att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 apr. 2011

Dimman av allt

Nej, det är inget skämt, tänker jag, när svinottan jagar upp mig för en biltur till Linköping, där vi samlas tjogtalet svensklärare för en fortbildning i ämnet som går under det illustra namnet Swedish A Literature (en ny kurs från och med augusti i år). Dimman ligger löjligt tät och chauffören F refererar till Lützen, när han lägger sig någon decimeter bakom en lastbil - själv tänker jag på Mörkrets hjärta: "när solen gick upp var vi omvärvda av en vit dimma, varm och klibbig och ännu mer förblindande än nattmörkret". Programmet i Linköping, där den vackra Katedralskolan tar emot oss med stora famnen och lyckodrycken kaffe, är ambitiöst, och man förstår verkligen att man har hamnat på rätt konferens när D ska testa ljudet i datorn och söker sig fram till youtube och en låt av Popsicle. Givetvis talar sedan S om just Mörkrets hjärta, och sedan handlar resten om Murakami. Efteråt har dimman lättat något, men mina farhågor om den nya kursen är fortfarande stöpta i dimma. Se även: staden Z - - -

4 kommentarer:

  1. Missledd av rubriken
    trodde jag det skulle
    handla om lyrik -
    jag är besviken.

    Kuno B. Röijer

    SvaraRadera
  2. Mm, aha! Men allt handlar ju om lyrik ... Dimman var i alla fall väldigt poetisk, och även om den lättade något på vägen hem så var trakterna kring Gränna omgärdade av något som var nästan ännu tätare än den tidiga morgonens dimma: Brahehus var inte ens synlig när vi passerade den, mer än som en grå kontur, en gotisk ruin, och de kala träden invid Vättern var också inbäddade i det tjocka.

    SvaraRadera
  3. Apropå kursnamnet "Swedish: A Literature" och den idag hyfsat vanliga konstruktionen "hans litteratur", "hon skriver en litteratur som är...": jag kommer till min dödsstund att hävda att 'litteratur' inte kan attribueras till en enstaka person poå det sättet och inte heller stå i starkt betonat singularis: "en litteratur som betonar det tragiska". "Fransk litteratur", "ung litteratur", visst, men då är det adjektivet som får betoningen.

    Litteraturen tillhör ett språk (eller flera), den är en gemensam skapelse , ett nätverk, ett pågående samtal på många nivåer, en palimpsest (Genette). Ingen enskild kan _äga_ en/sin litteratur. Det låter helt enkelt konstigt (ser att du själv använder det när det gäller Murakami, grrr...)

    SvaraRadera
  4. Mm, fast kursen heter Swedish A: Literature, för att skilja på kursen Swedish A: Language and Literature.
    Principiellt håller jag med dig om det gemensamma i skapandet, att det sker i växelbruk, i utbyte, i dialog (intertextualitet). Jo, och också att litteraturen aldrig är ett andra språk heller, att det egentligen går att säga att den och den skriver på det och det språket: det är skrivet på litteraturens språk, med dess premisser och förutsättningar.

    SvaraRadera