Kallt nog för snö, Jessica Au, översättning Amanda Svensson, Weyler

 

En roman kan vara också det här: en tätt sammanhållen berättelse i det anglosaxiska formatet novella (med ett sidantal runt hundrastrecket), som bärs fram av en distinkt röst. Jessia Au, australisk författare, gör så med sin roman Kallt nog för snö. Det är hennes andra roman efter debuten med Cargo för tiotalet år sedan, och den har vunnit fem litterära priser i hemlandet.

 

En höst åker en kvinna till Japan med sin mamma. De går i affärer, på restaurang och museer, men framför allt talar de inte med varandra. En tystnad som befinner sig mittemellan det besvärande och det kallsinniga breder ut sig. Kvinnan – dottern – som förmedlar berättelsen funderar stillsamt på sin mamma och hur deras relation har sett ut, ifrån barndomen och framåt. En relation som präglats av distans, av kyla, av tystnader. Ibland gör dottern försök att nå fram till sin mamma: ”Kanske är det nyttigt, sa jag, att ibland stanna upp och reflektera över saker som har hänt, kanske kan tankar på sorgliga saker i slutändan faktiskt göra en lycklig.”

 

Men det är allt det obearbetade och allt det outsagda som får sista (tigande) ordet, och ersätts av de klyschor och plattityder vi tillgriper. Fram träder bilden av den ambitiösa dottern som pluggat engelsk litteratur men saknar språk för att närma sig mamman. Och mamman själv som mestadels verkar sakna vilja, som kräver övertalning för att följa med på resan, som inte heller önskar sig någonting eller har åsikter om någonting.

 

Som bild för de mellanmänskliga relationerna är det träffande. Vi inbillar oss undantag och idyll, men i själva verket är det lätt att se hur statiska många förhållande blir. Ärligt: gör inte många par en massa saker enbart för att de sedan ska ha saker att prata om? Det här hjälper inte dottern och mamman i Aus roman, för det har blivit för sent att åtgärda gamla försummelser.

 

I Japan är allting prydligt och i ordning (gissa om tågen går i tid, till exempel), och Aus blick på landet blir en sinnebild för relationen mellan protagonisten och hennes mamma. På ytan är allting perfekt. Men det här är en text som inte nöjer sig med ytan, utan som vill ge oss en inblick i vad som försiggår i de mer osköna skikten därunder. De inre tankarna betyder avsevärt mer än de yttre handlingarna.

 

Kvinnan anger en metod från konstens område, pentimento, som innebär att de icke önskvärda detaljerna som konstnären målat över blir synliga. Här ges en ledtråd till skrivandet, som i högsta grad liknar måleriet, att det också i en litterär text finns en medveten författare som i efterhand kan korrigera saker vi läser. Därmed blir det förflutna opålitligt när det återges i skrift eftersom författaren kan ”förvandla saker från det de faktiskt varit till det vi önskade att de hade varit, eller snarare till det vi idag såg det som.”  

 

Där finns också en syster vars lilla dotter kanaliserar den ilska som de vuxna härbärgerar, men lärt sig behärska. Vi kanske borde ta efter barnen, lära oss att det inte är nyttigt att bära för mycket utan att ge det utlopp. I tillbakablickar får vi veta mer om huvudpersonens bildningskomplex när hennes kurskamrater var mer insatta i vad de pluggade. Hon är också i färd med att skaffa barn med sin partner Laurie, men med tanke på hur sårig relation hon har till sin mamma verkar denna idé hålla på att rinna ut i sanden.

 

Det lågmält återhållsamma skrivsättet, med Aus suveräna blick för obetydliga detaljer, skapar ett egenartat engagemang. Kallt nog för snö blir en absorberande roman tack vare att författaren inte hela tiden försöker briljera, försöker fånga ens uppmärksamhet med tekniska finesser. Det sparsmakade i stilen hör ihop med de sparsmakade känsloutbytena mellan karaktärerna.  

Rent hus, Alia Trabucco Zerán, översättning Hanna Nordenhök, Wahlström & Widstrand

 

Litteraturen uppmuntrar till en särskild form av intimitet, en som inte tar några hänsyn och som inte kompromissar. Det finns åtskilliga exempel där författaren uppfinner en situation som lajvar autenticitet, med en berättare i jagform som förmedlar berättelsen: Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, Karin Boyes Kallocain, Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse, Anthony Burgess A Clockwork Orange.

 

Så gör också chilenska författaren Alia Trabucco Zerán i sin roman Rent hus. Inspärrad i fängelset håller hennes huvudperson en monolog. I första stycket presenterar hon sig själv: ”Mitt namn är Estela, hör ni mig? Jag sa: Es-te-la-Gar-cí-a.” Sättet att betona stavelserna påminner om när en annan av dessa bekännande protagonister för ordet, Vladimir Nabokovs Humbert Humbert: ”Lo-lee-ta: the tip of the tongue taking a trip of three steps down the palate to tap, at three, on the teeth. Lo. Lee. Ta.” Det är en liknelse som förstärks av att Estelas mamma kallade henne ”Estelita”, och att hon ofta ges diminutivet ”Lita”.

 

Även Estela är inspärrad som mördare, och även hon leker kurragömma med sina uttolkare. För sju år sedan tog hon tjänst i Santiago som hembiträde åt ett par där herrn är läkare och madamen advokat. Inom någon vecka föds dottern Julie, hon som är orsaken till Estelas frihetsberövande. Hon har hittats i swimmingpoolen, död. Det får vi veta på romanens sida 2. Vad  vi får ta del av är sedan Estelas berättelse, som hon framför i isoleringscellen, inför en tänkt publik, som aldrig ger sig till känna. Frågan om hon är en opålitlig berättare är felställd: hon är en farlig berättare, och fullkomligt ärlig i sin genomgång.

 

Rösten är på en gång pladdrig och samtidigt fokuserad. Den är nyckfull och impulsiv. Det finns en konsekvent samhällsanalys genom hela Estelas muntliga framställning, där hon skickar sina surt fördärvade pengar för att bekosta mammans sjukhusräkningar. Det arbete hon utför åt familjen sliter ut hennes kropp och eroderar hennes själ – Marx hade inte kunnat säga det bättre. Trabucco Zerán speglar hur världen ser ut: orättvis, våldsam, oberäknelig. Själv är hembiträdet så obetydlig att mannen klär av sig inför henne och ser henne i ögonen när hon råkar se honom och hustrun ha sex på köksbordet. Tydligare kan inte ett osynliggörande skildras.

 

Sättet att skriva är svindlande, och även om jag hela tiden tvekar inför adjektivet ”hypnotiskt” (är det inte bara en kritikerklyscha?), måste jag ta till sådana ord för att ge ett hum om hur vi ska ta oss an den här isande romanen. Mer och mer blir det tydligt hur sympatierna svänger, hur den bild som Estela framkallar inte delar in världen i offer och förövare, onda och goda. Här måste alla bli lika goda kålsupare. Och flickan, hon som biter sönder sina nagelband med fasansfull regelbundenhet och bryter sönder sina fingrar för att ge sig själv respit från det förhatliga pianospelandet – visar med eftertryck att nog finns det tragedier även inom de burar som målas med guldfärg.

 

Det finns en sällsam exakthet i hur Estela beskriver sin inrutade tillvaro i hemmet. Flera gånger varnas hon för att under inga omständigheter släppa in någon i huset. Där står tv-apparaterna alltid på, med nyheter om katastrofer, överfallsrån, översvämningar, proteströrelser. Men om världen utanför hemmet är otrygg innebär det inte att världen inom hemmets väggar är mer trygg: allt fler sinistra inslag hopar sig. Det kan ske när Estela stoppar sten i en mixer (hört talas om grus i maskineriet?), eller när hunden Yany infinner sig och påverkar händelseförloppet.

 

Exaktheten finns också i de sardoniska betraktelserna, som den avigt omständliga men alltså chockerande klarsynta fången förmedlar till oss. Mannen har ”himmelsblå ögon som lysknappen på en vattenkokare.” Någon gång går det illa också för den som har sitt på det torra, ”och sedan skulle verkligheten resa sig över honom och med sin stora labb slå planen ur hans händer.” Och hur kommer det sig att våra ärr lämnar en lenare hud efter sig, som hos det nyfödda barnet, och ”kanske är det vad vi är när vi föds: ett enda stort ärr i väntan på alla andra som ska komma.”

 

Och vad ska det rika parets arbete tjäna till när det resulterar i en pappa som inte vet något om sin dotter, med en mamma som inte ens kan knyta flätor i sitt barns hår, och när förrådet av lugnande tabletter är så stort att det blir oöverskådligt. Det är en roman om hat, harm, om vrede, om raseri. Estelas känsloregister rör sig mellan dessa upptrappande begrepp från tre till fyra till fem till sex bokstäver, och det är uteslutande fängslande att läsa och lyssna på detta tonfall som återger den skrämmande symmetri som händelserna infaller under.

 

Alia Trabucco Zerán har tidigare gett ut romanen La resta och en fackbok om fyra kvinnor som mördar. Något jag ofta har påpekat är hur livaktig och överdjävligt bra den latinamerikanska romanen är just nu, och en förklaring kan vara att de är så ogenerat förtjusta i William Faulkner. De senaste tio åren har jag knappt läst bättre böcker än de som har skrivits av författare från Mexiko som Fernanda Melchor, Valerie Luiselli och Yuri Herrara, samt argentinska Samanta Schweblin. Till denna skara är det hur givet som helst att infoga chilenska Trabucco Zerán.  

Nabokovs ryggrad, Aris Fioretos, Norstedts

 

Med tanke på hur många svenska Nabokov-akolyter det finns är det en smula förvånande att det har dröjt så länge innan det finns en monografi om den här sällsamme författaren med ryskt ursprung. Att det är Aris Fioretos – också han en författare med korn för sällsamheter – som har skrivit Nabokovs ryggrad förvånar ingen som följt hans spikraka kurva med översättningar under 2000-talet.

 

Någon regelrätt biografi är det här förstås inte, utan en lång vindlande essä som i trettiotre stycken behandlar föremålets förmåga att smeka de gudomliga detaljerna. Boken påminner därför något om Vladimir Nabokovs egna monografi Gogol, även den originell och infallsrik. Och titeln? Enligt Nabokov sitter det en ringklocka i varje reell läsares ryggrad, och när vi konfronteras med riktigt bra litteratur aktiveras den klockan – en spontan rörelse, en darrning, eller på sportspråk ”ståpäls”, och på Fioretos språk utifrån den essä om romanen han utgav häromåret, ”gåshud”. Läsningen blir en reflex, styrd endast av intuitionen.

 

Inte riktigt allt av Nabokov är översatt till svenska. Enligt det samtal Fioretos hade med Rebecka Kärde på Rönnells för några veckor sedan är anledningen till att en av de bättre, Bend Sinister, fortfarande inte finns i översättning att titeln inte går att återskapa på svenska. Detsamma gäller – tyvärr – en av mina favoriter, Ada, or Ardor, som också inte riktigt kan ges en adekvat titel. Och vad sägs om Despair, den som handlar om dubbelgångare och därför kan utläsas ”This pair”? Den svenska titeln Förtvivlan är inte lika heltäckande. Å andra sidan: engelskans The Eye (”The I”, ”jaget”) blir på svenska Ögat, med de två diakritiska prickarna som två ögon ovanpå den gapande O-munnen, högst passande för en författare som skriver så mycket om ögon, om seendet, om skoptofilin, om voyeurismen …

 

Nåväl, i den här ganska korpulenta essän finns gott om infall. Indirekt fungerar den som en handbok i läsandets konst, och ingen kan anklaga Fioretos för att ha slarvat i sin läsning av den författare som bland mycket annat en gång med en smula överlastad allitteration kallades för ”den distingerade diktionens doyen”. Fioretos själv kallar sin läsning av honom för ”det stora alfabetiska äventyret”. En någorlunda rutinerad Nabokov-läsare orienterar sig kvickt i bokens labyrinter, och den som av anledningar avstått från att bli en sådan –läsare hittar nog också rätt, tack vare relativt frikostiga referat.

 

Ändå är det här nog mest en bok för fansen. I första hand handlar det förstås om romanerna (nio skrivna på ryska, 8 ½ på engelska (den sista, The Original of Laura är strängt talat oavslutad)), i något mindre utsträckning om novellerna (65 stycken), och i än mindre utsträckning om dikterna (87 stycken om dikten i romanen Blek låga räknas), och pjäserna (en handfull), och översättningarna (en hel del), och artiklarna (spridda), och intervjuerna (otaliga). Tyvärr är novellerna bara sparsmakat översatta, och dikterna inte alls, och bland essäerna saknar jag de föreläsningar om rysk och allmän litteratur som Nabokov höll när han var lärare på universiteten Wellesley och Cornell (hans läsning av till exempel Doktor Jekyll och Mr Hyde är enastående).

 

Det finns en omfattande produktion kring Nabokov, men Fioretos skriver självständigt (och för den delen inkluderas en ganska diger bibliografi för den hugade). Den som saknar biografin kan med fördel ta del av kapitlet ”Kronologi”, som elegant skildrar viktiga datum i författarens privata och offentliga liv. Boken har också en roande vägledning med ”Nabokovismer” som läsaren kan ta del av när tillfälle ges. Tips: anagram, blyertspenna, delegationen från Wien, dröm, fantasi, fjäril, förtrollning, minne, rysning, stil, sömnlöshet, tid.  

 

En av de bärande metaforerna som Fioretos nyttjar är lasyren som ger oljemålningar djup och lyster och samtidigt skyddar ytskiktet. Denna glans har stött bort en hel del läsare, att stilen helt enkelt är för oklanderlig. Den som inte stöts bort ägnar sig rimligen åt omläsning, och Nabokov är förmodligen den författare som belönar sina läsare mest vid just sådana omläsningar, eftersom hans prosa är så belamrad med dolda innebörder, hemliga tecken, osynliga ledtrådar … Då kan lasyren också dölja olater och skavanker.

 

Det här är en essä skriven i livfullhetens tecken. Fioretos är entusiastisk, även när han någon gång överskrider en normal läsares tålamod med lite väl långa utläggningar om en del av romanerna. Men på tal om detaljer får vi veta att Nabokov liksom sin författande kollega Albert Camus en tid var fotbollsmålvakt. (Kanske just målvakten är en bra position för en författare?) En detalj som Fioretos har missat, på tal om de många slumpartade sammanträffandena i Nabokovs romaner, är att den enda ryske NHL-spelaren i ishockey som delar efternamn med honom är Jevgenij Nabokov (född 1975), och hans position var just målvaktens.

 

I den stundtals lite långrandiga diskussionen kring den eponyma Lolita – en av få 1900-talsböcker som både läsare och icke-läsare känner till – nämner Fioretos inte att den har översatts fyra gånger till svenska. Eller fyra och en halv, eftersom den första av Nils Kjellström (1957) drogs in, när författaren fått veta att det var en inkompetent och egenmäktig översättning (bland annat hade en av karaktärerna brödlimpor (”loafers”) på fötterna). Sedan tillkom Nils Holmbergs 1960, John-Henri Holmberg 1998, och så Fioretos egna 2007. Givetvis handlar mycket ändå om just Lolita, den skandalomsusade boken som också gjorde Nabokov till mångmiljonär när han skrev manuset till Kubricks filmatisering.

 

Som Fioretos visar är temat ung flicka och gammal man inget unikt för romanen Lolita, utan det är en trop som återkommer i Nabokovs böcker. Dessa böcker är i hög grad beroende av speglingar, härmningar, dubbleringar, inte enbart av egna besattheter utan av litteraturen i stort, i en stor och mångmönstrad intertextuell väv. Att läsa Fioretos liknar ibland känslan en kan få efter att ha lyssnat på en lång och lärd utläggning i ett ämne, att det inte längre går att yttra något eftersom all luft är förbrukad.  

 

På ett sätt gör han det lätt för sig med sin metod, som flänger hit och dit lite som han vill över och genom och inom (och ibland bortom) de olika böckerna. Ibland söker jag förgäves efter en röd tråd, efter essäns själva ryggrad om man så vill. Fast jag ska inte förneka att det ändå mestadels är lustfylld läsning, om än jag kunde ha önskat att lusten hade ersatts av luften någon gång. När Fioretos citerar Nabokovs självuppskattning av sina tillkortakommanden undrar jag om inte det här är ett exempel på att författaren Fioretos speglar sig själv: ”gisslet att ha parallella tankar, andra tankar, tredje tankar”. Om du inte tror mig: läs hans bok Atlas.

 

Men jag roas storligen av chifferläsningarna som går in på molekylär nivå för att bena ut hur och vad och varför Nabokov skrivit. Som läsare av hans romaner behöver du aktivera närläsningens konst, likväl som översiktens. En närläsning av Lolita kan då uppfatta hur förövaren Humbert Humbert avslöjar sig själv när han återger barnets ”nattliga snyftningar”, som en ledtråd till hur berövad hon blir av sin styvfar. Möjligen betonar Fioretos – ofrivilligt eller ej – Nabokovs tekniska briljans på bekostnad av dessa känslor som bestrider vissa läsares (Joyce Carol Oates bland dem) uppfattning att han är en elak eller rentav sadistisk mobbare.

 

Dessa känslor handlar inte om läsarens ryggradsreflex, även om den reaktionen kan vara empatisk så det förslår (tips: läs Pnin för rikhaltiga exempel). Mer handlar det om de känslor karaktärerna bär på och visar, och det gäller både de onda och de goda, de maliciösa och de godtrogna, de klyftigt elaka och de dumsnälla. Vore Nabokov enbart en förmedlare av illasinnade eller tarvliga budskap vore det kontraproduktivt att läsa honom nu.

 

Eller? Fioretos lämnar frågan delvis öppen, och fokuserar mer på den suveräna onytta som Nabokovs litteratur är ett exempel på. Det är en framkomlig väg för en värld som inte vill ge efter för marknadens osköna lockrop:

 

Har ett verk bara konstruerats tillräckligt intrikat går det inte att konsumera likt annat – mat, mode, underhållning – i tillvaron. Måhända skänker det nöje och lärdom; varför inte? Kanhända har det ett syfte; återigen: varför inte? (För Nabokovs del i så fall förtrollning, och därmed ryggradskittling.) Men huruvida litteraturen är uppbygglig i kyrklig anda eller går att använda i den dagliga kampen om mål och medel måste betvivlas. Det kvarstår alltid rester av oförklarlighet som visar på dess exemplariska vägran att underordna sig nyttans diktat. 

 

Enligt Nabokov måste en författare behärska tre saker: berätta en historia, förmedla en lärdom eller ett budskap, samt hänföra sin läsare. Med andra ord: författaren som berättare, lärare och förtrollare. Det är en enkel formel, som inte gäller enbart för Nabokov, utan påfallande ofta också för Fioretos.  

Breven från förläggaren. Fem år med förlaget Nirstedt/Litteratur, Gunnar Nirstedt, Nirstedt/Litteratur

 

Det här är en unik bok, men så hör också förlaget Nirstedt/Litteratur till de unika inslagen i den svenska litteraturfloran. För fem år sedan lanserade förläggaren Gunnar Nirstedt sitt egna förlag, och dess utgivning på en bra bit över 100 böcker har onekligen utgjort en nödvändig injektion för en svältfödd svensk kultur. Nu firas det med en utgivning av de följebrev han haft för vana att bifoga recensionsexemplaren med. Breven från förläggaren samlar dessa brev i en behändig pocket.

 

Och vem har skrivit följebrevet till den, om inte Kristofer Andersson, operativ chef på förlagsgruppen som också huserar Modernista. Han lokaliserar förlagets målgrupp till ”connaissueren” (fransk stavning av konnässören), ”ett glassigt ord som betyder ungefär ’läskunnig’”. Jag ingår gärna i den målgruppen.

 

Här finns nästan alla breven (undantag för återutgivning och pocketar), och böckerna numreras prydligt enligt en fyrsiffrig skala, som låter oss ana att förlaget planerar att ge ut upp till 9 999 böcker. Med nuvarande utgivningstakt kan de hålla på i 400 år. Gärna för mig, så länge det fortsätter lika bra som de första fem åren har varit. För det är en truism att de så kallat mindre förlagen ofta gör det jobb de stora förlagen mer eller mindre medvetet har överlåtit (jag vet att Bonniers, Norstedts, Wahlström & Widstrand och Natur & Kultur också gör mycket bra).

 

Med det sagt tog Nirstedt uppenbarligen med sig Helena Österlund från Bonniers, eftersom han här avslöjar att han jobbade i flera år med hennes återkomst 2020 med Min sårbara kropp (förlagets andra bok). Hon har nu gett ut fyra fantastiska böcker på Nirstedt/Litteratur. Hon är både den typiska representanten för förlaget, och en klar anomali.

 

Den profil Nirstedt har gett förlaget är annars både uppenbar och svårfångad. Det vore allt för lätt att ge det benämningen ”kvalitet”. Jag är långt ifrån alltid ense med hans bedömningar när han ger olika böcker sina lovordande egenskaper. Gemensamt för utgivningen är väl annars att det är böcker som inte omedelbart har kommersiella kvaliteter. Och så domineras fältet av renodlad fiktion – det vill säga, att det uppenbart påhittade äger företräde framför den autofiktion som blivit så oerhört framträdande de senaste drygt tio åren. Och där finns alltså Helena Österlund med sina två självbiografiska böcker, som ändå lyckades skapa sitt helt egna rum i den annars så fyrkantiga autofiktionen, helt enkelt för att hon är så originell i sitt skrivande.

 

Tilltalet i Nirstedts brev är påfallande ofta polemiskt, men på ett ganska hänsynsfullt sätt. (Anderssons karakterisering av ”milt kolerisk herre” är träffande.) Med stolthet redovisas alla nomineringar och priser, och där finns Augustpriset, Borås Tidnings debutantpris, Katapultpriset, SR:s roman- och lyrikpris, samt Nordiska rådets litteraturpris. Om jag har glömt något pris här må jag vara förlåten – mängden är respektingivande, och det självförtroende det ger förlaget är befogat. Eftersom de också har Maria Stepanova i sin utgivning är det bara en tidsfråga innan Nobelpriset också kan läggas till listan. Om vi beaktar den återutgivning av dels poesibiblioteket och två angelägna Sven – Lindqvist och Delblanc – ger sig förlaget också in i den aktuella kanondebatten.

 

Med breven visar också att Nirstedt i första hand är en bra läsare, när han gör sina korta kategoriseringar av författarna och deras böcker, som han ofta presenterar med någon slags gästvänlig önskan: ”benägna läsekrets, ta det här på allvar”, ungefär. Det är ett anspråk som är både blygsamt och anbefallande. Hans ambition verkar vara att ge den svenska litteraturvärlden inte vad den vill ha, men vad den behöver.

En emigrants dagbok, Wera von Essen, Polaris

 

I genren autofiktion skriver ingen bättre svenskspråkig prosa än Wera von Essen. Hennes nya bok sopar banan med all konkurrens.

 

Wera von Essen första stort upplagda roman efter genombrottet med En debutants dagbok (den bästa svenska debuten de senaste sju åren!) heter En emigrants dagbok. Om det är något som gör mig tröttare än AI är det autofiktion, men det hör till det mirakulösa att von Essen lyckas blåsa liv i den stendöda självbiografiska genren.

 

Hennes dagbok avhandlar perioden mars 2021 fram till augusti 2023. En hel del består av förhandlingar – estetiska och pekuniära – med förlaget. Boken är en kärleksförklaring till livet, till litteraturen och skrivandet. I förlängningen handlar det också om kärleken till män, men också mycket om vänskap.

 

Men det som får den här boken att andas, att svänga, att vibrera av liv, är hur von Essen söker sig mot en renodlad stil. Det här var befintligt i debuten, men här skriver hon med det slags självförtroende som inte nöjer sig med annat än stordåd. Därför är det lika bra att slå fast: det här är litteratur av yppersta klass.

 

Det är en stil som är självutlämnande i sin skoningslösa vägran att befatta sig med kompromisser. Det finns en anledning att just sköra och känsliga människor blir författare: de är utrustade med egenskapen att lära oss nya sätt att ta sig an tillvaron. Till detta hör ett uppenbart intresse för det som tidigare kallades paranormalt och ockult: astrologi, spådomar, demoner, tarotkort, andar och onda energier.

 

Du kanske kallar det här för ”flum”, men jag ser en trend, att det ger tillvaron en ytterligare dimension. Likaså med religionen, som von Essen låter ingå i sin vardag, som en del av de dagliga rutinerna. Hon närmar sig världen med en utsökt kombination av gravallvar och avväpnande humor.

 

Så, vad händer? Hon gör två längre resor till Brasilien, där hon genomför pilgrimsfärder till ett av de hus där Clarice Lispector bott, men möts av ”klotter, skräp, krossat glas”. Hon ingår i några trassliga förälskelser, men finner tvåsamheten omöjlig. En författare kanske måste vara ensam.

 

Några av de finaste partierna är när hon leker med sina vänners barn. Men inget kan rucka på den existentiella känslan av att inte höra till, som hon infogar efter just en sådan gemytlig skildring med de lekande barnen: ”Men jag var inte glad. Det ligger mig nära till hands, det är rentav naturligt, att leva med ett idylliskt yttre och ett nattsvart inre.”

 

Stundtals blir boken en smula motsägelsefull, och stundtals tröttnar jag på en del slitna liknelser. Att Stockholm kallas ”ett piskrapp” upprepas lite för ofta, liksom att kärleken lite för gärna liknas vid pilar. Men det är en rannsakande och ärlig text, som gång på gång lever upp till även högt ställda krav. Det vill säga, att en bra bok måste göra dig mottaglig för en förändrad världssyn; en bra bok måste lära dig nya saker. Det sker också påfallande ofta, tack vare en ödmjukt prövande inställning, som mildrar de ibland kategoriska och onyanserade utsagorna.

 

Jag tillhör de läsare som anser att Lars Noréns dagböcker är 2000-talets stora mästerverk inom den svenskspråkiga prosan. Wera von Essen skriver i hans anda och håller – faktiskt – på att bli en författare som förtjänar de högsta förväntningarna. Hon vägrar styvnackat att framställa sig med författarporträtt och en meritlista. Litterära priser föraktar hon, men sorry, det här är en bok som borde sopa banan med konkurrenterna till Augustpriset, till att börja med. 

 

Här finns gott om träffsäkra iakttagelser och vassa analyser av mellanmänskliga relationer, och allt bottnar i ett genuint intresse och en stark vilja att ingå i världen. Det här gör textens huvudperson, ”Wera von Essen”, till en oförglömlig protagonist i något som både är en roman och en självbiografi. Men strunta för all del i genrebeteckningarna, och nöj dig med att läsa ett veritabelt mästerverk.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/1 2024)

Driftens väg, Lise Tremblay, översättning Elin Svahn, Rámus

 

Driftens väg ligger strax utanför ett kanadensiskt samhälle nära floden i Bas-Saint-Laurent. Det är en flod med stark ström som ligger alldeles intill vägen, och därav namnet. Men det ligger nära till hands att tänka på andra slags drifter, de av mänskligt slag, när Lise Tremblay samlar fem tematiskt sammanhållna noveller i boken Driftens väg. Det är hennes femte bok på svenska, som vanligt med en översättning utförd av Elin Svahn, och som vanligt i Rámus eleganta utgivning med böcker så små att de riskerar att passeras obemärkt i bokhandeln.

 

Huvudpersonerna är kvinnor som befinner sig strax efter sluttampen i långvariga relationer med män. De är antingen dumpade eller har själva valt att lämna. Som i titelnovellen, om kvinnan som äntligen överger den charmige professorn Éli, han som är betydligt äldre än henne och nu pensionerad och – värre än så – emfatiskt gammal. Med lakonismer tecknar Tremblay en mångårig relations slutfas: ”Han har alltid trott sig förmer än andra. Men förut trodde även jag det.”

 

Novellen, och novellerna, är fulla av liknande uttrycksfulla summeringar. Och människorna tillåts vara udda, kantiga och skeva, utan att det blir sökt. De är nedtonat trovärdiga, på ett sätt som kanske är novellens försprång på romanen, att knappheten i personporträtten utgör en god grund för mindre självklara schabloner hos karaktärerna. Utifrån den positionen kan Tremblay skildra klass och privilegier, och hur lite sådant betyder i slutändan. Att stanna i en dålig relation liknar döden, och i motsats till vad folk i allmänhet tror är det ofta en långvarig process att avsluta en relation, det kan ta årtionden.

 

I de andra novellerna hittar vi hon som vill lämna sin älskare, en man som med en olycklig gallicism får heta – ugh - ”vivör”, en vänskap mellan en dödssjuk kvinna och hon som har en galenskap som lurar i botten, hon som skriver ett långt brev till sin man som hon skilde sig från för tjugo år sedan, samt hon som skiljs från mannen dagen innan julafton, och som ger sig själv blåmärken som straff, enbart för att hon upprepar ett familjemönster: att bli lämnad och sedan försvinna i skammen.

 

I en av dessa välslipade noveller (hur kan de vara så korta och innehålla så mycket!) berättas om vilken plats som samhället har i beredskap åt äldre kvinnor: det vill säga, knappt någon alls, kvinnor som förvandlas till spöken, som går från glada och välbalanserade men som förtvinar: ”Kvinnor som sprang efter tiden. Och de hann inte ifatt den.” Hur är det Shakespeare sa: ”Tiden gör oss alla till narrar …” Ångern i Tremblays noveller handlar inte så mycket om det man har gjort, utan om den man har blivit.

 

Tremblay visar många prov på en skarpt genomskådande blick, som sällan eller aldrig ger efter för elakhet. Hennes böcker har ofta en lågintensiv nerv. Det är skrivet med stilfull hårdhet, där du ändå inte skär dig på de vassa kanterna. Nyligen skrev Mikaela Blomqvist en krönika i GP där hon varnade för litteraturens kitschiga lurendrejare (ledtråd: de heter ibland Annie Ernaux eller Ernest Hemingway), alltså författare som lånar en högre stils kännetecken utan att ta den på allvar; det är skrivet enbart för att beundras, inte för att väcka den estetiskt fruktbara förvirringen.

 

Jag är långt ifrån säker på att Blomqvist skulle hålla med mig – vi verkar vara oense om det mesta – men för mig representerar Lise Tremblay de äkta författarna, de som vågar möta världen med annat än ytlig appropriering av god stilkonst. Här finns skavanker, tvivel och villrådighet. Och ambivalens, icke att förglömma, liksom för att visa att i en novell är det ofta viktigare vad som inte skrivs än vad som skrivs.

 

Liksom ambivalensen manifesteras i Helene Schjerfbecks omslagsmålning från 1927, med kvinnan med de röda kinderna. Dessa kinder blir mer uttrycksfullt mångtydiga genom att vi saknar ögonkontakt med henne. Jag vet inte om jag ska falla för frestelsen att invända att Schjerfbecks målningar trots allt blivit så massreproducerade – inte minst på bokomslag – att de närmar sig den typ av kitsch som drabbat Roy Lichtenstein, Salvador Dalí, samt (gränsfall?) Frida Kahlo, eller om det är ett kongenialt val för just den här boken. Låt mig luta åt det sistnämnda.

Mjölk och människor, Matilda Josephson, Galago

 

I Matilda Josephsons debut som serietecknare finns en varm blick för människan i helhetsbelysning. Det är en lovande bok som begränsas av sitt korta format. 

 

Som serietecknaren och litteraturvetaren Nina Ernst visade i sin doktorsavhandling Att teckna sitt jag befinner sig den svenska tecknade serien i ett hårt självbiografiskt grepp. På gott och ont, kanske. Det goda: vi ges tillfälle att studera en mängd olika perspektiv på tillvaron. Det onda: det finns en likriktning som gör att det ibland blir lite si och så med mångfalden. Fortfarande är den svenska serievärlden besvärande vit.

 

Matilda Josephsons debut Mjölk och människor (fyndig titel!) skriver in sig i den självbiografiska traditionen, med kassörskan Matilda som är måttligt road av sitt jobb och drömmer om att slå igenom som serietecknare. I mataffären stöter hon på en brokig samling figurer, den ena mer excentrisk än den andra. De utgör ett tvärsnitt av befolkningen, och trots att de är fast i den svartvita tekniken är de färgstarka så det förslår.

 

Hon sitter i kassan, och möter snattare och hoarders, mytomaner och nudister, fattiga och likgiltiga. Vikarien Leona ansluter en kortare stund, och något som liknar en förälskelse spirar. Men Josephson kopplar sig samman med Samuel Becketts estetik, och låter saker plana ut i brist på förlösning och det som med en gräslig anglicism heter ”closure”.

 

Så också i den längre av de nio kapitlen, ”Klas”, där Matilda lämnas kvar vid kassan när Klas och hans flickvän tar sig därifrån efter vissa komplikationer. Det är en skildring som ger mersmak och utlovar att Josephson har mer att ge bara hon hittar en mer sammanhållen berättelse. Klas blir i det fristående kapitlet en kund som saknar pengar på kontot, och Matilda ägnar sig åt dagdrömmeri om hans förflutna.

 

Drömmen involverar hennes egen barndom. Var Klas en förskolelärare som på ett inkännande sätt tog hand om Matilda och hennes kompis? I Matildas tankevärld lämnas det öppet, om hon känner igen Klas från sin barndom eller om hon bara fantiserar. Det förblir obesvarat, och vi ställs inför en mångtydighet som är skönlitteraturens bästa knep.

 

Enligt William Empson magistrala snart hundra år gamla studie Seven Types of Ambiguity är litteraturen beroende av sådana mångtydighet och motsägelser. En av de mångtydigheter Josephson använder sig av rör hur personerna är tecknade, androgyna eller bara icke-binära. Hon har hittat ett helt eget uttryck, en tecknad stil som är återhållsam i sina karikatyrer, och det gör människorna som hon gestaltar till något mer och större än schabloner.

 

Matilda Josephsons bidrag består i en klart genomskådande blick på individen – en blick som inte dömer, utan visar förståelse och omsorg. Det kan inte nog inskärpas hur nödvändig en sådan blick är, om vi vill ha något som liknar ett människovärdigt samhälle.

 

Hon skildrar en värld som har kedjat fast sig vid konkurrens och effektivisering, och de människor som lämnas därhän av ett sådant system. Det är en upprättelse i blygsam skala, men jag uppfattar seriens budskap som just en anmodan att vi ska se och bekräfta också de här människorna som befinner sig i marginalen. 

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/1 2024)

Kvinnor utan barn. Om reproduktion och livets mening, Sara Martinsson, Weyler

 

Ibland önskar jag att jag var en mindre pedantisk läsare. Det hade varit befriande att slippa vara kritiker och därmed nödgad att fastna vid enskildheter. Så läser jag omslagets insida till Sara Martinssons nya bok Kvinnor utan barn. Om reproduktion och livets mening, som låtit sig inspireras av J O Rabers bok Famous – But No Children från 2014. Där listas en lång rad barnlösa kvinnliga artister, skådespelare, filosofer, politiker. Många av dem är författare, som Virginia Woolf, Emily Dickinson, Flannery O’Connor, Karin Boye, Selma Lagerlöf, Katarina Frostenson. Och Mare Kandre.

 

Men Kandre har en son. Som sagt, det är pedantiskt att uppehålla sig vid en smärre fadäs. Annars är Martinssons bok en utmärkt sammanfattning av senare års diskussion av den ständiga frågan: barn eller inte? Biologin är i detta fall – liksom i så många andra – djupt orättvist. I 35-årsåldern behöver en kvinna fatta sitt beslut, medan mannen inte behöver fatta något beslut innan han stupar.

 

För Martinssons del triggas hon av att fira sin 40-årsdag. Då föds embryot till denna bok, som växlar mellan privata reflektioner och summeringar av frågan med exempel från verkligheten och fiktionen. Det är ett grundligt arbete med nitiskt redovisad källförteckning, och historiska tillbakablickar som visar att mycket lite har förändrats genom åren. I korthet har kvinnor utan barn alltid misstänkliggjorts av samfundet.

 

Synen på barnlöshet har styrts av politiska beslut och konjunktioner. Den senaste statistiska undersökningen från 2020 visar att 13,5% av kvinnor i 35-årsåldern och 21,5% av männen i 40-årsåldern fortfarande inte var föräldrar. Det ligger i linje med att förstagångsföderskorna blir allt äldre. Och det kommer att bli problematiskt om några årtionden när det finns fler som har passerat åttioårsåldern än vi har barn. I Japan säljs redan fler blöjor till vuxna än till barn. Kanske svaret på problem såsom att mannens spermieproduktion har minskat med 50% de senaste åren att framställa barn i laboratorier. (Här resonerar Martinson om Mary Shelleys roman Frankenstein, men jag önskar att hon hade läst den tillräckligt noggrant för att avstå från att kalla protagonisten för doktor Frankenstein.)

 

Övertygande visar Martinsson vinsterna för en kvinna som väljer bort barn från sitt liv, åtminstone för den kreativa kvinnan: tid att tänka, skapa, skriva – tid att förändra. Visst går det för ”den moderna kvinnan” att kombinera föräldra- och konstnärskap. Men Martinson betonar att barnlöshet är en kvinnofråga, som också visas i hur internets fora för ofrivillig barnlöshet domineras av kvinnors synpunkter och frågor. 

 

Genom boken ställs Martinssons egna erfarenheter jämte berättelser om IVF-behandlingar, adoption och surrogatmödrar, aborter, mammfluenser och mammaskam. Som barnlängtans kärna lägger Martinsson kärlek, behovet att älska och bli älskad. Hon skriver om den graviditetskult, eller –norm, för att uttrycka sig mindre drastiskt (ännu en eftergift som (den här) kritikern gärna hade lämnat bakom sig). Men att det handlar om att ge livet mål och mening låter som ett ynkligt behov. Kan inte livet vara meningsfullt utan barn?

 

Martinson söker mönster och likheter, och det gör hon i ärlighetens namn, även om det nog är mer rimligt att allas historia är singulär. Det som förenar de kvinnor som saknar barn är utanförskap i någon form, men det är väl inte hela sanningen, eller den heltäckande sanningen. Många av bokens exempel är hämtade från konstnärsvärlden, och där är väl det udda beteendet en del av arbetsbeskrivningen. Konstnärer är väl per definition särlingar och outsiders med eller utan barn.

 

Sällan går Martinsson i polemik, om inte dess underförstådda credo ska uppfattas som önskan om att få bli lämnad i fred med sin barnlöshet, och inte behöva definiera den som frivillig eller ofrivillig. Det bästa med boken är hur hon resonerar sakligt och stillsamt, och nog slår hon på en del fördomar och avfärdar en del felaktigheter. Föräldraskapet är i sig mytbildande, och det är nödvändigt med alternativa röster. Nu nås kanske inga avgörande insikter i den här boken, men det är väl också en del av ämnet, att var och en måste nå fram till vad ens livsbeslut innebär både i form av vinster och förluster.

Ord & Bild Nr 5 2023: Spöken

 

Just när det förra året höll på att ta slut anlände oannonserat ett bihang till Ord & Bilds utgivning, ett oväntat spöknummer. Det har just ”Spöken” som tema, och man har upplåtit redaktörskapet åt gästredaktörerna – här fyndigt kallade ”gastredaktörerna” – Ann Ighe, Jonatan Habib Engqvist och Linnea Frank. I korthet behandlar numret spökets plats och funktion i kulturen, i texten, i verkligheten.

 

Tack vare dåligt upplysta hus var spökena mer framträdande på 1800-talet. Att glödlampan uppfanns på slutet av århundradet – om det nu var Thomas Edison eller någon annan kan kvitta – var en välsignelse för bokläsarna, men kruxet var att litteraturen blev något för upplyst. Kort sagt: innehållet blev lite mindre spännande, och det är kanske ingen tillfällighet att Weber strax därpå förklarade världen avförtrollad.

 

Men nu är spökena tillbaka? Tja, ganska mycket tyder på en viss renässans för paranormala och ockulta fenomen som blev utskrattade i min egen ungdom, en tidsanda som fick mig att gömma tarotkortlekarna djupt i källarhålorna. Men nu är det dags att damma av dem, för vi har fått se en återkomst av sådant som inte tillhör det mätbara och effektiviseringsfixerade samhället.

 

Bland skräckgenrens olika varelser – vampyrer, varulvar, ghouls, zombies, monster, troll – är väl spökena de värsta ändå. Kanske enbart för att de är så flitigt förekommande, och att de till skillnad från de andra inte genast aktiverar vår vaksamhet eller försvars- eller flyktmekanism. Ett spöke kan du inte lita på. Tumregel: vänd inte vampyren ryggen. Spöket kan visa sig vara välvilligt. Och så är de jobbiga på det viset att de ställer till med så mycket buller och bång. Dessutom är de ju så, om Freudismen tillåts, hm, så – ohem-lika, alltså att de liknar det bekanta men har fått en tillsats av det främmande och fasliga.

 

Det finns en hel del att glädja sig åt i detta nummer, där jag fastnar länge för Avery Gordons bidrag. Han tar också upp Freuds essä om ”det kusliga” (das Unheimliche). Ärligt talat är det mer ord än bild i numret, och i några fall, som i Gordons text, väldigt mycket text. Annars kunde AI ha fått lattja fram mer spöklika foton (jag menar: har du sett fotona på Freud; där krävs minimal AI-infiltration för att skapa spöklik effekt). Här finns i gengäld Pia Koskelas tecknade serie. Och Claudia Lindéns genomgång av gotiska troper hos Selma Lagerlöf, Clas Livijn och Erik Johan Stagnelius, och terror-genrens kopplingar till sexualiteten. Både Livijn och Lagerlöf lät kvinnliga spöken fungera som rättskipare.

 

Och Anders Teglund tar sikte på Thatchers spöke. Om någon icke-fiktiv person kan tänkas spöka är det förstås husdiktatorn MT, vars mortal coil ju begravdes för snart elva år sedan. Men nog fan spökar hon! Inte minst i den politik som förs för tillfället, både i England och i Sverige. Här låter Teglund henne möta upp managementkonsulten Fredrick Taylor, död ännu längre, för sitt veckomöte:

 

Varje gång någon nämner hennes namn, varje gång ett steg tas mot ett sundare samhälle – där människor tar sitt eget ansvar, där företagsamheten tillåts blomstra och militanta fackföreningar, marxister och strejkivrare trycks tillbaka – får hennes ande en tydligare kontur. På senare år har det i vissa stunder nästan känts som om hon har kunnat dra in riktig luft i lungorna.

 

Ursäkta, men varför diskuteras inte det här oftare i vår press? Varför handlar kultursidorna om så perifera saker, när det här borde vara högst på vår agenda: att politiken och samhällsutvecklingen håller Thatchers idéer vid liv? Det här är ju den riktiga skräcken, att hon ges kontur, att hon vädrar morgonluft. Kultursidorna monterar ned sina redaktioner, men den som känner sig svältfödd kan förstås hitta den eftersökta debatten i tidskrifter som Ord & Bild. Läget är prekärt, men det finns saker att hämta i det här antologiliknande spöknumret.

 

Säg annars var du ges ynnesten i att avlyssna till ett initierat samtal om Jamaica Kincaid, fört av Burcu Sahin och Athena Farrokhzad. Sahin avslutar finfint: ”det är i stilen som historien prunkar och vissnar, där kan läsaren gå vilse bland begär och blommor.” Här finns också en läsare som gärna går vilse i spöknumret bland gengångare och vålnader.

 

Genom hela numret finns också en fantomröst, halvt dolda textrader som ChatGPT har genererat utifrån spökhistoriernas förråd. Dessa textremsor (textslamsor?) väcker den unika blandningen av behag och obehag som går under namnet ”det sublima”.  

Enkel cellulosa, Åsa Maria Kraft, Bonniers

 

Poeten Åsa Maria Kraft har gett ut tolv diktsamlingar, och vi som har följt henne sedan debuten 1997 (4 Påhitt) har lärt känna en finurlig författare. Med sina senare böcker har hon rört sig kors och tvärs genom historien, medeltid och framtid, och även genom olika religiösa världar. När hon nu, efter den sedvanliga pausen på tre år, återkommer med en diktsamling heter den Enkel cellulosa. När du synar den gemena omslagsskriften noggrant upptäcker du hur en guldfärg tar ut två nya ord: ”en cell”.

 

Noggrannhet kännetecknar också Krafts skrivande. Hon rör sig mellan olika typer av materia: det döda (cellulosa) och det levande (cell). Men hon ifrågasätter också det binära tänkandet, likväl som hon mig veterligt var den första svenska författaren som använde hen som ett könsneutralt pronomen, i Självpornografi. Akt 1 (2012). Därför vänder hon på begreppen död och levande, och ser det levande i det döda – och vice versa, får man tänka sig, när hon skriver om träd, om årsringar, om att tälja figurer ur trästoffet.

 

Vi förs rätt in i medeltiden i tre separata avsnitt, som tidsmässigt läggs från 1500-talet ned till 1300-talet och 1100-talet, i tre etapper i den typ av tidsmaskin endast poeter äger tillträde till. Boken är också en vändbok, där den något kortare del II kallas ”Rester” och består av arbetsanteckningar och fotografier, samt en text från Sion kloster i England, som var hemvist för Birgittinorden under 1400- och 1500-talet.

 

Själva diktsamlingen består annars av dessa tre helgonberättelser, som i vidare mening berör kvinnor som täljer kvinnofigurer. Den närhet till religionen som finns immanent i poesin verkar locka poeter som Kraft – ett ytterligare exempel kan anföras i Marie Tonkin. De båda skriver om legender, ikonbilder, och madonnor. Kraft söker sig till en annan slags rytm än den brådstörtade och stressiga hon hamnade i tidigare: ”om rytmen nu vet jag att den inte är min och att den är långsammare. Jag vilar i den, tänker jag, men kanske är vilan utanför”.

 

Det där är en klargörande rytm som jag tidigare ofta stött på hos Kraft, men i den här boken ganska länge förgäves söker. Det kan bli onödigt tillkrånglat, onödigt abstrakt, onödigt abstrust. Den vördnad inför naturen som dikterna framalstrar lämnar mig förvånansvärt kallsinnig, med undantag för den emfatiska refrängen ”av skog är du, kommen / skog, ska du bli igen”.  

 

Dessa farhågor lättar när boken hittar sin långsamma puls, allra mest så i den andra delen, som behandlar ”Anna, när som själv hon är tre”, och årtalet 1344. Det råkar vara årtalet då heliga Birgittas make dog, och då hennes spartanska klosterliv infann sig. Men Birgitta är en förhållandevis osynlig karaktär i Krafts bok.

 

Det är uppenbart att vi har underskattat naturens betydelse, och ju mer jag läser i Krafts bok, desto tydligare blir hennes engagemang och desto viktigare blir hennes bedrift. Här finns en samverkan mellan natur och människa – mellan träd och individ – som är inspirerande och uppfordrande. Det finns något att återerövra här, i naturen och i skapandet, som betonas i täljandet av träfigurer som kvinnorna återkommer till i de olika avsnitten. I gemenskapen och i hantverket visar sig den här bokens usp, i själva aktsamheten inför det som är skapat.

 

Liksom dessa figurer täljs fram täljs en intrig fram i Krafts säregna narrativ, med destruktiva och skadliga krafter som visar sig i de fientliga ikonoklasterna. Att läsa boken påminner om det täljande arbetet. Att läsa innebär också att tälja fram figurer, och ibland är textmassan – trädet – stumt, men ibland får det en sällsam resonans, och då sjunger det om den här dikten, även om man kan få hugga sig fram till något som liknar förståelse:

 

i ett lodrätt

ljus

 

ett stjärn-

falls

 

andetag

 

Det får mig att undra: många avstår från att läsa poesi, kanske för att de inte vill känna sig dumma. Då skulle jag kanske inte genast rekommendera just den här diktsamlingen av Kraft (den får också mig att känna mig lite dum ibland). Men förståelse är ett lönlöst begrepp för den som läser poesi. Och det är som med mycket annat: hade jag gett upp efter dess första del hade jag gått miste om de belöningar som väntar i de två andra delarna. Där blir tonfallet tydligare och skarpare:

 

hennes ansikte

är därför utvändigt

och talet artikulerat

 

hon måste projicera

orden långt

 

ett röstarbete

 

Där och då blir Krafts dikt mer detta konkretiserade röstarbete, och boken får sitt speciella värde som en värdig fortsättning på ett mycket spännande poetiskt författarskap.