att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 sep. 2018

Höstens hastighet, Mai Van Phan, översättning Erik Bergqvist och Maja Thrane, Tranan


Cikadapriset delas ut till den österländske poet som bäst skrivit om insekter, kunde man lite vanvördigt säga. 2017 års pris tilldelades den vietnamesiske Mai Van Phan, vars dikter nu finns tillgängliga att läsa i boken Höstens hastighet. Han skriver dikter om vardagen, och lyckas kombinera en traditionell naturlyrik med moderna företeelser som e-post och spam.

Liksom många poeter runt om i världen har han låtit sig influeras av Tomas Tranströmer (som ju var entomolog på fritiden). Dikterna till denna nätta volym har hämtats från flera olika böcker, och kan ge ett spretigt intryck – men här och där finns en lovvärd precision.  

Hur är insektskvoten då? undrar du. Här finns mätarlarven, snigeln, tusenfotingen, biet, myggan, myran, kackerlackan, spindeln, trollsländan. I en kärleksdikt ges insekterna fritt spelrum: ”Vatten svämmade in / över våra fötter, det kom en vind. / Som en mätarlarv klängde du vid mig / viskade och tuggade i dig min grönska.” Man kan väl med lite god vilja hävda att här finns både insekter och insikter.   

21 sep. 2018

Det underjordiska utsiktstornet, Claes Andersson, Förlaget


I snart 60 år har Claes Andersson varit en central röst i den finlandssvenska poesin. Även om hans liv nu ”är på slutrakan” som han osentimentalt skriver i en av dikterna i nya samlingen Det underjordiska utsiktstornet finns all anledning att ta till sig hans dikter. De är kärva, men också varma, och arbetar med motsägelser och paradoxer för att nå fram till bistra sanningar. Den politiska indignationen är påtaglig (Andersson var kulturminister i Finland på 90-talet).

I den här samlingen finns fosterländska dikter, där ironin är bitande, en kort hyllning till UKON, och tolv dikter som tar sin avstamp i just åren som politiker. Men också några kursivt skrivna drömmar, fulla av absurditet, barnsligt skoj och sexualitet. Och en och annan vass dikt som tar strid mot förenklingarnas onyanserade världsbild: ”Det är viktigt att författaren lämnar bort det som framgår utan att det skrivs / Liksom författaren måste förstå vad läsaren vet men kanske inte vill veta”. Just därför att förenklingar blivit så vanliga ser jag värdet i att läsa Anderssons dikter. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/9 2018)

Mamma är galen och pappa är full, Fredrik Sjöberg, Bonniers


Det gnälls ju lite till mans över det usla läget för den svenska essäkonsten. Att det finns undantag förhindrar inte att det generella läget ter sig dystert. Exempelvis: en Sven Anders Johansson (Det cyniska tillståndet) gör ingen sommar. Som jag ser problemet beror det på att svenska författare i denna genre gravt missförstår essäns uppsåt: antingen skriver de för pedantiskt och lärt, eller så skriver de för slarvigt och oinsatt – det blir antingen för akademiskt eller för journalistiskt. För opersonligt. Et cetera.

Ett undantag är förstås Fredrik Sjöberg, som har den närmast unika förmågan att kombinera genrens närhet till att vara disträ med en förbluffande skärpa. Personlig och ändå allmän. Nu utkommer han med en till det yttre blygsam bok: Mamma är galen och pappa är full, som tar sin utgångspunkt i en målning av den bortglömde danske konstnären Anton Dich.


På målningen från 1921 syns två okynniga tjejer. De är kusinerna Hanna Gottowt och Eva Arosenius. Ja, hon till höger är alltså Lillan från Ivar Arosenius geniala barnbok Kattresan – mitt nystan in i läsningens labyrint, den bok som jag nötte sönder med mina femåriga händer och lärde mig typ allt jag behövde om inlevelse och karaktärsutveckling, för att inte tala om språkets uttryckskonst.

Sjöbergs bok ger många insikter, och han låter sin egen tanke ströva. Tids nog anländer den till något väsentligt, och den lyckas plocka åt sig avgörande saker på vägen. Associationsbanorna må förefalla krokiga, men när slumpen styr får man inte vara för kräsen.

I förlängningen blir det som att läsa en roman om de två kusinerna, och deras märkliga öden bland konstnärer och konstnärssjälar, med Dich som en närvarande frånvarande huvudperson. Sjöberg antar rollen som berättare, och kallar sig jägare – en som jagar rätt på konstverk och artefakter knutna till denna danske konstnär i skymundan (endast två av hans verk finns på museum, varav ett i Moderna Museets oöverskådliga arkiv). I enlighet med denna jägarmetafor kallas de upptäckta konstverken för byten och Sjöbergs medhjälpare för drevkarlar.

Det blir en invecklad familjekrönika, som inte underlättas av att flera delar samma namn (Eva). Lillan, en av evorna, blev 98 år gammal, blev också avbildad av den betydligt kändare Modigliani. Sjöberg föredrar, med all rätt, Dichs version, kanske för att hon där befinner sig i en märklig ställning till kusinen Anna – både beroende av henne och självständig, både nära och avlägsnad från henne. Sjöberg växlar anekdoter ur sitt eget liv – sparsamt – med berättelser från släkten Arosenius – mer rikhaltigt. Det skulle bli så att Ivar Arosenius och Anton Dich fick barn med samma kvinna.

Sjöberg skriver med integritet om sin egen forskning, hur han lägger beslag på ett av Dichs porträtt av poeten Blaise Cendrars, och trotsar påtryckningar från Cendrarskännare som vill sprida porträttet. Först i denna bok blir det tillgängligt (sid 79). Vad vi också får är långa utvikningar. Inte bara om Cendrars, utan också om Gerda Wegener (känd från filmen The Danish Girl), om filateli, om film (som han klädsamt nog avskyr), om tennis, om modernismen, om alkoholen (full av sanningar), om tallarna på italienska landsbygden, och om en del annat.

Titeln härstammar från en återgiven replik från Lillan, och pappan i det fallet var då inte den biologiska Ivar utan styvpappan Anton. Han lär ha druckit en del, men det är ett mönster hos de flesta manliga konstnärstyper som passerar revy här. Jag tycker nog att Sjöbergs utläggning om alkoholen hör till bokens starkare partier, blir en miniessä, och kanske hade jag önskat mig mer av liknande partier: en personlig insats, ett mod i skrivandet. Nu blir det i övrigt mycket som påminner om kalenderbitarens nit, och aningen utmattande för någon som inte är riktigt lika insatt i familjens märkliga öden.

Vi får också veta att Hanna hade en kortare romans med Brecht, även om den också kan ha stannat vid att han gav henne ett kakrecept från sin mor. Mycket är eventuellt i den här boken, och det är förstås också så det ska vara: det här är minst av allt en biografi. Vad vi får i stället är ett skrivande i lojalitet med Frithiof Nilsson Piratens motto: ”Allt i denna bok är fri fantasi. Endast överdrifterna äro hämtade från verkligheten.”  

Ibland får jag intryck av att Sjöberg helt enkelt tröttnar på alla sanningsanspråk och testar läsarens inbillningsförmåga. Låt gå för det, jag väljer att inte alltid ta honom på orden, utan förlitar mig på den allmänna känslan. Den övertygar desto mer, och låter hans bok vara lika mycket bagatell som ädelsten. 

20 sep. 2018

Människan är den vackraste staden, Sami Said, Natur & Kultur


San Fransisco är namnet på huvudpersonen i Sami Saids nya roman. Han längtar bort, men också hem. För tillfället vistas han i norra Skandinavien, men reser också i Europa. Ibland finns där en aveny, ibland en boulevard, ibland en mur, och då och då bor han på en ö. Men längtar till Amerika. Till sin hjälp har han vännerna Richard (tidigare Hassan), som inbillar sig vara förföljd, och Yei, som är förföljd på riktigt, samt kärleken Isol. Men liksom i Saids tidigare böcker är kärleken svår, för att inte säga omöjlig.

Det är uppenbart att Said har ett angeläget ärende, att skildra individer vars upplevelse är att befinna sig på fel plats. Som titeln indikerar är platsen oviktigare än människorna, men tyvärr tramsas det allvarliga uppsåtet bort. Dessutom blir inte människorna levandegjorda i romanen, så de engagerar mig inte ett jota. Stilen är uppskruvad och ansträngt humoristisk, men det är väldigt sällan roligt. Det blir både monotont och förvirrande att följa den ointressanta San Fransiscos förehavanden. 

(Också publicerad i Vi 9/18)

17 sep. 2018

Poesifest Jönköping 2018


Lördagseftermiddagen är en bra tid för poesi, tänker jag, och tar mig till stadsbiblioteket för att lyssna på uppläsningarna under Poesifest, som hölls för första gången i Jönköping, Tranås och Gnosjö. Ett smolk i glädjebägaren är avbokningar från två av svensk poesis doyener, Kjell Espmark och Lasse Söderberg.

Något som inte kan lastas de entusiastiska arrangörerna, Victor Rojas, Anette Höglund, Magnus Grehn, Colm Ó Ciarnáin och Peter Nyberg. Det förblir ett mer än lovvärt initiativ, och min förhoppning är förstås att ringar på vattnet ska spridas från denna upptakt så att det blir ett digrare program redan nästa år.


Som ledsagare fungerar Kalle Lindqvist och Elin Larsson, som intervjuar och ibland läser översättningar av poeterna som framträder. Med reservation för att inte alla har översatts till svenska – till det anmärkningsvärda hör ju att av sex poeter som läser på lördagens avslutning skriver bara en på svenska.

Jag har två synpunkter på detta. Ett: att intervjua poeter på scen är sällan en god idé, och kanske i synnerhet när det sker på andra språk än svenska. När festivalens huvudnummer Juan Manuel Roca får frågor på halvknackig engelska av Lindqvist ska Rocas dotter Andrea, som pratar något bättre engelska, översätta till spanska åt fadern. Det blir ett långt stelt samtal som inte ger Roca tillfälle att säga så mycket.

Två: inte alla dikter som läses på engelska finns översatta till svenska, vilket borde ha kunnat åtgärdas i förväg. Till exempel läser Derek Coyle en rolig dikt om Tranås speedwaystjärna Ove Fundin, en dikt som förstås hade varit rolig att höra också på svenska.

Det blir en del Tranås i programmet, kanske oundvikligt då flera av arrangörerna är verksamma där, och två av poeterna varit där på utbyte, Mel Perry från Wales och Derek Coyle från Irland. Båda läser dikter som utgår från miljöer i Tranås, sjön Sommen, Ängarydsgatan, Holavedsgymnasiet, Nääs öl. Coyle hade också skrivit om hjälten Eric Hermelin, som dock inte bodde på släktens slott Gripenberg utanför Tranås.

Det blir också en del latinamerikanskt. Dels i musikinslagen, med låtar från Venezeuela, Nicaragua och Kuba, framförda på panflöjt, och dels genom främst Juan Manuel Rocas medverkan. Han hör till Colombias mest framträdande poeter. Liksom honom är Elizabeth Torres född i Colombia, men hon flyttade till New York som elvaåring, och läste dikter skrivna på engelska och spanska – tyvärr var de inte översatta till svenska.

Juan Manuel Roca är representerad av två böcker på svenska, där den senaste utkom helt nyligen, När elden talar med vinden på Victor Rojas förlag Simon Editor. Om intervjun med honom var krånglig var hans uppläsning desto mer förtroendeingivande och stark, inte minst när han läste ”Spegelmakarens sång”, där raden ”Mer skönhet till skönheten” fick utgöra de passande slutorden för festivalen.

Allra starkast intryck gjorde dock Rasha Alqasim, som förra året debuterade på 10TAL Bok med Jag matar kriget med dem jag älskar. Det är en formsäker och ursinnig rannsakan över den exil som blir så många poeters sorgliga öde. Hon avstod klädsamt nog från att intervjuas, och läste på arabiska, men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om hon inte återvänder inom kort och läser på svenska.

Poetry slam representerades av Tina Huynh, som visade att ”offerkofta” rimmar på ”softa”, och läste en arg uppgörelse över sin pappa. Avslutningens ”Far / Far min / far Far åt helvete” hade träffat hårdare om hon inte i den onödiga intervjun hade tagit udden av sin vrede genom att berätta att hon gillar att träna och meditera.

Trots en och annan skönhetsfläck är jag upprymd över initiativet, och hoppas på fler poeter nästa år, fler upplästa dikter och färre intervjuer. Det hade också varit roligare om vinnaren i poesitävlingen, Sofia Nilsson, hade närvarat och inte hukat i Stockholm. Nu fick vi höra en fin Werner Aspenström-influerad dikt, men till nästa år borde nog tävlingen vara aningen mer regional.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/9 2018)

14 sep. 2018

Kärlekens Antarktis, Sara Stridsberg, Bonniers


Den mångfaldigt prisbelönta Sara Stridsbergs nya roman är en gastkramande fantasi om en kvinna som mördas. Det är en enastående roman som balanserar ypperlig människogestaltning med suverän stilkonst.   

I sin nya roman Kärlekens Antarktis berättar Sara Stridsberg om en kvinna som mördas och styckas. Nej, vi tar om: hon berättar inte om detta öde, hon skildrar det inifrån. Den mördade kvinnan håller en monolog om sitt liv som heroinmissbrukande prostituerad, och om sin död, uppraggad av en torsk som bär på mordiska tankar.


Att historien kallas ”litterär fantasi” hindrar inte att minnesgoda läsare hittar paralleller till ett känt rättsfall från 80-talet, Catrine da Costa. Vad Stridsberg gör med historien är dock något helt enastående. Berättarrösten är kvar i dödsögonblicket, som återberättas ur olika perspektiv.

Och jag måste säga: som före detta skräckkonnässör har jag läst åtskilliga skräckromaner, men frågan är om jag någonsin läst något lika gastkramande som denna rysliga berättelse. Ninni, som vår berättare kallas, må vara skapad efter känd förlaga – det viktiga är hur hon lösgör sig från fakta och blir fiktion, blir en röst som talar till läsaren. Som bekant kan fiktionen härbärgera en större version av verkligheten, en version som ger sanningen nya dimensioner.

Metoden känns igen från ett par romaner av Joyce Carol Oates: Zombie om seriemördaren Jeffrey Dahmer och Mörkt vatten om Mary Jo Kopechne som drunknade i senator Ted Kennedys bil. Även Stridsberg ger sin protagonist en egen röst, och till det mirakulösa hör hur väl denna röst från de döda fungerar.

För det här är en roman som lägger beslag på läsarens känslor. Stridsberg lyckas balansera ytterligheter på ett sätt som måste kallas genialt, hur överanvänt jag än tycker det epitetet blivit. Dels är det närgånget, genom tillgången till rösten, och dels är det distanserat, genom den estetiska behandlingen.

Men ytterligheterna finns också i själva skildringen, som väger ljus och mörker i samma vågskål. Även tyngd och lätthet balanseras, i hur det tunga ämnet ges en svävande lätthet i stilen – den suveränitet som finns i formuleringarna. Som när Ninni funderar kring kärleken: ”Jag tror att den är en plats i ljuset där inget kan ta en.”  

Kärleken räcker inte till. Det räcker inte att hon älskar sin kille Shane, eller sina barn, eller att hon har föräldrar som försöker och försöker – den destruktiva driften mot drogerna och i förlängningen döden är starkare. Till romanens starkaste sidor hör Ninnis mer eller mindre frivilliga kapitulation inför sin anonyma mördare. Dessa sidor är så starka att jag läser dem med tårar som både droppar och skvalar rätt ned i boken.

Ofta tänker jag, och det här hör till vad som gör hennes roman så oerhört skrämmande: men hur kan den här författaren ha tillgång till dessa insikter i psyket, dessa mörka platser? Hur har hon ens vågat tänka så här otillbörliga tankar? Som dödsdriften hos Ninni: att hon hamnat i en värld hon inte vill leva i, ett liv så eländigt att döden blir något att hoppas på.

I Stridsbergs tidigare romaner har det funnits något kantigt, och jag säger det här med beundran, med tanke på Drömfakulteten som kanske den bästa svenska roman jag har läst under 2000-talet. Nu skriver hon som om hon släppt bromsen: det finns något frigörande i hur den här romanen är skriven, något som får den att bli ännu mer övertygande, som om den vore skriven utifrån en kraft som inte är av denna världen. Genuin människoskildring övertrumfar alltid konstfull språkbehandling, men här samsas den psykologiska gestaltningen med en stilkonst som är makalös.     

Riktigt bra litteratur är sällsynt. Det blir allt mer uppenbart att Stridsberg saknar sin jämlike bland svenska generationskamrater. För att hitta en motsvarighet till denna omtumlande och avgörande läsning måste jag vända mig till Selma Lagerlöf och Birgitta Trotzig. Kanske de här två, numera tre författarna tillhör de modigaste som har skrivit svenska romaner.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/9 2018)

Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka. Carls bok, Naja Marie Aidt, översättning Johanne Lykke Holm, Wahlströms & Widstrand


Bland det värsta som kan hända en människa är nog att ens barn dör. Det sker Naja Marie Aidt, dansk poet, och hon har skrivit en omskakande bok, som växlar mellan poesi och prosa, och hålls samman av den tunga sorgen. En sorg som liknas vid ett undantagstillstånd. Med hjälp av citat från andra författare resonerar hon kring sin förlamande förlust, sin satans saknad.

25 år gammal trillar hennes son ut genom ett fönster, och med metodisk precision tecknar Aidt porträttet av sonen: ”Jag känner dig nästan aldrig längre. / Kanske har min gråt berättat för dig att du är död. / Kanske har du hunnit fram.” Det är en skildring av förtvivlan, men den är också förtvivlat bra, eftersom den visar det nödvändiga i att klara det svåraste.

Flera gånger är det som att texten går sönder, i typsnitt som förminskas eller förstoras, som skrivs i versaler när sorgen skriker, och i minimal skrift när sorgen viskar. Det blir en bok lika spretig som sorgen, och den överskrider alla ens förväntningar av vad litteratur är kapabel till.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/9 2018)

13 sep. 2018

Gränsen, Elise Karlsson, Natur & Kultur


I Linjen (2015) fick vi lära känna Emma, en neurotisk kvinna som med viss möda uthärdade en anställning på ett företag som gav ut självhjälpsböcker. Nu låter författaren, Elise Karlsson, oss återknyta bekantskapen med Emma, i den nya romanen Gränsen.

Mycket är sig likt. Titeln är även denna gång fyndig, genom att peka ut och betona de gränser vi tvingas förhålla oss till – ja, men också så att vi på något sätt måste upprätthålla gränserna. I Emmas fall blir det svårt, då det antyds ett visst gränslöst beteende. Återigen inleder hon relationer, återigen strular hon lite, men inte på något dramatiskt sätt.


Nu är det ju också så att det dramatiska inte riktigt ligger för henne. Hon är en oansenlig figur, som här börjar gå på yogalektioner. Som man kunde ha förväntat sig går det inte jättebra för henne. Hon längtar mot något som bara kan manifesteras i hennes inre: ”Det finns en punkt utanför mig och när jag kan se den, få syn på den, kommer också jag att bli klar. Det kommer att öppna en spricka i mig där jag kan slippa igenom.”

Det blir lika mycket arbetskritisk essä som fängslande fiktiv berättelse. Gränsen mellan den yttre och den inre världen betonas allt mer. Ska man ta hand om sig själv eller ta hand om världen? lyder en av romanens implicita frågor, och man anar att svaret lutar allt mer mot det senare nämnda, i återkommande referenser till hot gällande klimatet och terrorismen, och inte minst patriarkatets monopol på nedrigheter.  

Emmas oförmåga att frigöra sig, hennes instängdhet, blir romanens kärna. Men det är en brist på drivkraft i olika riktningar – alltså att hon inte kan ta sig ut ur sig själv, men också oförmågan att ta sig in i sig själv. Den här längtan efter något större kan illustreras av en subtil blinkning till den religiösa tänkaren Simone Weil. I det alltmer sekulariserade svenska litterära landskapet kan det vara en tillfällighet att två så relativt disparata författare som Elise Karlsson och Lyra Koli (i den nyutkomna Allting växer) anspelar på Weil, men fan vet om det inte är något större på gång här, en längtan efter en tyngre tyngd, en mer nådfull nåd.

I det oförlösta hos Emma finns en närhet till förlamande uppgivenhet, men hon blir en hjälte ändå, genom att hennes författare tar så väl hand om hennes ynkedom, hennes brister. Hon är en orossjäl, och kanske det inte går att skriva mer realistiska romaner än så här på 2000-talet: åtminstone inbillar jag mig att verkligheten ter sig just så här meningslös och trög, och att andra skildringar av den bara ljuger och förskönar. Låt gå för att litteraturen också kan få ägna sig åt det – ibland behöver vi drömmar att leva, men genom att läsa den här romanen påminns vi att även giftet behövs, inte för att dö men för att leva i andra dimensioner än i drömmarnas.   

Jag gillar att Karlsson gör något vettigt med sina romaner. Gränsen blir en naturlig fortsättning på Linjen – här uppmärksammas och utmanas tristessen och stillaståendet. Inom dessa snäva ramar tecknas en absurt rolig Kafkaartad berättelse – att ett Kafka-citat utgör bokens motto är en nästan övertydlig plantering. Liksom tidigare arbetar dock Karlsson med både dolda och mindre uppenbara litterära lån från källor som Sylvia Plath och Bonnie Tyler.

De små detaljerna binder ihop denna raffinerat komponerade roman. I Karlssons blick på samtiden finns en viss elakhet – en elakhet av det rätta virket (den genomskådande elakheten), den som pekar ut missförhållanden, som visar exakt vad som är knäppt i vår vardag. När världen håller på att falla sönder omkring oss behöver vi romaner som denna.

Det rapportartade skrivandet, utsökt genomarbetat, fungerar ypperligt, och ger rikliga tillfällen till precisa iakttagelser av samtidens mindre smickrande sidor. Det finns en träffsäkerhet även i gestaltningen av både individen och av samhället. Det nästan parodiskt nedtonade och friktionsfria språket kräver sitt tålamod från läsaren, som i gengäld blir rikligen belönad då den sanna humorn (den humoristiska sanningen) så småningom infinner sig.

11 sep. 2018

Lugnet, Tomas Bannerhed, Weyler


Med sin andra roman på fågeltema lyckas inte Tomas Bannerhed få sin prosa att lyfta. Huvudpersonen är en självupptagen kverulant, och berättelsen är tråkig, pretentiös och krystad.

Det är med höga förväntningar jag läser Tomas Bannerheds nya roman, den första sedan debuten Korparna, som för sju år sedan fick både Borås Tidnings Debutantpris och Augustpriset. Det är inte otänkbart att det är en bok som i framtiden kommer att vara lika högaktad som Lagerkvists Gäst hos verkligheten och Tunströms Juloratoriet.


Mycket är sig likt i återkomsten, som heter Lugnet. Även här är huvudpersonen en neurotisk fågelskådare. Det är inte alls svårt att föreställa sig pojken Klas från förra romanens 70-tal förflyttad till den unge mannen Urban i denna romans sena 90-tal. På fritiden samlar han på fågelägg, går i psykoanalys, och försöker inleda en kärleksrelation med en kvinna som han på ett obehagligt sätt stalkar med sin fågelkikare.

Tyvärr saknar denna andra roman den poetiska suggestivitet som debuten odlade i sådan rikedom. Berättelsen är stillastående, psykologin grund, och bildspråket föga originellt. När Urban tror att kvinnan han träffar är kär i honom känner han sig som ”en nyöppnad flaska champagne”, för övrigt en liknelse som fanns även i Korparna, fast då var det en flaska Pommac.

Det blir också monotont med de många brev mamman skriver till sonen, brev som han aldrig svarar på. Hon vistas på mentalsjukhuset Lugnet. Urban jagas av dåligt samvete för att han övergett mamman – men inte värre än att han tar ut förskottet på hennes arv.

Urban är överlag en ganska gnällig figur, och ibland undrar jag om Bannerhed helt enkelt vill skriva en karikatyr på en viss typ av manlig romanfigur som känns igen från romaner av Ulf Lundell, Jack Kerouac, Hjalmar Söderberg (samtliga författare som namndroppas flitigt för säkerhets skull). När han väl ska förlösas av den där typen av kvinna som finns i deras romaner, Kvinnan med stort K, blir det inget av det. 

Det är synd att Bannerhed inte lyckats ge Urban liv, inte förmått visa hans personlighet på ett mer spännande sätt. Att han är ensam räcker inte för att jag ska fatta intresse för honom. I stället för repliker mellan levande människor får vi parodiskt övertydliga psykoanalytiska monologer när Urban går i terapi, och hans tjej Sonja föreläser lika parodiskt om Franz Kafka och Gayatri Spivak. Exakt allt som de säger kan man läsa in sig på fem minuter på wikipedia.

När den här romanen är originell är den det på det på ett krystat sätt som bara blir pinsamt. Den är också full av upprepningar, som när Urban för kanske femte gången ställer in en äggkopp med sin sperma i frysen. Den är också pretentiös: han vill kryokonserveras för att bli upptinad i framtiden, helst med en kvinna vid sin sida, men Hermann Hesse får honom på andra tankar.

Det här är en roman med hög fallhöjd. Om Korparna var så bra att den illustrerade William Blakes tes att ingen fågel flyger för högt om den flyger med sina egna vingar, visar Lugnet att få saker faller lika avslöjande platt mot marken som litteratur utan luft under vingarna.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/9 2018)

7 sep. 2018

Samlade dikter, Gunnar Ekelöf, Bonniers


Det finns så många olika Gunnar Ekelöf. Han är den stränge klassicisten, som sneglar bakåt mot ett oklart fordom då allt var bättre. Han är den moderne nyskaparen, som med nonchalanta åtbörder förnyar svensk litteratur. Han är den odygdige ordvitsaren som provocerar och lattjar med språket och ”bokstävlarna”. Han är det politiska sändebudet som värjer sig mot svartvita världsbilder och bara ser likheterna mellan människor. Han är esteten som predikar konsten över allt annat (förutom de mänskliga värdena). Han är en jordnära visionär, en hednisk kristen, en paradox utan motsättningar.

Och ändå är själva poängen att han själv skulle värja sig mot alla beteckningar. Enda sättet att lära känna honom är att outtröttligt läsa hans dikter, som nu finns samlade ännu en gång, i en behändig volym: ”Mörk, mörknad är all färg / utom den svarta / som aldrig mer kan mörkna / I den ser du mig.” Ekelöf lär oss leva med all brist och all saknad som livet innehåller, och visar hur det är just skavankerna och otillräckligheterna som ger livet mening och innehåll.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/9 2018)

5 sep. 2018

Skifferplattorna på taket, Pierre Reverdy, översättning Torkel Rasmusson, Ellerströms


Svenska poesiläsare känner möjligen till namnet Pierre Reverdy från översättningar som Gunnar Ekelöf gjorde. Annars har denne doldis till fransk poet inte satt några bestående spår hos oss, men det kan ändras nu när vi kan läsa diktsamlingen Skifferplattorna på taket i sin helhet. Den utkom för exakt hundra år sedan, alltså i modernismens linda.

Det är enkla bilder som tecknas, ofta utgående från ett hastigt synintryck. Stadsmiljöer avlöser varandra, där de vardagliga konstaterandena dominerar. Det är spontant, nyfiket, lite tungsint men samtidig väldigt roligt: ”Det regnar på musikantens huvud / Han är gammal / Den elaka hunden ser honom / Och sedan är det ett barn som springer / Utan att bry sig / Om vart”.

Så här är livet, verkar Reverdy vilja säga: nyckfullt, oberäkneligt, och ibland lite grymt. Men det är ändå det vi har att förhålla oss till. Jag läser hans dikter som försök att hålla kvar denna otillräckliga värld, i en kamp mellan att förtvivla och att ta strid mot djävligheterna.