Teori om en underkastelse, Camila Sosa Villada, översättning Hanna Nordenhök, Wahlström & Widstrand

 

Kärlek är alltid i någon form en fråga om underkastelse. Den som inte kan kompromissa blir inte långvarig i en kärleksrelation – eller i någon slags relation alls. Kanske vår tid – så besatt av individens frihet och självförverkligande – är en synnerligen olämplig tid för att odla relationer, så länge kravlistorna på blivande partners görs till evighetslånga dokument. Att vara kär innebär lektioner i att hantera missnöje. Det är skillnad på att ställa rimliga krav och att kräva total anpassning.

Argentinska författaren Camila Sosa Villadas senaste roman på svenska heter Teori om en underkastelse, och har översatts av Hanna Nordenhök. Nu utkommer böckerna på det större förlaget Wahlström & Widstrand, något som torde generera fler recensioner än de två tidigare, som utkommit på Prosak: romanen Nattdjur och novellsamlingen I’m a Fool To Want You. Vad som än får fler svenskar att läsa den här spännande och gränsöverskridande författaren är bara av godo.

Huvudpersonen är firad skådespelare. Hon identifierar sig som travesti – betoning på näst sista stavelsen – som Nordenhök behåller från originalet, då de svenska begreppen ”transa” eller ”transperson” inte riktigt passar; att behålla originalets ord blir ett både politiskt och estetiskt beslut (Linnea Rutström gjorde sammalunda i sina tidigare översättningar av Sosa Villada). Hon är alltså man som juridiskt kön men identifierar sig som kvinna (i klartext: hon är en kukbärare). Hon är gift med en advokat – en bög – och tillsammans har de en adoptivson. De lever i ett vidöppet förhållande. Hon ligger med – sorry, knullar med – regissören medan han knullar med – tja, både sinnesslöa snorungar och andra travestis.

Handlingen utspelar sig en helg då de ska hälsa på skådespelerskans föräldrar, som är separerade. Med pappan har hon en sämre relation, medan mamman alltid har stöttat henne. Hon är uppvuxen i en byhåla, precis som författaren, med de fördomar och förföljelse det medfört. Nu håller hon på att bli passé som skådespelare (är inte ordet ”passé” svenskans fulaste?). Tills hon träffar advokaten – deras första möte iscensätts nästan som i slow-motion, som vore allt en film (är det en film?) – är hon mer inriktad på att begära män än att älska dem. Kärleken kommer till henne i mogen ålder, som en gåva, inslagen men också en smula kantstött.

Så här beskrivs advokaten: ”Han såg ut som en modell i en reklam för klockor eller whisky men rörde sig som en yogainstruktör.” Att det inte är helt friktionsfritt att leva i den så kallade fria kärlekens namn blir tydligt, i ”priset man betalar för att inte stå ut med att förlora något.”

Att läsa Sosa Villadas vildsinta prosa liknar att ta del av en opera eller en melodram. Det larmas och skriks, och gesterna är yviga. Känslorna är hela tiden utagerade, och här saknas inte uppslitande gräl och hejdlösa tårar – med en del försoningssex på köpet. Eller ja, all typ av tänkbar sex, faktiskt. Det är förstås en smaksak: hur mycket sex tål den moderna romanen? Ganska mycket, vill Sosa Villada hävda. Frågan är hur mycket läsaren tål? Sosa Villada byter ut ordet ”promiskuös” mot ”sexuell aktivism”, och det är sexigt gjort.

En fördel med att läsa latinamerikanska författare, som jag haft glädjen att med allt högre frekvens ägna mig åt de senaste tio åren eller så, är att ens referensramar vidgas. Nog för att jag kan plocka hem billiga fast oväntade referenser till Ace of Base, likväl som europeiska konstnärer av tyngd, som Pasolini, Visconti och Marguerite Duras. Här finns också argentinska rugbyspelare och skådespelare som jag inte visste innan att jag borde känna till.

Det här är en idéroman som kapats av drifterna, och med sin utlevande stil blir det en perfekt kombination av intellekt och känsla. Vad skulle den kunna heta på engelska, om den ville lattja med en av Jane Austens titlar: ”Sex and Sensibility”, kanske? Och på svenska kunde ”Kåthet och förnuft” vara en alternativ titel. Sosa Villada har en dubbel syn på sex: både att den är frigörande och livsbejakande, samt att den är tvångsmässig och monoton. Med andra ord: den tar lika mycket som den ger.

Skickligt skriver Sosa Villada fram porträttet av skådespelerskan och låter oss se henne med författarens förföriska och förförda blick – en blick som är allt annat än okritisk. Nej, hon är ingen genomsympatisk person, men fullt mänsklig och relaterbar i sin ängslan och oro, och sin desperata längtan efter närhet, ibland maskerad som svinhugg. Hennes värld är full av falskhet och floskler, smicker och lismande. Prosan är irrande men inte riktningslös, och det kan tålas att inskärpas: här finns med denna roman nu tre fantastiska böcker av en författare som inte fått i närheten av den uppmärksamhet hon förtjänar.

Vem är du som upptar min värld med din frånvaro?, Vladimir Oravsky, Aleph

 

Jönköpingsbon Vladimir Oravsky har skrivit en dystopi med encyklopediska anspråk. Den innehåller vass samhällskritik, är stiligt skriven – men också en smula utmattande att läsa.

I Jönköping bor en av den svenska samtidslitteraturens flitigaste arbetsmyror, Vladimir Oravsky. Hans digra utgivning utökades nyligen med romanen Vem är du som upptar min värld med din frånvaro? Jag ber förgäves min redaktör på JP att trycka en extrabilaga för att jag ska få plats med alla mina reflektioner, men i brist på en sådan kommer här den förkortade versionen.

Filmregissören Tomas Alfredson ringer upp författaren och förmedlar ett budskap från Ingmar Bergmans spöke. Oravsky får uppdraget att skriva en bok med just detta namn, och här är då resultatet – och vilket besynnerligt, äventyrligt och originellt resultat!

Intrigen berör Amelia, som är dotter till en städerska. Pappan är okänd för henne, men befinner sig i samhällets högre höjder. Det här utspelas 30-40 år framåt i tiden, när Slutvårdsanstalten vid en ”dödsvigsel” avlivar alla som uppnått 60 års ålder. Nu står pappan strax på tur, men Amelia – som utbildat sig till präst – nästlar sig in och befriar honom, och så ska de försöka undkomma ättestupan för honom.

Men förlåt, handlingen är mest en förevändning för att författaren ska ges tillfälle att fördjupa sig i encyklopedisk lärdom. Denna lärdom kretsar i hög grad kring film, filosofi och popmusik, men vi får också studera Heisenbergs osäkerhetsprincip och Newtons tre rörelselagar, ords etymologi, olika typer av fobier, teologiska diskussioner, och mycket annat. Här är steget från Kierkegaard till Beatles minimalt.

Oravskys språk är en salig blandning av arkaisk svenska och modern poesi, med en förkärlek för byråkratiska glosor. Det kunde lätt bli styltigt, men han skriver flyhänt och med finfin språkkänsla. Det finns en särpräglad energi i hans skrivande, och en omisskännlig berättarglädje. Därför går det att ha överseende med att det stundom blir överlastat.

Den som i höstas hade glädje av nyöversättningen av Laurence Sternes 1700-talsroman Tristram Shandy kommer att känna sig hemtam i Oravskys roman. I den mån det här liknar något alls i svensk litteratur kanske Göteborgspunkaren LOB är bekant? För sisådär trettiofem år sedan skrev han ett par anarkistiska böcker som ägnade sig åt likartad samhällssatir. I Oravskys fall slipper vi i alla fall göteborgarens odrägliga rasism och misogyni.

Jag pendlar mellan att vara imponerad och utmattad av denna maximalistiska prosa. Att kalla Oravskys bok för vildvuxen vore en underdrift. Det finns en kreativ ådra som sipprar fram främst i samhällskritiken, och som dystopi betraktad är det inte alls en långsökt bild, för hur betraktas de äldre i dagsläget? Som en tärande skock, vars erfarenheter vi inte tar till vara. Dessutom blir de bara äldre hela tiden, med hjälp av bättre sjukvård och kraftigare medicinering. Och inte kommer det att finnas någon vårdpersonal som tar hand om dem. Hur avlägsen är en modern ättestupa egentligen?

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/1 2025)

Vithet, Jon Fosse, översättning Lars Andersson, Bonniers

 

Vi känner igen bilåkningen från Septologin, Jon Fosses senaste prosaprojekt. Här – i kortromanen Vithet – är det en man som planlöst åker bil i ett vintrigt landskap. Bilen kör fast, han strövar i skogen, det börjar snöa, han stöter på olika människogestalter – konturer, som de kallas. Skepnader? Spöken? Döden? Är alltihop en dröm?

Det mest anmärkningsvärda med den här romanen, som utkom på norska för två år sedan, är förstås att han nu har börjat använda punkt. Det är ett skiljetecken som saknats i hans två tidigare stora prosaprojekt under 2000-talet, Trilogin och Septologin. Men styckeindelningen saknas i gengäld – liksom frågetecknen, något som förenar honom med en annan Nobelpristagare, den suveränt begåvad Herta Müller. Det är en roman på lite drygt 60 sidor, som för mig har tagit sin gruvliga tid, flera dagar, att läsa. Förlåt, men så mycket att processa här!

Snön som faller i romanen försvårar för mannen. Han ställer sig i mörkret i skogen, och en läsare kanske associerar här till Dantes pilgrim, han som vid mitten av sin levnad fann sig i en mörk skog, efter att ha tappat bort den rätta vägen. Hos Fosse skapas en egen mörkerrädsla: ”En rädsla utan ångest. […] allt inuti mig är som i en sorts rörelse, nej inte en utan många rörelser utan sammanhang, röriga rörelser, fäktande, ojämna, hackiga.” Som läsare bjuds vi in i mannens ”rädsla utan ångest”, blir följeslagare.

Bristen på frågetecken förstärker det oroande i mannens många bryderier. Fosse uppvaktar, liksom i flertalet tidigare verk, det oförklarliga, det mystiska – den andliga dimensionen, som är så svår att uppnå annat än i skönlitterär form. Vad han åstadkommer är en emfatisk närvaro – något som går att koppla till ett av Simone Weils nyckelbegrepp. Hos Fosse handlar det om att förlita sig på sina sinnen, även när de sätts ur spel.

Fosse har med Vithet skrivit en absurd monolog som har vissa drag gemensamma med Samuel Becketts sena prosa – reduceringen – och Thomas Bernhards massiva romanbyggen – upprepningarna. (Det kanske inte förvånar att Fosse översatt Beckett.) Ibland är det skrivet i något som liknar vad som kunde kallas strokelitteratur:

Och helt orörlig står mannen där. Eller rör han lite på sig. Kanske lite grann. Men i så fall bara nätt och jämnt. Eller kanske rör han inte på sig. Jag inbillar mig kanske bara att han gör det. Kan så vara. Men i så fall, ja i så fall. I så fall vad. Vad. Vad menar jag med det. I så fall vad.

I stället för det effektivt berättande som premieras på skrivarutbildningar ägnar sig Fosse åt något som kunde få heta ”det egenartade”. De allra bästa böckerna gör oss omskakade, förvirrade. Hit räknar jag några andra kortromaner: Franz Kafkas ”Förvandlingen”, Helena Österlunds Kari, 1983, och Samanta Schweblins Räddningsavstånd. Det här är böcker där du inte kan fråga dig: ”men hur kan det här hända, som ligger så långt ifrån det trovärdiga?” (I Österlunds roman byter en kvinna ut sitt hjärta mot en järvs; i Schweblins roman migrerar den sjuka pojken Davids själ och ersätts av en frisk själ – med katastrofal utgång.)

Eller så här: det råkar falla sig att medan jag läser Fosses roman – det tog som sagt några dagar i anspråk – hinner David Lynch dö (i torsdags). Det är förstås bara en tillfällighet, men jag har inte sett kopplingen förut. Fast de gestalter som frammanas i Fosses skog har en del gemensamt med de skuggvarelser som befolkar Lynchs filmer, alltifrån de kusliga gestalterna i Eraserhead till den läskige farbrorn med kolsvart ansikte i Twin Peaks: The Return, med sin raspiga replik ”Got a light?” Fosses ord, ”Detta går inte heller att begripa, det är nåt annat, kanske nåt man bara upplever, och som inte händer i verkligheten”, kan appliceras på Lynchs verk.

Och så finns en eventuell affinitet med Robert Frosts dikt ”Stopping By Woods On a Snowy Evening”, med raden ”The woods are lovely, dark and deep”. Den har en likartad stämning av det oförklarliga eller ambiguösa. Eller Katarina Frostensons sublima rad från Joner: ”det ler så mörkt i skogen”. Fast Fosses leende är ljust. Och för all del finns det i hans pjäs I svarte skogen inne (också från 2023) en liknande tematik, med mannen som kör fast i en skog, fast i stället för ljusa gestalter är det mörkrens män som söker upp honom där.

Det är i hög grad en vinterbok detta, och därför är det passande att den anländer så här i den vintrigaste månaden (i teorin: här i Jönköping är det flera plusgrader och ogästvänligt regn som effektivt sköljt bort all decembersnö). Det är en besynnerlig bok, som inte riktigt går att göra rättvisa här, utöver en uppmaning att den ska läsas.

Essä NR 19-20 2023: Högkultur som subkultur?

 

För nästan tjugo år sedan höll Horace Engdahl ett anförande för Svenska Akademiens räkning, under en seminariedag om bildning. Det hette ”Högkultur som subkultur”, och bildar nu utgångspunkt för tidskriften Essäs senaste nummer. Tjugo år är en kort period i (litteratur)historien, men ändå har det hänt dramatiska saker kring litteraturen sedan 2006: en tilltagande digitalisering, med färre fysiska böcker och ljudböckernas hegemoni.

Det här är ett dubbelnummer med åtta bidragsgivare, där de fyra första mer konventionellt förhåller sig till anförandet, medan de fyra senare tar sig an ämnet från mer perifera perspektiv. Hur ska man då förhålla sig till diskussionen kring den gamla traditionen, där det var en truism att författare som Goethe, Dante, Shakespeare, Tostoj och Proust var mer betydelsefulla än populärkulturens utövare? Det är ingen ny företeelse att klaga på den nuvarande generationens brister, och historien kan enkelt plocka fram tidigare utfall mot en samtid som övergett klassikerna till förmån för det mer lättsmälta.

I sitt korta bidrag ser sig Malin Ullgren som en fanjunkare – utifrån Engdahls definition – som fortsätter ge order trots att slaget är förlorat. Det som kan sägas ha skett under 2000-talet är väl att den gamla ”högkulturen” smält samman med den så kallade ”lågkulturen”. Är jag bekväm med dessa termer? Knappast, men i brist på bättre kan jag använda dem. Inte heller detta är något nytt: redan 1991 kunde vi läsa Carl Rudbecks understreckare som rubriksattes ”Rambo eller Rimbaud?” Nu har förstås superhjältefilmen och rockmusiken gått samman med operan och centrallyriken i en rörelse som både förverkligats och övertrasserats. Metaforen med elfenbenstornet har störtat (när nämndes det senast?).

Har då den kvalificerade eller kräsna publiken försvunnit? Är läsekretsen skingrad bland alla som hellre tar del av böcker i strömmad form (medan de cyklar, diskar, handlar, tvättar …)? Ja och nej, skulle jag tro. Victor Malm skriver om ”förändringar i litteraturens sociala dimensioner snarare än förändringar i litteraturen som sådan”. Som jag förstår det menar han att statusen är fortsatt stark, medan den inte längre äger samma betydelse för människor på gruppnivå. Kort sagt: vi tycker fortfarande att läsning är viktigt, men det är mer i teorin än i praktiken det efterlevs.

En tanke hos Malm är att samtiden fått det svårare att bedöma vilka verk från vår tids författare som kommer att leva vidare i eftervärlden. Det är ju inget unikt för oss: Lord Byron dömde ut Wordsworth, Coleridge, Keats, Shelley och rubbet, och satte alla sina hästar på Alexander Pope (läses i sin helhet nu endast av specialister på 1700-talslitteratur, medan hans romantiska kolleger samtliga läses frivilligt av dagens poesiläsare). Hjalmar Söderbergs Doktor Glas sågs som en omoralisk bagatell. William Faulkners mästerverk Sanctuary, Stormen och vreden, Ljus i augusti och Absalom, Absalom! blev samtliga sågade när de publicerades, medan mediokra böcker som En legend och Staden hyllades (när läste du de romanerna senast?). Det var inte heller Mot fyren som Virginia Woolfs samtid höll som hennes största presentation, utan den i vår tid avsevärt mer sällan lästa Åren.

Maxim Grigorievs bidrag är det längsta, och hans diskussion blir mest givande när han avviker från uppdraget att skriva en hagiografi över Engdahls gärning som litteraturvetare. Erik Wikberg skriver i sin tur om den intellektuelles roll, vilket får mig att undra: finns det ens intellektuella i Sverige? Han skriver från ekonomens perspektiv, och visar hur det kulturella kapitalet inte kan bli jämställt med det ekonomiska kapitalet – inte i vår tid. Han skickar mig in i ett kaninhål genom att referera till frasen ”skit i den där lilla horan”, som jag hade glömt, men kolla nu vad som hände: SD fick 5,7% av rösterna i 2010 års riksdagsval. Sedan följde järnrörsskandalen, och till valet 2014 ökade de till nästan 13%. Svenska folket är verkligen stört.

I de fyra bidrag som ansluter efter Engdahls anförande skriver Sigrid Combüchen om tango utifrån sin familjehistoria, Gustav Sjöberg en dikt, Victor Larm om Giordano Bruno och kitsch, men är nog en smula orättvis när hon jämställer Andy Warhol med Jeff Koons – säg så här, Warhol förtjänar mycket, men inte att hamna i det sällskapet. Slutligen skriver Peter Halldorf om Antonios, den första kristna munken. Dessa fyra texter fjärmar sig från Engdahl, men jag är inte säker på att det är en dålig idé: indirekt berör de frågor om kvalitet och om vilka värden vi bevarar.

Det är lätt att bli pessimistisk, men jag försöker att vara en konstruktiv pessimist. Därför är jag på Malin Ullgrens sida, och förblir en soldat som vägrar sluta strida, om inte annat för att alternativet är värre. Det kanske är värre att inte bara se slaget som förlorat, utan också mänskligheten som förlorad. Så läser jag Essäs nummer som en fackla in i framtiden, och hoppas att den ska fortsätta brinna åtminstone tjugo år till.

Minnesmerke, Alice Oswald, gjendiktet av Pedro Carmona-Alvarez, Kolon

 

I fjol introducerades den brittiska poeten Alice Oswald på svenska, med diktsamlingen Skog osv., i utmärkt översättning av Erik Bergqvist. Vad roligt det hade varit om hon också introducerades på norska samma år, hinner jag tänka när jag ser den knallröda samlingen Minnesmerke, översatt (eller bokstavligen tolkad eller gendiktad) av den mångförslagne Pedro Carmona-Alvarez. Men sanningen tvingar mig att informera om att hon fick sin första presentation på norska 2021 med boken Ingen. Fast kan vi enas om att en gång är – ingen gång?

(Här skulle jag kunna infoga en rant om de futtiga kultursidorna i svenska dagstidningar, där vi under vintern kunnat läsa miljarder självupptagna krönikor om hur någon kulturskribent upplever världen, sin värld, och sina erfarenheter. Någon blev kär, någon annan blev inte det, någon blev kåt, någon annan blev inte det, någon fick barn, någon annan fick inte barn, någon tyckte att hen var ful, någon annan tyckte att hen var snygg, någon klagade på män (bevismaterial: den egna bekantskapskretsen), någon annan klagade på kvinnor (med samma bevismaterial), någon klagade på något annat, någon annan klagade på något ytterligare annat, osv. Samtidigt är det, förutom bernur, bara en tidning – Sydsvenskan – som har recenserat Oswalds Skog osv. (David Zimmerman i en entusiastisk recension).)

Det här är ändå en poet som gör världen större och vackrare. England har inte fått en enda Nobelpristagare som i första hand har varit poet, om man inte räknar med den naturaliserade amerikanen T.S. Eliot. Det är inget mindre än en skandal, och om ni vill ha namn kan jag börja med Philip Larkin, W.H. Auden, Ted Hughes, John Betjeman, och Louis MacNeice. Det vore en försummelse att inte ta chansen och ge det till Alice Oswald.

Om något påminner hennes bok Memorial från 2012, som nu alltså finns på norska för den som har håg till att läsa på ett grannspråk, om Anne Carsons metod: att injicera liv och rörelse i ett antikt stoff. Hon tar itu med klassikernas klassiker: Homeros Iliaden. I boken listas 200 namn på döda soldater i det trojanska kriget, som ges en kort nekrolog. Mellan dessa korta poetiska fragment – parafraser på eposet – finns liknelser, som Oswald hävdar är översatta från grekiskan (hon är klassicist).

Metoden, på engelska ”an oral cemetery”, kallas ”utgravning” – på engelska ”excavation”. I ett förord upplyser Oswald att hon liknar sig vid någon som lyfter på taket till en kyrka för att påminna sig om vad det är vi tillber. Vi läser alltså Homer – tolkad av Oswald – tolkad av Carmona-Alvarez. Han i sin tur jämför med ”en gjenklang, en bit, et forvrengt speilbilde, en fotnote, en rest, avskalling, tillegg. Et lite ledd i en lang rekke tekster som springer ut fra Homer.” Ja, många texter har ju Homeros som ursprung: från James Joyces Ulysses till Evyind Johnsons Strändernas svall.

Obligtatorisk fråga från vän av ordning: behöver man känna till hela storyn i Homeros Iliaden? Nja: som med alla frågor finns det ett kort svar (nej) och ett långt (det blir roligare om du känner till händelseförloppet – som det väl tar två minuter att googla fram). I fjol läste jag Emily Wilsons nyöversättning av The Iliad – den var förstås helt fantastisk. Och Oswalds diktsamling är också fantastisk, om än av blygsammare snitt, och mer av ett koncentrat.

Det allra mest fantastiska är hur hon har sammanfört de ofta gruvliga dödsscenerna med liknelser av outsäglig skönhet. När Ekepolos dör, sammanfattas det så här:

Man kan se hullet i hjelmen rett under kanten

der spydspissen gikk gjennom

boret seg fast i pannen hans

og lot mørket sive ned over øynene hans

Jag vet inget vackrare ord än norskans och danskans ”siver”. På svenska det styggare ”sipprar”. Genom att göra dödsscenerna så explicita förstärks det Simone Weil identifierade som det mest avgörande i Homeros verk: ”Den egentliga hjälten, det egentliga temat, det centrala i Iliaden är styrkan” (ur Personen och det heliga).

Men vad hjälper styrkan när spjuten genomborrar människohuden? Oswalds dikt handlar om ett antikt krig, men det är vapnet som dödar, eller tekniken, själva mekanismen. Det känns inte så hoppingivande att så många av de döda får nöja sig med några rader – i bästa fall, för en del av dem reduceras till ett namn i en uppräkning. Kanske våra liv är så obetydliga i ett längre perspektiv. Det är en nedslående syssla att strosa på en kyrkogård, där du sällan hittar gravar som har överlevt ett par generationer. Vad återstår av oss när vi är döda? Namnet, om vi har tur. Det finns väl en gudomlig rättvisa i det här, men det betyder inte att jag är tillfreds med den.

Skönheten finns i liknelserna, som står i bjärt kontrast till dödens sakligt korthuggna grymhet, och som Oswald för säkerhets skull dubblerar:

Lik et eiketre som truffet av lynet

hiver armene opp og brenner

skrekkinngytende for en mann ute på vandring

å kjenne svovellukten

og se markene flimre foran seg

blussende blå av guds fremmedhet

I dikterna finns investerad en vantro inför hur människan våldför sig på naturen. Det är ett våld som tilltar och ökar i styrka och omfattning. Jag blev pacifist som barn när jag lärde mig formeln ”våld föder våld”, och tänkte att det kan aldrig komma något gott ur det som skapar nya dåligheter. Om våld var svaret, då var det en dålig fråga. Det är en inställning som jag inte fått anledning att revidera; det måste vara bättre att i stället för att arbeta för fred arbeta för att förhindra att fler krig uppstår.

Så kan Oswald arbeta med både igenkänning och främmandegörande. Saknar du kontext kan du tänka på en parafras på Gertrude Steins berömdaste formel: ”Ett krig är ett krig är ett krig …” Att som svensk läsa en diktsamling på engelska överförd till norska sätter ännu starkare fokus på översättningen som princip. Redan Oswald har ju med dikterna stått för en översättning. Därmed skapas översättning – eller tolkning – i flera led, med den här boken.

"Fett nonchalant!"

 

Jag har skrivit en ny krönika åt Expertrådet för läsning.

Skulpterade andetag, Anise Koltz, översättning Jonas Ellerström, Pamflett

 

Den kvantitativa litteraturkritiken hade väl sin storhetstid på 60-talet, så det vore kanske ingen god idé att väcka den till liv nu. Förlaget Poesipamfletten ger ut Skulpterade andetag, ett häfte som liknar ett särtryck, med dikter av Anise Koltz, översatta av Jonas Ellerström. Jag räknar orden i dikterna och får det till 110 ord. Med andra ord: kortare än Stagnelius dikt ”Endymion” (124 ord).

Anise Koltz introducerades på svenska 1998 med diktsamlingen Ljudvallen, på det lilla förlaget Stehag. Hon levde 1928-2023, att kalla henne doldis är ignorant och provinsiellt; hon var en central figur i den luxemburgska litteraturen. Jag leker först med tanken att den här recensionen endast ska bestå av 110 ord. Fast då hade jag vid det här laget redan överskridit gränsen …

Ellerström har ett pålitligt väderkorn för halvt bortglömda eller marginaliserade poeter, och Koltz är inget undantag. Så mycket står klart även om det här urvalet är i njuggaste laget. Boken (häftet) inleds: ”På hela dagen / hände bara dagen”, och till det går det väl bara att instämma.

För poesin bär på och kommunicerar sina egna sanningar – de enda sanningar värda namnet. Det är också en bedrövlig klyscha att poesin är förtätningens konst, men i brist på bättre får vi nöja oss med det. Koltz skrev först sina dikter på tyska, och sedermera på franska, efter att hennes man 1971 avlidit i sviterna efter nazisternas tortyr under andra världskriget.

Det som går att spåra i Koltz korta dikter, där formatet rör sig mellan aforismen och fragmentet, är ödmjukheten inför det som inte går att kontrollera och styra. Hon skriver en existentiell dikt, där jag av någon anledning kommer att tänka på Lars Noréns två fragment-böcker (utgivna 2015 och 2018). Kanske eftervärlden kommer att omvärdera dessa böcker och se dem som något mer än spillmaterial från de mer fundamentala dagböckerna. I den andra boken skriver han: ”Glömmer vi verkligen”.

Koltze skriver: ”Evigheten / är tidens glömda / fosterland”. Hennes dikter vistas i det tillfälliga, gör minnesarbetet akut. Den här texten ska inte bli längre än nödvändigt. Här ges vi en glimt av något storartat. Det är sant att poesin med små medel kan göra världen större – tänk vad Emily Dickinson, Ann Jäderlund och Paul Celan åstadkommit! Så kan nu också namnet Anise Koltz läggas till denna lätträknade skara.

Barnet er som skåret ut av tung silke, Ingvild Lothe, Kolon

 

Norska poeten Ingvild Lothe debuterade för tio år sedan, i samma veva och i samma chapbook-format som några av den svenska samtida poesins stjärnskott: Hanna Rajs, Elis Monteverde Burrau, och Anna Axfors. Hon har också gett ut den lysande diktsamlingen Varför är jag så ledsen, jag som är så söt, som rentav översattes till svenska 2018, och punktromanen Havfruehjerte. Och så nu – äntligen! – en ny diktsamling: Barnet er som skåret ut av tung silke.

Om skildringar av moderskapet står dig upp i halsen efter senare års lavin av sådana böcker, kanske du tror att det här är i samma anda. Men poeten tänker annorlunda, och Lothe har ett delvis annat ärende. I stället för att enbart kretsa kring relationen mor och barn sträcker sig diktraderna ut mot trädgården, ut mot skogen, mot hela den omgivande naturen. Så får hon sin bok att handla om hur det är att leva både utanför världen och mitt i den, i en hyllning till liv, till det som lever, till det som växer.

Lothe är inte bara bra på titlar till sina böcker (debuten hette fritt översatt ”Lite lust att knulla, lite lust att dö”), utan även de enskilda dikterna har minnesvärda titlar. Som: ”JEG HAR TRAUMATISERT MITT BARN”. Eller: ”FINNES DET HÅP FOR EN SYNDER”. Eller: ”MORALEN ÄR LUNEFULL” (nyckfull). Och så vidare. Det finns en besvarad kärlek till ironin hos Lothe – men det är en ironi av det varmare slaget, som inte ställer läsaren vid sidan som en utomstående betraktare.

Därmed blir resultatet av dikterna ett utpräglat allvar. Så handlar också dikterna om vad som går förlorat i en allt mer konkurensutsatt värld, som inte bryr sig ett iota om oss som finns i den. Jag läser Lothes dikter som ett nödanrop. Världen spricker i sömmarna, och det håller på att bli bråttom om vi fortfarande tycker att det finns värden att bevara. Det här är en naturdikt som iscensätter en förtvivlan inför allt övervåld som utövas, och som försöker visa att ett annat förhållningssätt än snöd vinning måste vara möjligt. Det går förvisso att erinra sig 70-talets gröna våg, men Lothe skriver med mindre sikte på gårdagen, och för all del som om morgondagen inte fanns – så ger hon sig själv auktoriteten att ge sin poesi en självklar självsäkerhet i sitt tonfall.

Inte enbart i den avslutande sviten, som gett namn åt boken, finns ett mer avskalat skrivande. I en av de tidigare dikterna anger några ords spärrningar en likhet med Ann Jäderlunds sena poesi:

natthjerte

natt i brystet, grådig, grådig

nattjente

i det mørke værelset

ligner barnehodet

et perfekt formet bryst

alt er melk, og alt er bryst

I juxtapositionen mellan barn och skog finns både bävan och vördnad, och en respekt. Därmed blir dikten uppfordrande, men den tyngs inte av sitt allvar. Liksom hos Jäderlund dominerar ljuset och lättheten, där Lothe registrerar livet som förälder, där allt barnet säger faller som snö – en utsökt liknelse, eftersom vi må tro att vi minns allt, men allt barn säger och gör är kontextbundet.

Om du har läst Lothe förut, vilket jag förutsätter (vad har du annars på min blogg att göra?), kanske du undrar: är hon fortfarande rolig? Svar ja. I en dikt går diktjaget in i en kyrka för att finna ”Gud / eller en terapeut”. I botten av dopfunten ligger ett rakblad. Det roliga i hennes dikter ligger i de oväntade och tvära kasten. Men allvaret skyr liksom inga medel: i botten av diktjagets egen dopfunt – dikterna – ligger ett barndomstrauma och en underförstådd rädsla att överföra sin ängslan på barnet.

Då kan dikterna fungera som besvärjelser, som i en enkel ramsa, som liknar en vaggvisa: ”hvis månen / er min mann / er solen / min datter / er havet / min sønn / er jeg jorden / og de tilhører / meg”. En ursprunglig funktion för dikten var beskyddande, och jag ser den här korta dikten som emblematisk för samlingen, att Lothe visar hur allt hänger samman. Att vi måste erkänna det kretslopp vi befinner oss i.

Ingvild Lothe är en konsekvent författare. Hon har varit publicerad poet i tio år. Det är ett ögonblick i litteraturhistorien. Men det är ett betydelsebärande ögonblick, och om du blundar för det är det bara dig det är synd om. Så bra dikter skriver hon, och jag välkomnar den nya inriktningen med den här boken.

Spricktand, Tanya Tagaq, översättning Nika Abiri, Tranan

 

Vad förenar artisten Björk, tv-serien True Detective samt filosofen Søren Kierkegaard? Den kanadensiska artisten Tanya Tagaq är svaret. Hon har bidragit med strupsång till Björks skiva ”Medúlla” (tips: låten ”Ancestors”), och gjort musiken till senaste säsongen av True Detective: Night Country. Romanen Spricktand, som nu finns i Nika Abiris svenska översättning, inleds med ett motto från Kierkegaard, om diktare som omvandlar sina kval till skön musik och får människorna att önska att nya lidanden ska plåga diktaren och bli ny skön musik, emedan skriken bara skulle skrämmas.

Det är en våldsam uppväxt vi inbjuds till. Det är 70-tal och arktisk kyla. En pojkflicka söker förgäves skydd från tafsande män, där vare sig hemmet eller skolan blir någon trygg plats; lärarna ”stinker osäkerhet och offermentalitet”. Själv diggar hon Blondie och AC/DC, men vet att när countrymusiken spelas på hög volym hemma ska fullgubbarna kräva sitt. Vuxenvärlden har antingen abdikerat eller utövat otillbörliga påtryckningar. 

Till denna eländesskildring har Tagaq hittat en ny framkomlig väg för berättandet, som blandar fragmentarisk prosa med poesi. Ofta skapas i friktionsytan mellan de olika texttyperna en sällsam musik. Ljuv? På sitt sätt:

Andas ut insikten att det finns skönhet i dina drifter och stolthet i att våga älska små våndor. […]

Andas ut stillheten som uppstår när man inser att det finns skönhet i att våga älska utan vånda.

Den språkliga uppfinningsrikedomen firar sina egna triumfer, och står i samklang med barndomens nyfikna håg till det som gör livet uthärdligt. Historien berättas på ett yvigt sätt, där individens trauman kopplas till folkets vedermödor, med mytologin som en fond. Tillflykten går mot tundran, och en del inslag av magi. Där finns både rävar och norrsken som görs till flickans kumpaner, i sätt som trippar över mot det övernaturliga, i sensuella och sexuella möten.

Bara den som inte läst Marian Engels 70-talsroman Björnen (en av den kanadensiska litteraturens mästerverk) förvånas eller äcklas när flickan och räven har ganska detaljerat och grafiskt samtyckessex i Tagaqs roman. Såvida en läser romanen bokstavlig, alltså – något som inte riktigt klargörs, i vilken mån det som sker inträffar på ett så kallat bildligt plan. Som om det spelade någon roll? Kalla det psykos eller något annat – lösgjord ohämmad fantasi, kanske?

Kontentan blir i vilket fall en häpnadsväckande läsning, där Tagaq blandar fantasy och realism i en egen variant av magisk realism, som förstås har mindre med latinamerikanska modeller att göra än med inhemska varianter av alternativa världar, folktro och sund vidskepelse. I takt med att flickan blir äldre och prövar sig fram med lesbiska förälskelser övergår de barnsliga lekarna i allt vuxnare allvar, där det sniffas butangas och boffas lacknafta, bensin, nagellack, lim och tipp-ex. Medan de blir höga och tappar medvetandet går något annat förlorat – språket inuktitut, som talas av allt färre medan åren går.

Det är en hård värld att växa upp i, och flickan gör sig inga illusioner: ”Empati är för dem som har råd. Empati är för de privilegierade.” I gengäld hittar hon fristaden i det vilda landskapet, där hon blir osårbar i ett möte med en björn: ”Jag tar in honom i min kropp och vi bildar en ny livsform. Jag är oövervinnerlig. Björnmamma, kanindotter, sälslukare. Björnälskare, människoälskare, istjusare.”

Jag ser inget direkt problem med en roman som vågar ta ut svängarna mot det orealistiska eller övernaturliga. Det är inte mycket bevänt med en fantasi som fjättrats av konventioner eller stel konsensus, eller om det bara har passerat ett lämplighetsprov. Det må vara att begreppet ”kompromisslös” har blivit en klyscha, men jag skulle vilja återerövra det till ställen där det hör hemma, och då är det här en bra utgångspunkt. Med Spricktand ställer Tanya Tagaq oss öga mot öga med det vilda, och skådar det i vitögat. Det är en vacker och nödvändig bedrift.