Betydelsen av kärlek, Helena Granström, Weyler

En av de mest intressanta svenska prosaisterna, Helena Granström, har skrivit en handbok till kärleken. På ett snillrikt sätt blandas teori och fiktion i ett utforskande av parallella verkligheter.

Helena Granström hör definitivt till de skarpaste författarna i Sverige. Med syrlig blick har hon i essäform diskuterat fysik, omsorg, teknikens avtrubbande av det mänskliga, naturen och en hel del annat. Som författare har hon varit aktiv i lite drygt tio år, i mellangenrer som berört poesin och essän, men också romanen.

Nu fortsätter hon på romanspåret med sin andra bok på Weyler, en berättelse med den talande titeln Betydelsen av kärlek. Det är en roman som anspelar på autofiktionstrenden, med ett berättarjag som skriver understreckare och radioessäer – alltså precis som Granström själv gör.

Hon inleder en vagt sadomasochistisk relation med en gift småbarnspappa, samt träffar en del andra figurer: en konstnär, två poeter, en ingenjör. Så småningom får vi veta att hon lever i en relation med en man. Denna passionshistoria skildras nästan provocerande sakligt och objektivt.

Intrigen rör sig kring en serie brev – alltså e-post – som hon mottar, utan att känna sig redo att avge ett svar. Brevskriverskan vill diskutera frågan om parallella universum, och ungefär där kickar romanen igång, med huvudpersonens sökande efter kärlek hos olika partners.

En roman om kärlek, definitivt, men det handlar också ganska mycket om fysikerna Hugh Everett, John Wheeler, Niels Bohr och Stephen Hawking. Och om svarta hål, kvantodödligheter, Schrödingers katt, Ockhams rakkniv och Freuds idé om das Unheimliche. Om du befarar att det blir teorityngt är det inte helt obefogat, och de ibland långa partierna som ska illustrera teser från främst Everett och Wheeler bromsar upp skeendet.

Att applicera fysikens lagar på skönlitteraturen är ändå ingen dum idé, och Granström behåller fokus på huvudpersonen och de olika männen. När den förra romanen  Standardmodellen utkom jämförde Therese Eriksson i Expressen den med bland andra Lena Anderssons romaner om Ester Nilsson. Även här finns likheter, främst i den lika rörande som störande rationella synen på förälskelsen.

Slutresultatet är den roman jag har önskat att Granström skulle skriva ända sedan debutens filosofiska essä: en ambitiös och vass samtidskommenterande berättelse, utan moralkakor eller didaktiska pekpinnar. Vi rör oss i den stockholmska kulturvärlden där man nog utan att anstränga sig allt för mycket kan identifiera vilka som gömmer sig bakom exempelvis ”den starke poeten” respektive ”den svage poeten”.

Fascinerande och klokt, och man får lära sig saker om människans dubbla impulser, att vilja vara både omhändertagande och omhändertagen. Granströms autofiktiva huvudperson illustrerar den här dubbelheten på ett övertygande sätt. Hon tar ett hårt grepp om sina bifigurer och gör dem till något mer komplext än endimensionella typer.

Allt utmynnar i en intelligent och analytisk roman om kärlek, och som hela tiden håller sig steget före läsaren. Det är skrivet med bravur, men utan att ge intryck av att vilja imponera på läsaren.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/1 2020)

Hejdade, hejdade sken, Jenny Tunedal, Nirstedt/Litteratur

Av de nio diktsamlingar som hittills har getts ut i Nirstedt/Litteraturs serie poesibiblioteket har drygt hälften varit från 90-talet och framåt. Betoningen på i första hand nu verksamma poeter kan ändå fungera som påminnelser och omtolkningar. Att jag själv läste Jenny Tundedals debut Hejdade, hejdade sken slarvigt när den utkom 2003 blir upppenbart nu.

Inte minst efter UKON:s ambitiösa förord, som tyvärr ställer sig lite i vägen med sin mångfald av tolkningsförslag, noggrant och plikttroget redovisade ned på detaljnivå. Det är en läsning som är både kvantitativ och kvalitativ.Efter att ha läst den tar allt syre slut för en egen tolkning, och jag önskar för första gången att jag tillhörde den majoritet läsare som rutinmässigt skippar för- och efterord.

Nåväl. Tunedals bok är en utmaning, och det må så vara att allt jag nu kan bidra med har UKON som buktalare. Som de många kopplingar som utförs i dikten, främst de tematiska cyklerna smärta, minne och ensamhet, där allt handlar om hur begreppen används i vidare mening. Det är en dikt om samverkan och splittring, där båda har lika stor funktion.

I dikten splittras orden över boksidan, på ett sätt som är både iögonfallande och självklart, svårt att ifrågasätta. Det är dikter som iscensätter sina teman, men också undergräver dem:

Vet du vart de förde honom?             Han blev nästan som en son för mig

                              det är en tempelliknande byggnad

                              vita dammar växer där

                              föreställ dig mörker

                                                                          (det som glömmer)

kan liknas vid fläckar.

Dessa bilder är liksom sysslolösa

(blod som inte rinner)                                              Jag bad honom att stanna

Splittringen hålls ihop av det tematiska arbetet, där smärtan tillåts vara obearbetad och rå – helt oförädlad. Genom hela boken förs ett underförstått resonemang om det svåra i att vara vid liv. Det sken som titeln indikerar blir det ljus som utplånar och gör världen helt blank. Blank som i en Emily Dickinson-dikt som helt kort omnämns (och som den nitiske UKON generöst nog översätter i förordet). Dikterna perforeras av detta ljus, och kan te sig riktningslösa, men jag uppfattar dem som medvetna och styrda anrop.

Att det blir så bra, så genomkorsande bra, beror bland annat på det konsekvent inritade tilltalet, där det aldrig helt går att förklara exempelvis vem det ”du” är som anges: ”Jag minns hela din barndom     Gatorna kantas av palmer / Jag minns dig väl, som alfabetet / Morgonen öppnar fåglar och fönster”. Det är kryptiskt? Ja, men samtidigt obestridligt, ungefär som livet självt – det man inte kan vända sig bort ifrån.

Tunedals dikt är skriven från positionen innan språket blir till, där det fortfarande letar efter sin form. Som från ett chocktillstånd, en reaktion på något – en orättvisa, en dumhet, en kränkning. Hon roar sig med antydningar, och nöjer sig med dem.

Tag och skriv! Fjorton författare om sitt skrivande, [red] Annika Norlin, Natur & Kultur

Ibland får jag frågan om inte jag också – om inte också jag – vill skriva skönlitterärt. Men det avskräcker. Det finns redan för många böcker. Det är också tveksam om jag skulle kunna bemästra min rastlöshet och dåliga tålamod för att orka ägna så mycket tid åt något jag själv skrivit. Sedan tror jag också att det finns en kritisk gräns för hur mycket en författare ska läsa, och den gränsen passerade jag för kanske sex-sju år sedan. I korthet: kritiker som läser professionellt är bara undantagsvis bra romanförfattare.

Lyckligtvis finns det ju andra som skriver romaner. Fjorton av dessa bidrar med råd i den nya antologi som sammanställts av den säkra redaktören Annika Norlin, i boken med den ekelöfska uppmaningen Tag och skriv! Det blir en brokig samling, som för säkerhets skull inordnats i de tre kategorierna ”Hantverket”, ”Genrer & teman” samt ”Författarlivet”. Brokig men trevlig läsning, kunde man kanske sammanfatta det hela.

Initialt bar jag på ett starkt motstånd mot skrivarutbildningar, men det har slipats ned, och tycker väl nu att det säkert är bra för många – om inte annat, som Nina Wähä påminner om i sin text, att man mindre lär sig skriva och mer lär sig läsa, något hon lärt sig av Stewe Claeson. Hennes bidrag innehåller också en nödvändig instruktion i hur man ska läsa och bedöma andras texter, något som i förlängningen självfallet är en hjälp i läsningen av de egna texterna.

Som ofta har påpekats har vi under kort tid kunnat läsa ett otal handböcker i skrivande, författade av författare. För att bara nämna ett fåtal: PC Jersild, John Ajvide Lindqvist, Anneli Jordahl. Nästan alla av dem innehåller väl i någon mening handfasta tips som borde kunna appellera, medan det här då blir en mer dynamisk historia. Att än en gång tvingas läsa de vanliga klichéerna är väl oundvikligt? För gissa om Tjechovs gevär nämns, liksom Virginia Woolfs egna rum, eller att alla historier redan är berättade …

De goda råden haglar. Liksom anekdoterna, de där storiesarna som man nog inte ska syna för hårt i sömmarna. Tonfallet växlar från det docerande magistrala till det smått busiga. Det allra bästa är att läsningen är uppslukande, och det är med förvåning boken plötsligt bara tar slut. Förlåt, låt mig skriva om den meningen, ordet ”plötsligt” är sannerligen inte något som förtjänar att vara med när man skriver om skrivande. … det är med förvåning man upptäcker att boken tar slut.

Mest bestående intryck gör nog Kristoffer Leandoers spretiga text som inleder. Han skriver spontant personligt och utlämnande, men framför allt med en uppenbar originell infallsvinkel. Han säger saker som man annars bara säger i privata sammanhang, saker som man bara säger till en speciell person, saker som verkligen betyder något och säger något avgörande och väsentligt om den egna personen. Hos några av de andra kan jag inte låta bli att notera att de går i andras ledband, att de inte ids befria sig från sina idoler.  

Ja, och så finns ett visst drag av koketterande, som när flera stycken kommenterar att de tackade ja och kanske även varför (”att ni har tackat ja att medverka har jag redan fattat!” vill jag viskskrika åt dem). Det blir en aning självupptaget hos en del, men det är kanske också oundvikligt, även om det då och då infinner sig en känsla av att somliga äntligen tycker sig greppa chansen att lägga ut texten om de egna böckerna.  

Eller att man måste anteckna ordet ”idiot” i en annars bra text om självbiografiskt skrivande av Åsa Linderborg (hon menar att alla människors lyckliga stunder är lika verkliga som de ledsamma). Stina Stoors text om den svåra andra boken är bara sorglig att läsa. Och man får nog vara en bra insnöad – förlåt, inregnad – skåning som Torbjörn Flygt för att tycka att ett avstånd på 15 mil är ”en lång väg”.

Det finns ändå försonande drag hos de flesta, som att Östergren, som annars har en förmåga att tråka ut, betonar intuitionens roll i det konstnärliga arbetet. Sven Olov Karlsson kommer också med några opåkallade råd: Gör så här, skriver han uttryckligt, men då vill jag bara invända och påminna att de flesta bra författarna gör tvärtom.

Annika Norlin själv bidrar med en text om hur man skriver låtar, men tyvärr är hennes text full av generaliseringar och ignorans. Till exempel menar hon att man inte läser om böcker på samma sätt som man lyssnar på låtar – det är ändå en viss skillnad på en roman på 500 sidor och en låt på 3 minuter, men jag har nog läst Jane Eyre oftare än jag lyssnat på många favoritlåtar. Eller regeln att man inte får upprepa första versen ordagrant i andra versen: eh, vad sägs om ”Judy Is a Punk”?

Vilka slutsatser kan då dras? Beklagligt nog leder en viss typ av framgång till att många blir tråkiga och tar sig själva på för stort allvar. För att bli en bra författare ska man nog ha en kombination av bra självkänsla och ödmjukhet. Alltså: lika nära till att känna stolthet som tvivel. Synd bara att även om det här är ett bra allmänt levnadsråd är det så förbannat otillgängligt för de flesta av oss.

Populär Poesi

Med det nya numret, No 43/2019, tar Peter Nyberg farväl av redaktörskapet för Populär Poesi. Att en litterär tidskrift har sitt ursprung i Tranås må te sig spektakulärt, men under de tio åren sedan han tillsammans med Peter Björkman startade den på Holavedsgymnasiet har den växt till ett självklart val för den som vill fördjupa sig i poesin.

Men vad då ”populär”? I själva titeln finns en antydan att här ägnar man sig inte åt den där svåra och jobbiga och obegripliga poesin som huserar på mer prestigefyllda arenor. Så har jag också uppfattat det stående inslaget att inkludera musiklyrik. (För transparensens skull skrev jag för ett par år sedan i tidskriften en essä om Kate Bushs sångtexter.) Det är i så fall en onödig distinktion mellan populär och impopulär poesi. Det är inte mycket, om ens något, i det här numret av Populär Poesi som hade varit ett överraskande inslag i Lyrikvännen, som väl får anses ha större prestige.

Temat för detta nummer är ”minne”, och behandlas dels i ett generöst parti dikter, och dels i några essäer. Det som gör starkast intryck är dikterna i ”Kristinafragment” av Maria Bodin – vars namn olyckligt nog fallit bort i presentationen av de medverkande, samt Axel Östmans essä om Roland Barthes minnesbok över sin döda mor, Sorgedagbok. Inte för att han gör en särdeles originell läsning av denna enastående bok, men kanske för att han investerar något i slutsatser som denna: ”Sanningen är kanske att man älskar alla mindre än man tror att man gör.”

Det är en proffsig tidskrift, som ändå har bevarat mycket av den DIY-estetik som präglade starten. Helt enkelt dominerar ett intryck av entusiasm och vilja att nå ut till en bred läsekrets, utan att göra avkall på kvaliteten i artiklarna. Till det proffsiga hör också en oerhört ambitiös kritiksektion. Att fem av de sex recensionerna behandlar böcker utgivna på samma förlag – Ellerströms – är kanske bara en fadäs, men det ger onekligen en skev bild, då det utkommer ny poesi på åtskilliga andra mindre förlag, som Lejd, Rámus, IT-LIT, Teg publishing, Nirstedt/Litteratur, Brombergs, Smockadoll …

Till det ambitiösa med dessa recensioner är längden. Där ges utrymme åt en annan sorts eftertänksamhet, även om det ibland tenderar att bli lite pratigt skrivet med ett fokus som befinner sig strax utanför texten. Bättre fungerar det när kritikerna går i dialog med den bok de skriver om – här finns en väldigt fin läsning av UKON:s essäbok Röstautograferna, utförd av fysikern Christina Gratorp. Däremot är det en smula obalanserat när Michael Economou skriver en lång text om Adrienne Rich, men ägnar mer än hälften av utrymmet åt Sylvia Plath.  

Men det hör förstås till att ett tidskriftsnummer blandar och ger. En av poängerna är just denna oförutsägbara mix av det bekanta och det helt nya. Till de bekanta inslagen hör Malte Perssons ”Ode till det svenska klimatet”, men jag letar förgäves efter den i hans senaste diktsamling Till dikten. Då slår det mig att jag ju hörde honom läsa den på Bokmässan i höstas, i det ofrånkomliga Rum för poesi.  

Nu lämnar alltså Nyberg skutan, och de nya kaptenerna heter Kenneth Lindegren och Ellie Wiman-Lindqvist. Som av en händelse byter även Lyrikvännen, som med sina 66 år väl är en slags farfar till Populär Poesi, redaktörskap. Där är det David Zimmerman och Anna Lundvik som fått uppdraget att undvika att den kapsejsar.  

Min gissning och förhoppning är att båda tidskrifterna kommer att klara sina respektive seglatser galant. Ofta klagas på det infantila samtalsläget i de offentliga debatterna. Kulturtidskrifter är en kunskapsform, och om du känner dig det minsta dåligt insatt i läget för svensk poesi så här i 20-talets linda finns ingen annan att skylla på än dig själv.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/1 2020)

En röst i dimmman, Kaneko Tota, översättning Herbert Jonsson, Tranan; Tro inte på mig när jag talar om kriget, Asmaa Azaizeh, översättning Jasim Mohamed, Rámus; Syster, Gro Dahle, översättning Stewe Claeson, it-lit

Tre internationella poeter tar sig an världen utifrån naturen, politiken, familjen. Från Japan, Palestina och Norge visas att det ibland är den skenbart enkla poesin som kan avsätta de djupaste spåren hos läsaren. 

Haikun sägs ofta vara den svåraste diktformen. Det är inte svårt att hålla med, efter att ha läst alldeles för många som försökt sig på dessa skenbart enkla treradingar. En som lyckas oväntat bra är japanske Kaneko Tota, som vi nu kan läsa 294 stycken oftast oregelbundna haikus av.

Det är dikter där tolkningarna överlåts åt läsaren: ”En magnifik begravningsplats / byn sover med / vaginan vidöppen”. Dessa märkliga metaforer! Dessa ständiga oförklarliga gåtor! Dessa oväntade upplösningar! Kanske de medvetna brotten mot reglerna – notera att här nonchaleras det strikta mönstret med 5/7/5 stavelser – bidrar till det varierade och dynamiska intrycket.

Kaneko Tota (1919-2018) fick 2005 Cikadapriset, som varje år går till en österländsk poet som skriver i Harry Martinsons anda, och nog utgör dessa haikus goda exempel på den typ av närsynt naturbetraktelse vi känner igen från Martinson. Här är naturen sällan stillsam, utan laddad med exotiska djur som svävar fram i sällan sedda sammanhang. 

Den palestinska poeten Asmaa Azaizeh har vi inte tidigare kunnat läsa på svenska, men nu finns hennes tredje diktsamling tillgänglig. Hon utnyttjar poesins förmåga – för att inte säga privilegium – att ljuga. Ja, hon rentav unnar sig friheten att slippa bli en röst som representerar ett folk, utan värjer sig mot alla sådana begränsningar.

Det sker i dikter där det egna jaget sätts på spel och ifrågasätts. Hennes tilltal är kritiskt och bestridande, negativt och trotsigt, vasst och fräckt. Det är ett självironiskt tilltal som ger liv åt dikterna.

I Azaizehs dikter korsas nyhetsflödet med privata vedermödor, i våldsamt vackra utgjutelser om den död som invaderar vardagen. Där blir hyenor både bokstavliga och bildliga: ”De följde bara efter mig / De sniffade på varje känsla av självömkan innan den drabbade mig / De slet sönder varje ögonblick av kärlek jag tänkte frysa in”.  

I Norge har Gro Dahle blivit ett stort namn inte minst för sina barnböcker som tar upp kontroversiella ämnen. Hennes diktverk Syster är en berättelse om saknad: ”Doften kvar i sängkläderna. / Rösten i springorna i väggen. / Din andedräkt i alla rum.”

Saknad, eftersom systern är en utopi. Vad Dahle vill säga kan vara att den lyckligaste relationen är den som inte realiserats. Hon vänder sig till sin mor med ett stort varför, där smärtan och hopplösheten manifesteras i slående enkla bilder. Hon är ett ensambarn, och kompenserar sin saknad med olika ersättningssystrar.

Därför handlar det om hundar, valar, sniglar, ja, olika strategier för att närma sig det som inte finns. Dahle skriver naivistisk och man frestas nästan säga ”fint”, vore det inte för att det kunde låta banalt. Men det är inte alls banalt, utan snarare en bok som utforskar fantasin och erbjuder en idyll som inte saknar skärpa och den typ av starka känslor som bara lockas fram av den största desperationen.    

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/1 2020)

Jag går runt och samlar in min trädgård för natten, Marie Lundquist, Nirstedt/Litteratur

I litteraturhistorien är 28 år både en kort och en lång tid. Exempelvis Erik Lindegren gav ut sina dikter under en kortare tidsperiod, då det endast skiljer 19 år mellan debuten Postum ungdom (som han dessutom förnekade) och den avslutande Vinteroffer. Många poeters karriärer tar slut långt innan 28 år passerat – möjligen inte tillräckligt många.

Men 28 år kan vara en lång tid. Marie Lundquist var 42 år gammal när hon gjorde uppmärksammad entré med Jag går runt och samlar in min trädgård för natten, som nu återutges i Nirstedt/Litteraturs serie poesibiblioteket, med klassiska svenska diktsamlingar. Det känns som en lång tid. Nu är det alltså dags att se om den fortfarande – som det heter – ”håller”.

Det var en på ett sätt ovanlig debut. Givetvis påminns vi av tidsandan i Göran Sommerdals annars kanske lite väl magistrala förord. Det här var 1992, strax efter den uppslitande obegriplighetsdebatten, som främst drabbade Katarina Frostenson, Ann Jäderlund och Birgitta Lillpers. Då kom Lundquists bok som en skänk från ovan, med sina konventionella metaforer, uppenbart skrivna av någon som tagit examen från Tranströmers skola. Okej, det här skriver jag med facit i hand, då vi i efterhand kunnat se hur mycket Lundquist har hyllat Tranströmer.

Det är ett inflytande som ibland kan te sig allt annat än klädsamt. Som en reaktion på det sena 80-talets introverta och svåra poesi var det förstås välkommet med begripligare dikter, lätta att relatera till. Lundquist förespråkar aforismen, det lockande lilla paketet som av poeten och konstnären Ian Hamilton Finlay kallats för ”filosofernas handgranat”. Aforismerna i den här samlingen är förstås mer beskedliga än så, även om det vore ett misstag att kalla dem oförargliga. Kombinerat med aforismerna finns antydningen till ett par berättelser om djur och natur, om manlighet och kvinnlighet, om en gift svekfull man.

Lundquist utnyttjar prosadikten med sina oftast korta infall. Det är slående att så många av dem efter 28 år är kvar i minnet. Rader som inte slutat resonera, om kvinnan som är stolt som en balkong, den utspädde mannen som hälls ut i havet. Eller en dråplig situation som uppstår, och dess halsbrytande crescendo:

”Något oväntat kan komma farande med stark

kraft genom ett öppet fönster. Något som

ingen räknat med. En båtshake eller ett

redskap tänkt för ett helt annat ändamål.

Ibland kan det vara en människa. Vi har

mycket att lära av musiken. Mån måste

fortsätta spela som om ingenting hade hänt.”

När Lundquist är som bäst är det svårt att inte läsa henne med ett bävande leende. Då är bilderna bara nästan sökta, bara nästan gränsande till det banala. Hon skriver nästan för bra, i en surrealistisk stil där utgången kan bli för given på förhand. Det är prydligt och balanserat, och någon skymt av skrynklor får man inte.

Visst är Tranströmer-skolan en bra utbildning, men det finns också andra ideal, och det hade nog varit bättre om Lundquist tillbringat mer tid utanför klassrummen. Jag gillar den här boken, och gjorde det förstås också när den utkom, men samtidigt kan jag inte skaka av mig uppfattningen att det är skrivet av någon som suktar efter bekräftelse. Det här blir då dikter som liknar matematiska uträkningar som alltid går ut.  

Magic Love Pixie, Sofia Stenström, Norstedts

Huvudpersonen Nadja i Sofia Stenströms första roman efter två diktsamlingar har Magic Love Pixie som avatar på internet. Hon är en ung kvinna, förlamad av sorg efter mammans död, och hanterar bristen med att leva ett gränslöst liv med en man som går under namnet ”Demonen”. Olika maktpositioner undersöks, ofta för att inte säga uteslutande knutna till sexuella praktiker. I teorin låter det här kanske lockande, men då hade det krävts starkare persongestaltning. Karaktärerna förblir typer, och det är svårt att uppbåda ett intresse för deras förehavanden. 

Det är möjligt att jag hade gillat den här romanen mer för tiotalet år sedan. Då var gurlesk fortfarande ett nytt litterärt fenomen – alltså hur konventionella skildringar av flickor skruvades mot det mer utmanande och tillät dem att ta plats och ta för sig. Vad Stenströms avsikt är förblir oklart. Förgäves väntar jag på någon form av utveckling. Ja, en smula variation hade inte varit ofördelaktigt. Nu blir det en berättelse som mest står och stampar på samma fläck.

(Också publicerad i Vi 1/20)

Så minns jag 10-talet

Hur kommer vi att minnas 10-talet?

Decenniet som släppte in smartphones och sociala medier, och därmed tog de första spadtagen för att gräva ned förmågan att läsa längre texter.

Nämn en nyhetshändelse som gjorde starkt intryck på dig.

Ingenting har fyllt mig med så stark bestörtning som valet av Donald Trump som USA:s president hösten 2016.

 

Bäst.

Nämn ett fenomen som har präglat kulturdebatten under 10-talet, positivt eller negativt.

Hur autofiktionen suddat ut gränserna mellan självbiografi och roman, och gjort många till sämre läsare som inte kunnat skilja på påhittat och sant.

Vilken bok har varit mest betydelsefull under 10-talet?

Lars Noréns En dramatikers dagbok, där del 2 och del 3 utkommit under 10-talet: att under så lång tid umgås med den oftast allt annat än älskvärde författaren har varit den mest omtumlande läsningen.

Nämn en film, serie eller låt som typisk för 10-talet.

Av Lana Del Reys många sad girl-låtar har ingen varit lika säreget briljant som ”hope is a dangerous thing for a woman like me to have (but i have it)”.

Vilken kulturperson har gjort störst intryck under 10-talet?

Sara Danius är den av alla kulturpersoner som lyckats mest med att flytta fram positionerna för hur mångsidigt intelligent en kvinna kan vara i offentligheten.   

Vilken händelse i det lokala kulturlivet (inom Hall Medias spridningsområde) har varit viktigast.

Att det i och med Smålit äntligen blivit en litteraturfestival med rikt utbud och spännande författarbesök.

Vad från 10-talets kulturliv vill du ta med till 20-talet? Och vad vill du helst lägga bakom dig?

Jag tar med mig de många exemplen på kulturutövare som använder konsten som en yta för nyfikenhet, lek och självdistans, allt ifrån Elis Burraus många litterära påhitt, Lykke Lis oförutsägbara låtskrivande till Anna Odells nyskapande filmer. Helst vill jag lägga bakom mig diskussionen om identitetspolitik och uppfattningen att en författare måste ha egna erfarenheter för att ha tillstånd att skildra något från ett visst perspektiv, som om inte hela poängen med ett författarskap att ha fantasi och inlevelse.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 31/12 2019)

Hindre, Morten Chemnitz, Gyldendal

Med Innan april skrev Morten Chemnitz en av senare års mest försynt lysande danska diktsamlingar. Nu har hans tredje bok utkommit, Hindre, och han fortsätter undersöka det korta formatet, genom en tunn samling där dikterna oftast har formatet fem till sex rader, ibland ännu kortare.

Det är ett svårt format: det ger lätt en känsla av urvattning, att något saknas. Innan april klarade exakt av den balansgången, genom att bevara antydningen intakt, och få läsaren att uppleva just det där som saknades som något av diktens kärna, att det var avsikten – en slags present från författaren, som gav mandat att tillsammans upptäcka det som var diktens budskap, det vill säga de korta meddelandena om det svåra i att vara vid liv.

Detta utforskande fortsätter alltså nu med den här tunna volymen. En vag atmosfär av katastrof infinner sig genom de sex korta sviterna. Men också handlar det om tyngden, om vad det innebär att vara människa – nedtryckt, och förnimma att man inte hör hemma i sin egen kropp, hur den här kroppen än ser ut. Så det är mycket referenser till det kroppsliga. Och att upptäcka världen är ju ibland samma sak som att upptäcka sig själv.

Annars är Chemnitz dikt snål på andra referenser, alltså till en igenkännbar värld utanför den inre som vi alla delar. Då blir det en dikt helt frikopplad från verkligheten, oberoende av samtiden, och i den bemärkningen tidlös. Här behövs ingen kontextuell förståelse för att den ska bli begriplig.

Vad den i stället ägnar sig åt är att bygga kedjor av missförhållanden, peka ut de orättvisor som styr vår tillvaro. Olyckorna och smärtorna som förenar oss, men också det som utgör våra hinder, med Chemnitz väl valda titel som interlokutör, alltså det som begränsar oss. I dikterna finns tydligt avgränsade rum, för det tillhör ju också det som begränsar oss – lika mycket de yttre som de inre förutsättningarna.

I Chemnitz minimalistiska dikt handlar det också om att själv vara sin största fiende:

                      det ødelagte har sine egne afstande

                      nakken

                      dens svage hældning

                      at læne sig

                      indad

                      en retning kan være mild

Det är skrivet med stor insats men med små åtbörder, där ordet ”retning” (riktning) blir ett nyckelbegrepp: det skrivna rör sig mot kroppens känsligaste punkter. Vad är kroppens känsligaste punkt? Hjärtat? Själen? I en så här koncis dikt blir varje stavelse och affix betydelsebärande. Fast vad då betydelse? Det blir något av ett villospår att leta ledtrådar och förklaringar. I en av låtarna på sin nya skiva sjunger Nick Cave att ”we’re all so sick and tired of seeing things as they are”, och det är något liknande Chemnitz vill formulera – att tingen bara är ting, men att vi behöver tro på dem ändå.

Här pekas en ny riktning ut för poesin, där man behöver en viss överblick för att se klart. Så blir det här en bok som kastar sitt ljus över en bok som Innan april – som jag alltså läste både på danska och på svenska – och får mig att undra om jag inte varit för snål eller åtminstone avvaktande i min bedömning. Nu är jag desto mer övertygad att Chemnitz vill åstadkomma är denna nya väg för poesin, att den inte behöver vara instängd för att den rör sig mot det inre.

Vad Chemnitz också gör med sin dikt är att påminna att allt vi gör tar oss längre ifrån oss själva, längre bort från det känsligaste (själen?). Livet är inte bombastiskt, så varför skulle dikten vara det? Vår identitet och personlighet går förlorade, och i de här dikterna tecknas ett försiktigt motstånd. Friktion och motstånd: det är ju det som livet består av, men det kan bara sägas underförstått. Det är en pessimistisk dikt, som alltså behandlar begränsningarna utan att låta sig definieras av dessa.   

Asymmetri, Lisa Halliday, översättning Eva Åsefeldt, Norstedts

Alice är 25 år gammal när hon sitter på en parkbänk och läser en gammal bok när en berömd äldre författare inleder en konversation med henne, efter att han retfullt kommenterat att hon verkar gilla ”gamla grejer”. Strax är de ett par, den unga förlagsassistenten och den 44 år äldre världsberömde författaren. Tidpunkten är tidigt 00-tal, strax efter attacken mot World Trade Center och USA:s krig i Irak.

Vid det här laget är det allmänt känt att Lisa Hallidays roman Asymmetri har inspirerats av hennes tidigare relation med Philip Roth, som här är en fiktiv romanfigur vid namn Ezra Blazer. I intervjuer har hon gång på gång betonat att han är just en romanfigur, men det är också uppenbart att hon skriver in sig i en autofiktiv tradition. Som romanens andra huvudspår finns Amar, en irakisk-amerikansk professor i ekonomi, som blir kvarhållen av passkontrollanter på en flygplats utanför London – dessa historier har till en början inte något gemensamt, men kopplingen uppenbaras i ett appendix, en författarintervju med Blazer.

På ett historierevisionistiskt vis ger Halliday Roth – det vill säga Blazer, eller om det är tvärtom – Nobelpriset i litteratur året 2010. Man kan undra vad Mario Vargas Llosa säger om detta. I boken blir det tydligt att Blazer, romanfiguren alltså, åtrår det pris som många menade borde ha tillfallit Roth. I romanens avslutande kapitel intervjuas Ezra Blazer som ny Nobelpristagare, och där formulerar Halliday ett försvarstal för det påhittades suveränitet i förhållande till verkligheten – kanske en nödvändig brasklapp för den som skriver romaner på det här sättet.

Delen som handlar om Alice och Ezra är som en kombination av Alice i Underlandet och Pygmalion, där den yngre oskuldsfulla flickan trillar ned i ett kaninhål och den äldre distingerade och sofistikerade författaren lär henne uttala Camus. (Lustig detalj att en amerikan ger uttalsinstruktioner på ett franskt namn: i originalet säger han ”Cam-OO”, medan han i den svenska översättningen säger ”Ca-MYY”.) Han ger henne också listor på vilka böcker hon ska läsa, lär henne basebollhistoria, samt skickar henne att köpa glass – det äts lika mycket oproportionerligt mycket glass i den här romanen som det refereras basebollmatcher.

Det finns några repetitiva inslag som det är lätt att störa sig på. Ezra kontaktar Alice när han är i behov av någonting, markerad med frasen ”DOLT NUMMER”. Han kallar Alice för ”Mary-Alice”, mest för att retas. Hans krämpor tar också mycket plats: det är ryggen, det är hjärtat, et cetera. Allt det här utgör essensen i relationen, samt glassätandet. Deras kärlek ter sig utifrån en smula banal, speciellt när deras konversationer återges utan att komma till någon intelligent poäng. Här framstår Ezra Blazer mest som självupptagen och tråkig.

Alice vill bli författare, men är tveksam på sin kapacitet, speciellt när hon hittar spår av geni hos allt hennes älskling skriver, som i en enkel lapp där han skrivit ”KÖP TOPS!!!”: ”Bara åsynen av hans oemotsägliga handstil fick henne att känna sig som en idiot för att hon någonsin trott att hon själv skulle kunna skriva.” Ezra frågar om hon skriver om dem. Hon förnekar det, men han vet förstås att det inte stämmer. Det finns ett stänk av bitterhet i hennes reaktioner.

På ett sätt är det här en typisk amerikansk roman. Det är begåvat, välskrivet och smart, men ofta livlöst. Det som ändå gör Hallidays insats mer framgångsrik är den asymmetrimodell hon applicerar på intrigen. För det är inget entydigt ojämlikt förhållande mellan det omaka paret, och det blir inte heller helt klarlagt vem som är i beroendeställning. Ezra må ha kapitalet – både stålarna och kulturen – men Alice är ingen duvunge som underkastar sig i sin trånad. Åtminstone inte enbart. 

Irakkriget bildar en fond i romanens båda berättelser, på ett ibland kanske lite väl övertydligt sätt. Och så bildar Amar en andra pol i asymmetrimodellen. Han berättar om sin uppväxt, om sina vedermödor, om sina minnen, om sin identitet. Allt blir förstås en motsats till Ezras smidiga och privilegierade liv, genom att indirekt belysa hur mycket i Amars liv som handlar om ekonomi och klass, hur ojämlikheten och orättvisorna inte går att ignorera.  

Halliday visar därmed hur asymmetrin finns i våra liv och påverkar oss, kanske än mer just för att vi har så svårt att identifiera och erkänna den. Framgången är både ett absolut och ett relativt begrepp. Amar har också (haft) konstnärliga ambitioner, men det är Ezra Blazer som är vinnaren i det racet. Halliday får också in en fin pik mot Svenska Akademiens floskulösa motiveringstexter.   

Årets tre bästa böcker

Foto Elin Elderud

Bröllopsgästen, Carson McCullers, översättning Håkan Bravinger, Norstedts

Geniet Carson McCullers skrev bara fyra romaner. Alla är läsvärda, och den här nyöversättningen är makalös och förtjänar dubbelt så många läsare som Salingers mer kända Räddaren i nöden, som skrevs fem år senare. Här är det den 12-åriga Frankie som dagdriver, och McCullers inlevelse med huvudpersonen är hänsynsfull och total. Det är lika nära till dråplig humor som akut otrygghet när vuxenvärlden presenterar sig för Frankie. Inbilla dig inte att du kommer att läsa en bättre uppväxtroman under din livstid.

Politisk roman, Lone Aburas, översättning Johanne Lykke Holm, Anti

En av de danska poeter som bländat oss de senaste åren är Lone Aburas. Hennes ”Politisk roman” är just politisk: en kort roman som fokuserar på de viktigaste samtida samhällsfrågorna. En utbränd kvinna tvingas konfrontera sina fördomar när hennes sambo på eget initiativ låter en flykting flytta in i deras hem. Aburas träffar våra gemensamma svaga punkter med sin svarta humoristiska berättelse, som också är dramaturgiskt fulländad och där intrigen tar en del oanade utgångar.  

Minnen av minnet, Maria Stepanova, översättning Nils Håkanson, Nirstedt/Litteratur

Maria Stepanova fövaltar den traditionella ryska romanen, men förnyar den också med sin finessrika kollageteknik. Hennes roman är ett storartat minnesarbete, känsligt och noggrant utfört. Det är lika mycket en essä kring minneskonst som ett försvarstal för kultur i generell mening. Jag har burit med mig den här romanen under de snart nio månader sedan jag läste den, tänkt på den med saknad och sällsam glädje över att den nyskapande konsten inte är ett helt förpassat kapitel.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/12 2019)

First You Write a Sentence. The Elements of Reading, Writing … and Life, Joe Moran, Penguin

En komiker som vill lyckas bör försätta sin publik i en viss trygghet som ändå lämnar den på helspänn. Med andra ord: den dörr som vetter mot faran ska vara på glänt men inte vidöppen. Det är den legendariske engelske komikern Ken Dodds exempel, som lånas av Joe Moran som använder den för att illustrera hur man skriver meningar, till sin bok i ämnet som jag roat mig med under jullovet.

First You Write a Sentence heter den, och Moran är road av metaforer, analogier och liknelser som denna. Att skriva långa meningar, vad liknar det? Kanske det är som att vara trapetskonstnär? Nja, den förkastas, till förmån för lindansarens syssla. Att gå på lina, exempelvis spänd mellan två höghus – det är väl ändå likt vad som sker när man formulerar meningar? Tja, kanske det, fast den bästa bilden för generellt skrivande tillhör den danska poeten Pia Tafdrup: att gå över vatten.

Moran upplyser oss att med undantag för att sova är skrivande det som upptagit det mesta av hans tid. Eftersom det sällan tidigare varit så giltigt med klyschan att ”vi är alla skribenter” finns det förstås anledning för kanske inte riktigt alla av oss, men många, att ta del av hans insikter i detta ämne. Det är ofta mängden av substantiv som markerar en text som mer floskulös, menar han bland annat.

Många som skriver torde vara ense med mig att högläsning botar många dåligt formulerade meningar. Det är en metod som avslöjar dålig rytm, dåliga ordval, dålig kommatering, men informerar också när en mening är för lång. Att skriva må vara något annat än att tala, men det är ändå så att en röst hörs i det skrivna; det som identifierar skribenten mer än ordval och meningslängd är det förtroliga mötet mellan den röst som talar i texten till den lyssnande läsaren. Det är något som sker i det spontana, och därför kan vissa av de råd som yppas i böcker som denna lätt te sig en smula överflödiga eller direkt vanskliga.

Viktigare än ordförrådet är kommatering. Men kommateringen är svår, bland annat därför att det inte finns tydliga grammatiska regler. Moran påminner att interpunktion introducerades av munkar, som placerade dem i de latinska Bibeltexter som skulle högläsas av präster för att underlätta pausering. Tecknen lånades från musiktermen neume, som står för det grekiska pneuma – andetag. Just så ska en mening fungera, enligt Morans stränga diktat: vara möjlig att läsa under ett andetag. Givetvis är han medveten att det inte går att läsa Marcel Proust om man följer detta slaviskt, och vad vore väl På spaning efter den tid som flytt utan denna förmåga att knyta samman intrycken i långa följder, där anspänningen fluktuerar mellan det som sker i den egentliga världen och hur det skildras språkligt?

Att förtydliga är att förenkla. Träddiagram som pekar ut subjekten och predikaten och objekten och predikatsfyllnad och agenter och adverbial i all ära (i rättvisans namn är Moran inte heller något fan av dessa krångliga moduler), men vad som ger meningar liv är något mer intuitivt. Och det är meningarna som ger texten liv, mer än flashiga ordval. En allt för självmedveten approach till skrivande vore förkastligt: det är när du släpper sargen och – tja, börjar gå på vattnet och inte längs strandkanten som du upptäcker friheten i att skriva på riktigt.

”Only bad poets think that rules cramp their style. The good ones know that rules are the road to invention”, skriver Moran lite lagom spefullt. Det är lätt att vara ense med honom, som när han varnar för det som på engelska kallas ”topic sentences”, det vill säga starkt formulerade meningar som presenterar ämnet, och som rekommenderas i alla handböcker om akademiskt skrivande. I bra texter är meningarna levande väsen, och lika lätt igenkännbara som fingeravtryck. Ofta räcker det med att läsa 1-2 meningar av, säg Hjalmar Söderberg, Klas Östergren eller Sara Stridsberg, för att förstå vem som har skrivit vad.    

Han vill i likhet med mig ransonera skiljetecknen, och då skulle semikolonet behandlas som en dyrgrip. För den som skriver mycket, brukar jag säga, räcker det med ett semikolon om dagen; även om jag själv är ett fan av detta tecken tycker jag att en text får vara bra lång för att överleva fler än ett sådant. Eller, för att utnyttja det flödesschema som Benjamin Dreyer uppfann för uttrycket ”should’ve” och om du bör använda det i ditt skrivande:

Är du Flannery O’Connor? Tummen upp.

Är du inte Flannery O’Connor? Avstå från det.

Något liknande kunde sägas om semikolonet.

Är du Virginia Woolf? Tummen upp, använd det hur ofta som helst.

Är du inte Virginia Woolf? Var sparsam med ditt användande.

Men det är lika lätt att ibland vara oense med Moran, som när han snackar om Lego, att det skulle vara en träffande liknelse för skrivande. Återigen: det är intuitionen som styr, och den kan man inte riktigt övertala. Ofta är det just det opassande som passar allra bäst, det där som med kritikerklyschan ”skaver”, och så är det inte riktigt med Lego. En bra text mår bra av ett visst tålamod med skavankerna, blessyrerna, skönhetsfläckarna – så länge det är just en bra text. Eller med Goethes visdomsord: ”Endast solen har rätt till sina fläckar.”

Visst är det bra att lära sig hantverket, teknikerna, metoderna, men vi får inte heller glömma att en bra text ska vara dynamisk och inte mekanisk. Moran förstår att det mest är nybörjare som behöver utnyttja metoder, och att en text som förlitar sig för mycket på knep för att indikera ”god struktur”, såsom sambandssignaler, blir statisk och livlös. Att, som Moran då och då föreslår, hellre välja korta ord än långa, blir också i sig monotont och förutsägbart. En bra mening innehåller i någon mening något överraskande. Den föregående meningens ordvits var kanske inte lyckad – ”mening … mening” - men det är också i de mindre lyckade försöken som en text kommer till liv. Tyvärr har han ibland en benägenhet att ge efter för impulsen att skriva sentimentalt och med just den typ av förutsägbara slutsatser som han annars skyndar sig att ta avstånd ifrån: ”A long sentence should feel alive, awake, kinetic, aerobic – like a poem. […] I always know that it is going somewhere, and that its final destination will feel like home.” 

Även om ett av hans sju kapitel behandlar långa meningar är det uppenbart att han favoriserar de korta meningarna. Så gör väl också jag, åtminstone när jag skriver kritik av det kortare slaget. I en dagstidning är spalterna ofta så smala att det blir svårläst när meningarna blir för långa – med Morans definition överskridande 35 ord. Det är sällan mer än ett självändamål med för långa meningar i den typen av text, medan det är skillnad på hur Proust, eller för den delen Virginia Woolf bildar meningar. Det är inte svårt att hitta exempel på utsökta meningar hos Woolf, som denna ur To the Lighthouse, där mr Bankes beskriver mrs Ramsay:

So that if it was her beauty merely that one thought of, one must remember the quivering thing, the living thing (they were carrying bricks up a little plank as he watched them), and work it into the picture; or if one thought of her simply as a woman, one must endow her with some freak of idiosyncrasy; or suppose some latent desire to doff her roalty to form as if her beauty bored her and all that men say of beauty, and she wanted only to be like other people, insignificant. (Woolf, 1927.)

Så var det bara hennes skönhet man tänkte på fick man inte glömma det hos henne som var skälvande liv (han stod och såg på hur de bar tegelstenar över en smal planka) och passa in det i bilden; eller om man tänkte på henne enbart som kvinna måste man tillerkänna henne ett slags överkänslighet (hon tyckte inte om beundran) eller förutsätta en hemlig önskan hos henne att lägga av sin drottninglika stil, som om hennes egen skönhet och allt männen säger om skönhet tråkade ut henne och hon bara ville vara lik andra, en helt obetydlig människa. (Översättning IngaLisa Munck och Sonja Bergvall, 1953.)

Så om det bara var hennes skönhet man tänkte på, måste man komma ihåg det där skälvande, levande inslaget (de bar tegelstenar uppför en liten planka medan han iakttog dem) och foga in det i bilden; eller om man tänkte på henne enbart som kvinna måste man tillmäta henne ett drag av egensinnighet; eller tänka sig en underliggande önskan att lägga av sig den drottninglika skepnaden, som om hennes skönhet och allt vad män sa om skönhet tråkade ut henne och hon bara ville som alla andra, obemärkt. (Översättning Margareta Backgård, 2019.)

Hårda fakta: Woolfs mening innehåller 92 ord, sex utsökta kommatecken, två ljuvliga semikolon, en parentes. Notera främst sista kommatecknet, alldeles innan det sista lite överraskande men ändå väntade ordet: ”insignificant”. Den äldre svenska översättningen: 98 ord, två kommatecken, ett semikolon, två parenteser. Bristen på kommatecken birdrar nog mer till att göra meningen mer svårforcerad än den omotiverade andra parentesen. Den nyare svenska översättningen: 88 ord, fyra kommatecken, två semikolon, en parentes. Den nyare översättningen är som synes mer ordagrann, på gott och ont – men det är till dess fördel att den följer Woolfs intention att hålla på det sista ordet, vars effekt blir desto starkare när det anländer efter den relativt långa meningen.

Så bildas det som på musikspråk kallas kadens, och som Moran tar upp just i anslutning till de långa meningarna, och där Woolf givetvis får ett omnämnande. I generell mening blir kadensen det som avslutar meningen, och där kan väl just den här slumpmässigt utvalda meningen av Woolf fungera som illustration. De korta meningarna ska dessutom anpassas till styckenas längd, och även här förespråkar Moran korthet, med det lite ljusskygga argumentet att läsare föredrar mycket vitt utrymme mellan textstyckena.

I förhållande till handböcker i skrivande är Morans bok förhållandevis lika ogenerös med råd som konkreta exempel. Däremot avslutar han med tjugo meningar om meningar, som koncist sammanfattar de flesta av de slutsatser som boken har innehållit. Så här lyder den sista av dessa statuter: ”A sentence is a gift from from writer to reader, one that should never have to be bought – with boredom, confusion, the duty to admire the giver, or anything else.”

Många underskattar hur tålamodsprövande det är att nå fram till bra meningar. Hur mycket övning som ligger bakom en bra text. Alltså: fusket går inte att dölja. Lita på mig här, som läser typ tusen elevuppsatser om året. Det är inte svårt att bedöma hur mycket tid som ligger bakom det skrivna, utifrån graden av slarv, oftast manifesterat i dålig kommatering, syftningsfel, dålig variation i ordval. 

Vad som fattas de dåliga texterna är den typ av gehör som man nog kan träna sig till, bara man är beredd på att det saknas genvägar. De trista men ändå för somliga goda nyheterna är att det krävs väldigt mycket läsning för att lära sig se vad som är bra och dålig meningsbyggnad. Självförtroende och ödmjukhet i lika hög grad är också bra att ha.

Girl, Woman, Other, Bernardine Evaristo, Hamish Hamilton

Genom att använda tolv olika röster låter Bernardine Evaristo hundra års engelsk historia komma till tals, utifrån rasism och sexism. Sant: de flesta av rösterna tillhör kvinnor. Också sant: de flesta av dem tillhör svarta. Men också sant: det är en historia om män, om transgender, om annanhet, om att hitta sin identitet och stärka den, om att försöka leva med dåligt samvete, om representation och bristen på privilegier, om att göra sig osynlig och om att redan vara det, om vänskap och kärlek.

Girl, Woman, Other delade årets Bookerpris med Margaret Atwoods The Testaments. I framtiden kommer det nog att te sig lika obegripligt att den inte blev ensam vinnare som att Atwood inte fick vinna redan 1985 med The Handmaid’s Tale, som ju är ganska exakt dubbelt så bra som den uppföljare hon släppte i höstas. Därför är det lätt att se Atwoods pris som en kompensation – sorgligt nog på bekostnad av den här mycket bättre romanen, som inte fick tillbörlig uppmärksamhet, utan hamnade i skymundan av den mer medialt intressanta kanadensiska författaren. Det här är Evaristos åttonde roman, och nog förtjänar den att uppmärksammas mer, även om den kanske inte är lika iögonfallande och sensationell som de senaste årens vinnare, George Saunders Lincoln i Bardo och Anna Burns Mjölkmannen.

Girl, Woman, Other. Dess undertitel kunde med en travesti på Jane Austen lyda: Stolthet och förnekelse. Stoltheten i vem man är, men som också kräver förnekelsen för att uthärda. Det är olika berättelser, men på ett sätt också samma som vecklas upp genom de olika rösterna. Evaristo blandar stelbent polemik med lyriska infall, och det fungerar oväntat bra när hon berör olika kvinnofällor såsom dåliga äktenskap, den eviga hemmafrun. Det polemiska blir inte heller didaktiskt, men är lärorikt ändå.

Att den här romanen är berättad i tolv olika delar, där vi följer en person i taget, är en av de saker som gör den experimentell. Det liknar noveller, där ibland personer återkommer som vänner till någon vi läst om hundratalet sidor tidigare. Men det mest iögonfallande är hur Evaristo avstår från punkt och stor bokstav genom dessa novellånga kapitel, där de reguljära styckena inleds med liten bokstav och punkten sparas till sista stycket. En ny slags rytm skapas. Svårläst? Icke det minsta. Här vill jag bara kort påminna om Olle Josephson som i SvD:s adventskalender för 14/12 menade att en roman utan punkt blir outhärdlig, och hur en roman som denna – i likhet med Lucy Ellmanns Ducks, Newburyport, visar hur fel han har.  

Att rasism utgör huvudtemat är både riktigt och oriktigt. Här berättas om människor som tvivlar på sin egen förmåga, oavsett om det är inre farhågor som ställer sig i vägen eller mobbning från andra. Det som blir tydligt är hur starkt rasismen knyts till patriarkatet. Genom att byta tidsperspektiv, då historierna ofta filtreras genom olika generationer, visas hur både språket kan hårdna i takt med att tillvaron mildras. Evaristo har bra gehör för olika individers språkbyten, hur humor blir en strategi för utsatta grupper, och en medvetenhet om hyckleriet som omgärdar dessa människor.

Evaristo narras genom att växla narrativ med lyrik och vice versa, när hon låter slaveriet bli en röd tråd genom historien. Hon visar hur slaveriet må vara avskaffat sedan flera hundra år men ändå fortsätter vara närvarande i de svartas liv. Det är en roman om att befinna sig i underläge i alla sammanhang. Då blir klassresan en större utmaning än det går att föreställa sig – men inte utopisk, utan genomförbar. Det är bara det att insatsen blir så mycket större.

Genom de olika individernas personliga berättelser tecknas bilden av normaliserade övergrepp, orättvisor och oförrätter. En av kvinnorna är Shirley, nyexaminerad lärare omkring 1980:

   she’s the one who made it, not her older brothers

   who didn’t have to do any housework or even wash their own clothes, whereas she had to spend her Saturday mornings doing both

   who were given first helping at meals they never had to cook, and extra portions because they were growing lads, including megahelpings of the most desirable desserts

   who weren’t punished for speaking their mind, whereas she was sent to her room at the slightest sign of inserruction, keep your thougths to yourself, Shirl

   and while it’s true they got the strap and she didn’t – for going out without permission or not coming home on time from school – it was only because she never broke the rules

En annan är Amma, som kröner sin karriär som dramatiker med en pjäs som spelas på the National Theatre, om än det sker på viss bekostnad av hennes integritet. Det är en händelse som återkommer genom de olika delarna, då de olika liven flätas in i varandra. Det är feminismen som binder samman människorna, gemenskapen och den kamp som de utför på väldigt olika sätt – ibland helt avsiktligt, ibland helt ofrivilligt. Här visas att lojalitet inte är någon enkel ekvation, utan något som påverkas av tiden.

Ibland blir Evaristo möjligen för självmedveten, och språket ställer sig kanske i vägen någon enstaka gång genom att vara för övertydligt. Det är inte heller helt självklart en bra idé med så många olika huvudpersoner, då det lätt blir frustrerande att säga farväl till dem precis när man lärt känna dem. Då och då tenderar de att reduceras till språkrör för en viss idé eller inställning, med stereotypa omdömen som luftas lite väl onyanserat, i banala kadenser av den här typen: ”life’s so much simpler for men, simply because women are so much complicated than them”.

Sant: det är en rolig roman, men humorn blir en svår balansgång och riskerar att bli aningen smaklös. Men det finns inga ursäkter för att undvika denna ofta sardoniskt skrivna roman, där de korta kapitlen ändå för det mesta förmår teckna ett helt levnadsöde, och där mönstren som skapas är svåra att värja sig emot.