att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 jan. 2018

Fragment II, Lars Norén, Bonniers


Det krävs lite god vilja för att en ska tycka att Lars Noréns Fragment, vars del II nu utkommer, är poesi. Men det krävs kanske ännu mer god vilja för att tycka att det ens är fragment, i den mening Jenaromantikerna förädlade genren åren kring 1800.

Ibland kan de många korta textstyckena likna självklarheter förklädda till fyndiga aforismer, och Norén är ibland också mer än lovligt gnällig, när han inte bara är elak eller medvetet provocerande. Men här finns också en hel del som är värt att stanna vid: ”Jag vill skriva böcker av skugga, svåra att få tag i, trots / att de finns hos var och en av oss, som tålamod, förväntan / – ett sätt att transportera döda, i en guds värme”.

I sina spontana reaktioner på saker som lästs blir fragmenten mer dialog än monolog. Hyvlar man bort de värsta banaliteterna finns här språklig glöd. Låt gå för att Norén inte är någon djup tänkare, och kanske han inte ens är en författare – han är i stället ett språk. Och vilket fantastiskt språk det ibland är!

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/1 2018)

9 jan. 2018

Nät, Jen Bervin, översättning Niclas Nilsson, Rámus


Låt mig bara säga: det här är en problematisk bok. Men det ska inte uppfattas avfärdande – är det något vi behöver, är det fler böcker som inte är omedelbart enkla att kategorisera och ha färdiga åsikter om.

För vad är det Jen Bervin har gjort med sin bok Nät? Hon har valt ut 60 av William Shakespeares sonetter  - knappt hälften – och så att säga highlightat några av orden för att därmed skapa helt nya dikter. Givetvis för att visa – tja, kanske det tidlösa i bardens ursprungliga ord, en tanke som också uttrycks i originalsonetterna, och som också Bervin betonar i sonett 122: ”bortom all tid”. Vad som händer i flera av dikterna är också att de kommenterar nutiden.


Det är spännande, men också frustrerande, och alltså problematiskt. Spännande blir dikterna när nya samband uppstår, allra tydligast i en dikt som direkt anspelar på attacken mot World Trade Center 11 september 2001. Tyvärr framkommer inte detta i Niclas Nilssons översättning. I originaldikten har Bervin fetstilat ordet ”loss” två gånger, med ett tomrum mellan dem. På svenska väljer Nilsson i stället ”en ruin”, när han kunde ha valt ”förlust”.

Shakespeares dikter återges i Eva Ströms mästerliga översättning från 2010, vilket ytterligare problematiserar förhållandet mellan original och översättning, och alla de nya variationer och varianter som uppstår. När Bervin gav ut sin bok var det en dubblering, ett sätt att spegla sig i en originalkälla, medan det med denna svenska version blir en fyrdubblering: från Shakespeares tidiga 1600-tal till Bervins 2004 – vidare genom Ströms 2010 till Nilssons 2018.

Så kan exempelvis den mest kända av kända sonetter, nummer 18 med sin retoriska fråga till inledning, ”Shall I compare thee to a summer’s day?” i Bervins/Nissons (Ströms) nya dikt helt annorlunda, och faktiskt en riktigt bra dikt: ”Du är / skymd / av / vissna / ögon”.

Givetvis pekar indicier på att Shakespeare skulle ha uppskattat även detta upptåg. För något man lär sig av att läsa honom är att hans intellekt är i ständig rörelse, och därför uppmuntrar han gränsöverskridande läsningar. Så kan man med lite god vilja läsa Bervins projekt, som att hon står för en ny tolkning av originalet. Sonetterna har kanske under 2000-talet upplevt en slags renässans, med flera översättningar vid sidan av Ströms.

Jag vill inte heller gå all Jesper Högström här och hävda att om Shakespeare levt idag hade han varit rappare – men ganska mycket av både rimförtjusningen och kaxigheten hos modern hip hop finns redan investerad i Shakespeares sonetter, när han prisar sin förmåga att skapa ord som kommer att överskrida tiden. En bok som denna blir ju också ett bevis på hur rätt han hade.

Modern poesi ser också ut så här, det kan vi ändå vara överens om. Att använda sig av redan existerande textmaterial, found poetry. Föga förvånande är Bervin också verksam som konstnär. Ibland skapar hon nya dikter som kommenterar hennes egen metod.  

Översättningen fungerar bra ibland, och ger oss nya tolkningar av Shakespeare. Ibland blir det dock för lång väg mellan original och översättning, med förenklingar och renodlingar som inte blir till svenskans fördel. Sonett 20 lyder så här hos Bervin: ”master-mistress of my / shifting / by adding / nothing / prick’d thee out for / pleasure”. Nilsson får det till: ”härskar-härskarinna / som / lugnt / skapades / för / njutnings skull”. Onekligen en fattigare version. Till hans försvar är det här något som också drabbar Eva Ströms översättning – hur bra den än är blir den inte lika häpnadsväckande njutbar som Shakespeares engelska.  

Även bokens titel går förlorad vid en översättning. Nets är ju en fyndig förkortning av Sonnets, medan svenskans Nät saknar sådana dolda konnotationer. Det blir också en väldigt kort bok om man nöjer sig med att läsa de fetstilta orden – 390 ord totalt, eller knappt 50 öre per ord om du lyckas hitta boken i någon boklåda. Men jag råder dig att försöka tyda originaltexten under – då bildas ett visserligen inte autentiskt palimpsest som efterordet förespråkar (ordet betyder ju att måla över helt), men ändå något som måste betraktas i relation till vad som har utelämnats.

Man kan väl säga att det blir en ytterligare ny dikt, i en bok som aktualiserar vad en översättning ofrånkomligt måste göra med ett original. Till det positiva hör att jag antar att vi tack vare läsningen av Sapfo blivit bättre på att läsa fragmentet, se dess estetiska potential. Som fragment fungerar också Bervins bok ypperligt.

I sitt efterord nämner Nilsson en föregångare till Bervin, som utsatte John Miltons Paradise Lost för en liknande behandling. Men även Shakespeare har visat sig vara gångbar för modernistiska spratt, allt ifrån John Tranters Blackout, som utgick från The Tempest, eller varför inte Tom Stoppards sublima Hamlet-version Rosencrantz and Guildenstern Are Dead. Sonetterna har bearbetats tidigare av bland andra Ted Berrigan i The Sonnets, William Bronk i To Praise The Music, samt Bernadette Mayer i Sonnets.

Från svenskt håll kan man ändå sakna den här typen av experiment. Inte för att Jen Bervins bok är så epokgörande i sig, eller ett exempel på den bästa poesi jag kommer att läsa i år. Men vi kunde tjäna på att bli mindre allvarliga, låta lekfullheten spritta till lite oftare. Det närmaste jag kommer att tänka på är Lars-Mikael Raattamaas Svensk dikt från 2006. Åtminstone blir Bervins bok inspirerande, och väcker ens fantasi. Hur var det nu Tranströmers ”Romanska bågar” såg ut?

                      väldiga

            ljuslågor



             öppnar

                            tårar


                                                    oändligt

5 jan. 2018

Låt oss förvandlas, Kristian Lundberg, Ellerströms


Det kan tyckas att den högproduktive Kristian Lundberg i bok efter bok, om än det rör sig om poetik, tankebok, teologi eller diktsamling, skriver samma slags dikt. Vilket inte nödvändigtvis behöver vara negativt. I Låt oss förvandlas utgår han som vanligt ifrån cirkelrörelser som ständigt når samma fixpunkt, det enda hem som ges i denna världen: dikten. Något som kan tyckas både sorgligt och vackert, när Lundberg brottas med tiden, med Gud, med livet, men främst alltså med dikten.

Det är en snyggt formgiven fosforröd dagbok, odramatisk och anspråkslös: ”Det finns ett annat slags ljus mellan oss, / mörkare, tyngre, det finns nu ett annat slags mörker / mellan oss, ljusare, lättare”. Lundberg skriver om misslyckanden, om frånvaro, om sin mor, om Tarotkort. Återigen, kan tyckas efemärt eller sorgligt, men det är vackert, och dikterna utgör ett slags koncentrat av vad som återstår av en ordinär dag när det oviktiga filtreras bort. Då återstår dikter som lyser självklart och rätt vackert.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/1 2018)