att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 maj 2016

Svensk poesi, [red] Daniel Möller och Niklas Schiöler, Bonniers


Den senaste antologin Svensk poesi är en ambitiös lunta. Ett nästan oslagbart tillskott i varje bokhylla som har en decimeters utrymme till sitt förfogande.

Antologi kommer från ett grekiskt ord för samling av blomster, och som sådan ska förstås en bok som följande uppfattas: Svensk poesi. Vi har sett rätt många sådana genom åren, men aldrig har väl buketten varit så fyllig. Cirka 200 poeter har fått nästan 1100 sidor till sitt förfogande. Det börjar med runstenar och slutar med Athena Farrokhzad.


Det är förstås en välkommen bok, som poesiläsarna absolut inte ska avstå från. Redaktörerna Möller och Schiöler har gjort ett förhållandevis gott urval, inte minst genom att offra ett och annat antologismycke från förr.

Förhållandevis? Det hör inte till god ton att kritisera urvalet, och därför tänker jag från min lista på sju-åtta saknade namn nöja mig med att påpeka en blunder. Att det inte i en så här omfattande bok finns utrymme åt Stina Aronsson är inget mindre än skandalöst. Hennes bok Tolv hav från 1930, återutgiven av Rosenlarv 2009, hör till den mest intensiva svenska kärlekspoesi som skrivits.

Nu blir det oftast en vandring tillsammans med mestadels bekanta namn, och deras mestadels bekanta dikter, även om redaktörerna i sanningens namn ansträngt sig för att inte bara plocka med de mest givna dikterna. En och annan ljuvlig pion har fått stryka på foten, ibland till förmån för lite irriterande hundkäx.   

Boken är så rykande färsk att vi tyvärr saknar dödsåret 2016 för Göran Palm och Lars Gustafsson, som båda representeras av hyggligt många sidor. Bodil Malmsten däremot har fått åren 1944-2016 inpräntade. Nog verkar 2016 bli ett djävligt år för svenska poeter. Å andra sidan föddes just 1944 fyra starka poeter: Malmsten, Ingela Strandberg, Jesper Svenbro och Lars Norén (som fått med en dikt från sin kommande diktsamling ”Stoft”). Föds fyra lika starka poeter 2016? Retorisk fråga, svara inte …   

Det är en tung, otymplig och svårläst bok, men sådant är väl priset för en viss kanonmaximalism, som också ger lite oväntat utrymme åt Karl Gerhard och Lennart Hellsing. Ingen med sina sinnen i behåll sträckläser den här klumpen kronologiskt, om man inte är recensent. En sådan kan glädjas åt en återstiftad bekantskap, Jacob Frese, som kanske ska kallas den första moderna svenska poeten. I sina dikter från 1720-talet ironiserar han bland annat kring dåliga läkare och dans.

På tal om 1700-talet är det väl smått sensationellt att Bellman fått 54 sidor, medan Kellgren endast fått 5 sidor! Väckte man upp en genomsnittlig 1700-talsmänniska från graven skulle väl hen tro att Sverige blivit stolligt. För det är synd på Kellgren, vars dikter åtminstone jag tycker är moderna och fullt givande läsning:
”Så fly, o grymma Sannings dager,
Som våra glada drömmar stör!
Hvad mer, om Villan oss bedrager,
Blott hon vår lefnad lycklig gör?”

Som synes bevaras ålderdomliga stavnings- och ordformer. Ett gott beslut: man kommer betydligt närmare dikterna, och det är faktiskt värt den extra ansträngningen. Jag kan ha nästan lika många invändningar som antalet sidor, men måste också säga att det har blivit en duglig bok.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/5 2016)

28 apr. 2016

De försvunna böckernas bibliotek, Kristoffer Leandoer, Natur & Kultur


”Heard melodies are sweet, but those unheard / Are sweeter”, skrev John Keats i sitt ”Ode on a Grecian Urn”, en vacker summering av konstnärens dilemma. Eller som Pasolini låter sin målare uttrycka det i sin filmatisering av Decamerone: ”Varför skapa ett konstverk när det är så vackert att bara drömma om det?”

Keats är indirekt närvarande i Kristoffer Leandoers nya bok De försvunna böckernas bibliotek, genom dikten ”Lamia” som här lär ha bearbetats av den obskyra franska sekelskiftesförfattaren Aurélien de Kempff. En författare som är närvarande i flera av de novelliknande texterna, som Leandoer knyter ihop till en sammanhängande berättelse om bortglömda författare. Så bortglömda att de inte ens existerat ….


Det här är ett trick som känns igen – Niklas Rådström begick det i en tidig bok, Borges gjorde det konstant och tvångsmässigt (nämnde påhittade författare), och det är med uppenbar förtjusning Leandoer ger sig in i detta projekt. Och som läsare följer jag honom ivrigt till en början, tycker det är omåttligt fascinerande. Vad gjorde Stanley Kubrick i Sandviken? Har du i din garderob en t-shirt från Akademibokhandeln med Sol B. Johnson och en motorsåg med texten ”vi möts i min nästa bok”? Eller har du läst boken Mary Poppins i det öde landet?

Leandoer är mångsidig som författare, och här är det som att han knyter ihop sina essäböcker Mask och Slut. Han rör sig friskt mellan fiktion och fakta, träffar faktiska och imaginära människor. Det som kunde uppfattas som rastlöshet eller ytlighet blir här övertygande, kanske eftersom det är så kärleksfullt utfört.

Det är skrivet i jagform, en slags huvudperson som starkt påminner om författaren själv. Haft karriär som kulturarbetare, hankar sig fram i skymundan som förlagsredaktör – ett starkt självironiskt porträtt, för Leandoer är väl mer i ropet än någonsin? Tilltalet i första person liknar det Poe nyttjar i många av sina noveller: febrigt, intensivt närvarande, omöjligt att värja sig mot, och en närhet till en högst påtaglig galenskap. 

Genom händelseförloppet rör sig en mystisk grupp som kallas ”korrigerarna”, med syfte att utplåna minnet av de försvunna författarna. Därför blir det farligt när berättaren kommer över böcker skrivna av dem.

Ytterst handlar det också om vad böcker är, dessa ting som lagrar kommunikation och strängt taget inte existerar förrän vi läser dem. Leandoer gestaltar en tendens, där vi ser hur vissa författarskap faktiskt upphör, där mycket styrs av tillfälligheter. Fantomsmärtorna kanske kan sägas vara betecknande, då det kan sägas att dessa förlorade författare alla blir spöken.

Nog har jag trevligt medan jag läser den här fantasifulla boken, vars like jag inte sett på svenskt håll sedan Kristian Petris novellsamlingar från 90-talet, Den stulna novellen och Nattbok. Även här görs verkligheten overklig och osäker, eller kanske främst opålitlig. Att läsa det här gör att marken sviktar. Jag fnissar förtjust åt påhittigheten och de infall som ibland är besynnerliga och ibland bara bisarra. Någon borde skriva en essä om den spekulativa prosan i svensk litteratur, och hitta kopplingarna mellan de här två och Lars Jakobson och Lars Gustafsson, och möjligen också Lars Berglund, som på 50-talet gav ut två kryptiska s/f-romaner.

Eftersom litteratur ska eller borde handla om att uppfinna är det här ett välkommet grepp av Leandoer, även om det blir en aning tjatigt i längden och lite för många slumpartade möten mellan berättarjaget och olika försvunna författare och författarskap. På ett sätt är det kanske rentav lite synd att Leandoer gör verklighet av sin idé, att han liksom Pasolinis konstnär gör våld på drömmen. Kanske är han också så förtjust i förslutna sällskap och hemligheter och gåtor att boken riskerar att bli instängd till sin karaktär, hur mycket det än hör till den esoteriska tematiken. Ett falsarium, en labyrint av mystifikationer. Men det är fortfarande lekfullt och initierat, mer av Bradburys värme än Borges kyla. Mot slutet förs också ett resonemang kring litteraturen som performativt aktskapande, och det är ett spår jag gärna ser Leandoer utveckla.

Min före detta lärarkollega hatade litterära texter med allusioner, eftersom de fick henne att känna sig dum och inte tillräckligt beläst. Hon skulle nog inte uppskatta den här lekfulla boken, där vi gång på gång utmanas om vad vi egentligen känner till om litteraturhistorien. Men det är en nyttig läxa att lägga undan sin prestige, och om det får mig att framstå som en åsna, so what? Leandoer är bra på att skapa osäkerhet hos läsaren, som sagt, och här rör sig allusionerna på två plan samtidigt, med både autentiska källor och mer eller mindre uppenbara hägringar. Det är smått sagolikt, faktiskt och fiktivt.

27 apr. 2016

Fiskarmännen, Chigozie Obioma


Den nigerianske Chigozie Obioma anspelar i sin debutroman helt frankt på rikets dominerande hjälte Chinua Achebes mästerverk Allt faller sönder från 1958. Och kanske har han skrivit den mest imponerande afrikanska debuten sedan dess. Fiskarmännen är åtminstone lika hypnotiskt kraftfull och våldsam, och lyckas också dra paralleller mellan individers öden och nationens, fångad mellan vidskepelse och modernitet.

Fyra bröder fiskar i smyg. Den äldste får av en galen profet höra att han ska mördas av ”fiskarmän”, något som tolkas som att bröderna själva ska mörda honom. Så inleds det katastrofala skeendet, berättat av den yngste sonen Benjamin. Fadern har utstakade mål för sönerna: de ska bli professorer, läkare, och så vidare. Det går inte som han tänkt sig. Obioma låter luktsinnet sniffa fram ett nutida Nigeria som är närvarande in i minsta odör. Hans roman drivs av en obönhörlig energi, med en mystisk och farlig atmosfär. Obioma både förvaltar och förnyar den afrikanska berättarkonsten.

(Också publicerad i Vi 5/2016)

26 apr. 2016

Alt det krat, alle de buske. En historie om min far, Maria Dixen, Basilisk


En bra bok är sällan glasklar. De som gör bestående intryck borde lanseras med en WTF-klisterlapp, så att man åtminstone hann göra sig beredd på att det inte ska bli en enkel resa från A till B eller vad det är man säger.

Jag fattar inte mycket av Maria Dixens detbutbok som utkom nu i april på det ambitiösa danska förlaget Basilisk: Alt det krat, alle de buske. Dixen, född 1970, har liksom alla danska stjärnor examen från Forfatterskolen. Om hennes bok ska kallas något är det väl en punktroman – fast mindre av Ebba Witt-Brattströms nyligen lanserade Århundradets kärlekskrig, och mer av danska motsvarigheter från 90-talet, eller Kirsten Thorups 60-talsbok Love from Trieste.


I fjorton korta kapitel skildras ett jag och ett du. En trafikolycka som rekonstrueras in i minsta detalj. Det är impressionistisk, men fortfarande med en exakthet i beskrivningarna.  I detaljerna, som när kökssysslorna skildras: ”Kartoflerna var lige blevet færdige. De lå i skålen på køkkenbordet. Dampen steg op og lagde sig på hylden over komfuret. Den omfavnede den blå krukke, og perle af vand satte sig som små plamager på væggen.”

Vi befinner oss ute på landsbygden, i en stuga med en livfull natur runt knuten, en skog som rör sig. Omkring dem dimman, en bra bild för vad den här boken utgörs av. Familjerelationen gestaltas metodiskt, med en närhet och intimitet i tilltalet. Dess främsta tema är väl saknaden. I några funna bilder återvänder jagberättaren till en förlorad tillvaro med pappan. Saknaden: det vi inte kan hålla fast vid, det som aldrig aldrig återvänder, när allt är för sent.  

Olyckan då? Den skildras som tog den plats på en scalextric-bana, med röd och blå bil som kör mot varandra och man trycker gasen i botten. Men det är ett uppenbart trauma också, med en jagberättare som återvänder till vad som kan vara en brottsplats.  

Det är en kort bok, på drygt 50 sidor, men alltså, fastän jag läser den två gånger lämnar den mig förbryllad. Ska jag nöja mig med det? Det som bidrar till textens obekväma intryck är att Dixen har behållit det som är i behov av korrigering. Det skapar en närhet till det som skildras, som om vi är med i själva ögonblicket då texten blir till, bjuds in till skrivarverkstaden. Det ger en spontan text. Närhet och närvaro.  

Dock finns ett avstånd till det tilltalade duet, ”pappan”, som paradoxalt nog gör det till ett mer levande porträtt. Det är ju ingen berättelse, och det är väl det som gör det till en punktroman, att Maria Dixen utför en undersökning i stället. En i sanning förtätad och suggestiv undersökning att dröja vid och aldrig aldrig bli klar med.

25 apr. 2016

Terpsitone, Christer Boberg, Trombone


Theremin är ett antenliknande musikinstrument, som uppfanns av Léon Theremin för nästan hundra år sedan. De flesta som läser dessa rader har antagligen hört det trakteras, då det är detta instrument som åstadkommer signaturmelodin i Morden i Midsomer. På en terpsitone ska en dansare åstadkomma melodier med hjälp av sina rörelser på en platta. Den är förstås rent omöjlig att hantera.

Nu utger Christer Boberg en diktsamling som heter just så: Terpsitone. Han är en av de egensinnigaste av de egensinniga poeterna vi har, som vi kunde se i boken Revel, och han har ju tidigare utgett musik. Skivan ”Skuggvältan” från 2013 är inte lättlyssnad, men där finns också saker som fascinerar, som spåret ”Dödsyoga”. Att den inte blev en hit är mindre förståeligt än det är beklagligt.   


Håkan Lindgrens omslag indikerar hastighet, och tempot dikteras av dikternas framåtrörelse. Tonfallet är smått ilskt, där halvt förbjudna tankar bjuds in. Närgånget skildras det sköra i existensen, om att vara frånvarande i det som räknas.

Boken är indelad i fyra partier. Första delen, ”Terpsitone”, skildrar ett föräldraskaps våndor. Andra delen, ”Noskon”, är en science fiction-novell i miniatyr. Tredje delen, ”Theremin”, består av korta hastigt utslungade fraktioner av text. Fjärde delen, ”Zorbamaskinen”, är en längre dikt, uppbyggd kring det uppbyggliga med dans.

Låter det spännande? Det är spännande, jag lovar. Vad det är för slags bok är svårare att säga, men det finns en del självförakt, som kan leda tanken till Lars Norén: ”Av mitt liv återstår endast / Ett likformigt uppror / Av paniska reminscenser”. Eller kanske Johan Jönsons entropi – men på ett mer sparsmakat och reducerat formspråk.

Det är hårt, men fortfarande formlöst, och lite kantigt, när desperationen här ges en klädnad. Jag gillar hur Boberg låter sina kroppar bli ”genomsynliga”, i en snygg vändning av det väntade ”genomskinliga”, fast det annars är ont om den typen av ögonblick, där vi liksom får ett ljus. Det är en genomsvart bok. Det abstrakta kan ersättas av plötsliga utbrott av vardag. Boberg arbetat med kontraster, borrar sig ned i det otäcka. Ned i en maskinvärld, eller en värld där det känsliga ska samspela med det okänsliga.

Men det är också orättvist att söka affiniteter. Jag säger Norén och Jönson, men sådana liknelser är ingenting värda. Boberg skriver sig fri från påverkansångest, som om han är på flykt från själva språkets inspiration. Det är dikt som resolut ställer sig vid sidan av. Helst ville jag också sätta en ”FARLIGT GODS”-stämpel på omslaget, för så känns det att läsa den här boken, som om den hade denna farliga förmåga att själv påverka och ge impulser och ingivelser.

Jag gillar den både till sina enskilda delar och som helhet, denna ovanligt helgjutna och väl sammanhållna bok. I ”Zorbamaskinen” är det förstås Nietzsches höga uppskattning av dansen som spökar (säger jag förnumstigt). Om det sker direkt eller indirekt är inte det viktiga. För det är lika sensuellt hanterat ändå. I dikterna finns samhällskritiska anspråk, utan att diktjaget svär sig fri från sin egen roll i samtiden. Han tar avstånd, men erkänner att han är en del av det dåliga, i denna uppriktigt skrivna dikt.

Där vi lurar oss själva, där lägger sig Bobergs diktjag, som en motvillig deltagare i en existens som bara gör oss olyckliga. Att dansa bort det onda, tja, varför inte:
”Men att dansen är själva avgrunden
Att dansen är själva svindeln
Att själva dansen är ett slags förräderiets frihet
Och att det är just därför jag dansar”.

24 apr. 2016

Dock-ument. Anti-logi, [red] Moa Schulman, Hanna Riisager, Anna Lindberg, Dockhaveri


En vanlig uppfattning bland musiker är att deras favoritband Toto får negativa recensioner för att rockkritikerna inte är tillräckligt musikaliska för att uppskatta musiken, och att ingen seriös litteraturkritiker skulle bedöma skicklig språkkänsla och stilkonst lika negativt. Rockkritikerna avfärdar kompetens på bekostnad av uttrycket, känslan, attityden, medan litteraturkritiken aldrig skulle vara okänslig för att premiera begåvning och korrekthet.

Vore det här sant skulle alla litteraturkritiker hylla tråkmånsarna Jonathan Franzen, Klas Östergren, Bill Clegg – författare som flossar regelbundet och drar upp strumporna över halva vaden innan de börjar skriva. Lyckligtvis finns det ett annat uttryck än dessa ordentliga duktighetsfarbröder, och 49 av dem har samlats i den nya samlingen utgiven av kollektivet Dockhaveri: Dock-ument. Anti-logi. Här finns bara vänner av oordning.


Här bråkas med bokstävlarna. Allra mest bokstavligt i Pia Emilsson Westerbys ”Kommentar till samtyckeslagen”: Sucken sctumpflick på slickarådrans tolvans svullna fylla! / Chockälskar dej.” Det är en språklig anarki som exakt fångar engagemanget.  

Det är en bångstyrighetens kultur som de här författarna och konstnärerna uppsöker. Det är för mycket av allt och de tar i och de behärskar sig inte och de nyanserar inte och de tar sin svartvita värld och gör den lila och guldig och rosa. En flickrumsestetik.

Litteraturen de åstadkommer är performativ, och den värld de skapar blir ett frirum för alla som inte känner sig hemma. Ett laboratorium att experimentera i. Karin Nilsson har skrivit en lång orolig och oroande text om depression: ”I depressionen är du skyldig till att ha trott att livet var något som tillhörde dig.” En enkel och tydlig formel för det svåra, och det i en text som förtjänar att läsas av betydligt fler än de lyckliga fåtal som den här boken når.

Det som saknas är presentationer av författarna, även om skribenternas röster, som i Nilssons fall ovan, är så starka i sin privata närvaro att en sådan knappt behövs. De skriver fram kaosdemoner, skolioshoror, eldfittor. Sagostoffet fördärvas, och det är lika mycket fluff som taggtråd. Rötterna går inte bara bakåt till punkens DIY-estetik, utan också till skräckgotikens förtjusning i melodramen, samt till det sena 1800-talets dandyism, även om den var en manlig könsöverskridande estetik. Det är framför allt ett skrivande som pekar ut ny riktning för poesin och prosan, och den är behövlig.     

Charlotte Qvandt och Petra Mölstad skriver motståndsdikter, i ett samarbete som vågar göra anspråk, som vågar ta plats för att visa vad som händer, hur vi får ett mer inkluderande tilltal. Det är som att ta del av en frihetsrörelse. Där det också finns rum för några etablerade författare, som Leif Holmstrand, Tove Folkesson, och några halvt etablerade (jag upptäcker att jag har skrivit om många av dem på bernur).   

Nä, allt är kanske inte bra, och en del är präglat av den sorts valpighet som vidlåder debutantantologier. Det finns dock i texterna ett driv och en uppenbar vilja att nå ut, och ofta när det är kantigt och oskönt är det ju medvetet så. Haveriet finns ju inskrivet i kontraktet, i förlagsnamnet. Idén bakom gurlesken, att ta makten över sin kropp och sin sexualitet, känns igen från rockartister som PJ Harvey, för enda sättet att klara sig i en sexistisk bransch är ju att själv rita upp villkoren och själv bestämma över sin kropp. De här författarna skriver skamlöst och hejdlöst, och skevheten ska vara kvar, i den opolerade texten. För allt är inte betjänt av anpassning och kompromiss.  

Och det är så mycket kropp i deras texter. I systemkritiken, i utfallen mot patriarkala strukturer, är det så mycket kropp. Det är också mycket samarbete: åtminstone sju av texterna är tillkomna tillsammans. Lina Hagelbäck skriver här ensam, men arbetar annars tillsammans med Ulrika Nielsen.    

Som sagt, en bångstyrig bok, där vissa delar är ljusa och vissa mörka. Glädjande nog får jag inte så ofta känslan av att författaren vill gestalta en teori. Den får man på köpet ändå. Och framför allt är det ju en bok som har samlat något av det mest spännande som hänt den svenska litteraturen, och att läsa den är som att erfara en jordbävning, eller åtminstone förskalven till en sådan. Om inte ambitionen alltid uppfylls, så finns det en tjusning i att åtminstone få snudda vid den, för som dröm var den vacker att få. Ibland får man nöja sig med det kanske som livet erbjuder.  

23 apr. 2016

bernurs 25 favoritromaner

Det är världsboksdagen. Mina elever tjatar ibland efter boktips. Högst motvilligt gjorde jag häromdagen denna lista på mina 25 favoritromaner. Jag publicerar den i full vetskap om att jag med valen av svenska romaner inte längre kan komma i fråga för att sammanställa en litterär kanon för svenska skolan, men äsch –

1.     Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt
2.     Clarice Lispector, Levande vatten
3.     Vladimir Nabokov, Ada or Ardor
4.     William Faulkner, Absalom, Absalom!
5.     Marguerite Duras, Lol V. Steins hänförelse
6.     Oscar Wilde, De Profundis
7.     Henry James, Skruvens vridning
8.     Virginia Woolf, Vågorna
9.     Juli Zeh, Leklust
10.  Laurence Sterne, Tristram Shandy
11.  Nathaniel Hawthorne, The Scarlet Letter
12.  Fernando Pessoa, Orons bok
13.  Elizabeth Smart, Vid Grand Central Stationd där satt jag och grät
14.  Rut Hillarp, Sindhia
15.  Friedrich Hölderlin, Hyperion
16.  Mare Kandre, Bübins unge
17.  Fjodor Dostojevskij, Anteckningar från källarhålet / En underjordisk dagbok
18.  Gustave Flaubert, Hjärtats begärelse
19.  Italo Calvino, Om en vinternatt en resande
20.  Flannery O’Connor, Wise Blood
21.  Herman Melville, Moby Dick
22.  George Eliot, Middlemarch
23.  Stendhal, Om kärleken
24.  Cormac McCarthy, Blodets meridian
25.  Carl Jonas Love Almquist, Drottningens juvelsmycke

22 apr. 2016

Apelsinmannen och Kärlek i Europa, Birgitta Stenberg, Norstedts



Jag har skrivit om svensk litteraturs främsta Birgitta på Floret:

”Det är skrivet på ett språk som väjer för nostalgi i lika hög grad som det väjer för det konstfullt litterära. Stenberg är ingen författare som skrapar på foten för att bli inbjuden i några fina salonger, med denna osofistikerade prosa som fortfarande upplevs som ett oumbärligt inslag i svensk skönlitteratur. Alldeles oavsett om man anlägger perspektivet 50-tal (då det upplevdes) eller 80-tal (då det skrevs).”

(Läs vidare på Floret.)

21 apr. 2016

Tidsklyftan. En modern version av En vintersaga, Jeanette Winterson, Wahlströms & Widstrand


När Jeanette Winterson gör en cover på Shakespeare uppstår magi. Det är hennes starkaste bok på nästan 20 år.

Nutida författare må vara förlåtna för att de plagierar Shakespeare, då han själv var lika benägen att plundra förrådet av existerande myter och berättelser. Därför är det en god idé att låta framstående författare skriva nya versioner av Shakespeares pjäser.


Först ut är Jeanette Winterson, föga förvånande då hon tidigare bland annat skrivit om Atlas i Canongates serie myter och i Hammer Horrors serie skräckböcker. Nu gör hon med sina egna ord en cover-version av The Winter’s Tale (En vintersaga), och kallar den Tidsklyftan. 

Finansmannen Leo är svartsjuk på sin gravida hustru MiMi, och tror att barnet hon väntar inte är hans, utan vännen Xenos. Det är romanens ena plan. Men med hjälp av tidsklyftan hamnar vi också många år senare i tiden, där dottern Perdita nu är tonåring, adopterad av en familj.   

Leo är romanens obestridliga huvudperson: en paranoid svartsjuk man osäker på allt, inklusive sin egen sexualitet (han och Xeno var ett par när de var unga). Det är ett mästerligt porträtt av girigheten också, kapitalisten som beter sig svinaktigt i vissheten att ingen kan komma åt honom.

Allt är som i Shakespeares pjäs, fast ändå inte, eftersom Winterson har ett språk som innehåller inte bara något utan åtskilligt av Shakespeares främsta egenskaper: snabbhet och smidighet, med halsbrytande rörelser från högt till lågt. Det är ett språk som det slår gnistor om, som det är en ren fröjd att läsa.

Hon tar också fasta på det som gör Shakespeare så genialisk – lekfullheten. Det är som att han inte skrivit sina pjäser, utan han har dansat fram dem, och så är det också att läsa Winterson, åtminstone i den här boken. Det är en kärleksroman, och som sådan är det kanske hennes starkaste sedan Vintergatan går genom magen, som kom för nästan 20 år sedan.

När hon transponerar Leontes och Hermione från hovet till finansvärlden är det ju en snygg markering av vart den egentliga makten förflyttats. Wintersons behandling av stoffet är fantasifullt och egensinnigt. Xeno sysslar med att utveckla tv-spel, och det här är en roman som kan läsas som ett sådant, med karaktärer som beter sig som vore de i ett tv-spel. Samtidigt är det en fullkomligt mänsklig berättelse, med mänskliga reaktioner och känslor.

Svindlaren Autolycus är här bilförsäljare, och en av bilarna som figurerar är DeLorean från filmen Tillbaka till framtiden. Flera citat från dikter och sånger om tid förgyller och fördjupar berättelsen, och förstärker dess intryck av nutid.

Märkligt nog fungerar det här mycket bättre än man kan tro. När Winterson skriver om tiden och om adoption, då är hon på hemmaplan. Det finns överlag eleganta referenser till hennes tidigare böcker – produktplaceringar som åtminstone jag uppfattar som färggranna fynd i en skattkista. Att läsa Tidsklyftan är en smått magisk upplevelse, där man under läsningen nästan luras att tro att Shakespeare faktiskt har spökskrivit Wintersons roman, hur mycket den än förblir ”The Winterson’s Tale”.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/4 2016)

Systrarna Brontës värld, Ann Dinsdale, Angria


För Brontëfans är ordet ”Angria” ett nyckelbegrepp: man kunde nästan kalla det ett kodord. Det var ju namnet på det fantasirike som de två äldsta syskonen spann sina historier kring, medan de två yngsta skapade sitt rike under namnet ”Gondal”.

Nu har översättarna Anna Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling startat bokförlaget Angria, och föga förvånande består utgivningen hittills av en bok om familjen Brontë. Det är Ann Dinsdales Systrarna Brontës värld, översatt av paret själva (de översatte i fjol Charlotte Brontës roman Villette åt Modernista, en av årets bästa böcker). I dag, 31 mars 2016, är det 200 år sedan Charlotte föddes, som den äldsta av de barn som överlevde och också den som sist överlevde av barnen Brontë.


Titeln må vara missvisande, då den ingalunda glömmer brodern Branwell. Det här är en bred introduktion, skriven av Dinsdale, som alltså chefar för Brontë Parsonage Museum i Haworth, stället där man kan köpa beryktad Brontë-marmelad och beskåda hedarna där barnen strövade fritt. En av anledningarna till att de hellre valde hedarna framför att promenera i staden beror på de bokstavligen lortiga förhållandena där. I hålan Haworth huserade 3500 invånare på den tiden, och begreppet ”offentliga toaletter” hade där en mer bokstavlig betydelse, där piss och skit rann rätt ut i rännstenen.

Boken kanske saknar litterära kvaliteter, men bjuder i gengäld på just den breda introduktionen till den kanske mest besynnerligt begåvade författarfamiljen någonsin. Det är en praktfull bok, ett intryck som förstärks av illustrationerna – dels någorlunda rikhaltiga exempel på barnens skicklighet som illustratörer, och dels mängder av naturfotografier signerade Simon Warner. Dessa svindlande vackra foton är kanske inte riktigt i paritet med systrarnas ruffiga estetik, men låt gå för det.

Dinsdales arbete är ett destillat av källarbetena om syskonen. Hon har vaskat fram det mest användbara. Boken är strukturerad på det mest tänkbara pedagogiska sättet: presentationer av familjemedlemmarna följs av redogörelser för var och ens insatser på det konstnärliga planet, och avsnitt om livet i Haworth ger boken en chans att avslutas med texter om arvet efter syskonen.

Man får veta en hel del, så som att pappan Patrick kan ha valt namnet Brontë för att det är en grekisk gudinna som var tjänarinna åt Zeus, och hennes namn betyder ”åska”. Medan han bodde på Irland hette familjen allt från Brunty, Prunty, Bruntee. Charlotte Brontë kan ha varit så kort som 145 cm, medan systern Emily beskrivs som längst, till och med längre än Branwell – hennes kista var 170 cm lång, men endast 41 cm bred, vilket lär ha varit den smalaste kista som tillverkats för en vuxen kvinna på den tiden. Sådant är ju en guldgruva för den intresserade – och vi verkar snarare bli fler än färre. Vi läser storögt allt vi kan komma åt.

Då står jag ut med att vissa partier är lite klämkäckt skrivna. Ibland finns några subtila pikar utlagda – intill Robert Southeys famösa brev där han å det bestämdaste avrådde eller i det närmaste förbjöd Charlotte att skriva fiktion finns ett strålande foto av några får. Nä, jag säger inte att avsikten är att framställa Southey som en fårskalle. Eller hur.

Emily var alltså längst, men också blygast. Rimligen skulle bokstavsdiagnoserna ha trillat över henne om hon levt i vår tid. Men ”i vår tid”, nä, de är ju ohjälpligt fast i sitt 1800-tal, med dess begränsningar men samtidigt – med sådana möjligheter! Självklart var det den inbördes konkurrensen som stimulerade dem och gjorde dem till allt bättre romanförfattare. I synnerhet Charlotte och Emily torde ha gynnats, kanske mest Charlotte, eftersom Emily ju bara skrev en roman. Men hade den blivit lika bra om hon inte skrivit den i inbördes tävlan med främst Charlottes romaner?    

Drabbande är också Annes öde: länge förbisedd som mindre begåvad än Emily och Charlotte, men numera räknas hennes två romaner som givna inslag i den engelska 1800-talsromanen. Liksom brodern Branwells, när han gick från att vara sekreterare i Haworths nykterhetsförening till livsfarlig alkoholism. När han i berusat tillstånd tände eld på sin säng var det systern Emily som räddade honom, men det var Charlotte som utnyttjade händelsen till en av de dramatiska scenerna i sin roman Jane Eyre.  

20 apr. 2016

Vatten, gåshud. Ett otal ord om romanen, Aris Fioretos, Norstedts


Aris Fioretos nya bok är en essä om romanen. Den är lärd men aldrig exklusiv, utan en rak och oemotståndlig plädering för läsningens nöje.

Vad är en roman? Det flesta skulle nog säga att det är en form av berättande. På en av de få svensklektioner jag gick på i gymnasiet minns jag att läraren sa att en förutsättning var att huvudpersonen måste utvecklas: annars är det ingen roman. Nästa lektion skolkade jag, och satt på biblioteket och läste Albert Camus Främlingen, där huvudpersonen snarare invecklas.


En som inte riktigt håller med om den snäva definitionen av roman som enbart en form av berättande är Aris Fioretos. På senare år kanske mer känd för sina snillrika romaner, som Den siste greken, Halva solen och Mary. Men han är också professor i estetik med ett flertal lika snillrika essäer om litteratur bakom sig.

Vatten, gåshud: så lyder ett par av de ord som Fioretos använder för att ringa in romanens väsen. Några andra: ”rytm”, ”energi”, ”rörelse”, ”detalj”, ”lätthet” – och ”maneten”, som här kallas romanens totemdjur. Boken bygger på några föreläsningar som hölls i Zurich i november.

Återkommande i hans resonemang är en målning på ett grekiskt keramikkärl från 400-talet f.v.t, en bild som också utgör bokens omslag. Vad som avbildas är hur gorgonen Medusa halshuggs av Perseus. Fioretos gör en närläsning av denna målning, och är så noggrann att jag blir både imponerad och irriterad.

Det irriterande ligger i att han i essän därmed inte får plats för mer än summariska diskussioner av romanen, de egna och andras. Det imponerande – som väl ändå överväger – består i att det blir ett så uttömmande resonemang kring denna målning, som Fioretos ser som en urbild för berättande. Ja, som en urbild för romanen.

Det är en tunn gräns mellan det som är sökt och det som är utsökt, och Fioretos rör sig våghalsigt mot denna gräns. Kanske man kunde önska att han i stället för att luta sig så lojt och lojalt mot föregångarna mer skulle ta spjärn mot dem. Samt att dessa föregångare så ofta är vita, västerländska män. Det är ändå en ynnest att ta del av hans observationer.

Kanske för att jag är så ense med hans definition av romanen, den egentliga romanen, alltså den som får oss att bli helt uppslukad. Det är helt enkelt en fråga om begeistring, om häpnad, eller – med ordet från titeln – gåshud.

Fioretos skriver ju också själv med sådan inlevelse och energi att det är svårt att inte drabbas av denna ofrivilliga gåshud under läsningen. En bra bok ska få oss att tappa andan, menar han, och jag tycker det är ett rimligt krav. Med sitt sätt att skriva gestaltar han med sina eleganta vändningar (ett annat ord för romanen: ”vändning”) själva ämnet – den lekfulla rörligheten.   

I dessa tider, när politiker och pedagoger snackar om läsningens nytta, är det befriande med denna smått hedonistiska argumentation för nöjesläsningen. Samtidigt betonar Fioretos romanen som en kunskapsform, och det är givetvis sant. Ta bara hans senaste roman Mary, som lär oss så ofantligt mycket om 70-talets Grekland.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/4 2016)

19 apr. 2016

Trado, Svetlana Cârstean, Athena Farrokhzad, Bonniers & Rámus


Ett samarbete mellan rumänsk och svensk poesi har lett till en bok som är både ovanlig och spännande. Med gemensamma krafter har Svetlana Cârstean och Athena Farrokhzad skrivit dikter som når ut långt över sitt självbiografiska innehåll.

Att översätta poesi är omöjligt, lyder en efterhängsen truism. Det skiter jag i, tänkte Athena Farrokhzad när hon för tre år sedan översatte Svetlana Cârsteans bok Skruvstädsblomman, utan att behärska rumänska. Det har nu lett till denna märkligt tredelade bok utgiven på både stora Bonniers och lilla Rámus (de senare specialiserar sig på översatt lyrik).


Trado lyder Cârstean och Farrokhzads gemensamma begrepp för denna poetik. Ordet är latin, ett verb som betyder både överräcka och lämna bakom sig, men även att förråda. Förräderiet är ett starkt tema här, liksom det var i Farrokhzads suveräna bok Vitsvit, som också den kom för tre år sedan.

I den här boken ligger tre häften, samtliga med ”Trado” som titel. Cârstean och Farrokhzad har skrivit var sin bok, och så ingår mellan dem en gemensam samtalsbok, en essä om skrivande. Där utgår de från olika citat, teoretiker och författare som skrivit om översättandet.

Dessa utsagor bildar en fond till deras projekt, där de diskuterar praktik och teori på ett sätt som gör just detta häfte till en viktig ingång till deras böcker, likväl som en lika viktig generell kommentar till skrivande. Ett skrivande utan prestige, nota bene.

Böckerna överlappar varandra, och det enda rimliga vore att illustrera hur de två poeternas röster tar sig in i varandra. Så gör Farrokhzad i sin bok, med en teknik vi känner igen från Vitsvit. Här ersätts släktingarnas repliker med en dialog där ”Svetlana sa” växlas med ”Jag sa”.

Då kan det se ut så här: ”Jag sa: Eftersom min mor inte sjöng, sjunger hennes skugga. Eftersom min mor inte stred, strider hennes skugga. Eftersom min mor inte skrev, skriver jag.” Fast det undermineras, när vi några sidor senare kan läsa identiska rader, föregångna av ”Svetlana sa”. Alltså: vem äger ordet?

Båda, åtminstone i denna dialogiska dikt om smärta, sorg och kärlek. Och moderskap. Samt strid: båda skriver polemiskt, i dikter som rustar sig, som söker kamp och konfrontation. En konfrontation som betonar likheterna. Där de två poeternas böcker speglar varandra, till form och innehåll, där du inte blir på det klara var översättning slutar och dikt börjar, eller vice versa.     

Det är vackert, rytmiskt, musikaliskt, och som sagt – överlappande. Att byta ord med varandra är väl också det en slags översättning. Det är två temperament som möts, olika erfarenheter som närmar sig varandra. Men det är just i olikheterna vi förenas, verkar Cârstean och Farrokhzad säga med den här metoden.

Det blir också ett skrivande som ifrågasätter sitt självbiografiska innehåll. Den som berättar något förråder också något, eller någon. Allt skrivande är översättande, och i någon mån är väl också allt översättande ett förräderi. Det är oerhört fascinerande att följa hur detta samarbete växer fram, och hur det har resulterat i dikter som har till uppdrag att sammanföra människor.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/4 2016)

18 apr. 2016

Skarv, Lina Josefina Lindqvist, Norstedts


Debutanten Lina Josefina Lindqvist har skrivit en långsam och tålmodig roman. Den kan uppfattas som långtråkig, men också som en trovärdig skildring av orealiserade drömmar.

Man skulle kunna kalla den sävlig. Författaren, Lina Josefina Lindqvist är ändå från Norrland (född i Umeå, liksom så många remarkabla begåvningar). Eller stillastående. Nästan provocerande lite händer under dess nästan 350 sidor.


Men det är så metodiskt gjort. Skarv är en debut lika märklig som förra årets Ett föremåls berättelse om obesvar av Mikael Berglund (som ju också bor i Umeå). Även här saknas givna referenspunkter till samtiden.

På en vackert fjärilsformad ö i Norra ishavet bor Maren, en ung kvinna, som extraknäcker på hotellet men inte gör annat än längtar bort. Vilken storstad som helst skulle duga, bara den uppfyller hennes krav att vara den totala motsatsen till öns inskränkthet. Kompisen Bodile ska följa med på resan, har hon lovat. Bara de får ihop pengar så det räcker.

Marens mamma Jorunn är deprimerad efter att maken flytt sin kos till fastlandet med en ny kvinna. Maren ärver sin farmors katter, en stor mängd lösdrivare som hon matar och försöker hålla vid liv. Till ön anländer sonen till en konstnär som stått för öns utsmyckning. Man anar att det ska bli något mellan honom och Maren, men sidorna fortgår. 

Det här är en total helomvändning av mina föreställningar om den svenska debutromanen. Lindqvist skriver saktmodigt och avstår i stort sett från krogliv och dåligt sex. Där andra författare lockas till att spetsa sin brygd med dramatik eller ond bråd död är hennes krydda av mer sparsmakat slag, och gesterna mindre yviga.

På ett snillrikt sätt passar romanlunken ypperligt till det sävliga livet på ön, och på så sätt blir Marens predikament gestaltat med osviklig precision. Exakt så här är det när ens sköra drömmar stöts mot verklighetens hårda klang. Det må förefalla märkligt, men jag blir inte ett dugg uttråkad heller. 

Nä, i stället mer och mer fascinerad av denna gåtfulla plats – ön – och dess fåglar, lunnefågeln och förstås skarven, som klarar överlevnaden utan knot. Kanske är det människans enda sätt att uthärda tillvaron – bli mer lik djuren. Mer och mer börjar jag inse att det ju är deras planet – vi har bara lånat den en stund, men strax deltar vi på samma villkor.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/4 2016)

16 apr. 2016

Astroekologi, Johannes Heldén, Bonniers


Johannes Heldén är konstnär och poet, med starkt fokus på naturen. Hans nya bok är inte lätt att förstå sig på – men med potential att göra bestående intryck.

När Johannes Heldén ställde ut på Jönköpings länsmuseum i höstas fanns det saker som både förtrollade och förbryllade. Det finns i hans senaste konst ett klart ekologiskt spår, något som också märks i hans nya diktsamling Astroekologi.


För även om han etablerat sig som konstnär har han sedan debuten 2003 gett ut poesi. Då citerade han Kent och Bruno K. Öijer – nu är poesin betydligt mindre gripbar för stunden, men med desto större förmåga att dröja sig kvar. Förra boken Ljus hör till det mest besynnerligt fascinerande jag har läst. Raderna skildrade ett förlopp som inte gav sig till känna, utan utgjordes av ett slags chiffer.  

Så också här. Foton och fotnoter ledsagar dikterna, och till att börja med är ju fotona anslående vackra, med ljussättningar som ibland får dem att likna målningar av Strindberg eller Max Book.

Ja, men sen då? Dikterna arbetar med tomrum, med begrepp som antropocen, entropi, drone – men också med hasselmusen, i sin nitiska jakt att fånga naturen in i minsta skrymsle. En tacknämlig ordlista medföljer. Det är i det som går förlorat naturen ger sig till känna hos Heldén: ”När musiken tystnat hörs motorernas dån. När dånet tystnar hörs fläktarna, när fläktarna tystnar hörs vinden. När vinden tystnar”.

Heldén ger tomrummen yta på boksidan, låter orden singla ned som svarta snöflingor. Ibland något djurs tassavtryck över ett uppslag. Ibland formuleringar på engelska.   

I kollisionen mellan vetenskapens och människans skilda utgångspunkter kan man säga att dikterna utspelar sig. I våra förhållningssätt till naturen: vetenskapens objektiva, kanske rentav likgiltiga, och människans subjektiva, kanske rentav sentimentala syn på saken. Och naturen som bara finns där, med sin andlöst vackra neutralitet.  

Alltså, det är en vacker bok, men inte helt lätt att veta vad jag ska göra med dikterna. Det visste jag å andra sidan inte heller när jag vandrade genom Heldéns utställning på museet i höstas. Bara att jag fångades av flera av installationerna, liksom av fotot av det rådjur som också är omslag till denna minst sagt märkliga men också välkomna bok.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/4 2016)