The Use and Abuse of Literature, Marjorie Garber

Även i Amerika finns en utbredd oro över läsandets tillbakagång, undersökningar som visar samma nedslående resultat av allt färre läsare. Det här skapar grunden för deklamationer om bokens död, alternativt motrörelser som minsann visar att det finns plats för läsning också i vårt samhälle. För hundra år sedan var det filmen som försökte döda boken, nu är det tv-spelen: tillåt mig föreställa mig att det om hundra år är något helt annat som fortsätter tävla mot boken, utan att vinna.

Marjorie Garber är liksom majoriteten av de som uttalar sig i ämnet extremt välinformerad, och fyndigt slagkraftig i sitt stillsamma resonemang, när hon tar sig an ämnet The Use and Abuse of Literature, helt nyligen utgiven av Pantheon Books. Hon argumenterar sakligt och alltid välvilligt, när hon bemödar sig om att vara någorlunda uttömmande i ett ämne som förstås inte låter sig tömmas till någon sista droppe. Hon undervisar bland annat på Harvards universitet, och har en meritlista så lång att bokens omslagsflik knappt räcker till, inklusive sexton böcker (sex av dem handlar om Shakespeare). Det var hon som i november utdelade National Book Award 2010 för nonfiction till Patti Smith för biografin Just Kids.

Alltså, ännu en bok som förklarar varför man ska läsa. Det ovanliga med Garber är att hon inte gör sig några illusioner. Här handlar det inte om att förvärva kulturellt kapital (svenska politiker: läs inte denna bok), men inte heller om något diffust koncept som utgår från nöjet – inte enbart – utan mer om ett sätt att tänka. Det är allt. Inte för att bli klok (farväl, Tage Danielsson) heller.

Hennes viktigaste tes blir att litteratur handlar om att ställa frågor mer än att söka efter svar – det är Virginia Woolf som allra tydligast kämpar för den läsarten, något Garber också erkänner. Men i stället för att ställa frågor för att förvänta sig kloka svar ger läsningen en ersättning, där du hamnar i en riktning: du uppmuntras att vrida din blick åt ett annat håll. Och du ska inte heller tro att du är på säker mark: det går visst att läsa fel, och det finns inte alls lika många tolkningar som det finns läsare (en befängd tanke, uppfinnen av någon svensk pedagog).

Hon är som sagt välinformerad, och använder exempel på ett intelligent sätt, utan att slå blå dunster i ögonen på läsaren. Lite beklagligt ändå kanske att hon menar att kopplingen mellan ”literature” och ”litter” (skräp) skulle vara James Joyces uppfinning – hon lånar tanken från Jacques Lacan, (er)känd vanföreställare – för den härrör från en medveten felstavning i Lord Byrons brev när han skrev om vad han uppfattade som den undermåliga samtidslitteraturen, att de sysslade med, med hans stavning, ”litterature”. Hon läxar upp de som felciterar T.S. Eliot, men gör det själv ett femtiotal senare.

Det viktiga med Garbers bok är att läsning inte ger kunskap eller problemlösning. Men inte heller får läsningen fungera som fernissa – en dekor för borgerligheten, som köper böcker som metervara på antikvariaten, eller inreder sina bokhyllar efter bokryggarnas färger, för att matcha sina gardiner. Det är inte viktigast med de rätta associationerna, de rätta citaten – fast om jag ska kritisera Garber för något, är det väl att hennes exempel alltid är hämtade från den snävaste litterära kanon, de amerikanska universitetens.

Hennes bok fungerar fint för att avliva några populära myter om läsning, som att författaren sitter inne med facit, eller att litteraturkritiken är en universalmedicin, en auktoritativ läsning som inte får ifrågasättas. Men ju starkare en läsning av en bok är, desto starkare blir behovet av en ny generation att distansera sig och avvika, uppfinna sin egen lika giltiga tolkning – däri ligger en utmaning, och också en stor förklaring till läsningens användbarhet, för att försöka sig på en koppling till titeln på Garbers bok (i ärlighetens namn är hon inte själv hela tiden inne på att hålla sig till ämnet, utan måste påminna sig själv att återgå till det).

Som exempel på att intet nytt befinns under solen kan nämnas att Liljevalchs debacle med kronprinsessbröllopet – för få poeter var intresserade av att skriva kärleksdikter som skulle läsas (i megafon!) i en stockholmspark – har en amerikans motsvarighet, då dåvarande presidenthustrun Laura Bush i februari 2003 planerade ett seminarium om poesi, men i stället fick 5 300 dikter som tog avstånd från Irakkriget. Poeter ska inte vara undergivna, lyder Garbers analys.

Det finns i hennes bok många intressanta resonemang – däribland hur en bra läsning går till, hur den är beroende av förhållandet mellan det hon kallar för ”a hunch” - en (för)aning – som leder till bevis i texten. Dock finns ingen användbar läsning utan bevisen – likväl som dessa bevis måste föregås av intuition och risktagande i läsningen. Den bra läsaren vågar gå vilse, tänka lite fel: helt enkelt gissa sig fram, utan att kräva svar. Bland annat därför tror jag att varje författare skapar sin läsare: du som läsare måste lära dig läsa på nytt för varje nytt författarskap, att det är en metod eller teknik som inte är inlärd på förhand, utan som du upptäcker under läsningens gång. För det är inte samma sak att läsa exempelvis William Faulkner som det är att läsa Stina Aronson.

Garber använder exemplet hundvisslan: somliga är för okänsliga för lockelsen i vissa verk, och då kan vi lika gärna låta det vara. Litteratur är för henne ett levande föremål, och därmed potentiellt farligt. Hon varnar för vådan av fansens okritiska hållning, avfärdar utan tillstymmelse till bryskhet alla som utropar att de älskar Austen och Shakespeare – de universella objekten, med Freuds exempel om den överdrivna uppskattningen. En del vill inte förstöra upplevelsen, men hon har ett enkelt svar: de litterära verken tål det. Annars är det inte mycket värt med det, om det inte tål att tolkas, och också att tolkas på olika sätt, att utstå olika prövande tolkningar, som ibland kan vara kontroversiella, utmanande. Det är lätt att hålla med henne: verket finns alltid kvar, outplånligt: dessutom får tolkningarna inte vara definitiva, slutgörande (det är bara osäkra läsare som vill ha slutgiltiga läsningar). Mer bryskt avpolletterar hon fransmannen Alain de Bottons självhjälpsbok om Proust (de Botton som förstås är ett stort namn i Sverige).

Ur svensk horisont kan det vara fascinerande att se hur close reading (närläsning) har kommit tillbaka i USA: riktigt där är vi väl inte i Sverige, där en mer holistisk läsning verkar vara svårare att helt släppa. Faran med den här närläsningen är förstås att den kan bli för närsynt, men det är viktigt att komma ihåg att det inte heller här finns någon universalmedicin, utan att närläsning måste kombineras med kunskap om författaren och tidsepoken – utan att denna kunskap tillåts utgöra ett facit. Det bästa argumentet för metoden finns också i hennes egna noggranna läsningar av enskilda texter, där hon diskret visar sin analytiska förmåga i goda iakttagelser filtrerade genom ett kritiskt temperament.

Och författaren är, återigen med Virginia Woolfs ord, vår samtida (som ett av Garbers kapitel lyder). Är identifikation bra? Nej, säger T.S. Eliot. Nja, säger Woolf, som var både kompis med och antagonist till Eliot. Det är nog en utopi att vi får läsare som är lika distanserat kyliga som Eliot, även bland de läsare som kallar sig kritiker: jag vet inte heller om jag vill ha (enbart) sådana läsare. Men de varnande exemplen Don Quijote, Werther, Emma Bovary: så ska man väl inte läsa?

Det finns också flera exempel som visar hur en mer empatisk läsart kan vara befruktande, alltifrån Stanley Fishs tidiga uppfattning att vi inte tolkar dikter när vi läser dem, utan att vi skapar dem, till Borges fascinerande uppfinning Pierre Menard, som på 1900-talet skriver Cervantes roman Don Quijote, och får det till att bli en helt annan text, tack vare att de olika förutsättningarna får hans ord att bli annorlunda, även om de på papperet ser identiska ut. Borges novell handlar implicit om läsning, visar Garber: att skriva av innebär att skriva om. Och att läsa innebär alltid att också skriva.

Om vittneslitteraturen skulle bli 1900-talets mest bestående bidrag, kanske eländeslitteraturen blir 2000-talets. Offret i fokus, i de många självbiografiska böckerna, som Garber använder för att exemplifiera hur läsning missbrukas, där sanningskriteriet blir utsatt för belysning, i ett långt kapitel om biografiskt skrivande. Problemet med dessa böcker är – bland annat – att de bara skildrar problem, bara elände, utan några förklaringar.

Garber är traditionalist, värnar om det hon betraktar som viktig litteratur: därför känner hon sig nödgad att visa att hon inte är mossig, att hon minsann vet vad poetry slam och rap är, men det krävs nog mer än att namndroppa Jay-Z och Eminem för att imponera. Det hon inte gillar är experten, den insnöade specialisten. Med ett exempel hon lånar från Isaiah Berlin (som i sin tur lånade den från Archilochos liknelse), liknar hon författare vid antingen rävar eller igelkottar, där räven vet mycket om många olika saker, medan igelkotten borrar in sig på en enda punkt. Shakespeare, Goethe, Balzac, är några (Strindberg, vill man gärna tillägga), medan kända igelkottar finns bland Platon, Dostojevskij, Ibsen och Proust. (Jag påminns här om att jag nämnde detta när jag häromveckan skrev om Leandoers bok Mask: det var alltså inte han som uppfann den här liknelsen.)

De nio kapitlen bildar en viss enhet, även om det går att läsa dem som nio fristående essäer om läsningens belöning likväl som dess vånda. Hon krånglar inte till saker i onödan, utan uttrycker sig klart och redigt, och alltid klokt och balanserat, och stiligt. Det som är skrivet med glädje blir ofta också en glädje att läsa, med en så pigg och skärpt ledsagare.