Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

10 apr. 2011

Att skriva är att dö en smula

Jag har ägnat helgen åt att skriva en text, ett jobb som ska in i tidningen. Helst skulle det in i går, men nu blir det tidigast till lördag. Ja, det är fascinerande med skrivande, att följa processen där ingenting händer, och när det händer något, så blir det bara bedrövligt resultat. Jag misströstar, suckar, biter på naglarna, hatar mig själv för att jag bara kan formulera plattityder, usla och enkla lösningar. Jag skriver ut en text, stirrar på den (länge: tills den börjar stirra tillbaks, med det lugn som endast en text kan äga). Jag skriver med röd penna över hela texten, numrerar stycken, gör parenteser, stryker över, lägger till, och äntligen börjar jag se en slags lösning, äntligen hittar jag formuleringar, äntligen börjar texten leva - dansa. Det tröstlösa övergår i något mindre statiskt. Men först krävs alltså denna oerhört jobbiga bearbetning, där jag ritar ledsna gubbar över hela pappret, och ord som inte betyder någonting eller har något sammanhang, förrän de hittar fram till sin fålla. Två stycken måste offras. Kill your darlings, som det heter. Det lär ha varit Faulkner som yttrade dessa ödesmättade ord, när han arbetade åt Hollywood. Jag har aldrig fått det bekräftat, trots att jag frågat universitetslärare som närvarat vid Faulkner convents i Amerika.

5 kommentarer:

  1. Det är så svårt att skriva och självhatet medan man skriver så jobbigt att bära. Men jag har träffat människor som tycker det är roligt också medan de håller på.

    SvaraRadera
  2. Mm, ofta(st) är det väl också roligt, men det här var bara jobbigt. Inte är jag klar heller, bara att jag typ såg en öppning. Minst 2 dagars jobb återstår. Och några sömnlösa nätter.
    Självhat: ja, något sådant är det väl. Man känner på sig - det här duger inte, andra gör det här så mycket bättre, varför fortsätter du. Typ Virginia Woolfs hemska ord i To the Lighthouse, Lily Briscoes mantra, You cannot paint ...
    Äsch, och ändå ... Någon gång! Kanske! Allt handlar om detta svaga hopp. Vem har frågat dig, liksom?

    SvaraRadera
  3. Kämpa på! Vi är många som gillar dina texter. Det brukar bli svårare när det är någon eller några personer som fastnar i tankarna, som man tänker sig kommer att läsa slutresultatet, någon man beundrar, respekterar, vill ha bekräftelse av.
    Skit i dem i så fall.
    Jag hörde en kommentar av Bodil Malmsten, att hon alltid upplever sina texter som misslyckade och att det handlar om att försöka misslyckas lite mindre nästa gång.Den tanken tröstar mig.

    SvaraRadera
  4. Jag tror Bodil M har knyckt det från Beckett, som hon beundrar så starkt: fail, fail again, fail better, typ ...

    SvaraRadera
  5. Inget nytt under solen12 april 2011 kl. 12:12

    Enligt Boswell brukade Samuel Johnson dra sig till minnes en gammal lärare som uppmanade sina elever att: 'Read over your compositions, and wherever you meet with a passage which you think is particularly fine, strike it out'.

    SvaraRadera