att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 juli 2020

Søfartsbogen, Nina Malinovski, Forlaget Blå


”Enhver individuel ændring i eller tilføjelae til bogens indhold, specielt de på siderne 1-64 givne beskrivelser af fartens varighed og karakter, kan medføre egne oplevelser.” Denna muntra brasklapp från förlaget inleder danska Nina Malinovskis 64-sidiga nya diktsamling Søfartsbogen, snillrikt mörkblått formgiven för att lätt kunna medfölja en sjöfartsresenär. För det handlar så klart mycket om hav och vatten, om sjöjungfrur, sjömän, stormar, valar, båtflyktingar.

Det är också en kalejdoskopisk dikt, mångröstad och ofta med flytande gränser mellan de som för ordet. Hon rör sig mellan olika temperament, utan att det blir inkonsekvent. Dikterna separeras av det snygga et-tecknet (&), och skapar en säregen blandning mellan avdelade enheter och långdikt. Havet blir också något som binder samman, som något som kan ta sig in i människans kropp. Och fartygen koloniserar haven, och kapitalismen bryr sig som vanligt inte nämnvärt om några konsekvenser.


Malinovski låter oss följa med som passagerarare. Hon tar den rikhaltiga litteraturen till hjälp, men också Quentin Tarantinos filmer, Anselm Kiefers blyböcker och något av Albert Einsteins idéer. Hon kontrasterar havets mörka med ett nödvändigt ljus, i fina rader: ”hvor meget lys kan der ikke være / i Marianergraven, hvilke kaskader af plankton / i Svanesøen, hvilken musik i Mozarts grav?” Jag läser det som det bokstavliga mörkret i Marianergraven, men Philip Teir påminner mig på twitter om Tua Forsströms libretto, som knyter ihop det med Tjajkovskijs balett Svansjön och Mozarts requiem. Att fler poeter borde skriva om Marianergraven vidhåller jag dock, och Conor Oberst har redan hörsammat mig på Bright Eyes kommande skiva med låten ”Mariana Trench”.

I Malinovskis dikt blir havet en grav också för förbrytare, överlag som något större och storslagnare än vi kan fatta. Det enda vi kan lita på är att havet befinner sig i ständig förändring. Även om man beaktar havets storhet finns det något ännu större i människan, vill Malinovski göra oss uppmärksam på. Detsamma gäller för Eva Ribichs senare dikter, som jag skrev om i går. Det må vara att havet är stort, men större ändå är våra känslor.

Så kan känslorna lekas fram när denna piggt skrivande poet gör sin egen variant av Iggy Pops ”I Wanna Be Your Dog”:

                      Hvis jeg var en sæl, ville jeg smutte
                      mellem dine ben og trykke min snude
                      ind i dit bløde mørke. Hivs jeg var en haj,
                      ville jeg flå i din brystkasse og rive ind
                      gennem dine ribben til dit hjerte.
                      Hvis jeg var en sild, ville jeg glide blankt
                      langs dine lænder og din ryg. I dit farvand
                      bliver jeg en sikker lille sæl, en frygtelig haj
                      og en sild, som er ligeglad med det hele

Det är skrivet på den mest gungande av danska idiom, och det vill inte säga lite. Malinovskis språk manar fram en gungande rytm, och det är synnerligen lämpligt, då det utspelar sig på ett gungande hav. Här böljar språket. Hon skriver ifrågasättande och polemisk dikt, i ett röstläge som kunde kallas passivt ursinnig. Det är lite lekfullt, lite bitskt, lite kategoriskt (lite danskt, höll jag på att säga). Det vill säga: Malinovski skräder inte orden, det är uppiggande, det är rytmiskt, det är skrivet i ett flöde som fortsätter, som griper tag i nästa strof, som varieras och upprepas i lika hög grad.

Nina Malinovski debuterade under den första danska poesiboomen kring 1980, och har växlat mellan främst poesi och dramatik, men det här är hennes första bok med nytt material sedan 2006. Nu är hon desto mer företagsam, och har fyra böcker på gång bara i år och nästa, däribland en ungdomsbok och en bok om sin far Ivan Malinovski. Det är en välkommen återkomst för en spännande och originell poetisk stämma.

2 juli 2020

Härligheten; Om ingenting annat innan, Eva Ribich, Pequod Press


Eva Ribich debuterade när 1900-talet strövade mot sitt slut. Det var definitivt något som gjorde intryck: hennes andra bok Du är den ende mitt hjärta har velat hade jag länge som stående omläsning. Nu utges det som förlaget utlovar är hennes åttonde diktsamling (om man ska vara nogräknad nionde, om man tar med den lilla Kvar från 2018 i beräkningen): Härligheten.

Och jag skulle bli en smula förvånad om jag fick läsa en bättre svensk diktsamling i år. Vad som är så nyskapande är den religiösa omvändelsen, eller kanske man kunde säga hänvändelsen. För det är frågan om att ge sig hän, om att släppa taget och bara följa med i något som är större än dig själv, och agera i världen. Det sker med hjälp av citat från Mäster Eckhart, men också med Rilkes bekanta och uppmanande ord: ”Du måste förändra ditt liv”.


Ribich skriver en spatiös slags dikt, ordknapp och koncentrerad. Man kunde säga att hon har ett diminutivt anslag. Det kan se ut så här, i detta fragment till dikt: ”Vi har / ryckts / ut ur / av rädsla / gått sönder / av / måste”. I fragmentet finns ju ett våld investerat, i själva det avhuggna, det bortklippta. Det är en estetiskt fruktbar inställning, som kan leda fram till visa och skarpsinniga aforismer: ”Varför letar vi efter svar, bara där svaren finns.”

De bästa levnadsvisdomarna är ju de som utmanar vanetänkandet. Jo, men Ribichs bok lever mer av sin helhet, hur knapp den än är. Därför blir citat gärna missvisande. Hon ställer implicita frågor: varför lever vi så här, när vi kunde leva på ett annat, mycket mer givande sätt. Om man upplever sig trasig ska man inte försöka laga det som har gått sönder, lyder en annan av visdomarna. Det är skrivet av någon som ser dig, som förstår dig och som bekräftar din existens, någon som uppfattar vad som är vår gemensamma sits och betonar likheterna mellan oss. Vad är det då, denna sits och våra likheter? Ja, något som kunde kallas det mänskliga. Möjligheten att ett annat liv – ett förändrat liv – är tänkbart, inom räckhåll.   

Om man sedan kallar det för ”Gud” eller något annat kan kvitta, det är en andlig dimension som har frigjorts av denna dikt, och det är också något fritt över tilltalet, över de konstruktiva kontaktsökande orden:

                      Vi kan
                      bli orädda

                      igen

                      vänja
                      ögonen
                     
                      vid det
                      direkta ljuset
                     
                      Inte svårare

                      men ändå
                      det svåraste

Det liknar kanske norske Jan Erik Volds uppställningar, en poet som jag annars har lite svårt för. Därför blir jag en aning förvånad hur starkt jag känner när Ribich är ute i liknande ärende: att med ordens uppställning sätta fokus på enskildheter, ge emfas åt det singulära. För hon gör det i en bok där helheten växer sig större än de enskildheter jag citerar här.  

Nu låter det som att jag läser Ribichs poesi som något annat än poesi: vi ska inte glömma att det budskap hon förmedlar löper i flera riktningar, och att ett återgivande av nödvändighet innebär en förenkling. Men Ribich råder oss att acceptera våra brister och skärvor, att detta är något som tillhör det att vara mänsklig. Poesi är ju något som finns till för oss skadade människor. Hon skriver något som är mer vägledande och stöttande än tröstande, den funktion som annars oftast anförs som poesins kardinalfunktion.

Det blygsamma tilltalet skapar paradoxala förutsättningar för en distinkt dikt. Det är en dikt som uppstår av uppriktiga intentioner, och jag tvekar inte när jag kallar det för en av årets givnaste läsningar, när det handlar om svenskspråkig poesi. Så mycket tycker jag om den här boken, helt enkelt, med sitt direkta oskyddade tilltal.  


För två år sedan utkom på samma förlag Om ingenting annat innan, som skrivits med samma förtjusning i det ordkarga. Även här apostroferas språnget ut i det okända, kanske med mer konkret bäring då det delvis handlar om ett namngivet vattendrag i USA, sjön Lake Michigan. Det är en stor sjö, men större ändå är de mänskliga känslorna, antyder Ribich med sin dikt. USA med sina orättvisor, sin utsatthet, sin otrygghet, är en bra fond för det drama som dikten utspelar sig kring.

Språnget kan också tas inom det rumsliga, för liksom i den korta samlingen Kvar finns här en inventering av något som har upphört. Det är en diffus form av sorg som manas fram, och det kan te sig frustrerande – eller bara suggestivt med sin dragning mot det som bara antyds. Även om den spretande stilen kan bli ett irriterande inslag är det lätt att känna sig kompenserad när platsens storhet samspelar med känslornas storhet, som ändå blir större.

Kanske Om ingenting annat innan är det som på kritikerspråk brukar kallas en mellanbok, eller om jag bara har svårare för den typ av vaghet som den alstrar. Eller snarare att vagheten här bryts mot sina allt för konkreta referenser. Jag återvänder hellre till den effektiva blandning mellan ovisshet och tillförsikt som årets suveräna bok åskådliggör.  

1 juli 2020

Kälda, Birgitta Lillpers, Pequod Press


Andra nationer får göra anspråk på kärleksdikten. På den religiösa dikten. På idédikten. På den politiska dikten. Och så vidare. Det skulle bli så att Sverige fick naturdikten, eller med andra ord: blott Sverige svenska naturdikter har.

Ja, och hos Birgitta Lillpers har denna natur utforskats med stark konsekvens sedan debuten 1982. Nu har hennes fjortonde diktsamling utkommit: Källan, på nytt förlag efter att länge ha tillhört Wahlströms & Widstrand. Titeln är förstås dubbelbottnad (såg ni vad jag gjorde?). Det är alltså både frågan om en bokstavlig källa och en bildlig, där man kan hämta både vattnet och poesin.


I dikterna följer vi årstiderna, där det är skrivet som en slags rapport över ett lantligt liv. Det är hästar, det är kor, det är en källa. Det liknar en dagbok, eller en instruktionsbok, och det torra tilltalet ger ingångar till en odramatisk dramatik. Vädret skiftar. Människan avsätter sina spår mot den likgiltiga naturen, och källan har inget annat val än att flöda och flöda:

                      hur kan det verkligen rinna och rinna
                      såhär

                      det finns en rädsla
                      som inte kan djupna mer

                      och ett erfarenhetens äckel.

                      Men flödet har ingenting
                      med givmildhet att göra,
                      eller slösaktighet –

                      det är bara så
                      att det ska gå runt
                      såhär.

Det kan förstås läsas allegoriskt, med den ojämlika relationen mellan människan och naturen. Vi hamnar rätt i samtiden med de polska brandmännen som passerade sommaren 2018 och bistod tafatt svensk räddningstjänst när vi hade skogsbränder. Lillpers ärende är inte utskrivet, men underförstått finns hela tiden en bekymran och en omsorg över hur illa vi har handskats med naturen.

Så finns ett temperament som ibland tappar livslusten, där det umgås med omgivningen. Det är ju lockande att ta sig bort från alla sammanhang, isolera sig och bli helt ensam. För det är ju jobbigt att umgås med människor, speciellt när det bara förstärker ens existentiella villkor, som tillhör ensamheten. Så kan Lillpers skriva om vådan i att vara både omgiven av människor och skild från dem, om det innebär att man behöver sällskapa med de mediokra:

                      Det känns som jag är
                      så full av folk.
                      Det är en sorts ensamhet
                      tror jag.

Det finns en hög abstraktionsnivå som matchas med en hög konkret nivå, som ger Lillpers poesi en viss spänning. En liten avslutande not upplyser att de kursiverade orden är skrivna på Orsamål, och det dialektala draget känns igen från tidigare böcker av Lillpers, böcker som jag med viss möda har tagit till mig. Det är antagligen en orättvis betraktelse, men – jag känner mig utanför. Det finns också en viss dragning åt slöa klichéer om det mörka oroliga gäckande ominösa vattnet.

Men det blir också en läsning som förminskar de många dragen i hennes poesi. Källan som rinner och rinner kan förstås också kopplas till något kroppsligt, och så kan man följa hur hela dikten blir ett samspel mellan de biologiska entiteterna, människokroppen med sina egna källor, och det vatten som finns i den bokstavliga källan på gården.

Mad, Bad, Dangerous to Know. The Fathers of Wilde, Yeats & Joyce, Colm Tóibín, Penguin


Åtskilligt har skrivits om de tre irländska nationalklenoderna Oscar Wilde, W.B. Yeats och James Joyce. Även deras familjerelationer har varit fokus för många senkomna biografiers intresse. Romanförfattaren Colm Tóibín, själv irländsk, har ändå gett sig i lag med just de här tre obestridliga centralfigurerna i den irländska litteraturen – för att inte säga världslitteraturen. Och han gör det med boken Mad, Bad, Dangerous to Know, som alltså fokuserar på författarnas respektive fäder. 

Titeln är förstås en anspelning på Lady Caroline Lambs ord efter att ha mött Lord Byron för första gången. Jag måste erkänna att jag läste fel första gången, eller om det var Joyces ordvitsande spöke som vägledde mig: Mad, Dad, Dangerous to Know …


Att läsa den här boken ger en påminnelse om det gamla skämtet att irländare har ett sjätte sinne – nämligen minnet. Tóibín inleder med att vandra i Dublin, och peka ut ställen med litterär anstrykning, där förvånande mycket av hemsökta platser inte har rivits av riskkapitalisterna. Skulle man ge den här boken en kort sammanfattning kunde den lyda: om skapande söner som fullbordar sina fäders kaotiska intentioner. I synnerhet Yeats far var oförmögen att avsluta sina målningar.

Det är skrivet i kronologisk ordning, från den äldste Oscar Wilde (f 1854), via W.B. Yeats (f 1865) till James Joyce (f 1882). Fast nu handlar det om deras fäder? Mnja, det blir ju – i synnerhet i Oscar Wildes fall – också en bok om de mer berömda sönerna. Infallsvinkeln till kapitlet om de två Wilde är raffinerat. Colm Tóibín befinner sig inlåst i cell C.3.3. i Reading-fängelset, alltså där Wilde avtjänade sitt fängelsestraff för ”gross indecency”. Det är en oktobereftermiddag 2016, och han högläser De Profundis för nyfikna besökare som kan kika in genom en lucka.

Tóibín skriver fint om denna kanske litteraturhistoriens finaste verk, alltså det brev Wilde skrev till sin svekfulle älskare Lord Alfred Douglas: ”It was created for the world to read and composed for the eyes of one man and written to satisfy the prisoner himself, sometimes all at the same time. It is a great guilty soliloquy about love and treachery, about despair and darkness. It is also often wise and filled with sorrowful, eloquent melancholy.”

Sant, förstås, men vad har det med pappan, William Wilde, att göra? En hel del, faktiskt, även om han knappt nämns i brevet. Om det tidigare mer har handlat om Oscars mamma, den färgstarka Jane, hon som publicerade dikter under namnet Speranza, får vi här chansen att stifta bekantskap med en minst lika färgstark och excentrisk karaktär. Han var berömd ögon- och öronläkare, och behandlade bland annat en svensk prins som sedermera skulle bli kung Oscar II – om det var denna episod som ledde till att hans andra son fick namnet Oscar låter jag vara osagt (varför låta sanningen ofreda en god historia?).

Han umgicks med författare som Sheridan Le Fanu, som skrev den lesbiska vampyrnovellen ”Carmilla”, och Bram Stoker, som skrev den homoerotiska vampyrromanen Dracula. William Wilde var också själv författare till ett ansenligt antal verk, bland annat en bok om Jonathan Swift. Kort sagt, en hypokondrisk, depremierad arbetsnarkoman som bedövade sig med alkohol. Han adlades för sina insatser i att reformera den irländska sjukvården.

Pikant nog hamnade han i en rättegång, som företar slående likheter med den rättsprocess som inleddes mot sonen Oscar. Båda angreps när deras berömmelse befann sig i zenit. I båda fallen var det frågan om förtalsanklagelser. I faderns fall var det en kvinna som anklagat honom för att ha sövt henne med kloroform för att sedan våldta henne. Även om båda dömdes finns skillnaderna i utfallet efteråt, där pappans liv i stort sett fortsatte som vanligt, och hustrun kunde lättsamt informera att han hade fler patienter än innan, medan sonen fick sitt liv förkortat och dog bara ett par år efter frigivningen. Men själva det faktum att fadern hamnade i rättsprocessen kan ha bidragit till Oscars trotsiga inställning till sin egen process – han växte upp i en atmosfär som präglades av pappans rättsfall och den rebelliska inställningen till rätt och fel, lag och rättvisa.

Pappan till W.B. Yeats ägnar Tóibín störst utrymme åt, och i synnerhet hans emigration på ålderns höst till New York, där han skulle leva sina sista femton år, utan att återse Irland. Kapitlet handlar mest om hans oförmåga att avsluta sitt sista självporträtt (efter sju års arbete säger han att han för tillfället ”håller på att måla händerna”). Och det är det oavslutade som blir hans signaturmelodi. Förgäves försökte han försörja sig som konstnär, och man kan bara ana frustrationen och bitterheten när sonen Jack blev en framgångsrik konstnär som vuxen. W.B. Yeats ger en god karakteristik av faderns metod i ofullbordande i beskrivningen av en landskapsmålning: ”He began it in spring and painted all through the year, the picture changing with the seasons, and gave it up unfinished when he had painted the snow on the heath-covered banks.”

Tóibín skriver om John B. Yeats blick, som återfinns i de efterlämnade skisserna. Det är också ett begrepp som tar sig in i sonens poesi, med flertalet referenser från dikterna. Det bråkades en del mellan fadern J.B. och den allt mer berömda sonen W.B., men bland konflikterna finns också vänskap. Fadern lånar pengar av sonen. Han framstår här som en fyndig och intelligent men hjälplös människa. Åren i New York återgav honom en slags ålderdomens vitalitet, något som ju sonen W.B. skulle skriva mycket om i sin sena poesi.

Det citeras flitigt ur de kärleksbrev fadern skrev till en kvinna på Irland. Denna kvinna Rosa Butts var märkligt nog dotter till Isaac Butts, som en gång i tiden agerade advokat åt den kvinna som stämde Oscar Wildes far i rättegången. Så finns det flera kopplingar mellan de tre författarna och deras fäder: John B. Yeats träffade till exempel en ung James Joyce i Dublin en gång, och sonen W.B. Yeats skulle ge finansiellt stöd till både Oscar Wilde och James Joyce.

Om kapitlet om Wilde mer handlar om sonen än om fadern är relationen annorlunda i kapitlet om Yeats. Här hamnar fadern verkligen i fokus, och framstår som en stor gåta, som något som inte kan lösas i ett relativt kort bokkapitel. (Tóibín skrev om Yeats pappa redan i essäsamlingen New Ways To Kill Your Mother, som kom för några år sedan.) Kapitlet om Joyce befinner sig någonstans mittemellan.

James Joyces pappa var pratkvarn, fyllbult och våldsverkare, som en gång försökte strypa sin hustru men övermannades av barnen. Med Tóibíns lakoniska summering: ”It would be easy then to consign John Stanislaus Joyce to the position of one of the worst Irish husbands and worst Irish fathers in recorded history.” De levde ett kringflackande liv på grund av faderns oförmåga att bli kvar på sina jobb, och familjen med nio barn hade under en period av elva år nio olika adresser. Vad sonen, den berömde författaren till Ulysses, fick i arv var humorn, historieberättandet och sångrösten.  

Frågan är då om sonen James lyckades frigöra sig. Ja, menar Tóibín, och det i högre grad än den yngre sonen Stanislaus, som i flera böcker skrivit om sitt fadershat. Det kan ha fungerat frigörande för W.B. Yeats att ha sin far på behörigt avstånd i USA, och som bekant valde ju James Joyce att själv gå i exil. Han skulle inte heller återse sin far.

I främst novellen ”De döda” och i partier från både ur-versionen av Ett porträtt av konstnären som ung, den som går under namnet Stephen Hero, och från Ulysses finns fadern närvarande i anekdoter. Här blir han mindre kategoriskt ondskefull än i den yngre sonens version. Vad som då framgår är hur beroende författaren varit av fadern, om än mestadels motvilligt, och mer än så motstridigt. Det är vanskligt att göra en så uttalat självbiografisk läsning, något Tóibín även i tidigare böcker varit inne på, och slutsatserna tenderar att bli sköra. Till hans fördel nyanseras tolkningarna och blir ändå övertygande.  

Liksom tidigare har Tóibín en skarp, kritisk blick, och han skriver makligt men aldrig avmätt. Det är resonerande, utan de stora gesterna (bland hans tidigare non-fiction vill jag rekommendera en väldigt fin bok om Elizabeth Bishop). Han är något så enkelt som en stilist av rang, och då behöver man inte bekymra sig över fyrverkerier eller storslagna poser.