Att skriva är att dö en smula

Jag har ägnat helgen åt att skriva en text, ett jobb som ska in i tidningen. Helst skulle det in i går, men nu blir det tidigast till lördag. Ja, det är fascinerande med skrivande, att följa processen där ingenting händer, och när det händer något, så blir det bara bedrövligt resultat. Jag misströstar, suckar, biter på naglarna, hatar mig själv för att jag bara kan formulera plattityder, usla och enkla lösningar. Jag skriver ut en text, stirrar på den (länge: tills den börjar stirra tillbaks, med det lugn som endast en text kan äga). Jag skriver med röd penna över hela texten, numrerar stycken, gör parenteser, stryker över, lägger till, och äntligen börjar jag se en slags lösning, äntligen hittar jag formuleringar, äntligen börjar texten leva - dansa. Det tröstlösa övergår i något mindre statiskt. Men först krävs alltså denna oerhört jobbiga bearbetning, där jag ritar ledsna gubbar över hela pappret, och ord som inte betyder någonting eller har något sammanhang, förrän de hittar fram till sin fålla. Två stycken måste offras. Kill your darlings, som det heter. Det lär ha varit Faulkner som yttrade dessa ödesmättade ord, när han arbetade åt Hollywood. Jag har aldrig fått det bekräftat, trots att jag frågat universitetslärare som närvarat vid Faulkner convents i Amerika.