att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 mars 2019

Rätten, Pernilla Berglund, Teg Publishing; Den apan, Linus Gårdfeldt, Bonniers; Musiken av aldrig och ingenting, Håkan Sandell, Ellerströms


Tre nya diktsamlingar visar både variation och utveckling i den svenska poesiutgivningen. Det stillsamt enträgna tilltalet hos Pernilla Berglund imponerar mer än Linus Gårdfeldt och Håkan Sandell.

Utan att överdriva skulle jag genast hävda att Pernilla Berglund har en framskjuten position bland poeter som debuterat på 10-talet. Även om man lätt känner igen delar av motivvärlden är det ändå tydligt att en utveckling sker i Rätten, hennes tredje och än mer slagkraftigare bok.  


En utveckling som tar sin utgångspunkt i språket: här finns en outtalad respekt för det som inte kan sägas. Hon utforskar minnen av en pappa, av en rättegång, även om titelns ord också kan syfta på rättigheter. En försoning är inom räckhåll, men det är svårt att uppnå den efterlängtade nåden: ”marken är av sand, där ett träd fallit och rotvältan visar / allting i mig som inte liknar förlåtelse / vad har du kvar nu?”

Berglunds förmåga att med några enkla drag fånga stämningar är osviklig; hon skriver böcker att leva kvar i, och då blir hennes självklart utförda porträtt av norrländska älvar och skog klart minnesvärda. Själva den avhuggna rytmen är också norrländsk. Det är inga stora åthävor, men jag vet att i den här bokens stämningar kommer jag att leva länge.

Ett annat temperament visar Linus Gårdfeldt, i sin femte bok Den råttan. Han skrev ekopoesi innan det blev inne, men har nu anammat ett vardagligt tilltal, typ kåseriet. Här blir slappheten en del av poetiken, i dikter som trevar sig fram och nuddar självföraktet, det tvivel som gnager i hos alla kanske, att det vi sysslar med inte är så viktigt egentligen.


Som att skriva poesi, en verksamhet Gårdfeldt vänder sig emot: ”poesin den råttan i det sneda solljuset / när ditt inre av mörker betäckes eller något liknande”. Ibland är det roligt, ibland lite för ansträngt, kanske lite för självmedvetet. 

Gårdfeldt vacklar mellan det interna och det förlösande. Hans sätt att maniskt uppehålla sig vid kroppens bakre regioner, det naiva och samtidigt ärliga förhållningssättet, samt det nyuppväckta intresset för fotboll får mig att undra om det är Stig Larsson som spökskrivit. Så klart det inte är, men faktiskt gör Gårdfeldt lite som Berglund, söker nya vägar för poesin.

Desto mer traditionell är Håkan Sandell, som en gång i tiden var en del av den mytomspunna Malmöligan (tillsammans med bland andra Lukas Moodysson, Clemens Altgård och Kristian Lundberg). Hans nya bok Musiken av aldrig och ingenting är elegier över förlorade årstider – tio vardera vigs åt vinter, vår, sommar och höst.


Han apostroferar Shelley, och skriver i en uttalat romantisk anda, där det otidsenliga och ålderdomliga tilltalet bryts när han nämner saker som delad vårdnad, mobilabonnemang och Pokémon. Han inventerar ett Europa som ter sig allt mer dött, med nedslag i Oslo, Stockholm, Berlin. 

Det är dikter som tenderar att bli något för schablonartade och distanserade: ”Drömskt av fluida hjälpmedel följer ögat / hur guldkantade moln absorberar / det nattmörker de sakta doppats ner i”. Gemensamt med Gårdfeldt är tvivlet på vad poesin kan åstadkomma, en fråga som kanske behöver ställas ibland, men i så fall på mer konstnärligt övertygande sätt.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/3 2019)

Jeg vil en tanke, Gunnar Björling, översättning Yngve Pedersen


Den som vill lära sig vad som konstituerar den poetiska rösten har mycket att hämta hos Gunnar Björling. Han hör till de ytterst få poeter jag kan känna fysiskt behov att återvända till, där det ständiga återvändandet inte (enbart) innebär att trösta sig med de bekanta orden, utan mer om att i stunder av tvivel eller övertygelse om motsatsen påminna sig vad poesin är kapabel att uträtta. Detta ljus. Denna påträngande röst. Denna nya värld som han åskådliggör.  

Nu har jag för ovanlighetens skull läst Björling på norska, i boken Jeg vil en tanke, där Yngve Pedersen har valt ut dikter från samtliga 20 diktsamlingar, för att presentera dem på norska. ”Gjendiktning” lyder deras lämpliga glosa, för det är verkligen frågan om att återskapa dikter på ett nytt sätt.


Det är en ambitiös bok, som ger en så heltäckande bild som man nu kan önska. Tidigare har Björling samlats i ett otal antologier på svenska, men det är nu några år sedan (1989 års urval i två böcker är väl det senaste om man inte inriktar sig på det fullständiga). 1957, ett år efter hans död, utkom på Wahlströms & Widstrand den fina Dikter i urval, som jag fortfarande håller som den enskilda bok på svenska som betytt mest för mig. Urvalet för den här nya norska boken blir då som en norsk motsvarighet, som ändå går längre in i Björlings karriär genom att också välja dikter ur de två första böckerna från 20-talet.

Förbluffande konsekvent skriver Björling sin dikt genom årtiondena. I de första böckerna finns en typ av aforismer man bara kan kosta på sig i ungdomen. Mer övertygande blir den livsupplevelse som redovisas, och som bevisas av den erfarenhet som utgör själva förutsättningen för de dikter som sedan nedtecknats. För att uttrycka det mer koncist: dikterna är förankrade i verkligheten, även när de ger sken av att vara abstrakta.

Han är paradoxal. Han är rolig. Han är handgriplig. Han är taktil. Han skriver om det som ingriper i ett skeende. Det som hjälper oss kan vara lika olyckligt och förtvivlat som vi själva är. Det finns en delaktighet i hur Björling skriver, och som borde vara förklaringen till dess fortsatta tjusning.

För den delen kan hans fragmentariska skrivsätt jämföras med Lars Norén, som gett ut två böcker Fragment. Där Norén är självmedveten är Björling uppriktigare, mindre förställd. Att Björlings diktfragment är resultatet av hård redigering är uppenbart, att han ständigt suddade fram det som skulle bli de kortkorta dikterna. Men också att han inte gör det för att ställa ut föremål i färdig form, dikter som man kan lägga huvudet på sned åt och applådera åt för att de uttrycker något klokt eller fyndigt eller vackert. Nä, han skriver dikter som på något sätt inte är färdigstöpta, som liknar skulpturer som inte har stelnat.

På norska kan han ibland låta mer formell än på svenska. Kanske svenskan har möjligheter till en mer avskalad form, att kadenserna faller tyngre på svenska. När ljuset bryter fram i Björlings dikt – då sker det så plötsligt. Givetvis blir man påmind om det även på norska, men också om spelet mellan ljus och mörker. Det är idylliskt utan att bli fridfullt. Genomgående är dikterna präglade av detta utbyte mellan polariteter – spänningen mellan lugnet och oron som ständigt pulserar under orden, över orden, genom orden.

Och vankelmodet. Många av dikterna beskriver en rörelse mot livet, att kanske vilja bli delaktig i ett större sammanhang, eller att hellre stanna utanför. Men Björling skriver inte bara inom detta spänningsfält, att leva eller inte, utan det som kanske gör starkast intryck är de många kärleksdikterna. Den bästa eller vackraste är från samlingen Där jag vet att du (1938), och inleds med en nio ord lång tillräcklig summering av vad kärlek innebär:

                      ALDRI SÅG JEG
                      som når om morgonen
                      jeg
                      deg.

I den uppställning som den här utgåvan väljer sprids stroferna över flera boksidor, och behandlar dikten som fyra separata dikter, och lägger även till en strof (dikt) i mitten: ”Å SOM VAR EN FLIK av det fullkomne / hos deg.” Därmed blir Björlings fragmentariska kvaliteter betonade, och det är kanske inte i sig negativt.

Under 40-talet blir han också mer kryptisk, mer introvert. Det som sägs i dikter här blir också tillräckliga summeringar: ”det ordløse ord / det kysser din smertes time.” Mot slutet förekommer så en allt strängare reduktion, med färre ord, som ändå tillåter det ovanliga ljuset att bli ett så användbart inslag.

Generellt återskapar (gendiktar) Pedersen fint och respektfullt. De norska läsarna får onekligen en Björling i helfigur, och kan själva följa med i balansgången mellan det abstrakt spröda och det fysiskt kroppsliga. Även om jag betackar mig för läsarten kring poesi som levnadsråd går det att läsa den här boken som en samling klokheter med praktisk bäring. Titeln är ju vald från en dikt från 1943 (”jeg vil en tanke, min tanke, en siste”), som inte ens finns med i min urvalsbok från 1957, och det säger förstås något om att ett urval ändå inte kan fånga helheten. 

Man kunde roa sig med att plocka en rad nästan varstans ifrån och göra den till titel för en samling. Så djävla bra skriver han. Från några olika dikter, rader som i sig kan bilda en ny dikt:

                      Jeg er en syngende tone
                      Og dagen er enkel
                      Den gåten der bærer oss
                      denne eneste dag
                      Du gikk i verden inn
                      må søvn bære din vake

och så vidare … Den desperata vädjan som den valda titeln understryker är ändå lämplig, och ger en bra uppfattning om Gunnar Björlings blygsamma storhet.   

22 mars 2019

Poesiåret 2018. Litteraturkritisk kalender, [red] Magnus William-Olsson, Örnen & Kråkan


På baksidan till den andra utgåvan av Örnen och Kråkans kalender, Poesiåret 2018, listas de som kan tänkas ha användning för denna bok: ”bibliotekarier, studenter, journalister, forskare, redaktörer …” Jag antar att den ellipsen blir något för läsaren att själv fylla i – jag kan ändå komma på mig själv med att sakna kategorin ”lärare”.

Å andra sidan vet jag inte hur ofta jag har hört kolleger klaga på brist på fortbildning, att de känner sig dåligt insatta i nutida svensk poesi. Jag har erbjudit mig föreläsa om samtidspoesin för svensklärarna, men de är inte intresserade. Jag har lånat ut dubbletter av Johan Jönsons dikter, men de har bara sagt ”nej tack” tillbaka. Jag har tipsat om Örnen och Kråkan, men de har inte haft tid att en gång i veckan läsa de recensioner som läggs upp där.


Det här är då andra året som man samlar recensionerna på sajten, och här kommer ett valhänt försök att recensera recensionerna. Som man kunde ha förmodat är det ojämnt. Min gissning är att kritikerna har fått relativt fria händer – åtminstone är det svårt att teckna ett mönster för hur recensionerna ser ut, utöver att det citeras flitigt. Här finns både lärda utläggningar och personliga tolkningar, privata anekdoter och akademiska genomgångar. Heltäckande bilder av författarskap? Ibland. Närläsningar av enskilda dikter? Ibland. Och så vidare.

Man kan nämna Göran Sommardals recension av John Ashbery, en text som både är irriterande i sin svamlighet och brist på takt, men också pregnant i sin stundtals finfina förtrogenhet med föremålet. Överlag kan väl sägas att tidigare kritikergurus (Foucault, Kristeva, Deleuze) förefaller ha ersatts av Roland Barthes, som förekommer lite då och då, oberoende av skribent. Ibland är tonläget överdrivet docerande, men det som dominerar är den uppenbara ambitionen att ingå i en dialog med det behandlade verket. Undantagsvis kan jag tycka att det är lite övermaga av en kritiker att i samma recension citera på grekiska, isländska, tyska, franska och engelska, speciellt när hen stavar fel på ordet ”allitteration”.

Då och då blir det kanske för mycket överblick, att kritikerna tar på sig uppgiften att ge en lägesbeskrivning. Samtidsspaningar i all ära, men mer intressant är det att läsa de kritiker som fokuserar mer på själva boken de recenserar, och mindre på hur den ingår i ett större sammanhang. Ibland kan jag tycka att de är för hovsamma, ibland kanske något för gnälliga – som det ska vara, med andra ord. Ibland ställs krav på att poeternas dikter ska göra något med läsaren, något som mest drabbar Lars Norén och Malte Persson.  

Men generellt utförs gedigna läsningar, och något som borgar för det är det arvode som utbetalas. Därmed skapas möjlighet för gynnsamma arbetsvillkor, och gemensamt för de flesta av texterna är ju att de ger intryck av att vara genomarbetade och med potential att stå sig – så är ju tanken med boken att framtida forskare (eventuella forskare) ska kunna utnyttja de här böckerna för att få en bild av svensk poesi just detta år.

Möjligen blir 2018 ett märkesår för svensk poesi, då en diktsamling faktiskt vann Augustpriset, Linnea Axelsson med Aednan. Det var förstås roligt, och välförtjänt i den konkurrensen – samtidigt vet jag inte om jag har läst någon recension av Aednan som inte har innehållit en skopa reservationer (inklusive min egen). Så också den som ingår här, av Josefin Holmström, och som också innehåller en del dubier kring detta verk.

Det man får här i hög grad är just närläsningar, en typ av recension som kan saknas i det högre tempo som dagstidningsrecensionen innebär. Så läser jag med stigande intresse Felicia Stenroths förbryllande recension av Mara Lees Kärleken och hatet, men det var ju definitivt en av årets mest förbryllande poesiböcker. Jag uppskattar också Lyra Kolis essäliknande text om Ursula Andkjær Olsen. Och Rebecka Kärdes gränslösa och nästan farliga inlevelse när hon skriver om Ingela Strandberg, där hon så att säga släpper sargen och investerar något av sitt kritiska kapital – det blir då en lärorik och inspirerande text.

Hellre ser jag den typen av läsningar än de stundtals överambitiösa försöken att teckna linjer över ett helt författarskap, som tappar bort fokuset över den bok som texten ska handla om. Sedan kan jag också tycka att även om det som vanligt är ett omdömesgillt arbete hos redaktören Magnus William-Olsson, så är det väl tjänstefel att låta just Sommardal och inte Ulf Eriksson recensera Erik Vernerssons debut Kroppsspråk, döda (tyvärr är titeln felstavad i innehållsförteckningen, men det är ett av relativt få korrfel i den här upplagan). För om det någonsin har funnits en större affinitet mellan två svenska poeter än den mellan Eriksson och Vernersson, visa den gärna för mig.

Utöver de veckovisa längre texterna har William-Olsson gjort en genomgång över de böcker som inte recenserats, i en sammanställning som för flera av poeterna rimligen blir deras enda tillfälle att få ett omdöme av en etablerad kritiker. Här syns verkligen spännvidden över de poesiböcker som publicerats under året. Han tar upp poeternas dragning till det triviala som ett nytt inslag, men underlåter att nämna att det kan vara det danska inflytandet – den yngre generationen danska poeter har i snart tio års tid skrivit den typen av vardagliga dikter, något som mer och mer har plockats upp av svenska kolleger.

Utopiskt skriver William-Olsson om Hanna Nordenhöks avhandling från i höstas om Gloria Gervitz, Anja Utler och Ann Jäderlund, att den borde gynna möten mellan de konstnärliga och litteraturvetenskapliga forskningsområdena. Det är dock kanske lite naivt att senare lägga ut texten kring Alice Kassius Eggers diktrad ”om du bodde här skulle du vara hemma nu”, utan att nämna att det är en så uppenbar allusion till den röda rad som inleder David Väyrynens Marken: ”Välkommen till Lappland. Om du hade bott här hade du varit hemma nu.

Med fingertoppskänsla avslutas boken med en kort essä av Julia Pennlert, som har forskat på onlinedikter, och hur digital läsning skiljer sig från pappersläsning av dikter. På internet utgör den tryckta boken fortfarande en norm, även om det finns anledning att fråga sig om det är en övergångsperiod, när fler och fler skriver dikter utan att ha en relation till läsning av dikter. Men det behöver inte vara negativt: det var andra medier som fick mig att börja läsa poesi: rockmusikens sångtexter, radioprogram (med uppläsningar av Göran Sonnevi, Katarina Frostenson, dokumentärer av Gunnar Harding), tv-program (med Bodil Malmsten som gäst).

Ja, den här boken landar i efterdyningarna av den poesidebatt som anstiftades av Victor Malm i Expressen i januari, och som rökte ut hela den yngre kritikergenerationen. Sista ordet lär inte vara sagt där, men mina sista ord om årets upplaga av Örnen och Kråkans årliga antologi blir att den visar hur levande svensk poesi fortfarande är – både i tryckt och otryckt form – och att det bara finns anledning att följa dess fortsatta äventyr, hur länge det nu varar.

21 mars 2019

Damm, Claire-Louise Bennett, översättning Carl-Johan Lind, Natur & Kultur


Ordet ”damm” är en homonym, och min första association går till smutsen. Kanske inte oväntat, då författare och konstnärer har en förkärlek för tillvarons solkigare aspekter. Jag tänker på John Fantes roman Ristat i damm, till exempel. Men det visar sig att Claire-Louise Bennetts debut Damm heter Pond i original och syftar på vattenpölen.

Ursprungligen utkom den på ett mindre irländskt förlag, men snappades genast upp och sågs som en av de mer anmärkningsvärda debuterna för ett par år sedan. Nu utkommer den alltså på svenska, dessa totalt tjugo korta texter som ibland verkar höra ihop och ibland verkar vara fristående. Vad som definitivt kan sägas är att de befinner sig någonstans mittemellan en litterärt gestaltad verklighet och en slags essä kring isolering och naturbetraktelser.


Och betraktelser är väl den korrekta genrebeskrivningen, hellre än noveller, även om det finns en utmejslad huvudperson. En relativt ung kvinna har lämnat sin trygga hemmiljö efter något som antyds vara ett uppbrott – liksom författaren själv överger hon England och bosätter sig på Irland (floden Shannon nämns). Vi får inte veta mycket om huvudpersonens yttre förutsättningar – namn, ålder, utseende, historik och så vidare saknas, medan desto mer återges om den inre världen: tankar, reflektioner, minnen, upplevelser. Hon har sysslat med litteratur, varit på väg att skriva en avhandling, men det är i stort sett allt vi får veta om henne.

På ett ytligt plan liknar det den suveräna svenska debuten från i fjol, Elin Willows Inlandet, om en kvinna som isolerar sig i en norrländsk håla. Även Bennetts huvudperson famlar efter kontakt och nöjer sig med livets små gunster. Hon lever enkelt, sparsmakat, i samklang med naturen. Ja, naturen gör sig påtaglig med sina träd, sina vattendrag, sina stormar, sina djur. Huvudpersonen lever mer intill än vid sidan av, typ kind mot kind med det närliggande.

Det är en ny sorts fiktion Bennett sysslar med, en som på sätt och vis retas med läsarens förväntningar om autofiktion. På ett plan är hon mer introvert, men också mer absurd och mindre självmedveten än den gängse självbiografiska prosan. Det är ett glidande skrivsätt som låter huvudpersonen liksom röra sig bort från de förväntade bekännelserna. I stället för att vara ett språkrör för författarens inneboende genialitet blir hon en håglös och passiv åskådare. Huvudpersonen tänker på män som hon både längtar efter och avskyr, och vistas helt självklart i denna villrådighet.

Det är också ett skrivsätt där associationerna löper fritt, där helheten definitivt är större än de enskilda delarna. Då och då blir läsningen statisk, klaustrofobisk, men det beror mer på ovanan, och oförmågan – min oförmåga – att uppfatta nyanserna. Bennett rör sig fritt från det konkreta till det abstrakta, och tillbaka igen. Ibland finns en pregnans som kan erinra om Lydia Davis korta novellkonst, men det är en orättvis jämförelse, då det här snarare rör sig om något djupt originellt och självständigt.

Ofta är det också roligt, på ett oförklarligt sätt: ”I ungefär tio minuter känner jag mig rätt villrådig, och jag inser att det är en känsla som har vissa beröringspunkter med likgiltighet. Så det är inte konstigt att jag hanterar det ganska bra.” Helt klart har Bennett en språklig uppmärksamhet som imponerar, som ger texten en behaglig men inte bedövande melodi.

Risken är att det kan bli konstruerat, men det hela styrs av en inre, obönhörlig logik. Det kan också uppfattas som sökt, att Bennett med sina fyndiga tankebanor anstränger sig för att det ska bli näpet. Dock slår hon själv hål på idyllen med att skita ned sig, både bildligt och bokstavligt, och ger berättelsen en konkret och rätt robust inramning. Då framstår hennes huvudperson mer som en hjälte, i sina drastiska levnadsval.

20 mars 2019

Flockmatrisen, Daniel Mårs & Charlotte Qvandt, Rastlös förlag


Medan Daniel Mårs tidigare gett ut en bok, Simonillusionerna som kom 2017, är Charlotte Qvandt en betydligt mer rutinerad författare – senast skrev jag om romanen Strålgångar, men hon har också gett ut en handfull diktsamlingar. Sedan en tid har de slagit sina påsar ihop, vilket har resulterat i en del dikter, och nu boken Flockmatrisen.

Den här typen av samarbeten har blivit mer vanligt förekommande de senaste åren, med gemensamt skrivna böcker av – för att nöja sig med tre exempel – Johanna Frid och Gordana Spasic, Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen, samt Athena Farrokhzad och Svetlana Cârstean. Det är tänkbart att denna praktik kommer att bli än mer vanlig i den så kallade framtiden.


Vad är då syftet med att skriva tillsammans? Det är givet att det finns en vilja att lära känna en annans röst, men kanske också att det ska bli ett sätt att utforska det egna skrivandet – att låta det så att säga ta spjärn mot en annan röst, för att undersöka vad som händer, om det händer något. Fast för en läsare blir den typen av funderingar lätt ointressanta, och likaså att fråga sig hur det praktiskt har gått till, ”vem som har skrivit vad”. Både Qvandt och Mårs har med tidigare böcker visat sig ha särpräglade böcker, men jag vägrar att utsätta mig för en gissningslek här.

Snarare är målet att nå fram till en gemensam röst. Och det syftet är definitivt uppnått med denna bok, där dikterna ändå ger intryck av att ha berikats, att de ger uttryck för en dubbelhet. Ibland finns ett uttalat jag i dikterna, ibland ett lika uttalat vi. Man kan visst säga att eftersom Qvandt tidigare skrivit en del om kroppen borde dessa rader vara skrivna av henne, men som sagt, varför gissa?

Parallellt med kroppsligheten finns ett ifrågasättande av det tingliga: ”I det här rummet kan endast det återhållna växa”. Dessa starkt suggestiva rader hör till behållningen, hur detaljerna blir viktigare än helheten, som ibland kan tyckas diffus. Det starka med boken blir i stället hur Mårs och Qvandt verkar vilja gestalta sprickorna, bristerna, de outredda mellanrummen. Det sker med halvt förnimbara utsagor som inte söker bekräftelse.

Nä, inte på så sätt att jag frågar mig om deras dikt kommunicerar eller har ett syfte eller budskap. I stället följer jag fascinerat hur rörelsen går mer mellan kropp och rum än från kropp och rum. Ibland är rummet en cell, där samtalen är villkorade. Där är reglerna oskrivna, makten hemlighållen. Det är en typ av dikt där det knappt går att läsa mellan raderna, utifrån Ekelöfs poetik – här är det en slags förflyttning av innehållet, genom de som sagt starka raderna, som bildar autonoma entiteter. Att följa en utveckling blir svårt.

Alltså, att omforma dikterna till en sammanhängande berättelse vore att göra våld på dem. Det jag inte kan förneka är att de bärs av sitt allvar, sitt uppsåt som inte går att ifrågasätta. Det är en lite ojämn bok, men när de når fram görs det med besked:

                      Här finns en lucka

                      Trädets beklädda avspärrning där ute

                      Jag har byggt pyramider av damm
                      med välplanerade snaror

                      Känner väggen, genom er

                      Märken efter mina bett  

Det blir då dikt som bevarar sitt suggestiva intryck, som inte faller i fällan att redovisa och förklara. Mars och Qvandt är inte ute efter att blända läsaren med storslagna idéer eller dito formuleringar. Att säga att den är vilsam innebär kanske att förminska vad de gör, dessa dikter, men det är en vilsamhet som befinner sig närmare vaksamheten än dvalan.

Och så kanske också de många djuren – fåglar, lamm, getter – som rör sig i dikterna ska uppfattas, att vi blir varse hur människans utveckling går i en riktning mot ett allt mer bestialiskt beteende. Ibland antyds underliggande hot, som om den gemensamma estetiken stavas ”intet mänskligt är mig främmande”, utifrån Terentius diktat. Så finns här också en antydan om att något nytt håller på att födas, något som torde vara knutet till det gemensamma skrivprojektet, där detta mer får ses som en upptakt än en färdig produkt. Därför, bland annat, ser jag fram emot vad denna duos nästa steg blir.

18 mars 2019

Aureolia, Iman Mohammed, Anti förlag


Aureolia betyder inom teologin den gloria som omger Kristus kropp. Inom fysiken är det ljusmanteln vid elektriska urladdningar – en blixt, ungefär så som Iman Mohammed för sex år sedan debuterade i antologin Blå blixt, och där jag lite inbilskt skrev att hennes dikter är ”lika påträngande som de är charmiga”.  Aureolia är också namnet på den nya diktbok hon nu utger på det lilla förlaget Anti.

I 200 exemplar kan det se ut som en minimal utgivning, som tidigare ändå innehållit namn som Athena Farrokhzad, Leif Holmstrand, David Zimmerman; man kunde också kalla det skandalöst att inte fler får tillgång till denna sjunde bok i Antis diminutiva serie, ett format som kan få en att tänka på ett slags lyriknovellixar, där varje bok liknar ett omsorgsfullt hopsytt mirakel (vilket låter ungefär som Börje Salming brukade beskrivas efter sin långa NHL-karriär).


Iman Mohammed debuterade 2017 på det möjligen ännu mindre förlaget Chateux med Fermata, och alltså förra året på Norstedts med den slagkraftiga Bakom trädet ryggar, som med eftertryck balanserar teori med praktik i korta sentenser, och skildrar både en allmän gemensam erfarenhet och en privat. Dess avslutande rad lyder: ”Runt området placerar sig en aureolia.”

Så där är det, ordet som fått ge denna bok sin titel. Då kan denna nya bok läsas som ett appendix till den påkostade boken från i fjol? (På CD-språk: det dolda extraspåret, synligt endast för de 200 som drabbats av en mer än tillbörlig feber för poesin …) Hon tar med sig estetiken från den föregående boken, med korta dikter som befinner sig i gränsområdet mellan diktsamling och långdikt.

En dikt med uttalat episka inslag. Här i form av förnedrande tågresor, och antydningar om flykt, gränsövergångar. Om det är flyktingströmmar som åsyftas?

                      Landskapet gråter om dagarna
                      sover lätt om natten
                      det jag hemlighåller dränks mellan
                      artärer och ådror.
                      Jag ser föräldrar och
                      barn följa efter varandra, grått i grönt.

Det Mohammed vill gestalta är den osäkra världen, oron som hemsöker den som saknar fast mark under fötterna. Hon gör det i en dikt som fortsätter vara slagkraftig, övertygande och övertalande med sina nedtonade argument, med sitt nedskruvade tilltal. Ett tilltal som inte ska misstas för försynthet. Här gnistrar det till – blixtrar till, höll jag på att skriva – i en bitsk trerading som exponerar turistens hyckleri, ungefär som om Mohammed vill säga att man kan resa på andra vis än de som gör det för fysisk överlevnad.

Då auerolian lätt kan kopplas till den elektriska urladdningen kan man se dess elektriska komponent – den här boken i sitt lilla format är kanske mer tomtebloss än blixt, men du vet, det är bra så, för hellre det än det mörker som uppstår hos den som inte läser poesi. Nä, jag tänker inte plädera för konstens vaccin mot ondska och hat, men vad fan, vi 200 som läser de här böckerna, det finns sämre saker man kan ägna sig åt.  

Och hur är det med teologin? Den gloria som omger Kristus kropp (och alltså inte bara huvud) är väl också den av efemär karaktär. Jag är fullt medveten om hur flyktig också poesin är, också när den är så verkningsfull som Iman Mohammeds lyckas vara. Då kan det finnas anledning att påminna sig om den ytterligare dimension av tillvaron som finns tillgänglig, en religiositet i vidare mening som är varaktigare och med en osviklig förmåga att få sista ordet.

13 mars 2019

Keefman, Jan Arends, översättning Joakim Sundström, Flo förlag


Vilken märklig upplevelse det är att läsa nederländske författaren Jan Arends (1925-1974). Om du inte hört talas om honom är du ursäktad, då detta är första gången han översätts till något annat språk. Novellsamlingen Keefman utges nu av Flo förlag, och visar att det är möjligt att efter relativt lång tid i skymundan upptäcka något som fortfarande är aktuellt och angeläget.

I efterordet skriver kollegan Inez van Dullemen, som kände Arends som barn, om en spänd, eländig människa. Intressant nog får vi veta en bakgrund till den kryptiska titeln, som tidigare ansetts vara en anspelning på Kafkas mest berömda novell (nederländskans kever betyder skalbagge), men här får vi besked att den rastlöse författaren ofta slant med fingrarna på tangentbordet, och hade avsettt ”Leefman” som namn på huvudpersonen i den första novellen.


”Keefman” är alltså den första novellen, och den som ansätter tonen i denna konsekvent skrivna samling. Han är en manisk figur som håller en monolog för sin läkare på en psykiatrisk klinik. Arends själv bodde ibland på psyk-kliniker – stundtals bodde han även i Sverige, men det är kanske bara ett sammanträffande. Bitterhet och ångest är vad herr Keefman sysslar med i sin smädelsetext. Det som imponerar är den närvaro som finns investerad – en närvaro som genomsyrar också de följande tolv novellerna.

Den totala svartsynen ger vika för humor, men det är aldrig en humor som befriar eller förlöser huvudpersonerna. Skrattet är inte jovialiskt, och ger ingen respit från de otäcka livsvillkoren. I Keefmans monolog kan skymtas vissa drag som Thomas Bernhard förfinade i sina hatiska skrifter, men man kan lika gärna säga att pessimismen alstrar sin egen form av humor. En humor av det otrevligare slaget. Här öses ur föraktskopan, den som aldrig sinar …

Språket är rått, men inte exotiserande. Det rör sig om en tonträff med de luggslitna existenserna, av det slag Lars Norén förevisade i några av sina 90-talspjäser, som Ett sorts Hades, men kanske i ännu högre grad i Personkrets 3:1. Människor som befinner sig lägre än botten, samhällets avskrap. Deras livsvillkor definieras ofta av mat, och flera av novellerna har mat redan i sina titlar, oavsett om det är billiga rödbetor, råbiffsmörgåsar, eller den tidning en krake måste äta upp i brist på duglig föda.

Gemensamt för de olika men ändå likartade protagonisterna är deras brist på tillhörighet. De befinner sig utanför alla sammanhang. Låt gå för att det är en eftersträvansvärd position för mången konstnär, men Arends visar att det romantiserade outsider-idealet är en smärtsam upplevelse i realiteteten – i verklighet är det bara ett söndrigt tillstånd, gestaltat i den misär som många av novellerna demonstrerar: inte minst i hur den dåliga lukten av skit och smuts ledsagar många av berättelserna. Det illaluktande är något som återkommer, en odör som sätter sig och påverkar läsningen, och förstärker närheten till det skildrade, och får det att bli en upplevelse i sig, att så att säga känna – med näsan – att man är där i det som beskrivs, och inte på betryggande avstånd.  

Att skriva är i sig ett avståndstagande, men det finns inget fint eller estetiskt distanserat över förloppen i novellerna. Arends ersätter begrepp som ”vemod” och ”melankoli” med mer konkreta och mer jordnära tillstånd, som måste benämnas med sina mer adekvata termer: förtvivlan och hopplöshet, för att inte säga ren och skär panik. Galenskapen är aldrig långt borta.

Finns det ett klassperspektiv, undrar du? Låt mig citera ett intryck från en kvällsvandrare i novellen ”Välgöraren”:

Det var nästan natt när mannen kom fram till staden. Gatorna var helt övergivna. De rika och välbeställda satt vid dignande bord i sina hus, där deras ryggar värmdes av sprakande brasor, medan de fattiga hade skurit halsen av sig i förtvivlan.

Men det handlar i stort också om svårigheten i att överskrida sina njugga villkor: Arends människor gör tappra försök att förändra sina omständigheter, ta sig ur sina inbillade och verkliga fängelser. Det är noveller som visar flyktens nödvändighet, även – eller kanske ännu mer just då – när flykten måste nöja sig med fantasier.  

Arends berättarjag – de flesta novellerna är skrivna utifrån tredjepersons perspektiv, men ger ändå uttryck för en upplevd erfarenhet – är ensamma stackare som konstant hånas, i synnerhet är det kvinnor som gör narr av dem. De liknar i viss mån uppgivna incels, som strider för sin värdighet. I den sista novellen finns en galghumoristisk ådra som blir nästan för påtaglig, i ”Självmördaren”, och det obehagliga betonas ju av vetskapen att Arends begick självmord två år efter att ha gett ut denna bok.

Så det här är sällsynt deppig prosa, men också sällsynt bra. I sin uppriktighet och i sin fullständiga lojalitet med huvudpersonerna bevisar Arends vad litteratur ska ägna sig åt: utforska också den terräng som de flesta av oss inte nänts besöka. Som helhet kan det inge en viss klaustrofobisk känsla, men också en tacksamhet. Jag har läst novellerna nästan i kramp, i förfäran – har knappt vågat andas, utan bara kunnat häpna över den kombination av mänsklig skröplighet och konstnärlig styrka som de åskådliggör.    

12 mars 2019

Utom sig, Sasha Marianna Salzmann, översättning Jesper Festin, Weyler


Tyska debutanten Sasha Marianna Salzmann har skrivit en roman om en kvinnas sökande efter sin bror, eller möjligen efter sig själv i ny könsidentitet. Att läsa denna vackra våldsamma berättelse är som att befinna sig i fritt fall.

När man fyller jämt är det kutym att man i present får en upplevelse. Förr var det ett bungyjump, nu kan det vara ett fallskärmshopp. Till den som är redo att köpa en sådan gåva till någon närstående vill jag säga: vänta ett ögonblick, och fundera på om inte Sasha Marianna Salzmanns roman Utom sig ger en svindlande upplevelse av mer varaktigt slag.


För det är så jag läser den här romanen, med känslan av att befinna mig i ett fritt fall som varar i nästan 400 sidor. Huvudpersonen, ibland vår berättare, Alissa (Ali) söker sin bror Anton. De är ryskfödda immigranter som hamnar i Västtyskland på 80-talet. Nu har han försvunnit i Budapest, helt uppslukad, gått upp i rök …

Det är en både enkel och svår roman. Enkel, för att handlingen kan sammanfattas så rudimentärt som att Ali söker sin bror. Svår, därför att broderns identitet blir allt mer ifrågasatt. Finns han på riktigt? Strax får vi följa Alis transformation från tjej till kille. Allt detta sker i en ram som vägrar vara tillrättalagd, i synnerhet när Ali börjar kalla sig Anton.

Det svåra ligger också i hur Salzmann behandlar tiden. Enligt hennes inledning är tiden ”ett i dag, som sträcker sig från för hundra år sedan till nu.” I hennes metod blir tiden en okynnig följeslagare till karaktärerna. Hon låter tiden både sakta ned och varva upp, eller stå stilla – ibland tar den rentav en dygdig paus, när Ali träffar en tjej som hon inleder en sexuell relation med.

Vi får till livs flera olika öden från Sovjettiden, där berättarperspektiven skiftar. Hennes judiska familjs strapatser tar inte slut när barnen hamnar i den fria västvärlden. För hur ska Ali hantera att hon mobbas och får stryk, utan att veta om det beror på att hon är rysk eller judinna eller något annat?

Det här är en på många plan imponerande roman. Salzmann har hittat nyckeln till hur verkligheten ska återges på ett autentiskt sätt. För även om det ligger något fint i tanken på en hanterbar och klarlagd berättelse ser tillvaron oftast ut så här: kaotisk, vettlös, där saker bara sker och vi knuffas hit och dit utan att vi får någon förvarning. Och ja, det kan också kännas som att befinna sig i fritt fall.

Mönster utkristalliseras alltid, men de är ofta diffusa och opålitliga. Delar av berättelsen förmedlas på jiddisch, liksom en del kyrilliska bokstäver (lugn, det mesta är översatt eller förklarat). Att läsa blir en fråga om att justera sin optik, anpassa sig till det flöde av olika röster och öden som förmedlas genom ett maniskt temperament.

Denna intelligenta och underhållande roman – med den vaga känslan av förlust som ett förtvivlat bultande centrum – ger en läsupplevelse som jag önskar dela med många läsare. Det är befriande att läsa någon som skriver helt utan skyddsnät, som förlitar sig på läsarens mod att dela detta språng över den avgrund som livet kan vara.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/3 2019)

11 mars 2019

Vem kan segla, Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur


Med Vem kan segla fortsätter Eva-Marie Liffner försöka liva upp den historiska romanen. Den här gången tar hon sig an Fredric Henric Chapman, vetenskapsmannen och sjömannen som blev fartygsbyggare – troligen mest känd för att ha gett namnet åt skeppet/vandrarhemmet af Chapman på Skeppsholmen i Stockholm. Vi får följa denna streber främst under de formativa ungdomsåren och vidare genom framgångsrika uppdrag som tar honom ända till det svenska hovet. Det blir en del äventyr, en del kärlek, och en himla massa seglatser.

Att väcka liv i 1700-talet är ingen lätt uppgift. Tyvärr har Liffner förlitat sig på en inbillad redovisningsplikt som tynger hennes roman. Historienördar kan checka av alla tidstrogna detaljer, medan en del inslag ter sig onödigt moderna. I sina värsta stunder finns också några onödigt sentimentala möten när Chapman är gammal och sjuklig. Det känns som att Liffner har velat skriva en pikaresk. Förutsättningarna finns ju där, men hon vågar inte fullfölja sina intentioner. Chapman blir dessutom en alldeles för ointressant huvudperson. Hans alla eskapader bland grevar och mamseller blir aldrig engagerande. Materialet i sig hade räckt för en underhållande biografi, men den får nog skrivas av någon annan.  

(Också publicerad i Vi 3/19)

8 mars 2019

Korta texter om det öppna och ouppklarade, Ulrika Nielsen, Schildts & Söderströms


I sin nya bok Korta texter som det öppna och ouppklarade rör sig Ulrika Nielsen ett steg bort från det förväntade. Det är en bok som befinner sig mittemellan olika genrer, och laborerar med poesi, essä, aforism, minnen, självbiografin, reflektioner – hugskott, för att tala med Baudelaire, eller tankebok, för att tala med Söderberg. Dess otidsenliga prägel förstärks av omslagets lätt arkaiska anstrykning, då det liknar det slags bok man kunde hitta med tryckåret cirka 1947. (Och det röda päronet, det återfinns förstås i en av bokens texter.)

Även tidigare har Nielsen arbetat med ett typ av skrivande som vägrar finna sig i definierade mallar, och har haft just essän som ett av sina delmål, men även poesin och dramatiken. Kanske allra bäst manifesterat i den förtjusande Lite borta från platsen där jag talar, som den här nya boken i vissa stycken liknar – så återfinns också ett av resonemangen därifrån återgivet här, en diskussion kring Duras.


Duras är en given samtalspartner i boken – en annan Lispector. Överlag ger sig Nielsen helst in i dialog med sin läsare, men också med sitt själva ämne. Hela tiden finns en nyfikenhet, en slags oro som aldrig stillas – en ständig strävan efter att nå de icke förväntade slutsatserna. Det sker med hjälp av olika infall, som redovisas öppet och ärligt, utan betänkligheter.

De olika texterna berör tillvarons olika aspekter: en vardag som då och då öppnar sig mot hemligheter, gåtfulla tecken som bara kan skönjas. Det alldagliga ges en lätt absurd ton. Och boken fungerar också som en slags metalitterär trampolin: ”Nästa gång ska jag skriva min bästa bok, något som makulerar allt jag tidigare skrivit eller åtminstone blåser igenom …

Genom boken förs resonemang kring skrivandet, men i högre grad kanske om levandet – de sköra sambanden, de svåra beröringspunkterna. Hur kombinera skriva och leva? Nielsen använder ett kritiskt raster för att fånga in naiviteten, till exempel i den i telegramstil skrivna ”En felfri vänskap”, som i komprimerad form återger något som kunde ha blivit en hel roman. Men det finns något rastlöst över detta projekt, som inte tillåter den typ av fördjupning som längre prosaverk kunde tillåta – så blir de olika texterna ofta föremål för en förundran, typ ”vad skulle hända om man tog och gjorde en mer inträngande studie av detta ämne …?” Förmodligen skulle hela dess magi gå förlorad då.

En av de befriande sakerna med Nielsens bok är att hon avsäger sig övertygelser. Hon lär sig leva med ovissheten, med den okvantifierbarhet som existensen innebär. Det enda vi kan åstadkomma är en uppskattad exakthet, det som Tranströmer med betecknande versaler i ”Kort paus i orgelkonserten” kallade ”det där orubbliga KANSKE som / bär mig genom den vacklande världen.”

När Nielsen konstant växlar ämne avsäger hon sig också det statiska, och bibehåller en rörelse i sitt skrivande. På ett plan kan man säga att hon nöjer sig med skissen, låter bli att putsa och lägga till rätta sitt innehåll. Därför blir boken ibland frustrerande, som att man tycker sig sakna något. Men vad är det då som saknas? Den typen av städad formuleringskonst har vi med förlov sagt nog av ändå – duktighetens apostlar som skriver så felfritt att deras texter saknar liv.

Här finns som kompensation en total uppmärksamhet på det vi har framför oss, något som illustreras bland annat i en serie texter om en katt. I dessa närgångna texter som ändå respekterar djurets integritet finns den typen av häpnad som Lispector kunde odla, både i sina fiktiva texter men kanske ännu mer i sina ”cronicas” (inte ännu översatta till svenska), tidningstexter som kunde behandla stora och små ämnen med den typ av skarpa nonchalans som också Nielsen utvecklat. Kort sagt: att skriva både hänsynsfullt och kompromisslöst.

Men jag gillar också den absurdism som då och då skymtar, när jag kommer att tänka på Oskar Anderssons urgamla seriestrippar om ”Mannen som gör vad som faller honom in”. Här bejakas det som är lite befängt, lite på gränsen till det passande. Och då blandas det självupplevda med det påhittade.

Nielsen fortsätter att gå i dialog med sin läsare, där läsningen blir mindre av en antagonistisk syssla och mer ett konstaterande av att läsare och författare är av samma skrot och korn. I första hand är hennes bok inspirerande: den uppmanar till egna reflektioner, till ett nytt sätt att förhålla sig till världen. Det låter storslaget, men det är ett enkelt åtagande. De egna tankarna sätts igång av de oavslutade skisserna i boken. Vad händer när du öppnar dig för nya intryck, när du börjar se noggrannare på världen framför dig? En helt ny sanning provoceras fram.  

6 mars 2019

Nobelpriset återuppstår


Att det blir två Nobelpris i litteratur i år blev det väntade utfallet efter att Nobelstiftelsen nöjt sig med Svenska Akademiens reformarbetet. I höst delas alltså ut pris för både 2018 och 2019, men frågan är om det blir dubbelt så roligt.

Det bristande förtroendet tar nog längre tid att reparera. Att Horace Engdahl petas ur Nobelkommittén för sina gräsliga offentliga uttalanden må vara på sin plats, men samtidigt dräneras den lilla gruppen på fem läsare på litterär kompetens. Samtidigt borgar dugliga läsare som Rebecka Kärde och Kristoffer Leandoer i den externa gruppen för potentiell framgång.

Med tanke på att det funnits drag av godtycke över senare års pristagare känns det som att de i år åtminstone borde kunna hitta en pristagare som är värdig. För att återupprätta mitt förtroende krävs att de tänker ett steg längre än till redan etablerade namn som Bob Dylan och Kazuo Ishiguro. Jag vet att många hoppas på Margaret Atwood, Joyce Carol Oates eller Huraki Murakami. Men dessa författare klarar sig utan priset.

För att bevisa att det finns genuin kompetens i Akademien skulle ett pris till ett namn som inte redan är välkänt vara uppfriskande. Det ligger inte i deras intresse att göra sig populära hos så många som möjligt – hellre vill jag bli överraskad, och att de ska göra skäl för sitt rykte som initierade läsare.

Det mest spännande blir kanske att invänta omvärldens bevakning. Nobelpriset är fortfarande det största litteraturpriset, och likt få andra händelser något som ger Sverige tillfälle att åtminstone en dag  per år vara i kulturens centrum. Detta kan nog ändras, om statusen reduceras på grund av allt för förutsägbara val.

Nåväl. I oktober kommer jag att med sedvanlig nyfikenhet följa tillkännagivandena. Min förhoppning är att de inte väljer kompromissens väg och belönar moraliskt fläckfria författare, för att inte väcka liv i det senaste årets skandaler. Därför hoppas jag innerligt på att den skandalomsusade fransosen Michel Houellebecq blir en av pristagarna.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/3 2019)

5 mars 2019

När vi talar om oss själva. Nedslag i subjektivitetens historia från Montaigne till Norén, Carin Franzén, Ariel


Det har kommit ett otal böcker om litteraturens nya självbiografiska trender, såsom autofiktionen. Jag tänker på Ingrid Elams Jag, på Lisbeth Larssons Sanning och konsekvens, Cristine Sarrimos Jagets scen, Anders Johanssons Självskrivna män, och säkert fler. Vad är då Carin Franzéns USP, när hon nu utger När vi talar om oss själva, med den uppfordrande undertiteln Nedslag i subjektivitetens historia från Montaigne till Norén?

Jo, även om framför allt undertiteln låter i tröttaste laget finns här en vilja att koppla vår tids jagfixering och sociala medier vid 1600-talets franska salongskultur. Därmed nyanseras subjektiviteten, och vi får en ny utgång för det instängda subjektet, som Franzén ger en välbehövlig distinktion: ”Subjektivitet är de olika svar som människan ger på de sociala mekanismer som gör henne till subjekt.” Det är alltså långt ifrån en självständig eller autonom process, utan något som är beroende av kontext, kultur.


Att franskt 1600-tal skulle ha något att lära oss i dag blir en radikal tanke. Liksom denna salongskultur var kvinnornas arena – utestängda från lärosätena blev det en alternativ bildningsrörelse – är det kvinnor som under 2010-talet dominerar de sociala medierna, med den kvinnligt kodade selfien som dess galjonsfigur.  

Franzén inleder med Duras, men berör bara flyktigt hennes författarskap, för att avsluta med en betydligt mer gedigen läsning av Noréns senare texter, främst dagböckerna. I texten om Norén ges resonemangen kring den franska subjektiviteten från 1600-talet ett utlopp, och det är gott så – exempelvis finns paralleller eller en affinitet mellan Norén och Pascal, som han annars bara nämner i förbigående i dagböckerna. Här undersöker Franzén jagframställandet i negativ form, eller som något som mer ägnar sig åt att destruera än att producera ett jag.

Men kapitlen som förbigår avslutningen med Norén handlar också om kärleken, eller passionen, och dess efemära egenskaper. Fruktbar mark för cyniker, men kanske det är i det förgängliga som kärlekens värde består; när dess slut alltid finns inom räckhåll blir den ännu vackrare och ännu mer nödvändig. När Franzén skriver om begärets historia från den medeltida höviska uppvaktningen till vår tids mer individualistiska syn blir det också belysande: ”Om kärleksäktenskapet fortfarande är en norm i våra samhällen har trohetseden reducerats till att gälla för den tid ett par så att säga trivs och fungerar ihop.”

Montaigne är förstås den allestädes närvarande farbrodern när självbiografins historia ska tecknas, men Franzén ger honom mindre utrymme, och intresserar sig mer för exempelvis kvinnors samtida skrivande. Det finns bekanta exempel som Madame de La Fayette och Madame de Sévigné, men det gavs också för kvinnor en mer tillåtande diskurs tack vare salongerna. Men hon visar också att nutida försök att ange narcissism som rubrik för tidsandan inte beaktar att även 1600-talet var narcissistiskt i övermått.

När Franzén skriver om subjektets funktion hos Freud och Lacan är hon på hemmaplan, och överlag hittar hon goda exempel på underkastelse som en kritisk praktik – något som kunde ha utnyttjats i att koppla ihop fler iakttagelser kring modernitetens föregivna självupptagenhet vid selfien som något annat än bara passivitet, att det finns en subversiv potential där (tänk rörelser som ”selfies against patriarchy” från 2014, till exempel). Även om det är välkommet med ett fokus på annat än det anglosaxiska, kunde det någon gång också vara intressant att se vad en studie av Lord Byrons jagframställning kunde ge, så som han gestaltade sitt ideal i både Childe Harold’s Pilgrimage och Don Juan, inte minst efter hans exempellösa kommersiella framgång, och den nya författartyp han mer eller mindre skapade på egen hand.

Ofint nog måste jag gnälla på ett visst slarv i korrekturläsningen, där ibland ord tappas bort på vägen, i olyckliga formuleringar som dessa, dessutom på samma sida: ”Den här typen [av] subjektivering som framtvingar ett tal […] bedömningar av hur någon i kungens närhet levde upp till hovets sociala koder [eller] inte.” Även att drottning Kristina en gång kallas ”Kristna” är förstås missprydande.

Dessa fadäser åsido är det ändå en berikande bok, som ofta överraskar med sina slutsatser, och jag kan rekommendera att läsa den inte bara för att den uttrycker nya saker om Norén utan också om autofiktionen i stort – inte minst genom att visa dess kopplingar till det svunna, att vi fortfarande har saker att lära oss av dåtiden.

27 feb. 2019

Ett lyckligt spökes anteckningar, Yang Lian, översättning Erling Hoh, Rámus


Yang Lian är kinesisk poet, som sedan 1989 lever i exil, för tillfället i Berlin. Han ingår i ”de dunklas skola”, vad nu en sådan kategorisering är värd. Förra året introducerades han med översättningen av diktsamlingen Koncentriska cirklar, och nu utkommer en större samlingsvolym med urval från fyra böcker utgivna mellan 1989 och 2002, Ett lyckligt spökes anteckningar.

Det här är då en ambitiös poet, som ser sig själv skriva i en tradition exilpoeter med anor till Ovidius, Dante och Paul Celan. I Jonas Modigs långa efterord listas 25 föregångare – samtliga manliga – och utmynnar i en oväntad affinitet med Stagnelius. Nåväl, Modig skriver i enlighet med Yangs program, som kan vara högstämt och med pretentiösa slutsatser, som när behandlar citerar poetens banala ord som djupsinnigheter: ”Poeter kommer så småningom att dö, men poesin överlever tiden.”


Poesin som Yang åstadkommer är som sagt ofta lätt högstämd, och det är inte helt lätt att bevekas av den. Har man läst något ur den västerländska poesikanon är det åtminstone lätt att känna sig hemmastadd. Det finns en prydlighet i hur dikterna är konstruerade, där de abstrakta ordparen matchas av konkreta diton, i någon form av rättviseprincip. Jag hittar följande exempel i några av denna boks första dikter:

                      ”likgiltiga väggar … vindpinade kroppar”
                      ”ömsinta blommor … övergivet landskap”
                      ”förruttna skratt … avslitna lemmar”

Dessa ordpar leder dikten fram till en avslutning, som alltid utmynnar i en … tja, gåtfull pregnans, eller pregnant gåtfullhet. Och ärligt talat vet jag inte vad jag ska ta mig till med de ordkulisser som uppstår:  

musikens hjärta stannar tyst
huset gömmer sig i sin egen glömska
träd insvepta i grönt eller sömn          så snart de vaknar
är allt redan nollställt

Nog fattar jag att poesins funktion inte är att vara funktionell, det vill säga, att det är lönlöst att efterfråga vad den ska användas till. Samtidigt lämnar mig dessa dikter likgiltig. Här finns åtskillig smärta, och det är möjligt att en mer empatisk läsare får ut mer av dikterna, som förmedlar både det privata eländet och den politiska misären. Om det bara inte hade varit så musealt, att den uppför sig så oerhört ordentligt och förutsägbart. Bristen på variation blir också slående i ett så här generöst urval.

Och även om det finns mycket smärta kan jag inte komma undan intrycket att Yang koketterar med lidandet. Det är förstås en elak läsning. I rättvisans namn tycker jag mycket om den avslutande delen, urvalet ur den bok som fått ge volymens titel, Ett lyckligt spökes anteckningar. Här finns en mer konkret förankring i det reella, och mindre av uttjatade metaforer, och en tydligare kontakt med något substantiellt och värdefullt:

                        döden har inget annat språk
       poeten har ingenting att återvända till
vildsint uråldrig skönhet är den enda skönhet vi känner
epoken har förbrukats       men lukten av blod i en versrad är långt ifrån nog
fördjupar en storm som inte kan passera
       upprepar denna natt        spökets första lyckliga natt