att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 apr. 2011

Franz Kafka. The Tremendous World I Have Inside My Head, Louis Begley

För fem år sedan gav Hans Blomqvist ut Den oerhörda värld jag har i mitt huvud, en bok om Franz Kafka, och när Louis Begley 2008 gav ut sin engelska bok om det fenomenala fenomenet Kafka heter den likdadant: Franz Kafka. The Tremendous World I Have Inside My Head. Titeln är förstås ett citat från upphovsmannen själv.

Redan på inledningens första sida slår Begley fast att Kafka minsann översattes till tjeckiska och ungerska under sin livstid – måhända, men när han dessutom påstår att han fanns tillgänglig på svenska undrar jag vilka källor han har nyttjat, då det dröjde till 1938, med tre korta stycken (”Gamen”, ”Hopplöst” och ”Provet”) i tidskriften Presens. Däremot fanns en novell på norska två år innan Kafka dog. På följande sida hävdar Begley dessutom att Kafka var en skicklig tecknare, vilket nog är en så kallad sanning med modifikation, att döma av de streckfigurer som brukar publiceras.

Det hade inte behövt bli så här, men hur kunde det då av alla författare bli just Kafka som i högsta grad skulle definiera 1900-talet? Det har Begley inget svar på. Det vi vet är att vi inte kan förstå Kafka: han är det stora mysteriet, och däri ligger kanske en stor del av förklaringen. En gammal sanning lyder att endast den som levde i Prag i skiftet mellan 1800 och 1900 kan förstå vad han skrev om: en märklig utsaga, med tanke på den oförståelse hans böcker i stort sett mötte, när han publicerade sig. Kafka var och förblir en outsider, och kanske det är det som är lockelsen hos oss: någon som ger oss upprättelse i utanförskapet, det som blivit vår tids stora hjälte-egenskap.

Eftersom stort utanförskap är manlighetens privilegium lär det bli något annat som 2000-talet kommer att premiera: något kvinnligare. Något som har potentialen att dominera lika stort som Kafka har gjort, bli det som överskuggar det andra. Vad?

Begleys bok citerar gärna, och det är gott om exempel från dagböcker och brev, utan att man någonsin kommer nära objektet för studien. Kafka drar alltid ett steg tillbaka när du närmar dig honom, tycker dig närma honom. Tack vare sin naturliga avsky för telefonen förlitade han sig på brev.

En sak som antyds här är att Kafka han ha överdrivit sin aversion mot fadern, helt enkelt i syftet att skapa litteratur av det: det är ingen hemlighet att han menade vad han sa när han yttrade orden att allt han har skrivit handlade om den store fadern. Men det förutsätter ett martyrtänkande hos Kafka, och det kanske det fanns – också, utöver hans trots, hans självklara tro på sig själv, som i och för sig trivdes gott med hans självförakt.

Intressant nog slår Begley fast att Kafka i hög grad verkade utestängd från konstnärliga impulser, med några signifikanta undantag – däribland Strindberg. Det här tillät honom att helt gå loss i egna världar, skapa sitt egna litterära territorium. Ja, det gav honom även upphov till en helt egen stil, utan samhörighet med den samtida litteraturen. Det här är en vansklig syssla, och uppmanar mest till kvalificerade gissningar: förmodligen var Kafka en medvetet slarvig läsare, som vägrade ta till sig hur andra skrev, just för att han var livrädd för att det skulle smitta.

Vad jag undrar, något som inte heller Begleys bok besvarar, är hur det kan vara så upplyftande att läsa Kafka: varje gång jag läser något av honom blir jag pigg, upprymd. Han erbjuder bara hopplösheten, misären, negationen, tvivlet. Det är inte heller en kronologisk biografi, utan mer av en tematisk studie.

Kafka skrev också så här: ”Vad har jag gemensamt med judar? Jag har knappt något gemensamt med mig själv”, och ändå, eller just därför får vi i den här boken en grundlig genomgång av Kafkas judiska arv, som han behandlade vårdslöst. (Begley har också skrivit en bok om Dreyfus-affären, och gör här några försiktiga kopplingar till Kafkas novell ”I straffkolonin”.) Begley lyfter också fram de antisemitiska strömningarna i Prag i början av 1900-talet, som bland annat yttrade sig i uppmärksammade ritualmördare, som Kafka eventuellt skrev en novell om (den kan ha bränts av Dora Diamant, som till skillnad från Max Brod hade den goda smaken att lyda författarens uttryckliga order).

Där finns ytterligare en nyckel till hans personlighet, och en förklaring till varför vi gillar Kafka så mycket: han är underdog, som måste bevisa att också judar kan vara konstärliga. Senare kommer det obligatoriska kapitlet om sexualiteten (ett långt kapitel), och Kafkas förhållande till kvinnor, som präglas av lika mycket jakt som av flykt. De tjeckiska orden, som Kafka använde för att illustrera vem han var i ett brev till Milena Jesenská, kan hjälpa oss: strach för fruktan och touha för önskan.

Kafkas arv till oss består av maktlöshet och missnöje, en finstämd kapacitet att se de egna tillkortakommandena: passivitet och medgörlighet, en sublim undfallenhet, löd hans viktigaste egenskaper. Han njöt av överdriften – det som kan bli en författares bästa vän, eller fiende. Att kalla Kafkas överdrivna skrifter för surrealism eller magisk realism är bara missvisande etiketter, som inte ger oss några ledtrådar till vad de innehåller.

När Begley lite väl senkommet väl börjar analysera novellerna och romanerna, i sista kapitlet, visar han god förmåga att leda fram viktiga aspekter. Speciellt Processen utsätts för en grundlig läsning, där Begley förkastar den biografiska läsarten: men hur förhärskande är den då?

Så att med hjälp av den här boken komma närmare en förståelse av Kafka är en förkastlig önskan. Han är knepig, trivs bäst med paradoxer och inkonsekvenser, och det är omöjligt att hitta ett enhetligt system i hans tänkande. Han identifierar sig starkt med sina brister och fobier, inbillade likväl som reella, kallar sig också för ”ett monster av sömnlöshet och huvudvärk”.

(Bilder: Egon Schiele.)

5 kommentarer:

  1. När jag gick på gymnasiet läste vi Kafkas Förvandlingen och det är den texten, tillsammans med övningarna i att finna hexameterns rytmik, som etsat sig fast som behållningen från den tiden. Fick man verkligen skriva om en farbror som förvandlades till en skalbagge? Och det framstod ju som helt normalt! Vem känner sig inte som en otymplig skalbagge lite då och då? Jag har läst det mesta av Kafka sedan dess, men fortfarande är det inledningsmeningen till Förvandlingen som kommer för mig var gång jag hör Kafkas namn nämnas: "När Gregor Samsa en morgon vaknade ur sina oroliga drömmar fann han sig förvandlad till en stor skalbagge."

    SvaraRadera
  2. Ja, det finns en underbar brutalitet i den där meningen, men också finessen i hur Kafka håller på det sista ordet, gör det till en chock-effekt, genom att bespara läsaren det ohyggliga ända tills sista ordet i meningen med sin våldsamma finalitet stänger in hela meningen. Han gör likadant i första meningen i Processen, men det blir inte likadant i någon av de svenska översättningarna - ordet verhaftet måste komma sist, så att det också där blir effekten av att det INTE GÅR ATT KOMMA UNDAN. I manuskriptet hade Kakfa dessutom skrivit "infångad", tills han ändrade till "häktad".
    "Förvandlingen" är en fantastisk text, och det är konstigt att Kafka själv räknade den som ett stort misslyckande ... Ack!
    Jag tror att det kan vara befriande att som tonåring läsa Kafka, och kanske speciellt just Förvandlingen. Vem kände sig inte så när man var tonåring?

    SvaraRadera
  3. Snälla, det är ju ingen skalbagge nödvändigtvis. Tyskas "Ungeheuer" betyder "monster", dvs något som (väl) tidigare aldrig skådats. Därav Kafkas ovilja att avbilda ett djur - skallbagge eller annat - på omslaget till originalutgåvan.

    Jenny

    SvaraRadera
  4. Såå lessen. Kafka skriver "ungeheure[s] Ungeziefer", alltså "oerhörd" eller "aldrig tidigare skådad ohyra". Mitt argument ovan håller dock. /JS

    SvaraRadera
  5. Nabokov, som har läst novellen ypperligt noggrant, refererar också till "ohyra", men avbildar i sina anteckningar en skalbagge. Han var entomolog. men nog översätts det i svenska texten till "skalbagge"? Det kan i vilket fall inte vara någon annan insekt.
    Franz K. skriver "zu einem ungeheuren Ungeziefer verwandelt."
    Men det är ju fortsättningen som är det spännande, att förvandlingen inte är 100 %-ig.

    SvaraRadera