att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 okt. 2018

Det fanns ett annat spår, Luciano Erba, översättning Andreas Sanesi, Tranan


Den italienske poeten Luciano Erba (1922-2010) har tidigare bara fått några enstaka översättningar till svenska. Detta åtgärdas nu av Tranan, den pålitliga leverantören av litteratur från andra språk än engelskan. Samlingsvolymen Det fanns ett annat spår rymmer dikter från 50-talet och framåt, och utgår gärna från en rustik miljö, med en fin blick på det vardagliga. Det finns något lite anspråkslöst över hans bildspråk, som alstrar metaforer av kanske lite väl beskedligt slag.

Erbas dikter är jagcentrerade, men inte så att det stör och blir självupptaget: ”Jag växte upp vid gåtan / hos vandrande storstadskatter, signalen / från en milanesisk förortsuggla”. Han kompenserar fixeringen vid det egna jaget med en lika nyfiken blick på omvärlden. Men det finns också fina dikter om fotboll, naturskildringar som kan uppfattas exotiska för en svensk läsare, och en del nostalgiska återblickar på en idylliserad barndom. Liksom många andra äldre manliga poeter ger han barndomen ett mytiskt sken.

22 okt. 2018

Dikter, Henry Parland, Appell


Att den finlandssvenska poesin tillhör vårt språks mest oumbärliga resurser är en truism. Henry Parland är en av de många namnen från 1900-talets första hälft som gjort bestående intryck, och borde vara obligatoriskt inslag i vår svenska litteraturhistoria. Borde, skriver jag, eftersom jag antar att han fortfarande inte riktigt fått sitt rättmätiga genomslag.

Nu finns dock möjligheten att upptäcka honom, denna stackars unge man som dog endast 22 år gammal i scharlakansfeber, och bara hann ge ut en diktsamling. Förlaget Appell ger ut en nästan 900-sidig upplaga Dikter, under Per Stams förfarna ledning. Den vackert gula boken är en textkritisk utgåva, med ett rikt förord som ger mycket av den kontext man kan behöva, och nästan 300 sidor kommentarer till dikterna. Mycket blir gärna för mycket, men här har arbetet varit så ambitiöst och resulterat i något som är både utförligt och snyggt. Ja, dikterna presenteras i ytterst läsvänligt skick.


Den enda boken, Idealrealisation, utkom 1929. Året därpå var Parland död. Här introduceras några av bokens dikter i tidigare versioner, vilket visar hur en varsam revidering putsade bort något av det valpiga. Ibland märks ungdomen, fast ärligt talat skriver Parland ibland med åldrig vishet i sitt tonfall.

Denna debut togs emot med viss skepsis, och det är underhållande att ta del av recensionsklippen, där framför allt Hagar Olsson gick hårt åt den. Det är typiskt att Finland hade sin obegriplighetsdebatt redan på 20-talet, när det skulle dröja till 40-talet innan Sverige hade sin, med Sten Selanders angrepp på Erik Lindegrens mannen utan väg (1944) som startskottet. Det säger något om hur mycket mer vital den finlandssvenska poesin var. 

Henry Parland, född 1908, var yngst bland de stora tidiga finlandssvenska modernisterna, som Gunnar Björling (f 1887), Edith Södergran (f 1892), Elmer Diktonius (f 1896), och Rabbe Enckell (f 1903). Parland var mångspråkig, liksom många i sin omgivning behärskade han tyska, ryska och finska, men det var svenskan som blev hans främsta skriftspråk (med viss stavningshjälp av Björling).     

Denna omfångsrika bok innehåller 416 dikter, där cirka hälften tidigare är opublicerade. De tidigaste texterna är aforismer och ”prosating”, från mindre tidskrifter och något senare i tidskriften Quosego när han var 19. Därmed upptogs han genast i den modernistiska skolan – något kritikerna inte var sena att påpeka i sina sågningar. Det är lätt att dra på munnen åt deras uppenbart bristande tolkningar, men vi ska komma ihåg att vi är lika blint raljanta mot vad som är vår tids avant garde: kanske framtiden ler åt våra usla läsningar av, säg Pär Thörn och Stefan Hammarén. Men recensionerna visar också hur avvikande Parland var.    

Parland är stadsdiktare som gärna uppehåller sig vid maskiner, vid futurismens vurm för mekanik och hastighet. Stams förord tar fasta på provokationen, som han kan ha studerat hos främst Södergran och Majakovskij, och ett visst drag av dadaism. Men influenserna har nog bleknat, det vill säga att deras närvaro i vår tid i form av dagsaktuella referenser och allusioner är något som har avmattats. Däremot går det väl att läsa in en linje som går både bakåt och framåt, alltifrån Rimbauds upproriska poser fram till charmfulla oförskämdheter från Stig Larsson, Michael Strunge, Lukas Moodysson, Elis Burrau – alltså poeten som gör vad som faller honom in. Parland jämförde sina dikter vid örfilar.  

Han skriver om jazz, om reklam. Här finns en slags ironi av varmt slag, som i denna korta dikt, som trots att den förmodligen skrevs under hans sista år går att läsa som en prolog till ett författarskap:

                      Denna stora tomhet
                      som höll i mig
                      och sedan släppte taget
                      Jag föll
                      ramlade
                      nästan slog
                      ihjäl mig
                      mot någonting som kallas verklighet

Prolog, ja, men så blev det ju också ett grymt avbrutet författarskap. Mycket i hans bildspråk är omedelbart och naturligt, så att det ibland kan kännas som att man läser Tranströmer, exempelvis när han får vägen att småle. Eller varför inte jämföra den här solmetaforen: ”Som en gul spindel / kravlar solen / över himlen / och fångar oss / i sina strålars spindelväv” med Malte Perssons helt nyligen skapade metafor om ”solens spindelben”? 

I den mån det är valpigt är det alltså också vuxet, utan att det låter odrägligt lillgammalt, skrivet av någon som skyndsamt har lämnat barndomen bakom sig. I den mån det är ytligt är det sårigt på djupet. Främst är det poesi som inte är skriven för att imponera. Det sägs att det som är som mest modernt riskerar att bli som mest daterat i sinom tid, men det stämmer definitivt inte här – snarare häpnar jag över hur aktuella dessa dikter är, i sin oförställda fascination inför det moderna livet som öppnar sig för Parlands nyfikna blick. Eller varför inte säga: hans blickar, då det är en pluralistisk stil, som hela tiden adderar intryck, som rör sig mot nya hägringar. Han gillar skenet, det som bedrar – de artificiella paradisen.

Livskänslan är lika stark som ångesten. Med uppenbar känsla för komik skriver han om maskinernas hemliga liv, om kolsyran i mineralvattnet, om klädesplagg, ja om det mest efemära, och förankrar det i nutidsföreställningar. Det valpiga intrycket ger också vika för mer oroande stämningar, där man kan säga att det är lika nära till ironin som till naiviteten, som om han inte visste vilket ben han skulle stå på, något som ter sig allt mer sympatiskt. Det finns en respektlöshet i hela hans attityd, denna unga attityd som så att säga saknar broms. Det hejdlösa i dikterna är också något som bidrar till deras fortsatta närvaro i nuet, alltså i vårt nu. Hans nu är så starkt att det inte har bleknat.

Han skrev ändå relativt få dikter efter sin debutdiktsamling. Postumt utkom också romanen Sönder. Här finns några dikter på tyska, och rentav en på ryska. I flera av de svenska dikterna finns oväntade vändningar, som om idyllen aldrig riktigt får fäste, eller att han ser idyllen och vantrivs i den. Det är inte svårt att gripas av uppriktigheten i flera av de korta dikterna, där det är som om han skuggas av något mörkare än han själv: ”Ibland / flyr jag för mig själv / ut i natten, / men ryggar förfärad tillbaka / ty därute / råder samma mörker / som i min själ”.   

Varför jag inte längre pratar med vita om ras, Reni Eddo-Lodge, översättning Karin Lindeqvist, Modernista


”My words itch at your ears till you understand them”, skrev Walt Whitman i Song of Myself, ord som det ofta finns anledning att återvända till. Om inte nu, så småningom: för den med ett angeläget ärende finns ingen viktigare egenskap än ett gediget tålamod. Därför att det finns en tröghet i alla system, och människan är på gott och ont en del av denna tröghet, en tröghet som ibland har hjälpt oss att överleva, men ibland också fått oss att bli fastlåsta i stelnade strukturer.

Reni Eddo-Lodge gav förra året ut Varför jag inte längre pratar med vita om ras, som nu påpassligt översatts av Karin Lindeqvist. Boken har sitt ursprung i ett uppmärksammat blogginlägg, där hon frustrerat hävdade att det inte längre lönar sig att diskutera rasism med vita människor. Det är en rasande skrift, en pamflett om ras, skriven av det slags engagemang som inte kan fejkas. Uppsåtet är så ärligt att man får visa  förlåtelse för en del brister.


Är ilskan en brist? Nja. Ofta citeras den gamla devisen, ”tala i vredesmod och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin har ångrat”. I själva verket är ilska en energi som frigör det mest konstruktiva i människan – för den som lärt sig dosera denna potenta ingrediens. Delar av den här boken kunde hellre ha hetat: Varför jag är så arg när jag pratar med vita om rasism.

Att vara vit innebär att du inte kan förstå vad det är att vara svart. Det blev så uppenbart när Jonas Hassen Khemiri skrev sitt öppna brev till dåvarande justitieministern Beatrice Ask, med uppmaningen att de skulle byta hudfärg med varandra för en dag. Inför årets riksdagsval skrev han upplysande om sina bruna queer-vänner: ”När ni är laglydiga är ni osynliga, när ni begår brott är ni självlysande.” Det vita privilegiet är en frånvaro – att inte behöva bli misstänkliggjord.

Vad man – vad vi – inte förstår är vad det innebär att tillhöra normen. Att alltid tillhöra riktmärket, det som andra får anpassa sig efter. På ett plan gör Eddo-Lodge något liknande det Rebecca Solnit gjorde i Män förklarar sakar för mig: hon upplyser, tar ett bekant men underskattat eller undervärderat fenomen, och visar med pedagogiska grepp på vilka absurda eller löjliga grunder det vilar. Rasismen uppvisar många likheter med kvinnohatet.

Okej, nu känner jag: du vill att jag ska mildra det här, för ”kvinnohat”, det låter för starkt. Varför inte säga ”kvinnoförringande”? Jo, för att förringandet är ett hat. Men samtidigt är det hat som Eddo-Lodge talar om oftast inte utfört av aktivt eller öppet hatande människor. Rasism beter sig mer försåtligt än så. Den är ofta intelligentare än så, genom att vara så integrerad i våra tankemönster att vi inte ens görs medvetna om den. Därför är den så lätt att förneka, och ärligt talat: rasism är en så dum etikett, att knappt någon vill kännas vid den. Rasism light? Tvärtom, den värsta rasismen är i så fall så tung att den är något vi lägger av oss, tror vi.

Det är en ojämlik relation – fatta det. Den omedvetna rasismen sysslar med ”positiva bekräftanden av vithet”, som en av bokens många träffsäkra definitioner lyder. Makt är en fråga om fördomar, men också om position gentemot andra. I boken skriver Eddo-Lodge om rasismen från en brittisk synvinkel, hur den växte fram främst efter första världskriget, en historia som hittills varit nedtystad i engelska skolor. Den ena fallbeskrivningen efter den andra visar allt värre exempel på strukturell rasism.

Mycket av våldet har polisen stått för. Det är också i själva språket rasismen kan visa sig, som i förkärleken för de negativa konnotationerna i ordet ”kravaller” i stället för de positiva i ordet ”uppror” (jag antar att originalet har ordparet ”riot” och ”uprising”).   

Det här är en bok som vita ska läsa. Inte för att ”förstå”, eftersom en sådan troligen inte är möjlig. Nej, vi(ta) kan inte förstå, men vi(ta) kan ana vidden av ursinnet hos svarta. Vi kan också behöva förstå att det inte krävs ondska för att rasismen ska tas i funktion i hur vi bemöter människor, hur vi uttalar oss om människor. För det farliga är det vanemässiga: ”Vi intalar oss att rasism handlar om moraliska värderingar, när det i själva verket handlar om en systematisk makts överlevnadsstrategier.”

Så när SD får 17,5 % av rösterna i det senaste svenska riksdagsvalet betyder det inte att drygt en miljon hundra tusen svenskar är rasister … Jo, vill jag invända, det är precis vad det betyder, och att det bland dessa finns fler förnekande rasister än uttalade rasister. Det är, menar Eddi-Lodge, frågan om en passiv likgiltighet, där rasismen så att säga har internaliserats. I boken ger Eddi-Lodge mer eller mindre explicita nya definitioner av rasism, och gör begreppet mer heltäckande, mer allomfattande. På ett sätt dåliga nyheter för en del av oss, men förmodligen i ett längre perspektiv goda nyheter för fler av oss, och en förutsättning för en mer inkluderande värld.

Nyligen övertog Jodie Whittaker rollen som Doctor Who, den trettonde inkarnationen och den första kvinnliga skådespelaren. Visst ramaskri uppstod. Likaså när det häromåret gjordes en nyversion av filmen Ghostbuster, med kvinnliga spökjägare. Och så när Harry Potter-karaktären Hermione skulle spelas av en svart skådespelare i en teateruppsättning, med så vanvettigt indignerade reaktioner att J.K. Rowling fick ta henne i försvar. Eddi-Lodge visar att Hermione i bokserien beter sig som en typisk minoritetsperson, och att det varit lätt för henne själv att identifiera sig med henne, när hon anstränger sig för att vara steget före sina jämnåriga, och att hon med sin familjebakgrund med mugglare också får finna sig i att aldrig känna sig som en fullvärdig och fullblodig elev på Hogwarts.

Eddi-Lodge illustrerar med exempel, en metod som liknar Virginia Woolfs i hennes essäer, i synnerhet den agitatoriska Ett eget rum. Även här kan en skönlitterär aspiration anas. Man kan tycka att Eddi-Lodge ibland överdriver mer än lovligt mycket, men det gjorde i sanningens namn också Woolf, som visste hur effekten skulle bli som mest hårtslående. Och det ligger, som Whitman visste, en pedagogisk poäng i upprepningen, en vinst i tjatet.       

Som sagt, det finns så mycket i den här boken som är så bra att jag kan förbise en lite osäker eller valpig språkkänsla, som jag i och för sig inte vet om den har ursprung i översättningen. Att Lindeqvist så frekvent väljer den slarviga konstruktionen ”även fast” när hon menar ”trots att” är beklagligt.  

21 okt. 2018

10TAL # 31 2018


Jag känner denna mask,
den är jag själv
jag själv som döljer för världens blickar
en själ.

Så skriver Henry Parland i en av sina dikter, ord som kan gälla som portalen till 10TAL:s nya nummer, med just mask som tema. Att författare, eller konstnärer generellt, attraheras av masken är förstås ingen ny tanke. Men masken har också en generell attraktionskraft: bär vi inte alla en mask, spelar vi inte alla en roll? Även valet av maskering avslöjar vem vi egentligen är, kanske rentav en mer autentisk version.


Kristoffer Leandoer har skrivit en längre essä, som hinner diskutera allt från Lana Del Rey till Henry James. Kanske hade jag hellre önskat att han fokuserat på något av allt detta: varför inte en essä enbart om Lana, eller enbart om James, då han skriver initierat om båda?

Leif Holmstrand aktualiserar Yukio Mishima, något vi alltid ska vara tacksamma över. Inte minst därför att Holmstrand skriver så vindlande om Mishimas ”lustskam” kring alla hans olika för- och utklädnader, olika maskspel och om den frihet som enbart finns i det förbjudna, i det queera.

Det är ett tunt nummer (eller är vi bara bortskämda med fullmatade dubbelnummer på sistone?), som ändå och i trots mot det enhetliga ämnet spretar en del. Att maskera sig har förstås också sina politiska konnotationer, ett sätt att träda in i anonymitet och samtidigt göras fullt synlig. Så uppfattar jag också Leandoers ”hiding in plain sight”-tanke, som han tillämpar på Lana Del Rey, utifrån Alice Bolins nyligen utgivna essä Dead Girls, som han gör så bra reklam för att jag genast beställer den.

Ja, och som vanligt finns en debutant med, den här gången Eira Bergman Jenssen, som redan har en så originell röst att jag är beredd att säga att hon har kastat masken och framträder med ett helt eget tonfall.      

20 okt. 2018

Kritikens främlingskap, Sofia Lilly Jönsson, Timbro


Mats Malms inval i Svenska Akademien föll inte i god jord hos många kulturskribenter, som genast kommenterade hans brist på lyskraft (läs Karin Olsson i Expressen, Madeleine Levy i Svenska Dagbladet, Björn Wiman i Dagens Nyheter). Och det är klart att en medietränad författare hade tagits emot med öppna armar (Jonas Hassen Khemiri, för tusan!), men frågan är väl varför en grovarbetare – gruvarbetare, skrev jag nästan – inte skulle göra ett bättre jobb. Att ha utformat Litteraturbanken till den guldgruva den har blivit är väl en tungt vägande merit.

Min poäng, som jag strax kommer till, är att samtiden verkar stirra sig blind på charm och karisma. Något även Sofia Lilly Jönsson är inne på i sin nyskrivna essä Kritikens främlingskap, om än hon tar sig an den frågan indirekt. Hennes utgångspunkt är i stället en drivkraft att undersöka konstens frihet, men ändrar sig, typ ångrar sig, under skrivandet. Det är ju kritiken hon vill ägna sig åt, det område hon har ägnat sig åt, men nu allt mer börjat tvivla på.


Vad är kritik? Alla definitioner tenderar att bli otillräckliga: stela, vaga, krystade … Så också denna, av Jönsson: ”det instrument med vilket vi förstår världen.” I mina öron låter det högtravande. Men – så ska det vara. Kritik ska vara just ambitioner, befinna sig i närheten av det pretentiösa. Jag kan så här i förbifarten erkänna att så är det åtminstone för mig: ibland när jag skriver kritik kan jag tycka att det är det viktigaste som finns. Så när jag skriver vill jag säga: ”Jag är Gud” (som Eva Dahlgren sa: men jag menar det verkligen).

Vi kan nöja oss med konstaterandet att varje definition av kritik är problematisk. Att läsa ett konstnärligt verk betyder också att man läser ett stycke verklighet. Konst är politik, och kanske just den konst vi slentrianmässigt artbestämmer som minst politisk är den mest politiska (som Becketts sena prosa). Jönsson påminner i sin essä att flera nordiska tidningar har flaggat för en nerskuren bevakning av kulturen med färre recensioner de senaste tio åren eller så (Aftonbladet lät Carl-Michael Edenborg utföra en sådan undersökning i våras).

Kritikens kris, alltså. Har det inte alltid varit kris, försöker den minnesgode läsaren teaterviska? Jo, förvisso. Och man kan inte ropa på vargen hur många gånger som helst. Men låt säga så här: tendensen som ritas upp av de nämnda undersökningarna, och som Jönsson också är inne på i sin essä, är ju att villkoren måhända inte har försämrats – men de har stått stilla i cirka trettio år. Arvodena är undermåliga, något Jönsson påpekar i en tragikomisk skildring av sin misslyckade löneförhandling, där läget ter sig nästan bortom det hopplösa.

Överlag är det här en personlig essä, där Jönsson använder sig själv som exempel. Utan att det blir en personlig vendetta (möjligen med undantag när hon ger sig in i en – kanske onödig – strid med Stina Otterberg) talar hon uppriktigt om erfarenheten av att ingå i en av kulturrådets bedömningsgrupper, och hamna mitt i den debatt som initierades av Ola Wong i våras i Svd, om politisk styrning av litteraturstöden.

Eftersom jag själv har erfarenhet av arbetet - har suttit i den skönlitterära gruppen sedan 2016 – kan jag bara bekräfta Jönssons bild. Det som debatten tog upp stämmer ju inte. Det vi sysslar med är enbart frågan om kvalitet. Det må vara att kvalitet som begrepp ter sig luddigt, men det bryts ned i flera komponenter i våra direktiv, både i den grupp som bedömer facklitteratur, som Jönsson lämnade, och i den grupp som bedömer skönlitteratur, som jag fortsätter arbeta för. Det är inte så märkvärdigt: vi som sitter i gruppen har den avsedda kompetensen, och den som klagar på utfallen skulle nog häpna över hur nitiskt vi arbetar och med vilken vånda besluten ibland fattas. Att då i tidningarna få läsa att vi fattar beslut lättvindigt utifrån politiska ideologier är förolämpande.

Nåväl. Sofia Lilly Jönsson lyckas behärska sin indignation. Hon skriver sakligt och balanserat, för att inte säga sansat och tålmodigt, i en essä som tillåter sig att vindla fram över ämnet, eller ämnena. Det främlingskap som titeln antyder handlar om hur hennes mest angelägna ärende – den klassiska musiken – har hamnat på undantag. Här är det lätt att instämma. Det saknas ju forum för den typ av kritik som man inbillar sig var vanlig förr: den fördjupade och längre texten, som tillåts tänka färdigt (något den här boken är ett exempel på).

Hennes förslag är att kritiken hellre än avvecklas behöver utvecklas. Jag kan inte nog prisa projekt som det internetbaserade Örnen & Kråkan för oss poesiläsare, det vill säga just den typen av fördjupade texter som man kan sakna i dagskritiken. Man kunde förstås också på sin önskelista skriva mer dialog: kanske låta två kritiker debattera sina texter offentligt – på nätet, i tidning, eller på en scen – och därmed nyansera receptionen av ett enskilt verk: hur kan man tycka så olika? Den typen av diskussioner skulle nog syresätta kritiken, och kanske även nå fler än de närmast sörjande: alltså, ibland är konflikt i sig utvecklande.

Det här är en essä som spretar åt olika håll. Den gör det essäer borde, men sällan gör: väcker tankar, kickar igång idéer. Med emfas menar Jönsson: ”expertis är inte jäv”, på tal om den risk för sammanblandning som alltid är en risk i ett inskränkt kulturliv. Mingel är däremot förkastligt, och ett armlängds avstånd är att föredra.

Vad har då detta med Akademiens inval av Mats Malm att göra? Charm och karisma i all ära: Jönsson beklagar bristen på excentriker i kritikerkåren, och ser en utslätning på kulturredaktionerna, med skribenter där alla excentriska inslag slipas bort. Var är kufarna? lyder hennes mer eller mindre explicita fråga. Om alla skribenter dras mot normalitetens tyranni vore det förstås synd. Likaså om det stämmer att Jönsson själv riskerar att mötas av tystnad genom att välja att publicera denna ibland misshagliga pamflett.  

19 okt. 2018

Kumukanda, Kayo Chingonyi, översättning Helena Hansson, Rámus


Först: så underbart det är att någon gång få läsa en samtida brittisk poet! Sen: så ännu mer underbart att poeten är så samtida i sin förträfflighet. Kayo Chingonyuis debut Kumukanda från i fjol är en omvälvande upplevelse, lika stabil i sin formmässiga medvetenhet som i sina respektlösa upptåg med språk och den uppdaterade socialrealismen.   

Titeln har med en manlig initiationsrit från Zambia att göra, och Chingonyi flyttade därifrån till England i sexårsåldern. Han skriver om maskulinitet, musik, rasifiering, och om att aldrig bli tagen på allvar som emcee, även när du är lika bra som Eminem: ”inget övande i världen kunde frambesvärja den ljusa hud / och de blå ögon som gjorde Marshall till poet och mig / till en svart kille som kan rimma”. 

Bra poesi härrör från nödvändighet. När poesi blir riktigt bra är den en följd av något som helt enkelt måste berättas. Här blir det en fräck dikt med stark politisk bäring, med grime-musiken som frigörande kraft, som lyfter en från förnedring till upprättelse.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/10 2018)

18 okt. 2018

Guldåldern, Carl-Johan Malmberg, Wahlströms & Widstrand


För femton år sedan gav Carl-Johan Malmberg ut sin enda skönlitterära bok, Han som inte gjorde mig sällskap. Den byggde på egna erfarenheter, och förblir en förbisedd klenod i den svenska samtidsprosan. Han återkommer till den boken några gånger i sin nya bok Guldåldern, som blir något av en senkommen uppföljare, utan att överhuvudtaget förhålla sig till fiktionen.

I stället blir det dagboksanteckningar från ett drygt år, från hösten 2016 till årsslutet 2017. Nöden har dikterat denna bok, skriver han, utan det låter ett dugg ansträngt. Till en början handlar det en del om fysisk värk och depressioner, ångest – och själva avsikten att skildra en människas ”guldålder” ter sig allt mer utopisk. Han utgår från filmen Guldåldern som gjordes 1930 av Buñuel och Dalí, och kallar det den bästa film som gjorts. Det är en typ av värdeomdömen Malmberg gärna fäller, så där vid sidan av sina resonemang, med en typ av auktoritet som är svår att bemöta. Ja … om du säger det, så …


Det blir en bok om minnen, om läsning, om hans umgänge med den typ av konst han föredrar. Klassisk musik, film från 60- och 70-talet, och författare som Duras och Beckett. Dagboksformatet tillåter mer lösryckta associationer än i den typ av essäistik vi känner igen från samlingarna Sällskap, Sår, och M, tre suveräna böcker som det är svårt att göra sig kvitt – eller för den delen böckerna om Blake och Yeats från senare år, två kanske ännu mer suveräna bedrifter.

Den prydlighet som det är lätt att identifiera hos Malmberg ger här vika för ett mer personligt tilltal, som inte ska missuppfattas som slarvigt: snarare rör det sig om ett fortsatt tålmodigt berättande om det egna förhållningssättet till konsten. För låt det bli sagt en gång för alla: det är sällsynt med författare som lyckas förmedla sin entusiasm lika entusiastiskt som Malmberg, vad han än skriver om. Och han har ju så mycket kunskap att lära ut.

Hans bok är full av obesvarade frågor, både de uttryckliga – ”Går det någonsin att acceptera föräldralöshet?” – och de implicit antydda. Malmberg lever ett inrutat och krympt liv detta dryga år, där han beklagar att värken inte tillåter honom att resa till London. Torrt och sakligt återger han minnen, med en avmätt ton, som om han inte ens själv kunde uppbåda ett intresse. Och för den delen: minnen? Var vi ändå inte en annan när vi upplevde, när vi erfar?

Elegiskt skriver han om sina mest älskade filmregissörer, Visconti, Antonioni, Fellini, Pasolini, Resnais, Truffaut, Polanski, Tarkovskij, Fassbinder – det är en filmkonst som inte längre görs, beklagar han. Något liknande kunde sägas om Malmbergs stilkonst: så här skriver ingen annan. Jag tänker på UKON:s intervju med Gunnar D. Hansson från Svd (23/9 2018) där Hansson menar att det inte längre går att skriva arkeologisk dikt när Google har gjort det för lätt att hitta det man söker efter. Åtminstone Malmberg är en skribent som trivs i det analoga arkivet, som man gärna föreställer sig ivrigt löpande mellan sina bokstaplar i jakt efter något citat som ska förtydliga ett resonemang.

Just citaten återvänder han till, och vill tona ned sin egen insats som skribent. Det är en typ av ödmjukhet som inte är riktigt klädsam. Dock skriver han om blygsamheten som ett annat slags högmod, i en passage som förtjänar att läsas inte minst av dem som aldrig slagit följe med blygsamheten.

Ändå erbjuder han frikostiga nycklar till läsaren. Att han intresserar sig för detta, beror på detta … Men är inte det förenklingar? Den typen av psykologiserande ger jag inte mycket för: vi fastnar ju för saker av så många oöverblickbara orsaker, och ofta är det paradoxer och idiosynkrasier som styr oss.

Som alltid hos Malmberg är han rik på infall, och skriver lika insatt om Åke Holmbergs Ture Sventon som om … tja, Goethe. Han lyckas också förklara exakt vad det är hos Knausgård som ibland gör honom till en så liten författare – åtminstone skriver jag undan på hans definition av Norén som en författare det är lättare att förbehållslöst gilla. Hans argument bygger på ett credo från Diderot: ”När en skådespelare tänker på publiken är allt förlorat.” I Malmbergs version är Knausgård en författare som skriver för andra, medan Norén bara skriver för sig själv.

I denna bok återvänder Malmberg till de två röster som dikterar hans tillvaro, den ena full av självförakt, den andra full av självförhävelse. Men varför inte bara kalla det stolthet? Varför tillåter han sig inte vara stolt över vad han har åstadkommit? Han förtjänar det ju. Som alternativ till den nuvarande rådande identitetspolitiken föreslår han Yeats dualism, en personlighetsfilosofi som omfattar motsatser, att en och samma individ kan vara både poeten och krigaren.  

Han har också en positiv syn på bildning, där det viktiga blir att göra sig uppmärksam på det man behöver, och lära sig var man behöver leta efter det. I sitt skrivande växlar han mellan kategoriska utsagor och tvivel, nyanseringar, en försiktighet som ofta får hans åsikter att bli ännu mer övertygande.

Han skriver i några längre partier om sin familj, om sin mormor och morfars skilsmässa i början av 1900-talet, en historia som egentligen inte inryms i denna bok. Somligt i boken borde fungera som utgångspunkt för vidare diskussion, som när han diskuterar kritikens nuvarande villkor och ställning, att det är mer en fråga om att förhålla sig till verken, beskriva dem, än att agera kritiskt mot dem. Något går förlorat i den kritiska diskursen, något Malmberg tveklöst och kursivt kallar ”andligt”.

Det finns en pessimism i boken, en allt mer stegrad misstro. Inte så förvånande: pessimistiska blir vi väl alla. Lite mer oväntat är kanske den vidskepelse han då och då ger uttryck för, eller att han roar sig med att lägga patiens. Han återvänder till Yeats tanke om att gå tom till graven, att skriva färdigt innan man dör, att då ha uttryckt sig så det räcker. Så infinner sig också den hemska tanken: har han skrivit färdigt? En hemsk tanke för honom, men också för oss, vi som läser honom.

För jag ska inte sticka under stol med att Malmberg är och förblir en av mina absoluta favoriter. Det blev han redan med sin essä om vin som kom i början av 2000-talet, Anden i flaskan. Hans två böcker om Blake och Yeats från 2013 och 2017 är också så bra att det ibland känns som att vi inte förtjänar dem: att de kommer från en plats som är större än vår.

17 okt. 2018

Varför tog inte Svenska Akademien chansen att förnya sig?


Ju mer jag tänker på Svenska Akademien, desto mer övertygad blir jag att deras nuvarande kris inte har någon lösning. Att ersätta de avhoppade ledamöterna blir bara kosmetiska och provisoriska åtgärder. Som läget ser ut nu verkar de nya direktiven som instiftades på ödesdatumet 11 september att ”undvika att kritisera Akademien eller sina kollegor offentligt” inte heller fungera.

Chansen fanns nog att byta ut samtliga ledamöter. Det kunde ha blivit en kraftig markering och ett medgivande av de brister som förekommit. Arton helt nya ledamöter skulle ha skänkts arbetsro och en möjlighet att sköta prisutdelningar och stipendiearbete utan att misstankar om kompensation skulle uppstå.
 
Foto: TT Nyhetsbyrån
Nu ter sig alla beslut som eftergifter åt den situation som har uppstått. I grunden är jag helt nöjd med de nya ledamöterna, juristen Eric M. Runesson och poeten Jila Mossaed. Men vilket mandat får de på en institution som ter sig så gravt dysfunktionell?

Av alla misstag som begåtts kanske det största visar sig vara att inte försöka åstadkomma en total förnyelse av de aderton stolarna. Inte för att det behöver vara något fel i sig med livstidskontraktet. Det kunde om inte annat borga för kontinuitet och bevarande av kompetens, men även att dess arbete tas på större allvar. Nu verkar upphöjdheten ha gett flera av ledamöterna en viss svindel och ett omdöme täckt av tunga skygglappar.  

Det glöms lätt bort i mediedebatten vilken oerhörd kompetens som Akademien besitter. Få har blivit så hånade under året som Horace Engdahl, men man ska inte under det ensidiga hyllandet av hans antagonist Sara Danius glömma bort hans tungt vägande meriter. Den som inbillar sig att litteraturkritik är torr och akademisk har definitivt inte låtit sig smittas av entusiasmen i hans essäer om Tegnér och Stagnelius, med flera.

Det skulle inte förvåna mig ett dugg om det blir svårt att dela ut ett Nobelpris även nästa år. Och frågan är väl om det ens på sikt går att reparera prisets status när det har genomgått en så komplett nersolkning.    

Om det kan man tycka mycket. Att det är en såpopera. Att det kanske rentav är komiskt. Att det är uppfriskande när ”kultureliten” kläs av. Tråkigt nog måste jag i så fall slå fast att det för kulturens roll i Sverige, i ett större och längre sammanhang, bara är ytterst sorgligt. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/10 2018)