Jeanette Winterson
sveper över spökeriets historia i introduktionen till sin nya bok, som samlar
13 rysliga historier och några bekännelser om egna spökmöten. Night Side of
the River heter denna nyutkomna bok, och jag hade kanske hoppats på något
mer än – tja, lite väl stillsamma närkontakter från den så kallade andra sidan.
Här är det knappast frågan om att tro på spöken eller inte – inom litteraturen
brukar de trivas utmärkt ändå.
I fyra prydligt
avgränsade avdelningar får vi följa de levande människorna (låt oss kalla dem
”icke-spöken”) och deras konfrontationer. Ibland åt det mer hårdhänta slaget,
ibland bara mer irriterande. Fast vem har sagt att spöken är välkomna?
Rubrikerna ”places”, ”people”, ”visitations”, ”devices” ger en bra bild av
innehållet. Givetvis stjäl AI en del av utrymmet – Winterson ligger gärna i
framkant kring ny teknologi (se bland annat den tidiga internetromanen ”The
Power.Book” och essäsamlingen ”12 Bytes”). Att den första novellen heter
”App-arition” roar åtminstone för stunden.

Tidiga 1900-talet
ägnade sig många intellektuella, konstnärer och författare åt seanser och det
ockulta, och vissa tecken tyder på dess återkomst så här i det begynnande
2000-talet. Det är som att moderniteten i sig föder en motreaktion, som bara
delvis förklaras av vidskepelse. Beror det på att vi så desperat vill
tro – att vi lika gärna kan välja spöken som en högre gudomlig makt. Fast
spöktanken är förstås inget som avskräcker renodlat troende. Vad sägs om den
heliga Ande och Jesus spökkonst vid graven?
Och de maskiner som
vi håller på att släppa in i vår vardag – AI – utmanar förstås tanken på vad
som är mänskligt liv. Är det en människa om den – det? – inte kan dö? Är det
ändå inte döden som definierar oss som människor? Det här är obekväma frågor.
Vi håller på att skapa sådant som kan hemsöka oss – i synnerhet appar som låter
de döda fortsätta posta inlägg på sociala medier och fortsätta ringa upp oss
och meddela saker som algoritmerna tränat dem att avlämna (ännu en anledning att
aldrig mer svara i telefonen!). Det somliga kallar en välsignelse – avatarer!
metaversum! – vill jag nog även i fortsättningen kalla en mardröm.
Som väntat är
Wintersons prosa späckad med litterära referenser, även om en läsare kan
förtvivla inför fraser som ”darkness visible”. Är det John Milton eller William
Styron som avses? Eller är det bara depressionen, så precist infångat av båda
författarna? Novellerna här handlar mycket om vår oförmåga att acceptera döden
som det fullständiga och totala slutet – det är en mänsklig tanke. Så kan
hon i en av de essäliknande delarna nå en försoning: ”If death frees ur from
the prison of the self, even for a second, before we meet with oblivion, then
death is more than a biological event. It might not be a bridge to elsewhere,
but perhaps it can be a blessing.”
Redan tidigare har
Winterson nosat på skräckgenren, när hon skrev Hammer Horror-romanen The
Daylight Gate (som väl också var en smula tam?). Hon är en
gränsöverskridande författare som verkar trivas som sämst när hon skriver
genrelitteratur. Här tröttnar jag ganska snabbt på spöken som inte så mycket är
skräckinjagande som irriterande. Som Frank, han som återvänder till sin
stackars fru och tittar på golf på tv:n på hög volym. När Winterson skriver
”full blast” tänker jag att hon hade tjänat på att själv skruva ned volymen.
Det blir gärna övertydligt och fyrkantigt.
Därmed lider den
här samlingen av likartade problem som majoriteten av tv-serier på Netflix. Det
vill säga: de är gjorda för att konsumeras enbart, och nyanser och subtiliteter
ska helst undvikas. Bildspråket är i tröttaste laget, som när Frank slösar bort
varmvattnet när han duschar:
‘You don’t need to shower. You don’t
have a body.’
‘I used it anyway. To piss you off.’
Hustrun köper plats
på den virtuella ön Prosperetto, och tar hjälp av en skum figur som heter
Ariel. Läsare av Shakespeares Stormen kan förstås le igenkännande åt sådana
referenser, men de fyller inte riktigt någon berättarteknisk funktion. Ett
annat problem som den här samlingen har är att döden sällan är tillräckligt ond
och bråd. Winterson är ju ett uttalat fan av Angela Carter, och jag önskar att det hade
framkommit tydligare att det går att göra knasiga, skeva och även fasansfulla
saker med en etablerad genre.
Varför tar
Winterson – en så kompetent författare – sådana genvägar? Underskattar hon
läsaren? Förvisso är det en bitvis trivsam bok att läsa, men den väger oerhört
lätt när den ställs jämte hennes tidigare böcker. Det ska sägas att hennes två
tidigare novellsamlingar – The World and Other Places och Christmas
Days inte heller rosade marknaden.