att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 aug. 2020

Din disciplin, Petra Mölstad, Anti

Poeter. Vad är de bra för? Det är en seriös fråga. Förlåt om jag låter gnällig, men det verkar ju inte finnas någon bortre gräns för hur marginaliserad poesin är. ”I dessa tider …” Medan kulturutövare som sysslar med teater och musik uppvaktar kulturministern med rättmätiga frågor om när publiken ska tillåtas komma tillbaka till kulturevenemangen tiger poeterna lika mycket som … tja, som kulturministern själv, kunde man säga.

 

Jag kan knappast vara ensam om att sakna till exempel Rum för poesi och översättning, där man kan smyga undan Bokmässans hektiska golv för att få höra på uppläsningar av suveräna poeter man knappt visste att man ville höra läsa sina dikter. Men alltså: vad bidrar poeterna med egentligen, där de för sin tillvaro utan att knappt märkas eller synas?

 

Jo, till exempel bidrar de genom att erbjuda ett bråkigare perspektiv, som kan få oss att omvärdera hela tillvaron. Att läsa poesi innebär – och här uttrycker jag mig helt utan överdrifter – ett nytt sätt att både leva och tänka. Utan poesiläsningen hade jag inte varit spillran av den jag är i dag.

 

En av de poeterna jag måste vara tacksam för heter Petra Mölstad. Om du vill få en överblick av hennes backlist får du snoka rätt på mikroförlagens utgivning. Hon har gett ut tunna häften på minimala förlag som Glas, Trombone och Anti, med suggestiva böcker som Införsel, Omloppstid och Vi har hägn. Det är en poet som är svår att kategorisera, att definiera. 

 

Även om det är en truism att dikter inte ”handlar om” något, kan det behövas förtydligas, att med sin nya bok Din disciplin rör sig Mölstad allt längre in i den cirkel av våld hon tidigare har kritat ut omkring sig. Hon breder ut sig mer nu, i en bok som tillåts ta ett större grepp kring ämnet. Redan i den kursiverade prologen samlas signalorden ”vitbok … utredning … tabellerna … kartläggning … repression …” Det som sedan framträder är en kropp.

 

En kropp som på sätt och vis utsätts för våld, eller om den bara söker upp våldet. Det finns vaga referenser till boxning, med de ”obegränsade ronder” som Mölstad initierar. Boxning är ju en slags disciplin: det iscensatta eller koreograferade våldet, som befinner sig någonstans mittemellan det kontrollerade och det ohämmade. Det är ett våld som också liknar riten; jag vet väldigt lite om boxning, men nog liknar det dans? Att Martin Scorsese i sitt mästerverk Tjuren från Bronx lät boxaren Jake LaMotta gestalta en Jesus ter sig inte märkligt.

 

Hos Mölstad blir Kristus-kopplingen explicit knuten till det våldsamma som en genväg till ett martyrskap:

 

                      fäster med barr och törne en krets i pannan. som ett mätinstrument

                      ett återkoloniserat regelsystem

 

                      betecknar attributet

                      den synliga representationen av protesen

 

                      en sköld av fägring

                     

                      pastoral omsorg

 

Mölstad låter sin skrivna kropp, det splittrade diktjaget, bli en jagad och orolig själ, som inte tillåts någon respit från de besvär tillvaron innebär. Det är ett diktjag som blir ett villebråd. Hennes referenser är dock sällan tydligt utskrivna. Narrativet lämnar plats för det fragmentariska och – ja, det splittrade. Orden gestaltar innehållet, och låter våldet spridas över orden.

 

I den här diktsamlingen, som väl tekniskt sett mer är en långdikt, övergår våldet i begärshandlingar, med kroppar som utsätts för mer frivilliga övergrepp, i rader som ger dovt obehagliga associationer – ”ett brustet leende” – det vill säga, njutningen i det som gör ont. Varför söker vi upp den smärtan? Kort svar: för att känna oss verkliga. Protagonisten i Nine Inch Nails låt ”Hurt”, självskadebeteendets nationalsång, hade ju också en krona, av fekalier dock: ”I hurt myself today / To see if I still feel / I focus on the pain / The only thing that's real”.

 

Men det är inte självskadebeteendet som mest intresserar Mölstad, i hennes gedigna och konkreta undersökning. Hon avslöjar en drift att bli kuvad. Tekniska, sociologiska och anatomiska begrepp korsställs i en queer förundran: ”skeva små slynor piper besvärjelser i rummet”, som hon kan skriva med oförglömligt fokus. Hon tvingar läsaren att pussla för att frilägga mönster, och dessa mönster kan nog te sig olika beroende på läsarens temperament.

Hennes ord knastras fram i en sävlig rytm, när hon visar att kroppen aldrig nöjer sig, alltid vill vidare, alltid vill förvandling. Hårda ord slås samman, mildrade av ljuva vokaler som svävar i hennes textvärld, och det låter mycket om den här dikten, som alltså – med tanke på min inledande elegi om uppläsningarnas pausande – gör anspråk på att bli upplästa. Naturen infiltreras av det mänskliga våldet, eller om det är naturen som reagerar på människan? Oskuld och erfarenhet trår sin dans i dessa rader.

 

Jag kallar Mölstads dikt för sävlig, men det finns en tempoökning – en blasfemisk tonartshöjning, kunde man säga – där insatsen också höjs medan dikten fortskrider. Den oro som förkroppsligas av den enskildes kropp blir snarare mer giltig för samhällskroppen, där en ganska distinkt samhällskritik kan skönjas. Det blir då en stark form av dikt som i hög grad svarar upp till den förväntan på politiskt engagemang som ofta reses mot samtidspoesin. Till exempel i dunkla appeller mot rasism:

 

                      jag hittar inte mina händer

                      de rara grimaserar och lallar en sång

 

                      lemmar som återbildas

                     

                      de där långsamma viskningarna, ett enstavigt hat

                     

                      klyvnationen som blåser över med snöfyk och tystnad

                      offenltiga tal som vindpinade växer inåt

 

Men den bistra samhällskritik jag uppfattar är bara en av flera möjliga läsningar av denna säregna dikt, som rör sig i flera tänkbara riktningar. Det är i hög grad just ”tänkbar” dikt: alltså en dikt som tillåter dig som läser forma din egen bild, bli medskapande, och det är väl vad jag försökte säga inledningsvis. Petra Mölstad har skrivit en bok som visar vad vi har poesin till: att lära oss både tänka och leva bättre. Kan man begära mer? 

11 aug. 2020

En understreckare om Shelagh Delaney

I den första biografin om Delaney ”Tastes of honey. Shelagh Delaney and a cultural revolution” (Chatto & Windus), försöker Selina Todd korrigera bilden av talangen som misslyckades med sin karriär, något hon bara delvis lyckas med. Todd är historiker och ambitionen är att teckna en bild också av det samhälle som Delaney verkade i, vilket fungerar ypperligt när hon håller sig till 1950- och 60-talens England för att visa vilket motstånd en kvinna mötte, och kanske i synnerhet en kvinna från arbetarklassen. Todd ifrågasätter varför ”Doft av honung” har studerats i engelska skolor med större fokus på arbetarklassfrågor än på det feministiska stoffet. Vi får följa hur debuten växer fram i samarbete med den erfarna Littlewood som ger pjäsen en nödvändig struktur. Vad som lämnas intakt är det naturliga språket, det som bidrar till att göra ”Doft av honung” till en så vital upplevelse även i dag; styrkan i replikerna, den mörkt livsbejakande humorn. 

Jag har skrivit en understreckare till dagens Svenska Dagbladet. Den handlar om Shelagh Delaney, och om du orkar läsa hela finns den här.

Jägarna i Armentières. Büchnervariationer, Steve Sem-Sandberg, Bonniers

Med fyra korta noveller ger oss Steve Sem-Sandberg extramaterial till sin förra roman W. Det är läsning för fansen – men också en bra och inbjudande introduktion till en av våra mest spännande författare just nu. 

 

En av fjolårets mest imponerande böcker var onekligen Steve Sem-Sandbergs W. Det är en roman som utmanar föreställningen om människans godhet. Många som jag har rekommenderat den till har tvingats lägga den ifrån sig, skrämda av de avgrunder som den lodar. Något liknande kan sägas om sena verk som Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis och Andrzej Tichýs Renheten.

 

Betyder det då att Stridsberg, Tichý och Sem-Sandberg går för långt i sina gestaltningar av hemskheter? Kan vi inte få slippa bli påminda om de skändligheter människan är kapabel till? Svaret vore ja om det enbart handlade om att exploatera grymheten, men alla dessa författare är ute i mer vällovliga ärenden.

 

I sin nya bok Jägarna i Armentières. Büchnervariationer adderar Sem-Sandberg material till sin förra bok, i en slags ”de luxe”-version av den. Han utgår liksom där från det autentiska fall där en tysk soldat mördat sin fästmö, något som odödliggjorts av den senromantiske dramatikern Georg Büchner i pjäsen Woyzeck.

 

Här rör det sig om fyra kortare noveller, samtliga tidigare publicerade i litterära tidskrifter. I en har en ung kvinna svalt en stor mängd knappnålar i ett självmordsförsök. I en annan berättas historien om Woyzeck ur kvinnans perspektiv. I några kontrafaktiska variationer ges berättelsen nya perspektiv. Och slutligen ses vansinnet som enda utvägen för de omöjliga krav samhället ställer på en del av oss.

 

Sem-Sandbergs insats som författare består i att visa omsorg om dessa bräckliga figurer, som har så förbaskat svårt att ta sig genom livet oskadda. Hos honom är de rationella de farliga, de som lyder order och drivs av en känslolös nyfikenhet snarare än sann ondska. Det här är ett tema som också förekommer i den tidigare romanen De utvalda, om de experiment som nazisterna utförde på ett barnsjukhus i Österrike.

 

Med känslig kyla iscensätts hur det som ter sig ordnat och städat kan kantra och bli helt vanvettigt, kanske mest övertygande i den sista novellen ”Oberlin”, om dramatikern Jakob Michael Reinhold Lenz. De vanföreställningar som åskådliggörs ter sig helt naturliga, som något vi kanske måste lära oss leva med.  

 

Alla eventuella farhågor att det blir spekulativt eller exploaterande är lätta att avfärda. Sem-Sandberg försöker inte chockera läsaren, utan våldet föregås alltid av seriösa resonemang. Även om han inte ingriper eller håller förmaningstal är det alltid tydligt var sympatierna ligger: hos de stackars individer som inte helt kan leva upp till förväntningar och krav, och inte hos de ansvarslösa förövarna som helt saknar konsekvenstänkande. 

 

Dessa fyra noveller är som sagt extramaterial till W., som ju är ett veritabelt mästerverk. Så bra blir kanske inte denna lilla bok, som torde vara efterlängtad mest av de som redan läst Sem-Sandberg ett tag. Å andra sidan kan den lika gärna fungera som en lämplig introduktion till den som vill läsa denna makalösa författare.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/8 2020)

10 aug. 2020

Somewhere Becoming Rain. Collected Writings on Philip Larkin, Clive James, Picador

 Philip Larkin förblir en kontroversiell herre, då det ett par år efter hans död 1985 uppdagades – genom publiceringen av hans brev samt Andrew Motions tendentiösa biografi – att han gjort sig skyldig till laster, den ena värre än den andra. Han var: sexist, rasist, porrsamlare, alkis, samt stort fan av Margaret Thatcher. Parallellt med dessa egenskaper, en slags svarta lådan för cancelling, har han förblivit en av Englands mest älskade poeter, och har också röstats fram som landets viktigaste efterkrigsförfattare överhuvudtaget. Det är som om Tomas Tranströmers hade avslöjats som nazist (något Larkins far föga förvånande med all tydlighet var).

 

Denna stackars sate, som enligt mitt förmenande skrev den bästa 1900-talspoesin på engelska, var ofta föremål för kritikern Clive James intresse. James själv föddes i Australien men bodde större delen av sitt vuxna liv i England, och var utöver poet också omtyckt kritiker med arton böcker om kritik i bagaget innan han samlade alla sina texter om Larkin i boken Somewhere Becoming Rain, som utkom strax innan han dog i november i fjol.

 

Ursäktar den förträffliga poesin den ynkliga eller usla människan? James menar det, något han då och då återkommer till i sin bok, som samlar fjorton texter. Recensioner, essäer, samt två egna dikter riktade till poeten. Den äldsta texten är från sommaren 1973. När James tar Larkin i försvar sker det med argumentet att han i sina privata brev riktade sig till sina ”unshockable friends”, att det rörde sig om en intern jargong med svag förankring i den egna ideologin. Det må så vara, men särskilt snyggt är det ju inte. Det som ändå är en förmildrande omständighet är hur han aldrig ger uttryck för dessa åsikter i sina dikter, och det var ju dikterna som Larkin – möjligen naivt – trodde var det som mest skulle intressera eftervärlden. Sant i viss mån, men som James syrligt inflikar, så var det inte tack vare dikterna han skulle bli omskriven i ett flertal artiklar i tabloiderna åren efter sin död.

 

De olika texterna belyser olika aspekter av Larkin. Främst poeten, självklart, med superba recensioner av till exempel den sista samlingen High Windows från 1974, men också romanförfattaren som i sin späda ungdom skrev två romaner. Varför det inte blev fel? Antagligen för att de romaner Larkin ville skriva togs över av vännen Kingsley Amis, vars väg till litteraturen var den motsatta, från poesin till prosan. Men också hans artiklar om jazz intresserar sig James för.

 

I James skarpa belysning blir Larkin det han verkligen är: vardagens poet. Han gjorde eländet vackert, lyder en återkommande fras. Det stämmer att få poeter är lika dystra, men tungsinnet lyfts av en ypperlig humor, ofta så subtil att den knappt kan uppfattas. Men den finns i nästan alla hans dikter, som så ofta uttalas av olika röster, en mångstämmig kör av klagande och alltid genuint mänskliga representanter för misslyckanden och förbiseenden. Vad en läsare kan hitta hos Larkin är pessimismens heliga Gral.

 

James betonar också pliktkänslan. Som bekant verkade Larkin helst i utkanten av offentligheten, och hatade att resa, och rörde sig sällan från sin bas i Hull ens för att ta sig till London. I dikterna är han rättfram och rakt på sak, och ärligt talat intresserar sig ju James mer för dem än för privatlivet. Han är en suverän läsare, så förtrolig med dikterna att han kan skriva om dem med den slags kärlek som omfattas av kritisk distans, men som alltid lokaliserar kärnan, det som gör dem så älskvärda.

 

När James kallar honom motsatsen till obskyr är det lätt att hålla med honom. Det är nästan aldrig svårt att läsa Larkins dikter. Hans olika diktjag uttrycker sig tydligt, klart, ofta talspråkligt. Ofta med viss dragning åt att chockera. Men det är ordval som finns hos de vardagsmänniskor som befolkar hans dikter. Ja, de är alla olika berättare, men märkligt nog antar de samma drag: de är alla skalliga, glasögonprydda, med kulmage …  

 

Han blir den mest personlige och samtidigt den mest universelle av poeter, en som talar så mycket för sig själv att han i slutändan talar för alla. Är det ett inskränkt, vitt, manligt perspektiv? Förmodligen. Men det borde gå att identifiera sig med hans så djupgående främlingskap även av andra, med färre privilegier. Det är rösten hos någon som är osäker på sin plats, på sin identitet, på sin roll i tillvaron, något som borde kunna hitta genklang hos oss själva. Vi är ju mysterier, vi människor, och så mycket mer än de etiketter andra sätter på oss.

 

En kritiker måste vara kategorisk, och i någon mening grov och benägen att ta till överdrifter. Det är Clive James i rikliga mått, och därför är det underhållande att läsa honom. Han gör kunniga, detaljerade och initierade läsningar – inte för att imponera, utan lärdomen smygs med i bagageluckan. Det är – kort sagt – en väldigt ödmjuk och kärleksfull bok, full av de insikter som bara kommer till en efter ett långvarigt umgänge. Då kan han tillåta sig att skriva entusiastiskt med balansen i behåll.

 

Som jazzkritiker var Larkin känd för sin animositet mot storheterna John Coltrane, Miles Davies, Duke Ellington och Charlie Parker. Det är en förvånande oförmåga att uppfatta vad som ter sig som jazzens yttersta elit. Men han hade helt enkelt andra ideal. Var han rasist för att dessa artister råkade vara svart? Det är lika dumt som att säga att han inte var rasist eftersom han gillade Billie Holiday. Men kanske svaret ligger i den oerhört vackra hyllningen han skrev till Sydney Bechet, som innehåller några av de vackraste ord som skrivits om kärlek: ”On me your voice falls as they say love should, / Like an enormous yes.” Eller helt enkelt att han hade svårt för modernism, att han var för stockkonservativ för att uppskatta de nya tongångarna: ”Modernism helps us neither to enjoy nor endure.”

 

Aldrig är Larkin lika rolig som när han är negativ, och när James återger sågningarna från jazzrecensionerna är det fyndigt och elakt. Men vi får också lära oss något om hur denne glåmhög också var lekfull och barnslig – kanske som bara den som ser så allvarligt på tillvaron kan och måste vara, för att uthärda. James skriver också bra om de olika språknivåerna hos Larkin.

 

En viktig poäng som James lyfter fram är hur spontana Larkins dikter förefaller vara. Liksom Elizabeth Bishop hör han till de mest noggranna och långsamma av poeter, och kunde liksom henne arbeta i ett decennium innan han var nöjd med en dikt. Så utkom hans tunna samlingar med cirka tio års mellanrum, och hans Collected Poems är avsevärt tunnare än till exempel Tranströmers dito, trots att de innehåller en hel del ofullständiga dikter, vars inkluderande James delvis värjer sig emot. Han menar att Larkin ska stå till svars för de dikter han publicerade i sina diktsamlingar enbart, eftersom han så sällan släppte ifrån sig något som inte genomgått hans skrupulösa granskning.

 

För att förstå Larkins storhet kan man ta två exempel ur boken. När hans Collected Poems publicerades 1988 konkurrerade den med första platsen på försäljningslistan med verk som Stephen Hawkings A Brief History of Time och Salman Rushdies The Satanic Verses. När det i början av 2000-talet planerades en biopic var Robert De Niro angeglägen att få spela rollen (tyvärr skulle han behöva bosätta sig i ett bibliotek i femtio år för att leva upp till sin method acting, konstaterar James syrligt). Annars hade Jack Nicholson varit idealisk för den här rollen, menar James, något som nu vi bara kan beklaga att det aldrig blev av. Pikant nog var det Harvey Weinsteins bolag Miramax som skulle producera filmen.  

 

James tar alltså denne misogyna stygging i försvar, något som är problematiskt. När han recenserar Motions biografi kallar han Larkin ”a fundamentally decent man […] if he expressed himself unscrupulously in private it was his only respite from the hard labour of expressing himself scrupulously in public.” Det är ett lite svagt argument, att han använde det som en ventil, och att inte se det som en del av det som gjorde honom till en komplex person. Men det stämmer att dikterna inte är rasistiska, och även om det i vår tid blivit svårt att hålla isär skaparen med det skapade är jag beredd att göra undantag från alla principer för att inte avstå från Philip Larkins dikter.

 

Inte minst för att jag instämmer i James sorgsna konklusion från 2014: ”In a time which grows more and more literal-minded alsmost as fast as it grows less literary, a tongue in the cheek will always need translating”.

9 aug. 2020

I slutet borde jag dö, Hannele Mikaela Taivassalo, Förlaget

En av svenskans mest begåvade författare har du antagligen inte läst. Hon har skrivit epik i det större formatet med romanen In transit, serieroman med den likaledes begåvade tecknaren Catherine Anyango Grünewald med Scandorama. Resultatet har alltid varit lyckat. Du har antagligen inte läst Hannele Mikaela Taivassalo då hon är finlandssvensk, men det vore en grym försummelse att undvika henne i fortsättningen.

 

Nu utkommer hon med en kort roman, I slutet borde jag dö. Det är en slags punktroman, eller med hennes egen beteckning: gränsprosa. Gränsen som korsas är språklig men också känslomässig, då det handlar om en hemlig för att inte säga förbjuden kärlekshistoria. En kvinna blir kär i en gift man.

 

Formatet med sina lite drygt 100 luftiga sidor inbjuder till koncentration. Det är ett format som andra författare med sinne för svartsjuka har utforskat, däribland genier som Oscar Wilde med De profundis och Elizabeth Smart med Vid Grand Central Station där satt jag och grät. Taivassalos berättare är en författare på väg att lämna en relation. I tre år har hon hemliga möten med den gifte mannen.

 

Det är en berättelse som vibrerar av sina hårt spända känslor, känslor av otillräcklighet, dödslängtan, eller längtan efter kärlek, eller längtan efter längtan. Det är en instruktionsbok i passionen, alltså lika kompromisslös och distanslös och gränslös som Elizabeth Smarts mästerverk, som ju Angela Carter famöst nog lovordade som ”like Madame Bovary blasted with lightning”.

 

Vad som skiljer Taivassalos komprimerade text med andra i liknande ärenden, låt säga, Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, är hur hon kombinerar sin språkliga klarhet med känsloutspel. Eller så här: Andersson låter passionens vatten nå henne upp till knäskålarna innan hon drar sig tillbaka för att skriva sin hämnande text, medan Taivassalo doppar sig helt. Analysen kvarstår, men inte distansen. Utfallet blir också en helt annan slags text: mycket mer ohämmad, mycket mer subjektiv, mycket mer farlig.

 

Då förklaras titelns dödslängtan och dess koppling till kärleken. Taivassalos korta roman är full av jobbiga sentenser, jobbiga men nödvändiga. Till exempel: om man måste gömma sig, finns man då? Men det är också skrivet med en språklig klarhet, skrivet i relationens efterdyningar, med det facit i hand som katastrofen med sadistiskt leende printar ut. Det handlar om det som har gått förlorat, det oåterkalleliga. Men också om medvetenheten om att vardagen dödar mest effektivt: ”Det gränslösa. Och vardagsömheten. Där båda finns, där börjar det livsfarliga.” Det går alltså inte att kombinera stark passion med svag vardag.

 

Berättarjagets stämma är skoningslös, distinkt och effektiv, för att inte säga definitiv. Den växlar mellan uppgivenhet och att ge uttryck åt det blödande, såriga, lidande, trasiga skick som mannen lämnat henne i. Hon blir en kärlekens martyr, där längtan måste vara oförlöst. Förutom i korta stunder, som en resa då några dagar och nätter gav respit åt kärleksparet, som säger att de älskar varandra. ”Vi kunde ha haft morgnar”, konstaterar hon bittert.

 

Taivassalo skriver för att ge denna längtan nödvändig kontur. Det blir en roman om frustrationen och om ångern, men också om den hisnande oemotståndliga kraften i förälskelsen. Det är en roman som konfronterar och rannsakar det egna jaget, ett klagorop men också ett stridsskri.

 

Är det sanningen som förkunnas om relationen till den gifta mannen? Nä, det är en version, ett förhållningssätt. Det finns en unik densitet i den här lilla boken, ett inre tryck som håller ihop den och liksom får den att bågna av känslomanövrar. Den är också full av gnistrande visdomar, som förpackats i barska och nästan tillrättavisande aforismer, som läggs fram på ett otillrättalagt sätt: ”När du kysste mig blev jag levande, våra kroppar passade inte längre i kläderna, vi befriade varandra.”  

 

Det är ett klagande anrop från djupet, liksom Oscar Wildes text ju uttryckligen statuerade med sin titel, i en referens till Bibelns Psaltare. Taivassalos valda text är dock Goethes bok om Werther, vilket förstärker dödskopplingen, men tycks mig mindre välfunnen än Wilde och Smart som givna bundsförvanter till den här sortens erfarenhet. Eller, för den som inte vill gå över ån efter vatten, Eva Adolfssons sublima roman En liten historia, som ju också tecknar den förbjudna åtråns dödande spiraler.

 

Nog kan man läsa I slutet borde jag dö som en religiös text, och Jesus nämns även explicit, men det är ändå en religion som är gudlös. Vad som kvarstår är det sällsamma ljus som passionen tänt i berättarjaget, dess längtan som aldrig kan infrias, eftersom den är beroende av rörelse – ”Love is a doing word”, som Elizabeth Fraser nynnade i den oförglömliga ”Teardrop”. Det blir helt enkelt för mycket ord och för lite handling, klagar ”den andra kvinnan”. Något som inte kan sägas om den här boken, som definitivt hör till de ordknappa mästerverkens lilla skara.  

8 aug. 2020

Enet, Ann Hallström, Bokförlaget Lejd


Ok, här kommer en kontroversiell synpunkt: den bästa svenska samtidspoesin är varken enkel eller svår. Men också det här: både den enkla och den svåra poesin har sina begränsningar. Man kan inte bara vräka ur sig att det enkla är det bästa (eller tvärtom, att det svåra är det bästa), för det är situationsbundet. Och säger man att man gillar till exempel det enkla behöver man inte vara en bättre människa för det, även om konsensus antyder det, lika lite som man måste vara en pretentiös människa för att man gillar det svåra. Liksom alla etablerade sanningar är det bara till hälften sant. Det kan vara så att det svåra (eller det enkla) bara är något som skapar en genklang inom en, att det blir ett nästan kroppsligt behov att uppsöka det.

Poeten Ann Hallström är varken enkel eller svår. Eller också: hon är både och. Hon är sparsmakad, debuterade 2000 och utkom senast med en diktsamling för åtta år sedan, bror mor dotter rekviem. Den var mörk och bra, och befann sig lika långt ifrån det svåra som det enkla. Nu har hon lämnat det större förlaget W & W för det mindre förlaget Lejd, som ett tecken i tiden, med en olyckskorps mest kraxande röst. Det vill säga: poesin marginaliseras.


Enet är hennes blott fjärde diktsamling, och fortsätter med den krigsmetaforik som fanns även i förra boken. Fast kriget är bara delvis en bildlig figur, när hon här skriver ut fångläger och årtalet 1942. Vad som också är bevarat: Hallström skriver poesi som är förkrossande bra. Boken samlar fem avsnitt eller sektioner, och rör sig från det glest skrivna genom prosaliknande sjok fram mot avslutningens ordknappa och spatiösa nästan hermetiska dikt.

Man kunde säga att det är nödvändighetens poetik, att här rör det sig om att renodla och låta det mest värdefulla kristalliseras. Det blir då en koncentrerad och tät dikt, där man kan känna ordens tyngd nästan bokstavligt. Förfärande tungt faller kadenserna i denna dikt. Det är förkrossande, som sagt: ”Drifter, underdrifter, sys in som nattfjärilar / övningar att behålla annat än rörelse, stillhet, / möta någon att kunna älska, / inte bara vara älskad, oälskad, sådana tankar”. Det är en poesi som rör sig, som hejdar sig, som varierar sig och nyanserar och ändrar sig, som stillnar utan att stelna.

Att läsa detta innebär också att bli upplyft, ja, nästan upprymd. Det är att känna hur vardagens tyngd och bördor lättar. Ändå är det så mörka erfarenheter som gestaltas. Det är ett inre raseri som driver Hallströms dikt framåt. Mycket handlar om kompromisser, om hur det är att leva och samtidigt bara försöka hålla sig vid liv, trots att så mycket talar för motsatsen.

Hallström vårdar skillnaderna, oavsett om det är det slags skillnader som genskjuter hennes estetik. Som den farliga skillnaden mellan konst och verklighet, där hon betonar vikten av det drömda, liksom upphöjer det till en större och sannare form av sanning. Mörker är en besvärlig trop, men hon hanterar den varsamt. Hon väcker liv i det som är dåligt, alltså ”brott, skvaller och missöden”, liksom ”katastrofer, försummelser, vrickade beteenden, lagbundna förvrängningar, överordning, underordning, egoism, hets, förakt, och så vidare, rent ut sagt för jävligt”.

Det är musikaliskt, både till innehåll och språk. Hallström tar djupa andetag innan hon levererar sina budskap, sina mörka kapslar av tunga erfarenheter, eller om det är tunga kapslar av mörka erfarenheter. Det är i vilket fall en bok som är både tung och mörk, och som gör intryck, och som jag tveklöst tycker är något som tillför samtidspoesin något, där i skarven mellan det enkla och svåra. För jag hävdar med emfas att det här inte alls är svårtillgänglig eller exklusiv poesi – hon skriver ju om hur det är att vara människa, och det är vi ju alla, både vi som läser poesi och de som inte gör det (varför gör de inte det? vad är det de inte har fattat?).

Och att leva, det kan vara så – inte bara ”kännas så” – att man befinner sig i olika krig, så glöm metaforer här, det är bokstavligt. Man krigar mot existensen, mot tillvaron. Hallström skriver en poesi som närmar sig det oerhörda:

det handlar om att överleva, klara sig, komma från nån annanstans,
avsäga sig, förtvina, äta avföring, höra det ohörda, språk värre än musik,
bara gråta,

[…]

anropsstrof, skälver, kräver sin förklaring, öppnar, sluter regn, outsägliga,
röster klingar av som variabler för sin egen skull, otäcka resultat, försök
minnas oss så,

försök minnas att vi kunde ha haft det bättre mot en ljusare bakgrund,
be inte om förlåtelse, be oss inte förlåta en massa ovidkommande

På ett ytligt plan kan hennes dikt se ut som osorterade minnen, planlösa intryck som saknar samband. Men det finns ett system här, ett system av det kategoriska och definitiva som hon uppsöker och låter bli ett fullständigt och avklarat helt. Då väcks också frågan om hur vi ska förhålla oss till en allt trasigare värld, om vi ska fortsätta tillåta att den trasas sönder.

Hennes förslag lyder då att behålla både det mänskliga och det omänskliga, i en uttalad strategi som inbegriper William Blakes bataljer mellan Ondskan & Godheten. Hon menar också att den genuina konsten måste förhålla sig fritt, oberoende och självständigt till yttre påverkan, och det är bättre att då vara på Djävulens sida (om än opartiskt, som ju Blake föreslog att Milton var i Paradise Lost), eftersom vi lever i en värld där det finns mer själlösa krafter än hin håle.

Jag läser Hallströms bok som en skärseld, som en passage mot något bättre. Ja, världen är ond, mörk, tung, djävlig – men vi kan överskrida detta onda. Skuldkänslan är något som hela tiden pyr – den kollektiva skulden inför allt ont som har begåtts, som sker nu, och som kommer att uträttas i framtiden. Vi måste bara acceptera att vi alla är delaktiga i dessa förbrytelser, att vi är människor och att vi inte kan fortsätta blunda.

Det här är en bok som också pekar bakåt, mot Hallströms tidigare böcker, men som lever starkt på vad den utför nu, liksom att den bådar gott inför framtiden. Inte minst avslutningens hyperkorta dikter där orden har slipats ned till en jäderlundsk intensitet indikerar detta. Om förra boken var en av årets två bästa diktsamlingar (tillsammans med Sonnevis Bok utan namn) tänker jag inte säga något mindre fördelaktigt om den här.  

4 aug. 2020

Homo Line, Edith Hammar, Förlaget


”Hemlängtan” är det första ordet i finlandssvenska serietecknaren Edith Hammars första seriebok Homo Line. Man kunde säga: i begynnelsen var hemlängtan. Boken har kallats för ”en Tom of Finland” för 2020-talet, det slags överord som ofta slår slint, men här finns det fog för denna liknelse – inte bara för att Tom of Finland blir en utskriven intertextuell referens, utan för att hela estetiken omfattar och bejakar det gränsöverskridande, det lustfullt överdrivna balanserat med tungt allvar.

Det är mycket kroppsvätskor inblandade i denna serie. Man kunde säga att det handlar om passion och desivon, tårar, blod och sårtvätt. Det är också mycket fukt. Vi inleder i ett hav som blir badkar, där huvudpersonen liknar hjälten i en pikareskroman. En gigant. Det gigantiska är dock reducerat till självföraktet, och den hemlängtan som styr hens livsmål. Att längta hem innebär ju också att längta bort, för var finns ens hem? ”You’re my only home” sjunger The Magnetic Fields i en av de vackraste kärlekssånger som skrivits. Huvudpersonen i Hammars serie saknar först och främst detta du som kunde utgöra ett hem, och de kluvna känslorna är infångade med precision.


Hammar tecknar i en klart surrealistisk tradition. Tänker jag först, men inser att hen lika klart sysslar med realism. Det är mycket snyggt gjort med inledningens övergång från hav till badkar – en bit av havet finns ju kvar i läsarens minne – men det är en metod som är genomgående i boken, alltså hur bilder transformeras mellan olika skikt av en igenkännbar verklighet. Hens värld är sprakande, gnistrande, full av små detaljer som väcker lika mycket oro som fascination.

Det är roligt på ett lite småkusligt sätt, den här världen som Hammar låter oss ta del av. Det är drömskt sunkigt. Huvudpersonen reser mellan Helsingfors och Stockholm för att – tja, ”komma hem”, som det heter, men det är svårt när det är så svårt att hemmet inte vill veta av dig, på sin höjd bara vill utnyttja dig. I en rolig sekvens går huvudpersonen till sängs med Sverige (något som är svårt att återge med ord, något som måste bevittnas i bild för att ges rättvisa).

Allt liksom svämmar över i den här serien, och det är inte groteskt, mer vackert på ett rått sätt. Det är en estetik där more is more, och Hammar skapar en helt ny värld med denna metod. I trohet mot pikaresken är huvudpersonen naiv och godtrogen, men också med världens problem på sina axlar. Här knyts olika traditioner ihop, på ett förnyande sätt. I den här världen vistas fördomarna och sanningarna sida vid sida.


Så här: det är vackert, precis som livet är, det vill säga, det är också fult, precis som livet är. Det måste vara så. Liksom kärleken: både sig lik och helt unik. Här är det lika nära till smek som slag, och jag tycker så mycket om hur skickligt Hammar gestaltar huvudpersonens utsatthet och osäkerhet. I en scen balanserar hen i sitt vardagsrum på stolar och pallar där golvet blivit ett typ svart eldhav, där en vas kan le i mjugg mot dina stapplande steg för att undvika katastrofen.

Homo Line är dråplig, men långt ifrån oskuldsfull appropriering. All genuin humor är obekväm och utmanande. Hammar påpekar orättvisorna, liksom våra livslögner. ”Är det verkligen bättre med tapas?” frågar hen försåtligt. Boken avslutas med epilogen ”Glory [hole]”, där en slags utopisk hemhörighet möjliggörs. Det är mer könsöverskridande än pornografiskt, en slags tänkt idyll efter all misär som måste passeras. Så uppfriskande verklighetstroget det ändå är!   

3 aug. 2020

Bragden, Vladimir Nabokov, översättning Aris Fioretos, Modernista

Först lite sifferexercis. Bragden är den sjätte av Vladimir Nabokovs böcker som ges ut i Modernistas fjärilsserie. Det är den åttonde som den flinke Aris Fioretos har översatt under 2000-talet. Av de nio ryska romaner som författaren erkände blev den här den sista att översättas till engelska, av sonen Dimitri och senare besiktigad av fadern, som först lär ha kopplat sin förbättringsdjävul.

 

Det är alltså Nabokovs konståkningsryska prosa förmedlat till rullskridskoengelska, som nu förmedlats till – tja, en slags längdskidssvenska, kanske? I de här romanerna förekommer alltid ett drag av konstruktion, och tung symbolik där schackproblem blir en lämplig analogi till de mänskliga intrigspelen. Den bragd som kan tillskrivas Nabokov hör till att han lyckas undvika att det känns planerat, och händelseförloppet upplevs som spontant, att det är något som bara händer, att det bara drabbar hans stackars protagonister.

 

Som här heter Martin Edelweiss. En noggrann läsare noterar att hans initialer bildar engelskans personliga pronomen ”me”, och att vi här har att göra med en författare där begrepp som tillfälligheter och slumpen inte existerar. Vissa detaljer i denne exilryss förehavanden speglar författarens biografi. Hans far dödas efter ryska revolutionen. Han pluggar i Cambride. Blir olyckligt förälskad i en tjej, och bestämmer sig för att korsa gränsen tillbaka till sitt gamla hemland för att det ska få henne att älska honom.

 

Så: en roman som handlar om en kille som vill imponera på en tjej. Det är hela intrigen. Ur detta enkla stoff väver Nabokov en elegant bagatell, där pendlingen mellan idyll och katastrof hela tiden gör sig påmind. Överhuvudtaget arbetar han ofta så: fogar samman kontraster, och återger med suverän känsla den svindlande känslan där varje andetag innehåller både eufori och ångest.

 

Tingen levandegörs och kommunicerar med människorna, i en ständig batalj mellan abstraktion och konkretion. Det sker med hjälp av finurliga och oväntade adjektiv, där ensamheten är yppig, där brevlådan är knubbig, och där en pepparkvarn har en flintskalle av stål. Eller den här beskrivningen av en småstökig interiör: ”Där inne svävade ett litet moln av puder, likt röken efter ett skott; en strumpa som omgående dött låg under en stol; och garderobens brokiga inälvor hade hällts ut på mattan.”   

 

Beskrivningar förlitar sig på detaljer, och då lyckas Nabokov uttrycka en besjälad värld. Jag nämnde schackproblematiken, man kunde också påpeka hur frekventa miniatyren är, en slags mise en abyme, där det lilla exemplet får illustrera det större verket, såsom denna lilla enkla bild av ett pennfodral blir en nyckel för hans estetik: ”det med den lilla glaslinsen i vilken, då den hölls till ögat, ett blått och pärlemorfärgat landskap blixtrade upp”.  

 

Denna liknelse sker på ett tåg, ett transportmedel som Nabokov gärna återkommer till. Det åks också buss i centrala Berlin, och vi påminns att man 1932, då romanen utkom på ryska, fortfarande använde Brandenburger Tor som bilväg. På ett tåg blir vi också delgivna en bild av sovande människors gemena fulhet. Som extra bonus finns obetalbara skildringar av tennis, en fotbollsmatch samt en boxningsholmgång. Allt skrivs fram i ögonblicket, i det nuvarande, i det existerande, och blir därför sällsynt levande litteratur.

 

Det är, liksom Nabokovs bästa romaner, en berättelse om minnet, och den bitterljuva nostalgin. Det blir en roman som visar hur minnet kompenserar saknaden, och kanske därför – som det heter i sången – ljuger så bra. För inte ens i fiktionen är minnet pålitligt, och därför finns det alltid ett drag av elegi i den harmoniska värld som karaktärerna landar i. För smärta och vällust blandas alltid i hans värld. Fast även när ämnet är vemod blir tonen munter. Kanske för att det är karikatyren som är hans käraste verktyg? Som Lord Byron tillkännagav i English Bards, and Scotch Reviewers: ”Fools are my theme, let Satire be my song”. Byron är en gestalt som explicit omtalas i Nabokovs romaner, och det drag av elakhet som många avskräcks av (Joyce Carol Oates hör till dem) kanske ska finna sin förklaring eller förmildrande omständighet i hur de lätt smålöjliga protagonisterna ändå gestaltas kärleksfullt. Löjligheten, fåfängan, dumheten: det här är ju brister och tillkortakommanden som ändå gör oss mänskliga, och det gemensamma öde vi verkar dela.  

 

Bragden hör till Nabokovs mindre kända romaner. Det hade varit kul att här och nu utropa den till ett bortglömt och underskattat mästerverk. Så bra är den förstås inte, men inte heller så dålig att den är rättvist undangömd bakom hans mer kända och stilistiskt mer fulländade, som Lolita, Ada or Ardor (den bästa roman från 1900-talet som inte översatts till svenska), Pnin, Blek låga, samt Förtvivlan. Den är kanske ingen litterär bragd, men ändå nöjsam läsning.

1 aug. 2020

Vi dödar Stella, Marlen Haushofer, översättning Per Erik Wahlund, Alba

Allegorin är den österrikiska författaren Marlen Haushofers främsta vapen. Medan allegorin hos de flesta förvandlas till ett trubbigt vapen som mest roar dilettanter blir det hos henne en skalpell. Hon använder den till att strimla det österrikiska samhället. Flera av hennes landsmän har varit ute i samma ärende – tänk Elfriede Jelineks slägga, Thomas Bernhards boxarhandske – och det är inte rimligt att så få av hennes böcker finns översatta.

 

Väggen har framför allt efter hennes död 1970 blivit en klassiker (kanske en av 1900-talets bästa romaner dessutom). Nyligen utkom ett urval av hennes noveller. I år skulle denna fortfarande mystiskt förbisedda författare ha fyllt hundra år. Nu har jag läst Vi dödar Stella, som utkom i Per Erik Wahlunds översättning 1991.

 

Det är den österrikiska skammen som lurar i kulissen i detta stramt komponerade drama, som utkom 1958. Skammen över andra världskrigets illdåd i första hand, men detta förblir något som inte ens får nämnas. Haushofer ägnar sig åt att utnyttja familjen och dess strukturer för att avkläda de samhälleliga bristerna.

 

Huvudpersonen Anna har fått två dagars egentid från familjen, bestående av maken Richard, tonårssonen Wolfgang samt den lilla dottern Annette. Miljön är övre medelklass – maken är framgångsrik advokat, hustrun är hemmafru. Hon tillbringar dagarna med att hålla sig undan hemhjälpen och se på världen genom ett fönster, där en ensam fågel skriker ut sin rädsla i trädgården. Till familjen har Stella anlänt, en nittonårig dotter till en avlägsen bekant. Som titeln utlovar är Stella död, på det mest beklagliga sättet. Hon har kastat sig framför en lastbil.  

 

Anna – som nämns vid namn endast i förbifarten – ägnar dagarna åt att nedteckna sin historia, i syfte att Stella inte ska glömmas. Annars är minnet mest en börda för huvudpersonen, som använder tillvaron mest som ett försök att upphöra att existera. Hon är avstängd, neurotisk, och det är en specialitet hos Haushofer: den kuvade och ängsliga medelålders kvinnan, som lever i ett fängelse som till hälften är inbillat och till hälften skrämmande realitet, om än inte helt bokstavligt.

 

Fans av Väggen har åtskilligt att känna igen i denna kusliga miniatyr till roman. Den konkreta mur som där separerar huvudpersonen från omvärlden är här mer bildlig, men flera gånger refereras till en vägg som skiljer henne från verkligheten. Är det depression? Ja, man kan förstås på flera plan likna berättelsen vid Sylvia Plaths Glaskupan, där båda författarna använder en liknande metafor för att illustrera psykisk ohälsa och oförmågan att knyta an till omvärlden.

 

Framför allt är Haushofer en okuvlig uttolkare av det mänskliga psyket, något hon visar gång på gång i den här kortromanen:

 

Någonstans har jag läst att man kan vänja sig vid allt, och att vanan är den starkaste kraften i våra liv. Men det tror jag inte på. Det är bara den undanflykt vi skaffar oss för att inte behöva grubbla över våra medmänniskors lidanden, ja, för att inte ens behöva tänka på våra egna. Det är sant att människan kan stå ut med mycket, men inte av vana utan därför att det glimmar en svag gnista inom henne, med vars hjälp hon i all stillhet hoppas att en dag kunna bryta ner vanan.

 

Det finns en klarhet i tonfallet som ögonblickligen griper tag, och till det hör förstås att det är berättat av kvinnan i jag-perspektiv. Hennes röst blir påtaglig och påträngande, omöjlig att motstå.

 

Fasaden måste alltså upprätthållas och försvaras, och det är rörande men också nedslående att följa hur familjens lögner accepteras av den skärskådande kvinnan. Haushofers misantropi är ju också befogad: exakt så här gemen och falsk och futtig är ju människan. Kvinnan i romanen är för smart för sitt eget bästa, och till det tragiska hör att hon måste genomlida den mediokre mannen vid sin sida, han som bara har sitt berättigande i sina ägodelar, där hustrun endast är en länk i en kedja av objekt han är i besittning av.

 

Dessa iakttagelser hör till vad som skiljer ut vissa författare, och blir en pålitlig formel för bra litteratur. Marlen Haushofer vet också skillnaden på hur unga och gamla gråter. Inte som i Nick Caves sång ”The Weeping Song”: ”Father, why are all the children weeping? / They are merely crying, son. / O, are they merely crying father? / Yes, true weeping is yet to come.” Hos Haufhofer får vi en inblick i Stellas unga gråt, som analyseras av den äldre kvinnan: ”Hon grät inte återhållet och undertryckt som vuxna människor brukar gråta enligt sorgens regler, utan vilt och hämningslöst. Det lät hemskt.”

 

Denna detalj visar hur konvenansen styr, hur viktigt det är att följa påbudet: ”enligt sorgens regler”. Det är en avgörande scen, där Stella visar att hon inte duger, att hon sviker samhällskontraktet att hålla känslolivet i styr. Det är ju självklart en förälskelse som blir Stellas fördärv, som om Haushofer vill säga att kärlek är det mest förbjudna i det österrikiska samhället.

 

Få saker är lika skrämmande som saklighet. Huvudpersonens sakliga tonfall är iskallt objektivt när hon berättar historien om sig själv, sin familj (och i förlängningen det förljugna österrikiska samhället), samt om Stella, och varför hon måste dö. Det är en skräcksaga berättad så sakligt att den hör till de mest skrämmande romaner jag har läst.