Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

17 apr. 2011

Den kommunala skolans dödsruna

I DN har Maciej Zaremba skrivit en tendentiös artikelserie om skolan, något som väcker sedvanliga reaktioner - ja, kritdammet har inte lagt sig ännu. Ständigt dessa yrvakna frågor: hur kan det vara så illa? Men det är inte så konstigt, när inkompetenta kommunpolitiker fattar beslut om sådant de inte förmår sätta sig in i. Jag har själv hört dem bemöta lärares påpekanden att vi redan arbetar för mycket, med käckheter som "det går alltid att jobba snabbare". (Hon som sa det sitter nu i riksdagen, lycka till Sverige.) Och pedagogikprofessorerna som andats floskelluft i flera årtionden som inte har ett skvatt att säga till sitt försvar: vad är detta omhuldade begrepp "lärande" för något? Människor som inte ens kan hålla två tankar i gång samtidigt har fått alldeles för mycket inflytande över skolan, och enda anledningen till att det inte är ännu värre är att många lärare bedriver subversiv verksamhet, struntar i politikernas krav på hur undervisningen ska utföras. Att kommunaliseringen av skolan pekas ut som den stora boven går inte att förbise: ett misstag som flera generationer ungdomar håller på att betala dyrt för. Alla har förstås redan läst artikelserien, men jag har hört ett par kolleger som "inte haft tid", eller att de inte vill ta till sig mer elände, vilket låter som skamliga ursäkter. Här är del ett, det går att fortsätta läsa därifrån - det står något viktigt i varje enskild del.

4 kommentarer:

  1. fy fan vad vidrigt, man kan inte tro att det är sant. det later som ren anarki. men det är en bra artikel att hänvisa till när man ska försvara en kritisk syn pa den svenska skolan här i tyskland, där den hyllas som vishetens sista slutsats. Sverige är bäst!

    SvaraRadera
  2. Ja, det råder en konsensus också i delar av skolans värld, att allt är så bra så bra ...

    SvaraRadera
  3. Käckheten har blivit det bästa sättet att dölja cynismen. Kring 2004 såg jag en paneldiskussion om journalistik på Akademiska Föreningen i Lund där Per Svensson (då kulturchef på Expressen) glatt deklarerade att journalister jobbade för litet och för långsamt, de borde kunna åstadkomma fler artiklar utan att behöva överanstränga sig, och det skulle de dessutom snart bli tvungna till. Kylan från den tysta publiken (som mest bestod av journalistik- och mediastudenter) inför dessa påståenden kunde skäras med kniv; många insåg hur ihåligt det var. Några år senare sitter samme redaktör (numera en slags andrechef, eller i praktiken dagchef, på Sydsvenskans kultursida) och hans gelikar och beklagar att nerslimmandet av redaktionerna och bristen på tid att jobba med en text skadar medias trovärdighet. Men naturligtvis utan att dra några precisa slutsatser och utan att medge att man själva varit med och drivit fram denna trivialisering och nerslimning av journalistiken

    SvaraRadera
  4. Jo, ständigt denna yrvakna reaktion: hur kunde det gå så illa? Blake: The road to Hell is paved with good intentions, men det här är ännu värre, hyckleri i öppen dager ...
    Ack, sorgligt ändå att följa den här debatten de senaste veckorna, med artiklar i bl a Aftonbladet och Expressen också. Alltid samma argument: lärarna är oh så viktiga, och måste få högre löner, höjd status, etc. Jaha? Och ingenting händer, som vanligt ...
    I stället arbetar politiker för att alla lärare ska heta mentorer eller pedagoger, allt för att utjämna skillnader i stadier, så att en förskollärare tjänar nästan på öret lika mycket (lite) som en gymnasielärare. För att förtydliga: jag har fullt förtroende för det arbete som sker på förskolor, men de har lägre utbildning (= lägre studielån), och deras arbete kan omöjligen jämföras med gymnasieläraren som arbetar drygt 2 timmar varje kväll med efterarbetet, alla uppsatser, all inläsning som ska göras.

    SvaraRadera