att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 maj 2019

Vi for upp med mor, Karin Smirnoff, Polaris


I sin andra roman återvänder Karin Smirnoff till de marker hon så framgångsrikt utforskade i debuten. Dock med mindre vind i seglen i en våldsam historia som saknar mål och mening.

Hon kom som ett yrväder en oktoberdag och hade en frejdig debut i våldsam inramning om halsen.  Jag for ner till bror gav Karin Smirnoff ett starkt genomslag i höstas, med sin dialektalt skrivna roman om Jana Kippo och den ödesmättade familjetragiken i en norrländsk kustby, belägen mellan Umeå och Skellefteå.


Uppföljaren Vi for upp med mor visar möjligen att det har gått onödigt fort att smida detta varma järn. Nu dör syskonens mamma, och de lastar helt sonika kistan i bilen och kör uppåt landet för att begrava henne i den fingerade orten Kukkojärvi. Där härskar en sektliknande gammaltestamentlig rörelse – en læstadianism med en del Knutbyliknande inslag – och de slår klorna i brodern.

Sedan handlar det om hur Jana ska rädda honom från de fördömande medlemmarna. Under tiden tar hon olika jobb, bland annat som bildlärare på den hyperkristna skolan, med förväntat katastrofalt resultat när en av klasserna ska ha utställning för föräldrarna. Hon träffar också olika karlar, som hon mer än gärna ligger med, i ständig rädsla för att knyta an till dem och förälska sig.   

Det är en frustrerande roman. För all del lyckas Smirnoff gestalta Jana som en trovärdig och levande individ, sårbar och skör, svårt traumatiserad av den rysliga uppväxt som vi kunde ta del av i debuten, och med starka band till brodern. Befriande nog blir hon inte heller något föredöme som felfri huvudperson, utan är ganska besvärlig och jobbig.

Annars är nyanserade personporträtt inte Smirnoffs starka sida. Bifigurerna är sällan utvecklade, och medlemmarna i Kukkojärvis församling smyger omkring med sina hajleenden och gäddögon. Hyckleriet lever starkt i deras sektliknande rörelse, och mekanismerna som styr dem är något som gärna hade fått utforskas mer, men det ges inget rimligt psykologiskt underlag till deras avvikande och hotfulla beteende.  

Hela stilen är luftig, och en välvillig läsart kunde kalla den ”lyrisk”, även om jag lutar mot att kalla det ofokuserat. De filosofiska utläggningarna landar sällan i annat än rena klichéer: ”Det låter som ett hot. Nej då. Det är ett löfte. […] Gråt inte för att det är över. Le för att det hände.”

Trots sin lokalfärg och mångahanda norrländska glosor ger språket ett tondövt och monotont intryck. Allt är också uppskruvat till max, och allsköns djävulskap väller in i historien. Det är incest, slagsmål, övergrepp, bastubad, knivhot, fyllor och jaktscener (där Jana knappt hinner ut i skogen förrän hon skjuter en björn). Alla dessa norrländska schabloner serveras på ett nonchalant sätt, kryddat med några nypor magisk realism.

Vad är poängen? Jag kan inte för mitt liv förstå varför Smirnoff vägrar att lita på den arketypiska berättelsen med potential att fängsla, utan känner sig tvungen att ösa på med överflödets hela maskineri. När en övergripande plan saknas, en riktning och en avsikt, då blir det bara spekulativt och obehagligt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/5 2019)

Morrissey 60


Morrissey fyller 60 år i dag. För 1o år sedan skrev jag en understreckare till hans 50-årsdag, "Ytterlighetens gåtfulle popkonstnär", och repriserar den. Finns inte mycket att tillägga: hans 10 senaste år är knappast hans mest hänförande. Här är första stycket:

När den brittiske sångaren Steven Patrick Morrissey i en intervju fick frågan vilken som var hans livs lyckligaste dag svarade han ”21 maj 1959”: med andra ord dagen innan han föddes, och därmed får vi förklaringen till den livsleda som präglar hans sångtexter. Hans ställning som ärkepessimist och nedstämdhetens apostel vilar på solid grund, dels från den korta karriären som sångare i The Smiths, ett band som åtminstone i efterhand framstår som 60-talisternas egna The Beatles, och dels sedan drygt 20 år en solokarriär som sannerligen inte följt en snitslad bana, men som under 00-talet vitaliserats i och med återkomsten 2004 med skivan ”You Are The Quarry”. Idag fyller han 50 år, och som rockartist borde han vid det här laget ägna sig åt annat: gifta om sig för tredje gången med en fotomodell, kanske. Istället har han i år släppt sin nionde soloskiva, och är ute på en världsturné som når Sverige i nästa månad, med konserter i Borås, Göteborg och Stockholm.
 
Och här en spellista med hans 60 bästa låtar:

21 maj 2019

Ararat, Louise Glück, översättning Stewe Claeson, Rámus


Louise Glück hör till de starka amerikanska poeter som vi på senare år kunnat läsa också på svenska, med boken Averno för två år sedan. Nu återfinns en av hennes tidigare böcker, Ararat från 1990, i Stewe Claesons översättning. Att det tyska ordet ”glück” betyder lycka är förstås ett orättvist öde för den som råkar heta så. I synnerhet när hon som här skriver en djupt olycklig bok.

Här handlar det då om familjen. Inte bara den avgörande relationen till föräldrarna, utan även till de egna barnen. Med smärtsam skoningslöshet undersöker diktjaget vad hennes oförmåga att älska sin son bottnar i. Det finns en kompromisslös uppriktighet investerad i den här råa texten.


Annars är jag skeptisk till uppfattningen att man ska lära sig saker av att läsa, kanske speciellt när det handlar om poesi. Men jag vet inte vad jag annars ska kalla de nya insikter som Glück förmedlar: ”Vem som helst kan älska ett dött barn, älska det som är borta.” Eller när hon skriver om sonens förmåga att avstå från att vinna: ”Det är som vore han född att avvisa / segrarens ensamhet. / Min systerdotter har inte det problemet. / Hon kan lika gärna vinna; hon är redan ensam.”

Här finns: koncentration, närvaro, inlevelse, liv, erfarenhet, substans – eller med andra ord, allt som saknas i det övriga brus som utgör samhället för tillfället, och som återges av politiska och massmediala ideologier. Glück formar en livsberättelse, i form av nedslag i familjens historia. Pappans brist på känsloliv – återspeglat i dotterns likaledes svaga känslor för sin egen son. Och mamman, likaså kall och tyst, återigen speglat i dotterns minimala uttryck. Hur mycket kan vi rå för egentligen, om vi blir dåliga människor, då arvet är oundvikligt?

Genom att utvärdera föräldrarelationen sviker Glück familjekontraktet, påbudet om lojalitet. Hela boken behandlar och utmynnar i besvikelse, och rena motsatsen till den lycka som namnet alltså ironiskt anger på tyska. Det är en omskakande berättelse att ta del av, full av såriga upplevelser. Ibland på ett brutalt, chockerande sätt, ibland på ett nästan försonande:

                                           från allra första början,
                      i barndomen, trodde jag
                      att smärta betydde
                      att jag inte var älskad.
                      Det betydde att jag älskade.

Det kan läsas som att det ger familjeödet en slags closure. Louise Glück äger den ovanliga styrkan och modet att vända den skarpaste analysen mot den egna personligheten. Ja, här saknas pardon när hon skriver om sina brister och tillkortakommanden. Är det inte mänskligt att göra så?

Kanske. Det mesta tyder på motsatsen dock, att vi håller på att forma ett samhälle som bara premierar effektivitet och opportunism. Till alla som räds att AI ska ta över vill jag bara ställa frågan: hur skulle det märkas, när vi redan nu lever maskinella liv i så hög utsträckning? Det är ju algoritmer som styr alla filmer och tv-serier som blir populära, och detsamma kommer att gälla litteraturen, med tanke på att ljudböcker i detta nu strömlinjeformas utifrån lyssnarnas sammanlagda preferenser.

Poesin stretar dock emot alla sådana tendenser, och bland annat därför ska vi vara tacksamma att vi fortfarande kan läsa så originella men ändå igenkännbara verk som Ararat. Glücks självrannsakan kan i bästa fall fungera inspirerande för läsaren. Inspirerande och föredömligt är även Claesons ”efterfunderingar”, som efter att ha skissat några av verkets förutsättningar helt sonika tipsar om Jonas Bruns mer ambitiösa efterord i utgåvan av Averno – det är inte svårt att instämma i att en klok läsare har mycket att hämta där.  

Tvärsöver otysta tider. Att skriva genom Västerbottens och New Englands historier och språk tillsammans med texter av Susan Howe / Across Unquiet Times. Writing Through the Histories and Languages of Västerbotten and New England in the Company of Works by Susan Howe, Imri Sandström, Autor


Det här är en dubbelspråkig avhandling i litterär gestaltning, där Imri Sandström på ett konstnärligt sätt utför en avlyssnande undersökning av språk och platser, i Västerbotten och New England. Tvärsöver otysta tider löper över bokens vänstra sidor och Across Unquiet Times över de högra, där svenskan och engelskan både rör sig vid sidan av och i samspråk med varandra.

Låter det svårt? Inte underlättas det väl av att dikter och essäer tillämpas längs vägen. Sandström skriver alltså i dialog med Susan Howe, amerikansk essäist som uppehållit sig vid nordöstra USA. I övrigt arbetar hon tillsammans med både teori och poesi, och hämtar utan synbar åtskillnad inspiration från allt från Judith Butler till Sara Lidman, från Audre Lorde till Mara Lee. Det är eklektiskt forskat.


Sandström hittar likheten och affiniteten mellan New England och Västerbotten. Ett av uppdragen berör de diffrakterande texterna, med en terminologi lånad från fysiken – här kan det i korthet sägas handla om hur läsning och skrivande är aktiviteter som går samman.

Med tillbörlig indignation skriver Sandström om exploateringen av norra Sverige, som dels handlar om behandlingen av Sápmi och dels en generell plundring av resurser, som bidrog till utvecklingen av södra Sveriges välfärd. Det är ett skrivande som betonar vikten av platsen, men även av tiden. Kolonialismen är en del av ärendet.

Det handlar också om historiens väsande, med engelskans ordvits ”the hiss of history”, och just ordvitsen är något som återkommande behandlas. Det är en knepig trop – ofta gör den ett lite ansträngt intryck, men när den väl fungerar är den förstås sublim och oslagbar i sin suveränitet. Intressanta resonemang förs om ordvitsens natur, att det slentrianmässiga avfärdandet av översättningens omöjlighet ibland övergår i motsatsen, att det är först i översättningen – eller i tvåspråkigheten, i något som sker i det ögonblick translanguaging uppstår – som dess fulla potential möjliggörs.

Ordvitsen kan ha som syfte att utmana ordbokens förment objektiva definition, och erbjuda alternativa konnotationer. Då kan partiskheten i så kallat neutrala ord avslöjas. En av dessa saker är fördomarna mot både norrlänningar och den norrländska litteraturen, något Sandström uppehåller sig vid. Det här med ”berättelserna” är ett epitet som är svårt att göra sig av med. Till viss del är det väl – Gud signe honom ändå – Torgny Lindgrens fel, men nog förstår man att det är ett onödigt tungt ok att bära.

Boxen Det kommande skallet / The Coming Shallutgavs 2017, som en försmak av denna avhandling. Jag insåg då att det är svårt att göra det här projektet rättvisa, något som snarare förstärks nu med denna minst sagt udda bok. Överlag har den en spretig publiceringshistorik, och en märklig premiss som också är dess slutsats: ”Jag anser den helt enkelt vara fullständig i sin alltid oavslutade form och i sin hoptrassling med andra texter och röster. Fast boken är tryckt och klar, anser jag inte texten vara avklarad.”  

Bland många intressanta infall dröjer jag vid det begrepp som ingår i titeln, ”otystnaden”, en slags tystnad som ger sig till känna. Det är förstås ett norrländskt uttryck, som gestaltas i de oavslutade meningarna som ingår i Sara Lidmans dagboksanteckningar (stilgreppet känns igen även i Stina Stoors noveller). Jag känner definitivt igen mig i det här, och kan lätt skriva under på att jag själv gör mig skyldig till denna metod, och kan bidra med några egna exempel:
Det här är något som blir.
Jag tycker då att det är.
Det här är något som du bara ska.
Det Sandström visar är att det är användandet av punkten här som är hela grejen: meningen görs tyngre med hjälp av skiljetecknet, som inte tillåter någon ellips. 

Det blir minst av allt någon konventionell litteraturvetenskaplig läsning av Howe, om nu någon inbillar sig något åt det hållet. Snarare är det pluralistisk forskning. Då behandlar Sandström text som något icke-statiskt, som något som rör sig mellan olika genrer, i en pågående performance (med fler referenser till Butler än till Austin). I det sammanhanget har hon också tagit intryck av konstnären Caroline Bergvalls arbeten.

Vad saknar jag? Möjligen ligger det utanför projektets syfte, men i det här sammanhanget kunde det vara intressant att läsa mer om internets nya textmodeller – exempelvis memes. När den här boken också diskuterar begränsningarna i förståelse görs denna begränsning begriplig genom att plädera för förståelsens brister. Eller, med andra ord: där förståelsen är oklar beror det ibland på att den måste vara det. Själva begreppet förståelse måste vidgas.

Då citerar Sandström Howes ord: ”To reach is to touch”. Det blir en slags nyckel till inte bara den här boken, utan till läsning överhuvudtaget. Ja – bara den som sträcker ut handen – bara den som försöker, bemödar sig, gör ansträngningen – förtjänar att bli berörd av … sanning? förståelse?

To reach is to touch … kan det sägas vackrare, kan det sägas sannare?

20 maj 2019

Atlas, Vasas flora och fauna, Förlaget


När man går in på spotify för att titta på antalet lyssnare för Vasas flora och fauna får man en smärre chock. Alla jag känner som på något sätt jobbar med kultur – och det är typ alla jag känner – lyssnar på dem, så jag hade föreställt mig att de skulle ha en enorm lyssnarskara. Men siffran är 19 000 – eller 4 000 färre lyssnare än det insomnade 80-talsfenomenet Trance Dance.  

Å andra sidan är det den typen av nederlag som är typiska för bandets texter, skrivna av Mattias Björkas. Pessimistiska betraktelser, förluster, kärlekssorger. Nu har dessa sångtexter samlats i en bok, Atlas, 22 stycken allt som allt, tillsammans med lika många mini-essäer av Björkas, och lika många fotografier av Thomas Ekström. Prosatexterna hör inte riktigt ihop med sångtexterna, och inte fotografierna heller, men det är avsiktligt. Boken är tryckt som en gammaldags bilatlas, alltså de kartböcker som man alltid hittade i handskfacket i bilar innan GPS:en gjorde dem obsoleta. Passande, då så många låtar handlar om att åka bil.     


Men varför inte börja med den sorgliga epilogen, som förkunnar att Iiris Viljanen inte har med boken att göra, och inte heller har godkänt noteringen av den musik hon bidragit med. Det förblir ouppklarat hur hon strax efter att debutskivan ”Släkt med Lotta Svärd” var klar lämnade bandet. Nu ska genast sägas att ingen skugga ska falla över Tina Kärkinen, som ersatte som sångerska, men det finns mindre av kreativ antagonism på uppföljaren ”Veneziansk afton”. I en intervju i tidskriften Presens (2/16) avslöjar Björkas att låten ”Prisma” skrevs för att ”se om hon skulle gå med på att uppkalla en låt efter det där varuhuset.”  

Vad är då grejen med de här texterna? Det är lätt att se hur Björkas är intresserad av att berätta historier. Egentligen har han mer gemensamt med Bruce Springsteen än förväntade indie-förebilder, som Morrissey eller Mattias Alkberg. Om inte annat blir man ju varse av antalet streams på spotify att Vasas flora och fauna är ett indie-band. Jag skulle säga att Björkas är den bästa textförfattaren på svenska sedan Olle Ljungström. Men medan Ljungström, liksom Thåström, satsar alla sina hästar på den enskilda raden, briljanta oneliners (vem kan komma på något bättre än ”Mitt hjärtas röst, kan nog vara ostämt ibland / Instängd i ett bröst, en ambassad som saknar sitt land”?), berättar Björkas små novellartade historier i sina texter. Dock med samma känsla för det enskilda, finurliga aforismer som ”Man har knappast levt om man inte har en prick i nåt register när man dör”.

Dessa rapporter från slyngeltillvaron framförs med en slags liknöjdhet som man måste kallas norrländsk, oavsett om man kallar den österbottnisk. Eller så här: jag har bott i Småland nu i 20 år, men fortfarande bemöts jag av samma förfärande reaktion när jag säger vissa saker: ”Du är så himla deppig … så dyster … så negativ …” Reaktioner som jag aldrig fick när jag sa exakt samma saker i Umeå.

Parentetiskt kan jag tillfoga att jag nog var en av de första svenskar som hörde Vasas flora och fauna. I augusti 2012 skrev jag en krönika om Norrland, och tipsades av Sven-Erik Klinkmann om den första spelningen Björkas och Viljanen gjorde samma sommar.

Givetvis förstärks intrycket genom den avmätta sångstilen, speciellt då på ”Släkt med Lotta Svärd”, bandets första skiva, och ännu mer speciellt i kombination med Iiris Viljanens skarpa frasering. Det slår mig när jag nu läser texterna för första gången att texterna till den här skivan är mer bekanta – inte bara för att jag har lyssnat på den skivan fler gånger än den andra, ”Veneziansk afton”. Texterna där är vagare, har inte samma balans mellan det interna och det allmänna, och handlar inte lika mycket om mitt liv.

I tryckt form förminskas de dialektala vändningarna, som dock finns kvar när noterna redovisas. Inte minst märks det i ”Gudförälder”:

”Jag fick nåt jobb och gled väl ifrån er / Så jag tror det var i början av april / Jag fick ett SMS, jag och 300 till”, som kan jämföras med: ”ja fick nå jobb å gled väl ifrån er. Så ja tror de va i början av april fick ett SMS, jag å tri-hundra till”, eller ”jag tog er på jorden / hon hade väl fått tillräckligt redan?” med ”ja to er på orden. Hon ha väl fått tiräckligt ren?”

Det är lockande att citera lite här och där, men hela poängen är att man får orientera sig själv i denna atlas, denna kartläggning av Vasas flora och fauna. Mitt intryck är också att man skapar sina egna favoriter. Det är också, som sagt, svårt att hitta någon som kommer i närheten av att skriva lika starka sångtexter på svenska. Silvana Imam kanske i några av sina första låtar, och förvisso, Mattias Alkberg då.

Humorn och vemodet är lika starkt i de här texterna. Prosatexterna blir mindre berättande, utan liknar mer lite spontana betraktelser kring civiltjänst, könsroller, manligheten, att åka moped, att gråta, systrarna Graaf (med typ 9 000 fler streams på spotify!). Och fotona av det övergivna nöjesfältet Waslandia bidrar till förståelsen för bandets säregna estetik.

16 maj 2019

Til den smukkeste, Mette Moestrup, Gyldendal


Vilket monster till diktsamling hon har skrivit, Mette Moestrup. Til den smukkeste bågnar av ambition, men också av spretighet, och ger ett stundtals oredigerat intryck, samtidigt som det också finns systemdiktning och ett oerhört konsekvent arbete med tematik och motiv. Det är utmattande läsning, denna ojämnt underbara bok, med sin undertitel ”117 digte” (hur jag än räknar får jag det till något mellan 99 och 112).

Den vackraste, vem är det? I myten rullade Eris, osämjans och stridens gudinna, in ett äpple till ett bröllop där hon ej var välkommen, med inskriften: ”Till den skönaste”. Ur tumultet mellan gudinnorna som ansåg sig uppfylla kriteriet uppstod strax det trojanska kriget. Det här är då bara ett av många spår i Moestrups fylliga dikt. I övrigt handlar det mycket och återkommande om honung, blommor, blod, bröst, nationalism, kalla kriget, ägg, hat, stenar, den svarta jorden …


Ja, det finns en given parallell till Sapfos berömda fragment 16, som blir en utgångspunkt för Moestrups skrivande av denna bok. I Anne Carsons översättning:

                      Some men say an army of horse and some men say an army on foot
                      and some men say an army of ships is the most beautiful thing
                      on the black earth. But I say it is
                                           what you love.

Vi har den senaste svenska översättningen, av den ordknappare Jesper Svenbro:

                      Några anser kavalleri och fotfolk
                      skönare än allt på den svarta jorden,
                      andra örlogsfartyg, men jag för min del
                                           det som man älskar.

Mette Moestrup bidrar, genom att strikt följa Carson:

                      Nogle mænd siger en hær af heste og nogle mænd siger en hær af soldater
                      og nogle mænd siger en hæer af skibe er det smukkeste som findes
                      på den sorte jord. Men jeg siger det er
                                           hvad du elsker.

Sapfo är en av huvudpersonerna i denna bok – en annan Heinrich von Kleist, poeten som i november 1811 i Wannsee skjuter Henriette Vogel och sedan sig själv. Därifrån till Wannsee-konferensen. Till en essä om blomman i den tyskspråkiga poesin, från Novalis blå blomma, och som Moestrup beklagar att den inte skrivs – fast den gör väl det, indirekt, i en av den här labyrintens dikter.  

Efter att för sju år sedan ha gett ut sin oerhört starka bok Dø, løgn, dø har Moestrup gett ut böcker i samarbete med andra. Nu återvänder hon i egen kraft. Och vilken kraft det är: gränslös och vild – ja, man kunde säga, en expansiv art.  

Systemdiktningen har en stark tradition i Danmark, och tidigare i vår har vi kunnat läsa Omina, en vidarediktning av Inger Christensens Alfabet, som Moestrup skrivit tillsammans med Naja Marie Aidt. Nu utgår hon från de nio muserna, och ger dem varsin sektion med tretton dikter, även om metoden upphör en bit in på åttonde natten. Det här ger Moestrup tillfälle att laborera med olika stilar, somt varsamt resonerande och somt vårdslöst påfluget, i en pendlande rörelse mellan saklighet och osaklighet. Det är skrivet i en våldsam ömhetsriktning.

Inte bara muserna är nio, utan också planeterna. Eller, de var det, tills man 2005 upptäckte den nya dvärgplaneten som fick namnet Eris, som degraderade Pluto till denna nesligare status. Här löper associationerna fritt i Moestrups dikt, och som läsare kan man bara tacka och ta emot. Eller vad sägs om den versalt skrivna sviten ”Erisvariationerne”, som utgör bara en av många höjdpunkter. I kärlek och krig är ALLT tillåtet, men man kunde tillägga: också i poesin.

Moestrups modus är rastlösheten. Dikten förgrenar sig, men hålls ihop av de återkommande inslagen, kärleksteorin som också upplåter utrymmet åt kärlekspraktiken. I den mån det blir privat blir det inte öppenhjärtigt. Och på  tal om hjärtan:

I Charly Cox diktsamling She Must be Mad, som jag råkade läsa förra veckan, inleds en av kärleksdikterna: ”An octopus has three hearts / How does he find time to use them?” Moestrup, som också skriver kärleksdikter av okonventionellt snitt, inleder passivt aggressivt: ”blæksprutten har 3 hjerter / men du er hjerteløs”. Jag skulle säga att Moestrups kärleksdikter är desperata, ursinniga, hätska – men aldrig hjärtlösa. Har poesin också tre hjärtan, och är poeten den som sprutar sitt bläck över boksidan? Nick Cave kombinerar också bläckfisken med kreativiteten men ger det en sexuell konnotation i låten ”Rings of Saturn”, med berättarjagets ”spurting ink over the sheets”.    

Allra mest ambitiöst utförd är väl den sjätte natten i den här boken. Där utgår Moestrup från en pyramid, eller triangel – triangeln som för övrigt är en annan återkommande figur eller trop. För varje dikt läggs ord och rader, utifrån en cirkel som till sist ger oss tretton rader med cirklar, eller 91 cirklar totalt. Dessutom underminerar Moestrup sin egen princip, genom infall och avvikelser. I en kort reseskildring från Rom associeras till historiens gladiatorspel:

Hvad er værst
At blive kastet for løverne eller kvalt i blomsterblade
Det åpenlyst brutale eller det tilslørede?
At kende eller ikke kende svaret?

Det är lätt att duperas av Moestrups kategoriska dikt, kanske lika lätt som det är att gå vilse i de labryintiska anspråken. Men jag manipuleras villigt, och blir lätt vimmelkantig av anspråken. Det är i god mening transformativ skrift, det vill säga att den är både sysselsatt med förflyttning och syresatt med inbjudan till dialog. Målet är i rörelse, och förändring är det huvudsakliga syftet. Det är dikt som aldrig når sin slutstation, som aldrig stagnerar.

15 maj 2019

Gryningsvakten. Joseph Conrad i en global värld, Maya Jasanoff, översättning Helena Hansson, Daidalos


Hur aktuellt är Joseph Conrads författarskap? Nyligen skrev Victor Malm på twitter om den märkliga svenska receptionen av Conrad, fokuserad på Mörkrets hjärta, men mindre på mästerverk som Nostromo och The Secret Agent (Anarkisten). Man kunde väl tillägga att åtminstone Lord Jim haft relativt gott anseende även i Sverige (för övrigt utkom nyutgåvor av Anarkisten på Norstedts 2015 och Nostromo på Modernista 2014). Helt nyligen utkom ju också den fjärde svenska översättningen av Mörkrets hjärta på Bakhåll.

Som av en händelse – fast när är någonting någonsin ”av en händelse”? – är det just de här fyra böckerna som tas upp i Maya Jasanoffs mångfaldigt lovordade studie Gryningsvakten. Joseph Conrad i en global värld, som utkom för ett och ett halvt år sedan (jag läste originalet), och nu i svensk översättning. Jasanoff är historiker, och tar sig an romanerna utifrån en idé om att den globaliserade värld vi nu upplever förevisar stora likheter med den som förelåg för lite drygt hundra år sedan, när Conrad skrev sina fyra stora romaner.


Här ägnas var och en av romanerna ett kapitel. Sålunda handlar det om vår tids avigsidor, och hur Anarkisten skildrar terrorismen, hur Lord Jim skildrar global fraktindustri och den nya teknikens erövrande av gammal teknik, hur Mörkrets hjärta skildrar kolonialismen och imperialismen, och slutligen hur Nostromo skildrar den multinationella kapitalismen, och kan läsas i spåret av finanskrisen 2008. 

Utgångspunkten här är att verken är fortsatt aktuella, att de talar direkt till vår tid. Det är vanskligt att tala om klassikernas ”aktualitet” (som när Folkteatern i Göteborg sätter upp Madame Bovary i höst och gör henne till en influencer). Att något är ”aktuellt”, det kan man väl med de rätta argumenten säga om allt? Conrad om någon visste en del om värdet i att argumentera hellre med de rätta orden än med de rätta argumenten; det är ingen tillfällighet att just detta citeras i handböcker i retorik. Så att hävda att en viss författare förebådar ditten eller datten, det behöver vi inte lägga så stor vikt vid.  

Jasanoff är ivrig att hitta goda omdömen om Conrad, och nog kan sådana anföras, även om just Henry James ord som hon väljer att citera lika gärna låter som negativ kritik: ”Ingen har – för intellektuell användning – vetat allt du vet, och du har, som konstnären bakom alltsammans, en sakkunskap, som ingen har kommit i närheten av.” Med andra ord: det är dina erfarenheter som gör dig till författare. Till detta kan läggas många bitska omdömen från Virginia Woolf, både mot personen och mot författaren: ”stiff and ornate […] the sound of his own voice was dearer to him than the voice of humanity in its anguish”. Och för all del flera reprimander från Vladimir Nabokov, som visserligen konkurrerade om att skriva på ett annat språk än sitt modersmål.

Det Jasanoff bidrar med är ett nytt slags biografiskrivande, där hon läser verken utifrån en mindre litteraturvetenskaplig synvinkel. Trots att Conrad i princip aldrig sett havet bestämde han sig som sjuttonåring att bli sjöman. På ett märkligt sätt var han en kombination av naiv drömmare och cynisk realist, där visionerna alltid är verklighetsförankrade i en sträng pessimism. Till det skickliga med den här boken hör inlevelsen i Conrads sjömanskap, som var en så viktig beståndsdel i hans tidiga romaner och noveller. Det är lätt även för oss som läser att föreställa oss skepparen Conrad stå där på däck som gryningsvakt – så som omslaget avbildar honom.

I korthet handlar det alltså om hur Anarkisten från 1907 förebådar vårt århundrades terrorism, med sina skildringar av bombdåd i sin samtids London. Conrad utgår från aktuella fall från 1880-talet. Jasanoff saknar inte kvickhet när hon skriver om ineffektiviten hos de politiska anarkisterna och deras ineffektivitet: ”Anarkismen levererade slutklämmar mer än de klämde åt överheten.” (originalet har: ”Anarchism delivered more punch line than punch”). Det här är också ett exempel på Helena Hanssons oftast välfunna översättningar (att engelskans ”ghoul” snarare är likätare än likplundrare är väl en marginell anmärkning). 

Villkoren på de fartyg som Conrad skulle ta anställning på var inte bara präglade av slitsamhet, utan också förenad med livsfara. Under 1860-talet dog minst 500 sjömän till havs på de engelska fartygen, ett enstaka år mer än det dubbla. Det var också dåligt betalt, och rederierna gjorde sig beroende av utlänningar, som kunde utgöra upp till 40 % av besättningen. Från att vara mer eller mindre okunnig i engelska avancerade Conrad – eller Konrad Korzeniowski som han fortfarande hette – till kapten i handelsflottan, på mindre än två år. När segelfartygen ersattes av ångfartyg ansåg sig Conrad vara färdig med sjölivet, och slog sig till ro som engelsk medborgare, med äktenskap och familjeliv, och ett begynnande författarskap. Då var han i fyrtioårsåldern.

Lord Jim från 1900 har verklig förlaga. Ett fartyg riskerade att förlisa på 1880-talet, och befälen övergav skeppet och lät sin last gå under i vågorna, utan att kunna förutse att de skulle räddas och försätta befälen i en moraliskt penibel och brottslig situation, precis som romanens Jim. Överstyrmannen på det verkliga fartyget ingick faktiskt i ledningen på fartyget ”Vidar”, och hans ersättare där skulle heta – Joseph Conrad.

Jasanoff visar hur Conrads roman liknar en typisk skepparhistoria: lång och utförlig och omständlig, byggd i lager efter lager, utifrån premissen att åhörarna till havs har all tid i världen. Det kunde läsarna under Conrads samtid för all del också ha, även om livet på land avviker från det till sjöss. Framför allt är det värre beställt med vår tids tålamod, verkar Jasanoff mena, när hon försynt medger att just Lord Jim är en lång och besvärligt berättad roman.   

Desto kortare är förstås Mörkrets hjärta från 1899, som ges det längsta avsnittet i den här boken. Jasanoff visar hur viktig berättelsen om Stanleys illdåd i Afrika var för Conrad. Dennes bok Through the Dark Continent genomgick förstås en noggrann läsning av författaren som skulle skriva Mörkrets hjärta. Det var Stanley som etablerade bilden av Centralafrika som en mörk och ociviliserad plats full av kannibaler, något som i viss mån reproduceras av Conrad. Medan Stanleys metoder förkastades av England togs han väl emot av Kung Leopold av Belgien, och var bidragande orsak till de ohyggligheter som grasserade i Kongo. Det var han som grundade stationerna, där Conrad i sin fiktion lät Kurtz på en av dem härska med sina ”osunda metoder”.  

Jasanoff skräder inte orden när hon berättar om vad som försiggick i Kongo. Conrad besökte verkligen platsen 1890, och de iakttagelser han gjorde i sin dagbok tog sig in i romanen. Jag har förstått att det är kutym att man som översättare helst nyttjar den senaste översättningen av den bok som behandlas, men tyvärr blir det i det här fallet då citat från Einar Heckschers slappa översättning av Mörkrets hjärta – tyvärr anlände väl den senare översättningen av romanen för sent, alltså Christian Ekvalls från i våras. Felaktigt anges också Louise Renners översättning till 1941 (den utkom 1949).   

När Jasanoff vill ta Conrad i försvar hamnar hon i bryderier, och vill hävda att både rasism och misogyni – två besvärande omständigheter som det är svårt att godta när det gäller just Mörkrets hjärta – är försvarbara då författaren stoppar ”in det i en berättelse som underminerade fördomar lika mycket som den förstärkte dem.” Nja, det krävs mer för att övertyga mig.

Till skillnad från Conrads övriga romaner bygger Nostromo från 1904 inte på egna erfarenheter, så när vi här kan läsa om silvergruvorna i ett fiktiv sydamerikanskt land har han inhämtat stoffet från sekundärkällor. Det kan förklara att denna roman – hans längsta – ökade i omfång utifrån hur författaren tog sig an källmaterialet, och kanske även var i behov att motivera sig mer, när han inte kunde bottna i egna erfarenheter.

Främst gav det honom tillfälle att utveckla sin pessimism, när han tog sig an den gryende kapitalismen. De framsteg som ansågs vara gynnsamma utifrån exploateringen av silvergruvorna i Sydamerika kunde han bara fnysa föraktfullt åt. Enligt Conrad sjöng det brittiska imperiet på sista versen, och han förutsåg att världen skulle mötas av en helt ny epok som dess efterträdare – alltså, Amerika. Det var förutseende, och Jasanoff ser verkligen Nostromo som en profetisk bok, med sin bild av de ekonomiska intressenas dominans över allt annat.

Med tiden skulle Conrad bli en mer medioker författare, och hans senare romaner tilldrar sig sällan lika ihållande intresse. En av hans senare romaner, Guldpilen från 1919, tyckte rentav E.M. Forsters mamma att den hellre borde ha hetat Blypilen. Ironiskt nog blev den en försäljningsframgång, och det årets näst mest sålda bok i USA – ett land Conrad föraktade. Trots sin aversion åkte han båt till USA strax därefter, och fann sig med nöd och näppe i det absurda att han som i flera årtionden bott till havs tvingades lösa biljett.   

Jasanoffs bok är förstås till stor nytta, inte enbart för den som läst mycket av Conrad – kanske i synnerhet är det just den som inte är en rutinerad läsare av detta författarskap som har mest att hämta i hennes ambitiösa och rätt ovanliga undersökning. Jag tror också att en del  av poängen med att skriva så här är att locka fler att läsa Conrad, och det är antagligen ett gott initiativ. En renodlad litterär studie hade nog inte nått den framgång Jasanoff fått med denna bok, och så sett kan man väl bara applådera den.   

14 maj 2019

Omgiven av genier ...



"I stället för att anamma den kända devisen ”omgiven av idioter” ter sig läget för svensk litteraturkritik den att man känner sig ”omgiven av genier”. Alltså, att det gärna blir överord när man läser recensioner där nästan vilken samtida svenska författare som helst utnämns till just geni. Problemet för den samtida kritiken är nog att den saknar sinne för proportioner, att den behöver bli mer sansad och mindre benägen att rusha iväg och slentrianmässigt utnämna mediokra böcker till framtida klassiker. Men det är bara framtiden som vet om Sara Stridsberg, Jonas Hassen Khemiri och Johannes Anyuru hör till en osedvanligt begåvad skara svenska författare, eller om de när några årtionden har gått tillhör samma krets av en gång uppburna storheter som, säg Per Gunnar Evander, Lars Gyllensten och Hjalmar Bergman."

Ur min essä om läget för litteraturkritiken, publicerad idag på sajten Smolna 8. Extra roligt att redaktören är min gamla elev Lydia Liljegren. Hon har blivit en sträng men rättvis läsare.  

och när det blir ljust blir det helt fantastiskt, Kristin Berget, översättning Ulf Krook och Ida Linde, Rámus


Om det funnits ett behov för ett lackmuspapper för poesi kunde det räcka med att begagna titeln till en nyutkommen bok: och när det blir ljust blir det helt fantastiskt. Vill du läsa boken? Då har du antagligen reagerat på ordsammansättningen och identifierat den som poesi.

Norska poeten Kristin Berget, född 1975, är för svenska läsare bekant sedan tidigare med två skarpskrivna titlar på Rámus, Der ganze Weg och Hennes ansikte, båda översatta av Ida Linde, som nu till denna tredje samling samarbetar med Ulf Krook. Båda hennes böcker har skickligt låtit de subtila antydningarna samsas med ett explosivt uttryck.


Nu är uttrycket mer elegiskt. Det handlar om det parallella skeendet mellan ett nyfött barns ankomst till livet och världens annalkande slut. Kort sagt: vore vi människor föräldrar skulle vi vid det här laget ha förlorat vårdnaden om planeten. I Bergets version av klimatkatastrofen saknas pekpinnar eller moraliska uppläxanden. Hon konstaterar med ett stilla vemod närvaron av allt det som med stor säkerhet kommer att vara puts väck inom en inte alltför avlägsen framtid.

I The Guardian läser jag en intervju med Barry Lopez, känd med naturskildringarna Arctic Dreams och Horizon, och han uttalar sig med alarmerande klokhet: ”we’re living in emergency times. In the west, we believe we are the most progressive and socially just, but a lot of that is just a hopeful illusion.”

Kanske vi ska acceptera att vi har förlorat, om inte vårdnaden så något än värre, den här planeten. Att det inte heller behöver vara en stor förlust, då vi har visat oss vara så oförmögna att värdesätta annat än, med Lopez ord, droger, ägande, framsteg – alla dessa konstgjorda hierarkier. Så om människan är så oduglig: åt fanders med henne.

Jag vet inte om Berget skulle hålla med om en sådan kategorisering. Hennes rader saknar alarmism, och består mer av sakliga konstateranden, till exempel ”endast här kan vi vara”, som övergår i ett kanske mer akut läge: ”ska vi då låta detta ske”. Hennes ord är lakoniska och klarsynta, och utgår från konkreta ställningstaganden, tagna ur en närvaro i myllan, med fötterna planterade på åkern, genom ett pejlande över haven, och vandringar genom skogen. På känt maner inventerar hon det existerande innan det upphör.

Hon skissar också upp en tänkbar framtid, präglad av mer och mer oro, mer och mer rädsla. Liksom tidigare har Berget en osviklig känsla för att bevara diktens gåtfullt drag, även när det som här hotar att bli övertydligt. Denna balansgång mellan att skriva läsaren på näsan och förhålla sig till världen på en metaforisk nivå är välutvecklad och utsökt. Då kan det bli suggestivt:

                      Tiden är ingen markör
                      inte heller en övergång
                      Utsikten försvinner
                      in i ett vitt mörker

Detta vita mörker – med sina dolda konnotationer … Även det är ett lackmuspapper för den poetiska bilden. Det kunde uppfattas som sökt, som en onödig fördunkling. I kontexten blir det en självklarhet, som också förstärker diktens underliggande och betvingande budskap.

I stället för att skriva postapokalyptiskt – en genre som håller på att spela ut sin roll, för ingen tror längre att ens några få överlever – sysslar Berget med att skriva ut apokalypsen i realtid, i det pågående. Hennes bok konstaterar på sitt stillsamma vis att den epok vi lever i nu heter undergångens tid. Det är förstås ett hemskt scenario, men vi har ingen att skylla på: ”Självfallet skulle vi valt andra ord / Vi kan inte be om förlåtelse”. Här saknas fördömande, men det betyder förstås inte att vi undgår att vara dömda.

I boken pejlar Berget olika skyddsmekanismer, olika metoder som kunde förklara eller hjälpa. Men varken vetenskapen, religionen eller politiken har något att bidra med, egentligen. Eftersom vi människor har varit dumma nog att sätta oss över allt annat, i en egoism som saknar motstycke. Sörjer vi människans blivande frånfälle ska vi ändå ha det i åtanke, att det är en djävligt dålig variant av homo sapiens som tar sin tillflykt in i tomheten med svansen mellan benen.

7 maj 2019

She Must be Mad, Charly Cox, Harper Collins


Bildungsromanen, så som den introducerades av Goethe i slutet av 1700-talet, fungerar ypperligt också för diktsamlingens format. En uppväxtberättelse som struktureras som poesi kan bli ett dugligt uttrycksmedel, med fördelen att vissa transportsträckor blir förkortade. För ärligt talat följer ju våra liv gamla vanliga mönster, med obligatoriska mödor och hinder och hur man övervinner dem.

Så kan också Charly Cox första diktsamling läsas. She Must be Mad har en något omständlig undertitel, som jag återger med vissa farhågor att det mer avskräcker än inbjuder till läsning: A mental coming-of-age documented through poetry and prose written by someone who’s still in the thick of it. Eller med andra ord: här finns autenticitet så det räcker och blir över, och det blidkar förstås de som gärna läser sina berättelser under devisen Based On A True Story.


Det är också ett exempel på poesins genomslagskraft, där Cox instagramkonto har drygt 39 000 följare (om än långt ifrån Rupi Kaurs makalösa framgång, med 3,6 miljoner följare). Rimligtvis är de flesta i hennes egen ålder, 23 år, och yngre. Här avhandlas alltså de gamla vanliga tonårsbekymren, samlade i fyra avdelningar, de fyra sköra pelarna som ska stötta en ung människas liv: kärleken, galenskapen, kroppshetsen, samt inträdandet i det vuxna livet. Frågan är vilken av de fyra som skrämmer mest.

Likt de flesta unga som skriver balanserar Cox mellan att vara cyniskt blasé och fullständigt vidöppen känslomässigt. Det är inte den sämsta utgångspunkten för poesin. Här finns också ett tilltal som är helt nutida, och ofta chockerande brutalt. Intrycken som förmedlas är universella, och man kunde säga tidlösa.

Cox jämför sin egen brist på trofasthet med utterns lojalitet, och likaså kan hon snegla på bläckfisken med sina tre hjärtan. Hon skriver om sugmärken och vinfläckar – förvisso, mycket handlar om sex, men till hennes fördel undviker hon att skriva om det som om hon vore den första som upptäckte att det existerar. Dessutom handlar det i ärlighetens namn mer om kyssar, som hon kan skriva om med en insiktsfull sensualism som ter sig avundsvärd.

Det är också skickligt att i en dikt utgå från porrfilmer och ändå hamna i något hedervärt:

                                                                 That first breath
                      When you exhale and simmer,
                      Two maudlin corpses
                      Too hot and they still shiver
                      Craving more whilst digesting a slither
                      Of moments ago

Cox når ut med sin längtan, med sin desperation, och visar att poesi kan fungera också i en sådan kontext, alltså i detta slängiga talspråkliga register som hon visar upp, och bli kommunicerande. På omslaget till min bok jämförs hon med Carol Ann Duffy, och även om det är någorlunda relevant finns också paralleller till de tidiga bekännelsepoeterna Sylvia Plath och Anne Sexton – Cox delar något av deras ursinne, och – även om det låter som en truism – deras smått vildsinta språkkänsla.

De rim som används kan ge föreställningar om att dikterna är skrivna av en brådmogen tonåring, och jo, en del av dikterna är nog skrivna av denna valhänta tonåring. Direktheten motar bort all subtilitet, och det är både en tillgång och en brist. Jag tycker både här och där att det finns saker som kunde ha redigerats hårdare, för att inte säga reducerats. Där det känns som att det här har skrivits förr.  

Det är en slags poesi som lätt tenderar att bli lite tjatig i sina upprepningar, och det går att tröttna på att den förlitar sig så starkt på beskrivningar som det inte går att gå i dialog med så mycket. Cynism i så här ung ålder ser också vid första anblick ut som en pose, även om jag inte vill ifrågasätta hennes mående. Det är trots allt något befriande med en sektion som heter just ”hon måste vara galen”, när det annars så lätt blir frågan om eufemismer, om att linda in alltihop i lulliga omskrivningar. Annars brukar ju tydlighet skys av poesin.

Cox gudinna heter Britney Spears, och det har hon gemensamt med många relativt jämnåriga svenska kolleger. Den trasighet som Spears förevisar blir ett föredöme. Det medvetet talspråkliga är också föredömligt, eller borde vara det. Även så här kan en berättelse förmedlas – Carol Ann Duffy är förstås ett bra exempel på det, liksom flera från den yngre danska generationen.

Flera av Cox dikter kan läsas antingen som naiva eller som starka utsagor – men oftast som både och, och då blir det förstås övertygande dikt som lever starkt i denna balansgång:

                      If we nourished our souls in ways we deserved
                      And picked softer tools to tickle our nerves
                      Cradled our minds in a sip of a sauce of its own brilliance
                      And found novelty in our mind’s own source of resilience.

6 maj 2019

Tidig musik, Jeffrey Eugenides, översättning Niclas Nilsson, Norstedts


Jeffrey Eugenides noveller handlar ofta om människor på kant med tillvaron, skildrade med en förlåtande humoristisk skärpa. De är ojämna, men hälften når upp till högstanivån i hans romaner.

Människorna i Jeffrey Eugenides noveller är aningen skamfilade. Boken Tidig musik samlar tio stycken sådana öden, tillkomna under en period av nästan trettio år. Tidsspannet märks knappt, då det här är en författare där inte bara tematiken är konsekvent, utan även stilen.


Det är skrivet på ett stundtals avmätt och nästan distanserat sätt. Ibland hotar det att bli för avståndstagande, men när det väl fungerar är det novellkonst av bästa märke, och då blir identifikationen med de stackars huvudpersonerna märkligt intim. De är vagt missnöjda enslingar som kunde ha klivit ut ur någon av Edward Hoppers tavlor.  

Då kan det handla om Wally Mars  i novellen ”Öspipett”, inbjuden på en inseminationsceremoni hos en före detta flickvän. Hon har valt ut vems sperma som ska användas, men Wally bestämmer sig för att byta ut den mot sin egen. Eller Charlie D i ”Hitta skurken”, som fått besöksförbud från sin familj, men bestämmer sig för att överträda det – bara en smula, till att börja med.

Gemensamt för just de här karaktärerna, och ett par till, är att de upplever sig snuvade på konfekten, och därför har rätt till revansch. Det blir sällan gynnsamt utfall, och en cynisk läsart skulle kategorisera dem som losers. Men det är något med Eugenides både försynta och bestämda stil som åstadkommer en slags bevarad integritet även hos dessa förment misslyckade typer.

Eller så här: det är roligt, men inte på deras bekostnad. Kanske för att de är så orättmätigt behandlade av ödet, eller vad man nu vill kalla omständigheterna. Eller för att vi känner igen våra egna skavanker. I titelnovellen kämpar Rodney med sin musikkarriär, med obetalda räkningar och lån som urartar. Hustrun tillverkar lukt-dockor, med minimala bidrag till hushållskassan.

Just lukt är ett återkommande inslag. Det är gott om odörer från trasiga toaletter, men även svettiga kroppslukter, mögliga huslukter. Husen är ofta i dåligt skick, liksom de som bebor dem. Eugenides humor är vass, ofta oförmodad, och nästan otillbörligt rolig.

Det som mest kännetecknar Eugenides är hans nyanserade verklighetsskildring, där saker sällan är vad de ser ut att vara. Detta gäller alltså i hans bästa noveller – kanske hälften av dem är just så där målinriktat originella som vi har lärt känna i hans romaner.

Två av dem har nyligen återutgetts av Modernista. Det rör sig om debuten Virgin Suicides från 90-talet och Pulitzerprisvinnaren Middlesex från tidigt 00-tal. Virgin Suicides är berättelsen om fem överjordiskt vackra tonårssystrar som begår självmord, till förtret för grannarna som spionerat på dem och försöker lappa ihop något slags motiv till detta drastiska beslut.

Det är en originell roman. Frågan är om inte Middlesex ändå är ännu mer udda, med hermafroditen Calliope (Cal) som huvudperson, och som bas för en familjekrönika över flera generationer. Dess tematik kring migration och identitet borgar för att den torde bli en levande klassiker. Åtminstone jag har svårt att nämna en bättre roman publicerad under detta århundrade.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten6/5 2019)