventionellt slag skriver David Zimmerman, om katastroftillstånd och om den bedräglighet som inte bara tillhör minnet också om själva tidens bedräglighet, att vi inte ens kan lita på den, att också tiden skapar sina egna fällor åt oss och att det är där de största sveken sker. Ett ämne han gärna får utveckla i ett större sammanhang.

Samt Alice Hedströms svit ”HOPPAS HÄNDERNA SOM HÅLLER ER NU ÄR TRYGGA”, något så ovanligt som en självmordsserie, där hon visar både mod och insikt i något av det svåraste att skriva om. Att hon vet hur det känns för människan som ställs inför situationen där det enda som hjälper är något som tar en bort från en värld där det alltid kan bli värre. Så här skriver bara den som vet något om döden, när hon skildrar en systers kropp på bårhuset: ”Det luktade kurragömma, här gömdes dödens likdoft med medel. Här täcktes det över. Här la människohanden sin stela salva över naturens rytm.”   

Carl William Ersgård har skrivit en udda fantasyvidrörd novell (som mer liknar utdrag ur en roman). Udda är också Ludwig Landström bryter också med den etablerade narrativa formen, låter den ge vika för något annorlunda. Också Jonathan Svantesson utmanar med sitt "upptäckta dokument", men innehållet har för mycket skit i sig. Är det bra? Vet inte. Att jag råkar betona poeterna mer än prosaisterna säger något om mig, eller säger något om den här boken.

I många av bidragen dricks det vin, en och annan drog intas, och så tittas det upp mot stjärnorna i förundran över människans litenhet inför världsalltet. Inte så värst originellt. Det är inte heller så originellt med titlar som ”ur sviten PERSEPHONE”, för de hittas alltid i debutantantologier och där hör de hemma. Alla ska väl inte heller bli författare – några är på god väg, några har inte lämnat stationen, som det heter i dikten. Det är också mitt intryck att de som lyckas oftare är de uthålliga än de med störst talang, så vad som händer med de jag nämnde som löftesrika är något för den eventuella framtiden att bestämma.   

För prosan gäller att liknelserna ibland blir för utstuderade, och i poesin blir metaforerna ibland för ansträngda. Det får väl förlåtas hos dessa relativa nybörjare, och kompenseras i några fall åtminstone av en typ av uppfinningsrikedom, som rentav kan vara avundsvärd. Inte heller hittar jag särdeles mycket av den befarade likriktningen eller den strömlinjeformade estetik som brukar anföras av skrivarskoleskeptikerna. I så fall beror det väl på att hela samhället lider av Idol-syndromet (tv-programmet), att det egna uttrycket helst ska slipas bort, bäddas in i anpassningsängslade täcken och göras gångbart och friktionsfritt. Detsamma gäller på arbetsplatser utanför kultursektorn.    

Nåväl, jag tycker ändå att fler kunde vara lika normbrytande och anarkistiska som Gripfelt, Solin, Nyborg, Zimmerman, Hedström. Inte för att det annorlunda är något självändamål, men för många av de som skriver prosa går i de mest upptrampade spåren – tyvärr också när de försöker skoja till det eller skriva sig bort från det invanda. Det är inte bara deras egna fel, för det har ju gjorts så mycket redan, och arma författare som kommer nu efter modernismen och yrvaket ser sig omkring i fåfänga försök att vara nyskapande.  

Det är en snygg bok, men jag saknar författarpresentationer. Nu blir eleverna onödigt anonyma, men tanken är väl att de ska verka i kraft av det skrivna. Något som inte riktigt alla lever upp till.

11 maj 2016

Min blogg fyller 10 år i dag!


Det är i dag tio år sedan jag startade bloggen bernur (bernur.blogg.se), och då såg det ut så här. Klockan var 07:49 … Men jag ska inte blicka tillbaka. Med ett undantag. Det var 3/9 2006 som jag började skriva recensioner, och den första boken var Juli Zehs Leklust. Det är lite kul att hon i den boken skriver att ”internet har djävulens kragnummer”, för just den här recensionen råkade innehålla 666 ord.

My nose is bleeding from rubbing it into books

Leklust, Juli Zeh, Norstedts 

 
Orsaken till läsarens odelade entusiasm är den totala träffsäkerheten i författarens tonfall: varje mening är ett under av språklig finess, och orsakssammanhang sätts på spel och kontext finner sig utsatt för svårartat nyckfulla infall, när innehållet slingrar sig fram mot lika oförutsägbara som fasansfulla slutsatser.

Verkligheten knuffas en aning: rubbas ur sin lätt lallande slummer, i denna hyperfiktiva fiktion. Exempelvis heter författarens protagonist Ada, till förväxling likt huvudpersonen i Nabokovs stora roman: ett sammanträffande som självfallet den bildade läraren, Smutek, noterar. Och nog är det med en nabokovsk finess för eleganta språkvändningar och ironiska kurragömmalekar med läsaren som Zeh griper sig an sin roman.

Den mest givna referensen är annars förstås Musils monumentala romanbygge, som den här romanen befinner sig i en slags diskussion med. Ada blir Kvinnan utan egenskaper, lika obarmhärtig mot andra som mot sig själv. Hon är kvinnan som har letat efter något att leta efter, som det heter i poesin — med visst förbehåll: hon har slutat leta, tycker att letandet är en chimär. Hon är kvinnan utan själ. 

Juli Zehs två elever befinner sig i ett moraliskt limbo, där Zeh också investerar sin egen osäkerhet. Sällan har jag sett en författare så uppenbart vistas utanför författarposerandet, som Zeh på det obligatoriska författarporträttet: mer än en författare liknar hon mer en basistbrud i The Donnas. De två eleverna är helt trovärdiga. Det finns inget spekulativt eller utstuderat i hur de porträtteras. Här är inte en författare som är ute i ett angeläget syfte (tänk versalt, du som läser detta, eller kursivt: du vet hur didaktikerna vill ha det), eller presentationen av en färdig lösning.

Det är intelligent, filosofiskt men kniv-vasst (som en återkomst av en fransk 1700-talsgenre, minus dialogformen). Gud är en anakronism. Ada och hennes kompanjon Alev kallar sig nihilisternas barnbarnsbarn, de som inte ens längre har något att förneka. Juli Zeh har en förmåga att kärnfullt sammanfatta vår gemensamma nutid, när hon kallar en mp3-spelare och dess förmåga att utestänga omvärlden för en ”skottsäker akustisk ungdomsväst”.

Zeh har lyckats skildra både ungdomarna och lärarna, och åstadkommit trovärdiga porträtt. Det finns skrymslen hos dem alla, oupptäckta sidor som döljer sig för läsaren, och får hela läsupplevelsen att bli en svårslagen upptäcktsfärd, där figurerna ständigt överraskar läsaren och överskrider boksidornas trånga yta och ger sig in i kommunikation.       

Mer än personskildringen ger kanske idé-innehållet ett ännu mer bestående intryck / avtryck. Zeh skildrar hemskheter med en kylighet som närapå får läsaren att kanske inte tappa hakan, men betvivla vad som sker: det är ett gement gungfly, och det finns inget rättesnöre att hålla sig i; vad som återstår för läsaren är att välja mellan acceptansen och skepticismen, att repellera eller omsluta.
 
Där idéerna tar slut vidtar pragmatismen. Detta visar Zeh med sin kalla briljans och överlägsna intelligens. ’Kärlek’ är ersatt av ’annexionsssträvan’. Att föreställa sig en svensk författare i färd med ett liknande projekt: ursäkta, men det är skrattretande. Att på detta vis skriva politiskt-subversivt kan snarare erinra om Jelineks furiöst temperamentfulla avslöjande av det österrikiska fascisthycklandet, eller Herta Müllers någorlunda besläktade demaskering av det rumänska diktator-regementet, och möjligen Houellebecqs förtvivlade spegelbild av västerlänningen i all sin skenbara prydnad.
 
Det må vara, för att travestera romanens egen logik, elakt av författaren att skriva boken, omoraliskt av läsaren att läsa den, anormalt av läsaren att tipsa om den, och moraliskt förkastligt av dig att lyssna på hans råd. Den läsare som inte unnar sig läsningen av Leklust så fort som möjligt får skylla sig själv. ”Om allt är en lek är vi förlorade. Om inte går vi under.” 

10 maj 2016

Lugten af sne, Pia Tafdrup, Gyldendal


Att det är en skandinavisk poet som har skrivit världens bästa snödikt är kanske inte underligt. Det är förstås Pia Tafdrups dikt ”Granar i snö” som jag tänker på:

Tyngda av snö sover granarna en nästan hypnotisk sömn
grenarna böjer sig med en lutning inte olik den
hos axlar dömda att släpa på kärlek
Doften av köld hänger klibbig mellan träden

Jag vaknar i det tunna vinterljuset
en transparent plats mellan sorg och skratt
i ett eko av svagt rosa genomstunget av venblått mörker

Jag älskar jorden mer för var dag som läggs till mitt liv
dess andetag och ögonblickets apokryfiskt spirande stjärnsplitter
- och om jag ljuger är det enbart av fruktan

Oräkneliga kristallnålar växer under huden
där en skuggblomma nu vecklas ut
bländande
Stilla, intravenöst sjunger de vita skogarna.

Ur Krystalskoven (1992), översättning Marie Silkeberg och Magnus William-Olsson.


Svenska poeter då? Nog är det märkligt att så många svenska poeter i alla tider skyndat sig ut i naturen så fort snön tinat bort, och att de somriga dikterna dominerar. Jag har en favorit bland Frödings efterlämnade dikter, en lite bagatellartad dikt som kort och gott heter ”Vinter” och inleds så här:

Jag älskar ej, men börjar akta kyla,
jag älskar ej, men börjar akta hårt,
för lätta falla flingorna, som skyla
den rest av liv, som höstar härjat svårt.

Se, drivan hårdnar, insjön bottenfryser
och hårt av isig kyla bliver allt,
kall isen, drivan, kallt det drivan hyser
och kallt mitt eget väsen, isigt kallt.

Må iskallt bliva allt det alltför ljumma
i allt, som halvt är välment, halvt är svek,
må isen kyla hårt och rakt det krumma
hos varje själ, som varit alltför vek.

Det finns säkert ett och annat hos Aspenström, liksom Tranströmers korta ”Från mars -79”, men inget som är i närheten av Tafdrups majestätiska dikt. Nu ger hon ut sin sjuttonde diktsamling, Lugten af sne, en bok som tar oss rakt tillbaka till snölandskapen. Det är bok två i en planerad serie om fem, som utgår från våra fem sinnen: första boken utkom för knappt två år sedan, Smagen af stål. Då anades inte att det var en enhetlig svit.

Kanske är det så enkelt att Tafdrup behöver bryta av sitt poetiska flöde lite då och då. Efter 80-talets produktiva fas med sex högkvalitativa samlingar utkom två skådespel, och efter 90-talets fortsatt höga produktionstakt utkom två romaner under 00-talet. Vilka motiv som än föreligger är det alltid en fröjd när hon återvänder till sitt poetiska ursprung. Hon debuterade 1981 med Når der går hul på en engel, en fras hon gör återbruk av här på ett finurligt sätt. Hon var en ovanligt mogen debutant, något som kan innebära att det är svårt att följa den typ av utveckling som annars går att hitta hos poeter med lika långa karriärer. Å andra sidan är det svårt att hitta en mer helgjuten diktdebut.  

Den här nya snövita boken förhåller sig speglande till den stålgrå föregångaren. Även här cirka 140 sidor, fördelade på nio avdelningar. De teman som alltid har förekommit – en viss melankoli, ett sätt att förhålla sig till det som går förlorat, religionen, och inte minst det kroppsliga och sinnliga – det är teman som fördjupas här och ges nya nyanser.  

Lukten av kärleken och vad den gör med oss behandlas i flera av dikterna här. Tafdrup kostar på sig ett mer lekfullt tilltal, i synnerhet om man jämför med de fina men möjligen något för högstämda böcker som hon blev populär med i svenska översättningar kring millennieskiftet (Drottningporten främst). Redan med förra boken tog hon ett skutt – inte så elegant, men likväl uppfriskande – tillbaka till 80-talets frejdiga tonfall.

Det vardagliga och det högtidliga ges lika stort spelrum. I en dikt förekommer en slags näsornas metonymiska marsch. I en annan vill en man lukta på hennes händer i ett flygplan. I ytterligare en skildrar hon vad som händer i gommen när hon dricker ett glas single malt whisky.

Men hon har alltid varit en poet med lika stark utblick som inblick, så det är både inre och yttre världar som skildras i dikterna. Som reaktionerna på terrordåd i Köpenhamn och Paris. Sådana dikter blir sällan starka, men Tafdrup rör sig bort från fällorna. Hon är ingen politisk diktare per se, uppfylld av en dogmatisk ideologi – snarare skriver hon utifrån en intuitionens medmänsklighet, och när hon kopplar den till lukten, och i synnerhet in- och utandning, då frikopplas en helt annan laddning till de här sorgedikterna, och ger dem en indignation som slår an på ett helt annat sätt än den typ av plakatdikt som politisk dikt så ofta reduceras till.

Det gick ett kvinnligt doftspår genom hennes 80-talsdikter (hävdade hon själv i poetiken Över vattnet går jag), och här är doften ibland lukt, ibland stank. Som urinen de pissande männen har till sina tags på stadsväggar.

Det är en fantasifull bok. Luktsinnet gör oss till djur, tycks Tafdrup vilja säga. Är inte det att begränsa oss? Tvärtom, skulle jag säga, då vår förmåga att sniffa oss fram i tillvaron är en talang, ofta underskattad. Det är som om lukterna fungerar som ekon, menar Tafdrup, där de försvunna människors spår är omöjliga att göra sig kvitt.

Vad luktar böcker? Mest lim, kanske också lite trycksvärta. Moderna böcker luktar mindre än äldre böcker. När jag som grabb lånade gamla James Bond-böcker på biblioteket hade de alltid en viss doft, som nog inte bara var damm, utan säkerligen också från kemikalierna i det miljöfarliga papperet, tjockt som kartong. Tafdrup har med en dikt om hur böcker luktar, och skriver där fint om biblioteken och deras betydelse.

Och ändå: nog finns det en risk att det blir sökt, att det är nära till katalogdikten. I rättvisan namn är det bara här och där som dessa uppräkningar stör, när de blir så långa att de stjäl uppmärksamhet från innehållet. Då blir intrycket att ramarna är för rigida, att diktjaget blir en tvångsmässig sniffare.

Desto bättre med dikter då lukten hjälper poeten att vara intensivt närvarande i sin dikt. I ”Duftspor af en morgen” hålls balansen mellan det sökta och det utsökta, när intrycken redovisas dels pliktskyldigt, och dels på ett briljant sätt. Det blir också en påminnelse om vad Tafdrup gör så ofta i sitt diktande – skapar koncentration och närvaro, med hjälp av en vågrörelse mellan det spända och det avslappnade.

Blodet sipprar in i världen, eller om det är världens blod som sipprar in i människan. Tafdrup rör sig som sagt lätt och smidigt mellan olika världar, från det vardagliga till det högtidliga, och jag vet inte var hennes preferenser är starkast, bara att jag inte vill undvara kontakten med någon av dem. Att hon rör sig mellan högt och lågt på detta sätt – det är en rörelse jag inte riktigt kan följa hos andra skandinaviska poeter. Det är rent ekelöfskt, och gör henne till den mest vertikala samtidspoet som jag känner till.

Det är dikt som måste citeras utförligt, om jag är förlåten, för annars kan ju inte rytmen, den sällsamt egna Tafdrupsrytmen uppfattas. Ur en av många nya favoriter, här tre strofer ur en av de fem årstiderna, och det här är ändå bara en tredjedel av denna fantastiska dikt:

lugt af vinter, lugt af klarhed, lugt af renhed blandet op
med skorstensrøg, mens sneen tænder vinternatten,
så det mørkelagte landskab lyser op i månens skær, et skin
på endeløse, fredelige flader, intet kort formår at dække,

lugt af råkold stjernehimmel over nattesne, som hunden
ryster ud af pelsen, sne, der sletter alle grænser,
stumme glimt og nordlysdrømme fra polare zoner,
der med kolde vindes sus forvildet finder frem til mig,

lugt af vinter, lugt af øde egne, iskrystaller flammer hvidt,
hvor sneen falder tæt og stille, før den atter smelter,
vælter mig omkuld i store driver, vasker mig i nakken med
de kolde klumper, der kun langsomt smelter ned ad ryggen.

Varför fem årstider? Det får sin förklaring i den följande dikten: ”lugten af den femte årstid hænger som en vild / erindringssky, vibrerer midt i lyset, sætter sig / i næsebor og lunger, sjæl, den har sin start i alle / årets tider, hvirvler fortsat fremad i sublim spiral”.

Att det är bok två i en svit av fem, del av ett större sammanhang, kan få en att undra om det gör den större eller mindre. Om man ska invänta alla fem för att fälla någon form av omdöme. Jag skulle i så fall i dagsläget nöja mig med att vara försiktigt positiv. Det saknas inte dramatiska utsagor, men jag ser dem som ytterst motiverade.

När John Waters lanserade sin film Polyester (1981) medföljde ett odorama, ett luktkort där åskådarna fick tillfälle att skrapa fram tio olika lukter ur filmen. Är det önskvärt att ett sådant kort medföljde Tafdrups bok Lugten af sne? Det vore i så fall fantastiskt att upptäcka exempelvis hur solen luktar.

8 maj 2016

Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, Henrik Johansson, Rastlös


Henrik Johanssons andra bok, Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, är en hybridbok, med noveller, dikter och debattinlägg, och en summarisk släktkrönika från 1800-talet. Hans första bok Av kött och blod var en annorlunda deckare i restaurangmiljö, lika mycket skräck som samhällsdebatt. Det här är i liknande anda.

Redan i första texten, titelnovellen, dör Johansson. Det finns ett komiskt anslag i de flesta av texterna, men det är en komik som vetter åt olyckan. Arbetslinjen präglar den värld som skrivs fram, en värld som man kan säga har vissa likheter med vår bekanta värld, men också är vagt annorlunda. En aning skev.


I dagens DN intervjuas den polske filosofen Zygmunt Bauman, och 90-åringen är inte nådig i sin dom över samtidsmänniskan, som köper sina näras kärlek med varor som bekostas av övertidsarbete. Vi arbetar för att älska, för att bli älskade, och det är förstås priset av det kapitalistiska samhället. Att vara avlönad är detsamma som att bli förnedrad, och det mesta tyder på att det är ett samhällssystem som blir allt mer ruttet. Vi kan inte heller gå tillbaka till någon förlorad folkhemsidyll, vare sig vi placerar den i 50-talets svartvita skimmer eller 1800-talets sepiatonade nimbus.     

Det Johansson gör är ett projekt som liknar Johan Jönssons och Jenny Wrangborgs, att skriva arbetarlitteratur utifrån en mer konkret erfarenhet. Det är bokstavligen arbetsplatslitteratur. Han konstaterar mer än agiterar, men det sker i texter som inte alls saknar udd eller når långt i sina satiriska försök.  

Jag gillar några av de absurda påhitten, men har svårt att hitta en konsekvent linje: det spretar betänkligt, och ska kanske göra det. I en knasig novell blir en Max Friis utlurad av gästen Danne Skjöld, och Max tvingas husera i en jordkällare därefter. Det är ett bra exempel på hur nära fiktionen kan vara verkligheten, hur det vi håller för tryggt och sant kan undermineras när som helst – en novell som har vissa likheter med filmer som Hanekes Funny Games och Van Varnerdams Borgman.

För att inte tala om den minst lika knasiga sagan om prinsessan som tar sin cheeseburgarelukt från Burger King till slottet för att kandidera som prinsessa, och lurar den skeptiska drottningen att hon är värdig att gifta sig med hennes son, prinsen. Johansson byter spår från text till text, och vi hittar bland dem också en mystisk drapa om Frida Kahlos ögonbryn, en text som blandar friskt mellan allvaret och tramset.

Som det ska vara! Så är det också i en dystopisk text om ett dokusåpaprogram med klara likheter med Big Brother, där deltagarna ska ta sig genom en modell som efterliknar Fredrick Federleys tarmsystem. Det är groteskt, men Johansson utnyttjar den lite överdrivna premissen till att säga vettiga och välbehövliga saker om tillståndet för nutidsmänniskan (det är väl alltid ny säsong i Big Brother eller någon av dess avarter).

Nog är det uppenbart att det gränslösa är Johanssons mål med skrivandet. Det är en våghalsig estetik, som gjort för att trilla ned i fallgropar. Det är ändå friskt skrivet, och jag uppskattar hur han uppsöker det oförhappandes.   

7 maj 2016

Kärleken, Margurite Duras, ellerströms


Marguerite Duras är sannerligen The gift that keeps on giving, för det är som om de aldrig tar slut, utgivningen av hennes böcker som bara fortsätter med nya svenska utgåvor varje år, trots att hon nu varit död i tjugo år.

Nu utkommer Kärleken, en av hennes kortromaner från 1971, och till den mångfald av olika översättande röster som har gett oss en Durassvenska sällar sig nu Athena Farrokhzad och Olivia Iso. Liksom Borges har översättningen av Duras varit nyckfull och spridd på olika förlag, i upplagor som alltid förefaller vara underdimensionerade – hur ska det annars förklaras att det är så svårt att få tag på deras böcker på antikvariaten?

Vad är då Kärleken? Förlaget ellerströms presenterar den som ”ett destillat av Marguerite Duras verk”, fast det är då något som kan sägas om snart sagt varenda en av hennes böcker, inte minst de två små böckerna från samma förlag från i fjol, Atlantmannen och Horan på den normandiska kusten.

Vi har två män och en kvinna. En triangel. Kvinnan är gravid, illamående. Den ena mannen har ”en fånges regelbundna steg”, den andre är en resenär, en betraktare. De vistas i S. Thala, en plats som är ett fängelse, som måste vara ett fängelse.  

Här har vi en märklig ljussättning, och det är som om Duras skriver en Ljusets hjärta med denna berättelse, som jag faktiskt vill bestrida innehåller destillatet, i synnerhet eftersom den saknar alkoholen, som är så fundamental i hennes övriga böcker. Intensiteten är densamma.

Duras vanställer sin egen prosa. Det hon gör med språket: angriper det. I romanen formas ett skrik som sliter itu tystnaden, och det är ett igenkännbart inslag hos Duras: hur språket nått sin yttersta gräns, som en antites till Wittgenstein. Hos henne: Om det man inte kan tala måste man skrika. Det bortomspråkliga ger också hennes prosa en säregen rytm, där ordningen också slitits itu, som om det gått en reva i själva tillvaron.

Nu ska det sägas att just ”vanställs” och ”reva” är två ord som Duras använder i sin roman, men poängen är att begreppen formas hos läsaren innan hon låter dem få fäste bokstavligt. För det är så hon jobbar: genom att kommunicera underifrån. Hur är det möjligt? Har jag läst för mycket Duras? Att läsa henne innebär att du måste bli författare, du måste själv forma orden – simultant, parallellt, före och efter, i ständig dialog med hennes starka röst.

För hon har en så stark röst att du som läser måste forma en motröst, för att annars dränks du ju av … kraften? … vågorna? … Hennes böcker är en början: de handlar om det som börjar, det som pågår – få författare kan skildra nuet, det pågående, med sådan intensitet (Lispector är en). Det är en oåterkallelig fiktion hon laborerar med, men en fiktion som blir lika sann eller sannare än verkligheten. Att läsa Duras blir att utsätta sig för det verkliga.

Platsen heter alltså S. Thala, karaktärerna är namnlösa, och det går inte heller att lära känna dem. De är skrik och jämmer, reducerade till uttryck för kärleksplågor. När Duras är teatralisk och låter karaktärerna röra sig i bestämda mönster – som vore det dans – då är hon fullständig sann, för det är ju så vi rör oss, i cirklar målade av antingen oss själva (våra förbannade begränsningar) eller av andra (deras förbannade konventioner). Det vill säga: när hon är som mest teatralisk och melodramatisk, då är hon som sannast. Då når hon Ljusets hjärta, även i denna roman, hur kort den än är, hur frustrerande lite vi än förstår av den. 

Explosioner, eld och sirener kompar skriken. Duras skrivande saknar nyanseringar – tack och lov, vill jag då tillägga. Sömnlösheten leder till att vissa sinnen trubbas av, medan andra aktiveras och blir hyperkänsliga. Luktsinnet kan, till exempel, bli extremt känsligt när du har sovit för lite.

Hos Duras finns en negativ rörelse som jag uppskattar, en rörelse mot förstörelse och utplåning. Détruire, dit-elle lyder hennes vackraste boktitel. Hon strävar mot den slags glömska som också den ligger bortom det språkliga – hade vi ett ord för det skulle den inte längre vara giltig. Den glömska som inte ens alkoholen kan åstadkomma. Balsalen är alltid tom. Sommaren är alltid ljus, så otäckt ljus, så ohyggligt ljus.

Men det negativa får sin laddning främst i ordet ”ingenting”. Ingen författare är lika förtjust i det ordet som Marguerite Duras.
   ”Hon vänder sig mot honom. Hon säger:
   – Ni säger ingenting längre.
   Hon minns.
   – Det är sant – hon avbryter sig, rösten blir öm igen – ni är ingenting.”