att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 apr. 2011

1Q84, Haruki Murakami

Den japanske författaren Haruki Murakami skapar med sina långa romaner en genuint fantastisk litteratur, en litteratur som rör sig direkt mot magin i själva berättandet. Hans skrivande inriktar sig mot välkända västerländska referenser, samtidigt som han är en utpräglat japansk berättare, och i den kombinationen ligger något av förklaringen till hans goda rennomé över stora delar av världen.

Titeln till hans senaste ambitiösa projekt är omöjlig att uttala: ”1Q84”. Det är ett ord som ger associationer till Freuds begrepp för det kusliga, ”das Unheimliche”, för vi känner igen det genom sin omedelbara koppling till George Orwalls roman ”1984”, men att något förskjutits. Även om romanen utspelar sig 1984 blir verkligheten kapad av fiktionen, när den ena av de två huvudpersonerna, Aomame, upptäcker att den bekanta tillvaron har förändrats. Det är inte längre 1984, det är 1Q84: på japanska uttalas tecknet ”Q” som nio, men Murakami kombinerar japanskan med engelskan, genom att uttalat syfta på ett Question mark. Del ett och två utkommer nu på svenska, medan del tre utkommer nästa år (det spekuleras i dagsläget om Murakami ska skriva även en fjärde del).

Aomame är en raffinerad lönnmördare, som lokaliserar människans akilleshäl på ett annat ställe än på foten. Den andra huvudpersonen heter Tengo, en mattelärare och författare som förbättrar manuset en sjuttonårig tjej har skrivit, för att den ska vinna en pristävling.

En mördare och en författare: vi förstår att deras vägar ska korsas, men vi hålls länge på halster, för vi förstår att deras gemenskap är av ett slag vi inte kunde ana. Tills vi får veta att det är ännu mer annorlunda: genom denna teknik skapas en svindelkänsla i läsningen, att vi måste konfrontera osäkerhetens själva väsen. I en väv av lömska religiösa sekter, utnyttjande av människors svaghet, falskspel och misslyckanden, övernaturlighet och en portion avväpnande humor, har Murakami skapat förutsättningarna till detta verk, som är lika stort som det är märkligt.

För ”1Q84” är en roman som vårdar de originella detaljerna. Den som är förtrogen med Murakamis skönt fascinerande värld har högtidsstunder framför sig, med människor som skiljs åt och dras till varandra av lika starka ödeskrafter.

Lager på lager blottläggs, och texten vilar på den magiska realism som Murakami med lätt hand har övertagit och gjort till en egen litterär stil. Här blir hans världsbild råare, otäckare – dominerad av kyla och paranoia: den är bitter och ful. Orwells 1984 hade sin versala Big Brother: Murakamis gemena bidrag heter ”little people”, ett inslag som jag inte kan avslöja här, men jag kan lova att det är något lika häpnadsväckande som otäckt.

Jag förstår inte hur han gör: ibland hotar texten att bli besvärande banal och monoton, men jag läser med stor fascination denna gotiska saga, en slags dystopi som originellt nog tar oss tillbaka i tiden, och skildrar en cynisk värld som är hyperrealistisk och samtidigt väldigt annorlunda, precis som titeln antyder.

(Publicerad i Jönköpings-Posten 4/4 2011.)

2 kommentarer:

  1. Apropå frågetecken och titeln så är Orwells berättare inte helt säker ens på att året är 1984. En detalj som jag alltid tyckt om.

    SvaraRadera
  2. Ja, sånt är fascinerande, liksom att vi aldrig får veta vad Josef K. (inte) har gjort, eller vad det är Kurtz har gjort i "Afrika", och så vidare - - -

    SvaraRadera