att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 apr. 2011

Brott och framgång, Jeppe Brixvold

Till påsken ska man läsa deckare, enligt en norsk tradition – påskekrim – som nu också har nått svenska bokhandlare – påskkrämare. Jag läser i Modernistas vackra utgåva danske författaren Jeppe Brixvolds Brott och framgång, om en man som (”kanske”) har dödat en kvinna som heter Linda. Romanens undertitel kunde vara På spaning efter det brott som flytt, för det visar sig att mannen skickligt förtränger det han alltså kanske har gjort.

Men det är bara en av tolkningarna. Översättaren Henrik Petersen skriver i ett efterord att det också går att tolka romanen som en kommentar till det danska deltagandet i Irakkriget, eller som en studie över tiden, eller som en skildring av en mansbild i kris, eller något helt annat. Kan en läsare förlåtas för en uppgiven suck inför denna relativism?

Ja, det finns många spår. Till att börja med är romanen satt med högermarginal, så att läsarens blick hakar till vid varje radbyte. Så småningom vänjer han sig någorlunda, men det är uppenbart att Brixvold med denna egenhet vill säga något om förutfattade meningar.

Han tillåter sig att släppa alla trådar i sin roman. Titeln anspelar troligen på Dostojevskijs stora roman – men medan Raskolnikov inte kunde ta ett steg utan att det dåliga samvetet plågade honom, är Brixvolds hjälte mer bekymmerslös. Hans vådliga äventyr fortsätter, med nattligt superi, lite dunkla beteenden i spanska skogar, tills han blir Alexander den store, i en lång krigsskildring: en mördare ersätts av en annan, en plundrare och cynisk människoskövlare av en annan.

Författaren rör sig i tiden, men inte endast bakåt, utan har perspektiv minst några årtionden framåt också. Han gestaltar mer än berättar, och att vistas inne i det här opålitliga berättarjagets huvud är ansträngande: det är ingen lättläst roman, utan den kränger till och plöjer sig fram. Hela tiden är det oförutsägbart, vilket också är dess stora behållning: du vet aldrig vad som väntar. Brixvolds ideal verkar ligga mer hos poesin än hos traditionellt romanberättande, när han parodierar mängder av stilar, i upptågsrik karnevalistisk yra: dramat, dokumentärromanen, lyriken, satiren, pastischen, naturalismen, sagan.

Konstigt nog blir Alexander-partiet en slags fascinerande olöst gåta mitt i romanen, en lång biografisk skildring om intrigerande krigföring och storhetsvansinne, alltihop genom Alexanders hyperintelligenta inre tankar, där vi får en indirekt kritik av det samhällssanktionerade dödandet.

Det är oförutsägbart: romanen blir en slags projektil, avfyrad av en författare som på något sätt släppt all kontroll. Det finns inget målstyrt över hans vapen, helt enkelt. Dess stora tema kan också sägas vara flykt: brottslingens försök att undkomma leder till att han avslöjar allt mer, genom sina fantasier, som hela tiden kretsar kring död(ande).

Brott och framgång är en konstig, knäpp roman, som jag ibland bara vill lägga ifrån mig, förbanna dess svårgenomtränglighet – men också, tack vare att den beter sig så okonventionellt, ändå blir förtjust av. Det är mycket stil – men innehåll då? Ja, det är nog vettigast ändå att läsa den som en berättelse om tiden, att vår förutfattade mening om den måste ifrågasättas. Men jag tror också att dödstemat inte ska förringas. Här blir mordgåtan ersatt av en större gåta – människans ständiga fråga: ”är det verkligen krig vi vill ha, till varje tänkbart pris?”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar