att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 juni 2017

Provins om utbölingar


Utböling är ett laddat ord. Under sommaren råkar jag följa den absurda debatten som initierades när M-politikern raljerade över Jimmie Åkessons medverkan i politikerveckan i Järva. När Kahin Ahmed sa att Åkesson inte var välkommen i förorterna, svarade SD-politikern Richard Jomshof att Ahmed inte är välkommen i Sverige. Jag vill inte raljera över debatten vem som är ”riktigt svensk” eller ”tillräckligt svensk”, för det är något som inte ens borde diskuteras. När SD-folket uttalar sig är det i full medvetenhet om att de sätter människoliv i fara. Att vara utböling är med andra ord inget att skämta om.

Provins nya nummer (2/2017) har ”utbölingar” som tema, och som norrlänning vet man en del om att vara utböling i sitt eget land. Den nedlåtande attityden. När M-ledaren Anna Kinberg Batra uttalade sig om att Stockholmare var smartare än lantisar kan man delvis förklara det med ungdomligt oförstånd, men det är ju en devis som delas av de flesta storstadsbor – inte minst av de journalister som kritiserat henne.


Därför är temat delvis inriktat på hur sörlänningar ser på Norrland, allra mest åskådliggjortt i en chatt mellan Ragnar Haake och Patrik Tornéus. De gör en omläsning av Göran Häggs famösa Doktor Elgcrantz eller Faust i Boteå, nyckeromanen om Umeå universitet på 80-talet. När jag pluggade där talade alla mina lärare om den, men jag fick aldrig/gav mig aldrig tid att läsa den, vilket jag alltid har ångrat. Fram tills nu. För Haake och Tornéus sågar den rejält, på ett lustfyllt sätt. De sågar också Umeå på 80-talet, på ett ännu mer lustfyllt sätt. Haake är skåning som flyttade uppåt för att plugga litteraturvetenskap ungefär samtidigt som jag var där:

Haake: ”Kylan och blåsten, det där blågrå, dammiga vårljuset som får en att kisa och vilja krypa ner i någon av stadens alla källarlägenheter. Kala svarta trädgrenar i nattligt motljus, det ser ut som efter ett kärnvapenkrig. Mörkret som vägrar att sänka sig. Aldrig blir det natt, aldrig får man vila. Sedan invånarna: något måttfullt, nöjt och självgott hos dem. Och så detta satans motionerande, skidande och innebandyspelande …

[…] Tornéus: ”Men man kan väl trösta sig med att det är bättre än Stockholm?

Haake: Word!”

Deras engagerade sågning får mig att stryka Häggs bok från min önskelista. Vidare skriver Kristina Sandberg om Frida Hyvönens skiva ”Kvinnor och barn”. Jag måste erkänna att jag har svårt att se storheten i  den, men det intressanta är Sandbergs resonemang om konstnärskapets villkor, när hon konstaterar att hennes egna Sundsvallsdialekt slipas bort i samtalen med sin man från Stockholm: ”Ändå tror jag att all form av kompromisslöst konstnärskap kräver en viss hemlöshet. Man måste våga vara utböling. Utsätta sig. Att vara utböling i bemärkelsen en existentiell position, möjliggöra för ett slags rotlöshet inom sig.”

Texter som dessa kan inte läsas i någon annan av de svenska kulturtidskrifterna, och det är för texter som dessa det alltid är värt det att ta sig an Provins. Förra året fick den utmärkelsen Årets svenska kulturtidskrift, och det var verkligen välförtjänt. De reserverar också utrymme i varje nummer åt konst, och i det här numret fastnar jag för Zanna Chanel Nordqvists fotoserie av sin sjuka pappa, som följer honom när han får ”kvalitativ vård i livets slutskede”. Det är ett tårfyllt farväl, även för mig.

23 juni 2017

Leva eller dö, Anne Sexton, översättning Niclas Nilsson, ellerströms


Häromåret introducerades Anne Sexton på svenska med en (utom)ordentlig urvalsvolym, Sanningen de döda vet. Den var översatt av Niclas Nilsson och Jenny Tunedal – när nu fortsättningen sker med en hel diktsamling (Live or Die från 1966) är Nilsson ensam kvar som översättare. Jag är fortsatt imponerad av det transparenta och mestadels ordagranna arbetet, med några små anmärkningar: titeln, till att börja med.

I mottot anspelar Sexton lömskt på ”en tidig version” av Saul Bellows roman Herzog, där originalets ”Live or die, but don’t poison everything …” ju hellre ska utläsas som ett Lev eller dö än Leva eller dö. Kanske en petitess, men med den svenska titeln blir lånet från Bellow begravt. Det finns också en given fortsättning till ”lev eller dö”, ett implicit ”men”, som går förlorat med ett ”leva eller dö”, som sätter en onödig punkt till ett vidare resonemang.  


Jag vill inte låta onödigt gnällig, men det finns ett och annat gammeldags ordval, som ger dikterna lite slagsida åt en tidsanda äldre än 60-talet: redan i första raden kallas diktjagets far för ”en boren / säljare”. Speciellt när andra strofen har anaforen (”A born salesman … A born talker”) som Nilsson helt ignorerar. För en annan poet än Sexton kunde ordvalet nog ha kvittat, men det är olämpligt att ge henne ett tilltal som är högdraget, när hon i original skriver så lågt. Jag är inte heller helt säker på att substantivet ”tagare” är det vedertagna svenska begreppet för ”taker”.   

Sex av dikterna fanns med i urvalsvolymen. Annars räknas denna bok som en höjdpunkt i Sextons korta karrär som poet. Den fick Pulitzerpriset för 50 år sedan. Sju år senare begick hon självmord. Det skrivsätt som bäst karakteriserar denna poesi är väl trist realism, en slags hyllning till glåmigheten. Det låter förstås inte särskilt spännande att läsa, men det blir faktiskt det.

Och det blir spännande poesi genom att den lever så starkt i spänningsfältet mellan just livskraft och dödsdrift. Båda stämningslägena ges lika skarpladdad ammunition. Det är otäckt att läsa om självmord och galenskap när det har så tydlig förankring i poetens egna erfarenhet. Speciellt ett par dikter tillägnade döttrarna är smärtsam läsning när man vet att deras mamma var på väg mot ett självmord.

För även om det här är litteratur är det också liv. Titeln, den åtminstone i original väl valda, pekar ut litteraturens samröre med det levda. Och Sextons poesi är vigorös, och i hög grad positiv och rentav munter. Positiv och munter, trots att den är så deppig, och jag antar att det för en oinsatt liknar en paradox: hur kan det vara så livgivande att ta del av dyster konst? Det är för att det finns en så stark kraft i det negativa, att för att bemästra den måste motståndet göras lika starkt. För att orka leva krävs något som kan svara upp till djävligheterna, helt enkelt att viljan att ge upp blir så intensiv att du måste ha en lika intensiv vilja att vara kvar. För den som vill dö kan det lika gärna vara frågan om att vilja leva för mycket.     

Det biografiska intrycket förstärks av att dikterna placeras i kronologisk ordning, och därmed bildas en sammanhängande berättelse. Där flugsymbolik kretsar hotfullt. I fältet mellan upplevd verklighet och iscensättning av ett grandiost jag lever Sextons poesi som starkast. Här finns många bilder av hur det är att bli till som människa, som individ:

                      Jag visste inget om den kvinna jag skulle bli
                      eller att blodet varje månad
                      skulle slå ut i mig som en exotisk blomma,
                      eller att barn,
                      två monument,
                      skulle bryta fram mellan mina lår,
                      två stela flickor som andades vårdslöst,
                      var och en sovande i sin lilla skönhet.
                      Jag visste inte att mitt liv till slut
                      skulle köra över min mors som en lastbil
                      och att allt som skulle återstå
                      från året då jag fyllde sex
                      var ett litet hål i mitt hjärta, en döv punkt,
                      så att jag tydligare skulle höra
                      det outsagda.   

Bekännelsepoesin är fortfarande en om inte bespottad så misstänkliggjord genre. I synnerhet när kvinnor skriver den. Viola Bao har visat (essän ”Guden i skrivmaskinen – Anne Sextons profetiska lyrik”, i 10-TAL #26 2017) hur Sextons diktjag rör sig i riktningen ”mot ett benämnande och en försoning med de kroppsliga, smutsiga, låga och banal sidorna av existensen – liksom den kvinnliga erfarenheten av fångenskap, ofrihet och smärtsam underordning – som hon försöker omfamna med sina böner och psalmer och göra heliga.” 

Sexton gjorde mycket för att syresätta poesin, och det ska vi vara tacksamma för. Det är en poesi som görs mer tillgänglig tack vare hennes insatser. Det här sättet att skriva liknar till viss del de projekt som Walt Whitman utförde hundra år tidigare. Samma kritik riktades mot honom, att den var för alldaglig och för vardaglig och talspråklig och för icke-poetisk.

Mycket kan sägas – fortfarande – om hur chockerande det är att läsa Anne Sexton. Att det är poesi som lever är åtminstone för mig en självklarhet – den lever precis som Whitmans dikter lever, och det är betydligt mer än man kan säga om de kolleger han hade att tampas med på 1800-talet, och även i Anne Sextons fall har hon visat sig vara hållbar och användbar även under 2000-talet (min utgåva av The Complete Poems är tryckt 1999). När nu dammet lagt sig kan vi fokusera på annat i hennes dikter, såsom den där unika växlingen mellan det vackra och det fula, eller hur skör verkligheten ter sig för den som vistas i osäkerhetens rike, där det reella när som helst kan ge vika för hallucinationer, inbillningar, fantasier, vanföreställningar. Den där osäkra platsen där livet är hemskt helt enkelt för att det inte går att lita på: ”jag skulle gråta […] / om jag bara kunde minnas hur / och om jag hade tårarna.”   

Vi ska också påminna oss om att det oftare är poesin än prosan som går i bräschen för dramatiska förändringar. James Joyce lät Leopold Bloom utföra ett vida berömt toalettbesök i Ulysses 1922, men sju år tidigare drog Apollinaire ned brallorna på en gammal landstormsman och lät honom pissa i dikten ”Här finns”.

Vad har det med Anne Sexton att göra? Jo, liksom flera av modernismens tidiga poeter visar hon mod, genom att riskera att göra sig till åtlöje för att hon inte följer tidsandan, för att hon ger sig in på något där få varit tidigare. Hon skriver både vackert och skitigt. Hon romantiserar inte, utan ger tingen dess korrekta benämningar. Den påverkan som kan skönjas från Sylvia Plath visar sig mindre i ordval och tematik än i formmässiga grepp, som den envetna typ av upprepning som Plath excellerade i – någon gång kan jag tycka att Sexton går lite för långt i imitation där. Att läsa den här boken förstärker trots det intrycket av en unik röst som gick förlorad alldeles för snabbt.     

22 juni 2017

Ömhetsmarker, Lina Hagelbäck & Ulrika Nielsen, Schildts & Söderströms


Det är en gammal konstuppfattning, lånad från alkemins esoteriska formel: Tertium non datur (Det tredje är inte givet på förhand). Eftersom Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen båda har starka röster kan man med viss oro ta sig an deras gemensamt skrivna bok, Ömhetsmarker. För det kan bli som när du ser att en favoritregissör gör film av en favoritbok: de höga förväntningarna infrias inte, eftersom det där tredje – resultatet – inte är givet av förutsättningarna. 1+1 blir ibland 2, och kan bli 3, men ibland stannar det vid 1 …  
Nu kan jag dock med en gång säga att det här är en helt strålande bok. Den inleds med ett inbjudande motto: ”Stryk dig mot det djupaste, / mot det mest obegripliga i mig.” Där vill jag dröja, tänker jag, och är direkt inblandad, och fast, helt inne i det här ömsesidiga skärskådandet av ömhet, vänskap, kärlek. En skärskådan som lämnar plats åt stor humor.


Vad boken liknar? Kanske en podd, med två läsare som pratar utan skyddsnät. Läsare av bekant litteratur, och som resonerar kring liv, skrivande, och vad som utgör människans gemensamma drifter. Det blir pardonlöst skrivet, kanske i början trevande. Allt mer går rösterna in i varandra, smälter samman i ett enhetligt tonfall, och det blir ointressant vem som skrivit vad. Det finns starka beröringspunkter i författarnas tidigare solitära böcker – Hagelbäcks Violencia-diptyk stryker sig mot Nielsens tidigare böcker, främst En bok av kött och ord som kom 2008.

Hagelbäck och Nielsen utreder vad vänskap är. Det är en enkel fras, gestaltad i det förutsättningslösa replikskiftet:
   - Lova mig att
   - Jag lovar.
Vad som än händer svarar vänskapen med ett ”ja”, och detta ja ljuder genom hela boken, som en implicit bekräftelse på styrkan när två människor hör ihop. Styrka, men också glädje.

En glädje som kan härledas till Hélène Cixous idé om écriture féminine, men det viktiga är hur lustfyllt Hagelbäck och Nielsen tar sig an teorin, hur smidigt de omsätter den i praktik. Här ges skrivandet en skjuts in mot det angelägna och det aktuella. Då blir det en inte bara modig bok – kaxig, fräck, öppenhjärtig – utan också ett utforskande av, så som det inledande mottot också antyder, det okända. Ömhetsmarkerna har därmed sin hemvist i det outforskade, platsen där språket ännu inte har varit och trampat sönder terräng.

Det är hårt skrivet, men också dynamiskt och levande: ”mycket större på insidan än på utsidan, jag går / i gåtan där dörrar saknas”. I själva verket finns det så många sådana här ställen i boken – skikt – där jag bara vill dröja, sjunka in i det som tar emot – det som har substans, bäring, och också ger motstånd, för det är väl sant det där som Stendhal sa, att man bara kan stödja sig på det som ger motstånd? Det här är verkligen en bok som inte nöjer sig med att stryka medhårs – det finns ett bett i tilltalet, som kan saknas i rätt mycket av den poesi som ges ut i Sverige.

Och på samma gång: det taktila, det sinnliga, det sensuella. Dikterna skildrar ett förlopp, hur en vänskap uppstår, och hur ömtålig den är, men också hur starkt den påverkar ens innersta. Så kan jag då och då under läsningen tänka: det är ju det här som är livet! Äntligen en bok som fångar den upplevelsen, själva livsupplevelsen, och som återger vilken glädjesmärta / smärtglädje det innebär att råka vara vid liv just nu. Det intensiva som är lika stark i det positiva som i det negativa. Stark är också rösten, eller rösterna som blir rösten när de slingrar sig in i varandra. Styrkan finns både i den personliga rösten och i den kollektiva.

Jag har sett fram mot boken sedan jag hörde Hagelbäck och Nielsen läsa ur projektet i Rum för poesi på Bokmässan hösten 2015. Det är fortfarande ovanligt med gemensamt skrivna böcker, även om Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun gav ut Till Damaskus 2014, och det ska inskärpas att Ömhetsmarker till exempel är något helt annat än förra årets Trado, som bara delvis var en unison bok författad av Athena Farrokhzad och Svetlana Cârstean.   

Nu finns det en ytterligare form för samarbete, ytterligare en förebild och en lämplig ram. Det är inte språket i sig heller som är viktigast i Ömhetsmarker, utan innehållet, att det bildas en berättelse. En berättelse om tillit, om ömhet, om djup kärlek. Det blir då poesi som vill något, som har ambitioner att åstadkomma något och också gör detta. Det är inte bara imponerande, utan också vackert.   

14 juni 2017

Vår förvridne hjälte, Yi Munyŏl, översättning Anders Karlsson och Park Ok-Kyoung, Tranan



Koreanske Yi Munyŏls roman med skolmiljö är ett behärskat porträtt av gruppdynamik och pennalism. Dess huvudperson är osympatisk, men den man ändå håller på i slutändan. 

Länge stör jag mig på huvudpersonen, tillika berättaren, i koreanske författaren Yi Munyŏls roman Vår förvridne hjälte. Nog för att jag är tillräckligt erfaren läsare för att fatta att inte alla protagonister måste vara godhjärtade, men han är så arrogant och egoistisk att jag bara tröttnar och börjar ställa mig på hans fiendes sida. Krossa den här otacksamme pojkvaskern, tänker jag.


Låt mig förklara. Han Pyŏngt’ae tvingas överge storstaden Seoul och elitskolan när pappan ”hamnat i blåsväder”. På landsortsskolan tvingas han upptäcka att ordningsmannen Sŏktae är en typisk översittare, och för att undvika mobbningen och pennalismen bjuder Han motstånd. En klassisk uppgörelse tar vid, där gruppdynamik och management by fear härskar. 

Systemet är befängt, där klasskamraterna turas om att fjäska för Sŏktae, inklusive att under falsk identitet skriva hans prov. Han revolterar, och uppfattas givetvis som en skvallrande medelmåtta, speciellt när hans egna provresultat inte kan mäta sig med ordningsmannens.

I starkt koncentrerad form, på bara lite drygt 100 sidor, tecknas så ett porträtt av en skolmiljö som delvis känns igen. Från svenskt håll har vi Guillous Ondskan, och det finns gott om rapporter om att dess osmakligheter från internatskolornas värld har fortsatt in i vår tid.

Mindre igenkännbar är den starka konkurrens som präglar skolan i Korea, där allt mäts utifrån prestationer. Han kämpar för att tillhöra de bästa i klassen, men det är en kamp i motvind. Speciellt när man tävlar mot en fuskare. 

Det är inte enbart huvudpersonens skrytsamhet och gnällighet som ger mig problem när jag börjar läsa. Även själva berättartekniken är förenklad och hårt stiliserad. Det är som att Munyŏls slipat bort alla nyanser i sin prosa. Sedan upptäcker jag att nyanserna finns i själva premissen.

I själva duellen mellan Han och Sŏktae. Det är något rörande över Hans tillknäppthet, hur han vägrar ge oss insyn i familjens bekymmer (vad är det till exempel pappan, tjänstemannen, gjort, som gett honom sparken?). Bilden växer fram av ett sargat barn som slits mellan lojaliteten till de närmaste och hur han ska handskas med ett tilltagande rättspatos. 

Långsamt vinns jag över på tolvårige Hans sida, tack vare Munyŏls försynta berättarteknik. Han låter berättarjaget återge händelserna från den vuxnes perspektiv, och därmed ges en balans och eftertanke till gruvligheterna. Och själva upplevelsen att vara barn och helt utlämnad åt vuxnas godtycke är skickligt infångat av författaren. Exakt så här värnlöst ter sig tillvaron för en tolvåring som fortfarande tror på rättvisa.

Därför ser jag Mynuŏls roman som en berättelse om revansch. Här ska inte avslöjas hur det går – på ett plan är det helt förutsägbart, på ett annat rätt överraskande. Det är snillrikt utformat, och helt klart är det värt att följa barnet Han till den vuxnes epilog. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/6 2017)

12 juni 2017

Poesi som politik. Aktivistisk poetik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad, Evelina Stenbeck, ellerströms


Vi vet inget om framtiden. Därför är det vanskligt att spekulera i exempelvis vilka författarskap som kommer att stå sig bättre än andra. Men utifrån senare års debatter är det väl troligt att åtminstone Athena Farrokhzads författarskap kommer att bestå. Åtminstone blev hennes ”Sommar”-program 2014 det som har fått flest anmälningar till radionämnden någonsin. Och hennes debut Vitsvit är fortfarande den mest omtumlande diktsamling jag har läst under hela 2000-talet.

Farrokhzad är tillsammans med Johannes Anyuru i fokus för Evelina Stenbecks avhandling Poesi som politik, som läggs fram 10 juni. Det är ett lämpligt urval: båda har utmärkt sig som aktivistiska poeter, och passar därför för Stenbecks forskningsområde, som är litteraturens performativitet.


Likt alla lockande akademiska termer är performativt svårdefinierat, men i korthet handlar det om språk och hur yttranden är relaterade till handling. Som poesiläsare har jag länge väntat på denna undersökning, eftersom dikt för mig är så starkt kopplat till just handling, att det så att säga handlar om att låta saker hända. Här blir det i förlängningen också en metod för att utforska vreden som ett estetiskt verktyg, även det välkommet.    

Politisk poesi är också i sig en genre som har utvecklats under 2000-talet. Stenbeck förhåller sig kritiskt till Sartres gamla utsaga om att poesin inte lämpar sig för engagerad litteratur, som borde vara förbehållen prosan. Nu saknas inte andra exempel än de här två, och Stenbeck nämner en handfull samtida svenska poeter, däribland Johan Jönson, Jenny Wrangborg, och Lars Mikael Raattamaa. 

Spännande är det med både Anyuru och Farrokhzad, då båda aktivt söker sig mot kollektivistiska skrivsätt – även det något som jag misstänker blir en fruktbar estetisk metod i framtiden. Det är ett skrivande som då gör upp med tanken på författaren som ett solitärt geni. Lite paradoxalt är det allt att både Anyuru och Farrokhzad trots sina försök att avdramatisera författarrollen blivit sådana litteraturens superstars.

Med hjälp av kollektivet skapas en mångbottnad och dynamisk skrift, jodå, men också en förutsättning för att förvalta det aktivistiska – det performativa. Anyuru följde upp sin debut Det är bara gudarna som är nya från 2003 med att bland annat följa med och skriva en rapport från ”Ship to Gaza” 2012 – båda blir var sitt kapitel i Stenbecks avhandling. Farrokhzads agerande efter den uppmärksammade Vitsvit var som sagt ett minst sagt famöst ”Sommar” i P1 21/7 2013, och det är dessa konstnärliga uttryck som diskuteras här.

Det är värt att påminna att båda poeterna har erfarenheter av samarbete. Anyuru har skrivit teater och artiklar tillsammans med andra författare, och Farrokhzad har tidigare skrivit som medlem av scenpoesikollektivet G=T=B=R=G, och hon har även skrivit flera böcker tillsammans med andra poeter. I ”Sommar”-programmet var ju också musiken, framförd av Ylva och Maria Karlsson, en viktig del av sammanhanget. (Det var deras cover på Ebba Gröns låt ”Beväpna er”, som var en starkt bidragande orsak till de flesta av anmälningarna.)

Den stora förtjänsten med Stenbecks bok är att den bidrar till en ökad medvetenhet om vikten av politik i våra liv. För, strikt talat, vad är politik? Ett engagemang, som härstammar i ett missnöje. Vi har det inte så bra som vi förtjänar, och därför försöker vi göra något åt det. Då fördjupar och förklarar den här boken hur politisk litteratur just verkar – och inte stannar vid att vara stumma ord på papper. Litteratur för Stenbeck blir då i sann mening just performativt, genom att hon ger så starkt utrymme exempelvis till Farrokhzads radioprogram.   

Det hoppfulla finns i det milt optimistiska anslaget. Poesin kan enligt Stenbeck göra det omöjliga – ge ord åt det som inte kan sägas, bara göras. Så enkelt – men också svårt – sammanfattas den politiska poesin: som mindre snack och mer verkstad, en poetik som låter de vackra orden övergå i handgripligheter. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/6 2017)   

9 juni 2017

A, Martina Moliis-Mellberg, Modernista


Finlandssvenska poeten Martina Moliis-Mellbergs debut A kretsar kring tre koncentrerade delar – tre berättelser, om man så vill. Den utkom i Finland 2015 på Schildts & Söderströms, och efter två års karantän når den äntligen svensk mark med en utgåva på Modernista. På omslaget ringlar en guldorm runt bokstaven ”A”: civilisationen (kulturen, bokstaven, språket) som omgärdas av miljön (naturen, djuret, livet).

A som i Atlas, som är huvudperson i sista avsnittet, eller A som i Alfa Cassiopeia, som är huvudperson i mittenavsnittet. I första avsnittet handlar det dock om dykaren Cousteau. Och hajarna. Om Cousteaus längtan att vilja bli haj. Det är ett porträtt av en människa – en människa som borde vara lycklig men inte vet hur man gör för att vara det, och som tar till drastiska åtgärder för att handskas med besvikelsen – som vi väl alla gör när vi ställs inför det som frustrerar oss. Dikten om honom blir en loggbok, svalt objektiv men klart mänsklig och djupt drabbande.


Alfa Cassiopeia är den tatuerade. Havet och sanden rör sig även här, i växelspel, inom och utanför människan. Med en effektfull men diskret övergång blir texten gemen här, utan att det blir ett maner. Här är det fullt av blod, av sex, av utnyttjande, av övergrepp. Alfa och partnern jagas av ”banditer”. De korsar gränser, eller om det är åtrån som gör det. Att älska någon blir önskan att öppna upp huden på den älskade.

Kärleken när den är som mest destruktiv: ”i baksätet grenslar hon mig och låter händerna leta sig in under mitt linne. kniven i stövelskaftet, vässade naglar, snart. och blodet som rinner ner längs den mejslade huden. det är så vackert, jag kunde gråta.” Destruktiv, men ändå fylld av ett slags jubel.  

Och Atlas, stackaren, håller fortfarande uppe världen på sina axlar. Sanden rör sig. Kanske man måste konstatera att Moliis-Mellberg tappar något av sitt fokus här, att jag inte riktigt bryr mig lika mycket om Atlas olägenhet – eller är det bara för att Atlas-myten hör till de mest överskattade av de grekiska berättelserna? De tidigare delarna läser jag som vore de skrivna på liv och död – inte riktigt så här. Men som helhet är det här en ovanligt stark debut.

Det finns en humor och pigghet i Moliis-Mellbergs ansats, och bara den gör läsningen munter och nödvändig. Redan med denna tunna debut får vi aningar om vad poesin kan göra med både ett språk och ett innehåll. Strukturen är fragmentarisk, men sammanhängande ändå. Hon hittar de oväntade kopplingarna, och att följa med i tankebanorna blir som att möta det oförmodade.  

Jo, det här är allt en författare som inte låtsas. Hon har investerat något för att nå fram till de här dikterna, och hon skriver både ambitiöst och lekfullt. Att läsa henne påminner om hur det kan vara att läsa Anne Carson och Sara Stridsberg – halsbrytande, och med tankar som rör sig snabbare än ljuset. Att läsa det är aldrig krävande, bara befriande, med sina upprymda utsagor. Men framför allt – sådan stilkänsla som demonstreras här, i denna sällsynt konsekvent skriven poesi.  

8 juni 2017

Bellman på en timme; Selma Lagerlöf på en timme, Katarina & Henrik Lange, Natur & Kultur


Parallellt med att jag läser recensioner om Ernst Brunners nya stora biografi över Swedenborg läser jag de två minibiografierna som Katarina & Henrik Lange tillverkar om kända författarskap: Bellman på en timme, och Selma Lagerlöf på en timme. Jag inbillar mig att förhållandet mellan Brunners nästan 800-sidiga mastodontverk och dessa två bilderböcker säger något om samtiden.

Likaså tror jag samtiden yttrar sig i det faktum att Svt verkar vilja plocka bort bokrecensionerna ur sitt morgonprogram, något som med rätta upprört många; även hos dem som jag förmodar inte tittar på programmet har starka reaktioner brutit ut. För de här recensionerna är sannerligen inte till för kulturjournalisterna i Stockholm – de är till för människor med ett läsintresse, som kan känna sig utestängda från tidningsrecensionerna.


Att läsa Langes böcker påminner i viss grad om vad som brukar stanna kvar i ens medvetande när man läser gängse biografier. Årtal, synopsis på de olika verken, någon överraskande anekdot, och en himla massa släktskap som reds ut. Fördelen är att här sker släktutredningen på ett uppslag, medan det i en biografi av konventionellt slag är det något som kan kräva hundra sidor.

Poängen med bilderna blir också påtaglig, speciell i boken om Bellman. Att smutsen var oerhörd under 1700-talet är inte någon nyhet, och inte heller att den var oerhördast i det trångbodda Stockholm. Men bilderna tillåter en skitig estetik att ledsaga hela historien om Bellman, så pass att man nästan inbillar sig att sidorna luktar. Det är som att smutsfläckarna sprider sig över sidorna, som om någon (jag?) läser med trycksvärta på fingrarna. Om det är uttänkt är det förstås väldigt smart gjort …

Annars är stressen det mest bestående intrycket. Hej vad det går när Bellmans liv passerar revy. Inte för att det går långsammare i boken om Lagerlöf. Nä, mitt intryck är att Bellman-boken är mer omsorgsfullt djuplodande och mer ambitiös.

Frågan om Bellmans ställning är alltid värd att ta upp. I den antologi med Svensk poesi som Bonniers gav ut förra året hade han överlägset flest sidor till sitt förfogande, en prioritering som tedde sig besynnerlig. Är han det stora språkgeni han ofta utmålas som, en svensk Shakespeare, eller är han bara en begränsad frasmakare, en visserligen talangfull men ofta tjatig underhållare? Jag lutar nog mest åt det sistnämnda, med utfyllnaden att många fyllon ju oundvikligen blir tjatiga – vilket inte hindrar att jag förstår hans inflytande och historiska betydelse. Men är det inte en överdrift att säga att hans författarskap lever idag? Vill jag läsa svenskt 1700-tal är ju både Lenngren, Thorild och Kellgren mycket mer angelägna.

Men folklig är han, något som motiverar denna bok, och det är ju på många sätt kul att ta del av hans levnadsöde. Kortvariga faktarutor ger bakgrund till de mest kända epistlarna och sångerna, liksom över de fiktiva figurerna som befolkar dem. Treenigheten alkohol – sex- död blir en enkel formel att använda i min undervisning – höll jag på att säga, tills jag kom på att man knappt hinner ta upp något om Bellman längre, så som kursplanerna i svenskämnet är utformade på gymnasiet.


Folklig är också Selma Lagerlöf, och åtminstone för mig en författare jag har ett mer levande förhållande till. Ett exempel på att jag inte är ensam om det är att det nyligen gavs ut sex pocketböcker med några av hennes mest kända böcker, medan det är otänkbart att Bellman skulle ges ut i sådana upplagor. Han har en högre tröskel – språklig och innehållsmässig, och då spelar det ingen roll att Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk med flera gjort sitt bästa för att popularisera honom. Det var dessutom rätt länge sedan vid det här laget som Bellman var en given musikalisk referens.

Det går som sagt kvickt fram, och ibland bromsas förloppet upp av ”samtidigt någon helt annanstans”, ett inslag som i viss mån liknar de kronologiska tidslinjer som ibland finns i vanliga biografier. Men jag vet inte om jag behöver veta att det rånas tåg och körs motorcyklar medan Selma Lagerlöf skriver sina böcker. Å andra sidan tar paret Lange inte ut svängarna riktigt lika mycket som tidigare, och deras böcker tjänar faktiskt på att inte bli lika vildsinta i sina spekulationer.

Det blir ändå lite störande med de många ”Selma” hit och ”Selma” dit, en förminskande trop som man bör passa sig för. Det blir trots det även i Lagerlöf-boken lärorikt, även om det mesta består i att summera det vi redan vet. Med mycket fokus på personen Selma …Kanske med en och annan nyhet, som att Sven Jerring som liverapporterade i radion från hennes begravning hade glömt att ta på sig en svart slips.  

Nu saknas väl nyanser i de här böckerna, både om Bellman och Lagerlöf. På något sätt tillåter ändå detaljrikedomen oss att komma de båda författarna tillräckligt nära – och jag måste återigen få påpeka att det är ett smart drag att teckna dem i profil i siluett.   

Det är lätt att raljera över böcker av det här slaget som fuskverk, och man ska nog akta sig för att låta dem ersätta de traditionella biografierna. Mer ska man väl se dem som bildsatta föreläsningar, och bara en idiot (typ, en kulturpolitiker) skulle väl tro att man blir bildad enbart genom att bläddra igenom dessa sammanfattningar. Vill du ha en mer raljant formulering? I så fall kan böckerna ses som ett utslag av Trumpifieringen, liknande de ensidiga resuméer han får av vetenskapliga rapporter han inte ids läsa (frågan är väl om han ens läser resuméerna, av hans beslut att döma).

Nä, bildad blir man av att läsa några av de titlar som Lange redogör för i sina ganska korta listor med referenslitteratur. Det är också så man får bäst behållning av deras böcker, genom att först skapa sig en egen uppfattning. Utan den förkunskapen står sig böckerna faktiskt rätt slätt, och ger nog den typ av svindel som en prezi-presentation kan ge (ni minns prezi, som var så populärt cirka 2010, va?).

För två år sedan utkom liknande böcker om Dante och Ibsen, och paret Lange har tidigare också gjort en liknande bok om Strindberg. Är marknaden därmed mättad nu? Nja – om förlaget vill fortsätta köra växelbruk med utländska och inhemska storheter borde det gå att skapa lika spännande böcker om Shakespeare och Kafka, och året därpå vill jag läsa om Carl Jonas Love Almquist och Astrid Lindgren. Men sedan är det definitivt slut på författarskap som en läsande publik uppfattar som något annat än obskyra.  

7 juni 2017

Förkylningen, Leif Holmstrand, Pequod Press


Att vara produktiv författare har sina risker. Fråga Joyce Carol Oates, som nog hade fått Nobelpriset om hon publicerat sig lite mer sparsmakat. Svenska författare som varit högproduktiva under 00-talet: Pär Thörn, Kristian Lundberg, och Leif Holmstrand (även om Kristian Carlsson nog bara skulle fnysa åt deras utgivning, då han själv förra året gav ut en bok i månaden).

Underförstått: även de som är uppskattande kan inte låta bli att påpeka ojämnheten, att det omöjligen kan bli lika bra varje gång. Jag överlåter åt andra att utreda vad som är sant och osant i detta, och nöjer mig med att konstatera att många prosaförfattare som ger ut böcker säg vart fjärde, femte år bara kan snegla avundsjukt åt verkshöjden i Oates romaner, varje djävla gång hon ger ut en ny roman.


Och Leif Holmstrand? Han ger nu ut en helt skev roman, Förkylningen, efter att ha växlat mellan poesi och prosa (däribland några av de senaste årens mest fängslande romaner, som Tjuvklyftan och Städer som inte är städer). Förkylningen är en roman som faktiskt trotsar all beskrivning. Passande nog läser jag den drabbad av örstygn, en åkomma som annars sägs vara en barnsjukdom. Hur passande är inte det, då Holmstrands roman i så hög grad uppehåller sig vid överskridandet. (Och jag svär, jag hade inte ens tänkt nämna min egen obetydliga öronvärk, tills jag på sid 72 läser: ”om du har ungefärligen jättejobbig öronvärk”.)

Jo, Holmstrands författarskap är ojämn, det har jag konstaterat tidigare, och det fortsätter här. Det är ojämnt, obalanserat, men så är väl också livet.

Det udda märks redan i inledningen: ”Här är ingen lycklig och alla välmående”, som det står redan i bokens tredje mening. En satir över samtiden, tänker jag bitskt. Hoppas den lyssnar, tänker jag (förgäves).

Så, hur ska då denna udda roman beskrivas? En 43-årig Leon, sträng lärare, förkyld. Men så tydligt en konstruktion, något som förstärks av att perspektivet sedan växlar till en annan protagonist, som liksom honom – liksom författaren själv, noterar jag ivrigt i marginalen – inleder sitt förnamn med stavelsen ”Le”, alltså Lena. Och kors och tvärs löper könsbytena i denna queera text.

Och Holmstrand själv, eller Leif, skapar distans, verfremdungseffekten. Det är som att han medvetet vill åstadkomma avstånd, hindra inlevelse. Det här kan förstås uppfattas som sökt, eller ansträngt. Jag är på min vakt, vill jag invända. Den typ av genomskådande outsider som manas fram har jag också stött på tidigare. Hos Dostojevksij, hos Bret Easton Ellis, och otalet andra. Leons nyckfullhet känns igen från Kafka.

Men det är inte enbart främmandegörandet som är Holmstrands ärende: det är ett orogörande han är ute efter. Det vill säga, att han vill orsaka oordning, kaos … Han ger världen en lätt knuff mot det absurda, mot det sjuka, konstiga, queera … Där protagonisten blir ett ”kanskejag”. Den nonchalans han uppvisar mot intrig, mot det reguljära och konventionella, kan erinra om hur Hamsun skrev sina tidiga romaner – och då tänker jag i första hand inte på Svält, utan mer på Mysterier och Sværmere.

Och det kan vara på sin plats att säga det här, en gång för alla, att Leif Holmstrand trots sin drift mot upplösning och oorganisation är en av samtidens mest realistiska prosaförfattare. Han gör det med hjälp av en humor som går för långt. Och otåligheten hos berättarrösten, eller berättarrösterna – för utan att egentligen svära sin trohet till polyfonin finns det pluralistiska hos den talande/de talande.

Leon/Lena uppfinner en Ursula, ett nytt lager av konstruktion, en jubelsång:

"Ursula berättar sexualneurosens heterosexuella saga, men förstör den genom att släppa den fri. Hon ger sig fullständigt hän. Fibrerna slingrar sig kring säkra förankringar i taket, mångsexigt blandade med starka fingrar, allt varvat med spridd och därför järnhård viljemateria, bergfast onani. Tvånget slår över i upplösande, underbar brutalitet. Psykoanalysen imploderar och avslöjas som glädje. Ursula öppnar sin mun och sjunger kraftfulla refränger från trettiotalets kinkyscen i Berlin. Stegens plattform är en catwalk. Kläderna är formidabla och textilierna knutna halvhårt runt halsen."

Eller om Ursula bara är påhittad av mötet mellan Unica Zürn och Hans Bellmer, konstnärsparet som tar över Holmstrands roman ungefär mitt i förloppet med Leon/Lena. Där splittas och sönderfaller prosan i en ny berättelse (min kunskap om Unica och Hans utgår mest från Helena Erikssons på många plan märkliga och oroliga bok om dem, Någon syr, är det du, som utkom 2014). Det viktiga i Holmstrands skildring är hur den egentliga Unica är något som endast Hans ges tillträde till, och det är en vacker skildring av hur en relation bör fungera: som en plats för den yttersta tilliten, tryggheten i att det är endast där du kan visa ditt rätta jag.

Jo, Holmstrands roman är surrealism, det är en beskrivning av vad mörk fantasi alstrar (”Everytime I close my eyes it’s like a dark paradise”, som Lana del Rey sa), och hur äkta den upplevs – för stunden, medan den pågår. Det här är verkligen ett nytt sätt att skriva romanen. Det är svårt att förhålla sig till alla beskrivningar av den – det kan se flummigt och/eller ointressant ut. För att läsare vill ha igenkänning, bekräftelse, mönster. Här är allt sådant uppluckrat, konturlöst. Intrig som begrepp är utsuddat. Romanen som form är nedmonterad, dekonstruerad. Det här är en gränslös prosa som söker sig mot nya insikter, som byter spår mitt i en tanke, och tar oväntade turer.

Som det här med titeln: Förkylningen? Den kan läsas som både en metafor över vårt kroppsliga förfall, att det är sjukdom som är vår huvudsakliga uppgift, eller som något bokstavligt – i båda fallen ett kitt som håller oss samman, det som drar oss ned i smuts och sjukdom. Skogen blir en bild för övergången, för upplösningen.

Så utmynnar hans roman i förvirring och kaos, där reinkarnationen är metaforisk. Och även om det låter rörigt ska det betonas att Holmstrand inte anstränger sig för att krångla till det för sig eller för sina läsare. Han har också ett språk som blänker, utan att behagsjukt snegla på sig själv (en sjuka den svenska samtidsprosan annars lider av i övermått).