Efter solen, Jonas Eika, översättning Henrik Petersen, Modernista

Vi kan börja med den här frågan: vad är en bok? De flesta skulle nog ha lätt att svara på det, i synnerhet om man avgränsar det till fiktion. En påhittad berättelse, som vi griper oss an i behov av förströelse eller verklighetsflykt. Om inte annat har vi på senare år – vis av lärdomar efter debatterna kring exempelvis Carina Rydbergs Den högsta kasten och Maja Lundgrens Myggor och tigrar – lärt oss skillnaden mellan autofiktion och konventionell roman. Tack Karl Ove Knausgård för det!

Men också: en bok är sällan något som är så enkelt att definiera och reducera till enbart dess form och dess innehåll. Läget för den inhemska samtida litteraturen är i stort sett statisk, där vi kännetecknar fiktiv prosa som en berättelse som prydligt lägger sig till rätta inom bokens pärmar, där dess tydliga slut inte hotar någon ordning alls. Till exempel respekterar den alla befintliga gränser mellan litteraturen och samhället.

Ja, fast det finns också böcker som Jonas Eikas novellsamling Efter solen. Det här är en bok som inte låter sig reduceras till några förenklade definitioner. Det är en bok som tar sig an uppgiften att låta boken bli motsatsen till verklighetsflykt, det vill säga gör den till något som konfronterar verkligheten. Sådan är förstås Eikas bok i hög grad: en murbräcka in mot det reella.

Det är fyra längre noveller, eller snarare tre separata och två som hör ihop, fast de ligger utspridda som nummer två och fem i samlingen. Efter solen vann Nordiska Rådets litteraturpris i fjol, och Eika höll ett uppmärksammat tal där han anklagade den danska socialdemokratin för att gå rasismens ärenden. Det finns anledning att återvända till det talet, men först något om denna sällsamt prisvärda bok.

Jag uppfattar titeln som en anspelning på det bekanta uttrycket ”efter stormen”, där solen i återkommande bilder utses som en varnande kraft, något som i likhet med stormen förgör sin omgivning, något som helt enkelt är skadligt för allt som vistas i dess närhet. Stormen skulle då stå för det som hotar världsordningen. Eika inventerar världen i dess nuvarande skick, och visar hur lätt den kan kantra över till en pågående apokalyps.

Vänta nu, har han skrivit om Coronaviruset och hur en pandemi ställer allt över ända? Nä, förstås inte, för så visionära är inte författare, fast också: ja, helt klart är det så, för exakt så visionära är riktiga författare. I novellerna handlar det ofta om individer som hamnar i oförutsedda situationer, där verkligheten som vi känner till den bara vänds ut och in, utan att vi kan göra något åt det. Här kan det vara en IT-konsult som lär sig om en alternativ ekonomi (”derivatbranschen”) och hur det i dess anonyma spår lätt går att göra sig en hacka utifrån principen om den enes bröd och den andres död (så som den nuvarande marknaden fungerar, alltså). Eller om en utsatt mamma som säljer droger för att till varje pris överleva.

Eller om en gamling som i öknen har hittat en ”Sändare” med egenskaper att locka till sig ”rymdmänniskor” (vilket anakronistiskt ord att få skriva i en recension). Eller om en ung pojke som försörjer sig med att smörja in turisters köttiga kroppar på en badstrand (där sanden är vit som kokosmassan i en Bounty, som Eika så sinnligt beskriver det, två gånger för säkerhets skull). Det handlar ofta om desperation, om människor som är på vippen att förlora allt. Och vad man gör i denna utsatta situation, när pengar och överlevnad ingår orättfärdiga avtal.

Eika har bra blick för det absurda, men också för det konkret mänskliga. Han skriver om bristen på mänsklig kontakt och vad det får för konsekvenser. Humorn är ju det absurdas lojalaste följeslagare, och det är ofta roligt – på det där vagt oroande sättet – att läsa de här besynnerliga novellerna, som liksom förvränger verkligheten och ställer in skärpan på nytt, för att vi ska se den med mindre beslöjad blick. Är det surrealism? Nja, mer så att han prövar vår optik, utmanar oss att se på världen med en mindre osentimental blick.

Det är mycket kropp, mycket homoerotik, mycket sol, mycket utbyte av tjänster. Eikas sätt att skriva förlitar sig starkt på konstruktioner, men till det speciella hör att han också lyckas övertyga med det som så uppenbart är påhitt. Helt enkelt att vi blir följsamma deltagare i hans ärliga kritik av vårt sätt att leva. Det är en tänkt verklighet som han skriver fram.

Och i den verkligheten lyser starkare än något annat själens obotliga ensamhet. Så tomma våra liv har blivit, verkar Eika vilja säga. Det finns i novellerna en närhet inte bara till sf-genren, utan också till skräcken. Han är inte intresserad av att göra något gott intryck heller. Mer roas han av att erbjuda det litteraturen borde syssla med, då den gör det bättre än något annat: att skildra något som i brist på annat kan kallas andlighet – en sinnligare upplevelse av tillvaron.

Coronaviruset har ju bara förstärkt vår förnimmelse av apokalypsen. Klimathotet har för alla vettiga människor pekat ut inte vår privata men vår arts dödlighet, och av allt att döma är det vi bevittnar nu bara förstadiet till framtida utbrott av egoism och cynism. Fast är inte det att svartmåla? Kriser, så som krig, har ju en förmåga att inte bara plocka fram det värsta utan också det bästa hos oss människor. För all del, en och annan godjärtad gärning finns ju också, men de onda gärningarna sätter djupare och mer varaktiga spår.  

Eikas bok är en bomb. Att läsa den är att utsätta sig för något som hotar att förändra din världsbild. Dess diskussion av moraliska frågor, och dess försåtliga sätt att angripa samhällsordningen gör den till lika brännande och angelägen litteratur som landsmannen Lone Arburas Politisk roman, eller Sigbjørn Skådens Vaka över dem som sover. Från svenskt håll finns några liknande exempel hos Magnus Dahlström och Andrzej Tichý, alltså författare som utnyttjar litteraturen till att belysa just de samhällsfrågor som saknar enkla lösningar men som vi måste gå i närkamp med vare sig vi vill eller inte.

Och hur var det nu med talet? Jonas Eika mötte åtskilligt med kritik efteråt, för att ha varit naiv och blåögd och att han som ung inte hade agens att läxa upp den danska statsministern. Nåväl. Det vi ser är kanske bara början. Han är den yngste pristagaren någonsin av Nordiska Rådets litteraturpris, och likt en Greta Thunberg kan det alltså vara något nytt vi ser – en idealistisk rörelse med genuin kraft att förändra världen. Eller så växer också dessa ungdomar upp och blir lika själviska som sin föräldrageneration. Historiens facit talar inte direkt till deras fördel.  

Fyrbåken, Thomas Larsson, Nirstedt/Litteratur

Efter att ha gett ut ett par romaner i början av 80-talet återkommer Thomas Larsson nu med Fyrbåken. Kring huvudpersonen Torbjörn vävs en ambitiös och stundtals tålamodsprövande berättelse där fokus ligger på hustrun Kattis, död sedan elva år, och hennes fruktansvärda uppväxt. Ute på en ö i Stockholms skärgård firas midsommar tillsammans med deras barn, nu i de övre tonåren. Öns historia inkluderar en annan familj, fyrvaktare sedan 1700-talet. 

Det är svårt att komma överens med den här romanens korta meningsbyggnad, benägenheten att upprepa banala reflektioner, liksom de nitiska rapporteringarna av exakta datum och klockslag. Eller för den delen onödiga referat av böcker skrivna av Tove Jansson, August Strindberg och Joan Didion. Men när Larsson berättar om Kattis och de tunga erfarenheter hon bär på öppnar sig en potentiellt lysande roman, så det känns som en felprioritering att inte ta till vara den och i stället ägna så mycket utrymme åt stackars Torbjörns sävliga och livlösa dokumenterande av sin tristess.

(Också publicerad i Vi, 4/20)

De äter ur din hand, baby, Elis Monteverde Burrau, Bonniers

Och Elis Burrau (numera med Monteverde inkilad i namnet) fortsätter att göra någonting rörande? Det kan man med fog hävda, efter en handfull löftesrika men ibland mer än lovligt ojämna böcker utkommer nu hans andra roman (typ), Det äter ur din hand, baby, med en överstruken undertitel: Cindy Shermans samlade dagböcker.

Sherman är konstnär, och får här väl mest agera alibi för Burraus postmodernistiska upptåg att upphäva gränser mellan identiteter och mellan högt och lågt. Hon figurerar flitigt i början av denna (icke-)roman, för att sedan mer eller mindre ge vika för det mer påträngande berättarjaget, misstänkt likt den persona som Burrau odlat på sociala medier de senaste åren. Omslaget har kapat formgivningen från serien ”Atlantis väljer ur världslitteraturen”, och illustrerar något av den kollageteknik som ingår i Burraus poetik: den snyggt gröna godisfärgen gör det i vilket fall till årets särklassigt snyggaste svenska bok hittills.

Så hur ska då detta märkliga projekt sammanfattas? Kanske så här: helt unikt. I stället för intrig och karaktärer utgörs texten av en monolog som raskt och underhållande driver sitt kaosnarrativ framåt och uppåt och bakåt och nedåt och åt alla tänkbara sidor. Till sin hjälp tar han citat och allusioner till allt från författaren Elfriede Jelinek, elakast av Nobelpristagare, till fotbollsspelaren Andrea Pirlo, elegantast av spelfördelare. 

Men inte riktigt helt unikt heller. Det påminner en del om den Malte Persson som i början av 00-talet skrev den underbart fyndiga Livet på den här planeten. Den då 26-årige Persson förevisade stora likheter med den nu 28-årige Burrau. Båda är så roliga att svenska stand up-komiker borde dra en suck av lättnad över att de inte tillhör deras skrå, då de skulle göra alla komiker överflödiga.  

Burraus nonchalans är både en brist och en tillgång. Nog blir det lite svamligt ibland, även om han garderar sig med fina formuleringar som ”svamlets vassaste skärva”. Men det är inte alls renons på smärtpunkter, för här refereras flera gånger till självmord, till hans cancersjukdom, till den tomhet som livet också innebär. Han skriver en prosa som glittrar, men glittrar mörkt och sinistert.

Överskottsenergin flödar här, och den språkliga sensibiliteten lyckas förvandla även slitna klichéer till värdefulla tillskott. Några av mina favoriter: ”Jag är omgiven av idioter? Snarare: jag är omglittrad av vemod. / Där man lånar böcker lånar man snart människor. / Det här är fröjden av hyckleri.” Men det finns åtskilligt att hämta i hans flöde, nästan för mycket, på så sätt att man knappt orkar med allt. 

Det är med högoktanig litteratur Burrau har tankat sin prosa, som flitigt lånar från klassikerna, men här finns också en hel del porr och sport, och som återkommande refräng en motorväg till helvetet, som torde vara en referens till AC/DC. Och så vidare, för det är många referenser att bocka av för den som så vill.

Eller så nöjer man sig med att bara sätta sig i baksätet och njuta av färden. Elis Monteverde Burrau väljer konsekvent att sparka uppåt, och det är en ödmjuk inställning. Jag läser med stor behållning, och känner mig ungefär lika nöjd över hur bra den är som jag var besviken på hans förra försök, Karismasamhället.

Döden i Venedig, Thomas Mann, översättning Linda Östergaard

Så vad ska man läsa i karantänens tid? Tidningarna, som inte har så mycket annat att skriva om, har varit proppfulla med förslag, med allt ifrån Stephen King till Boccaccio, och en hel del Camus Pesten förstås. Själv tänkte jag ta mig an omläsning av en roman som mig veterligt ingen tipsat om: Marlene Haushofers på många plan lämpliga isoleringsroman Väggen. Sällan har det känts så passande som nu att läsa om kvinnans ensliga tillvaro avskärmad från hela världen.

I går läste jag dock Erik Wallrups understreckare om Thomas Manns långnovell ”Döden i Venedig”, och erinrade mig att jag ju inte har läst Linda Östergaards nyöversättning, som kom i somras. Den ingår i boken 4 noveller, som en del av Bonniers fina Mann-serie. Novellen i fråga befinner sig rätt smidigt mittemellan novellen och romanen, med sina cirka 100 sidors format, och skrevs 1912, då det som hotade Europa var ett annalkande krig.

Tidigare har jag nog sett ”Döden i Venedig” som en inverterad replik på Oscar Wildes The Picture of Dorian Gray. Manns protagonist Aschenbach bär sitt åldrande yttre liksom Wildes porträtt på vinden, men på slutet tillåter han sig att föryngras med färgat hår och hudkrämer, bara för att bli ett något vackrare lik.

Det som har aktualiserat Manns långnovell är ju Coronaviruset, som har försatt oss i en postapokalyptisk värld (alltså inte ”dystopisk”, som många felaktigt har tillskrivit den, då en dystopi ju förutsätter en ny och mer totalitär samhällsordning – denna har väl ändå inte ännu infallit?). Hos Mann är det koleran som drabbar Venedig, trots invånarnas ihärdiga förnekanden, som yttras medan staden desinficeras. Det är klart att sjukdomen då var en symbolisk föraning om de spända nationsrelationerna som skulle utmynna i världskrig, men också som bara något vagt hotfullt i bakgrunden – något man vägrar befatta sig med, förrän det är för sent. Lite som Corona då. Även här förs statistik över antalet döda.  

Och staden Venedig, som redan för drygt 100 år sedan var i dåligt skick, har förstås blivit ännu mer döende sedan dess. Det är påfallande hur skickligt Mann bygger upp den dekadenta stämningen i berättelsens inledning, med frekventa glosor som ”uppgivenhet”, ”bedagad”, ”förfall”, där varje bordsduk är skrynklig och osköna fläckar breder ut sig vart man än vänder blicken, och där gondolerna i en snygg foreshadowing är svarta som likkistor. Det är viljan och oförmågan som inte kommer sams hos Aschenbach, som växlar mellan det patetiska och det tragiska.

Ofta talar man om klassiker i termer av hur överskattade de är i relation till sitt rykte. Det är klart att om man anländer till dem med den typ av obalanserat skruvade förväntningar som många verkar ha på det mesta kan man väl misströsta. Jag måste ändå säga att det är en njutning att läsa denna Thomas Manns kanske mest kända novell – inte minst när man jämför den med samtidslitteraturen. Då blir det en häpnadsväckande påminnelse om att andra ideal kunde råda.  

Att läsa äldre litteratur (det vill säga allt publicerat före 2010) med gymnasieelever är ibland tålamodsprövande. Deras omdöme om exakt all klassisk litteratur lyder: ”Det är sååå detaljerat!” Ja, det finns ju hos dessa författare en tilltro till tingens förmåga att inte bara beskriva världen, utan också gestalta den på ett trovärdigt och rimligt sätt. Konsten kan ändå bara ge en skenbar transcendens, och författaren Aschenbach är livstrött utan att vara helt cynisk.

Ja, han är ju estet i första hand, när han slår sina kyska lovar kring objektet Tadzio, pojken som han förälskar sig i. Förutom den svårtolkade gest (”löftesrikt-vidunderlig”) som pojken ger när han är på väg mot vattnet i slutet är han helt objektifierad, med sitt lockiga hår och släta armhålor (som en staty, tänker den något morbide Aschenbach, och ekar därmed av konsthistorikern John Ruskins slutsats när han blev impotent inför åsynen av sin hustrus könshår under bröllopsnatten).

Hela poängen med Aschenbach är ju hur nutida han är, inte bara för att han föregriper vår tids ungdomskult, utan också fixeringen vid visuella stimuli. Mann breder ut sig kring hur viktiga våra synintryck är för upplevelsen av det sköna:

”Amor betedde sig i sanning exakt likadant som de matematiker som för de svagbegåvade barnen visar fram gripbara bilder av de rena formerna: På samma sätt betjänade sig även guden, i syfte att göra det andliga synligt för oss, gärna av den mänskliga ungdomens färg och gestalt, som han smyckade med skönhetens fulla återglans till verktyg för minnet och vid vars anblick vi sedan upptändes i smärta och hopp.”  

Fast det sköna är ju också något som vistas bortom orden, utanför språket. Därför kan Aschenbach inte riktigt övertyga om det unika med Tadzios uppenbarelse. Inte ens genom att göra honom till författare – en rätt uppburen sådan – kan Mann lösa det kruxet. Det finns också en inskriven brasklapp, som hävdar att vi bara kan prisa och inte skildra det som drabbar oss.

Aschenbach är samtidigt både helt otidsenlig och helt nutida, i sin approach. Han är outtalad stoiker, och har ”uthärda” som sitt favoritord, lyder Manns lite spefulla upplysning. Åtskilligt har sagts om hur Mann i just denna novell excellerar i ironi och distans, men det är bara halva sanningen. Snarare är det frågan om ett avmätt tonfall, som befinner sig mittemellan inlevelse och likgiltighet, mellan anspänning och avslappning – eller känslans långsamma utdöende. Det är ett tonfall som är kritiskt retfullt. Eller så här: Mann låter Aschenbach representera en viss sorts apati som det krävs en viss ålder att uppnå – säg, 52 … (han sägs vara något äldre än 50).

I krigsmaskinen, Johan Jönson, Nirstedt/Litteratur

Nu tillhör Johan Jönson de mest omhuldade och uppburna svenska samtidspoeterna. Så var inte fallet vid 2000-talets inledning. Man påminns av det genom Nirstedts återutgivning av I krigsmaskinen, som samlar de fem häften med minimal upplaga som gavs ut 2001-2002, efter att Jönson efter ett par böcker på Norstedts i början av 90-talet hamnat i periferin.

Dessa böcker – denna bok – utgör då ett nästan 500-sidigt dokument som genast tar oss rakt in i den estetik som skulle bli den här poetens signum några år senare. Som tidsdokument är det onekligen hyperintressant att läsa något som i efterhand visar sig bli en helt avgörande inblick i detta pågående skrivande.

I förordet betonar Jörgen Gassilewski något som är så uppenbart att vi nästan glömt bort det eller i alla fall inte tillräckligt betonat: hur Jönson använder sig själv, sina erfarenheter och sin kropp i sin poesi. Men också om hur teaterns verkningsmedel fungerar som en förklarande modell – det vill säga, hur det finns ett samspel mellan det egna jaget och andra jag, andra röster, andra erfarenheter, som tar plats i dikten och sätter det egna jaget ur spel, i rolldikter, i queera alternativ till den egna rösten.

Det går att läsa de här fem kortare böckerna som ouvertyren eller upptrappningen till de betydligt mer omfattande verk som skulle anlända. Det rör sig här om fem separata men sammankopplade verk: Nod noll, Minnen av kroppar i rörelse och vila, Karma inertia, Transvektor, samt Aggregat som muterar. Mycket av det vi nu känner igen som typiskt Johan Jönsonskt finns redan här – den aggressiva balansgången mellan våld och sexualitet, mellan teori och praktik (kort sagt: Hegel och skit), råddandet med skitlivet och skitjobbet, hatet mot borgare, själväcklet och referenserna till den egna fetmakroppen, självmedicineringen, och överskridandet av gränserna mellan fantasi och verklighet, mellan tabu och tillåtet.

Redan i början etableras också loopen som en bärande trop. Jönsons diktjag är ibland av kosmiskt snitt, som en Walt Whitman infekterad av negativistisk i stället för positivistisk styrka. En ”Song of Myself” som vänder ryggen åt allt. Kosmisk, men också privat. Äckel och skam dominerar. Ja, han skriver drastiskt och citatvänligt, i en stil där slagorden är så hårda att man förvånas över att de inte plockats upp av aktiva politiker. Eller säg så här: när sa en svensk politiker något lika slagfärdigt som det här: ”Pessimism är en lyx / för de rika.”

Vad som också blir tydigt nu är hur konsekvent Jönsons projekt är, när det går att redan här spåra de linjer som senare ska plöjas så hårt in i verk som Efter arbetsschema (2008) och egentligen allt som har följt på den. Här visar det sig att han har valt förnedringen i att vara vid liv. ”Jag lever bara när jag skriver”, formulerar han i ett credo före Knausgård skulle åstadkomma något liknande med sina Min kamp-böcker, som Jönson föregriper.

Om de fem böckerna ska kort summeras får det väl bli så här: Nod noll rör sig mot den absoluta nollpunkten, den religiöst mystiska positionen av Intet. Minnen av kroppar i rörelse och vila erbjuder 118 korta textsnuttar som börjar i självbiografin och utmynnar i allt mer groteska våldsfantasier, där det ibland är oklart om de tabun som överskrids befinner sig enbart i fantasin. Karma inertia består av intervju med ett jag som har genomskådat all uselhet, där cynismen blir den enda värdiga trösten mot den förljugna verkligheten. Transvektor liknar den sene Jönson stilmässigt, i självhatet som sprids i olika riktningar, allra mest mot det orättvisa samhället, mot individen, mot kulturen – alla lika delaktiga i det falskspel som pågår. Aggregat som muterar slutligen tar vid som en övergång till de böcker som då – 2002 – ännu är oskrivna, och breder väg för det nödvändiga projekt som är på väg.

Där, i denna sista bok i denna installation, finns också något som liknar en författarskapets urscen:  

                      Jag lever bara här. Jag befinner mig i skyddsrummet. Allt

                      annat är ren rutin. En meningslös maskin. Här kan jag

                      utplåna det jag önskar.

Men det är ju ett ytligt referat och ger bara en krympt uppfattning om hur det är att läsa Johan Jönson, något som faktiskt inte kan återges. Förlåt klyschan, men det måste upplevas – och det måste upplevas på det här sättet, i helfigur, där hela kroppen – textkropp och fysisk kropp – tas i beaktande.

Herrarna och djuren, Leif Holmstrand, Bonniers

På omslaget män som kramas. Det vill säga: halvt stiliserade brottare, tecknade i en stil som erinrar om serietidningar som Buster från början av 70-talet. Boken är Leif Homstrands Herrarna och djuren. Holmstrand är ju – i ingen inbördes ordning alls – poet, konstnär, romanförfattare, musiker. Det här är hans 32:e bok de senaste tio åren, i en smått häpnadsväckande produktion, med böcker som imponerar både med sin spännvidd och sin konsekventa inriktning mot –

Ja, mot vad, egentligen? Hur ser denna Holmstrands estetik ut? Den som vill stifta bekantskap med den hittar inom denna hudrosa boks pärmar ett knippe otidsenligt rimmade dikter, omslutna av sju färglagda färgglada foton. Det ser ut ungefär som om David Lynch har iscensatt Flugornas herre.

Och dikterna? Rimmen har en distansskapande effekt, åtminstone initialt. Eller så reagerar jag med trots, i full vetskap att för många läsare är det en önskedröm med rim. Tror många ovana läsare vill ha det så, kanske för att det är något som nedgraderar läsningen, tar den tillbaka till barndomens ramsor och sånger, att det blir något som skapar trygghet. En trygghet som inte undandrar sig ansvar, eller avstår från bryderierna.

Därmed blir det hos Holmstrand en dubbel effekt, när jag så att säga klättrat förbi en viss irritation (mellan oss: rim känns lika uttjänta som metaforer och knitteln). Det dubbla består i det oroliga, oroande innehållet, när det tillåts samspela så här fritt med rytmen. Kadenserna som faller med de snälla rimmen som bryts mot så hårda ord. Därför kan det som på ytan ser ut som mysiga och trevliga dikter bära på avgrunder och evighetsperspektiv. Dessutom kan det som ytligt ser ut som disparata dikter sammankopplas och visa mönster i ett narrativ, det jag uppfattar som ett genuint konsekvent författarskap där dikterna och böckerna hör ihop, eller rentav sys ihop.

Några återkommande inslag: WhatApp-meddelanden, iscensättningar av ett jag, kroppar, djur, manlighet/kvinnlighet, döden, växtlighet. Ja, han arbetar i en slags biotopisk poetik, där naturen animeras, besjälas, men också den iscensätts – blir en aktivt handlande instans.    

Ett avsnitt heter ”Transformationer”, och det handlar mycket om just överföringar, om trans- som prefix till allt möjligt, det vill säga att korsa eller gå över. Mycket är identitetsskapande, eller kanske snarare identitetssökande:

                      Vi var två och skars till många fler

                      i kylig men tropisk glänta.

                      Visst är duet/jaget som förts ner

                      i myllan ett gott att vänta,

                      ett smältande gott att vänta

                      oss näring ger.

Det där snedstrecket mellan du och jag är signifikativt: det som upphäver gränserna, och som sammanbinder. Så uppfattar jag också arbetet med de etablerade versformerna, såsom ett par regelrätta sonetter mitt i boken.   

Holmstrand skriver en besynnerlig slags dikt, som sällan väljer de enkla lösningarna. Ändå är hans dikt inte svår, eller sökt. Ibland är den ful, ibland är den vacker, alltid är den fascinerande och ofta både ful och vacker, så som när den utmanar vår etablerade definition av det vackra:

                      Sömnen dör som allting dör. En gryning

                      räcker inte. Dränkt i feberdyning,

                      dränkt med kärlekshänder.

                      Inga stränder.

Det är vi som är klimatet. Hur man räddar världen, Jonathan Safran Foer, översättning Nik Ruth Persson, Norstedts

Jonathan Safran Foer fortsätter försöka rädda planeten med sina essäer som ska få oss att sluta äta kött. Det är lovvärt, men tyvärr också ganska tråkig läsning.

I flera år har vi följt allt mer alarmerande rapporter om global uppvärmning och de drastiska åtgärderna som är nödvändiga för att ge kommande generationer en dräglig framtid. Reaktionen? Politiker som sitter stilla i båten, och förnekare som hånskrattar åt att vi fick en kall sommar.

Under den senaste månaden har Corona-viruset spridits över hela världen. Reaktionen? Omfattande oro och krav på omfattande inskränkningar över hela samhället. Plötsligt fattar alla att vi inte kan flyga eller konsumera i den takt vi hittills har unnat oss.

Det säger ändå något om oss människor och våra tidigare felprioriteringar. Eftersom jag anser att det finns anledning att lita på den vetenskap som informerat oss om det prekära läget för planeten har jag varit förbannad på politikernas handfallenhet inför miljöhoten. Jonathan Safran Foer presenterar med sin nya bok Det är vi som är klimatet ett radikalt förslag till hur vi ska klara de överhängande hoten.

Det finns mycket att hålla med om när han tar itu med denna akuta fråga. Människan är egoistisk och kortsynt. Vår själviska rovdrift på naturen har tillåtits fortgå för länge. Däremot är jag inte ense med hans sentimentala syn på naturen. Den klarar sig utmärkt utan oss människor, och bryr sig inte ett jota om vi finns här eller inte.

Ungefär så har jag börjat tänka själv, i fullständig resignation inför apokalypsen. Om vi nu har visat oss så odugliga i att omhänderta planeten är det ju bara rimligt att vi blir av med vårdnaden. Det finns någon slags rättvisa i detta.

Så tänker inte Foer. Efter drygt 70 sidors uppvärmning anländer han till sitt egentliga ärende (efter att ha klagat lite rutinmässigt på sociala medier och rökare). Det är köttätandet som måste minska. Så räddar vi planeten. Alltså blir denna bok bara ett appendix till hans drygt tio år gamla Äta djur.

Den var lika behjärtansvärd som den var tråkig, och trist nog måste jag säga något liknande om denna. För att travestera William Blake: Vägen till tråkiga böcker är stensatt med goda intentioner.

När Foer vill berätta för mig varför världen är värd att rädda blir jag inte övertygad. Tyvärr tenderar ju alla unga idealistiska människor växa upp och bli minst lika förstockade och dumma som sina föräldragenerationer. De som nu är klimatförnekare – alltså män i min egen generation – var barn till gröna vågare på 70-talet och vi bar våra ”Kärnkraft? Nej tack!”-märken med stolthet. Tills vi fick andra prioriteringar, såsom livskvalitetshöjande långa flygresor.

Foers bok är gedigen, och han ser till att ha rejält på fötterna. De många statistikreferenserna blir i sammanhanget ändå bara pliktskyldiga redovisningar. Han gör sig skyldig till två försyndelser: dels är han didaktiskt föreläsande, och dels är han sentimental. Som vi alla vet är det en livsfarlig kombination som gör hans bok till ett projekt lika hopplöst att uppskatta som det är att tro på en framtid för oss. Oavsett om vi slutar äta kött eller inte.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten24/3 2020)

Brev III, Emily Dickinson, översättning Lena Karlin & Jonas Ellerström, Ellerströms

Idag har jag recenserat Emily Dickinsons Brev III i Svd. 

 

Men Dickinson är inte missmodets profet. Snarare än att kapitulera för cynismen uppvaktar hon en förhöjd livskänsla. Att läsa Dickinson innebär alltid att du tvingas gå i dialog med en omisskännelig röst som har lika stark förankring i de abstrakta associationsbanorna som i den konkreta verkligheten. Ur den dynamiken uppstår en poesi som aldrig blir slutgiltig, utan bidar i sin närvaro i nuet. Det finns inget tidsbundet över de utkast och fragment som vi möter här. 

Här kan man läsa hela recensionen. 

Jungfrustigen, Philip Teir, Wahlström & Widstrand

Philip Teir fortsätter snickra på sitt monument över de mänskliga relationerna, med bistånd av Hjalmar Söderbergs verktygslåda. Även om han bygger gediget och prydligt finns det sprickor där mörker ger den ibland trivsamma atmosfären ett nödvändigt allvar.

Det är inte lätt att skildra kärleken utan att det slår över i antingen försköning eller cynism. Efter en tillfällig utflykt i klimatapokalypsen med senaste romanen Så här upphör världen är finlandssvenske Philip Teir tillbaka i sina bekanta marker med relationsdramat Jungfrustigen.

Författaren Richard lever i ett någorlunda harmoniskt äktenskap. Tills han på en förlagsfest träffar den tolv år äldre Paula. Det slår inte gnistor om deras attraktion, men de börjar skriva sms till varandra, och tids nog blir de ett par. Något som givetvis kompliceras av den svartsjuka hustrun, men även hans barn har svårt att komma överens med pappans nya kvinna – och vice versa.

Richard delar vissa karaktärsdrag med Hjalmar Söderbergs figurer. Att namnet är en oblyg blinkning till Richardt från Söderbergs briljanta novell ”Pälsen” är nog ingen vågad gissning: ni vet han som bakom ryggen på huvudpersonen roar sig med dennes hustru. Söderberg nämns också specifikt ett par gånger i Teirs roman, bland annat har Richards hustru skrivit en magisteruppsats om romanen Den allvarsamma leken.

Det finns en prydlighet i Teirs skrivande, en prydlighet som kan uppfattas som nästan störande i sin makliga färd genom intrigen. Men det är en prydlighet som inte saknar den typ av sprickor där mörker tillåts sippra in. Det blir då en fin balans mellan komik och seriositet.

En av de saker som Teir gör nästan bättre än någon annan samtida svensk prosaförfattare är blicken på individernas egenheter. Hans slutsatser är imponerande korrekta; exakt så här är vi människor, tänker jag återkommande under läsningen. Här sägs nya saker om oss, saker som vi mår bra av att känna till.  

Alltså är Richard ingen helyllekille, snarare mer än en smula löjlig när han försöker ge sig in i den nya relationen med Paula med någon slags värdighet. I personporträtten finns också några riktigt fina bifigurer. Sällan har jag till exempel läst en roman där barnen skildrats så här trovärdiga i sin skepsis – i synnerhet dottern Nellys klokhet, men även sonen Williams fullt rimliga trulighet. 

Teir har känsla för detaljernas betydelser, detaljer som gör ett oförglömligt intryck (såsom ett smutsingrott tangentbord). Han har också ett välutvecklat sinne för dramaturgi, och spänningen byggs upp så att även en del förutsägbara lösningar kan anlända med förvånad min.

Det är en stundtals rolig roman – med förbehållet att den har det vemodigt anstrukna leendet som finns hos – ja, Hjalmar Söderberg. Många indirekta Söderberg-referenser blir det. Kanske för många?

Och Richard, blir han inte något av en karikatyr, när han utvecklas i fel riktning och blir allt mer egoistisk? Trots dessa invändningar läser jag Teirs nya roman med stort nöje. Han har en osviklig förmåga att få mig att dra på munnen i något som liknar ett leende, tills jag upptäcker att det mer är frågan om ett bistert konstaterande av hur allvarsamma alla lekar är.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/3 2020)

(med eget namn, utan namn, ditt namn), Agneta Enckell, Förlaget

Moderskapet har ofta skildrats i den svenskspråkiga poesin, kanske i synnerhet graviditeten och den första periodens symbios med barnet. Tänk Aase Bergs majestätiska trilogi Forsla fett, Uppland och Loss, eller Åsa Maria Krafts Händerna lägger ner kransen, eller Agnes Lidbecks Ur, för att bara ta några få exempel.

Agneta Enckells nya diktsamling (med eget namn, utan namn, ditt namn) är ett ytterligare tillskott. Det är finlandssvensk poesi av välkänt snitt, där man inte förvånas över idiosynkrasier som en hopskrivning av ”som om” till ”somom”, eller förskjutningar som ”andräktig” (ett ord som kan erinra om de påhitt Peter Mickwitz roade sig med i sin i sin fyndiga ordbok Leksikon. Sett att läsa). Dessa felskrivningar är medvetna, informerar Enckell möjligen lite väl klentroget i en brasklapp.

Det här är då del två i en planerad trilogi som ska behandla kärleken. Del ett kom för sex år sedan, inte ett ord (jag är naken), och tillägnades maken Patrick. Den här är tillägnad ”k”, som i Konrad, sonen. Med en snygg gest knyts de två böckerna ihop av frasen ”hörde du ljudet av ditt första skrik?” som lånas från den föregående och tar sig in i denna.

På ett sätt kunde man säga att Enckell gör något både storslaget och anspråkslöst med sin bok. Det stora är att den knyts till det sublima, något som antyds i de två mottona från Edmond Jabès. Både poesin och kärleken är ju så att säga styrda mot det sublimas domäner. Inte entydigt, förstås, för båda sysselsätter sig ju gärna också med det löjliga. Men kärleken är storslaget kopplad till det sublima, och likaså poesin – eller har varit, kanske man behöver tillägga, för är det inte så att poplåten har övertagit poesins monopol på att tyda kärleken på det mest adekvata sättet? Poesin verkar ju föra en ynklig tillvaro för tillfället.

Enckells bok är präglad av enkel kärlek. Enkel, men inte okomplicerad. Kärleken finns i det tillblivande, ”svävar i detaljen, alla börjors / utsträckta nu”. Hon låter kursiveringen bli en framträdande trop, liksom (som man kan se redan i titeln) parentesen – hon så att säga reclaimar parentesen, visar att den inte behöver vara ett uttrycksmedel för det mindre väsentliga eller mindre relevanta. (Själv har jag alltid tyckt att parentesen har för dåligt rykte.)

Det som ser ut som språklig nonchalans är snarare ett medvetet myteri mot det chefskap som ett auktoritärt språkbruk nästan undantagslöst uppmuntrar till. Födelsen utgår från metaforer i hennes poetik men hon skyfflar raskt in några konkreta bilder för det liv som inleds. Sonen både ges kontur och förblir anonym, eller så här: han bevarar sin integritet i den behandling som modern ger honom: ”du frigör dig genom hålet i modersrösten. att födas är slump och djupaste mening.” Den här typen av egensinnigt språk borde fungera inspirerande för svenska poeter, som ibland ter sig lite väl ängsligt inställsamma mot språkchefernas tyranni. Varför inte frigöra sig så här?

Förlaget presenterar Enckell med en lite passivt aggressiv framtoning, där det nämns: ”Några böcker är prisbelönta, några prisnominerade, några har utkommit även i Sverige.” Ja. Att det går att hitta Enckells böcker i Sverige hör till den sällsamma typen av lycka. För här finns en balans mellan idyll och oro:

i namnet

finns

kärleken

*

i begäret

det

namnlösa

Samlede Strunge. Digte 1978-85, Michael Strunge, Gyldendal

Så var vi här igen, tillbaka med Michael Strunges poesi, som är lika dödsföraktande som livsbejakande: helt enkelt dikter att läsa när världen känns som en evig loop av managementfloskler och inspirationsföreläsningsschabloner. När begreppet ”välj glädjen” hyllas som en genuint framkomlig väg finns behov av en röst som spjärnar mot det idylliska, en sorgsvärtad röst som ändå inte frånsäger sig rätten till det idylliska.

Redan 1995 samlade och redigerade Anne-Marie Mai den digra volymen Samlede Strunge. Nu har den utökats med fem tidigare apokryfiska dikter, så här är då den bibliskt tjocka – drygt tusen sidor – senaste samlingen. Elva diktsamlingar hann den furiöst produktive poeten med innan livet ändades blott 27 år gammal, för 34 år sedan just i dag. Han tog ett Rimbaudskt avsked av poesin ett par år innan, men det ska förstås ta med en viss nypa salt, då flera av dikterna i den avslutande sektionen med dikter från tidskrifter och antologier tillkom efter avskedet.

Som motto till den förvånansvärt mogna debuten Livets hastighed valdes Bowies rad ”Turn and face the strange”. Det är ett fruktsamt motto, och åtskilligt har sagts om Strunges relation till popmusiken, och fascinationen för artister som Joy Division, vars sångare Ian Curtis ju begick självmord när Strunge var som mest produktiv. Visst, det finns något punkigt eller snarare post-punkigt över de här dikterna, men de kan faktiskt också läsas frikopplade från förebilderna. Inte för att man behöver säga att de är litterärt sofistikerade – snarare framhävs en smutsig DIY-estetik, en slarvets poetik som kan vara lika frigörande och förlösande som den kan vara hämmande och begränsande. Så man ska vare sig under- eller överskatta popsångens inflytande. Dessutom har referenserna till Johnny Rotten åldrats bättre än referenserna till John Travolta.

Eller så här: Strunges dikter är både tidlösa och tidsbundna, när man läser dem nu i efterhand. En viss kontextuell förståelse är nog nödvändig, för att man ska kunna upptäcka revolten mot 70-talets trista ideal i den danska litteraturen (”knäckebrödsprosa”, som kritikern Torben Brostrøm kallade det). Strunges dikt är modernistisk, ambitiös, och med visionära anspråk.

Det är så mycket som är bra i den här boken, så som den ultimata kärleksdikten ”Tid og rum” redan i debuten, eller de många utfallen mot orättvisor i samhället, liksom de många och nyanserade gestaltningarna av depression och psykisk ohälsa generellt. Även om jag tidigare har hävdat att Strunge kanske bäst läses i urval – så sent som för lite drygt ett år sedan kom Caspar Erics rätt generösa volym Min krop er tung af drøm – finns det anledning att läsa honom i helfigur. Det är väl något av en truism att hävda att det är ojämnt, men ska väl också så vara. Läst i sin helhet blir exempelvis den sena boken Verdenssøn det mest övertygande uttrycket för hur relevant det är att fortsätta läsa honom.

Då ska man ju också upptäcka hur fulla av förtroende kärleksdikterna är:

                      Vore øjne og smil

                      vore kroppes længsel

                      vore sindes vakuum før os.

                      Alt dette opfyldes og harmoniserer her

                      som byens lys til himlens sorte loft til horisontens smukkeste cirkel

                      når vi holder om hinanden vores liv

                      og svæver inde i et rundt sekunds tryghed

Ja, och så ska man även uppfatta vidden av hans provokationer, och se att de innehåller mer än juvenila påhopp. Den samhällskritik som förs fram är också av ett mognare, eftertänksammare slag.

Så varierar också stilarna, mellan stillsammare nattliga introverta viskningar till versalt utskrivna desperata extroverta skrik. Poesi som övergår i prosa och vice versa, och så mitt i all eufori den djupaste ångesten och psykosen, när världen bara är ful. Strunge hittar en portal som befriar från det som bara är fult och smärtsamt – poesin som räddar fler liv än den tar, om än den inte kunde rädda hans eget. Och det tål att sägas: det här är bra inte tack vare utan trots det självmord som hotar att överskugga läsningen. Det är dikter som bryter naiv häpnad med bister erfarenhet, dikter som visar hur livet kan te sig när allt ser ut att göra ont, när allt är ärrat och trasigt.

Det är dödsförakt och dödslängtan i farlig symbios. Diktjaget uttrycker lika mycket självförakt som megalomani, och det är just bristen på sans, måtta och balans som är huvudintrycket. Här reses de höga, för höga anspråken på livet, skrivet liksom i det skarpaste av ljus, det som också är det otäckaste av ljus. Men så kan man inte leva! Kollisionen mellan ideal och verklighet är dödlig. Men varje liv och varje död är unik, och jag är rätt säker på att Michael Strunge skulle ha värjt sig mot psykologiska förenklingar, bland annat därför att han står i så stark strid mot det rationella överhuvudtaget. Han skriver implicit om den vuxnes förräderi mot barnet, om förvandlingen som en utopisk dröm, som en strategi för att bli kvitt ångesten. Det är också i bristerna, i sprickorna, som Strunges visionära dikt blir till.

Fantasin är hans ledstjärna, och sexualiteten det som pekar ut transcendensen, det som lyfter oss bort från det fula i vardagen. Det Strunge visar är hur både viktigt och hur farligt det är med drömmar. För att de inte slår in? Nä, för att de gör just det, slår in alltså, och när drömmar infrias finns ingen återvändo, inget som räddar oss. Här är det ofta natt, ofta sömnlös natt, förtvivlad natt. Lyckan finns bara i våra föreställningar, i vår strävan. Vi är dömda att vara olyckliga, och i det predikamentet finner Strunge sin dramatik, i utrymmet mellan ro och oro, i en dekadent rännstensromantik.

Det unika med Strunge är att han är genomskådande utan att bli cynisk: han bevarar och vårdar illusionen, och ter sig oförmögen att vara ironisk. I dikterna är det gott om stjärnor, om rymd, om det oändliga. Han skådar i fjärran, är besatt av tiden, av allt som får den här världen att inte räcka till. Han blir en ”metaforhora”, splittrad i olika personæ, såsom Simon Lack, Addi Engel och anagrammet Marcus Hitengel. Som ett sätt att fly sig själv? Kanske: vem önskar inte något liknande för en själv, alltså en flyktväg från det jag man är satt att släpa på?

I samma bild kan han kombinera skönhet med fulhet. Det går att läsa en del dikter som rop på hjälp, men det är kanske onödigt efterklokt. Likaså att uttyda den maniska produktiviteten som en indikation på att han visste att livet snart skulle ta slut: han gav sig själv bara 30 % chans att bli gammal, med reservationen att tiden inte är på vår sida. I de två infama ”Nigger”-böckerna frodas lortens poetik, i långa haranger om det låga och osköna. De är osmakliga och barnsliga, ocensurerade och oredigerade, och strikt talat skitjobbiga att läsa. Fast: även i några av de mer tröttsamma partierna finns briljans. Slagorden om fantasins oinskränkta makt speglas av Bruno K. Öijers liknande utopier, och inte heller förvånas man att det är från Strunge Jocke Berg i Kent lånade sin liknelse till Jackson Pollock i ”Palace & Main”. I sista boken skjuter han den danska statsministern, i en bok som alltså utgavs bara några månader innan Olof Palme skjuts till döds i Stockholm – det råkar senare bli så att Palme och Strunge begravs samma dag i mars 1986.

I dikten ”Coma” skriver Strunge utsökt vackert om den förlamande kulturen, och hur förströelsen har oss i sitt hjärndöda och fantasibefriade grepp, med hjälp av artificiella resurser: ”Med et drop af kaffe og sprit / ligger nationen hen på et sterilt leje / af obligatorisk venlighed […] Store mængder af kulørt psykofarmaka / bedøver og befrier den slumrende befolkning / for mareridt om andre liv: / Antidepressiv underholdning og placebopop.” Det är en relevant samhällskritik.

Det är klart att han borde ha haft mycket att ge som poet. Det är nästan svindlande att tänka sig att han i år skulle ha fyllt så lite som 62. Hur skulle han närma sig ålderdomen och ”den sena stilen”? Sådant får vi aldrig veta, men vi kan ana hur mycket hans renaste och ärligaste dikter kostade att skriva:

                      Og nu

                      falder jeg øjenløs

                      og fri til alt

                      som er intet

                      i meningsløsheden

                      mellem skriget ud

                      og jorden der fylder min mund.

                      Og derfor hånden

                      alltid hos dig

                      i dit eget fald

                      som jeg aldrig helt må forstå

                      fordi der ikke er nogen Gud.

Kom också ihåg hur ung han var, alltså en bra bit under 30, när han dog, så det mesta i den här boken är skriven av någon som var bara ett par år äldre än 20. Den typen av unga debutanter finns knappt längre, inte i Sverige i alla fall. Jag tänker på det när jag jämför åldern på de fem poeter vi nominerade i år till Borås Tidnings debutantpris, som avgjordes i torsdags: Marit Kapla, 49, Lina Rydén Reynolds, 36, Kalle Hedström Gustafsson, 33, Judith Kiros, 30, samt Bella Batistini (okänd ålder).

Det betyder inte att vi ska avstå från att läsa kritiskt. Sant är att det finns en del fåniga dikter i den här samlingen, men förvånansvärt mycket är ju fortsatt laddat med ett innehåll som tiden inte verkar kunna desarmera. Framför allt kärleksdikterna fortsätter vara autentiska och angelägna i sin opposition mot den fula världens hyckleri och bigotteri, som i den här diktavslutningen från Væbnet med vinger från 1984:

                      Vi var Os og er det endnu

                      men mere som du + jeg, som søskende.

                      Vi har delt kærlighed, nu har den delt os

                      men smerten er forvandlet til ømhed.

Det är rastlösa och ivriga dikter – med hans egna ord ”en tidsinställd dröm”, och det fungerar gott och väl som en generell bild för poesi. Drömmen är hans musa, det som håller honom uppe när världen är falsk och äcklig och främmande.

Courage Calls to Courage Everywhere, Jeanette Winterson, Canongate

Jeanette Winterson har varit profilerad feminist sedan sin debut med mästerverket Det finns annan frukt än apelsiner för 35 år sedan. Alltid läsvärd, alltid rolig, alltid intelligent, fast kanske inte nödvändigtvis i den ordningen varje gång. Hennes böcker betraktar jag alltid som sällsamma, unika gåvor.

Så är det förstås också med essän/pamfletten som hon gav ut 2018, Courage Calls to Courage Everywhere, för att uppmärksamma hundraårsjubileet av kvinnlig rösträtt. Ett ypperligt tillfälle att inventera allt gott som de senaste hundra åren har inneburit, förvisso, men även en chans att greppa i flykten de önskningar som inte ännu infriats. För ärligt talat: rösträtt är en sak, men sedan då? Titeln är förresten från banderollen som bars av suffragetten Millicent Fawcett.

Det blir i första hand en essä om mod, om det kurage som titeln indikerar. Winterson söker sig till hemstaden Manchesters historia, och lyfter fram hjältinnor som Annie Kenney, som slogs sida vid sida med den mer kända Christabel Pankhurst, dotter till den ännu mer kända Emmeline Pankhurst. De slogs, ja, för det var en våldsam kamp, men Winterson påminner oss om att de mötte hårt motstånd från polisen, vars våldsmonopol ju inte är någon ny företeelse.

Det blir också en essä om fientlighet, om osämja, i historieskrivningen av kvinnor som instabila hysterikor. Winterson aktiverar sin humor när hon med överskådliga och enkla exempel illustrerar de absurda konfrontationerna ur ett historiskt perspektiv. Vi blir också påminda om att kampen inte enbart gällde rösträtten, och i förlängningen självständighet, utan utbildning – att utan det kulturella kapital som medföljde bildningen var det omöjligt att hävda sig för de moderna kvinnorna för hundra år sedan.

Patriarkatet har en förmåga, menar Winterson, att göra oss oförmögna att lokalisera orättvisorna. Vi behöver inte ens ta dem för givna, utan de är en slags naturlagar: män har varit, är och kommer förstås fortsätta att vara normen. Givetvis kan man lite surt påpeka att flera av hennes starkaste argument redan användes av Virginia Woolf, och när Winterson är som slöast ger hon intryck av att ha lånat sin slentrianmässiga stil från Ebba Witt-Brattström. Så kan hon till exempel kräva millimeterrättvisa när det gäller till exempel representation.

Men det mesta i hennes korta essä är rappt och effektivt, även om det kanske ligger i sakens natur att essäer av det här slaget har en tendens att bli lite väl svartvita, som om formatet uppmuntrar till en viss typ av förenkling (ungefär som Chimamanda Ngozi Adichies We Should All Be Feminists). Till hennes försvar finns här en klädsam uppdatering av Woolfs berömda credo där det egna rummet bara var en ingress till en egen ekonomi, i några partier om gigekonomin och prekariatet. I den datoriserade framtiden saknas kvinnor, då endast 18 % av de med examen i datavetenskap är kvinnor.

Och råden må vara enkla, men också användbara och konstruktiva: ”Don’t protect me – respect me. When women are respected we don’t need protection.” Winterson söker inte heller konflikt i onödan, utan appellerar mer till samarbetet. Visst, det må vara en idé hon har lånat från Mary Wollstonecraft, men det är inget fel i att återuppliva idéer som inte blivit tillräckligt uppmärksammade.