Sylvia Plath är en
hemsökt författare. Efter sin död 1963 har hennes öde bestått i att få sitt liv
utfläkt i varjehanda biografier. Oftast utmålas hon som antingen offer för
patriarkala monster eller som en representant för ondska, oavsett om denna
ondska lokaliseras i en sjuk hjärna eller perverterad ambition eller egoistisk lystnad
efter berömmelse. När filmen Sylvia
gjordes i början av 2000-talet, med den glåmiga Gwyneth Paltrow i rollen som
poeten, fick dottern Frieda Hughes nog och skrev den ursinniga dikten ”My
Mother” om gamarna som rotar runt i resterna av hennes mamma: ”they
think / I should give them my mother’s words / To fill the mouth of their
monster, / Their Sylvia Suicide Doll, / Who will walk and talk / And die at
will, / And die, and die / And forever be dying.”
The Haunting of Sylvia Plath är därför en lämplig titel, och
Jacqueline Roses bok kom 1991, men har kvarstått som en definitiv redogörelse.
Den är ett slags mellanting mellan biografi och litteraturteori, och kan
beskrivas som ett psykologiskt porträtt. Den utkom två år efter Anne Stevensons
omtalade biografi över Plath, Bitter Fame,
och är till stora delar en reaktion på denna. Stevenson dog i höstas, strax
innan Heather Clarkes fina biografi Red Comet utgavs.

Det går ett spöke
genom inte enbart litteraturhistorien, utan också genom kulturen. Här handlar
det om spöket Sylvia Plath. Ted Hughes ville som bekant ha ensamrätt på
tolkningen över eftermälet, och gjorde sitt bästa genom att bland annat bränna
de dagböcker som redogjorde för hennes
sista år. Ämnet är känsligt. Vad Rose visar är hur svår sanningen är att
förfoga över, inte minst för den som utger sig ha monopol på den. I stället för
den fruktlösa dikotomin mellan bitch och goddess blir Plath den som kombinerar
dessa ytterligheter. Bith/goddess? Nä, bitch-goddess är hennes underförstådda
titel, som hon kunde ha lånat från Bernard Rosenberg, som använde det i en bok
om amerikansk populärkultur från 1957.
Det spöklika finns
i den närvaro Plath utövar fortfarande, och som ständigt aktualiseras av nya
böcker och nya tolkningar. Rose visar hur dominerande de två läsarterna har
varit, när man betonat antingen den psykiska sjukdomen eller martyrskapet. I
den tolkning som den här boken presenterar görs båda spåren aktiva: ”Writing
may be a revelation of character, it may even be a form of madness, but for the
one who writes, it can equally be a way of staying sane.” Och Plath skrev
kopiöst och furiöst, i en tredelad riktning. Därför fluktuerar sanningen mellan
poesin, breven och dagboken, där begreppet självbiografiskt ständigt omprövas
och utmanas. Roses insats består i att bedriva komparativ forskning, med fokus
på hur de bekännande dikternas värld skiljer sig från den mer redovisande
dagboken och de hemlighetshållna breven till mamman. Men Plath var inte enbart
poet – i Clarkes biografi från i höstas finns lika klargörande jämförelser med
novellerna, som Rose nästan helt förbigår.
Att presentera
Plath som en fantasi är lockande, men på ett sätt också det enda valet som
varit möjligt för de sent tillkomna exegeterna. Vad Rose gör blir då att
sammanlänka offret med utövaren, visa att hon var varken oskyldig eller skyldig,
eller snarare både och. Poängen är att hon är inkonsekvent – det vill säga, att
en separat identitet inte kan fastställas, och inte heller att Plath landar i
någon utpekad personlighet, utan befinner sig i ett spänningsfält. Snarare än
att fråga vad Plath berättar (bekänner) om sig själv i sina böcker, borde vi
fråga vad hon bekänner om oss, vilka mörka hemligheter om våra liv som står på
spel i hennes demonstrativt skrivna dikter. Att prata om schizofreni och psykos
kan man visst göra, men inte som avslutande definitiva begrepp eller diagnoser.
Sylvia Plath är
subjektivitetens författare. Splittringen förekommer också i hur hon förhåller
sig till populärkultur och det som för drygt 60 år sedan fortfarande kallades
höglitteratur: alltså skillnaden mellan modetidningar och Rilke. Rose visar hur
pseudonymerna som Plath laborerade med också hade sin grund i populärkulturen,
där inte enbart den berömda pseudonymen till romanen The Bell Jar – Victoria Lucas – var verksam, utan även lekfulla
blinkningar till de egna initialerna, i namn som Sandra Peters och Sadie
Peregrine. Peregrination betyder
också vandring, och Rose läser The Bell
Jar som en pilgrimsfärd.
Rose visar att
Plath gör sig skyldig till ett för starkt skrivande, som traditionellt har
utmålats som maskulint. Brottet har bestått i att hon inte mildrar sina
anspråk; hon är inte tillräckligt behagfull och vän. Därav oförmågan att se den
orättvisa bedömningen av Ted Hughes som någon som skriver i kontakt med en
kultur som har igenkännbara referensramar, och hennes poesi som introvert,
jagcentrerad och med privata känslouttryck. Kort sagt har hennes dikter setts
som mindre universella, mindre betydande, då de skildrar en så unik erfarenhet.
Hon skrev i sin dagbok att hennes största tragedi var att ha fötts som kvinna,
då det bara erbjöd begränsade möjligheter.
I sista kapitlet
går Rose igenom ”Daddy”, den mest kända dikten, och den kontroversiella tanken
där Plath antyder släktskap med judar: en hållning som ansetts hädisk, och som
kan jämföras med det gatlopp Lars Norén fick löpa när han i en intervju önskade
att han var jude. Det är en dikt vars stil i en samtida recension kallades
”lika brutal som en batong”. Rose hämtar stöd hos George Steiner, själv jude,
som i en essä 1975 nominerade den som ”den moderna poesins Guernica”, och även
la fram ett tankeväckande förslag: ”perhaps it is only those who had no part in
the events who can focus on them
rationally and imaginatively”. Roses poäng är också att det är ett kreativt
arbete som utförs, där Plath växlar mellan metafor och metonymi i sin
identifikation, likväl som mellan det bildliga och det bokstavliga.
För Plath hade
våldet en både bildlig och bokstavlig funktion, i ett skrivande som hon gärna
jämförde med fysiska akter. Rose tar hjälp av Kristevas abjekt-teori i sin
analys av Plaths relation till det frånstötande, i återkommande troper. I det
kapitel som kallas ”Arkivet” handlar det om den textkropp som finns att tillgå,
och vem som äger ditt livs historia när ditt liv är över. Hughes ville mildra
aggressiviteten hos hustrun, men lyckades bara förstärka den, genom
insinuationer och antydningar. Utelämnade delar har också en förmåga att hamna
i ett starkare sökarljus.
Den feminism som
går att hitta hos Plath har sin bakgrund, enligt Rose, i den misogyna
bestsellern Generation of Vipers från
1942, av Richard Wylie, som Plath också refererar till i dikten ”The
Babysitters”. Den förebådar den backlash kvinnor upplevde under 50-talet, där
ett mer fientligt synsätt från männen skulle sanktioneras. Det är en aggression
som också kvinnor riktar mot andra kvinnor, något som också visas i Plaths
dikter.
För den ilska mot
män som uttrycks i den sista samlingen Ariel
har sin like i aggressioner riktade mot kvinnor i debutsamlingen The Colossus. Det här är bara ett
exempel på Plaths ambivalens. Om tolkningen tidigare har varit att hon
perverterar sanningen med sina olika versioner – som sagt: dikterna,
dagböckerna, breven – menar Rose med emfas att hon i stället utforskar och
nyanserar, och kanske rentav upphöjer den. Hennes bok är inte intresserad av
att bestämma om Plath var trevlig eller otrevlig (intressanta människor är
förstås bådadera, medan de ointressanta är varken eller) – i stället aktiverar
hon olika roller eller funktioner: ibland aktiva, ibland passiva, ibland män,
ibland kvinnor.
I en kärleksdikt i
form av en villanelle som hon skrev som tjugoåring har refrängen en ominös ton:
”I think I made you up inside my head”. Det här skrevs långt innan hon träffade
Ted Hughes, men orden utgör en påminnelse om författarens skaparkraft. I främst
Ariel-dikterna skulle hon iscensätta
olika versioner av maken, ja, men också av sig själv, i kretslopp mellan hämnd
och försoning, och söker upp det hon både begär och det hon fruktar mest eller
rentav avskyr. Ofta är versionerna motstridiga, där hon sammanför olikheterna.
Att skapa olika versioner är ett tema även i romanen The Bell Jar, där huvudpersonen Esther frågar sig: ”I wondered if I
had made Joan up”, en fråga som aktualiseras av en filmatisering på 70-talet när
psykiatrikern Jane Anderson på 70-talet identifierade sig själv som förebilden
och stämde upphovsmännen, eftersom hon där framställdes som lesbisk.
Det har utkommit
horder av böcker om Sylvia Plath. De kompletterar varandra, och man kan
definitivt göra sämre val än att ägna sig åt The Haunting of Sylvia Plath. Här finns möjligheter att korrigera
en del missuppfattningar, men framför allt ges tillfällen att själv ta
ställning. Rose vill inte domdera eller skriva på näsan med sina tolkningar,
men är ändå – eller just därför – övertygande, och därför blir det en bok som
definitivt passar den som redan läst ett antal böcker som har behandlat ämnet.