Samfundet De Nio:s stora pris gick i fjol till poeterna Ingela Strandberg och Eva-Stina Byggmästar. Det kan man läsa om i årets antologi, Litterär kalender 2026, som sedan 2003 är en årlig bok med essäer. För transparensens skull: jag fick i december deras ”Särskilda pris”, vilket förstås glädjer mig extra (vem vill inte känna sig särskild?).
Som vanligt har Magnus Halldin tjänstgjort som redaktör. Årets bok är mer än aningen tunnare än senare års alster (något min bokhylla tackar för), men ändå diger nog. Var ska jag börja? Kanske med de synnerligen väl valda pristagarna? Byggmästar blir ämnet för Emma Karinsdotters personliga genomgång av poesin. Min initiala reaktion är att hon skriver för subjektivt och för mycket redovisande av privatlivet. Men det blir ändå en fin påminnelse om en av poesins viktigaste funktioner: att skänka häpnad.
En intervju med Andres Lokko i Expressen nyligen kan illustrera detta. Han skrattar när Kristin Lundell frågar när han senast kände ”musikalisk passion”, och svarar: ”passion? Jag är kritiker.” Visst, men kritikern måste också få sinnliga upplevelser, och det hindrar förstås inte Lokko från att nämna exempelvis Ethel Cain som en artist som gett honom just sådana omvälvande erfarenheter. Ingela Strandbergs sena poesi, som ligger till grund för priset, gör något liknande. Halldin har i flera år träffat henne, och här finns några korta nedslag i deras pågående samtal. Bland annat förespråkar hon högläsning av de egna texterna: ”Om något låter alltför vackert stryker jag det.” Ett råd flera skribenter borde hörsamma.
Och Karinsdotters text om Byggmästar gillar jag alltmer ju längre jag läser i den, och när hon kallar henne ”huspoet” läser jag först fel, och tror det står ”buspoet” (ti-hi). Det beror kanske på att Isabella Nilsson också bidrar i boken, med en text om översättningar. Hon exemplifierar med hur Lewis Carrolls Alice i Underlandet fått olika översättningar, i synnerhet Alices stillsamma konstaterande: ”Curiouser and curiouser!” På svenska har vi minst fyra olika varianter, något de blott engelskspråkiga borde avundas:
Allt värrigare och värrigare! (Runeberg, 1921)
Märkvärdare och märkvärdare! (Funtek-Snellman, 1946)
Knostigare och knostigare! (Runnquist, 1966).
Den översättning som kommit på 2000-talet, Westman, 2009, recyclar Runebergs gamla: ”Värrigare och värrigare!” Själv är jag svag för Runnquists fyndiga ”knostigare”, som jag till vardags får anledning att citera lite då och då. Nilsson skriver också om Magnus William-Olsssons distinktion mellan en översättning som är analytisk och en som är konstnärlig – ”ingenjören respektive älskaren”. I den ekvationen finns försåts också den originelle Eric Hermelin, baronen som under flera årtionden sysselsatte sig med arabisk poesi, och som Simon Sorgenfrei behandlar i en djuplodande essä.
Med andra ord: översättningar berikar vår litteratur, och vi ska vara aktsamma om den kompetens som översättarna besitter, som AI svårligen kan ersätta. I boken finns även Nils Håkansons text om hur ukrainsk litteratur försummats på bekostnad av den ryska, fram tills Putins dubbla invasioner 2014 och 2022. Mikael Nydahl, som översatt en del av denna nya ukrainska litteratur, skriver om en resa i det krigsdrabbade landet och vad det gör med ens psyke och ens föreställningar om normalitet: ”Att dela skyddsrum med ett spädbarn kan göra en galen av sorg när man tänker tillbaka på det, men det kan göra en alldeles lugn i stunden.”
Kriget är närvarande även i Jonas Ellerströms genomgång av den vapenfria tjänstens historia i Sverige, och indirekt i Niklas Rådströms förtvivlade debattinlägg om omänskliga utvisningar, från DN i januari i år, som han efter viss tvekan återpublicerar. Ett bra beslut, som påminner oss om vilka mörka krafter som styr Tidöregeringen. Och snart är det val, just saying.
Sedan måste jag också få säga hur mycket jag gläds åt nya dikter av Inger Edelfeldt, ledsagade av en handfull av hennes fantasifulla illustrationer. Hon gav ut ett par diktsamlingar kring milleniumskiftet, men de fick alldeles för lite uppmärksamhet. Vi kan inte undvara en poet som skriver så här bra rader om listiga själar: ”De är bara delvis / hemliga för varandra. / Jag är bara delvis / hemlig för mig själv.”
Och den som till äventyrs har synpunkter på Byggmästars pris kan jag bara anbefalla några av hennes rader (generöst nog får vi läsa 30 nyskrivna och fullt häpnadsväckande dikter):
jag hade trots en begynnande
minnesdimma kommit ihåg
att göra lunchlådan redo
inför natten
jag hade kommit ihåg att ställa
min inre väckarklocka – hjärtat
på midnatt