att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

28 sep. 2020

Intimations. Six Essay, Zadie Smith, Penguin

Många ser nog 2020 som ett förlorat år. Pandemin har förlamat oss, och tvingat de ansvarstagande av oss in i en relativ isolering som ser ut att bli långvarig. Givetvis kommet denna erfarenhet att skildras, skönlitterärt, på film, inom konsten, musiken. För de skönlitterära författarna får man hoppas att de har is i magen att invänta katastrofens efterdyningar, eftersom de – katastroferna – gör sig bäst på avstånd.

 

Däremot kan man ta del redan nu av Zadie Smiths sex korta essäer om pandemin, sammanställda när hon efter tio år i USA flyttade tillbaka till  barndomskvarteren i London. Intimations blir därmed ett tidsdokument som säger mycket om det som sker runt omkring oss, medan det pågår, och hon visar också kopplingar mellan Corona och andra smittosamma sjukdomar, såsom strukturell rasism och att det saknas ett vaccin för uppfattningar om svarta kroppars högre smärttålighet.  

 


Det Smith har att säga om rasism är klokt, men också fyllt av en ursinnig förtvivlan, som när hon med lömsk ironi katalogiserar dödsorsaker för somliga amerikaner: ”Wrong place, wrong time. Wrong skin colour. Wrong side of the tracks. Wrong ZIP code, wrong beliefs, wrong city. Wrong position of hands when asked to exit the vehicle. Wrong health insurance – or none. Wrong attitude to the police officer.” Hon skriver också klokt om segregation och om hyckleriet, som om svarthet i sig vore smittsamt för vita som ändå betraktar sig som upplysta och toleranta.

 

När Smith tar sig an feminism gör hon det på ett lika roligt, originellt, fyndigt, slagkraftigt sätt. Hon kunde säga att medan kvinnor ges olika attribut och roller av samhället kvarstår faktumet att ”en man är en man är en man” (hon säger det också, med ett vagt men outtalat eko från Gertrude Stein).

 

Det blir också en slags poetik, där Smith utreder hur det är att skriva under dessa svåra omständigheter. Det blir nödvändigt att omvärdera detta uppdrag eller kall, vad än man nu vill kalla det. Men är det verkligen så? Ska inte konsten också få finnas när världen krisar? Enligt politiken blir svaret ”nja”, med tanke på de svenska beslutsfattarna oförmåga att ta initiativ i frågan om lättnader i restriktioner kring publiktillströmning.

 

Så passar hon på att besvara den störtlöjliga frågan: ”varför skriver du?” Det hedrar henne att hon identifierar det gagnlösa i att fråga sig detta, och har inget bättre svar än att det ger en något att göra – ett svar lika banalt som det är filosofiskt djupsinnigt. Pandemin har ju utmanat denna aktivitet. Frågar man konstnärerna själva har så klart deras verk stor politisk påverkan, säger Smith, men tillägger att även om hon är tveksam till att den har en faktisk påverkan är det något man måste tro på för att kunna hålla på.

 

Vad pandemin har lärt oss, visar Smith, är att skiljelinjen har ökat mellan de som verkligen gör nyttiga och meningsfulla saker av sin tid och de konstnärer som skapar. Med andra ord: skillnaden mellan praktisk, aktiv tid, och opraktisk, inaktiv tid. Att skriva, till exempel, innebär mycket sysslolöshet, att speja lika mycket utåt som inåt, in i tomheten som finns utanför och innanför oss. Då vågar hon tänka förbjudna (farliga) tankar.

 

Att ha tid är en sådan farlig tanke. För det är bara den privilegierade som har tid att slösa på, bara den som ägnar sig åt något så planlöst som att skapa konst. Här blir Smiths blick aningen begränsad, när hon resonerar om privilegier utan att riktigt erkänna sina egna, som är ganska omfattande när allt kommer omkring. Hon visar annars att hon kan vara cynisk så det förslår när hon blickar utåt – som när hon dömer ut parrelationen utifrån premissen att när man inte längre tycker om att se på samma ansikte dag efter dag kan man tillsammans med sin lika uttråkade partner se andras ansikten på skärmen (Netflix). Men privilegier kan inte tillämpas på lidande. Den som lider är alltid dömd till samma nivå av smärta och fasa.

 

Efter att länge ha trott på kunskap som utjämnande faktor, att tids nog skulle samhället förändras i en gynnsam riktning, har hon nu blivit mer pessimistisk. Därför finns det i hennes slutsatser en viss trötthet, för att inte säga uppgivenhet. Det är en svår balansgång att lotsa sitt engagemang mellan självgodhet och ödmjukhet av genuint slag. Oftast lyckas hon, särskilt när hon listar 26 saker som hon står i tacksamhetsskuld till, däribland föräldrarna, Virginia Woolf, maken Nick Laird, samt bandet The Cardigans.

 

Den lite längre essän består av olika typer av observationer, där Smith excellerar i romanförfattarens sinne för nyanserade personporträtt, och visar en osviklig förmåga att fånga det unika i individen. Med några få ord skissar hon fram människoöden, och hon gör det känsligt och precist. Hon funderar på galningen, om denne välkomnar apokalypsen med ett äntligen, att världen till slut inrättat sig efter det egna sinnelaget. Eller blir man besviken när det visar sig att världen anammat din egen världsbild? När den paranoide inte längre är det unika undantaget, som genomskådat all falskhet? Tyvärr gör Smith halt innan hon ställer denna fråga.

 

Som skribent är Zadie Smith nyfiken, och ivrig att utforska och pröva nya praktiker. Nu är detta inte det nödvändigaste kanske – konsten är i behov av sina konservatorer också – men det är för läsaren en uppiggande erfarenhet. Hon vill förnya med sina romaner, och har därmed förmått skriva några tidlösa romaner som ändå lyckas säga så mycket om samtiden. Något liknande gäller för de här essäerna, även om de är skrivna i stunden, i all hast, och det märks kanske på så sätt att de ger ett spontant intryck, att de erinrar om hur det är att lyssna på en förtrolig vän – därför är ju titeln Intimations välvald, genom att indikera förmedling av något akut.

 

Hur ny är den värld vi har hamnat i? Det vet vi inte ännu, och Smith aktar sig för att leverera några definitiva slutsatser. Det kan likna ett undantagstillstånd, eller ett krig. Som Smith visar är denna situation, att befinna sig i ett krig, ingen nyhet för de fattiga och rasifierade. Som hon lite sardoniskt visar: vita medelklassungar kan ostraffade knarka på sina dyra collegeutbildningar medan de fattiga svarta som sålt drogerna blir dömda.

26 sep. 2020

Blödningen, Lyra Koli, Modernista

Realism är den svenska samtidsromanens både bästa och sämsta gren. Bästa, eftersom det kryllar av författare som inte har andra ambitioner än att nedteckna den verklighet de ser framför sig, i autofiktiva rapporter som inte ens håller armlängds avstånd till den egna erfarenheten. Sämsta, eftersom dessa författare också är så ängsliga att vara tidlösa att det resulterar i romaner som nästan helt saknar förankring i den tid de utspelar sig i. Sorry, att nämna Tinder räcker inte.

 

Lyckligtvis finns undantag, och till de skarpaste hör Lyra Koli. Hon utkommer redan med sin femte roman, Blödningen. Efter en mindre lyckosam utflykt i sf-genren med Allting växer har hon nu skrivit en roman som återigen utspelar sig i samtiden, och som återigen gör det med högre insats, och med högre pejlning på vad som ingår i det dagliga livet. 

 


Kolis bidrag är då lajv, och det är så romanen börjar, med att det lesbiska paret Em och Julie besöker ett upplevelselajv. I ett rum upplever Em åtrå till en av speldeltagarna, en kille som kallar sig ”The Worthless”, men heter Kim i verkligheten. När de bestämmer sig för att träffas inleder de också något som titeln anspelar på: bleeding. Det betyder att man låter verkligheten blöda in i spelet, in i det fiktiva, men också att man tar med sig erfarenheter från spelet ut i verkligheten, att man blöder ut.

 

Att jag vet det här beror på den essä Koli har lagt in mitt i romanen. Som en meta-kommentar till skeendet berättar hon om sitt skrivande, och om hur verkligheten tagit och tar plats i hennes fiktion. Det är en text som också ger oss en nyckel till vilken slags roman hon har skrivit. Med hennes egna ord: ”Jag förstår inte vad lajv och fiktion och rus och synd och mens har med varandra att göra.”

 

Det handlar alltså mycket om mens också, om den kroppens bokstavliga blödning som speglar den metaforiska blödningen. Synden finns i de stigmatiserande praktiker som utövas, i den queera värld Koli behärskar till punkt och pricka. Lyhört plockar hon upp ett citat från Karin Boyes roman Kris, där en dikt av Geijer citeras: ”Sorg är synd, ty tillvarons innersta är salighet”.  

 

I romanen får vi följa främst Ems perspektiv, men också Julies, likväl som Julies mamma Rosmaries – som trånar efter hon som var mer än barndomsvän, Geraldine – och i mindre utsträckning hennes make Peters, samt Kims. Tidigare har jag liknat Koli vid Per Hagman, och sällan har det varit så tydligt som här. Inte enbart för den identiska musiksmaken – Pulp, The Cure och The Jesus and Mary Chain – utan kanske mer för förmågan att skriva så lätt. Deras förmåga att sätta fingret på tunga erfarenhter med lätta ord är beundransvärd. Så finns även i deras bildspråk en poetisk skälvning, när det friktionslösa språket krockar med känslor som dryper av svärta.

 

Men Koli är också en slags felande länk mellan Hagman och Inger Alfvén, och det säger jag med högsta beröm. Här finns också den fina känslan för hur kvinnor upprepar mönster från tidigare generationer, och ett sätt att ta sig an relationsromanen på ett sätt som är både konventionellt och helt nyskapande. Den som inte tror mig kan läsa Dotter till en dotter, en av de mest underskattade svenska romanerna från de senaste femtio åren.  

 

Med obestridlig uppfattning berättar Koli för oss vad som fattas oss, trots att vi vältrar oss i attraktion och njutning. Det är den andliga inriktningen som gått förlorad. Hennes romanfigurer är vilsna, agerar som spöken dömda till likgiltighet och att vara blasé, när allt de vill är att skapa ett drägligt sammanhang åt sin lystnad. De blir karaktärer som är instabila i sin sorgsenhet. Att de gör ett så autentiskt intryck beror också på att Koli är så skicklig på att ge dem utblick, att hon är så skicklig på att beskriva dofter. Det blir också en dom över parrelationen, både med och utan maximal frihet för individen.

 

Det här blir då en roman som är modig i det den vågar undersöka. Alltså våra skamligaste begär, där vi frivilligt uppsöker det som är dåligt för oss. Em är en sådan vilsegången figur, som saknar fäste i gedigna värderingar: ”hon smakade på honom som en perceptionshöjande drog. Förbjudet hudlöst, man ska inte vara såhär öppen för hur blandat allting är, hur gråskaligt färgrikt, hur äckligt och underskönt på samma gång, hon kan sätta ala eller inget adjektiv på det och det finns inga substitut, hon måste få smaka det igen.”

 

Em spelar in filmer om kärlek, monologer där hon växlar mellan det genanta och det genuint utforskande, det som vågar ställa sig öga mot öga med avgrunden inom oss. Koli låter sina karaktärer generellt parera nonchalans med intensivt intresse, och i den dynamiken uppstår också något speciellt: förmågan att fånga våra liv som till lika delar löjeväckande som storslagna. Det blir så därför att hon vågar undersöka också de saker där svaren inte blir de förväntade eller de man ens vill ha.  

 

Den essä som ligger i mitten av romanen är en metod som påminner om hur Negar Naseh gav oss inblick i skrivprocessen i sin debutroman Under all denna vinter från 2014. Kolis essä är mer integrerad i handlingen, då den ligger mitt emellan del ett och två. I en rolig bild berättas om en norrlandsresa där myggen tog över och tog sig in i hennes skrivande, som bokstavliga påminnelser med blodfläckar i skrivböckerna. Kanske läsarna ska ses som myggor, som är små och obetydliga i sig själva men kan bilda en svärm som irriterar författaren, ”[h]ungriga efter ett blod som snart kommer att bli deras eget.”

 

Lyra Koli öppnar dörrar mellan det reella och det obefintliga, och kopplar ihop levt liv och upplevd fiktion: när spelar vi och när är vi äkta? Det är så befriande att hon visar hur lajv-världen också borde ha en given plats i den svenska samtidsromanen. Men det är också befriande att hon skriver så mycket om mens, och att sex blir något annat än sterila knull. Men det bästa med romanen är hur den diskuterar kopplingen mellan de olika världarna, spelet och verkligheten. Det är kanske en truism att vi ”spelar” också i verkliga situationer, att vi agerar utifrån givna roller och scenarion. Men just därför är det välkommet att en roman tar denna fråga på allvar, och utreder förhållandet.

 

Speciellt en författare som gör det med så glasklar prosa, och som har ett språk som hör till det mest gnistrande man kan läsa just nu. Det är med välbehagets rysningar man läser passager som denna:

 

”Em sträcker ut handen framför sig. En hagelliknande, ultralätt snö har börjat falla. Framvirvlande skyar av korn som hon vandrar igenom, är det riktig snö eller en effekt i verklighetesspelet? Såklart det är riktig snö. Varje flinga landar som en vit prick på träden och smälter sakta bort. Hon ryser till.”

 

Blödningen är nog en av de bästa svenska romaner jag har läst i år. Lika bra som Ett så starkt ljus, som jag var med om att nominera till Augustpriset 2014? Ja, varför inte. Det är en gränstestande roman, modig, vacker, och utmanande både på ett känslomässigt och intellektuellt plan.

25 sep. 2020

Voila!, Daniel Mårs, Aska

Ur Rastlös reser sig Aska … Med andra mindre omvända ord: förlaget Rastlös omgrupperar sig som Aska, och inleder med att ge ut en diktsamling av Daniel Mårs. Han debuterade med den lovande men lite ojämna diktsamlingen Simonillusioner för tre år sedan, och har även tillsammans med Charlotte Qvandt gett ut den mindre ojämna Flockmatrisen.  

 

Voila! är en titel som pekar ut inriktningen för denna poesi, genom sitt franska tilltal. För även om omslaget i sig indikerar en generisk lantlig miljö – mina morföräldrars närmiljö i västerbottniskt inland hade gott om dylika tavlor på väggarna – är det drömmarna bort som betonas. Allrahelst till det glamorösaste av allt, alltså Paris. Där ska artisteriet infrias, är det tänkt.

 


Men som det visade sig i Sigge Eklunds gravt missförstådda och underskattade bok Livets små njutningar från förra månaden är Zielsmerchz – alltså typ ”målsmärta”, det missmod som infinner sig när ens drömmar uppfylls – ofrånkomlig när det går för geschwint. Ett gott råd lyder: gör dina drömmar så storslagna att de aldrig kommer att gå i uppfyllelse, för då bevarar du både sansen och glädjen.

 

I den här boken dominerar den berättande dikten. Det är en kort bok, där narrativet inte riktigt tillåts utvecklas. Det blir lite frustrerande, och man undrar gärna vad som hade hänt om Mårs hade unnat sig en längre eller vidare båge för sin historia.

 

Här finns några korta nedslag i traktorkörning och sex, en manlig blick på andra män och i huvudsak mäns kroppar: ”lantbruket / bonden måste vara vacker / jag vill kunna säga jardin / vill använda så vackra ord”. Vad står så det franska för? Elegans, flärd, kanske, allt det som ens omgivning, ens fula och mediokra omgivning inte kan erbjuda eller tillföra. Därför blir Mårs skildring allmängiltig, oavsett om vi har erfarenhet av bondelivet med allt vad det innebär.

 

Det är i kontrasten mellan det stillastående, avmätta vardagliga och den glittrande eventuella framtiden som dikterna utspelar sig. Ibland blir Mårs dikter så stillsamma att man undrar om ambitionen inte borde sträcka sig längre än så här – men så finns här den typ av igenkännbara längtan som överskrider alla begränsningar. Mårs skriver en dikt som kanhända håller sig hemma, men det är gott nog. Alla drömmar behöver inte gå i uppfyllelse.

20 sep. 2020

Halsduken, Stina Stoor & Johanna Häger, Rabén & Sjögren

Det som gjorde Stina Stoors debut med novellsamlingen Bli som folk så speciell var, förutom den säkra och egensinniga språkkänslan, den förståelse och respekt hon visade för barnets värld. Hon visade helt enkelt stark medkänsla för barnets perspektiv, och lät dem få vara där på sina egna villkor. Det var skrivet med unik inlevelse, när hon så att säga lät barnen bli huvudpersoner i sina egna berättelser, något som inom fiktionen är mindre vanligt än man både tror och skulle önska.

 

Lo är ett sådant barn, alltså huvudpersonen i Stoors debut som barnboksförfattare. Jo. Lo framträder i dubbel belysning, genom dels textens bild av ett barn som spjärnar, och dels i Johanna Hägers murrigt dova bildsättning. Det är robusta illustrationer som tar till vara detaljerna i omgivningen.

 


Själva plotten: Lo är arg på sin nya halsduk som kliar, och så envisas mamma med att lämna av hen hos morfar i en evighet, hur kul är det? Situationen med halsduken påminner om Tranströmers dikt ”Som att vara barn”: ”Som att vara barn och en oerhörd förolämpning / träs över ens huvud som en säck / genom säckens maskor skymtar solen / och man hör körsbärsträden gnola.” Los verklighet blir kringskuren, men det handlar också om att växa.

 

Los lärdom blir då att halsduken, som döps till Lenny, blir en medspelare i hennes liv, mindre bifigur och mer dubbel huvudperson. Lenny antar olika former, som orm, bandage, segel, och visar sig vara mer av kompis och medhjälpare än fiende som sticks. Därför blir Los initiala reaktion, att klippa sönder det som inte är till lags, en primitiv reaktion som behöver nyanseras: det som misshagar oss ska inte skadas.

 

I boken Halsduken råder den typ av anarki som barnets värld behöver för att uthärda sin tillvaro. Det är tack vare morfars pedagogiska insats Lo lär sig sin läxa, och det blir en gullig återförening med mamman, där kontakten mellan barn och förälder betonas i Hägers intima bild. De vuxna kan vara med i den här leken, och det är fint att konstatera hur lyhört samspelet är mellan Stoor och Häger.

18 sep. 2020

Flowmatic, Shadi Angelina Bazeghi, Gyldendal

Varför uppsöker poeter så ofta våld? Det börjar redan med Homeros skildring i Iliaden av slaget om Troja, om vreden som brinner hos Akillevs. Och Sapfo, som i sitt fragment (16) om vad som är skönast på den svarta jorden, inleder med ”kavalleri och fotfolk”. Fram till 1:a världskrigets poeter Wilfred Owen, Rupert Brooke, eller den krigshetsande Filippo Marinetti, fram till Harold Pinters genuint upprörda dikter om USA:s och Blairs Irak-krig i början av 2000-talet.

 

Beror det på att språket i sig är våldsamt? Att ägna sig åt poesi innebär att uppsöka konfrontationen mellan olika uttryckssätt. Shadi Angelina Bazeghi föddes i Iran 1974 och har arbetat som översättare av bland annat en generös samling av Forugh Farrokhzad samt dikter av Audre Lorde, två väldigt efterlängtade klenoder i den skandinaviska poesins fatabur, där Sverige tyvärr ligger på efterkälken. För ett par år sedan debuterade hon som poet med Vingslag.

 


Nu ger hon ut sin andra bok, Flowmatic. Titeln syftar på det datorspråk som utvecklades på 50-talet och som är en föregångare till det språk som användes under just Iran- och Irak-krigen, alltså COBOL (COmmon Business-Oriented Language). Att boken har undertiteln ”Absintdigte” kunde härledas av ett visst berusat tillstånd, men det handlar rimligen mer om hur ämnet anetol kristalliseras när den späds med vatten, och ordet ”kristallisering” är också samlingens första ord.

 

I samlingen dominerar splittring, men också de hierariker som upprätthålls av samhället och de språkbruk som förordas. Bazeghi arbetar med att nedmontera sådana fastslagna rangordningar, bland annat genom att ge sin dikt en eklektisk förskjutning, där hon lika gärna refererar till Blixa Bargeld och Jim Morrison som till Inger Christensen och Audre Lorde.

 

Den berusningseffekt som absinten uppnår finns kanske också representerad i den aparta numreringen, där siffrorna verkar ha löpt amok. Likaså växlar de konventionella boksidorna med vita bokstäver tryckta på svart underlag, som en illustration till hur Bazeghi skriver en dikt som underminerar sitt eget budskap. Hon genomskådar helt frankt tillståndet i världen: ”jeg lærte i krigens unge år /at verden er delt op i mænd     der er villige / til at forsvare dig / eller villige til at dræbe dig”. Det ser desillusionerat ut, men budskapet mildras av något som måste kallas hopp.

 

Hon skriver helt enkelt en politisk dikt som utmanar etabelerade förutsättningar. Kontrastverkan mellan vitt och svart betonar skillnaderna. Eller menar hon att världen är svartvit? Ja och nej, kunde man ju svara på det: det vill säga, att världen är lika frustrerande i sin enkelhet och förutsägbarhet som den är i sin svårgripbarhet och mångtydighet. Här är progressionen illusorisk, och vi kan bara inbilla oss att vi har lärt oss något av begångna misstag. I sanning har vi stagnerat både som individer och som grupp. Som art håller vi ju på att förströ oss till döds, för att anspela på Neil Postmans dystra och otäckt tillförlitliga prognos från 1985 (Amusing Ourselves to Death).

 

Bazeghi lyfter fram betydelsen av COBOL som genererat språk, och man kan också undra: varför måste det ohyggliga ha så vackra namn? Det är kanske sant, att datorerna är mänsklighetens sista betydande bidrag till det sublima. Poesin som maskinskrift är något som de här dikterna också betonar, i ett spel mellan slump och beräkning. Krig gör också kroppen så påtaglig, något de här dikterna ofta visar. Det handlar om kroppens sårbarhet, och hur livsnödvändig den är för att kriget ska fortsätta vara giltigt.

 

Genom hela dikten löper en höststämning, en sent på jorden-atmosfär som inte enbart kan kopplas till att den så påpassligt nämner Corona. Nä, det handlar också om de ständiga upprepningarna, där man gärna dröjer sig vid lukten av de söta äpplena.

 

Hos Bazeghi görs genomskådandet till en metod som saknar drag av arrogans eller högmod, egenskaper som annars lätt infinner sig för den som klättrar på höga hästar. Men jag inbillar mig att lärdomar har dragits från främst läsningen av Audre Lorde, som allt mer framstår som en av 1900-talets viktigaste poeter men också viktigaste tänkare generellt, inte minst genom att hon skriver sina essäer som poet och sina dikter som en politisk aktivist.

 

I Bazeghis dikter görs kriget till det hypermaskulina, där poesin blir en tolk för verklighetens autentiska trauman. Ur den ekokammare som hon bygger kan hon också ge ljud åt djupt originella rader, lika oväntade som hårt drabbande:

 

                      her stinker af røg og uforløst nat

                      drømmene gror ud af dit hår

 

                      jeg vågner under sengen

                      med en fælles smerte og blod i ansigtet

 

                      det er århundredets blodmåne

                      siger du

 

De olika rösterna blir ibland motstridiga, och ibland bekräftande. Ur den dynamiken uppstår en dikt som formar sina egna narrativ, lite vid sidan av skeenden och berättelsemönster som är igenkända. Dikterna ger uttryck åt språkets överflöd, och den politiska håglösheten speglas av en estetisk håglöshet. I Bazeghis dikter görs rösten rastlös, som datorns pekare, som hela tiden påminner om fortsättning, i ett vidare-imperativ som ger språket dynamik och puls. Och upprepningarna kan sägas ge en bild av en maskin som hakat upp sig – så som vi människor gör. Eller om det bara är frågan om sönderbombad dikt, en konsekvens av kriget, att dess egna anspråk har slitits itu. Uppsåtet kan då sägas vara att sabba: att infiltrera en värld och där inifrån förstöra så mycket det bara går, och att göra uppror mot enkel förståelse.

 

Att läsa Flowmatic blir då något som kan liknas vid en antologi om splittring, där de många olika rösterna och betydelserna samsas utan att härska över varandra. Där allt är lika giltigt, blir det inte postmodernt, då? Kanske. Det är främst en ytterst formmedveten dikt, något som var påtagligt redan i Vingeslag. Här ges det medvetna estetiska programmet en vilsenhet i innehållet, som återigen ger dikten en starkt suggestiv energi: ”hvordan er det muligt at sige om dit blik / at det var altid / altid et svar / på ett råb i natten”.

 

För poesin är ju mitt i verkligheten. Bazeghi kombinerar teori med aktivism, i en motståndets praktik. Där ingår även subversivar rader om könsmakt och underordning, och utmanande av de givna rollerna: ”hvilken kvinde / er så betaget af sin egen undertrykkelse / at hun ikke kan se sit hælaftryk / på en anden kvindes ansigt?”

 

Dikten blir allt intensivare, där skönheten avtecknas allt skarpare. För det är verkligen frågan om en dikt som med romantikens ord uppvaktar det vackra, om än i de mer okonventionella former vi har lärt oss känna igen den under detta bistra århundrade. Hos Bazeghi är skönheten besläktad med rädslan, och hon har tveklöst skrivit en av årets mest sublima diktsamlingar. Där är skönheten som vackrast när den har som mest att riskera, där insatsen är så hög att man bara kan läsa den med samma känsla som man läser Edith Södergrans uppmaning att bli en stjärna utan svindel.

Lycksalighetens ö I och II, P.D.A. Atterbom, Nirstedt/Litteratur

Häromveckan skulle jag vikariera åt en kollega och dela ut ett häfte om den svenska litteraturen. Där stod det att P.D.A. Atterboms Lycksalighetens ö inte är särskilt läst i vår tid. Jag erinrar mig Göran Häggs raljant stränga dom i sitt översiktsverk Den svenska litteraturhistorien från 1996 att ”[d]en har till litteraturhistorikernas förvåning aldrig funnit frivilliga läsare”.

 

Ändå ges Atterbom ett slags försvarstal av Horace Engdhal i Den romantiska texten från 1986, med sin fina karakteristik av dynamiken mellan olika stilar, där företräde kan ges åt ett råare och mer robust tilltal: ”Där finns avsiktliga, ibland rätt drastiska konfrontationer med andra uttryckssätt. På det viset det fysiska talet i beröring med ett språkbruk, som representerar en mer jordnära världsåskådning, ord som talas från en ’låg’ position utanför inbillningens höga rymd.”

 


När jag till min häpnad finner att jag inte heller har läst den längre versionen säger det kanske något mer om Atterboms dramatiska dikt än om mig, även om det är med skammens måttliga rodnad jag tar del av den, tillgängliggjord i Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek. Otto Fischers initierade förord uppehåller sig också en del vid dess läsbarhet eller brist på densamma.

 

Atterbom gav ut verket i två delar, 1824 och 1827, och reviderade den starkt i en nyutgåva som kom ut året innan han dog 1855. Det är ett främmande stilideal, men det är bara att acceptera det – om man tar sig an den här dikten utan förkunskaper kommer man nog att stöta på motstånd, tycka att det är lite löjligt formulerat.

 

Däremot är hans utopi om skönheten fortfarande helt rimlig, för att inte säga allt mer gångbar, i takt med att världen blir allt mer medioker. Handlingen: nittonåringen Astolf lever i bistra Norden, ska gifta sig med Svanhvit, men hamnar genom Västanvindens försorg i stället på ön som i dikten går under namnet ”Lycksalighetens ö”, där han träffar drottningen Felicia och ömsesidig kärlek uppstår. Efter tre hundra år får han återvända till sitt jordiska liv, där tomheten ter sig ännu mer bister.

 

Så: en sång om idyllen, det är ju per automatik tråkigt? Ja och nej. I korthet lyder Atterboms programförklaring att vår värld bara är en ynklig kompensation för det paradis som finns att eftersträva, främst i tanken eller i det efterjordiska. Fantasin övertrumfar verkligheten, förenklat sagt. I hans världsbild är det också lika nära till harm och qval som till sällhet och glädje.

 

Det börjar med en björnjakt, och sedan kan olika trådar läggas ut. Det handlar om kärleken, om svartsjukan, ja, men också om naturen, som Atterbom likt majoriteten av svenska poeter med visst fog kan sägas bryr sig mer om än om människor, och om idealtillstånd. Ja, vad är lycka? Romantikerna har väl generellt ett ängsligt förhållande till det som kan infrias. Med Atterboms något självironiska ord: ”När voro skalder annat, än phantaster?” Då ges repliker åt vinden, åt gnomerna, åt solstrimmorna och sparvarna, åt bergen och träden, och så vidare.

 

Det abstrakta riskerar att bli abstrust, när Atterbom laddar med allt mer högtflygande idéer, och det är en svårgripbar idévärld som byggs på höjden. Liksom Shelley har Atterbom många antagonister som inte trivs i den eteriska värld som dikterna slutligen landar i. Samma år som som del I utkom dog Lord Byron, och det här är ett slags läsdrama i samma anda som just Shelley och Byron gärna ägnade sig åt: är det dikt, sagospel, äventyr, dramatik? Det rör sig om en mångskiftande genre, som här rör sig sävligt fram genom en historia som till stor del må sakna yttre dramatik, men inte vackra stunder.  

 

En sådan är definitivt Astolfs kärleksförklaring till Felicia. Här träder Atterbom en för svensk litteratur relativt ny mark:

 

                      Af nya känslors aning ljuft förvånad,

                      En dubbel sol i hennes ögon log;

                      Och skiret, månans likt, sin silverspånad

                      Kring barmens himmel under suckar drog.

                      Hur säll var slöjan, som i smygsam trånad

                      Sin purpursky kring hals och skullra slog!

                      Hur sällt det golf, som vestanlätt hon rörde,

                      Hvart hon i dans de späda fötter förde!

 

Några av de långa monologerna kan bli föreläsande och didaktiska, men det är en underskattning att kalla den odelat idyllisk eller jolmig. Det finns ett mörkare temperament, som när Felicia retas med Astolf när de träffas och han frågar efter hennes namn, och hon med sitt emfatiskt kursiverade svar förebådar Poes dikt om korpen: ”Jag heter Aldrig-mer!” Eller när hon senare står för verkets cyniska bokslut: ”kärlekens triumf är, – att förlora!” I del II får hon också flera tillfällen att uttrycka den kärleksformel som romantiken omfattar, den som kräver mycket men förväntar sig lite: ”Man älskar blott, hvad oinskränkt man älskar!”

 


Astolf blir också en något mer melankolisk hjälte allt eftersom, grubblande och dyster till sinnet. Omgivningen fylls av andar som ibland görs till troll, i en helt förtrollad värld som det då kan kännas som något att längta efter. Det är kanske så att de mer problemfyllda genierna Almqvist och Stagnelius har mer att ge eftervärlden än den till synes lättsamma Atterbom – likaså domineras ju den engelska romantiken av de mörka, vingklippta änglarna Shelley och Coleridge. Den unga kraften hos Atterbom är något mindre solkad, något som ändå inte hindrar oss att upptäcka en substantiell människa träda fram genom orddimmorna: ”Och jag . . . o Gud! är jag väl mindre ensam? / Min saknad är jag; men hvem är min tröst?”.

 

Det är mycket som känns igen från tidsepokens rekvisita, men också en del har lånats in från upplysningen, även om Atterbom räds att bli för upplyst. Ambivalensen tecknas fint i en replik från en av de många bifigurerna: ”Fastän flamman / Bränner dig ej, när än gnista hon är, / Kom ej den glödande askan för när! / Vådligt är allt, som förborgas.” Det är en ambivalens som ständigt är närvarande och som är grundligt investerad i verket, och som visar att den idylliska estetiken vilar på ett önsketänkande. Utopier finns ju bara för att vi inte ska gå under, men om vi skulle nå fram till dem gick vi under ännu mer olyckliga. Därför kraschlandar Atterbom ibland i cynismer, och Lycksalighetens ö blir bland annat därför bättre än sitt rykte, som kanske i för hög grad vilar på fördomar och den rundgång som herrar som Hägg planterat om det, byggt på ofullständig läsning.

 

Visst kan man säga att Atterboms stora verk har ett historiskt värde, men det ska väl inte enbart läsa på dessa meriter. Att han banade väg för de något yngre storheterna Stagnelis och Almqvist är kanske inte heller helt rättvisande, då den ene redan var död när Lycksalighetens ö började utkomma, och den andre redan hade slagit in på delvis nya, mer sinistra banor som författare.

11 sep. 2020

De III aldre, Nicolaj Stochholm, Escho

Att danska poeter generellt har ett slängigare tilltal än sina svenska kolleger, det är väl något av en truism. Men läser man Nicolaj Stochholm, som debuterade 1991 och nu ger ut sin elfte diktsamling med De III aldre, då blir denna skillnad påtagligt. Här dominerar det synbart nonchalanta, det som skulle kunnas kallas charmigt spontana.

 

Fast parallellt med detta nästan vårdslösa anspråk finns en uppmärksamhet mot en sträng form, som i gynnsamma fall skapar förutsättningar för dynamiska möten. Sålunda består den här boken av tre avgränsade skikt, där vardera består av 25 dikter, alltså 75 inalles. Med avgränsning som styrs utifrån ett då, ett nu, och ett sedan. Alltså en del I som heter ”Blomsternes børn”, en del II som heter ”Børn af de tabte blade”, och en del III som heter ”Postkort fra fremtiden”. Alltså de tre åldrarna.

 


”Beware of the view back!” utropade Lord Byron melankoliskt, gestaltad av skådespelaren Gabriel Byrne i Ken Russells sublimt löjliga film Gothic från 80-talet. Det är oftast ett gott råd: nostalgi är farligare än covid-19. Men ju längre tiden går verkar blicken bakåt bli mindre riskfull än blicken framåt, mot framtiden. Vi – mänskligheten – har väl alltid varit fördömd, men nu mer påtagligt än tidigare. Det är kört, helt enkelt.

 

I den första delen skriver Stochholm fram ett jag, bland annat med hjälp av ett par dikter som han skrev som tonåring i det tidiga 80-talet. Just det, vi befinner oss i dåtiden, och där finns en bokstavlig referens till Pia Tafdrup. Senare finns också en koppling till Michael Strunge, och i nutiden även Yahya Hassan.

 

Minnena hamnar i fokus i dåtiden, i dikter som är närgången och lägger sig tätt intill läsaren. Det handlar om vad som konstituerar en poet, och det blir stundtals en poetik: ”En digt skal ikke være / en henvisning, men / være sit eget suveræne / udsagn der peger på hvad / digteren ønsker det skal / pege på”.

 

Om så del I handlar om att upptäcka världen blir del II ett försök att visa hur det är att leva i den. Och del III? Om att – ack! – förlora den, både på individnivå och på allmän, generell nivå. För del III skildrar så framtiden, i en dystopiskt anfrätt vision med en natur som bara håller på och håller på, tills det blir för mycket, tills vi överfalls och övermannas av den. Strömmen slås ut, i allt vildare och värre scenarion.   

 

I den här boken finns några starka sanningar, levererade med den typ av loja blick som blivit något av den danska poesins signum. Så dikten ”Spøgelsesleg”:

 

                      Vi råber hinandens navne op

                      som om vi færdes i vældige rum.

 

                      Vi synger med delte stemmer

                      den ene min, den anden din.

 

                      Det er kun når vi hvisker

                      at andre kommer os nær.

 

Så sant detta är. Viskningen är det som ger orden störst emfas, och Stochholm skapar balans mellan viskningar och rop. I del II finns några av samlingens mest akuta dikter, medan jag inte blir helt övertygad av del III, trots att förutsättningar för en tour de force byggs upp. I del II skildras ju livet medan det händer, och de känslor som bränner som mest innan de hunnit stelna och avstanna.

10 sep. 2020

Elín, diverse, Kristin Eiríksdóttir, översättning Arvid Nordh, Flo förlag

Men först ett meddelande från ytlighetskommittén. Flo förlag arbetar med en konstnär till sina bokomslag, och när de nu ger ut sin femte bok syns ett tydligt mönster. Det är ju en truism att tala om att en boks omslag speglar innehållet, men det är så märkbart när Troels Carlsens dunkelsköna bild återger något av det trollbindande gytter som försiggår inom bokens pärmar. Så här ska en bok se ut för att man ska lockas att läsa den.

 

Boken är då isländska Kristin Eiríksdóttirs roman Elin, diverse, som var nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2019 (Jonas Eikas Efter solen vann). Det handlar om drygt sjuttioåriga Elin Jónsdóttir, som fortfarande arbetar med att ordna rekvisita till filminspelningar av nordic crime-filmer och en del teateruppsättningar. När tonåriga geniet Ellen Álfsdóttir ska sätta upp en pjäs anlitas Ellen, och ett besynnerligt möte mellan dessa två konstnärer vecklas fram.

 


Hur då besynnerligt? Till att börja med: det här är en roman som inte på minsta vis liknar den typiska svenska samtidsromanen, som med få undantag är uppfylld av prydlighetens ängsligaste inspektörer. Svenska författare är arbetshästar som aldrig trampar snett med sin fogliga följsamma prosa. Här tillåts saker flippa ut, fucka ur, bli helt förvrängda och kusliga. Det är lite som att hamna i en film av David Lynch, med dessa kvinnor som bär på lika mycket abstrusa hemligheter som hemligheterna på något sätt leker sina mest ljusskygga lekar med dem. Eller: det är som att skåda rätt in i någon av Francis Bacons ångesttavlor.

 

Med andra ord: det här är så förbannat bra. Förlåt om jag sårade den svenska samtidslitteraturen med min generalisering nyss, Linda Boström Knasugård kan sägas vara lika skicklig på att uppvakta den här typen av mardrömsstämningar. Men det är enklare att hitta paralleller om man söker sig till exempel som Sigbjørn Skådens Vaka över dem som sover, en av senare års mest obehagligt lyckosamma skandinaviska romaner.

 

Elin får i sitt knä tre kartonger som har upphittats i ett hemligt rum i hennes mormors gamla lägenhet, där en av dem bär etiketten ”Elin, diverse”. Den innehåller barndomsprylar. Som rekvisitör har hon en särskild blick för parafernalia, och Eiríksdóttir skapar goda förutsättningar för en dramatisk upptakt. Elin har också en särskild blick för människors hud, färgskiftningar som förebådar sjukdom och död, och inte minst – eftersom hon är specialist på noshörningshorn – för människors naglar.

 

Man kan säga: hon har en blick för detaljer, något som är en lika värdefull egenskap för författaren. Och Elins arbete med lera och gips liknar Eiríksdóttirs arbete med romanen, där något knådas fram och det som kan skådas kan sägas likna verkligheten, men samtidigt med den typ av kusliga förskjutning som fiktionen ibland uppbådar.

 

Eiríksdóttirs tonfall är sakligt och exakt, och speglar till exempel Elins kännarblick när hon skådar Ellen för första gången, i ett möte som är mättat av kompetens och innebörd. Romanen är gåtfull och luguber, men samtidig förankrad i verkligheten på ett sällsynt sätt. Tänk bara på när Elin börjar stalka Ellen, och den yngre författaren skickar ett argt sms efter att ha bankat på den äldre kvinnans bil: ”Menaed inte att vara en fitta”. Sedan kommer nästa sms: ”Menade”. Exakt så fungerar verkligheten: den skriver fel, och framför allt skriver den fel när den är upprörd.    

 

Eiríksdóttirs mindre tillrättalagda stilideal är drastiskt och kantigt, och erbjuder en unik blick på världen. Det som till en början kan upplevas som kryptiskt får också sin förklaring, med en lösning som långsamt men ändå bryskt – låt säga med den bryskhet som katastrofer är verksamma i – anländer, och får romanens sista tio sidor att bli en slags kommentar till hur människolivet ofta utvecklas. En slags kommentar till åldern, och den skröplighet vi bär inom oss.

 

Innan dess har Eiríksdóttir lagt ut en del knepiga trådar om Elin och Ellens bakgrund och vad som för dem samman. Här räcker det med att nämna att Ellens far var en berömd författare som dog när hon var barn, och att hon nu lever med mamman, som är helt försjunken i minnen av den döda maken.

 

Det är intrikat berättat när perspektivet växlar mellan de två kvinnorna, och hur vi bevittnar ett sönderfall av lika oväntat som ovanligt slag. Och Eiríksdóttir har då en helt oförfärad uppfattningsförmåga när hon berättar – inte om, utan hon helt enkelt berättar det gruvliga. Hon går rätt in i den känslan, och det krävs stort mod, för det här är en mörk roman på flera olika plan.

 

Och så är det förstås en stor roman, trots sitt lilla format, med drag av kammarspelet. Men ibland är det så enkelt: den är stor i kraft av att den gör intryck, att den i så hög grad når ut med sin vädjan, med sitt bultande budskap, som kanske mer stryks fram än bultar. Men bra litteratur vågar också vara normbrytande och ställa sig på tvären mot rådande uppfattningar.

9 sep. 2020

Här brusar strömmen förbi, Stina Ekblad, Weyler

Det finns en enveten föreställning om skådespelaren Stina Ekblad som pretentiös. Jag tänker: det är ändå något att bli kallad pretentiös, och hellre det än nästan allt annat. På scenen, och tidigare, inom filmen, har hon alltid gjort intryck. Det sker med en närvaro som av många uppfattats som kylig, något som säkert förstärks av den finlandssvenska accenten.

 

Nu har hon skrivit sin första bok, Här brusar strömmen förbi. Det är en memoar. Titeln har hon lånat från en rad hos Edith Södergran, föga förvånande. Det var när Stina Ekblad för länge sedan gjorde en inspelning med Södergrans dikter som jag på något sätt äntligen tog mig in i den textvärld som är Södergrans, och som sedan dess varit oförklarligt min och oåterkalleligt slitstark. Malte Persson håller inte med mig, men det var en suverän uppläsning – Ekblad själv tar upp Perssons påhopp i dikten ”Rörande poesins belägenhet i vårt nuvarande samhälle”, med de infama raderna: ”Dikten blir ibland uppläst av Stina Ekblad. / Det borde den inte bli.”

 

Här har hon så skrivit en klippbok som tar oss genom en livshistoria från en fattig uppväxt i Solf, några mil söder om Vasa i Österbotten, där begreppet veckopeng är något man på sin höjd hört talas om. Kapitlen lyder: flicka, tonåring, kvinna, mamma, gumma. Mest krut slösas på uppväxten, och några halvvilda år i ungdomen, med en lång sejour i Danmark.

 

Att det i hög grad handlar om poesi och språk förvånar inte, då Ekblad i många år missionerat om den versala Skönhet som dikterna ger tillträde till. Det må uppfattas som pretentiöst, men kanske bara för att det blivit så ovanligt, en anomali i vårt samhälle. Det blir trots allt kul att se hur viktig en sådan sak som poesi kan vara för en människas identitet.  

 

Som skådespelare har Ekblad både räckvidd och bredd; hon är lika bra på att iscensätta styrka som skörhet, och något liknande gäller hennes stilistik. I början blir det möjligen något svärmiskt och tillrättalagt, men hon skriver med allt mer beska ju längre hon tar oss in i sin livsberättelse. Som sextioplussare är det ju upplagt för en del bitterhet kring de uteblivna rollerna, något hon ändå tar med visst jämnmod.

 

Som ung ville hon bli poet, men övergav skrivandet efter några tafatta försök för att sedan raskt bli skådespelare. Hon är frikostig med att ge inblickar i den litteratur som betytt mycket under hennes liv, inte bara de väntade – Edith Södergran, Märta Tikkanen och Karin Boye – utan också Czeslaw Milosz, Georg Trakl och Friedrich Hölderlin. Men hon är ingen litteraturkritiker, så mycket av det som sägs stannar vid plattityder. Hon skriver i stark identifikation med det lästa, något som ibland är gynnsamt och ibland en smula beskäftigt.

 

Ekblad beskriver hellre än tecknar samband och frilägger mönster. Det blir ändå mestadels intressant, tack vare en känsla för rytmik och pausering, kunde man säga. Hon kan också vara vass, som när hon debatterar skönhetsingrepp. När hon är politisk kunde man avfärda det som typiskt välbärgad kulturarbetare som godhetsssignalerar, men jag inbillar mig att engagemanget går djupare än så.

 

Givetvis har hon med sina erfarenheter en del konstruktivt att säga om skådespelandet, och det är ofta allmängiltiga råd. Till exempel när hon diskuterar relationen mellan talang och teknik, hur det samspelar i en bra prestation, och det är ju strikt talat den bästa oxymoronen: att ”agera naturligt”. Och att stränga regissörer som är petiga paradoxalt nog kan vara de som befriar ens inre drivkraft bäst: ”Sträng form ger mig en frihet som ingen lössläppt improvisation någonsin kan mäta sig med. Inom ramar är allt möjligt. Utan ramar uppstår begränsningar, nämligen de irriterande begränsningar som jag själv automatiskt förser mig med.”

 

Det är en fint formgiven och läsbar bok, med faksimiler, dagboksutdrag och bildmaterial som ofta korresponderar med de exempel hon tar upp. Allra mest bedårande skriver hon om samarbeten med olika regissörer, som när hon som 22-åring gjorde film i DDR. Det finns också några belysande nedslag i hur det var att arbeta med Ingmar Bergman, något som gärna hade fått utvecklats, även om det här och där finns lysande exempel på hur hans regi kunde se ut: ”Förödmjukelsen har egentligen inget uttryck. Men sök förödmjukelsen, upplevelsen av att vara ända in i livsnerven kränkt.” Likaså när hon skriver om de fyra evengelierna i Nya Testamentet – där kunde gärna en längre diskussion få utrymme.

 

Man anar att boken haft en lång tillkomsthistoria, att det länge har funnits ett material som har väntat på sin form. Och pretentiös? Man kunde lika gärna säga att Stina Ekblad är en ambitiös yrkeskvinna med många tunga prestationer i bakfickan. Så finns i den här boken också något avväpnande i bristen på självcentrering, som ter sig lika otidsenligt som pretentionen, och jag inbillar mig att det finns en koppling här: att vi helt enkelt har för få pretentiösa kulturutövare.  

8 sep. 2020

När min bror var aztek, Natalie Diaz, översättning Athena Farrokhzad & Adam Westman, Rámus

Om bernur inte vore en ideell kraft, styrd av en vettvilling med noll intresse för materiella belöningar, då skulle den här recensionen ha gått till en arvoderad gästrecensent. Natalie Diaz diktsamling När min bror var aztek är översatt av Athena Farrokhzad och Adam Westman, och Westman var min elev i engelska under mitten av 00-talet. Men spar på förebråelserna! Du får ta den här recensionen för vad det är: den må vara jävig, men lycka till med att botanisera bland andra plattformar för att hitta den här boken recenserad av någon mindre partisk kritiker då.

 

Det är en samling dikter med utgångspunkt i en bror som hamnar på glid, som det hette förr, med ett liv fyllt av droger och kriminalitet. Den villkorslösa familjekärleken sätts på hårda prov. Den kärlek som är den svåraste och samtidigt den enklaste: svårast eftersom den är så ansatt, och enklast eftersom den inte har något val än att orka: ”Grannarna häpnade över att mina föräldrars hjärtan /växte ut igen – Det var talande för mina föräldrar, eller för / föräldrars hjärtan.”

 

Genom individens utsatthet löper också en historia om diskriminering, trakasserier och förföljelser, knutna till ursprungsbefolkningens prekära läge (Diaz identifierar sig som ”indian”). Det blir en kamp mellan uppgivenhet och uppstudsighet. Nog kunde sägas att Diaz har en politisk agenda med sin diktsamling, men det är bara halva sanningen. Det kunde lika gärna sägas att hon har en mänsklig agenda, att hon med ursinnet som drivkraft gestaltar ett människoöde, blottlägger en människas innersta kamp för ett drägligt liv.

 

Ursinnet finner sin motpart i ett språkligt uppror, där hon skriver på tvären mot kolonialspråkets hegemoni. Därför blir Diaz idiom flerspråkigt, med främst spanskan och mojave som förenande faktor, i en mix av olika kulturers förhållningssätt. Här finns Whitmans mångrordiga, expansiva dikt, liksom Lorcas brännande känsloutspel, Rimbauds berusade bildspråk och Borges mytologiska bestiarium. Den bildade västerlänningens mest ikoniska husgudar, alltså.   

 

Diaz erövrar härskarspråket på det mest slagkraftiga sättet – inifrån. Hennes fantasifulla dikter infiltrerar en igenkännbar tradition, och därifrån kan den subversiva intentionen aktiveras. Därifrån kan hon fucka upp maktspråket, och skruvar isär dess beståndsdelar.

 

För att förstöra det? Nja, mer för att illustrerar förnedringen som det innebär att vara beroende av andras definitioner, att ständigt bli ifrågasatt, att bli sedd som mindre värd. Utanförskap kan bara idealiseras av de som aldrig fått känna dess konsekvenser på djupet. Här skildrar Diaz en fattigdom av värre slag än det du normalt får läsa om i tidningarna, som när Anne Ramberg i en intervju nyligen beklagade sig över sina föräldrars fattigdom, att de inte tog spårvgnen utan gick när de skulle handla på NK.

 

Diktjaget vänder sin förtvivlan först inåt och sedan utåt, i en slags illmarighetens poetik. Diaz skriver inte för att tjusa eller smickra, utan det här är en ställvis oskön poesi, som skramlar och bullrar. Vi blir påminda att poesi inte är någont trivsam syssla eller ett oskyldigt tidsfördriv: det är något som vidrör din själ, och påfallande ofta har den bryska händer.


Det är en poesi som vibrerar av både återhållna och frisläppta känslor, som skapas mitt i sitt aktiva agerande. Dikt för nuet, i nuet, helt enkelt. Flera av Diaz dikter är porträtt, anklagande och utmanande, och aktualiserar de pågående övergreppen. Livet är så orättvist, och inför rasismen kunde man ibland önska att det gick att återvända till den obrydda barndomen, innan alla strukturer satt sina klor i en – för ärligt talat, den internaliserade rasismen är långt värre än sådana som Ivar Arpi någonsin kommer att förstå.

 

Men att slå tillbaka föder bara mer våld. Diaz är medveten om våldsspiralernas destruktiva lockelse:

 

Vi bär dimmerlampor som gudsburar

       de hjälper oss att se att det är mörkt. I mörkret låtsas våra händer

            be men egentligen älskar de.

                 Snart ska vi föda knytnävar – de ska dela ut

                      blåtiror och spräckta flin – vi ska alla skrika.

 

Historien har nariga läppar, okyssbara läppar –

       Korallhalsbandet han gav mig skiner ljust som ett stryptag.

 

Det finns enskilda dikter i den här samlingen som glöder av ett raseri som överskrider alla begränsningar, språkliga och estetiska. Till dessa hör ”Molnskåderi”, som jag nyss citerade ur, ”Min bror klockan 3 på morgonen”, ”Hur man äter middag med en påtänd bror”, och den gripande ”Ingen mer tårta”. Men de glöder också av sin angelägenhetsgrad. Angelägenhet är ett luddigt begrepp, tills man stöter på gamla Rilkes råd till en ung diktare, att om dina dikter inte utgår ifrån att hela ditt liv hänger på dem kan du lika gärna sluta skriva dem. Det är en fråga om nödvändighet som Diaz minst sagt lever upp till.

 

I dessa starka dikter dominerar ett sällsynt vardagligt tonfall, men lika vardagligt är ämnesvalet. Diaz skriver på ett gatusmart idiom, som ibland befinner sig långt från det gängse litterära tilltalet. Men som sagt, här finns en uttalad ambtion att mäta sig med namngivna föregångare, som behandlas som varnande exempel lika mycket som förebilder. Så skriver hon också dikter som pendlar mellan gravallvaret och uppsluppenheten, i synnerhet en gränslös dikt om en Mojavebarbie som pundar.

 

Diaz är väldigt direkt och rakt på sak, i vad som förefaller vara svåröversatta dikter där svenskan ibland ter sig lite otymplig. Eller om det är en del av tekniken? Hon har varit basketproffs, bland annat i Malmöklubben Eos/Malbas 2001. Kanske jag läser in för mycket, men på ett positivt sätt kan sägas att hon skriver som någon som spelar yvigt och irrationellt, och språket måste anpassa sig till detta yvigt irrationella rörelsemönster.

 

Då kan det bli så här oförblommerat: ”Förtvivlan har en lösaktig dotter. / Jag ligger hos henne och läser kroppens benknotor / som historier. Jag kan berätta den årslånga myten / om hennes höfter för dig, hur jag numrerade stjärnor, / hennes muns kulram.” Hoten som riktas mot brodern kan vara inbillade och reella, både abstrakt och konkreta. Att vara paranoid innebär inte att du alltid har fel.

 

Och i den familjestiuation som Diaz beskriver föder tragiken sina egna skämt. De är råa, skeva, tunga, sarkastiska. Typ så här: ”dina föräldrars hem, omgjort till misärmuseum.” Det är en svår balansgång som kunde ha lett rakt in i exploateringen av ett människoliv som gått till spillo, men hon förhåller sig till brodern med en värdighet som återigen visar hur tänjbar familjekärleken är.

 

En av de mest minnesvärda dikterna är ”Som en konsekvens av att min bror stjäl glödlampor”, som utgörs av en katalog av eländiga ställningstaganden. Man kan läsa den på två sätt: dels som en suveränt utförd dikt, dels som en sorgesam levnadshshistoria, med föräldrar som kämpar i mörkret med mer eller mindre metaforiska tändstickor för att uthärda sin tillvaro med sonen som vandrat rätt in i ett mörker större än en människa klarar av att härbärgera.

 

Diaz skriver en dikt som är både raffinerad och råbarkad. Mot slutet finns också en ljusare öppning i en gynnsam kärlekshistoria, som visar att det går att överföra känslor till en annan människa även om ens resurser upplevs vara helt tömda. Men det är det slags dikt man blir helt matt av att läsa – och som man läser med någon form av tacksamhet. Helt enkelt för att hon skriver om verkligheten, och infriar Rilkes stränga krav på dikten. Det här är faktiskt helt oumbärlig dikt.