att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 sep 2014

Jag duger inte åt lycka, Märta Fohlin


Debutromanen Jag duger inte åt lycka tar det modiga beslutet att prioritera språket framför intrigen. Det är inget lyckat beslut, då språket inte räcker till för att upprätthålla intresset.

För några år sedan uttalade sig en av våra mest kända och profilerade deckarförfattare om det hon kallade för ”de språkexperimentella romanerna”, att ingenting var lättare än att skriva sådana, medan det som hon och hennes kolleger höll på med var det som var svårast att skriva.

Nu debuterar Märta Fohlin 22 år gammal med en sådan roman där språket är i centrum, Jag duger inte åt lycka. Den är ett flagrant bevis på att det inte alls är lätt att skriva romaner om man gör sig beroende av språket.

Huvudpersonen är en ung kvinna som relativt nyligen lämnat tonåren bakom sig, och med det ett par relationer med en man och några kvinnor som här heter ”A” och”B”. Några andra figurer är ”Väninnan”, ”M.P.” och ”Edith”.

Hon åtrår flera av dessa kvinnor men lever i celibat, går på klubbar, lyssnar på indiemusik, skriver dagbok, vacklar mellan att känna sig ordinär och speciell. Mest är hon ledsen, eller blyg. Du kanske tror att det här har skildrats förr? Då har du helt rätt, för det är inget anmärkningsvärt alls med händelseförloppet.

Då återstår språket, och där får Fohlin problem. Hon refererar flyktigt till Marguerite Duras, utan att man egentligen förstår varför. Det är långt ifrån den kompromisslösa investeringen i de egna känslornas bråddjup som här förmedlas, eller den våghalsiga balansgången mellan ömhet och cynism som Duras behärskar. I stället trampar berättaren och berättelsen vatten, när grundmönstret upprepas, med loja diskussioner kring styrka och svaghet, ungdom och åldrande.

Det finns i språket en benägenhet till redundans: ”I brist på känslor saknade jag känslor.” Man borde kunna förväntas sig slippa banaliteter som att man inte blir lycklig av pengar, men det gör livet lättare. Liksom en del formuleringar som kunde ha stannat i dagboken: ”Kärlek är inte alltid bra.” Eller: ”jag kan inte glömma, jag har ett superminne likt en superhjälte.”

Den prosalyriska stilen har svårt att upprätthålla styrfart, och kanske Fohlin hade klarat sig bättre som novellförfattare. Det finns ett uppenbart problem när du som läsare hela tiden känner att du ligger steget före det som berättas, att du bara inväntar nästa resonemang kring huvudpersonens besvär om hon ska leva ensam eller inte.

Idén om skönlitteratur lever på distans, att det självupplevda kristalliseras och utsätts för någon form av perspektiv. Distans, ja, men också intimitet och närhet, en inlevelse med det som ska förmedlas. Fohlin saknar både distans och närhet till det hon vill berätta, och berättelsen rör sig i cirklar kring sitt ämne.

Det är kanske orättvist att jämföra en debutant med Duras, som byggde sin karriär på att skriva i cirklar. I gengäld hade hon tillgång till ett vidunderligt språk, där Fohlin nöjer sig med plattityder. Ska hon behålla dem får hon tänka på att prioritera berättandet högre nästa gång.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/9 2014)

30 aug 2014

Att skriva, Marguerite Duras


”Att skriva var det enda som befolkade mitt liv och som gjorde det magiskt. Jag skrev. Skrivandet har aldrig övergett mig.”

Goda råd är dyrbara. Man ska vara sparsam med att fördela dem, så jag nöjer mig med ett: varhelst du ser en bok av Marguerite Duras ska du göra allt för att lägga beslag på den, för annars gör någon annan det.

I år är det 100 år sedan Duras föddes, och jag antar att det är därför vi nu har fått den första svenska versionen av Att skriva, hennes näst sista bok från 1993 (den sista är förstås Det är allt, som liksom denna är översatt av Kennet Klemets, på samma förlag, ellerströms). Det är en vackert hudfärgad bok, som jag förutspår kommer att få klenodstatus fortare än du hinner lära dig uttala författarens efternamn.

Det är fem korta essäer i denna bok – den längsta, titeltexten, är en formidabel introduktion till hela författarskapet, och om det gäller att vara sparsam med goda råd ska du vara ännu mer sparsam med överdrifterna. Med det sagt är det en oumbärlig text för all som någon gång fått Duras-smittan.

Vem ska läsa det här, och varför? Den som skriver ska läsa. Vi går mot en allt mer utpräglad skriftlig kultur, med hjälp av smarta telefoner och läs- och skrivplattor. Fler människor skriver mer än till exempel den muntliga kulturen som var framträdande då jag växte upp, då det främsta instrumentet för kommunikation var något som hette ”heta linjen”, där man kunde ringa och prata med andra människor i grupp. Jag var oduglig i det avseendet. Ringde dit en gång, men vågade inte säga något alls.

Antagligen beror det på att jag likt Duras är en skrivande människa. Den som skriver talar inte, menar hon implicit och explicit i den här texten. Boken är skriven på det tysta språket. James Joyce var en talare i Dublin, men behövde flytta utrikes för att bli en skrivare, för att skriva de böcker han behövde skriva, på det sätt de behövde skrivas på.

Här rör det sig om text som håller andan. Duras har svårt för den ordningssamma litteraturen, den som lägger sig till rätta. Det finns i hennes böcker en oro, en tvekan, en vacklan, ett svaj. Vägvalet: ska det gå käpprätt?

Duras skriver i ett slags nonchalant överseende nedlåtande tonläge. Det är mer skarpt än robust, och jag antar att Klemets har lyckats skickligt i att återskapa det kortthugget hårda språket i originaltexten. Det är en excentriker som talar skriver, och hon ser ut att trivas i rollen som lite halvt förryckt författare. Hon pendlar mellan öppenhet och slutenhet, men blir aldrig besvärande öppenhjärtig – den lyxen spar hon till den senare dagboksliknande Det är allt. Även här släpper hon in döden, släpper in den fullkomligt. En rörande historia om en fluga. Hon ser på när flugan dör, det tar sin tid, och där blir hon flugan, den döende. Hon vill se döden, varifrån den kommer – utifrån? Inifrån? Från materian? Från det eteriska?

Det går att läsa den här boken som Duras estetiska programförklaring, där hon skapar sin egen logik, sina egna bortförklaringar. Dispositionen är nyckfull och associativ snarare än följdriktig. Hon uttalar sig tvärsäkert – ibland bara tvärt, eller på tvären. Språket viker inte. Det är som att hon blir mer tillåtande här, i texter som bjuder in döden. Det är känslostarkt. Man kan gråta, man ska gråta. Inte för att det hjälper ett dugg.

De övriga texterna i boken är en av de många stories som man antar Duras var full av: här om en ung engelsk pilot som har oturen att bli nedskjuten av tyska nazister och störta i en fransk by, på andra världskrigets sista dag. En äldre man besöker graven en gång om året i åtta år, men dör antagligen sedan. Konsekvent härrörs han till som ”ett engelskt barn”, och Duras visar underförstått att hon egentligen syftar på sin egen bror, som också dog under andra världskriget och hamnade i en anonym massgrav. Genom att kalla den tjugoåriga soldaten ”barn” visar hon krigets vidriga brott mot naturen. Det är också ett brott mot det otänkbara, att låta barn dö. Duras upprepning får samma effekt som när Paul Hardcastle i 80-talslåten ”19” upprepar genomsnittsåldern på de soldater som slogs i Vietnamkriget.

Det är tack vare att Duras inte var där själv när det hände som hon kan berätta om det med inlevelse, vilket ju provocerar många debattörer i Sverige, som menar att bara den som delar en erfarenhet har monopolet på att berätta om den. ”Rom” är en sorglig dialog i en film / om en filminspelning. ”Det rena antalet” handlar om att göra sig fri från samtidens smuts, reklam och vulgaritet, men också om orsaken till nazismens sammanbrott. ”Måleriutställningen”, slutligen, ger mersmak, där jag önskar få läsa mer av Duras som konskritiker, även om det är att begära för mycket.

Att skriva: det räddar livet på människor, eller det räddade livet på Marguerite Duras. Hon säger det, och det låter kanske som en löjlig sak att säga. Men det finns bara två sorters författare: de som skriver i visshet, och de som skriver i ovisshet. Det finns de som vet på förhand, men dit hör inte Duras – hon tillhör de som skriver tvivlets litteratur, de som upptäcker och utforskar det som inte redan finns. En gissning är att det är därför hon blivit en mer aktuell författare nu än under sin livstid, att det verkligen handlar om att vara före sin tid.

Hennes budskap, i den mån man ska vaska fram sådant ur en text som är rik i sig, går att korsa med Rilkes ord till den unge potentiella poeten. Brev till en ung poet är en annan oumbärlig text för oss skrivande människor. Rilke: ”Undersök anledningen som får dig att skriva; kontrollera om dess rötter når ditt hjärtas innersta regioner, erkänn för dig själv att du skulle dö om du inte tilläts skriva. Framför allt detta: fråga dig själv i nattens tysta timme: måste jag skriva?”

Vad innebär det att skriva? Kan man förstå det? Nja, inte genom att läsa den här boken, kanske. Man kommer närmre frågan. Du begär mer. Då får du fortsätta sökandet, gå vidare in i författarskap(en), börja hos Duras och gå vidare därifrån eller avsluta hos Duras, som likt alla stora författare är både en början och ett slut. Jag sa att den här boken är formidabel. Det är att säga för lite, att förbanna språkets brist på uttryck.

Då lär du dig att bejaka det mörka, lär dig att styra rätt in mot kaos, i en text där det vanligaste ordet är ”förtvivlan”. Samma dag som jag börjar läsa (en lördag) har Negar Naseh, som i januari kom ut med debutromanen Under all denna vinter, i DN tipsat om Le vice-consul, som inte ännu finns på svenska (som ett stort Duras-fan läser hon den på engelska). I Att skriva nämner Duras denna roman flera gånger.

”Det finns en skrivandets galenskap som är inuti en själv, en skrivandets rasande galenskap, men det är inte därför man är galen. Tvärtom.”

29 aug 2014

Den andra kvinnan, Therese Bohman


Den otrohetsaffär som skildras i Therese Bohmans nya roman blir mest en ursäkt för att berätta om utanförskap. Betydligt mer övertygande är dess plädering för nödvändigheten av livsdrömmar.

”Det enda som räknas är att ha känt avgrunden”. Så kategoriskt uttalar sig huvudpersonen i Therese Bohmans roman Den andra kvinnan, hon som bokstavligen är den andra kvinnan. Älskarinna är hon därför att hon bestämmer sig för att bli det, när hon iscensätter ett skeende som sedan inte kan hejdas, därför att hon vill känna avgrunden.

Hon är namnlös, strax under trettio, jobbar extra på sjukhusets bespisning, där hon flirtar med läkarna. Speciellt en av dem, i femtioårsåldern. Snygg, elegant, gift, och det råkar bli så att han skjutsar hem henne en gång, två gånger, tre gånger … Hon bjuder in honom, och de inleder ett förbjudet kärleksförhållande.

Den andra kvinnan vill bli författare, läser Dostojevskij, Baudelaire, Vilhelm Ekelund, och har tröttnat på inskränktheten i Norrköping, på de insnöade vännerna. Hon är besatt av skönheten, och läkaren blir en perfekt projektion för hennes drömmar, då han representerar det världsvana som hon saknar hos sina jämnåriga. Hon trånar efter honom, charmas av hans smicker.

Åtminstone varar förtrollningen ett tag. Sedan tar romanen några vändningar från det ljuva till det solkiga, och några av dessa vändningar kanske frestar på läsarens känsla för det sannolika. Dessa sammanträffanden misspryder en berättelse som annars gör ett gott jobb med att framställa en trovärdig och realistisk miljö.

Dels fungerar det fint med hennes arbete, som här skildras som ett mekaniskt slitgöra där man måste ta ledigt för att uträtta ett bankärende på arbetstid, något de med mer privilegierade arbeten kan göra utan löneavdrag på sin flexibla arbetstid. Och dels när hon besöker läkarens hem, och registrerar ingrodd disk på en tallrik och tänker att den kommer att bli svår att rengöra. Den typen av iakttagelser förankrar berättelsen i verkligheten.

Det är också befriande med en roman som gör så mycket av miljöskildringen, och verkligen tydliggör staden Norrköping för läsaren. Eller att överhuvudtaget läsa en roman som vill något mer än att endast skildra ett förlopp. Bohman diskuterar arbetarklassens villkor, och gör det utan att välja förenklade slagord.

Det intressanta blir ju inte otroheten i sig, med sitt kanske lite för väntade slut. Det finns en tydlig ambition hos Bohman att skriva en modern flanörroman, och det spännande ligger i att flanören mister sina manliga attribut, hatten och mustaschen, och i stället har röd klänning och högklackade stövlar.

Hennes insats består i att framställa den här karaktären som en levande gestalt, lika mycket cyniskt genomskådande som blåögt duperad. Hennes vantrivsel med samtiden är uppenbar. Då är det inte konstigt att hon söker sig till de gamla författarna för att hämta tröst, och kanske skulle hon ha nöjt sig med det, och fattat att läkaren inte var någon som kunde erbjuda henne mer än tillfällig flykt från vardagen.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/8 2014)

28 aug 2014

"Lyssna, nu snart"


"Och mörkret finns förvisso, men underförstått visar Lundberg att det är för enkelt att välja förtvivlan och uppgivenhet. Hoppet är osynligt, men just därför värt att fånga med våra öppna händer."

Jag har gästrecenserat Kristian Lundbegs nya bok Vi är de döda, nu snart åt Helsingborgs Dagblad.

Rasismen i Sverige. Nyckeltexter 2010-2014, [red] Lawen Mohtadi och Dewrim Mavi


Den överlägset mest lästa texten på bernur är när jag skrev om Elaine Ekswärds retorikbok, där jag möjligen tog i lite för mycket i min kritik, även om jag gjorde det i vissheten att jag sparkade uppåt (hon satt redan då i alla tv-soffor som finns, och det var förutbestämt att boken skulle toppa alla försäljningslistor för fackböcker). Jag fick i kommentarerna veta att anledningen till att jag inte gillade boken var att jag inte tålde att författaren var a) ung eller b) kvinna eller c) framgångsrik. Först efter en dryg månad daskade rasistkortet rakt i ansiktet på mig, och sådant kan man ju inte försvara sig mot. Det är mer än tre år sedan, men jag kommer fortfarande ihåg obehaget.

Alltså, jag vill inte förminska problemet eller raljera, när jag nu tar mig an den hyperviktiga antologin Rasismen i Sverige. Nyckeltexter 2010-2014, utgiven på Natur & Kultur och sammansatt på ett mer än föredömligt sätt av Lawen Mohtadi och Dewrim Mavi. Men om du vill läsa en recension av någon som inte är rasist får du läsa någon annanstans.

För det är problematiskt som fan, och just därför tycker jag det är förkastligt att slänga fram anklagelsen. På samma sätt som mannens historia är belastad med vidrigheter har den vita människan svårt att rättfärdiga sin existens. Trots allt läser jag boken – helt enkelt för att jag måste, för att jag känner att det här är en av de viktigaste frågorna i den pågående men avslagna valrörelsen.

2010 är verkligen ett nyckelår, och det är ingen tillfällighet att man börjar här, när det äckliga partiet SD kommer in i riksdagen – ett historiskt nederlag för Sverige, men helt i linje med hur Europa har utvecklats under 2000-talet. Fortfarande är vi yrvakna, verkar inte förstå hur vi ska förhålla oss till rasismen ens när den visar sitt fula tryne.

Men jag hävdar att det inte är så konstigt med rädslan för det mångkulturella, som ju är SD:s distinkta programpunkt. Det finns i vår historia, alltifrån den replik som Joseph Conrad låter Marlow återge när han återberättar sin erfarenhet från det Mörkrets hjärta som ligger i varje europé: ”Ugly”, som svaret på förslaget att det finns en affinitet mellan den vite och den svarte. Att Chinua Achebe mycket oresonligt bemötte Conrads rasism har stött på oförstående bland västerländska kritiker, och blivit en blind fläck i Olof Lagercrantz annars vidsynta tolkning av ”Mörkrets hjärta”. Det är samma reaktion som när Athena Farrokhzads sommarprogram avfärdades – hon talade liksom Achebe utifrån den utsattes position, som kvinna/queer/blatte, som avvikande från normen.

I boken Rasismen i Sverige finns olika infallsvinklar, samlade i pedagogiska rubriker. Vi har så klart det historiskt viktiga skedet när SD marscherade in i riksdagen, samt Utøya, Reva, Rasstereotyper, Antiziganismen, Protesterna, så som de kallas här. Minns vi? Vi minns. Vi minns demonstrationerna i Kärrtorp och Jönköping, debatterna kring Lilla Hjärtat och Tintin, polisens romregister, kravallerna i Husby, Peter Mangs dödsskjutningar i Malmö.

Klokheter staplas på varandra i den här boken, allt ifrån Rakel Chukris inledande förtvivlade text efter valnatten 2010 till Jason Diakités oväntat skarpa tal till riksdagen i december i fjol. I mångt och mycket är det en Greatest Hits-samling, och flera av texterna är ju bekanta, som Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask: det känns som en ännu bättre text nu än när jag läste den i DN. Till exempel ser jag först nu hur fyndigt det blir när han är så exakt i sin åldersangivelse av Lasermannens härjningar, ”tretton och ett halvt”, för att man ska förstå att det gjorde ett djupare intryck på honom än på de flesta av oss, vi som inte var i attentatsmannens kikarsikte. Chukri har två långa och intelligenta texter där hon visar sin brist på förtroende att förklaringsmodeller räcker till för att omvända, och faran i att reducera rasisterna till avvikande och oönskade element, att se dem som en klunga med så få argument att de plockar fram järnrör när de tryter.

Påfallande är att flera texter ändå likt Chukri tar sin avstamp i Jönköping eller Huskvarna. Negra Efendic till exempel berättar en förfärlig erfarenhet från sin uppväxt, att ”Hakkors var en lika vanlig syn som kyrkor i 'Sveriges Jerusalem'”. Hennes personliga text blir också en bra balans till de övrigas mer teoretiska texter, även om det till stor del saknas just det teoretiska perspektivet, där man önskar att fler från universitetsvärlden fått komma till tals. Nu är de flesta texterna skrivna av journalister, och som sagt, boken samlar det redan lästa, och riskerar kanske att bli läst av de redan frälsta. Inget ont alls om urvalet - det rör sig verkligen om de namnkunnigaste och i vissa fall bästa journalisterna.

Men det finns ett knippe nyskrivna texter, på grått papper, som snyggt korresponderar med omslagets grå färg, liksom för att visa att i mörkret är alla människor grå. Det vi behöver är också att gå från dikotomin svart och/eller vitt.

Och polisens romregister, som DN avslöjade så nyligen, får här generöst med utrymme. Att lita på polisen är inget lätt jobb längre – kanske det mest alarmerande är bristen på ödmjukhet. Ändå klingar boken ut i flera hoppingivande texter, inte minst genom flera vittnesmål om motstånd, som när brandmän och sjukvårdspersonal protesterar mot ledningars beslut att välkomna SD-politiker. Det kan vara lätt att säga att det är en överdriven reaktion, att vi har yttrandefrihet i vårt demokratiska samhälle. Men jag tänker på min elev som jag frågade inför 1 maj i år, om hon skulle gå och protestera mot Svenskarnas partis marsch genom staden, och hen nekade med en uppgiven förklaring: ”De vill inte se såna som mig här”.

Vad historien kommer att säga är att Sverige efter 2010 blev ett något mer hatiskt land. Det går inte att förklara på något annat sätt, men det går att undvika att detta hat fortsätter att spridas. Utan att polarisera för mycket, att bidra till att sprida det hat mot rasisterna som bara de själva tjänar på. Nä, jag tänker inte vara så naiv att jag säger att tystnad säger mer än vuvuzelor. Att se dem som idioter i behov av fostran och upplysning hjälper inte heller – det finns inget vaccin mot fanatism, inte ens den humor som Amos Oz brukar förespråka hjälper i längden.

21 aug 2014

Vikbodagbok III, Ola Klippvik


Ola Klippvik avslutar sin trilogi med dagböcker med Vikbodagbok III (Natur & Kultur), en bok som företar stora likheter med sina föregångare (2009 och 2012). Det rör sig om iakttagelser från det som vi kallar för vardagen, familjelivet, samsat med reflektioner kring läsning och storpolitiska händelser. En bok där det yttre och inre avhandlas hela tiden, ofta i samma stycke i det kronologiskt nedtecknade året.

Klippvik lever med hustrun G och barnen M och B, som föga förvånande blivit något äldre än i de förra böckerna – nu vill de till faderns förtret höra Kent-låtar i bilen. Jag tycker om de här böckerna: man kommer riktigt nära en person på det här sättet, att få en existens filtrerad genom en personlighet, ett temperament. Samtidigt blir det sällan ett lyft: kanske för att den lunkande tillvaron inte bjuder på större dramatik än småbittra utfall mot kulturvärlden i Stockholm och dagstidningarnas likriktning på kultursidorna.

Det är en lite missklädsam bitterhet, när Klippvik klagar på omvärldens bristande intresse. Varför söker han sig ens ditåt? För det här är ju böcker med ett helt annat ärende: böcker som vänder sökarljuset inåt, mot den egna personligheten, och att tigga kulturetablissemangets bifall blir en aning påfrestande, i synnerhet när han har ekelundska ideal.

Nåväl, jag gillar det här ändå, inte minst därför att Klippvik skriver så klipskt. Han nosar rätt på existentiella tankar, tassar kring Søren Kierkegaard, Seneca, Montaigne, Clarice Lispector – givetvis kan man tycka att det är ett lite väl tillrättalagt Pantheon han inrättar, med lite väl givna referenser. Men det är ändå skrivet med engagemang, ett ärligt uppsåt, och då och då trillar ett mindre väntat namn fram, som Louise Labé.

Liksom tidigare är det vardagsbestyr som dominerar – vedhuggning, föräldramöten, inköp av fleecejackor och -vantar. Det blir skogspromenader. Han tar sin jägarexamen, köper svindyra gevär för bröllopspengarna. Så är det världshändelserna, som nämns, i korta nedslag. Då blir boken också ett allmänt tidsdokument lika mycket som en personlig uppgörelse. Han fångar in hur kluven man känner sig inför Knausgård med exakthetens vokabulär. Några smågräl med G noteras, svartsjuka. Men bråken är belevade, även om det hettar till ibland.

En del är roligt, en del bara gnälligt. Men gnällighet kan bli roligt, och det är ju en enkelriktad väg mot det reaktionära han beträder under skrivandets gång. Det är visserligen allas vårt öde – att bli reaktionära. Det är åldern, kan man tro. Klippvik närmar sig de fyrtio under årets gång. Han ställer sig vid sidan av, som en konsekvens både av den egna personligheten och av tidsandan, förmodar man. Han poängterar sin vantrivsel i samtiden, samtidigt som han skriver samtida litteratur mer än flertalet andra svenska författare, bland annat genom att plocka in nymodigheter som instagram (ser du sådant i annan ny svensk fiktionslitteratur?).

Så undrar jag, om vad det är som jag både gillar och stör mig lite på, om det är så att jag känner igen mig lite för mycket. Klippvik uppehåller sig vid i stort sett samma saker som jag själv gör eller har gjort. Han läser och reagerar, och skriver lite om det. I en mening: fotbollsresultat. I nästa: någon som har dött. Han säger att han aldrig velat bli författare: är det ärlighet att säga så? Då undrar jag vad det är som är så farligt med att erkänna sådana drömmar.

Inte spelar det någon roll heller, då dessa (dag)böcker visar att han har blivit författare, att det är böcker som kommer att fortsätta vara intressanta, och det är viktigare än att de blir föremål för diskussioner i tv-program som babel.

Det här är vår tid. Fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisien, Fanny Härgestam


Vad betyder politik? Det är valår, men jag tror att för de flesta saknar det reell eller avgörande betydelse. Det är så mycket vi tar för givet. Att det finns platser där det är en bokstavlig fråga om liv och död – det är något vi kan ta till oss på ett intellektuellt plan, men känslomässigt? Kan vi förstå hur det är att på riktigt slåss för rätten att rösta i ett demokratiskt val? Där politiken påverkar tillvaron på ett mer dramatiskt sätt än någon tusenlapp i plånboken, och både privatlivet och det offentliga livet måste utsättas för hårda påtryckningar.

Amiras man mördades när han protesterade mot den tunisiske diktatorn Ben Ali. Hon är huvudpersonen i Fanny Härgestams bok Det här är vår tid. Fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisien (Natur & Kultur). Den består av intervjuer med Amira, som växelkörs med politikerna Selma, Meherzia och Mabrouka, kring i första hand arbetet med att skriva en ny grundlag för Tunisien.

Härgestam har skrivit en oerhört ambitiös och genomarbetad bok, där hon i reportagets form tecknar individens livsöde, hur det påverkar och påverkas av politiska beslut. I etapper, som inleds våren 2012 och avslutas två år senare, har hon bott i Tunisien och kommer därmed nära de hon intervjuar. Inte enbart de fyra i boken, utan här har åtskilligt arbete lagts ned även på att undersöka det som sägs i samtalen.

Porträttet av Amira fördjupas genom boken, men även porträttet av hennes man, Slim. Det finns ögonöppnande scener, när hon berättar om den niqab som hon fick i present av maken, som hon nu bara använder för att på lek (?) skrämma sin dotter. Så blir det när verkligheten skriver dramaturgin.

Den optimistiska våg som den arabiska våren surfade på ersattes snabbt av pessimism i olika nyanser. Som hur man ska ta itu med nostalgin efter den gamla ordningen, där man erinrar sig att saker faktiskt var i ordning, samtidigt som man låter det hemska sjunka undan i glömska. Vi får ta del av politikerna som ska skriva ny konstitution, mest Selma Mabrouk, som driver frågan i opposition, och nedlåtande kallas ”lady”. Att vara kvinna och politiker i Tunisien innebär i sig opposition. Mabrouka Mbarek, som arbetar för ett sekulärt parti, föreslår att konstitutionen ska skrivas som en dikt, utan att få mycket gehör. Meherzia Labidi slutligen arbetar för det islamistiska partiet, driver frågan utifrån en annan synvinkel: hon har Thatcher som förebild.

Genom berättelsen om det stora arbetet att skapa ett nytt samhälle hamnar Amiras ambivalenta sorgearbete, hur den privata döden ska hanteras. Hur hon ska leva med omgivningens krav att hon ska sörja utifrån decorums principer, och hur släkten ser på henne med misstanke när hon dansar, eller umgås med kanske-pojkvännen Saad, som hon måste träffa i smyg. Härgestam följer med på dessa möten, och skildrar följsamt spänningen när Amira ska bege sig hemåt utan att det ska märkas vem hon har träffat. Saad är en slarver som dricker, långt ifrån den ordningssamme Slim, men man förstår ju också att det måste vara just därför hon gillar honom, att han inte påverkar om den döde maken. Det finns, bland annat, en riktigt belysande scen på ett bröllop hemma hos Amira, med foton av den döde maken på väggen. Hon dansar, och Slims moster ler vagt när Amiras höfter börjar röra på sig: ”Hade festen varit någon annanstans än hemma hos Amira hade hon kanske protesterat. Men nu bara tittar hon och är tyst, precis som Slim där bland väggens girlanger.”

Det hela är skrivet på ett omedelbart språk, som verkligen ger liv och rörelse åt de här fyra kvinnorna. Härgestam fångar uttryck i flykten, och skriver med en berömvärd tydlighet. Hon tar så lite plats att det blir något av en chock när hon efter närmare 300 sidor nämner att hon arbetar med något i TV-huset i Stockholm. Till en början stör jag mig på upplägget, och kan inte skynda mig fram tillräckligt för att få veta hur det ska gå för stackars Amira, men förstår så småningom att de andra tre historierna också är nödvändiga – att det där vi förstår vidden av Amiras kamp. Politik är ingen fråga som kan brytas ut och sägas gälla det ena eller det andra.

Det är ett stort och lite våghalsigt projekt, att ta detta breda perspektiv på en konflikt i ett land som utifrån vår horisont är avlägset. Vi orkar knappt bry oss om vår egen valrörelse, vad det verkar. Kanske just i brist på engagemang hos våra egna politiker kan vi se vilket djävlar anamma det finns hos dessa tunisiska kvinnliga politiker, att det finns en annan tolkning än vår urgamla ”politik handlar om att vilja”. Jag tror att det i andra länder låter så här: ”politik handlar om att kämpa”.

Nog finns en och annan likhet med Sverige, när Meherzia får frågan vilket ansvar hennes regeringsparti har i att flera militärer har mördats.
   ”– Den frågan borde du ställa till regeringsmakten.
   Men det är ditt parti som leder regeringen, säger jag.
   – Personligen känner jag inte att jag har något särskilt ansvar i hur saker har blivit.”
Det låter misstänkt likt hur flera av Allians-partierna har replikerat när de ombetts förklara hur det har blivit under den senaste mandatperioden.

16 aug 2014

Alfabet, Inger Christensen


Det är nästan osannolikt lyckosamt att det är just i år Inger Christensens diktbok Alfabet ges ut i nyöversättnning (Ida Linde & Marie Silkeberg) på Modernista. Lyckosamt, då Ida Börjel i våras gav ut sin bok Ma, som så tydligt tar avstamp i Christensens bok.

Till det speciella med den här boken är att Christensens utgår från Fibonaccis talföljd (1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34, 55, 89 …), med en av alfabetets bokstäver som bärande led för varje tal i serien, så att a får en rad, b får två, c tre, d fem, och så vidare i något med potential att uppfylla Borges ideal om den eviga boken. En abc-bok, som går från a till n.

Där världen inventeras, innan den försvinner. 1981 var det kalla kriget aktuellt, och vi fick lära oss vidriga akronymer som MAD (Mutually Assured Destruction), i väntan på Bomben som skulle utplåna oss alla och världen tre gånger om. Allt skulle försvinna: det mänskliga livet, men också naturen och allt av människa skapat, allt som vi kallar kultur.

Vilket kan få en att tänka på den LP-skiva NASA sände upp 1977 för att välkomna eventuella aliens. Den innehöll musik av Bach, Mozart, Chuck Berry – men ärligt talat hade det nog varit bättre att inkludera när Christensen läser någon av bokstäverna i den här boken, till exempel den femte bokstaven e:s åtta rader:
”ett efteråt finns; eftersmaken och eftertanken
finns; och ensligheten finns; änglarna
änkorna, älgarna finns; enskildheterna
finns; erinringen, erinringens ljus;
och efterskenet finns; eken och enen
finns, och enbärsbusken, likheten, ensamheten
finns, och ejderna och ekoxen finns,
och ättikan finns, och eftervärlden, eftervärlden”.
Vad då att rymdvarelserna troligen inte skulle kunna danska? Är det mer troligt att de skulle ha teknik för att spela en LP-skiva?

Liksom god poesi nästan alltid blir en skapelseberättelse, sin egen och världens, är Alfabet något av just detta: så här blir världen till. Ett medvetande tar intryck av det som finns, allt i världen, det som inkluderar växtligheten – och bomberna. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, som redovisas med hjälp av ohyggliga siffror. Gott och ont lever så nära varandra: i en värld där gevären finns, visar Christensen, måste också gråterskorna finnas. Och ett betydelseladdat ord som ”paradismörkret”.

Rytmen i boken är störd, sårig, trasig, och det är som Anders Olsson har visat i något sammanhang: det är avvikelserna som utgör en författares stil. Här finns några av de vackraste raderna, men också några av de kyligaste, när Christensen ömsom bejakar och ömsom bestrider världen. Det som finns är skört, kan bombas sönder och samman när som helst – och göra större avtryck än Robyns fåniga och ologiska svammel i Volvoreklamen: ”Ska man välja att se världen eller ska man ha den kvar? Vill man ens ha den kvar om man inte har sett den?”

Christensen har skrivit en predikan, men hon predikar inte. Hennes värld vidgas, med hjälp av talserien, och det kan påminna om hur Walt Whitman tvingades förändra hela litteraturhistorien med sina förlängda rader – inte enbart i ”Song of Myself”, men också mästerverket ”When Lilacs Last in the Dooryard Bloom'd” (vars tematik delvis speglas i Christensens bok), Lana Del Reys favoritdikt ”I Sing the Body Electric” eller ”There Was a Child Went Forth”:
”And the March-born lambs, and the sow's pink-faint litter, and the mare's foal, and the cow's calf, and the noisy brood of the barnyard or by the mire of the pondside … and the fish suspending themselves so curiously below there … and the beautiful curious liquid … and the water-plants with their graceful flat heads … all become part of him.”
Jag vågar inte tänka på formatet som ska inrymma enskilda rader långa som dessa.

För Christensens del blir det mer av en besvärjelse, en plädering mot makten att bevara den värld som är så här rik på innehåll, genom att hon antyder att boken nöjer sig med en glimt av stoffet. Privata minnen blandas med generella beskrivningar av vad man kan hitta om man slår upp blicken. Om svårigheten i att leva typ normalt i skuggan av krig och vapen och bomber, och kanske rentav uppleva ögonblick av nåd:
”i drömmen fanns ingen jag kände,
jag fick bara en granskande blick
från ett vitt aprikosträd som vände
sig om, innan det plötsligt gick

kanske glömdes det kvar där en sommar,
när världen var vit som en fest,
och innan jag förstod att en drömmare
måste drömma som träden drömmer
om frukter till sist”.
Det blir då rader som kastar en lång skugga in mot de dikter Bruno K. Öijer började skriva tio år senare, i samlingen Det Förlorade Ordet.

För Christensen blir skrivandet något organiskt, något som bara sker – ungefär som att andas. Genom sitt namngivande inventerar hon inte bara, utan liknar barnet, och går tillbaka till det mest ursprungliga, det vi började med. Gav namn åt allt. Häpnaden i detta, så befriat förmedlat av den här danska poeten. Hon går ju också från att beskriva till att förklara, och utrymmet blir större, och formlerna tas över av Hölderlinsk typografi och rader som bevara inte bara världen som vi känner till den, utan bevarar dess mystiska egenskaper. Där det monotona bryts av gläntor av oväntad ljusstyrka. Hon förklarar, men lämnar utrymme för det förunderliga. Boken öppnar sig för ständigt nya läsningar, för den som fortsätter och inbillar sig att den är färdigläst när man slår igen pärmarna – det är en bok som inbjuder till omläsning på omläsning, och det måste ju vara en bra illustration till Borges ”den eviga boken”.

I stället för den eviga boken kan man annars tala om ”det eviga författarskapet”. När hon dog 2009 blev det för sent för Svenska Akademien att tilldela henne Nobelpriset, en fadäs som man nu ser ut att upprepa med Anne Carson. Modernista började genast ge ut Christensen i nyöversättningar, både dikter och romaner, och översättningen av Det, som man började med, var det årets mest omtumlande läsupplevelse för mig. Frågan är om inte Alfabet är minst lika bra.

Det här är tredje gången boken översätts till svenska, då Jan Östergren översatte den 1986, och Sven Christer Swahn 2000. (Som synes följer utgivningen en enklare talserie: vart fjortonde år kommer det en ny, så vi kan se fram mot nästa 2028.) Skillnaden med Silkeberg & Linde jämfört med Swahn är att han förutom att försöka hitta svenska glosor som inleds med samma bokstav som de danska är att han ofta väljer ett mer högtidligt och gammeldags poetiskt uttryckssätt. En del sidor är helt identiska, men till exempel blir hans ”efterljuset” deras ”efterskenet” och hans ”besjälning” deras ”begeistringen” (precis som Östegren). När han väljer ”låt tingen ligga” väljer de ”låt tingen vara”, och de fortsätter :”se / med vilken lätthet / de själva hittar lä / bakom en sten”, där han i stället för ”hittar” har ”söker”, medan Östergren har ”finner”. Silkeberg & Linde har en uppenbar känsla för stil och nyanser i det danska språket, som de för över till modern men ändå tidlös svenska. Det finns inte så många stora olikheter mellan de tre översättningarna, och det ska man kanske inte förvänta sig heller – det får vara måtta på hur mycket man kan ändra på ett original. Varför ska man då skaffa den här? Jo, därför att det finns enhetlighet – ”enhetlighet finns” – om man följer hur främst Silkeberg tidigare har arbetat med Christensen. Både Swahn och Östergren är bra översättare, men jag tror deras böcker är svårare att få tag på nu. Själv tvingades jag skicka en stackars bibliotekarie ned i det dammiga magasinet för att plocka fram den gamla fula utgåvan från 1986.

Tiden blir helt redundant när man läser, som om begrepp som 1981 och 2014 mister sin betydelse, och alla tidsavstånd utplånas. Dikt skriven i luften, menar Christensen lite nonchalant, och leker med Keats berömda inställning att han skrev på vatten. Det var i så fall ett hållbart vatten, eftersom Keats är sällsynt levande fortfarande, och nu har det ju inte gått två hundra år sedan Christensen gav ut sina oförlikneliga böcker, men man anar att hennes luft är bättre än många andras papper. ”A thing of beauty is a joy forever”, som Keats också menade. ”Inger Christensen finns” kan man läsa klottrat utanför stadsbiblioteket i Jönköping. Eller, ja, i morgon kan man det.

14 aug 2014

7/11, Caspar Eric


När Bret Easton Ellis första romaner gavs ut i Sverige fick han rutinmässiga sågningar av kritikerna, som var helt oförmögna att se något vettigt i hur medvetet och konsekvent han jobbade med sångtexter som intertextuell metod. Det var inte långt ifrån det TS Eliot gjort i The Waste Land, med den skillnaden att den högkulturella inramningen fick det att vattnas i munnen på samma kritiker. Bara ett exempel: i Lustans lagar lyssnar man på The Smiths ”Reel Around the Fountain”, vars textrader speglas genom romanens innehåll: ”It's time that the tale were told / Of how you took a child and you made him old […] Some people see no worth in you / Oh, but I do”.

Kanske skulle kritikerna ha gillat Ellis bättre om det hade medföljt noter? (Som jag hade fått skriva.) Nu utkommer på Gyldendal Caspar Erics debut som poet, 7/11, och min första tanke är att jag saknar en notapparat, då det här refereras till musik som jag inte riktigt är hemma i (mestadels hip-hop). Att han mitt i boken råkar nämna Ellis debutroman Less Than Zero är exempel på den typ av konstiga sammanträffanden som världen är så rik på.

”Seven Eleven” är ju en affärskedja som möjligen var märkvärdig förr, med sina generösa öppettider, men nu är ju minsta svenska ica-affär hack i hälarna, och kunde heta ”Seven Ten”. Möjligen kan titeln också utläsas som en anspelning på det ödesdigra amerikanska datumet 9/11: då handlar det om vad som utspelas kort innan katastrofen. Nog finns det en viss annalkande katastrofkänsla i dikterna, och i extramaterialet nämns rentav datumet.

Eric skriver rasande samtidspoesi, med gott om varumärkesdroppande och samtidsreferenser inom musik och reklam och tv-serier, begrepp som normcore, wtf. Hans diktion kan givetvis lätt associeras till Yahya Hassan – typiskt nog nämns också den unge danska fixstjärnan, då Eric drömmer om en beef med honom, för att göra sig själv mer kommersiellt gångbar. Han drömmer också om att vara rappare, och det är väl så omslagets pose ska tolkas, även om han ser misstänkt ut som en dj med händerna i luften. Fast fingrarna ska simulera pistoler.

Det är dikter med hashtags, något som känns en aning utstuderat. Men jag är förmodligen utanför måltavlan – Eric lever ett liv i spänd förväntan, i den speciella sorts rastlöshet som är ungdomen förunnad. Han är 27, kanske den ålder då man ålderskrisar som värst. Här nämns Miley Cyrus, förutom Nick Caves ”Higgs Boson Blues” hennes första framträdande i en dikt, som jag har läst.

Vad rör sig i huvudet på en 27-åring 2014? En kort abc-dikt som inventerar alfabetet summeras effektivt på danska med de sista bokstäverna: ”æerlighed / øl / åh”. Exakt min känsla. Eric får verkligen fram hur det är att vara ung, fattig, osäker, liksom i stand by. Nästan allt handlar om sex, den korta rörelsen från youtube till youporn.

Det är oron som driver honom framåt, i de otåliga dikterna som samtliga inleds med ordet ”jag”, och låser därmed in dem i en viss tolkningsmodell. Ett diktjag som inte bryr sig om att vara särskilt sympatiskt, utan gärna får sina tjejer att gråta – när han inte själv försöker gråta. Som ung strävar man mot cynismen, det är lika naturligt som solrosens strävan mot solen. Men det är svårt att vara blasé när man samtidigt har äkthetsideal. Det är en typ av dikt som också skrevs på 80-talet, dikter som nog inte stått sig särskilt väl, och frågan är vad man ska säga om Erics dikter om trettio år. Nu kan sägas att det är tur att han inte är svensk, då han frivilligt tar på sig en t-shirt från äckelföretaget American Apparel.

Mycket handlar också om den typ av äkthet som blivit hip-hopens ideal, med resonemang kring Kanye Wests hologram och i vilken mån man som individ ens existerar, vad som är IRL och second life och sociala medier. I mångt och mycket liknar det en oredigerad dagbok – en blogg, som man sa förr, 2006.

Det ska vara så, så mycket fattar till och med jag – och det ska också vara den här ursinniga rörelsen i dikten, det här jäktade rap-tempot som man antingen gillar eller inte gillar. Om det är tilltalande? Min inre 27-åring vill nog framhålla det som så, medan jag som sur kritiker saknar fotnoterna, och undrar vem fan Lil' Wayne är.

12 aug 2014

Om icke vetekornet, Ngũgĭ wa Thiong'o


När Horace Engdahl tröttnade på alla som ville ha fler Nobelpris till amerikaner menade han att det var okunskap, att det fanns bättre litteratur utanför USA. Det är lätt att hålla med, när man ser hur amerikanska författare ständigt blir fixstjärnor i kraft av att vara mediala. Lite skamset måste jag också erkänna att jag själv har dåliga kunskaper utanför det engelskspråkiga, men kan skylla lite på att jag måste läsa sådant som engelsklärare. Å andra sidan skriver många afrikanska författare på engelska. Visserligen har jag läst en del av dessa, så skammens rodnad kanske tillåts blekna en aning.

Från Kenya kommer Ngũgĭ wan Thiong'o, född 1938, och Modernista ger nu en serie med tre av hans böcker. Jag inleder med den för mig mest kända, Om icke vetekornet från 1967, översatt av Torsten Hansson (den utkom på svenska 1982). Den är mycket riktigt skriven på engelska, ett språk som Ngũgĭ senare övergav för modersmålet gikuyu. Förordet av Stefan Helgesson upplyser bland annat att boken är skriven i Leeds, och handlar om de fyra dagarna som leder fram till Kenyas självständighetsdag, Uhuru, 12 december 1963.

Det är en kollektivroman, där man till och med kan känna att individerna i kollektivet i sig inte är det viktiga, utan mer landets historia. Dock finns några enskilda människoöden, främst Mugo, en av frihetshjältarna efter en framgångsrik hungerstrejk, men som nu lever oroväckande ensam. När han ombeds hålla tal ängslas han – med all rätt, ska det visa sig, för han har begått en skändlighet. Helgesson nämner i förordet Joseph Conrad, och det är inte bara Mörkrets hjärta som boken kan associera till, utan faktiskt ännu mer Lord Jim.

De vitas grymheter samsas med ögonblick av viss förståelse, när Ngũgĭ skildrar förloppet ur kolonialisternas perspektiv, paret Thompson. Den vite mannen kallas ”främlingen med den skållade huden”. Hans ångest kretsar kring yrket, att han känner sig försumbar och ersättlig, medan hon våndas över äktenskapet. Hennes ambivalens kring sin otrohet innehåller formuleringar som kunde ha skrivits av Virginia Woolf, när hon söker efter ”det djärva språnget ner i ett okänt mörker”.

Liksom andra författare som är ute i angelägna ärenden kan Ngũgĭ inte undgå att någon gång bli för diktatisk i sin roman, men man glömmer det när han kopplar på sin förmåga för berättelsen, när han fängslar med olika versioner av dåliga erfarenheter, av misstänksamhet, av svikna förhoppningar. De lever efter devisen att försöka kombinera serviliteten med värdighet. Det går så där.

Det är ett sätt att skriva som ligger nära det dokumentära. Saktmodet styr förloppet, liksom en detaljrikedom som man kan störa sig på, fast samtidigt uppfattar som nödvändigt. Det bibliska tonfallet tar över mer och mer – titeln är ju hämtad från ett känt bibelställe. Man ska väl uppfatta de döda offren som nödvändiga frön för att nytt liv ska spira, att inget förspillt liv varit förgäves – låter cyniskt, tycker jag. Som smärtpunkt ligger Mugos svek, en handling som ligger som en röd tråd och varieras av de andra karaktärerna. Att säga att Ngũgĭ är en lika pessmistisk författare som Conrad är nog inte att säga för mycket. Inte minst gestaltas det hos Mr Thompsons desillusionerade hållning, hur hans ideal vittrar sönder i den afrikanska miljön. Den blodiga och barbariska gärningen som går under namnet ”att missionera för vildarna”.

Kristusgestalten Kihika hängs, men hinner först yttra en profetia om hur ett våldsamt styre ersätts av ett annat våldsamt styre: ”Och också i dag, i morgon, skall de svaga, de med ängsliga hjärtan svepas bort från jorden. De starka skall härska. Våra fäder hade ingen anledning att vara svaga. Varför? För att ett folk, som förenats i tro, är starkare än bomben. De kommer inte att darra eller fly från svärdet. Då skall i stället fienden fly.” Notera hur interpunktionen förstärker intrycket att det är ett tal som återges. Det är också långt från Nelson Mandelas försonande ideologi, som gick hem så väl hos de moderater som under hans fängelsetid dömde ut honom som terrorist som förtjänade all tortyr han fick.

Ngũgĭ skildrar människorna, han skildrar platsen, och färgar berättelsen med oro, rastlöshet, och en sexuell laddning som bara ibland tillåts detonera. Mugo har tillåtits bli hjälte delvis på grund av ett retoriskt felslut: han håller ett offentligt tal och tystnar, men publiken uppfattar inte att han gör det av skam, utan de tror att han blir för rörd för att kunna fortsätta (vid närmare eftertanke förmodligen ett rätt vanligt politikertrick).

Det har förstås inte regnat Nobelpris över den afrikanska kontinenten. Två vita och två svarta – Kenya saknar pris överhuvudtaget, och även om det inte går att kritisera valet av Mahfouz är jag inte säker på att Soyinka var en bättre författare än Achebe. Om priset gick till Ngũgĭ wa Thiong'o i år skulle jag inte deppa ihop, som jag gjorde förra året.

10 aug 2014

Månaderna utan R, Carina Rydberg


Den heter Månaderna utan R, Carina Rydbergs andra roman, som gör en poäng av att utspela sig under dessa månader utan r (maj-augusti, dummkopf!), och jag passar på att läsa den innan bäst före-datum passeras (1 september, dummkopf!). Det är en fyndig titel, för det blir ändå månaderna med ärr.

Jag måste förmodligen påpeka att jag läser om den, för att göra mig viktig: jag blev ett stort fan av Rydberg när jag läste mästerverket Osalig ande, som kom något år senare. Det har gått åtta år sedan hennes senaste bok, den något ojämnare Den som vässar vargars tänder.

I maj åker huvudpersonen Camilla till Istanbul, efter att ha flytt sin otrogne make. Resan tar henne under sommaren vidare till Venedig, Kuşadasi, en grekisk ö, Marrakech, Tanger, Algeciras. Hon träffar den svenske skådespelaren Markus, och en BDSM-relation inleds. De träffar ett israeliskt par, kanske-syskon, en ung marockansk pojke. De ligger med (var)andra, plågar och plågas och njuter och njuts.

Eländet är närgånget skildrat. Utan att Rydberg tar ställning, något som uppfattades som oerhört provocerande den här tiden. Jag upplever Månaderna utan R som fortsatt provocerande, att det är ett viktigt drag som romanen inte har mist. Det är en osvensk attityd att skildra sex så här, att helt ge fanken i socialstyrelsens rekommendationer. Hon går distanslöst rätt in i det självföraktande, det låga.

Rydberg är fenomenalt bra på detaljer, på att göra dem synliga och verkningsfulla, som ting med levande egenskaper. Det finns enstaka scener i Den som vässar vargars tänder som jag aldrig glömmer, liksom detaljerna i filmen Svart Lucia, som hon skrev manus till: huvudvärkstabletten som löses upp i ett glas vatten, den ruttnande frukten (ogenerat lånad från Polanskis Repulsion, visserligen), kritstumparna som läraren slängde i plåthinken, det vinfyllda badkaret, den hotfullt pysande espressomaskinen, hårbandet kring Tova Magnussons hår …

Språket är korthugget, och det är på gränsen till det torftiga. Jag tror att anledningen till att det fungerar är att romanen är så relativt kort: en omfångsrik berättelse på det här språket är mer än åtminstone jag klarar. Det är nog ingen tillfällighet att Duras – som ju också skriver så här aggressivt, så här stympat och hårt, fungerar bäst i de koncentrerat korta romanerna.

Det blir en roman som ställer frågor kring varför det är så svårt att stå ut med sig själv, varför allt man gör blir en flykt. Camilla flyr från askan in i elden, men hon gör det med vidöppna ögon, och kanske det är det som provocerar, att hon är så genuint medveten, så klarsynt, till skillnad från våpet Anastasia i Femtio nyanser-böckerna. Camilla i romanen delar erfarenheter från protagonisten i en av Bright Eyes mest förtvivlade kärlekssånger ”Lover I Don't Have To Love”: ”Love's an excuse to get hurt / And to hurt” (filmatiseringen av Månaderna utan R skulle också ha ett bättre soundtrack än filmen som bygger på Femtio nyanser). När våldet blir alternativet därför att våldet är det enda som känns, den förståeliga smärtan. Det är inte när Dennis Hopper säger sitt ”Now it's dark” som Blue Velvet är som mest otäck, det är när Isabelle Rossellini säger ”Hit me!” Det är mer än troligt att Rydberg är mer influerad av David Lynch än någon författare.

Man frågar sig vad som har hänt innan maj, varför Camilla väljer det självdestruktiva. Jo, jag är medveten om att man inte får ställa sig den frågan – romanfigurer existerar inte utanför bokens pärmar, senast förklarat av Terry Eagleton i boken How to Read Literature. Men det vore att underkänna det speciella som Rydberg gör exempelvis i den här romanen – skapar minnesvärda och levande karaktärer. En antydan om en tillvaro utan kontakt med föräldrarna. Man kan också se det som ett experiment – den uttråkades drift mot spänningen, något som ska lyfta henne ur dyn, ur den djävliga existensen. Markus är en spännande kille – potentiellt våldsam, snygg, trilskande och tvär, med mystiska djup. Klart att Camilla följer honom, som järnfilspån dras mot magneten, med skillnaden att hon inte är något spån, bara en individ med en allt mer vårdslöst hanterad integritet.

Det här är nästan bättre än jag minns det: med iskall fasa klarnar sambanden när bitarna läggs på plats mot slutet, och det är gjort med en skicklighet som balanserar beräkning med spontanitet.

9 aug 2014

Utkast och förslag, Birgitta Trotzig



De flesta essäerna i Birgitta Trotzigs tidiga bok Utkast och förslag präglas av ett allvar som man i första hand nog vill lokalisera i tidsandan, att man på 50-talet hade lättare än nu för att skriva om kultur på ett ogarderat sätt, där man tar det på allvar, helt enkelt för att det betyder något avgörande i en människas liv. Jo, men mycket handlar också om Trotzigs personliga allvar, en blick som tillhör hennes personlighet. Sin personlighet kan man inte göra något åt.

Utkast och förslag är en onödigt blygsam titel på en bok som inte bär några blygsamma anspråk. Den utkom 1962 och samlar artiklar, recensioner och essäer från mestadels 50-talet. En av de längre, som handlar om Heliga Birgitta, hade jag läst i ett gammalt BLM-nummer (4/1959). Det är texter om konst: bildkonst och ordkonst, samt politik. Religionen skär indirekt men distinkt rakt igenom flera av texterna.

Trotzig är poet: att hon skriver romaner är inget man kan förneka, men hon gör det med en stil som motarbetar linjärt berättande. Hon skriver fragmentariskt, och den stilen tar hon med sig i sina essäer. Den äldsta texten är från 1950, och är ett slags estetiskt programförklaring. Redan som 21-åring har hon sin vision klar, att det är formen som är det nödvändiga: ”formen, inte som vittnesbörd om en person utan som vittnesbörd om sig själv.”

Det är det spännande tänkandet som hittar nya kontaktytor, nya samband. Hennes ideal, något som går igen i flera av texterna, är att kritik baseras på en upplevelse. Inte nödvändigtvis den enda tänkbara upplevelsen, men den möjliga. Hon skulle också ha mycket att säga om den debatt som förts på svenska kultursidor i år, om kritiken ska behandla verken utifrån estetiska eller politiska egenskaper. För Trotzig utesluter inte en estetisk diskussion en politisk. När hon hyllar fragmentet som möjlig bärare av en medveten helhet är det också en djärv tanke. All frigörelse måste erkänna subjektet: där människan är objekt finns ingen frihet.

I dessa essäer visar Trotzig hur långt det är möjligt att gå för den som är beredd att tillägna sig den nödvändiga kunskapen. Här har hon slösat med dessa insikter, och det resulterar i trovärdiga slutsatser. Hennes kritik är förmedlande. Ja, den är filtrerad genom en upplevelse, men hon är ödmjuk nog att redovisa att det handlar just om en personlig upplevelse. Framför allt skriver hon inspirerande.

I ett skrivande som också är personligt. För när du läser de flesta som skriver essäer på svenska rör det sig om att efterbildande – det finns en färdig mall, och givetvis kan man ta sig friheter, men du förväntas hamna vid ett konventionellt och igenkännbart mål. Trotzig laborerar med skrivtecknen: använder kolon på ett icke vedertaget sätt (jag minns att jag läxades upp när jag i min bok om Virginia Woolf använde för många kolon: som om det inte var medvetet, liksom), liksom tankstrecket. Det blir en främlingsskapande stil – du känner inte igen det, måste stanna upp i din läsning.

Men också alltså i hur hon vägrar likna andra essäister, genom att vara fragmentarisk, poetisk: presentera sina slutsatser på ett oresonligt sätt. Hon hittar det oväntade hos Chagall, när hon skriver om hans tidiga målningar, där det är långt till hans senare stil med drömskt svävande figurer och ljusa färger. Hon presenterar honom som ”gestaltaren av ett mörker, en nakenhet, ett drama, en sanning”. I de tidiga målningarna dominerar ”en ångest bortom alla tårars gräns”. Ord som har stark bäring också på Trotzigs prosa. Men hon visar främst hur Chagall senare håller tragiken behärskad, låter den finna sin form: som ung målare är han inte färdig med sin vision, prövar olika sätt att uttrycka den, och blir där – för Trotzigs blick – en mer intressant konstnär. Det kanske kan gälla för en del andra, som förklaring till varför de tappar mycket av sin styrka – att de helt enkelt fungerar bättre när de är sökande, innan de hittat sin stil. Den otillrättalagda konsten är Trotzigs ideal, och det är ju också så jag läser hennes böcker, att de inte har fixerats, att de är beroende av en viss ängslighet som inte lägger sig till ro.

Hos de stora konstnärerna kämpar visionen med realismen, menar Trotzig, och skriver initierat om de konstnärer som betyder mycket för henne. Som Edith Södergran. Eller Vladimir Nabokov, när hon recenserar Lolita 1957, den första översättningen (som skulle dras tillbaka, när författaren bokstavligen krävde att lastbilar skulle transportera samtliga svenska misslyckade böcker till soptippen). Trotzig jämför Nabokov med Dostojevskij – i en not erkänner hon att hon är medveten om att detta inte skulle roa den yngre av ryssarna. Det är trots allt ingen dum liknelse – dels ska man inte alltid uppfatta Nabokovs skäll på andra författare som att han är fullständigt uppriktig (han har sågat 99 % av världslitteraturen), och dels är ju åtminstone Lolita en lika symfonisk roman som några av Dostojevskijs verk. Även om Nabokov offentligt föraktade Freud mer än någon annan behöver man inte ens ha läst vissa författare noggrant för att vara påverkade av dem. I vilket fall skriver Trotzig vackert om den vanmakt och förtvivlan som är Nabokovs huvudsakliga budskap.

Ett långt kapitel handlar om konvergensteorin hos Pierre Teilhard de Chardin, som nog var mer i ropet för femtio år sedan än nu: Flannery O’Connor lånade hans ord som titel till sin sista novellsamling Everything That Rises Must Converge. Tyvärr väljer Trotzig att avsluta boken med en onödigt lång hyllning av den överskattade Malcolm Lowry, där hon också skriver några dumheter om alkohol.

Som återkommande inslag hör det mänskliga, att Trotzig vänder sig till detta i de verk hon behandlar. Hon intresserar sig för att undersöka den personliga erfarenheten hos dessa konstnärer, dit den Heliga Birgitta hör – den långa recensionen, där hon kallar Birgitta för lika mycket hysterika som mystiker, och visar att det ena är en förutsättning för det andra. Hon diskuterar en passage från Camus: ”Det betyder alltid ett steg framåt varje gång ett politiskt problem ersätts av ett mänskligt” (ja, tautologin får man på köpet).      

Den personliga erfarenheten, ja. Häromdagen diskuterade jag på twitter med Thomas Engström och Nils Forsberg varför PJ Harveys skiva ”Let England Shake” kan vara så drabbande, att det inte endast handlar om tematiken i sångerna, så fulla av krig och död. Mer handlar det om hennes röst, att den bär spår av något upplevt, att när hon yttrar ord som ”cruel nature has won again” bygger hon på något som har hänt i hennes eget liv, och det är först när texten sjungs som det får liv. PJ Harvey är poet, ja, men hennes texter fungerar bara när hon ger röst åt dem.