Böcker som samtalar. Intertextualitet, dialog, covers och kärlek, Lena Kjersén Edman

I Woody Allens novell ”Kugelmassepisoden” får huvudpersonen sin högsta önskan uppfylld, när en galen vetenskapsman ger honom tillfälle att ta ett bokstavligt kliv in i valfri litterär text. Han väljer Flauberts Madame Bovary, för han vill ligga med Emma – det går bra, ända tills läsare runt om i världen börjar undra vad det är för skallig gubbe som plötsligt träder fram i romanen som de håller på att läsa, och ack, sista gången vetenskapsmannens maskin ska ta honom till Flauberts roman går något snett, och han hamnar i en spansk ordbok, där ett verb med väldig långa ben börjar jaga honom.

Tyvärr finns inte denna dråpliga episod med i Lena Kjersén Edmans hett efterlängtade bok om intertextualitet, Böcker som samtalar, men annars är det en nästan heltäckande exposé över ett kärt ämne, hur författare utnyttjar redan känt material. Boken är utgiven av Bibliotekstjänst, känd för sina fula omslag, men här har de lyckats med ett fint retro-omslag.

Att författare i sina verk kanaliserar olika röster, det är allom bekant. Det här ställer till med problem för de som vårdar originalitetsbegreppet (men vi ska komma ihåg att genikulten är relativt nyuppfunnen, typ slutet av 1700-talet, och – med tanke på hur författarrollen växlar, kanske är på utgående).

Kjersén Edmans bok är rik på exempel. Jag läser den som en kronologisk litteraturhistoria. Associationerna rör sig i spännande riktningar, och det är givande att följa hur vindlingarna rör sig – även när hon går för långt. Fast att nämna hur Pretty Woman förhåller sig till Askunge-sagan är väl överflödigt, och ligger utanför bokens ämne (har inte redan för mycket sagts om den filmen, dessutom).

Syftet med boken är troligen att vi ska få lästips. Men jag behöver inga sådana! Jag behöver färre lästips, vill jag invända. Jag har för mycket att läsa allaredan. Dock finns det antagligen läsare som behöver den här vägledning, och då fungerar det här nog finfint. Selma Lagerlöf kallas helt riktigt för ”vår stora goth-drottning”. Kjersén Edman visar att hennes läsning är bred och oförutsägbar, där nyfikenheten har väglett henne.

Det är en välskriven bok som redovisar flitig läsning, och jag önskar bara att de relativt fåtaliga missarna hade rensats bort: en av de titlar som nämns ofta är Jane Eyre, och det ser lite besynnerligt ut att en av dessa gånger nämns Emily Brontë som dess författare. Och litteraturvetaren Harold Bloom, född i New York, kan väl inte räknas som landsman till Shakespeare? Inte heter heller doktor Glas Tyko Gudmund i förnamn …

Vidare är det inte Virginia Woolf själv som uppfinner eller populariserar bilden av nattfjärilen som dras mot sin utplåning, utan hon lånar den från den Shelley som hon i sina texter så ofta refererar till: ”The desire of the moth for the star, / Of the night for the morrow, / The devotion to something afar / From the sphere of our sorrow”. Inte heller ska Bram Stoker ges kredd för att ha gjort vampyren till en aristokrat, då detta sker nästan hundra år tidigare i Polidoris novell ”The Vampyre”.

Dessa saker ska nog inte förhindra någon från att konsultera denna skrift. Här finns mycket att upptäcka, som hur nutida fantasy har inspirerats av Dante. Eller ett förslag att Goethes Den unge Werthers lidande hade kvalificerats som ungdomsroman om den hade getts ut i dag. Jag ska inte heller klaga för mycket på avsaknaden efter Woody Allens finurliga novell som så skickligt kommunicerade med Flauberts roman, eller att – på tal om Goethe – det vore på sin plats att nämna Inger Edelfeldts brevroman Breven till nattens drottning från 1985, en ganska tydlig parafras på romanen om Werther. Eller att den viktigaste parafrasen på Joseph Conrads Mörkrets hjärta nog är Tayeb Salihs oerhört inflytelserika Utvandringens tid. Och så vidare …