The Summer Without Men, Siri Hustvedt

Vad kan göra en människa galen? Ett ord – ja, om ordet är ”paus”. Det blir så för Mia i Siri Hustvedts nya roman The Summer Without Men, en roman som jag läser som en glödande bitsk satir lika mycket som en sorgsen uppgörelse med forna demoner. För det handlar om mobbning, om svek, om övergivenhet.

Det är Hustvedts blott femte roman: på något märkligt sätt har hon under 2000-talet blivit något så märkligt som en litteraturens superstjärna (jo, det har funnits sådana tidigare, däribland hennes make Paul Auster, Isabel Allende, kanske Ian McEwan). Risken med detta är väl att deras böcker blir mer av produkter, ett sätt att marknadsföra deras varumärke, att dessa författare kapas av marknaden för att bli ambassadörer för inte så mycket litteraturen som för det omhuldade begreppet berättandet.

Nu handlar det alltså om Mia, en poet, vars make ber henne att deras äktenskap ska ta ”en paus”. Med mer ilska än förtvivlan bearbetar hon så sin tid utan maken – ja, utan män överhuvudtaget, eftersom titeln ska utläsas (nästan) bokstavligt. Ett sammanhang som hon hamnar i, efter en kort sejour på dårhuset (hennes egna ord, ”the asylum”), tillhör moderns kamratgäng, som behandlar henne som ett förvuxet barn, och bjuder på mjölk och kakor. Ett annat är de sju tonåriga tjejer som Mia blir poesilärare för. Ytterligare ett tillhör grannens hustru, som misshandlas av maken.

Ja, och Mias historia speglas i alla tre konstellationer. Dels i moderns, eftersom hon själv är mor till en dotter, Daisy, och dels i tjejernas mobbningsfasoner, som får Mia att återuppleva gamla oförrätter, samt grannens kraschade äktenskap.

Det lär finnas ett norrländskt ordstäv som lyder: ”bryt ihop och gå vidare”. Mia diskuterar med mamman, betraktar, avvaktar. Hon presenteras som galen redan i bokens första mening, och det blir förstås problematiskt med ett berättarperspektiv i första person när denne inte är tillräknelig. Hustvedt själv verkar ha svårt för att bestämma sig för vilken hållning hon ska hålla inför sin protagonist: antingen Joyce Carol Oates moderliga omsorg eller Vladimir Nabokovs distanserade fientlighet, där resultatet blir den sedvanliga halvmesyren.

Medan Mia verkar ha talanger som lärare, utifrån de skrivuppgifter hon ger sina elever, är hon en misslyckad poet, att döma av de försök till diktande som boken ger utlopp för. Men hon har fina kunskaper i poesins historia, där hon bland annat katalogiserar 27 galna poeter (en bildad lärare kan nog känna igen nästan alla namn, även om jag befarar att en och annan anglosaxisk lärare måste googla namnet ”Gustaf Fröding”¹). Själv pendlar hon mellan det galna och det neurotiska.

Tyvärr tycker jag att Hustvedt den här gången skriver för konstruerat, med för övertydliga försök att diskutera romanens stora tema, mobbning (läs hellre Birgit Häggkvists Försöksråttan, en av de viktigaste svenska 00-talsromanerna). Så det tenderar att bli för fyrkantigt och klumpigt. Men hon har (kvar) sitt suveränt intelligenta och varma tilltal, även om man kan störa sig på att hon ibland glömmer bort att hon skriver en roman, och resonerar med Montaigne, Kierkegaard, Derrida, Heidegger och så vidare i lite väl ansträngda ansatser att visa sig duktig. Hon är också bra på att skriva meningar som innehåller nio stycken kommatecken – ibland rentav sexton stycken.

Det är trubbigt utfört, där jag ibland kommer på mig själv med att undra om hon parodierar en viss typ av roman: när hon diskuterar kvinnlig läsning versus manlig dito tar hon till klichéer och hamnar i de enklaste av slutsatser, som har ältats i flera årtionden redan. Även om hon inte har helt fel saknar dessa partier all form av originellt tänkande. Här blir hennes roman mer av en ploj, som om hon inte orkar ta sig själv på allvar.

Ändå måste jag tillstå att Hustvedt har en förmåga att sätta upp premisser och sedan följa dem. Det finns mången lovande svensk roman som bara är bra halvvägs. Och hon är skicklig på att skildra det gåtfulla, i antydningar: här läser Mia en bok som heter Repetition, utan att vi får veta vad det är för något. Hon ringer en psykiater vid namn Dr S, och meddelar sig via lappar med en ”Mr Nobody”. Allt ger oss ledtrådar till vilken slags person Mia är. Ytterligare besynnerligheter i romanen är ett ”Dear Reader”-tilltal, och referenser till tidigare resonemang (”if you recall from page 77”): hur vanligt är det? Men det är lätt att känna igen sig i Hustvedts romaner, där människorna är gåtfullt hemlighetsfulla, beredda att plocka fram det elaka flinet när ingen tittar på dem.

Jag hittar också en fint humoristisk bild av Gud: ”a clean-shaven chap in a suit and tie, brow furrowed, implacably stern, an utterly humorless lover of mediocrity, God as the quentessential American reviewer”. Men jag blir inte helt klok på vad hon vill åstadkomma, om det är en förbittrad feministisk satir eller om det är en mänsklig erfarenhet av att bli åsidosatt och undanskuffad: att Mia läser i boken Repetition blir för mig den viktigaste ledtråden. Det är också lätt att koppla henne till tidigare Hustvedt-hjältinnor, som Lily Dahl, som också parerade det återhållsamt strama med benägenheten att låta ilskan få utlopp.

Att jag har läst Hustvedt ända sedan hennes första roman Ögonbindeln spelar inte så stor roll i sammanhanget, förutom att jag önskar att jag kunde läsa förbehållslöst, utan förkunskaper. Nu saknar jag den melankoliska nerv som gjorde What I Loved (Vad jag älskade) till en så stor roman. Det här är bara bra, inte mer.

1Jo, jag är medveten att Fröding är översatt till engelska, men det jag har läst har inte gett mig några indikationer på hög poetisk kvalitet: av de svenska poeter som jag har läst på engelska verkar Karin Boye ha klarat övergången bäst, och det går säkert att dra flera slutsatser av detta.