att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 apr. 2011

Om inte nu så när, Annika Thor

(Radioprogrammet börjar ca 9 minuter in i inslaget.)


Länge när jag läser Annika Thors andra världskrigsroman Om inte nu så när känner jag mig uttråkad, och blir förbannad på mig själv, för jag vet så väl att det inte är den rätta reaktionen. Man ska bli berörd. Därför detta omfång, nästan 500 sidor, så man får lära känna karaktärerna, men jag blir bara rastlöst irriterad.

Orättvist. För nog har Thor ansträngt sig. Forskarmödorna syns på varenda sida. Hon utgår från dokumentärt material, nämner foton, men påpekar också att berättarjaget är hennes eget påhitt. Ett berättarjag som är dotter till två av romanens centrala personer, och i efterhand pusslar ihop en historia om deras förehavanden i det neutrala Sverige strax före krigsutbrottet fram till dess avslut några år senare.

Tidsatmosfären är fångad in i minsta detalj, så där finns inget att klaga på. Enskilda scener som är spännande saknas inte heller, men jag är som sagt länge helt oemottaglig för Thors vilja att driva den här berättelsen framåt, eller snarare i hamn. Så småningom fattar till och med jag att det här kommer att sluta illa, att personerna hamnar i Det Oundvikligas Rike.

Atmosfären som tvingar alla att ständigt snegla över axeln, angiverisamhället och det tysta medgivandets tyranni, har Thor också lyckats skildra på ett fint sätt. Det går också att läsa in några osmakliga paralleller till vår tid, där dåtida judekarikatyrer har ersatts av nutida muslimkarikatyrer. Det hela är skrivet utifrån tv-seriens dramaturgi mer än romanens, vilket utgör en grund för en ytlig behandling av ämnet. Rekvisitan är viktigare än vad som finns i det inre av karaktärerna, som blir utbytbara pjäser på ett spelbord. Vi som har facit i hand kan bocka av alla antydningar, alla händelsers konsekvenser.

Det är en historia som ska vara funktionell. Show har offrats av tell. Språket är en maskin, en undermålig sådan – hur förtjust Thor än är i semikolonet kan det inte hjälpa hennes livlösa språkbehandling. Hon tänker för fyrkantigt.

Vad som skiljer de riktigt levande romanerna, oavsett vilken historia de skildrar, är bland annat att de bevarar tvivlet, en tvekan inför den avgörande sanningen. Vad hade Josef K. (inte) gjort? Hur kunde Jane välja Rochester? Vad sysslade Kurtz med i ”Afrika”? Är Edelcrantz förbindelser en satir eller en kärlekshistoria? Thor lägger saker till rätta med sin roman, är alltför ivrig att förklara allt. Här finns inget kvar att grubbla över.

Prognosen lyder att författaren kommer att fortsätta skriva romaner om andra världskriget: tydligen blir vi aldrig tillräckligt mätta på den epoken. Mitt råd till henne då blir att ägna lite mer tid åt den stilistiska skärpan, att hon undviker uppenbara klichéer av det här slaget (de råkar vistas på samma sida i boken): ”Det är som om jag har blivit en annan, eller kanske som om jag först nu har blivit helt och hållet mig själv […] 'Är du säker?' 'Det finns inget i världen jag är säkrare på.'” Den som tvivlar gör det alltid ”i djupet av sin själ”, och Gud mig hjälpe för att jag begär mer än så av den svenska romanen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar