att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 nov. 2019

Ingenting annat (material), Lars Mikael Raattamaa, Nirstedt/Litteratur


För tjugotre år sedan (1996) utkom Ingenting annat (material), Lars Mikael Raattamaas tredje diktsamling. Som jag minns det borde jag ha läst den: under 90-talet traskade jag hem från biblioteket med travar av dikter, och med den generösa inköpspolitiken på den tiden hade jag full tillgång till den svenska utgivningen.

Nu ingår den som bok nummer sex i Nirstedt/Litteraturs serie ”Poesibibliotket”, med återutgivningar av klassiska svenska diktsamlingar. Det är en märklig upplevelse att läsa Raattamaa i detta sammanhang: jag uppfattar honom inte som en kanoniserad poet, men låt gå för det. Jag har haft stor behållning av flera av hans böcker under 2000-talet, och minns dem som starkare läsupplevelser än denna. Att jag minns den så dåligt: beror det på att jag var i ett så uselt uttröttat skick med en son som hade kolik i ett helt år?


I förordet skriver Judith Kiros att boken tillkommit innan sprawl-estetiken tog Raattamaa i besittning. Det är ett abstrakt skrivet förord, som tar lång tid på sig att komma fram till några givande slutsatser om dikterna. Jag är inte helt ense med henne att metaforerna har kapats bort. I själva verket är bildspråket levande och frekvent. Bara några exempel plockade slumpvis från sex olika ställen:

                      En labyrint av avfall / från solen
                      Jag är byggd av buller
                      gör dig då ett hem inuti blixten
                      Hösten är […] ett andetag inuti lungan
                      asfalt vilar befriad
                      även skuggan vänder bort sin blick

Delvis kan jag ändå ge Kiros rätt: Raattamaa vill beskriva en värld utan transcendentala förtecken, och inleder pedagogiskt med att i varsin dikt metodiskt och nytert skriva om en bordslampa, en duk, en borrmaskin. Det är nästan parodiskt torftigt, och poetiken liknar Stig Larssons, alltså i sin strävan att skriva så att säga stillöst. Varken Larsson eller Raattamaa lyckas väl genomföra sina intentioner helt konsekvent. I Ingenting annat (material) finns ett par oerhört vackra dikter.

Parallellt med dessa kanske ofrivilligt skönt skrivna dikter finns något som kan påminna om en absurd dagbok, där solen är jobbig. Sedan är det regnet som är jobbigt. En misshandel inträffar, sedan en sprängning. Raattamaa spanar efter banala, och skriver dikter som förenar det platta med det bångstyriga.

Inte bara det banala. Här alluderas till auktoriteter som Leopardi, Goethe och Foucault, och i en dikt finns en udda trio: ”Men se, där står de ju / De tre små grisarna / Hegel, Schelling och Hölderlin / och huffar och puffar / på varandras hus”.  

Det går att se denna bok som ett förebådande till den språkmaterialism som skulle frodas en bit in på 2000-talet – tidskriften OEI, där Raattamaa ofta medverkat – bildades ett par år efter den här boken utkom. Här finns ett uppsökande av en nollpunkt som inte bara har språket utan själva existensen som utgångspunkt. Platserna rör sig inledningsvis kring bekant Stockholmsterräng: Hägersten, Rålambshovsparken, Sergels torg. Sedan vidgas blicken mot ett Europa där kriget i forna Jugoslavien blir fokus för ett par vackra dikter: ”Samma kropp i samma kropp / Samma ben runt samma ben / I samma blod – / Samma hud ur samma hud / när det regnar i Srebrenica / blott namn under jord”.

Det är mycket 90-tal. Kanske det är till dess fördel att den fortfarande lever upp till att vara apart, att det är en bok som inte riktigt passar in. Raattamaa låter världen synas, ta plats, och det är mycket dofter, intyryck, påtaglighet. Det finns också variation, i hur en cyklisk dikt som inleds ”du / så stilla” låter sista raden i olika strofer eka i nästa, på ett stiligt men också meningsfullt sätt.

5 nov. 2019

Nattmusik för dagsländor, Eva- Stina Byggmästar, Wahlströms & Widstrand; Ensamtal, Ann Jäderlund, Bonniers; Äpplen och päron, Naima Chahboun, Norstedts


Månadens poetiska skörd utgörs av tre helt olika diktsamlingar som bär god frukt. Veteranerna från 80-talet Eva-Stina Byggmästar och Ann Jäderlund tar nya fruktbara vägar, och den mindre rutinerade Naima Chahboun fortsätter vara lovande.
  
Eva-Stina Byggmästar skriver alltid poesi med hög insats. Hennes idylliska diktvärld är skön att vistas i, men även om jag har gillat flera av hennes böcker har de sällan lämnat bestående intryck. Som allra bäst har hennes gullighet fungerat när hon ställt den sida vid sida mot ett annalkande hot. 


I Nattmusik för dagsländor skruvar hon ned glädjen och berättar om en olycklig kärlekshistoria. Då hon vågar närma sig det patetiska och skriva ogarderat om poesins mest klyschiga bild – hjärtat – blir det faktiskt starkt och oväntat originellt. Det sker i dikter där det arkaiska språket förstärker det tidlösa intrycket.

Byggmästar får sorgen att sjunga: ”Vart ska jag / ta vägen när källan / i mitt bröst har sinat / och solens trumma tystnat?”  I de här dikterna förenas förälskelsens farliga blindhet med den klarsyn som bara eftertanken skänker. Det är snyggt, men också berörande på ett sätt jag inte riktigt tidigare uppfattat som den här poetens signum. 

De tyskspråkiga poeterna Paul Celan och Ingeborg Bachmann utgör inspiration för Ann Jäderlunds nya bok Ensamtal. Fast mest indirekt, i denna hennes knapphändigaste diktsamling, där man också kan hitta spår av Gunnar Björlings oerhört ljusvackra rader.


Det är en kryptisk och introvert bok, där man svårligen kan utvinna berättelse, mening, betydelse, utöver några kusliga referenser till våld mot hjärnan och ögat. I gengäld får man årets oslagbart mest häpnadsfyllda loop kring några nyckelbegrepp, såsom ”berg”, ”flod”, ”sol”, ”skog”. Samt knepigheten i ordet ”mångvändbart”: ”Inte en enda gång / nämns ordet kan / det nämnas det är / mångvändbart”.

Genom att med en så osviklig självkänsla närma sig det främmande och mångtydiga lyckas Jäderlund än en gång återuppfinna sig själv som poet, efter en handfull längre, mer narrativt inställda böcker. Titelns koppling till ensamhet är missgivande: det här är poesi som kommunicerar och når ut till läsaren med sina desperata vädjanden. Det är en bok som nog måste kallas årets mest fängslande.  

En glädjande återkomst sker när Naima Chahboun efter åtta långa år följer upp sin minnesvärda debut Okunskapens arkeologi. Hennes nya bok Äpplen och päron fortsätter det egensinniga språkarbetet – här med fokus på ekonomin, och ett samhällsklimat som syresätts med ett batteri av obesvarade frågor.


Det är en rytm som är frenetisk och uppiggande. Chahboun skriver något som kunde kallas för ”sagovariationer”, där bekanta fraser och karaktärer utsätts för påhitt. Ofta är det fullt av överraskningar, och lika ofta roligt på det där oroande sättet som god poesi förmedlar: ”Ju mer jag lär mig, desto dummare blir jag. / Det är inte kartan det är fel på, det är landskapet. / Det är inte teven det är fel på, det är vädret.”

Chahboun skriver befriande vasst och klipskt, i en ifrågasättandets poetik. Hon balanserar det komplexa med det lättillgängliga, och åstadkommer en smått oemotståndlig poesi. Att läsa henne utgör en lektion i att spjärna mot samtiden, något vi lite till mans minsann behöver bli bättre på.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/11 2019)  

3 nov. 2019

Den obeboeliga planeten. Livet efter uppvärmningen, David Wallace-Wells, översättning Manne Svensson, Bonniers


Det är svårt att tänka sig en mer oroväckande inledning än den första meningen i David Wallace-Wells bok Den obeboeliga planeten: ”Det är värre, mycket värre än ni tror.” Även om jag har läst en del böcker om antropocen har jag till största del undvikit klimatlitteraturen, helt enkelt därför att jag har gett upp redan, och ingenting kan egentligen få mig att må vare sig bättre eller sämre. Jag har levt i ängslan sedan slutet av 70-talet, och undergången har alltid varit inom räckhåll. Inte den personliga, det vore bara inbilskt, men planeten rör sig mot katastrofen med allt mindre trevande steg.

Hur illa är det då, så som Wallace-Wells beskriver det? Tja, om bara lite drygt tio år, alltså 2030, står vi inför flyktingströmmar som kommer att ge perspektiv på det vi i dag kallar ”kris” eller ”utmaning”. Kanske flera hundra miljoner tvingas på flykt, kanske så många som en miljard. Går det ens att föreställa sig konsekvenserna av detta utan att förtvivla? Uppenbarligen, då de konstruktiva lösningarna är så trögstartade.


I boken finns också de längre tidsperspektiven, 450 miljoner år bakåt då vi också hade klimatkatastrofer, då 80 % av alla arter dog ut. Wallace-Wells skrämmer med statistik, och mycket utgörs av kalkyler och matematiska uträkningar. Är vi då inte faktaresistenta? Det känns ju inte så illa, resonerar många, och som vi vet styr känslorna i högre grad än intellektet – i synnerhet när det gäller de obekväma sanningarna. Samtidigt har optimisterna fått det svårare att låta övertygande.

Vad vi då har att vänta oss förutser Wallace-Wells först i tolv pedagogiskt skrivna kapitel, med ominösa rubriker som ”Värmedöd”, ”Hunger”, ”Drunkning”, ”Ekonomisk kollaps”, och så vidare. Värmen är något som kommer att generera brist på ren luft, mat och vatten, och infrastrukturen behöver byggas upp på nytt, och med de erfarenheter vi har utifrån hur vi agerar i krissituationer kommer det också att bli fler konflikter och krig.

Redan 1948 skrev Ray Bradbury novellen ”Touched with Fire”, om två försäkringstjänstemän som försöker förhindra det ödesdigra mord som inträffar när det blir för varmt: ”More murders are committed at ninety-two degrees Fahrenheit than any other temperature. Over one hundred, it’s too hot to move. Under ninety, cool enough to survive. But right at ninety-two degrees lies the apex of irritability, everything is itches and hair and sweat and cooked pork. The brain becomes a rat rushing around a red-hot maze. The least thing, a word, a look, a sound, the drop of a hair and — irritable murder.” Märkligt nog dröjde det till 2013 innan vetenskapsmännen skulle dra liknande slutsatser.

Kortsiktig ekonomisk optimism dominerar nu, men vi ska inte underskatta den frustration som kapitalismen medfört. Den rad från som Labourledaren Jeremy Corbyn ofta yttrar, ”for the many, not the few”, är ju från Shelleys dikt ”The Masque of Anarchy”, som redan 1819 markerade motstånd mot de fåtaliga privilegierade: ”Ye are many – they are few”. Med andra ord blir det allt svårare för de rika att motivera sin rikedom när det sker på bekostnad av det gemensamma, det allmänna.

Det är också den mer globaliserade kapitalismen som stått för mycket av den ökade temperaturhöjningen. Enligt Wallace-Wells siffror är det de rika 10 procenten som står för 50 procent av utsläppen. Det ligger en ofattbar cynism bakom synsättet att de fattiga får ta smällen, för så kommer det att bli, med exempel som när familjen Kardashian häromsistens hyrde in ett privat brandförsvar när det brann i närheten av deras hus. Wallace-Wells tror mer på ändrad lagstiftning än enskilda individers livsval: ”den som inser världens sjuka tillstånd utan att engagera sig politiskt har bara ’en hälsosam livsstil’ att komma med.”

Trots alla varningssignaler saknas inte hopp hos Wallace-Wells, något som kan te sig paradoxalt. Fast hoppet kan också uppfattas som det sista halmstråets princip – något man unnar sig bara för att alternativet skulle vara värre. Man kan också säga: det vore omoraliskt att sluta hoppas. Någon gång blixtrar en cynism fram, som när han diskuterar flyktmekanismen i vårt skärmbeteende, med den implicita uppmaningen att det tids nog blir ett oförsvarbart agerande.

Det mest drabbande exemplet finns att hitta i utrotningen 2015 av beståndet av saigan, en dvärgantilop i Centralasien. Denna megadöd orsakades av en bakterie som framkallats av ökad temperatur och fuktighet. Liknande förlopp är att vänta inom människan, som också bär på massvis av bakterier som är godartade så länge förhållandena är gynnsamma – men vad händer när våra kroppar reagerar på temperaturökningen?

Med tanke på hur övertygande Wallace-Wells resonerar – sakligt, försiktigt, egentligen utan alarmism – är det måhända märkligt att makthavarna reagerar mer. De bryr sig inte? Har de gett upp? Det är svårt att tolka deras avvaktande inställning på andra sätt. Från ett personligt håll känns det motiverat att erinra sig några rader från Bruno K. Öijer, i dikten ”En gång blommade trädet” från 1995:

                      jag såg framtiden
                      ett ansikte som sinat
                      en dömd flod alla drack av
                      jag såg människan stirra
                      jag såg henne
                      smeka sin inre bödel
                      jag såg att vi förlorat den här jorden

1 nov. 2019

Norma Jeane Baker of Troy, Anne Carson, Oberon Books


Efter Skolverkets fiaskobetonade kurragömma lek med antiken i grundskolan – ”vi plockar bort den … eller förresten nä, vi låter den vara kvar” – är det en speciell sorts lisa att läsa Anne Carsons pågående behandling av det antika stoffet. Hon håller på med en konstant uppdatering av historien, ger det resonans i vår tid utan att göra avkall på källornas egenart. Det är ett makalöst sätt att skriva som öppnar upp antiken och gör den aktuell, angelägen och tillgänglig.

Den senaste boken i denna produktiva författares ouvre är pjäsen Norma Jeane Baker of Troy, som i april sattes upp i New York, med Ben Whishaw och Renée Fleming i de två huvudrollerna. Egentligen är det bara en roll, men Norma Jeane Baker agerar ibland som Truman Capote. Dessutom förekommer nio stycken krigslektioner, inskjutna mellan monologerna, i en pjäs som utspelar sig i Troja och i Los Angeles, samtidigt men också på tvären.


För det här är ju en historia om krig, där Carson utgår från Euripides pjäs Helena, och låter slaget om Troja bilda en bakgrund till – kriget mot kvinnan, representerad av Marilyn Monroes olycksaliga öde? Nja, det vore att göra det lite väl lätt för sig, och den här författaren arbetar med mer subtila medel än så.

I en halsbrytande juxtaposition sammanställs två tidsplan, antikens Grekland med Hollywoods 1960-tal, där Norma Jeane är inne på sitt tredje äktenskap med dramatikern Arthur, och anses här på anakronistiskt vis vara skulden till slaget om Troja. Vad Carson visar är hur tidlös kvinnans skuld är, där stridsäpplet från Troja leder mot Evas paradisfrukt och alla senare tiders fresterskor, där denna pjäs huvudkaraktär bara är en av de mer olycksdrabbade.

Det är kontrafaktiskt, revisionistiskt. På ett sätt handskas Carson vårdslöst med materialet, på ett annat – ytterst varsamt. Genom hennes text skär en längtans tematik, en längtan efter annorlunda omständigheter, kanske inte nödvändigtvis bättre men bara annorlunda, en önskan att det är genomförbart att förändra och överskrida ens förutsättningar och det manuskript som någon (ödet?) författat åt oss. I det kontrafaktiska finns alternativet, längtan efter en återförtrollade värld som låter oss ingå i ett mer trolskt sammanhang. Låter det flummigt? I så fall är det bara för att det är så svårt att förmedla upplevelsen att läsa Anne Carsons förhäxade texter: hennes kombination av vild fantasi och hyperrealism, där människors identiteter är flexibla, flytande.  

Carson har skrivit en pjäs som också handlar om pengar, om status, om främlingsfientlighet, om farhågor, om psykoanalys – och om moln. Ja, omslagets moln går igen i berättelsen, där Norma Jeane liknas vid ett moln, att det som får männen att strida kanske är något så efemärt som just en dimridå. Och Carson inför sin egen smärta som en del av estetiken, där empatin med Norma Jeanes öde liknar identifikation, förundran, och sorg, som när hon säger:

                      Oh my darlings,
                      they tell you you’re born with a precious pearl.
                      Truth is,
                      it’s a disaster to be a girl.

Notera den säregna rytmen, det sansade raseriet. Tidlöst är också våldet. Liksom offren. Liksom orättvisan. Oväntade kopplingar hittas mellan de olika tiderna. Ordet ”konkubin” kommer från ett grekiskt verb som betyder att sprida, att stänka, och så ger Homeros oss bilden av Helena när hon väver in de olika krigsoffren i sin väv, med verbet för att stänka sammankopplat med konkubinen.   

Fiktion och verklighet smälter samman i denna korta pjäs. Ungefär så som krig fungerar, när det fiktionaliseras och rapporteras i media. Att sanningen är krigets första offer är ju en gammal princip. Carson skevar till skeendet, gör det utflippat och om inte direkt felaktigt så aningen missvisande, något som ger svindel åt läsningen. Hon ger oss Marilyn Monroe som Norma Jeane Baker som Helena, och ger åt Norma Jeane ännu ett alias, ännu en roll att spela, och visar med eftertryck hur fångad hon är i våra schabloner.

Det vore inte heller Carson om det inte i texten fanns några stycken språkutläggningar och etymologiska resonemang, i prydligt bildande lektionsformat (hoppas Skolverket läser denna lärorika och fyndiga pjäs). Redan nu finns en handfull böcker på svenska av kanadensiska Carson, ständigt Nobelpristippad. Möjligen hör denna pjäs till överkursen, en godbit för fansen. Dramaturgiskt haltar den en smula, men är i överensstämmelse med hennes poetik: kaotisk, konfrontativ, idiosynkratisk.  

Läsplatser, Martin Glaz Serup, översättning Stewe Claeson, Ellips


Essän är en märkligt dubbelbottnad genre. Den ska vara både självupptagen och ödmjuk – både pretentiös och anspråkslös. Eller så här: både inse sina begränsningar och vara stolt över allt den förmår. Tacka fan för att det är en impopulär genre, i relation till de mer omhuldade fiktiva genrerna, i synnerhet i Sverige.

Eftersom essän är eftersatt här får vi nöja oss med vad som skrivs på andra håll. Danske poeten Martin Glaz Serups bok Läsplatser utkommer på finlandssvenska förlaget Ellips. Den är översatt av Stewe Claeson som tidigare översatt en handfull av diktsamlingarna, men det var ett tag sedan senast. Vi som gillar dansk poesi i allmänhet, och i synnerhet just den här oberäknelige poeten, kan endast gratuleras.


Förlaget liknar boken vid en poetik, men det är bara i indirekt mening den har denna praktiska funktion. Mest handlar det om den strategiska läsningen, dess danande funktioner och hur den kopplas till olika platser. Många författarnamn nämns: några av de som Glaz Serup gärna framhåller är Gertrude Stein, Franz Kafka, Lars Norén, Marcel Proust, Tove Ditlevsen, Cormac McCarthy, Bruce Chatwin, Pier Paolo Pasolini (som fungerar som en samtalspartner i boken Romerska nätter).

Även om det är trivsamt kanske inte så mycket originellt eller djupsinnigt sägs i Glaz Serups läsningar, men det är ändå fint skrivet exempelvis om Virginia Woolfs säregna förståelse för hur det egentliga livet ser ut: ”kondenserat, exakt, djupt och fyllt av sorg, ett ögonblicks klarhet, Woolf är precis så … klok. Och rolig.”  

Läsningarna kopplas till olika platser, och det är kanske inte heller det mest originella förhållningssättet. Ändå blir det intressant att följa platsens betydelse för hur en viss bok uppfattas. Det är svårt för mig att tänka på Mare Kandre utan att erinra hur jag satt på ett soldäck utanför Umedalens mentalsjukhus bibliotek på lunchrasterna och läste Bübins unge. Eller på Laurence Sternes Tristram Shandy utan att tänka på den stora kakan jag åt på ett köpcenter i Chicago när jag hade köpt boken och börjat bläddra i den. Eller på Stephen King utan att tänka på min frenetiska läsning av böcker som The Dead Zone under bussresorna till Boden där jag inledde en misslyckad sejour som pansarbefäl.

Glaz Serup bidrar med många liknande exempel. Det är många resor som redovisas, många minnen, många avslöjande av mer eller mindre chockerande art. Han har en utpräglad förmåga att göra rättvisa åt vardagen, på ett gränsuppsökande sätt som kan påminna om Karl Ove Knausgård, eller varför inte Stig Larsson. Så småningom ingår också Larsson i den privata kanon som ritas upp. Jag blir också smärtsamt påmind om när jag missade en uppläsning av Glaz Serup på bokmässans Rum för poesi för många år sedan, när han läste tillsammans med norske poeten Steinar Opstad – en uppläsning som omnämns här i boken.

Under läsningen av denna bok – som alltså är lika anspråkslös som den är uppfordrande – föreställer jag mig mer och mer att läsningen utgör en motståndsrörelse. Vad är det för fel på folk som inte läser? Hur kan folk neka att ta del av till exempel en bok som denna, Glaz Serups stilla förundran inför världen, inför litteraturen, inför tillvaron?

Vad jag gillar, bland annat, med den här boken är den implicita medvetenheten att en bra författare bör vara godtrogen. Det betyder inte att hen måste vara dum. De senaste veckornas debatt om Nobelpristagaren Peter Handke visar också detta: det är verklighetsfrånvänt att inbilla sig författare som orakel, speciellt inom politiska frågor. Låt författare bedöma estetiska spörsmål, mer än gärna, men lämna dem utanför det politiska. Något som också demonstreras är i hur hög grad det lästa resonerar inom författaren, och blir en obestridd del av det som utgör Martin Glaz Serup.

Det som fungerar bäst, och det som kopplar ihop Glaz Serup med en längre tradition lyckosamma essäister, är när han vänder den hårda blicken inåt. Det är en metod som Hannibal Lecter kunde lära ut, när han i en av scenerna med Clarice Starling fäller de omistliga orden att hon borde klara av att vara lika penetrerande i sin analys när hon betraktar sitt eget inre som när hon utsätter andra för denna skärskådan. 

Då kan det bli både meandrande och starkt fokuserat. Essän mår som bäst när den hålls kort, och det här formatet är ypperligt (omkring 130 sidor). Glaz Serup hittar sina egna oväntade samband, som när ett resonemang i en text om e.e. cummings debutdiktsamling Tulips and Chimneys övergår i nästa texts diskussion av Wolf Erlbuchs barnbok Anden, Döden och Tulpanen.