att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 apr. 2011

Murakami + Lagerlöf = Sant

Den japanske författaren Haruki Murakami är en litteraturens superstjärna, med läsare som dyrkar honom med en passion som brukar vara förbehållet rockstjärnor. Att han dessutom allt oftare nämns som Nobelpriskandidat brukar vara oförenligt med den stora publikens intresse. En förklaring till hans storhet kanske ligger i en jämförelse med Selma Lagerlöf.

Det är ett vanligt argument att läsning är en solitär syssla. Den sker i ensamhet, och förstärker – liksom spegeln - ensamheten. Ändå finns det vissa författare som skapar en djup gemenskap hos sina läsare, som trots att de är utspridda över den runda jorden delar kontaktytor med varandra. Men medan mycken populär litteratur är synonym med lågstatuslitteratur kan detsamma inte sägas om Haruki Murakami, en kritikernas gunstling vars författarskap antagit en närmast mytisk status, där han har lyckats skapa en egen genre inom litteraturen, intill den magiska realismen.

I sin litterära hållning liknar Murakami Selma Lagerlöf, utifrån den bild Lagerlöf skissade upp i Gösta Berlings saga, hur fantasins jättebin skulle klara av att komma in i verklighetens kupa, kan sägas att Murakami också lyckas i sin ambition att få verklighet och saga att samspela, utan att läsaren behöver fundera på hur det går till. Båda skapar utrymme för magin, för det som inte kan förstås eller förklaras, bara stillsamt accepteras.

Det unika med Murakami är inte bara att han når läsare tvärs över generationsgränserna. I den engelskspråkiga världen har han länge räknats som Nobelpriskandidat, något som i sig brukar få de stora läsarskarorna att dra öronen åt sig. I Japan antar mottagandet av hans romaner exakt de proportioner som annars reserveras till J.K. Rowlings och Stephenie Meyers alster, alltså att bokhandlarna invaderas av horder av fans, att skolelever skolkar och vuxna sjukskriver sig för att få lästid.

Murakamis karaktärer bemöter tillvaron med en oförtruten tilltro till sina egna resurser. Ändå skriver han gärna om halvt misslyckade individer, eller människor som det inte går riktigt bra för: de kan vara på gränsen till att lyckas, men de är på något sätt inte tillräckligt driftiga, inte tillräckligt angelägna. Det är som om de är människor befriade från all tävlingsinstinkt. Och författaren själv är lika närgången som han är respektfull i sitt sätt att närma sig dem.

De är vanliga människor som ställs inför det extraordinära, och där kan ytterligare en nyckel till hans attraktionskraft ligga. Han ger oss en tillförsikt, med sina ständiga påminnelser om det ytterst sköra i lyckan, att den bara kan vara en tillfällig gäst i våra liv, att vi är predestinerade att leva våra liv i saknad. Hans romaner är melankoliska meditationer över tillvarons bräcklighet.

Med tanke på hur intimt Murakamis värld interagerar med filmiska scener, delar filmens atmosfär, är det konstigt att de inte har filmats tidigare. Det beror på en halsstarrighet hos författaren, som bröts ned först när den vietnamesiske regissören Tran Anh Hung fick tillåtelse att filmatisera genombrottsromanen Norwegian Wood, aktuell på svenska biografer i vår. Filmen tar till vara romanens atmosfär, gestaltar dess tema över människans inbilska försök att hejda tidens gång.

Går det då att förklara varför vi är så många som fascineras av och dyrkar Haruki Murakami? Det är kanske en liknande mekanik som Selma Lagerlöf tillämpar: en oskuldsfull inställning som ändå inte förnekar ondskan. De ställer sig i sagans tjänst och skriver båda i fullständig förtröstan i vad berättandet är kapabelt att utföra.

Murakamis filosofiska vishet kan vara förnumstig och besvärande banal, och kan sammanfattas i truismer om det förgängligas skönhet, i de återkommande separationsneuroserna hos hans nästan provocerande alldagliga karaktärer. Han fångar exaktheten i de avgörande ögonblicken, och återger dem med en melankolisk atmosfär. Hans kantstötta människor får inga svar av sin författare, och han erbjuder dem endast en värld som bevarar sin distans. Vi som läser kommer aldrig fram till de definitiva svaren, men vi ger heller aldrig upp vår tillit till författaren.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16 april 2011.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar