Blå blixt. Den sista fasta kontinenten

En ny poesiantologi visar att klimatet för svenska poeter är gynnsamt. Här finns gott om fräck, uppkäftig poesi – och det är de yngsta som gör starkast intryck. 

När jag i min ungdom umgicks med poeter var det ett ständigt gnäll på att förlagen inte gav ut deras spännande dikter, utan utgav de gamla stofilernas tråkiga diktsamlingar. Nu är situationen annorlunda, då förlagens poesiutgivning har krympt, så man får vara glad för det lilla, för varje ny bok. 

Brombergs initierade häromåret debutantologin Blå blixt, en serie som nu nått till sin tredje installation, med titeln Den sista fasta kontinenten. Det är en djärv satsning som ligger på tvären mot tidsandan, väl värd att berömma. 

För poesin tillför syre i språket, något som behövs eftersom vi ständigt utsätts för utarmning och torftiga försök att floskla till det. I sina bästa stunder är poesin motsatsen till de utnötta klichéerna, en oas av fräschör i en öken av unkenhetsspråk.

Här finns några sådana exempel bland de sex nya blå blixtarna, som uppvisar en åldersmässig spännvidd på 32 år. Yngst och busigast är Elis Burrau. Han är helt bekväm med vad han gör, med sitt fräcka tilltal. Han är rolig, men inte på det påfrestande, krystade sättet. Mer dråplig: ”Vi hade kanske kastat äpplen på gamla människor. Äpplen vi hade stulit. Från andra gamla människor. Eller samma.”

För rolig – det kan andra vara. Humor fungerar sällan bra i bokform – jag vet att slampoeter kan skriva roligt, men det är en sak att vara rolig för en publik och en annan att få läsaren att skratta. Dessutom är det oftast skönt att slippa det flams och trams som finns överallt annars i samhället.

I övrigt finns anlag för en viss valpighet, sådant det är lätt att ha överseende med. Pladdrigheten tillåts sällan ta över utrymmet, utan det är oftast starkt koncentrerade dikter. Sami Hatira, nästan lika ung som Burrau, ger tolv ögonblicksbilder av sina föräldrar, i något som börjar gemytligt men övergår i splittring, där det ömsinta ger plats åt våldsamheter. En svit dikter som ger mersmak. 

Eftersom flera skriver en tämligen konventionell poesi börjar jag undra om vi inte börjar tröttna på modernismens upptåg, efter snart hundra års krossade bokstävlar. I framtiden kanske det blir en återgång till tiden före T.S. Eliot, det vill säga poesi med rim och bundna versmått. En pre-eliotistisk rörelse, ungefär som 1800-talskonstens prerafaeliter stod för.

Med tanke på att poesiutgivningen är så ynklig finns förutsättningarna för att antologier av det här slaget skulle vara bättre än motsvarande antologier från 80- och 90-talet. Med det menar jag bara att i en rättvis värld hade flera av de här sex redan gett ut böcker i eget namn. Något som kommer att inträffa ändå.

Av de tretton tidigare bidragsgivarna i Brombergs Blå blixt-antologierna har nämligen vad jag känner till fem redan gett ut egna böcker. Den språkligt begåvade Lina Hagelbäcks två böcker om Violencia hör till senare års allra bästa svenska diktböcker. Det är värt att hålla ögonen öppna för den här serien, med andra ord.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/1 2015)

Hændelser i stresset melankoli, Marianne Larsen

Jag har läst en diktsamling av den oerhört produktiva danska poeten Marianne Larsen, den nya Hændelser i stresset melankoli (Gyldendal). Hon ger ut traditionella diktsamlingar, ”såna som dom gjorde förr”, liksom snart sagt ingen skandinavisk poet längre. Jo, Bruno K. Öijer förstås, som hon är jämngammal med, och som hon delar klädsmak med (halsduk och hatt), men debuterade ännu mer brådmogen redan 1971, och har sedan i stort sett gett ut en bok om året.

Det rör sig alltså om igenkännbar poesi. I det korta formatet. Realistiska dikter. Inte så halsbrytande. Larsen går tillbaka i tiden, och visar att det inte är så stor skillnad på barnet och den vuxna. En dikt med titeln ”I VENTEPOSITION” ger annars en kuslig skildring av tillvaron som genomskinlig, att inte bara ha det som önskan: ”Det begyndte med at jeg absolut ville være gennemsigtig / lige som de nye mennesker rundtomkring i verden. / Man skulle kunne se hvem jeg var ned til mindste detalje.”

En återkommande titel är ”LOVE-ON”, och annars åsyftas automatiska äpplen. Vissa dikter slår ut i prakt, andra sluter sig. Larsen har en inställning som är rätt laid back, med dikter som inte är påträngande eller gör för mycket väsen av sig – något som både är dess styrka och dess svaghet. För risken är att de blir oansenliga, samtidigt som jag respekterar att de beter sig så försynt: den försynta dikten är en underskattad genre, och något som förmodligen kunde läras ut i högre grad på de famösa skrivarskolorna. Ibland är det de mindre explosionerna som gör starkast intryck.

Några intryck bevaras längre än andra. Minnesbilder som är outplånliga. Larsen utnyttjar en synbart slumpartad inventering av olika erfarenheter, och bevarar en suggestivitet som låter dikterna hålla sig inom gränsen för hur mycket som ska uttryckas, och hur mycket som bara ska antydas. Så när hon skriver om läpparnas grammatik är det uppenbart vad hon syftar på – eller tillräckligt uppenbart för att det ska vara tydligt och ändå, ja, mer opakt än transparent, kanske.

Och när det behövs kan hon vara så distinkt och kraftfull som situationen kräver, som i dikten ”ELEV”:

”en af

det levendes ulivs

elever

sad med fingeren i vejret

på gulvet

midt i sit flygtningekammer

og rakte fingeren højere

og højere op

hele armen fulgte med

lærerkrafterne

de nøgne vægge

stod lodret”.

Längst ned i hennes dikter finns gärna catch phrases i versaler – formuleringar som rör upp innehållet eller ställer det på ända. En slags självironisk blick på det egna. Självironi är avslöjandets trop. Du använder det bara med exempel som du är trygg med. Vi berömmer de självironiska för deras mod, men i själva verket handlar det om att ta makten över sina demoner, att tämja dem, och välja vilka man vill släppa fram i dagsljus. Bara någon annan kan vara ärligt självironisk åt dig.

Isidor och Paula, Ola Nilsson

Myten om Orfeus och Eurydike är välkänd, nästan för välkänd – åtminstone i en viss typ av litteratur, den må kallas för ”finlitteratur” eller något dylikt (vad vet jag?). Välkänd: hur Orfeus tar sig ned i dödsriket för att hämta tillbaka sin hustru Eurydike, som blivit ormbiten till döds. På väg tillbaka bryter han löftet att inte vända sig om för att försäkra sig om att hon verkligen går bakom honom, så hon får återvända till de skuggor hon tillhörde.

Rilkes dikt ”Orfeus. Eurydike. Hermes” inleder Ola Nilssons nya roman Isidor och Paula (Natur & Kultur), som en ledtråd till att han lånar myten som fond till berättelsen om titelns två personer (han har själv översatt den). Där blir Isidor en Orfeus som rör sig i den moderna underjorden – tunnelbanan – och givetvis är Paula en Eurydike. Ja, men så enkelt är det inte.

De är kusiner, och kommer från dåliga omständigheter. Romanen är indelad i tre avsnitt, där den mittersta delen går tillbaka till en barndom, där kontrasten mellan ljus och mörker ger återspeglingar åt de olyckliga erfarenheterna. Men Nilsson skriver inte för att ge oss alla svaren i paketerad form.

Och det är ju vad romanen ska användas till, romanen som konstform alltså. Nilsson är synnerligen ambitiös, och det är sorgligt att det är ett ord som i svensk kultur ofta får negativ klang, att vi helt enkelt nöjer oss med det halvdana. Det här är något att fundera vidare på: en berättelse som du inte läser och kommer till rätta med vad den innehåller eller betyder. Myten är sekundär, utan att det känns som att den tappas bort – mer handlar det om att den integreras så djupt i figurerna i ett förlopp som klarar sig utan övertydliga referenser.

För Nilsson klarar av att skriva originellt utan att det blir krystat. I skildringen av tunnelbaneföraren Isidors arbetsvardag finns en inblick i en viss typ av arbete, en inblick som är lika sällsynt som den är omsorgsfullt utförd. Det finns också humor av oväntat slag, som när ett resonemang om självmordskandidater på spåren avbryts av att det sker mitt framför ”reklam som uppmanade människor att köpa ihjäl sig.” Ett bokstavligt dödsrike.

Nu har Isidor sina skäl att reagera starkt på självmorden, då han hela tiden är rädd för att det ska vara Paula som står där på spåret och väntar på tåget. Men skildringen exponerar de typiska besökarna i underjorden: klottrarna, tiggarna, de sömnlösa – de namn- och ansiktslösa, de som inte tillhör något sammanhang. Där låter Nilsson Isidor tydligt demonstrera vilken typ av bemötande som fungerar – och inte fungerar – med dessa oönskade inslag i samhällsbilden. Provokationer föder provokationer.

Nilssons stil liknar reportaget – genom att han själv inte tar så mycket plats. Det är en nedtonad stil, som övertygande och inkännande ger kontur åt i första hand Isidor och hans ängslan. Längtan blir också romanens bärande tema, en längtan som inte känner till några gränser. Och barndomen skildras så som barnet upplever det: utan tillgång till förståelse på annat än ett känslomässigt plan.

Sara R Acedos omslag avbildar något som liknar mänsklig hud. För att ge associationer till rynkor: ”Som ådror av stilla silver gick de / genom bergets mörker”, som Rilke skriver i sin dikt. Men det är ju bara veckat papper! vill du invända. Förvisso – men det är ett trick som påminner om Nilssons roman, som använder sig av mytens namn Orfeus och Eurydike för att berätta om två helt andra människor. För det är något av fiktionskoden som Nilsson avtäcker: hur personerna från barndomen går in i en annan upplevelse och blir andra personer, rentav med andra namn (Isidor och Paula är egentligen hästnamn). De går in i myten – in i litteraturen – in i en roman. 

Brentwoodsvindeln, Fredrik Wiklund

I Sven Lindqvists bok Myten om Wu Tao-tzu kliver konstnären in i sin egen tavla och försvinner. Något liknande låter Fredrik Wiklund sin protagonist göra i sin debutroman Brentwoodsvindeln (Lejd). Han bläddrar i en tidskrift, fängslas av bilderna, och upptäcker hur lätt det är att bara kliva in i den världen, mingla med modellerna.

Wiklund har skrivit en kortroman, en genre som väl strikt räknat knappt finns på svenska – det som på engelska heter ”novella”, ett mellanting mellan novell och roman, och var omåttligt populär i slutet av 1800-talet. Det är en genre som skapar sina egna förutsättningar, sitt eget tilltal. Och det är något Wiklund påpassligt utnyttjar, genom att vara lojal med den egenarten, och hitta fram till ett helt eget tilltal.

Inte för att det är mycket till handling att redovisa. Efter att ha tagit sig från verkligheten in i fiktionen är det inte mycket som händer. Huvudpersonen blir kompis med en av modellerna, men det är inte det primära. Snarare blir romanen en utredning av växlingen mellan det som är bokstavligt och det som är bildligt.

Ja, det där som är skönlitteraturens funktion, fiktionens grundförutsättning. Att det handlar om identifikation, att med empatin som metod bli det du läser, det som är grunden i det som berättas. Ja, jag vet: handböcker brukar tjata om att litterära karaktärer bara är en uppsättning svarta bokstäver på en vit yta. Hamlet går aldrig på toaletten (nä, men han svettas, och för den delen, Leopold Bloom går på dass).

En utredning, ja, och Wiklunds roman kan läsas som en hybrid mellan essän och Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”, men där vi förgäves letar efter en Kurtz. Här är det som att det påhittade och konstruerade bryts mot det spontana. Det lekfulla – i det obehärskade skrivandet. Det går att läsa ett satiriskt uppdrag här, att Wiklund subtilt attackerar den instagram-kurtiserande narcissismen. Voyeuren som blir sitt eget offer; hur mänskligheten blivit bildens gisslan. Se här konsekvenserna av det! ”Titta på mej / jag är nutidens rus”, som Eva Dahlgren sjöng för mer än trettio år sedan.

Det är minst sagt en intressant premiss som sätts igång, även om det snart riskerar att bli en smula instängt:

”Här är ljuset aldrig färskt, det är hela tiden samma sken som återigen skildras, och lika nött som flanellen i våra skjortor, lika blekt, faller det ännu en gång över våra ömmande axlar. Ja, det är i denna belysning man håller fram skedarna framför våra munnar, det är i dessa branta strålar vi ser dammet stiga. Jag har insett att svårigheten med vårt projekt är att undersökningsobjekt är immateriellt. Det är som en gas. Det är som en knappt förnimbar dimma. Samtidigt så fullständigt konkret: bildernas tydlighet är total. Det är som en konkretion i det abstrakta, detaljens lyskraft i ett sammanhang som är oöverskådligt. Det är ett visualiserat begär.”

Snarare än Eva Dahlgren kan partier som dessa få en att utbrista i Louise Hoffstens ”Beautiful but why?”

I romanen färdas vi vidare mot det nya: nya ansikten, nya gestalter, nya upplevelser, med de utbytbara människorna som fladdrar förbi. De olika identiteterna. Redovisningen är detaljerad, en inventering som kan erinra om Inger Christensens teknik i Alfabet, där hon inskärper det som finns.

Efter att ha skrivit två diktsamlingar som fått minimalt med uppmärksamhet, vore det på tiden med ett större genombrott för Wiklund. Den som inte räds det abstrakta ska förstås genast söka upp den här lilla boken. Om inte annat så visar den faran med inlevelse, att det är något som vi ska hantera med yttersta varsamhet.

Att välja glädje, Kay Pollak

En kollega har med sig en bok till fikabordet. Nyfiken som jag är ställer jag en oskyldig fråga, och får veta att det är Att välja glädje av Kay Pollak. Kollegan läser i den ofta, tycker den är jättebra. Jag biter mig i tungan, undrar om det är nu jag treårstrotsigt ska säga att min favoritbok heter Att hata allt mänskligt liv och är skriven av Nikanor Teratologen.

Men jag hade ingen åsikt om Pollak. Tyckte uppriktigt illa om filmen Såsom i himmelen, som ju kom några år efter den här boken. Som jag nu har läst, utifrån principen att det är vettigare att sätta sig in i saker om man ska ha åsikter om dem. För jag har ju förstått att Pollak räknas till charlatanernas skara med sina föreläsningar i detta ämne.

Det första jag får veta är att hustrun Carin har redigerat och bearbetat texten. Sedan följer ett smatterband av korta kapitel som samtliga utgör variationer på tanken att glädje är ett frivilligt val. Det liknar inte så lite Dr Phils återkommande mantra, ”what can you do?” ”Du musst dein lebern ändern”, med Rilkes ord.

Annars kan man ju kontra med Markels ord om Doktor Glas, att vissa saknar anlag för lycka … Svårt att tänka sig glad då. Att välja bort det dåliga innebär dessutom oftast att du bara går runt ett problem utan att konfrontera det. Reella problem försvinner inte bara för att du växlar perspektiv.

Störande nog duggar humiliatio-troperna tätt här, när Pollak gör sig till mysfarbrorn som gång efter gång påpekar sin egen litenhet, att du ska läsa långsamt, helst låta visdomen sjunka in, och du ska tänka på fraserna i flera dagar, ”smälta dem”, innan du läser nästa kapitel, etc, men jag erkänner att jag sträckläste boken, vilket inte tog överhövan mycket tid.

Självklarheter upprepas in absurdum, och givetvis citeras Deepak Chopra och Nelson Mandela och Richard Bach (Måsen) – blott Paolo Coelho saknas. När han citerar Edith Södergran får han det helt om bakfoten. Är det harmlöst? Nä, inte alls, för Pollak verkar tro på fult allvar att sjukdomar tillhör det som kan tänkas bort, liksom fysisk smärta är något som hypnositörer med flinka fingrar kan trolla bort (varför har han inte ringt läkemedelsindustrin?). Det är här boken blir läskig och farlig, om den hamnar i orätta händer.

Som utopi hör ju också den om att utrota irritationen till de stolligare. För vad vore vi utan denna konstruktiva ilska, som ofta är det enda som tar oss upp ur sängen på morgnarna, frustrationen och avunden och alla de andra negativa grejerna som blir motgift mot den opålitliga tillfredsställelsen, förnöjsamheten som annars får oss att stagnera i det fruktansvärda tillståndet av att vara nöjd. Åt helvete med att vara nöjd, säger jag bara.

I viss mån tycker jag att hans idé om att vi tjänar på att sluta skylla ifrån oss har en poäng, att vi helt enkelt ska sticka färre offerkoftor. Å andra sidan utmynnar just det resonemanget i de svårsmälta teserna att både pornografin och miljöförstöringen beror på att män inte kramats tillräckligt mycket av sin mamma. Att vi alla föds lika gudomliga är också falskt, eftersom arv betyder cirka tre gånger så mycket som miljö.

Pollaks syfte är att vi ska växa med hjälp av hans teorier, men jag krymper bara av att läsa hans bok. När han säger att ironi är ett utslag av människoförakt går det lika bra att säga tvärtom – att ironi är motsatsen till förakt, för om jag använder ironi i en situation betyder det bara att jag inte underskattar den jag pratar med, att jag förutsätter att hen ska förstå vad jag menar, eftersom jag tycker att hen är smart nog att se skillnad på bokstavligt och bildligt. Att däremot konsekvent säga snälla saker på ett bokstavligt sätt är människoförakt, och dessutom tråkigt för alla inblandade.

Människor som har kommit till insikt är skitfarliga, och Pollak hör definitivt dit. Så upptäcker jag också att vår skolpräst, han med skinnjackan, har hittat åtskilliga av de parabler han brukar tryffera sina tal med i den här boken. Sådant ger mig en slags glädje. Men Pollaks bok är på ett sätt dummare än jag hade trott, men också tamare och på något sätt mer intetsägande än jag kunde föreställa mig.

All inclusive, Hans Gunnarsson

På ögruppen Guadeloupe utspelar sig Hans Gunnarssons nya kollektivroman. Det är en roman som är lika rolig som orolig, men det är människoskildringen som imponerar mest.

Författaren C.G. delar många egenskaper med Hans Gunnarsson. Båda har skrivit tre novellsamlingar och sex romaner, och båda har fått positiva recensioner utan att nå den större läsekretsen. När nu H.G. skriver romanen All inclusive ges C.G. uppdraget av en mystisk figur vid namn Boman att åka till ögruppen Guadeloupe i Västindien för att skriva en kollektivroman som utspelar sig där.

Men C.G. är ju bara en fiktion, skapad av Gunnarsson, eller hur? I denna hans hittills mest ambitiösa roman, både till omfång och berättarteknik, leker han också med den självbiografiska trenden som blivit så populär, här utsatt för ett finurligt attentat.

För All inclusive blir under läsningen just den kollektivroman C.G. fått i uppdrag att skriva. Flera personer dör under oklara omständigheter. C.G. träffar en skum man som utger sig heta Boris, men visar sig ha orent mjöl i sin påse. Uppdragsgivaren Boman försvinner. Vem i hela världen kan man lita på?

Hur mycket kan man exempelvis lita på Gunnarsson själv? Här förekommer en kvinnlig kritiker som sågat C.G.s senaste roman, i ”skittidningen”, men några negativa recensioner av Gunnarssons Försmådd lyckas jag inte hitta. Det spelas en hel del golf här, liksom i den tidigare romanen Albatross. Att C.G. heter Gunnarsson är bara efternamnet.

Den fråga Gunnarsson ställer rör sig bland annat kring vilket ansvar man har för de intriger man hittar på. Han är bra på att skapa orimliga premisser och sedan göra dem rimliga. Vi serveras överraskningar, utan att de blir påklistrade eller påfrestande. Det är sällsynt med en roman som lyckas behålla sitt komiska anslag genom hela berättelsen, utan att den tappar sin styrfart eller riktning.

Att läsa denna Gunnarssons nya roman blir som att föreställa sig David Lynch regissera en Agatha Christie-deckare. Det är gott om absurda påhitt, och skickligt vävs en oro in i de komiska scenerna. Allt är förmedlat på en gedigen prosa, men det som imponeras mest är människoskildringen, hur karaktärerna blir levande gestalter mer än typer, tack vare den fina blicken på brister som måste betecknas just ”mänskliga”.

Gunnarsson debuterade på 90-talet med noveller som var kanske lite för uppenbart influerade av Raymond Carvers stil ”dirty realism”, men har med sina romaner utvecklat ett skrivande som kan sägas fånga den svenska mentaliteten. Han är lika bra på att nagla fast den tafatta töntigheten som Lasse Åberg i Sällskapsresan. Även här firar igenkänningshumorn stora triumfer, men den onda bråda döden ger Gunnarssons roman en existentiell skräckstämning. Det är både lyckat och trovärdigt.

Faktiskt så bra att jag önskar att Gunnarsson nu kan få sitt välförtjänta genombrott hos läsarna också. Inte bara för att han ska slippa hamna i samma trångmål som C.G., som accepterar uppdraget eftersom det egna skrivandet inte längre fungerar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/1 2015)

De vackra är ännu inte födda, Ayi Kwei Armah

Ayi Kwei Armah är författare från Ghana. Hans roman De vackra är ännu inte födda från 1968 är skriven på engelska, översatt av Jan Ristarp 1984. Nu återutges den av Modernista, i en offensiv serie som verkar vara inriktade på potentiella Nobelpristagare. Förvisso, med undantag för två vita sydafrikaner består Afrikas Nobelprissamling av två pris till Egypten och Nigeria under 80-talet, så det torde vara på sin plats med exempelvis Ghana (eller kenyanske Ngũgĩ wa Thiong'o, för den delen).

Jag kan tänka mig att den här romanen, när den kom på svenska under 80-talet, fick artig för att inte säga fin kritik – värt att påminna sig, då vi öser lovord över den samtida litteraturen. Med perspektiv: mycket av det som hyllas får allt svårare att överleva i takt med att det tillkommer nya ovärderliga böcker.

Vilket inte betyder att den här boken är ett verk man ska bortse ifrån, bara att man bör ha i åtanke att begrepp som ”genialitet” och ”mästerverk” lätt mister sin innebörd om vi använder dem för ofta.

Vad vi får veta om Kwei Armahs bok är att Ghana knappt hade någon inhemsk litteratur att tala om när han skrev den i slutet av 60-talet, efter att ha avbrutit sina studier vid Harvard i USA. Vi lär också tämligen snabbt att han skriver exotiskt – men hallå! får man ens säga så …? När Doris Lessing tilldelades Nobelpriset 2007 tillstod Horace Engdahl med skamset röda kinder att det var Ebba som lärt honom läsa kvinnliga författare, men det saknas fortfarande en del representanter för Afrika (oavsett vad man tycker eller tyckte om Chinua Achebe – att han vägrades ett Nobelpris är bara dumt).

Ett annat sätt att skriva kan hjälpa oss ut ur den eurocentriska dominansen. Ja, för även här upptäcker jag ett politiskt skrivande, med den skillnaden att jag inte känner igen metoden. Kwei Armah skriver klaustrofobiskt, och ja – kanske svårt (men detta ”svårt” har blivit en kliché, värd att bemöta med bättre argument än de slentrianmässiga – jag gör en notering, lovar att återkomma i ämnet).

Här består symboliken i förmågan att leva i skiten – att göra det bästa av situationen. Romanen innehåller det förmodligen mest skitiga toalettbesök jag har varit med om (i litteraturen: jag har jobbat på mentalsjukhus, så jag har varit med om värre i den riktiga världen). Skiten finns också i korruptionen som blir samhällets fundament, där det är mannens skyldighet att låta sig mutas. Skit samma om ens själ skitas ned, huvudsaken att stålarna dras in, resonerar hustrun.

Förnedringen är romanens övergripande tema, och det är skickligt infångat av Kwei Armah. Inte läser jag den som en allegori heller, utan symboliken går rätt in i berättelsen. I Leif Lorentzons förord görs en jämförelse med Camus Främlingen, och nog finns ett liknande aggressivt temperament här. Men i de svartas försök till appropriering av de vitas vanor finns spår av Joseph Conrads urtext Mörkrets hjärta – för hur förbannad Achebe var på den, med om inte all så med viss rätt (här är jag beredd att gräla på Olof Lagercrantz tafatta försvar av Conrad), så liknar resignationen hos Kwei Armah till stor del Conrads dystra uppgivenhet: ”Hur skulle de [svarta] kunna förstå att även de som inte har varit någonstans vet att den svarte man som har ägnat hela sitt liv åt att fly från sig själv in i det vita, inte har någon makt om de vita herrarna inte ger honom den?”

I romanen blir ändå karaktärerna anonyma på ett sätt som jag undrar är helt medvetet eller helt belagt hos författaren. Vad gäller korruptionen är det ett ämne som är svårt att göra ogjort: svårare måhända att ta sig därifrån till hederlighet än det är att röra sig från det sjyssta till det moraliskt mer dubiösa.

Allt som tar plats, Agnes Vittstrand

Det är svårt att ge kritik på böcker som tar upp det uppenbart jobbiga ämnet incest, eftersom det blir så futtigt att ha synpunkter på meningsbyggnad. Därför avaktiverar jag min rättningspenna när jag läser Allt som tar plats av Agnes Vittstrand (pseudonym), utgiven på Freke Räihä förlag.

Men redan att kalla det för poesi är långt ifrån oproblematiskt. Flera av texterna är listor, uppräkningar. Och ja, jag värjer mig inledningsvis för ett språk som inte ger intryck av att vara färdigredigerat. Hela boken är ett slags ansats, och det måste vara någon mening med det. Det är en bok som ändå tagit tjugo år att skriva, enligt pressmaterialet som medföljer – det svarar på min undran om författarens ålder, då jag anar av musiksmaken att döma (mycket 90-tal) någon som är i trettioårsåldern eller mer, medan boksmaken snarare indikerar en yngre skribent: så eklektisk smak har bara tonåringar, och det hat mot finkultur som här antyds hör nog också till tonåren.

Incest är långt ifrån det enda temat, kanske långt ifrån det mest bärande temat i boken, som är mer intresserad av att lista allt det där som titeln menar ”tar plats” – till skillnad från det snällare ”får plats”. Hur det är att vara människa är ett mer övergripande tema, en tillvaro av tv-serier, träning, mat, samvetsfrågor. En av teserna som drivs av Vittstrand är att incest är ett fortsatt tabu i vårt samhälle, något nedtystat. Jo: i samhällsdebatten är det tyst, men skönlitteraturen har inte saknat incestskildringar av vitt skilda slag.

Vittstrand avstår från starkt detaljerade skildringar. Hon skriver i en salig blandning av banaliteter och skarpa iakttagelser, något som skapar en svindel som inte enbart är lyckad: ”Sverigedemokraternas kultursyn – dom är skrämmande / men deras kultursyn – pinsam.” Roligare blir det när en viss självironi kan skönjas, som i en lång lista med saker som tar för lång tid, där ett ”Att skriva denna lista” har smygits in mot slutet.

Då kan Vittstrand också leva upp till det slitna mottot om att glädjas åt det lilla, att – uh! – fånga dagen! Ja, för carpe diem är inte så dumt som det låter. Ursprungligen var det inte den tomma klichén, utan en nödvändig broms. Det är också lätt att döma andra människor, när vi inte känner till vilka erfarenheter som ligger bakom. Ett offer har större anledning att fånga dagen än den lyckligt lottade som haft en så kallat lycklig barndom. Självförakt är inget man väljer, utan något som blir konsekvensen av andras val.

Hat? Ja, faktiskt, i sista texten, den i mitt tycke mest övertygande, har Vittstrand äntligen hittat en lämplig form, med en skruvad och kuslig dialog med olika röster, där hon själv tar nummer 1 och pappan – förövaren – ges nummer 2, och i denna långa text finns ansatserna till en mer sammanhängande och mer fokuserad berättelse. Jag vet att mitt uppdrag inte innebär att jag ska slå den skrivande på fingrarna och bedöma det jag inte har framför mig, eller önska något annat än det jag faktiskt har framför mig.

Det är också här, när språket liksom går itu – går av, så att man gissar varför pseudonymen gett så stiliga initialer, AV – som Vittstrand når ut med sin historia. Mer sådant. Mer sånt, menar jag. De ilskna känslorna behöver en ilsken form. Det fanns andra, får vi veta, ”drygt tio kanske” som ”2” (pappan) avmätt säger.

Living well is the best revenge, sägs det, men jag tror inte att man har något val. Hjälper det att skriva? Det finns inget som hjälper, och Vittstrands bok är ett gott bevismaterial på denna bistra sanning. Att bli våldtagen av en vuxen och sedan själv bli vuxen och försöka hantera det – det handlar inte om att vilja, det handlar inte om att kunna. Och trots allt ges en antydan till en lakonisk förklaring till varför det sker: ”Jag brukar se det som att dom letar en gräns, dom hittar en.”

Tre starka kvinnor, Marie NDiaye

”Och han som tog emot henne eller som bara råkade dyka upp på trappan till sitt stora hus av betong i ett intensivt sken som plötsligt blev så starkt att hans kropp i sina ljusa kläder själv tycktes alstra och sprida det, den man som stod där, liten och tyngd, och utstrålade ett vitt ljus som ett lysrör, han som trädde fram på trappan till sitt enorma hus hade ingenting kvar, tänkte Norah genast, ingenting av sitt högmod, sin storhet, sin ungdom, som förr var så gåtfullt oföränderlig att den verkade odödlig.”

Den som skriver så här långa meningar är Marie NDiaye, vars roman Ladivine nog var förra årets mest omtumlande läsupplevelse. Nu har jag läst romanen Tre starka kvinnor, som hon utgav 2009, och som kom på svenska 2010, i Ragna Esséns översättning. Det är romanens första mening jag citerar: den ger en ganska bra uppfattning om hur hon låter syntaxen fungera som tankarnas bollplank, i ett skrivande som lika mycket lånar estetik av Virginia Woolf som av William Faulkner. Samtidigt som det finns en klarhet i stilen grumlas det av innehållet, av formuleringarna som rör till och bryter av den raka linje som tanken försöker ställa upp.

Det är tre separata historier, tre kortromaner. Men de delar tematik: dåliga familjesituationer och jobbiga omständigheter. Och omständigheter är det enda vi har att klamra oss fast vid, och den som har djävligheter som sällskap får lära sig uthärda dessa.

I den första är det Norah, som besöker sin pappa. De har en dysfunktionell relation, där hennes missnöje allt mer präglas av det maktskifte som blivit följden av att dottern – helt utan föräldrarnas uppmuntran – utbildat sig till advokat. Nu är pappan hemma med barn från ett senare äktenskap, och brodern sitter i fängelse. Pappans nya hustru är borta.

Han är en dålig man, som inte ens vet vad hans egna barn heter. Dottern vill honom illa. Vi som läser vill honom illa. Det saknar betydelse: det går illa för honom ändå, för NDiaye är den sortens författare. Han är, med dotterns referäng, ”obeveklig och fruktansvärd”, något hon inskärper tillräckligt många gånger för att jag börjar undra var sanningen ligger, hur hennes starkt subjektiva perspektiv får sannolikheten att huka.

Förklaringen till familjens problem sägs bestå i den ”demon” som satt sig på broderns mage redan från fem års ålder, en demon med egenskaper att förflytta sig mellan de olika familjemedlemmarna. En förklaring så god som någon!

Den andra berättelsens monolog skildrar en man som lever helt i sin egen värld, självupptagen och arrogant. Fast mer och mer kryper tvivlet in, de obehagliga minnena, och de avgörande stunderna i hans liv, som man anar inte bara har format honom utan också missbildat hans inre. Övergiven och överflödig mal han på, med sin besvärliga monolog, lika briljant som den är jobbig, i lika hög grad beroende av ilskan som av gråten.

Antydningarna som hela tiden ger förbryllande ingivelser att det finns mer än det som redovisas. Den starka kvinnan här är mannens hustru, Fanta, som ändå knappt existerar, när han ska ta med sig sonen till dennes farmor, ett bedrövligt möte, visar det sig.

Så i tredje och sista berättelsen är det hustrun Khady, som blir änka efter att förgäves ha försökt bli gravid i tre års tid. När maken dör skickar hans släktingar iväg henne med några sedlar och gammalt bröd i avskedsgåva. Det är anmärkningsvärt mycket som kan sägas om en person med en enda mening att tillgå:

”Och trots att hon hade blivit en lång och smärt ung kvinna, finlemmad och välväxt med ovalt ansikte och slät hy, trots att hon hade levt i tre år med en man som alltid bara hade haft vänliga ord att säga till henne och hon därtill hade lyckats sätta sig i respekt i serveringen genom sin omedvetet värdiga, reserverade, lite kyliga hållning, som på förhand avskräckte från skämtsamma eller spydiga kommentarer om hennes barnlöshet, så hade hennes oroliga och försummade barndom och därefter de fruktlösa försöken att att bli med barn, som visserligen hade hållit liv i hennes intensiva, nästan fanatiska sinnesstämning men ändå inneburit knappt kännbara men ödesdigra angrepp på hennes vacklande sociala självkänsla, ja, allt det där hade gjort att det inte kändes onormalt för henne att bli förödmjukad.”

Vad är det som gör det här så bra? Det är omsorgen, den visshet man kan förnimma att vi har att göra med en författare som vet hur orden ska läggas till rätta, även om det måste ske med hjälp av tålamod, av prövningar, av försök. Det är en bestämdhet i själva formuleringen, i hur distinkt tilltalet är. Tillspetsat, ja, men också diskuterande, öppet för invändningar, i ett resonemang som böljar fram, utan att nöja sig med de fixerade sanningarna med stort eller litet ”s”. In i allt värre situationer hamnar Khady, in i allt värre förnedring, men försöker behålla värdigheten ändå, hur djävligt livet än är.

Det som är helt uppenbart är att NDiaye representerar ett helt nytt sätt att skriva. Hon låter sina figurer pendla mellan aggressivitet och lojalitet i hur de förhåller sig till sina medmänniskor, en nyfikenhetspendling som aldrig är uppgjord på förhand, en pendling man kan ana är författarens egen. Därför finns det en osäkerhet investerad i skrivandet, att man som läsare inte kan lita på avsikterna. Det är en hätskhet som faktiskt inte ligger långt ifrån den hätskhet Faulkner visar. Därför är mannens monolog i den andra berättelsen här en otäck spegling av Jasons monolog i andra kapitlet av Stormen och vreden. NDiaye rör sig helt enkelt inte bara stilistiskt utan också ämnesområdsmässigt hos Faulkner. Samtidigt som det är så originellt gjort och utfört med en sådan finess att man måste skapa helt nya lästekniker för att ens ta sig igenom boken. Hon tar dig ända fram till förtvivlans smärtsammaste punkter, men överger dig inte där.

Det är svårt, men mödan värt, som en påminnelse om att romanen liksom andra medier för berättandet måste förnya sig för att inte stelna i det invanda och bekväma. För resultatet av ett sådant skrivande, när det fungerar så här bra, är att det skrivna inte stannar mellan pärmarna. Med hjälp av en karaktärsteckning utöver det vanliga skapar NDiaye minnesvärda porträtt och människor som tar sig ut ur boken och in i ditt liv, in i dina tankar och stannar kvar där. Det är ändå ett större trick än de banbrytande stilistiska och berättartekniska finesserna, denna förmåga att skapa karaktärer som finns på riktigt. Då blir de här tre berättelserna fostrande, med exempel på hur du ska förhålla dig inför det jobbiga. Tre starka kvinnor, säger Marie NDiaye, men jag svarar – en – stark – bok!

Vårens böcker 2015

Om man ska skönja en trend bland de nyskrivna svenska romaner som utges i vår är det tydligt att vi får mindre av självbiografiskt stoff i Knausgårds efterföljd, även om Ernst Brunner fortsätter sin planerade trilogi om sig själv, med Där går han 2. I stället premieras en inriktning mot fantasin, mot det originella och knasiga. Glädjande för oss som instämmer i T.S. Eliots gamla maxim att människan inte kan uthärda hur mycket verklighet som helst.

Hans Gunnarsson tar ut svängarna med sin nya roman All inclusive, om en författare som får ett och annat lik på halsen när han försöker skriva en bok om en semesterö. Beate Grimsrud fortsätter med knasigheterna när hon skriver om fyra människor som försöker hitta fram till varandra och sig själva i sin roman Evighetsbarnen.

Om det tidigare varit fritt fram med fan fiction om Hjalmar Söderbergs romanfigurer har turen nu kommit till Karin Boye. Johanna Nilsson diktar vidare kring Kallocain med sin roman Det grönare djupet, som handlar om hustrun Linda Kall. Till nästa vår får någon gärna skriva en fortsättning på Pär Lagerkvists Dvärgen, som återutgavs i höstas.

Två av 00-talets mest lovande debutanter var Viktor Johansson och Elise Karlsson. Båda utkommer i vår med romaner som bejakar det annorlunda. Johansson Bonsaikatt handlar om föräldrar som kidnappar sina egna barn, och Karlssons Linjen berättar utifrån kontorsmiljö om konkurrens och vad man är villig att göra för att behålla sin arbetsplats.

Bland vårens anmärkningsvärda debutanter finns Mikael Berglunds 1600-talsroman Ett föremåls berättelse om obesvar och Neftali Milfuegos roman från Chile, Tankar mellan hjärtslag, båda med potential att ge läsaren nya perspektiv på tillvaron.

Även om det utkommer en del intressant nyskriven svensk poesi, som Lina Hagelbäcks andra bok Violencia och hennes far, ser jag nog mest fram mot en dansk vår. Här sker storartade saker. Dels utkommer antologin Nervsystem med den nya unga poeterna i översättning, och dels Asta Olivia Nordenhofs Det enkla och det ensamma, en av de bästa danska diktböckerna på senare år.

Senare i vår utkommer den kanadensiska poeten Anne Carsons Röd doc>, en fortsättning på den Röd självbiografi som översattes för sex år sedan. Men någon självbiografi är det inte tal om: som vanligt låter Carson sina gestalter ignorera allt vad tid och rum heter, där antik mytologi är helt närvarande i nutiden.

Annars ser det ut som att förlagen satsar mindre på översatt skönlitteratur, om man undantar anglosaxiska deckare och thrillers. Förvisso utkommer några nya titlar av Marguerite Duras, samt Vladimir Nabokovs Ögat, som faktiskt aldrig översatts till svenska tidigare. Och så Virginia Woolfs Åren, i nyöversättning av Margareta Backlund, som ersätter en sjuttiotvå år gammal översättning. Den som tidigare inte läst Woolf kan gärna börja med Åren: den var hennes mest populära roman medan hon levde.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/1 2015)

Vandra, tanke. Samlade dikter, Ingeborg Bachmann

Ingeborg Bachmann (1926-1973) skrev en avhandling om Heidegger när hon var 24. Hon skrev romanen Malina, som jag läste för drygt fem år sedan, en oförglömlig bok som jag fortfarande väntar på att förstå. Och så gav hon ut två diktsamlingar, och var i första hand poet. Nyligen gav ellerströms ut hennes samlade dikter under titeln Vandra, tanke, som vanligt i Linda Östergaards exemplariska och säkra översättning.

Den modernistiska dikten har alltid romantiken nära till hands. I viss mån är dikterna tidsbundna – kanske för att de är skrivna utifrån en miljö som för svensk del innebar perioden ”fyrtiotalismen” med dess preferenser för ångest. Ingen typisk svensk åkomma: från österrikiskt håll var tidsandan ännu mindre benägen åt att hänge sig åt tjo och tjim. Det är förstås inte översättaren Östergaards fel att Bachmann ibland lånar idiom från svensk kanoniserad dikt, att det låter lite Erik Lindegren om några ordvändningar. (Det är kanske mitt fel. En läsare som har läst mindre svensk poesi läser nog Bachmann annorlunda.)

Romantiken, ja, med dess nostalgi. Här är det alltid sent på jorden. Bachmann närs av en klagande röst, men det är en klagosång som blir uppfordrande och desperat, allt mer uppjagad. Då är det en romantik som antar apokalyptiska drag, framförda som en varning. Då blir det för sent på jorden.

De två diktsamlingarna Den uppskjutna tiden och Åkallan av Stora björn utgavs 1953 och 1956. Här inryms också några ungdomsdikter, som visar att hopplöshet är ett tidlöst tillstånd. Tidigt gör sig Bachmann bekant med Döden – ja, det är frågan om ett dödsföraktande skrivande, i ett gudsförakt som får dikterna att piggna till.

Att tänka är att tvivla: jag har glömt vem som sa det först (förmodligen Platon), och Bachmann skriver vidare i den traditionen. Men hon behåller ändå ett utrymme för hoppet, i en pendling mellan det man måste tala om och det man måste tiga om. Dikterna skälver av denna ambivalens, av den desperation som kommer till uttryck i hennes ständiga upprepningar, i fraser som går igen, rader som lägger sig som snitt i diktens hud. Ja, med hennes eget klangrika bildspråk: ”Du kallar på orosmolnen, kastar knivarna, / snittar luftens varma ådror”.

I hennes dikter är naturen ingen plats man går till för att appropriera, för att lajva skogsmulle. Hon skriver utförligt om förhållandet mellan tingen och de(t) mänskliga, men också respektfullt och respektingivande om djuren, om ynkliga människor som tafatta ställs inför den majestät som djuren är mäktiga. Utan att därmed döma ut mänskligheten: hon skriver i flera av dikterna utifrån ett pregnant diktjag, men klarar av att röra sig ut ifrån det egna in till de(t) andra, i en inlevelsefull poetik som ger tillfälle till många inblickar i psyket – en kaleidoskopisk diktform, med flera olika perspektivs belysning. När hon beskriver andras öden är det som att dikten hackar in på ett mer realistiskt spår, att det visionära dämpas.

Bland de många fina dikterna stannar jag för en dikt om Orfeus och ett bejakat mörker, en lång monolog framförd av Dostojevskijs idiot Mysjkin, en kort svart vals, en längre flyktsång, en dyster dikt om broar:

”Ensamma är alla broar,

och för dem är ryktbarheten farlig,

liksom det är farligt för oss, tror vi,

att känna stjärnornas steg på våra skuldror.

Men över det förgängligas lutning

välver sig för oss ingen dröm.”

Med sina lekar med språket och ords valörer kan man ana att översättningsarbetet varit slitsamt för Östergaard. Av detta märks inte ett spår i texten, som ger oss dikterna på en svenska som hela tiden är läsbar och njutbar, bara med mina personliga förbehåll att det låter fyrtiotal om det. Vilket å andra sidan inte är det sämsta.

Drömmarnas palats, Ismail Kadare

Att ha Kafka som förebild är farligt. Nu är det kanske inte i första hand Ismail Kadare som uttalat har nämnt just Franz Kafkas böcker som inspirationen till sitt mystiska romanbygge Drömmarnas palats, som Modernista nyligen har återutgett i Agneta Rehders översättning från 1992 (från franskan).

Däremot har just den här romanen ofta jämförts med en Kafkaesk allegori – så också av Henrik C. Ehnbom i ett förord som betonar den politiska infallsvinkeln, där han även gör en parallell till Borges labyrinter och Orwells övervakningssamhälle. En politisk roman – ja, men det förblir bara en av dess dimensioner.

I ett parallellt universum sysslar en byrå med att kartlägga befolkningens drömmar, i syfte att kontrollera och förhindra subversiva tendenser. Staten vill ha fullständig insyn, lite som i Karin Boyes dystopi Kallocain. Men snarare än i framtiden utspelar sig Kadares roman i drömtiden.

Mark-Alem är huvudpersonen som får en oansenlig tjänst på byrån, Drömpalatset eller ”Tabir Saraj” som det kallas. Mestadels tack vare sitt efternamn, Qyprili. Här ska han i början sortera ut de intressanta drömmarna, för att låta tolkarna ta vid. Hastigt och lustigt avancerar han, utan att vara någon streber som slår sig fram. Snarare än klättrar i graderna liknar han någon som faller uppåt i hierarkin.

Sådant händer väl bara i drömmarna. I drömmen är man som mest utsatt för både lycka och olycka, och det stämmer ju att Mark-Alems tillvaro blir så där infriad som det odrömda vakna livet sällan åstadkommer. Det som händer i drömmen är att du övergår från första till tredje person, från ”jag” till ”hen”. Du tappar styrseln över dig själv som protagonist, abdikerar från makten som regent över din tillvaro. Det blir också allt mer tumultartat i den dröm Mark-Alem utsätts för.

Samhället som Kadare skapar är präglat av paranoida betingelser. Invånarna är på sin vakt. Stackars Mark-Alem är i början livrädd för att han ska missa en dröm, en rädsla för ett idiotiskt misstag som alla med någon form av anställning i en verksamhet kan identifiera sig med. De idiotiska förbiseendena som verkar finnas investerade i alla arbetsuppgifter, risken att det alltid finns något obefintligt att beakta som du har försummat. Då ligger du illa till.

Jag är inte helt ense med den allegoriska läsningen, eller snarare undrar jag om inte all fiktion skapar sin egen allegoriska metod, att man inte kan ta med sig sin färdiga modell till ett litterärt verk. Du måste förlita dig på din intuition, din improvisationsförmåga. Att läsa innebär att bygga bron medan du går på den. ”Den stora drömtydningen börjar där rutinen slutar”, får Mark-Alem höra av en kollega, något som liknar en mall för den typ av tydning som läsningen innebär. Kanske den allegori Kadare avser handlar om läsning i sig, att hans samhälles besatthet av att tolka är en satir över läsarens tolkningsmani. Något måste ju betyda något!

Drömmarnas palats är både ett absolut estetiskt verk och en politisk pamflett. Man kan både ifrågasätta om det ens är ett skönlitterärt verk och uppskatta det för att det visar på det skönlitteräras möjligheter. Man behöver inte sortera sina böcker bokstavligt för att placera Kadare kind mot kind med Kafka i bokhyllan. Förvisso är palatslabyrinterna Kafkaeska i hög grad, och kan erinra om miljön i både Slottet och Processen, men det är i drömatmosfären affiniteten är som mest förfinad.

Så mer än allegori fungerar drömmen som en förlängd metafor. Kanske inte så originellt: man brukar hänvisa till Schopenhauers maxim om livet som en dröm och döden som uppvaknandet eller Calderons pjäs Livet en dröm, men i själva verket finns metaforen redan hos Platon, liksom allt annat. Nä, inte så nytänkande av Kadare, men bra.

European Literature and The Latin Middle Ages, Ernst Robert Curtius

På twitter ställde jag i november frågan om något litteraturvetenskapligt verk haft lika stort inflytande som Erich Auerbachs Mimesis. Malte Persson föreslår Europäische Literatur und lateinisches Mittelalter, som jag hittar i engelsk översättning: European Literature and The Latin Middle Ages. En nyutgåva från 2013, men översättningen är från 1953, signerad Willard R. Trask.

I det nyskrivna förordet menar Colin Burrow att Curtius bok tillhör de tre viktigaste i litteraturhistoria, tillsammans med just Auerbachs Mimesis samt Frank Kermodes The Sense of an Ending. Curtius bok utkom två år efter Auerbachs – förresten var min oskyldiga fråga föranledd av att så många svenska litteraturvetare hänvisar till honom, så mycket att jag upplevde som smått tjatigt (jag läste själv Mimesis när jag pluggade, växlade mellan en norsk och en engelsk översättning, eftersom den inte kom på svenska förrän samma år jag lämnade universitetet).

Curtius var filosof och filolog, framstående på franska författare som Balzac och Proust, men skrev också tidigt om Joyce, och översatte T.S. Eliots The Waste Land. I denna smått mastiga bok vänder sig Curtius bakåt i tiden, inte i första hand som en verklighetsflykt efter världskrigens nederlag. Nej, mer handlar det om att visa sambanden, hur senare tiders kulturer är beroende av tidigare kulturer, i ett litteraturens kretslopp.

Det ligger femton års forskning bakom projektet, något som på gott och ont märks. Han kan vara nitisk i överkant med mångfalden av exempel, vilket får boken att bättre fungera som uppslagsverk för en längre tidsperiod än nöjsam sträckläsning under julhelgerna. Curtius vänder sig mot den barbarisering han tycker sig märka i det tyska utbildningsväsendet, och frågar sig retoriskt vem som i dag känner till den Ahitofel som John Dryden på 1600-talet kunde anspela på i titeln till en satir och förvänta sig att bli förstådd (”Absalom and Achitophel”). Överlag håller han inte den tyska fanan så högt, och skriver avmätt om exempelvis Nibelungendlied. Det ligger i hans intresse att luckra upp både nations- och tidsgränser. För honom är Europa inget geografiskt begrepp, utan ett historiskt gemensamt.

Tidsepoken ”den latinska medeltiden” infaller cirka 400-1000 e.v.t. Nu ska genast sägas att Curtius inte enbart skriver om författare från den epoken, utan hänvisar gärna till Homeros bedriftskapande litteratur som en utgångspunkt och primus motor till allt kommande skrivande. Inte bara honom, utan de föregående författarna är alltid närvarande hos de nya. Begreppet medeltiden vill han därmed förlägga till en sjuhundraårig period från 1000-ca 1750. Rimligt, tycker jag.

Filologin ger Curtius ibland ett närsynt drag. Han sticker ut hakan då och då, och skriver avfärdande om bildkonsten – med en plumphet som är provocerande – och likaså om filosofin – betydligt mer subtilt, men fortfarande negativt. Ibland blir han lite onödigt gnällig, i sina upprepade propåer om att eftersom han själv har upptäckt något är det dåligt att ingen annan gjort det tidigare.

Tiden kring 1950 var retoriken i skymundan i Tyskland, i förhållande till dess popularitet i USA. Vi kan jämföra med de svenska förhållandena, hur retorikens status i stort sett var obefintlig. Curtius bok ändrar på detta, genom sin ambitiösa genomgång av retoriska troper, även om det inte är huvudämnet för hans analys. Men han skriver fint om stilfigurerna, och genom att gå till dess ursprung visar han att det vi uppfattar som nytt och fräscht ofta blev kliché redan på de gamla grekernas tid. Ett exempel är uppfattningen om världen som en skådeplats, en scen, med individerna som skådespelare, aktörer – mycket ofta hänvisas till Shakespeare där, men Curtius plockar fram en irritation redan hos Platon, som tröttnat på denna liknelse.

Kanske jag hade haft större nytta av Curtius än av Auerbach när jag pluggade. Jag hade i alla fall förstått varför Nibelungenlied var så lång och tråkig: ”The most natural reason for ending a poem in the Middle Ages was weariness. Writing poetry was such a strenuous thing.” En viss utmattning kan läsaren av Curtius bok känna när han kommer till sidan 487 för att upptäcka rubriken ”Brevity as an ideal of style”.

Modernistiska författare som Ezra Pound och T.S. Eliot tog långa kliv bakåt med sina respektive böcker, för att påtala just de samband Curtius visar med denna bok. Han lyckas levandegöra sitt ämne, och skriver därmed en plädering för dessa oftast bortglömda texter. Här finns exempel på hur medeltidens författare hamnade i trångmål när de skulle imitera Ovidius ofta skabrösa texter, och vi får läsa utdrag ur biskopar som beklagar att de varit för förtjusta i både kvinnor och män. Utdrag som presenteras på sina originalspråk. Därför är citaten på latin, på franska, på italienska, på spanska – bara undantagsvis översatta till engelska.

Till boken hör också en del ”excurses”, med fördjupningar och förtydliganden. Där finns ett fint bihang om apmetaforerna under 1100- och 1200-talen, alltså de bokstavliga metaforerna, som Petrus Blesensis ord om öl: ”simia vina”. Ett av de mest gedigna kapitlen i boken handlar ju om metaforer, med flera fina exempel från Dante, medan ett av de bästa eller mest givande kapitlen handlar om heroism. Även om Curtius uppskattade Joyce skriver han kritiskt om Finnegans Wake som ett exempel på misslyckad makaronisk prosa, som en hänvisning till intellektets kris som Ludovica Ariosto redan visat på 1500-talet med sitt makaroniska latin. Den som inbillar sig att prosadikten uppfanns på 1800-talet av Aloysis Bertrand kan ha nytta att läsa en anonym prosadikt från 698 av en författare som beklagar att han inte lärt sig metern: ”scripsi per prosa ut oratiunculam”.

Här påminns vi om Goethes stundtals hårda omdömen om Dante, något som bara delvis kan förklaras av tidsandan eller ungdomens benägenhet till överdrifter: ”the Inferno monstrous, the Purgatorio ambiguous, and the Paradiso boring”. Även om det var de tyska romantikernas förtjänst, och något senare de engelska prerafaeliterna (Dante Gabriel Rossetti et al), som gjorde Dante till en klassiker kanske det inte var förrän på 1900-talet som han blev den givna referenspunkten, som tillsammans med Shakespeare och Goethe delar på utrymmet i kanons absoluta mittpunkt. Förmodligen är det som Curtius här säger, att man måste återupptäcka medeltiden för att hitta fram till Dante.

Dante är själva slutpunkten för Curtius resonemang. I noterna redogör han för fler än 150 exempel på perifras (omskrivning) och cirka 200 annominato (typ homofon), och beklagar sig att det här inte har uppmärksammats tillräckligt i Dante-forskningen. Nu är det här ytterligare ett sätt att koppla ihop en författare med föregångarna. Då handlar det också om att visa hur just Joyce, i ett kapitel om förkonstling, sysslar med något som andra redan har gjort.

Så får man perspektiv på det mesta. Som när man första gången konfronterades med Laurence Sternes Tristram Shandy och upptäckte att den litterära modernismen inte inleddes på 1900-talet, utan 1759. Ja, eller … Ta bara Georges Perecs upptåg, Försvinna, där han undviker bokstaven ”e”. På 500-talet f.v.t. skrev en av Pindaros lärare, poeten Lasus, dikter som utelämnade den grekiska bokstaven sigma (typ ”s”).