att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 juli 2018

Omgiven av idioter, Thomas Erikson, Månpocket


Jag går på stadens gator och får en impuls att köpa Thomas Eriksons bok Omgiven av idioter, efter att ha hört så många talat så väl om den. Jag misstänker att det inte är något för mig, men känner också att det är dumt (idiotiskt?) att döma ut något utan att veta vad man talar om. Och så känner jag för att gynna den lokala bokhandeln. Har jag tur finns den i pocket, och då kostar den väl inte mer än en dryg femtiolapp?

Den finns, och den kostar 95 kronor. Vem är idioten nu? Det måste vara något märkvärdigt med just den här boken? Titeln liknar till sin helhet hur böcker brukade låta på 1600-talet, det vill säga ord över en hel boksida: ”Kommunikation i världsklass! Nyutgåva! Omgiven av idioter. Hur man förstår dem som inte går att förstå. 800 000 läsare kan inte ha fel! – Idioter finns överallt!” Två saker gör mig fundersam här. Det ena: titeln utlovar att man ska lära sig förstå ”dem som inte går att förstå”. Men går det inte att förstå dem kan man ju inte lära sig förstå dem? Det andra: troligen lär siffran 800 000 korrigeras till nästa utgåva, men det är lite korkat (idiotiskt?) att döma ut alla dessa läsare med att ge dem epitetet ”Idioter finns överallt”, alltså syftningen att de som läser boken är idioterna.


Nåväl, priset motiveras av att det är en himla massa färger i texten, för att man inte ska missa hur röd, gul, grön och blå ser ut. Det hade jag kanske klarat mig utan. Det är färgerna som är hela grejen med Eriksons tes: vi människor tillhör en av färgerna, ibland två, sällsynt tre, men aldrig fyra. Till varje färg hör olika egenskaper. Pedagogiskt kortfattat presenterar Erikson färgerna, och sedan består större delen av boken av hur de olika färgerna kan samspela med varandra.

Erikson utför de klassiska knepen som känns igen från varje föreläsare jag har lyssnat på sedan jag blev lärare 1998. Han tonar ned sin egen betydelse, förminskar sig själv, gör sig lite fumlig, för att vi ska bli välvilligt inställda. Det började i gymnasiet, får vi lära oss, Thomas Eriksons vilja att sortera in människor i olika kategorier. Han ville göra livet enklare. Men det är ju bara ett sätt för att slippa tänka, invänder jag surt. Människor överraskar ständigt, de är så förbannat oförutsägbara.

Eller har jag fel? Varför har så många då fastnat för den här idén om färgerna? För mig låter det lika dumt som när det på 90-talet var populärt med olika ”inlärningsstilar”, om jag inte minns fel var det exakt sju stycken. Den här typen av böcker brukar ha en livslängd på sju-åtta år, de gör störst succé på flygplatser (vilka är de som flyger egentligen … idioter …), och ersätts sedan av någon ny idé. Det är förstås roligt för Erikson att han gjort sin hacka: i höst utkommer hans tredje och fjärde bok i serien, efter idioterna och psykopaterna är det dags för cheferna och latmaskarna. Roligt hade det varit om han kunde skriva Omgiven av kritiker i stället.

För: varför är vissa så kritiska? Varför kan en sådan som jag inte bara acceptera hans idé? Långt in i boken får vi veta att han bygger på ett utkast från psykologen Marston, som på 1920-talet forskade på blodtrycket, och under en kort period lanserade idén om personlighetsdrag utifrån särskilda områden. Hans teori har sedan länge förkastats av den etablerade psykologin, men Erikson är ju ingen utbildad psykolog, vad jag vet – så det ger honom rätten att skriva vad han vill.

Så den här boken består av så många anekdoter att man börjar undra hur många ess han har i sin rockärm. För varje gång han yttrar något lyckas han hitta en person som exakt illustrerar det han har sagt. Det är bekanta, arbetskamrater, bästa vänner, avlägsna släktingar, etc, och det finns ingen hejd på allt tossigt de har sagt och gjort.

Så här tror jag att det är:  vi människor, generellt, vill ha samband. Helst utan nyanser. Och allra helst i berättande form. Erikson lyckas med detta: hans sätt att skriva är underhållande, även om jag ofta tycker att hans tilltal är infantiliserande och barnsligt insmickrande med sina informella drag. Men återigen: det är svensk standard, och man blir ingen på föreläsningsscenen om du låter för akademisk.

I linje med detta skyndar han sig att avfärda teori, för att hylla praktik. Det är som att säga: vad ska vi med förnuft till, när vi har känslor! Det är en farlig väg att gå. Han hävdar också att han har blivit en fredligare och trevligare människa tack vare sin färgindelning av människor, och att han hamnar i färre konflikter. I hans värld är konflikter ineffektiva och ett slöseri (”tidstjuvar”, skulle han kalla dem), men i min värld är det konflikterna som tar oss vidare – utan bråk stagnerar vi, både på ett individuellt och på ett strukturellt plan. Att tycka lika må låta idylliskt, men det är ju skittråkigt, och ineffektivt på riktigt.

Liksom hos alla framgångsrika föreläsare – hela den här boken är skriven som en föreläsning, och den tar väl också typ 45 minuter att läsa – är det två saker som dominerar. Det ena: förenklingarna. Ett i grunden svårt ämne blir väldigt tilltalande när Erikson behandlar det, så att säga plattar till det så att allt som kan väcka invändningar har utjämnats. Det andra: truismerna. Det mesta som sägs är så självklart att det inte ens borde sägas.

Erikson presenterar random idéer som stora sanningar, när empiri saknas. Slutsatserna är de vagast tänkbara, i synnerhet när han ska argumentera för kändisar som är röda, gula, gröna och blå. Moder Theresa är röd, prinsessan Madeleine är gul, Lottie Knutson är grön, Stefan Ingves är blå … Men det blir också komiskt med formuleringar av det här slaget: ”Jag arbetade en gång på ett företag där VD:n var röd […] Jag har en syster som är gul […] Hans hustru är grön […] Att han var blå rådde det ingen tvekan om.”

Olämpligt nog finns det också en del rasism i Eriksons tänkande (att japaner är blå låter åtminstone som en olycklig stereotyp). Men det farliga ligger nog mest i det jag var inne på nyss: att han ersätter fakta med upplevelser. Att han presenterar något ytterst vagt och diffust som något tydligt och bestämt. Det finns kort sagt andra färger jag vill applicera på hans tänkande: svart och vitt. Så ser världen ut för barn, medan vuxna förstår att det är i nyanserna – i gråzonerna – människorna finns.

Nu är detta budskap inte lika populärt att lansera – inte lika roligt – så jag kan absolut förstå Eriksons val att paketera sig med färgerna. Men det farliga ligger i att vi inom kort har en valrörelse där det finns politiker som inte heller litar på fakta, som vill att vi ska lyda känslorna. För vad betyder det då att det finns statistik, när mina känslor säger att det är annorlunda?

Därför förkastar Erikson helst fakta, och bygger vad jag kan bedöma hela sin tes enbart på Marstons forskning, snart hundra år gammal. Det är lite som att en psykolog helt okritiskt skulle lansera Freuds idéer nu, eller Kretschmers konstitutionslära. Erikson uttrycker sig helst svepande när han någon gång refererar till forskning: ”Numera vet beteendevetenskapen bättre”, kan han skriva, utan att återge vilka källor han hänvisar till. Eller: ”jag vet en del om pedagogik och hur man lär sig nya saker.” Berätta gärna vad du vet! Eller: ”Det finns en studie som visar”. Vilken studie då?

Eller: ”Jag tror att det med viss forskning skulle gå att hitta vissa intressanta belägg för min teori.” Varför inte då söka upp den forskningen, för att göra resonemanget mer trovärdigt? En elak eller för all del kritisk läsning av formuleringar som dessa skulle ge för handen att Erikson inte vill göra den ansträngningen av anledningen att det kunde slå hål på hans argument. Det finns gott om dessa till intet förpliktigande fraser: ”Jag har en egen teori som jag visserligen inte kan belägga vetenskapligt, men jag misstänker att det kan vara huvudorsaken till att gröna personer drabbas av utbrändhet.” Snälla nån, personer, oavsett färg, ”drabbas” inte av utbrändhet, det är oftast en konsekvens av dålig arbetsmiljö, nedskärningar, cynisk ekonomi. Ibland undrar jag bara vad Erikson menar: ”Det är otroligt viktigt att ta accept på detta budskap.” Vad betyder ”att ta accept”?

Vid några tillfällen får vi veta att Erikson tar fram sitt tidtagarur och klockar några av sina bekanta, arbetskompisar, nära vänner, avlägsna släktingar, etc. Det låter ju helt psykopatiskt att om du misstänker till exempel att någon använder för mycket talutrymme, då tar du fram en klocka och säger i efterhand att ”nu pratade du minsann 67 % av tiden, och inte 32 % som du själv uppskattade”. En sådan person förtjänar att rullas i tjära och fjädrar och dumpas utanför stadsgränsen.

Boken avslutas med intervjuer där en person får representera färgen. Av någon märklig anledning säger de exakt de saker Erikson vill att de ska säga – exempelvis tycker den röda att boken är för lång, för det säger så klart något om den röda personens egenskaper. Så var och en av dem bekräftar Eriksons teser så samvetsgrant att de måste vara påhittade. Herr Gul använder till exempel exakt samma fras som Erikson gjort tidigare i boken (”analfixerade paragrafryttare”). Och annars blir jag orolig för den mentala hälsan hos fru Grön, som är gift med en man som heter både Filip och Tommy.

Det värsta med Eriksons färgindelning är ju att världen blir så oerhört inskränkt och tråkig om vi skulle tillämpa den. ”Så där säger du bara för att du är gul!” Det låter som något från förskolan.  

Home Fire, Kamila Shamsie, Bloomsbury


Att många nutida författare skriver vidare på Sofokles antika tragedi Antigone är inte svårt att förstå. Tonåringen Antigone har Oidipus som far, och när brodern dör i strid vill hon förstås ge honom en värdig begravning, men stångar sig blodig mot makten, representerad av träskallen Kreon, som bara ser pojkens förräderi mot den egna staten. Enbart i Sverige har under 2010-talet Eva Kristina Olsson (Antigones ansikte) och Christina Ouzonidis (Spår av Antigone) gett oss djärva omtolkningar, och detsamma kan sägas om en av Anne Carsons mest kufiska böcker, Antigonick.

Så det är ingen överraskning att Kamila Shamsie väljer detta drama som intertextuell fond till sin senaste roman Home Fire. Shamsie har tidigare gett ut sex romaner, varav jag läste en av de tidiga, Salt and Saffron, men ingen har blivit lika uppmärksammad  som denna, som bland annat hamnade på Bookerprisets långlista. 


Av det grekiska stoffet har Shamsie vävt en helt ny slags roman, som utgår från en familj där föräldrarna är döda. Den äldre dottern Isma åker till USA för att plugga sociologi. Tvillingarna Aneeka och Parvaiz är tajta, men lojaliteten ställs under hårda prov när Parvaiz joinar islamister i Pakistan. Pappan var tidigare terrorist, men dog under en transport till det amerikanska fånglägret Guantánamo. Det är fadersarvet sonen Parvaiz nu ser det som sin uppgift att fullfölja, något som betonas i hur han känner sig misslyckad i relation till sina mer framgångsrika systrar (något många söner antagligen kan identifiera sig med).

Modellerna från Sofokles pjäs är lätta att identifiera. Givetvis finns även en Kreon med son Haimon här – inrikesministern Karamat och Eamonn. Av en ödets nyck fick England i april i år Sajid Javid som inrikesminister, den första med muslimsk bakgrund som håller en av de fyra ledande ministerposterna i landet (Shamsies roman utkom förra året). På intrikata sätt speglas en del av Karamats beslut de som tidigare fattats av Theresa May i rollen som inrikesminister (de med dubbla medborgarskap mister sitt brittiska när de begår terroristhandlingar).

Shamsie låter de berätta sin historia i tur och ordning. Först Isma, sedan Eamonn, sedan Parvaiz, sedan Aneeka, och sist Karamat. Det är finurligt, men ger också tillfälle att skapa spänning, utifrån att den information vi får av den ene karaktären senare fördjupas och nyanseras av nästa. Kort sagt: även om Shamsie följer intrigen i Antigone har hon en del överraskningar på lager.  

En av de intressanta trådarna vidrör assimileringen, och dess svårigheter. Karamat, som har muslimsk bakgrund, men har av mer eller mindre pragmatiska skäl övergett den, och blivit något av förnekare – ja, på så vis att han visar att enda sättet att överleva är att bli ännu mer engelsk än engelsmännen själva. Men det är som om Shamsie också vill visa hur ödet styr oss, och hur hårt dess grepp är: ”the dead made their own demands, impossible to refuse.”   

Det här är en thriller, där Shamsie för varje kapitel ökar spänningen och höjer insatsen. Ger hon oss också nycklarna till en förståelse för radikaliseringen? Tja, på något sätt gör hon väl det: det är ju både en individuell process och ett mönster som det är lätt att känna igen. Liksom så mycket annat styrs det av strukturer, där en komponent lyder uppmärksamhet: någon eller något ger dig bekräftelse. Enkel psykologi skulle ange den döde martyrfadern som orsak till Parvaiz val, men det är i så fall något som romanen problematiserar. Det finns också något outrett i relationen till systrarna – den bossigare Isma och det nästan incestuösa beroendet han har av Aneeka. Föga förvånande finns så gott som allt detta redan hos Sofokles. 

På ett plan har Shamsie tonat ned Aneekas roll som huvudperson, genom att låta historien kretsa kring olika protagonister. Hennes kapitel är dessutom det kortaste. Samtidigt är det hon som är centrum för hela förloppet, och i dynamiken mellan denna nutida Antigone och Karamat, romanens Kreon, rör sig Sofokles idéer utan några synbara skarvar rätt in i Shamsies bearbetning. Det är också skickligt gjort att omstöpa Kreon från den minst sagt dogmatiske tyrannen i Sofokles pjäs, och här göra honom mer mänsklig i sin nuvarande roll som ”Mr British Values”.

Som motto till sin roman har Shamsie valt några avgörande ord ur Seamus Heaney engelska översättning av Sofokles pjäs: ”The ones we love … are the enemies of the state”. Dock heter den inte Antigone, som anges, utan The Burial at Thebes, för det är, liksom denna roman, en bearbetning. På tal om bearbetning lär det följa minst en film eller kanske en tv-serie på denna roman, och om de inte väljer Kate Bushs ”Running Up That Hill” som ledmotiv borde några få sparken: ”Is there so much hate for the ones we love?”

Jag måste säga att det här är en häpnadsväckande bra roman. På sätt och vis ännu starkare än Colm Toíbíns roman House of Names, som jag ändå höll som en av förra årets bästa böcker. Även han bearbetade känt stoff – i hans fall Agamemnon – men Shamsies roman är djärvare. Vad hon gör som går ett steg längre är att visa hur oerhört aktuell ämnet för Sofokles pjäs är i vår tid. Med en diskret förskjutning mot jihadism kan de fanatiska dragen hos Antigone förstärkas, ja, men också ges en känslig behandling mot något som kan kallas förståelse. Förståelse för drivkrafterna bakom fundamentalism. Här ska inte spoilas, men låt mig nöja mig då med att konstatera att om du tror att du vet vart intrigen ska ta dig, då tar du miste.

Beröm ska ösas över Shamsie, inte minst för att hon visar hur vi kan använda de antika tragedierna när vi diskuterar nutida fenomen. I det här fallet är inte Antigone unik: det hon visar med sin roman är att man kan göra så här också, det vill säga använda en redan känd källa och låta läsaren ta del av det bekanta men också utsätta sig för överraskningar.

20 juli 2018

Politiken, Helene Rådberg, Ordfront


I sin nya bok Politiken porträtterar Helene Rådberg kvinnor i lågavlönade yrken inom sjukvården och barnomsorgen. Hon gör det i en empatiskt skriven dikt som ger röst åt dem som saknar plattform, i starkt poetiska bilder som pekar ut missförhållandena. Det är en underdrift att påstå att det är välkommet.

Välkommet, eftersom Rådberg låter oss ta del av en värld som angår så många, och som borde skapa identifikation även hos dem som tillhör andra samhällsklasser. Här sys en allt snävare kostym av politikernas nedskärningar: ”Rasar genom korridorer / Sjuk bland de sjuka Spegel / Sjukdagar mal mals / som malande in i kontroller”.

Arbetet reducerar dessa kvinnor till kroppar, något som förstärks i Rådbergs återkommande bild av belastningsskador, den emfas hon ger kroppen i närbilder av kroppsarbetets konsekvenser. Hon tar hjälp av bland andra Sylvia Plath för att visa att motståndet finns investerat i själva språket, att det är där kedjan kan brytas. Traditionen är stark, ja, men likaså viljan att förbättra våra villkor.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/7 2018)

19 juli 2018

Det skrivande livet, Annie Dillard, översättning Niclas Nilsson, Ellerströms


Varför skriver man? För att man kan. Annars kan man nöja sig med att prata, något som många förvisso är bra på, men de flesta som skriver är dåliga på att prata. I Annie Dillards bok Det skrivande livet ger hon ett exempel, en konstnär, som på frågan varför han målar svarar helt kort: ”Jag tyckte om lukten av färg.”

Så enkelt kan det vara: man bara upptäcker att det här är något man trivs med. Skrivandet är ju en syssla som är både märkvärdig och helt självfallen. Ingen har bett dig om din åsikt, brukar det heta, och det är förstås så att det krävs en gigantisk självkänsla för att ge sig in i skrivandet. Fast lika mycket ödmjukhet krävs: de arroganta skribenterna är lätta att upptäcka. Stoltheten måste balanseras.


Dillard skriver rationellt, men hon använder också känslan i sitt resonemang och i sina enskilda bedömningar. Till skillnad från en del andra böcker i ämnet verkar hon sakna självmedvetenhet. Författare är annars troligen mer narcissistiska än genomsnittet (gäller nog också kritiker).

Hon har mycket att säga, och hoppar från en association till nästa, utan att man blir förvirrad. Det är mer inspirerande att läsa, och indirekt argumenterar hon för värdet i att vara i rörelse, för att motverka stagnation. Hon visar det med sin nyfikenhet, utan att behöva göra någon stor sak av den. Ibland kan hon bli banal, som när hon slentriangnäller på tv och film, men oftast finns det en värdefull poäng att hämta, när gnället övergår i rättmätig upprördhet.

Ja, för vad är skrivande egentligen? En metafysisk syssla? Nja, vill Dillard hävda, även om hon inte riktigt lyckas ge konkretion åt sin aktivitet. Varje definition av skrivande ger vika för tvivel – som om skrivakten inte kan bestämmas i några fastslagna punkter. Och det är väl lika bra så. I hennes böcker finns det en dynamik mellan det flummiga och det glasklara.

Så om det inte är metafysik, är det då fysik? Ja, att skriva innebär mycket gående, inte minst om man har ett större arbete på gång, då man kan behöva stora bord och gå fram och tillbaka med texterna och byta plats på dem, i kanske femton kilometer. Ett svar ges ändå till varför så många frivilligt väljer en så bekymmersam syssla: ”Varför folk vill vara författare kommer jag aldrig att förstå, såvida det inte beror på att deras liv saknar fotfäste i den materiella världen.”

Det här är då Annie Dillards tredje bok på svenska, efter Att lära en sten att tala och Grunden den heliga. Hon är en författare som modellerar kvickhet och långsamhet. Den här boken utkom 1989, och Elin Boardy har skrivit ett kort efterord, där hon berättar om hur hon har levt med boken i många år, utan att egentligen se på den som en handbok i skrivande. Man måste komma fram till de egna insikterna, man måste lära sig själv.

Nä, den visar förstås inga enkla genvägar till skrivandet. Något man kan ta med sig från den är dock lärdomen att man ska satsa allt och inte ska spara på något när man skriver. Hellre investera allt ditt material i det du håller på med, för till nästa projekt, nästa bok eller vad det är, kommer det nya ändå att finnas. Det är trösterikt.

En annan sak som blir tydlig i Dillards bok är den vikt hon lägger vid uppmärksamheten, att man måste ta in omgivningen. Det är hon så bra på själv, och hennes bok blir därmed det bästa argumentet för att hon har rätt.   

18 juli 2018

Fallet Jurij Dmitrijev, Sergej Lebedev, översättning Nils Håkansson; Processen mot Oleg Sentsov, Andrij Osavoljuk, översättning Mikael Nydahl, Ariel


I söndags avslutades fotbolls-VM i Ryssland, och Vladimir Putin såg länge ut att åtnjuta en promenadseger för propagandan, tills Pyssy Riot stormade planen en bit in i andra halvleken. ”Ut med skiten”, sa kommentatorn Chris Härenstam, och det vore lätt att fördöma hans naivitet, men till hans försvar var det inte omedelbart uppenbart en politisk protest. Det blev i vilket fall en påminnelse till alla blåögda fotbollsfans, om de brydde sig om att ta del av deras krav: ”1. Let all political prisoners free. / 2. Not imprison for ’likes’. / 3. Stop illegal arrests on rallies. / 4. Allow political competition in the country. / 5. Not fabricate criminal accusations and not keep people in jails for no reason. / 6. Turn the earthly policeman into the heavenly policeman.”

Två aktuella ryska rättsfall uppmärksammas i en nystartad serie från Ariel förlag, som de kallar ”Gotlandssamtal”. Det är tunna pamfletter, tryckta i liten upplaga, men kan också läsas gratis på deras hemsida. Därför går jag inte igenom dem så detaljerat här, utan sök gärna upp informationen där. De är så aktuella att den senaste gick i tryck i fredags (13 juli).


I april utkom boken Fallet Jurij Dmitrijev, av Sergej Lebedev, som också är en av redaktörerna för serien. Historien är bekant, på så sätt att den följer den typ av logik totalitära regimer alltid har upprätthållit. Dmitrijev är historiker och GULAG-forskare, som aktivt söker upp tidigare fångläger för att dokumentera offren, föra över dem från anonym statistik till individuella människoöden.

En av skillnaderna mellan Stalintidens fångläger och nazisternas koncentrationsläger är ju att de senare blivit minnesmonument. Något som inte kan ske med de ryska utrotningslägren, då de befinner sig i skymundan, på oländiga platser – ingen vet riktigt var de är belägna, och då kan man börja ifrågasätta om de verkligen har existerat, eller om de verkligen var så illa som det har sagts, när bevisen är undanröjda. Ett lästips för den klentrogne är då Varlam Sjalamovs Genom snön, memoarer från fånglägren under 30-, 40- och 50-tal, vars första del getts ut i år av Ersatz (med en essä skriven av Lebedev).  

Lebedev visar hur ryska myndigheter gärna accepterar minnesplaketter, men inte lika gärna det typ av arbete Dmitrijev utför. Därför fabricerades anklagelser att han hade haft bilder som visade sexuella övergrepp på barn. Han frigavs i april, när denna bok gavs ut, men har nu återigen fängslats, med värre anklagelser att han gjort sig skyldig till övergrepp på barn. De första domstolsförhandlingarna inleds 25 juli.

Författare och intellektuella förföljdes under Stalins regim, och även filmregissörer. Som den ukrainske regissören Oleg Sentsov, som är ämne för den nya boken från juli, Processen mot Oleg Sentsov, skriven av Andrij Osavoljuk. Sentsov har hungerstrejkat sedan fjortonde maj i år, efter att 2015 ha dömts till fängelse i 20 år för terroristbrott. Utfallet av rättegången påskyndades av den tortyr som nyckelvittnena utsattes för.

Osavoljuks bok liknar i högre grad ett protokoll, medan Lebedevs bok mer var ett reguljärt porträtt. Båda är sakligt skrivna, där indignationen ligger bidande. Vi ska inte göra oss några illusioner om vilka metoder de nuvarande ryska myndigheterna är redo att ta till. Det är rysligt att ta del av vittnesmål om tortyr som utförs i nutid. Tyvärr blir jag inte ens förvånad: det här är vad människan gör i trängda lägen, och vi fortsätter att förvånas och förfasa oss, när vi hellre borde inse att vår uppfattning om människans godhet ständigt blir motbevisad.

Osavoljuk visar det befängda i terrorismanklagelserna, som att attentatet var riktat mot ryska myndigheter, då de inte hade inrättat några sådana vid den tiden. Diaboliskt nog har också Sentsov fått ryskt medborgarskap för att förhindra att han kan utlämnas till Ukraina för att avtjäna sitt straff där.

I efterorden ger Mikael Nydahl bakgrunden, och visar bland att det finns paralleller mellan den nuvarande hållningen från Ryssland till Ukraina och den mellan Sovjet och Tjeckoslovakien 1968: ”I båda fallen rör det sig om länder som försöker genomföra en demokratisering av sin egen politiska kultur och lösgöra sig från Moskvas politiska inflytande. I båda fallen försöker Moskva ingripa i situationen, först genom hot, sedan genom militär intervention.”  

Så det återstår bara för mig att uppmana till läsning av dessa två lika viktiga och lika skrämmande häften. Det är inte munter läsning, men det ger perspektiv på de relativa problem vi själva har att ta sig an politiskt.

Spel på många små trummor, Olga Tokarczuk, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel


Igår läste jag Svd:s recension av Olga Tokarczuks novellsamling Spel på många små trummor, en bok som jag då precis hade börjat läsa. I recensionen menar Emi-Simone Zawall att det är en lämplig bok att börja med för den oinvigde. Tur för mig då att jag börjar med den, efter att länge velat läsa den här polska författaren.

Den utkom första gången på svenska redan 2002, men då var bara sex av bokens nitton noveller översatta. Dessutom tillkommer två noveller ur en bok från 1997, vilket också är tur, då en av dem är den helt fantastiska ”Nummer”, om en hotellstäderska som avlägger sig sin egen personlighet – blir Kvinnan utan egenskaper – och rör sig mellan hotellets olika rum och tar in gästernas liv, utifrån de intryck de gjort. Det blir en meditation över de liv som förs i rörelsen, i själva transitionen. Hotellet blir en organism, en levande plats, där gästerna lämnar sina spår. En plats för det tillfälliga.


Genom boken utnyttjar Tokarczuk möjligheten, eller privilegiet, att byta miljö och tid. Att hon klarar det beror ju på att hon har så god hand med i första hand miljöbeskrivningarna. Förmågan att ge närvaro åt de platser hon skildrar. Men också det lätta handlaget med karakteriseringen, att det räcker med en skissartad framställning för att en person ska träda fram, som en kvinna som erinrar om någon som blivit beströdd med aska, och liknas vid ”en dammig madeleinekaka”. Det ger intryck av att vara gjort i hast – men det är korrekt.

I ”Sluta blunda, du är död” handlar det om en kvinna som läser en deckare och i frustration över det uteblivna mordet kliver in i romanen och får saker gjorda. Denna övergång från den oskrivna världen till den skrivna förlöper friktionslöst. Det som sker påminner alltså om det filmstjärnan Tom i Woody Allens film Kairos röda ros gör, det vill säga inviterar en ur publiken, servitrisen Cecilia, in i filmen.

Det ligger i Tokarczuks ambtion att stöpa om verkligheten, i en tilltro till att litteraturen klarar allt – även denna typ av intrång. På ett sätt kan sägas att Tokarczuk skriver hyperrealism och hyperdröm på samma gång. Det finns ett skarpsinne över det skrivna, något som kunde avskräcka, om det inte samtidigt vore gjort med sådan spontanitet, och nästan lekfullhet. Tokarczuks intelligens följer sin egen logik. Egentligen hör några av novellerna till skräckgenren, genom sina idéer att tillvaron är opålitlig, att den när som helst kan blotta avgrunden. Att det är en aktiv vilja som ligger bakom ökar insatserna, där det som händer får oväntade resultat.

Det skräckartade ligger också i hur Tokarczuk genom sina noveller förklarar världen, och det är med en dyster världssyn. Den popularitet hon utvunnit utomlands matchas av en viss kritik i hemlandet, något som blir begripligt i noveller som ”Professor Andrews i Warszawa”, en mardrömslik skildring av ett ogästvänligt Polen där ingenting fungerar och som verkar vara under belägring, och där allt osar av tristess: ”Till och med snön verkade grå. Solen lyste utan att övertyga.”

Eller för den delen den typ av pessimism som uttrycks på andra håll i denna långt ifrån muntra samling: ”hela hennes förtvivlan var rakt igenom banal, uppenbarligen var även förtvivlan något som man bara kunde ägna sig åt en gång i livet. Efter det förvandlades den till bleka kopior. Och kanske finns det någon hemlighetsfull gräns i livet och när man hjälplöst överskrider den förvandlas allting och blir till likgiltiga upprepningar av sådant som redan ägt rum.” Det är en insikt som delas av poeten Shelley i ”Stanzas Written in Dejection”, att till och med den akuta förtvivlan är mild, eftersom den mildras av upprepningen.   

Att läsa Tokarczuk är både en prövning och en belöning. Det är en mastig bok, men det känns som att mättnaden är en del av estetiken. Så någon lättläst författare är hon inte. Hon är bångstyrig, besvärlig. I en av samlingens starkaste texter, ”Generalrepetition”, skildrar hon till skillnad från de flesta andra inte den postapokalyptiska världen, utan undergången medan den sker – desto mer skrämmande, eftersom ovissheten blir så påtaglig, så dominerande i deras tillvaro. Även här är det ett par som ältar, men deras käbbel blir mer drabbande med tanke på deras belägenhet. De bekymrar sig över sitt barn, men kanske just därför blir deras illvilliga pikar mot varandra mer betydelsefulla.  

De hätska relationerna mellan människor återkommer – inte enbart i det äkta paret i den underbara ”Sluta blunda, du är död”, utan lika markerat i ”Springaren”, om ett par som tillbringar en semester i ett litet hus vid havet, och ska spela ett parti schack för att uthärda det dagliga grollet. Men en springare saknas. Här kunde man bocka av författarens metod att med symbolik uttrycka något större – i synnerhet med tanke på utvecklingen, hur springaren på ett udda sätt återvänder (med vissa förbehåll), men det är att göra det för lätt för sig. Tokarczuk verkar inte vara intresserad av att hjälpa läsaren på traven, inte ens med denna springare, bortsprungen eller inte.  

Men ändå: på samma sätt som man ibland kallar en författare för ”författarnas författare” borde det gälla att Olga Tokarczuk är ”läsarnas författare”, kanske på liknande sätt som Borges är det. Alltså någon som ger just läsaren uppmärksamhet och mer eller mindre indirekt hyllar denna märkliga syssla. Jag läser hennes noveller som fantastik, men egentligen som en genre i avsaknad av namn.

16 juli 2018

The Chandelier, Clarice Lispector, translated by Benjamin Moser & Magdalena Edwards, New Directions


Mycket har redan sagts om Clarice Lispectors svåra stil, hur den antingen förhäxar läsaren och gör hen till lojal tillbedjare eller får hen att känna tristess eller rentav avsmak. Misstaget många gör är att tillämpa en reguljär läsart – då upptäcker man bara hur koncentrerat och intensivt språket är, och det är svindlande och man tappar besinningen och då kan man tycka att det är underbart eller ledsamt, eller bara förvirrande. Likaså blir det nog för en utomstående tröttsamt med alla devota hyllningar, den internationella Lispectorkult som har uppstått under 2000-talet.

Så hur ska man läsa? Jag var definitivt inget fan, ingen tillbedjare, när jag för kanske femton år sedan började med Stjärnans ögonblick, och tyckte att det var för mycket av allt. Sedan läste jag Aase Bergs ivriga recension av Passionen enligt G.H., men det var fortfarande för mycket, så jag läste om Stjärnans ögonblick, och det var explosionsartat. Från en sida till nästa blev jag övertygad. Så förlåt mig alla utomstående, men bättre än så här går det inte att skriva.  


Efter debuten med Nära det vilda hjärtat (1943) blev Lispector ett begrepp i hemlandet Brasilien. Drygt tjugo år gammal hade hon skrivit en originell roman som förnyade hela samtidslitteraturen. När hon tre år senare återkom med O lustre blev läsarna mer förbryllade än beundrande. Den väntar fortfarande på att översättas till svenska (den svenska översättningen innehåller sju titlar), men har i år för första gången översatts till engelska som The Chandelier, av Benjamin Moser och Magdalena Edwards. Moser har skrivit en suverän biografi om Lispector, och Edwards har skrivit suveräna essäer om henne.

Det här är alltså ingen omedelbar och lättillgänglig Lispector-roman. Med sina drygt 300 sidor tillhör den hennes längre och mer tålamodsprövande; av de jag har läst är bara The Apple in the Dark (också oöversatt till svenska) som varit längre, och det är något av en prövning att ta del av det outspädda ordflödet över så många sidor, i synnerhet när hon ignorerar kapitelindelning och i stort sett andra avbrott. Det går att hävda att man kan läsa den här som en provkarta över vad hon i senare böcker skulle göra starkare och bättre i sina senare böcker, men det är inte heller riktigt sant.

Handlingen är som vanligt rudimentär. Virgínia växer upp på landet tillsammans med sin excentriske bror Daniel. De lever symbiotiskt, åtminstone gillar hon honom förbehållslös,t och de bildar ett ”Society of Shadows”, men när hon blir vuxen blir hon misstänkt för att ha skvallrat att mamman varit otrogen. Hon åker hon till staden och ingår en slags relation med den gifte mannen Vicente. Sedan återvänder hon till vischan.

Alla dessa uppbrott! Lispector är skicklig på att skildra vad som sker i det inre hos den som flyr något. Hennes kvinnor må förefalla sakna kontur, och det är som att världen rör sig för snabbt för dem: det blir för många intryck för dem att hantera.

Lispector ersätter den yttre världen med den inre. Redan i inledningen finns en av hennes många dödsscener, när Virgínia står på en bro och färdas in i det mörka, in i det som finns inom henne själv. Där är det mörkast: där känslorna finns. Hon registrerar sensoriskt omvärlden, men ännu skarpare tecknas porträttet av hennes inre. Uppmärksamheten den alstrar, detta liv byggt på tankfullhet.

Paradoxalt nog är hon, i likhet med till exempel den stackars Macabéa i Stjärnans ögonblick, en beskedlig varelse. Även som vuxen reagerar hon och tänker hon som ett barn. Men inte på det förtjusande sättet, utan som ett ängsligt barn, ständigt på vakt – hon som mobbarna alltid sniffar sig fram till. Och de elaka finns i hennes omgivning, hos den ofta illvillige brodern, hos den nästan likgiltigt eller bara banalt onde älskaren. Varför är de så grymma mot henne? Svaret är som alltid också banalt: bara för att de kan, för att hennes personlighet uppmuntrar till att bli utnyttjad, för att hon inte ser ut att ta någon skada. Om du har en annan bild av människan har du fel, eller har undkommit grundskolan. 

Daniel är grym, egoistisk, och Virgínia följer honom i blind lydnad, som en hund. I sitt ”Skuggsällskap” konstruerar de sina egna motton: för honom ensamhet, för henne sanning. Lispector uppfinner sin egna form av mystik, där just sanningsanspråket är något som är en gemensam tråd. För Virgínia visar sig detta i hennes önsketänkande: ”I want to go beyond the limits of my life, without words, only the dark power guiding itself […] She would hand over her own heart to be bitten, she wanted to go beyond the limits of her own life as a supreme cruelty.”

Varför grym? För att världen är sådan. Romanen är berättad i tredje person, och hon tillåts inte bli förlöst som individ – den formen av transcendens är inte möjlig i Lispectors värld. Hennes kvinnliga figurer styrs av ominösa krafter, krafter som man uppfattar är starkare än författarens. Det vill säga: de går mot sina öden så att säga i strid mot författarens intentioner. Och det som sker är ödesbestämt, oavsett om man tror på ett öde med gemener eller med inledande versal. Vad bryr sig ett öde om vad en människa eller romanfigur tror på?

Kristallkronan från titeln är en ljusspindel som finns i barndomshemmet, och den utgör en slags isvarelse genom berättelsen, även om det är för mycket sagt att kalla den symbol. Lispector leker med våra föreställningar om hur vi brukar uppfatta användningen av sådant. 
   
Virgínias fantasier blir allt mer oroande, i denna långa textmassa. Vad det handlar om blir upptäckten av sig själv. När hon blir förälskad i Vicente blir hon ”Horribly happy”. Vad det handlar om är också uppriktigheten. Om att vara ärlig mot sina upplevelser av världen. Då blir de här böckerna sanna återgivningar av hur det är att leva. Virgínias världssyn bildar en slags inverterad bildungsroman, helt i avsaknad av kulturellt kapital, som om författaren medvetet vill skildra någon som inte har förmågan att lära sig av sina misstag, någon som inte utvecklar sin personlighet utifrån de erfarenheter hon gör. Ingen glädje utan farhågor, ingen njutning som inte samtidigt är galen, och ingen extas som inte följs av kval.  

Det sker också genom att det som gynnas är känslorna snarare än intellektet. Till det mystiska med Lispectors böcker hör att de ändå, trots att hennes karaktärer är med förlov sagt så dumma, lyckas vara så intelligenta när de är så styrda av känslor. Förtjusningen och äcklet är lika starkt:

”At the moment when the rush would stop – and would it ever stop? she didn’t know that she was wondering while moving through disgust and through darkness – she would fall violently in-what, suddenly walking fast after the fall, guiding herself without wasting time to make up for the lost life, guiding herself to-where, eyes open, alive, without cruelty toward herself and without pity or pleasure because she would no longer need to punish herself, without a single word, that was it, without a single one, by God, washed as if after a great rage.”

Passager som denna kännetecknas av brådskan och hätskheten, som om berättarrösten inte snabbt nog kan komma fram till sin slutsats – som alltid anländer i häpnadsväckandets skrud. Men också i en del egenheter, som i denna boks flitiga bruk av upprepningar för att ge emfas, det som retoriken kallar epizeuxis: ”her shriveled soul was avoiding, avoiding”, som det står strax efteråt. Här, i det ovan citerade, finns ord som också väcker häpnad: ”in-what” och ”to-where”, ett brott mot grammatiken. Tidigare engelska översättningar har mildrat den här typen av våldsamheter, medan det pågående arbetet med att på nytt översätta samtliga hennes böcker respekterar de ibland avvikande ordformerna.    

Lispectors stil växlar mellan de hårda, kategoriska utsagorna som är omöjliga att bestrida (de följer en sanningens logik), och de vaga, dunkla och diffusa mumlandena som är sanna på ett mer oroväckande sätt – för de är sanna på ett mer gåtfullt, hemlighetsfullt sätt. Och kanske det kan hjälpa någon läsare, att använda denna dynamik som en slags livboj: växelspelet mellan klarhet och dunkel, hur sanningen framträder på olika sätt.

Då blir det en fråga om hur man ska gripa sig an det som kommer till en. Det finns en exakthet i Lispectors prosa, ett sätt att förhålla sig till definitioner som jag inte kan hitta hos andra författare (möjligen i Emily Dickinsons poesi). Men det är också fråga om en ny  typ av definitioner, av ett mer spontant slag. Definitioner som hjälper en att inte hitta sig själv, utan mer om att upptäcka sig själv:

”Stripped of memory she was living her life simply without ecstasy; yet a strange attention would sometimes overtake her, vaguely she was trying to think how she had emerged from childhood toward the ground, she was trying to orient herself to no avail; in an odd moment it would seem to her that she’d lived the same instant in another age, in another color and in another sound – her rhythm would suddenly break off, she would halt and with a calm made of shock and caution fumble in her interior, try to discover.”

Ett lugn som baseras på chock och varsamhet! Det är en slags likgiltighet som blir idealet för de här kvinnorna som huserar i Lispectors böcker. ”How dare I live”, uttrycker sig Virgínia vid ett tillfälle, och det är kanske en typ av ödmjukhet som blivit oroväckande ovanlig under de 72 år som gått sedan boken publicerades. Att kombinera barnets rastlösa rörelse mot världen med den vuxnes likgiltigt flegmatiska frånvändhet – det är kanske den formel som tydligast förklarar Lispectorvärlden. Dilemmat består i att barnet har kapaciteten att registrera utan verktygen att analysera och förstå, medan den vuxne kan tyda verkligheten utan förmågan att ta in den på ett adekvat sätt.   

Varför vi gillar det här då? Det kan vara för att hennes karaktärer så tydligt är solitärer. Om man läser – om man är en riktig läsare – då är man också delaktig i liknande sysslor. Vi som läser känner igen oss, vi delar den här erfarenheten. Hennes karaktärer är också kantstötta och utstötta, och troligen säger även det något om oss som läser. Högstämt avspänt skildrar hon också en vardag: man dricker kaffe, röker en cigarett, åker en buss, inte mycket mer händer.

Att man inte läser Lispector för intrigens skull har sedan länge blivit en truism. Men det förblir svårt att beskriva hennes språk, utan att ens avgränsningar blir urvattnade. Allt det vilda och otyglade blir udd- och tandlöst när det ska förklaras. Som belöning får vi ta del av tanken – både i dess flyktighet, och i dess beständighet, liksom hur dess begränsningar kan överskridas.  

15 juli 2018

Wilde’s Women. How Oscar Wilde Was Shaped by the Women He Knew, Eleanor Fitzsimmons, Duckworth Overlook


Det liknar ett skämt: en bok om Oscar Wildes kvinnor, den torde bli världshistoriens tunnaste bok, hö hö hö … Fast Eleanor Fitzsimmons bok Wilde’s Women. How Oscar Wilde Was Shaped by the Women He Knew lyckas ändå fylla drygt 300 sidor, utan att behöva slå knut på sig själv. Det blir en biografi som är tillräckligt specialiserad för att utgöra ett nytt inslag i Wilde-forskningen, men ändå fungera som en tillräckligt allmän introduktion för att egentligen vem som helst kan börja läsa om honom med den här boken.

I olika kapitel får vi lära känna inte bara de sedan tidigare bekanta kvinnorna som var viktiga, i första hand modern Jane och hustrun Constance, liksom hon som skulle få smeknmanet The Sphinx, författaren Ada Leverson. Samt en del andra, till exempel historien om hur Wilde brädades av Draculas författare, Bram Stoker, som gifte sig med Florence Balcome. Han var vän med Wildes mor, och det lär också ha varit hon som uppmuntrade honom att skriva just Dracula.


Ur ett textperspektiv finns ingen älskvärdare författare än Oscar Wilde. Inte för att han skriver smekfullt eller insmickrande – snarare innehåller hans bon mots rejäla doser kritik mot både individen och samhället – men mer tack vare att han motarbetade dumheten och tråkigheten, och att han visar sådan förståelse för människan i hela hennes förråd av egenskaper. Få författare har varit lika klarsynta som Wilde – och då gäller det inte enbart i bedömningen av sin omgivning, som han så skickligt demaskerade, utan också i modet att rikta sökarljuset mot sig själv. Böcker om Wilde blir nästan per automatik dramatiska och spännande.

Var han då enbart vänlig och välvillig? Absolut inte. Han kämpade dock för kvinnors rätt att klä sig ledigare: liksom i så många andra avseenden var han här långt före sin tid. När han föreläste i USA dominerades publiken också av kvinnor, helt enkelt därför att han tog upp ämnens som appellerade till dem. Att kvinnor gillade honom var kanske inte så konstigt, men varför var de så förtjusta i honom? Enligt Lord Alfred Douglas berodde det på att han var en så bra lyssnare. Man kan säga mycket om 1800-talets män, men om detta stämmer utgjorde Wilde ett undantag. 

Hur viktig modern Jane var för utvecklingen av barnet och den vuxne Oscars personlighet går inte att överskatta. Det är också svindlande att ta del av hennes omgängeskrets, alltifrån ett av Lord Byrons barnbarn till Karl Marx dotter samt en farmor till Djuna Barnes. Hemtamt rör sig Fitzsimmons genom sina källor, men refererar inte enbart, utan ser mönster och visar med stor kännedom orsakssamband. Viktig var också systern Isola, som dog när hon var tio och han var tolv: dikten ”Requiescat” är en enkel och omedelbar påminnelse om hur djupt sorgen nådde honom. 

Gemensamt för kvinnorna omkring Wilde, genom hela hans liv, är att de är starka, självständiga, och ofta snabbtänkta och roliga. Så var redan hans första stora kärlek, Florence, hon som i stället gifte sig med Bram Stoker. Hon kallades ”never dull”, något som förstås utan modifikation kan appliceras även på Wilde. I den här boken återges en blyertsteckning som han gjorde av henne, jag tror inte jag har sett den tidigare: den är väldigt stark.

Några andra kvinnor som på olika sätt stöttade Wilde eller var viktiga för hans utveckling, både som människa och konstnär, var författarna Maria Louisa Ramé, som kallades Ouida, och Ada Leverson, som kallades Sphinx (hon skrev sin egen version av Wildes dikt ”The Sphinx”, och kallade den ”A Minx”). Bland skådespelare Ellen Terry, men i ännu högre grad Sarah Bernhardt. Återigen: få manliga författare etablerade så många och så nära relationer till kvinnor som Wilde. Låt vara att han troligen är mest berömd för att ha varit bisexuell – något som ärligt talat kan kvitta för oss när vi bedömer på vilka sätt han tog kvinnors skapande på allvar och fungerade som understödjare åt olika kreativa kvinnor. 

Till stor del blir Fitzsimmons bok en upprättelse för Constance, hustrun, som trots att hon ägnats ett par biografier inte blivit tillbörligt uppmärksammad. Här får vi också en del saker tillrättalagda, som ryktet att Wilde gifte sig med henne för pengar – sanningen var att hon inte alls var så välbeställd som man trodde och har trott. Hon var också viktig för Wildes karriär, i dess initiala skede. De hade också ett större intellektuellt utbyte än vad som tidigare har föreslagits. Hon gav ut egna sagosamlingar, till exempel. Så sent som 2015 lanserades teorin (i tidskriften The Lancet) att det som var hennes dödsorsak var MS.

Det som dödade henne indirekt var förstås också fängelsedomen mot hennes make, det som mer eller mindre indirekt inte bara tog kål på hans egen hälsa och fick honom att dö lite drygt tre år efter frigivandet. Under de två åren i fängelse dog ju både hans mor och hans hustru, och strax efter frigivandet dog också hans två år äldre bror Willie.

Det kan finnas en del spekulativa drag i Fitzsimmons bok, som i en del avseenden liknar en typ av litterärt biografiskrivande som blivit populärt på senare år. Å andra sidan liknar ju Wildes liv en saga – en saga som blir en grekisk tragedi. Han hade enligt samtida utsagor en röst som kunde bota tandvärk. Fitzsimmons har en lämplig stil, som aldrig ställer sig i vägen för sitt ämne: tacksamt nog är ju ämnet nästan alltid intressant.

13 juli 2018

Vittnesbörda, Freke Räihä, Smockadoll


Med en lång rad auktoriteter, i första hand poeter och kritiker (87 stycken inalles), inramas Freke Räihäs senaste bok Vittnesbörda. Dessa auktoriteter presenteras i fyndiga notiser, så poetiskt skrivna att Räihä borde ansvara för nästa stora litteraturhistoria. Han skriver om nödvändigheten i att skriva, i att vittna, och gör det med exempel från nazisternas koncentrationsläger. ”Om jag säger …” inleder många av hans rader: ”Om vi står på en evig tröskel. / Om vittnet inte lever längre. / Om jag säger att skrivandet är en gräns.”

Poeten blir i Räihäs version den som rör om i grytan, genom att så starkt visa hur viktigt minnet är. De olika rösterna blir trådar som pekar ut möjligheterna, i en mångstämmig och stundtals aktivistisk dikt. Det är allas ansvar, det som sker i världen. Med så många röster att förhålla sig till kunde det ha blivit osjälvständigt, men det här är en ovanligt personlig bok, även för att komma från Freke Räihä, som ju har gett ut en hel del egensinniga böcker.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/7 2018)

12 juli 2018

10TAL:s Klimatvrede


Någonstans, jag minns inte var, berättar Stig Dagerman att han är pessimist i det korta perspektivet, men optimist i det längre. Inte för att det hjälpte honom. Går det att kombinera, undrar jag förskräckt: är inte pessimismen starkare än så? Det vill säga: släpper man väl in den i sitt tänkande tar den över helt.

När jag för fem år sedan läste 10TAL:s temanummer ”Klimatsorg” kände jag vrede, och när jag nu läser deras senaste nummer (#29/30) med temat ”Klimatvrede” känner jag sorg. Och tänker återigen på Stig Dagerman. Hur ska man förhålla sig till klimathotet? Det känns som om hela världen har enats i ett motsatt förhållningssätt, att vara optimist i det korta perspektivet, men pessimist i det långa – tyvärr är det ju det långa perspektivet som får det sista ordet.


Har världen hamnat i värre skick under de fem år som gått? Enligt tidskriftens logik har alltså sorgen övergått i vrede. Vrede är bättre, tänker jag, eftersom det leder till mer handling än den förlamande sorgen. Nu är det visserligen inte konstnärer och författare som ska anklagas för att stoppa huvudet i sanden, och mycket av de diskussioner som fördes 2013 fortsätter att föras. Måhända med mer ilska än då. Kanske vi borde, med Sofia Robergs ord från detta nummer, ”sörja för världen innan vi sörjer den.”

I numret finns texter som uppmärksammar naturen, och visar att människan alltid har varit lika mycket beroende av den som dess överlägsne (och stundtals arrogante) härskare. Dikter, essäer, bildkonst, där allt visar enad front mot uppfattningen att ingenting behöver göras. Om än det sägs på skilda sätt.

Här kan nämnas två norska perspektiv på vad som håller på att hända: Espen Stuelands elegiska text om ökade vattenstånd och dess konsekvenser för framtidens människor, och  Øyvind Rimbereids sakliga konstaterande att teknologin gjort oss oförmögna att längre uppskatta en ursprunglig kontakt med naturen. Eller natur hit och natur dit: litteraturvetaren Elisabeth Friis vill ersätta begreppet natur med miljö, i enlighet med Timothy Mortons idé från 2007 i boken Ecology without Nature. Hon undersöker de skandinaviska författarna Gunstein Bakke, Katarina Frostenson och Ursula Andkjær Olsen, och det är engagerande och fantasifulla läsningar, även om det mest intressanta sker i överblicken – att de skildrar en antiantropocentriskt önskan att låta trädet bli en del av det mänskliga.

Som synes dominerar det skandinaviska perspektivet, något som torde vara en följd av att det på senare år skapats fler beröringspunkter mellan Sverige, Norge och Danmark, med ett allt större intresse för utbyte. Det är till gagn för oss alla. Här finns dessutom bland annat John Swedenmarks text om isländska jöklar, och texter av islänningen Sjón, liksom ett utdrag ur Sigbjørn Skådens s/f-roman Heim, skriven på samiska, och fotografier av finländska Noora Sandgren.

Men även Victor Malms långa essä om Gunnar D Hanssons, vars makrilldikter kanske inte kvalificerar som ett uttryck för vrede, men desto mer av avståndstagande från den rådande tidsandan: ”Hansson dras till kuriösa och tragiska undantag, till det som befinner sig så långt bort från njutningsekonomin och underhållningsindustrin som möjligt.” Det är säkert sant, även om jag tror Malm håller med mig att det är både njutningsfullt och underhållande att läsa Hansson.  

6 juli 2018

Hjärtat och andra dikter, Aleksandr Pusjkin, översättning Annika Bäckström, Ellerströms


Enligt den seglivade myten var de romantiska poeterna världsfrånvända och självupptagna gnällspikar. Inget kunde vara felaktigare. De drömska inslagen kontrasteras mot radikal idealism. Det sociala patoset är också det som genomsyrar den stora ryske poeten Aleksandr Pusjkin, något som blir tydligt också i det relativt utförliga urval som nu publiceras i den lilla volymen Hjärtat och andra dikter.

Det är dikter som rör sig mellan sublim naturlyrik – i synnerhet en fantastisk dikt om havet – ironiska dialoger med förläggare, krig och farsoter, personporträtt av armod och misär. Jag känna en intensiv saknad efter en tidsanda (början av 1800-talet) då poesin fick vara inte bara så här kvick och livfull, utan också betydelsefull och ofrånkomlig, och som gav så fritt spelrum åt fantasin. Överallt visar sig Pusjkis rörliga intellekt, hans brinnande temperament, hans engagemang i andra livsöden: ”Hjärtat lever i framtiden, / det närvarande är sorgligt: / allting i ögonblicket förgår; / det som förgår blir oss dyrbart.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/7 2018)

4 juli 2018

Henrik Ibsens Hedda Gabler


Electra Hellman som Hedda på Dramaten 2016
Hon blir en ny sorts kvinna – hon som vägrar självupp­offringen. Hennes självmord kan tolkas som en symbolisk fullbordan som bekräftar kvinnans öde på 1800-­talet, att upphöra som individ när hon fullgjort sina äktenskapliga plikter. Det är så man ska uppfatta Heddas äckel inför sin omgivning, något som starkast kommer till uttryck i förhållande till tant Julianes curlande för det vuxna barnet Tesman. Att Hedda säger nej till familjen kan handla om att hon vill slippa dela moderns öde: att bli en suddig ­figur i marginalen. Däri ligger också motståndet mot att överge faderns namn: hon är mentalt kvar i ogift  ställning och vägrar acceptera äktenskapets premisser och konsekvenser. Naturligtvis förnekar hon graviditeten, liksom hon förnekar allt smek under smekmånaden, och bestrider därmed de övertydliga sexuella anspelningar Tesman sprider omkring sig.

Jag har skrivit en understreckare som handlar om en ny bok om Henrik Ibsens Hedda Gabler. Hela texten finns här

1 juli 2018

Det cyniska tillståndet, Sven Anders Johansson, Glänta


- Så varför skriver du?
- För att skapa mellanrummet mellan oss.

Så här till synes lättvindigt uttrycker Sven Anders Johansson sig om sitt arbete, i sin nya bok Det cyniska tillståndet. Men det är bara till synes lättvindigt, för Johansson är verkligen intresserad av att utforska vad som sker om man tar det där återigen till synes förkastliga steget ut ur konsensus, bort ifrån den rådande ordningen. Det kan ske genom att aktualisera Pasolinis berömda tvärvändning i att hylla den underbetalda polisen som arbetarklassens sanna hjältar, och kalla studenterna som gjorde revolt bortskämda brackor.


Låt oss återvända till ”mellanrummet”. Det är just det som kan saknas när svenska intellektuella uttalar sig. De gör det ständigt i vetskapen att de har alla svar redo, och att andra ska tycka likadant. Johansson vill bejaka osäkerheten, och det är bland annat det som gör honom så nödvändig: att han skapar utrymme åt de egna tankarna. Mindre handlar det om att hamra in teser eller att nynna samförståndets trygga vaggvisa, och mer om att ge förutsättningar till egna slutsatser – slutsatser som hellre liknar ofärdiga modeller, ritningar mer än färdigbyggda hus.

Liksom ironi är cynism ett begrepp som mer är frågan om konnotationer än definitioner. Du måste själv bestämma vad det betyder. Jo, Johansson tar in antikens kyniker, men han är i sanningens namn mer angelägen om att ta in samtiden, och det är inte första gången han gör det i sina essäer. Kynikernas argument var att leva som man lärde, att agera i stället för att skriva. En filosofi som ska vara ett exempel – en praktik. Det här leder rätt in i aktivism, något Johansson kvickt avfärdar, eller åtminstone problematiserar (jag återkommer till den knuten).

Ska vi bekämpa eller bejaka cynismen? Det är den akuta frågan som avhandlas, i denna dagboksliknande text från åren 2015-2017. Därför är exemplen fortfarande aktuella: Trump, kulturprofilen, terrordådet på Drottninggatan, flyktingkrisen, Nordeas flytt till Finland, med mera. Om kulturprofilen levereras en hård dom mot alla de som i decennier deltagit i eller hyllat hans verksamhet: ”Ni stod och minglade och föreläste i knäna upp till skit utan att märka det […] Cynism är inte Teratologens groteskerier, Johan Jönsons hat eller ens Stig Larssons plumpheter. Cynismen finns i diskrepansen mellan vittnesmålet ovan och minglandet på Manilla, högtidsdräkterna i Börshuset, skålandet på Nobelmiddagen, ivern att vara gentleman. Falskheten i det.”   

Med andra ord: det finns all anledning att ge upp. Det roliga med Johanssons bok är att det är precis det han uppmanar oss att göra.

Men hallå, hur kan det vara konstruktivt? invänder du. En bärande tes i den här boken är att den typ av aktivism som blivit vanligare på senare år i hög grad är att den ska marknadsföra det egna jaget. Man behöver inte gå så lång som att kalla det ”godhetsknarkande”, men man kan med Adornos ord hänvisa till det som ett narcissistiskt skådespel, som fungerar identitetsstärkande men utan att vara intresserat av en egentlig samhällsförändring.

Så Johansson går ett steg längre i ifrågasättandet, och gör något mer än att låta problemet stanna vid en fråga om moralisk överlägsenhet. Allt som gör vår tillvaro bättre (tekniken), så som exempelvis Hans Rosling påpekade, gör den ju också sämre (förstärker vår ensamhet). Då blir avståndet till uppgivenhet förkortat: vi kan ändå inte göra världen bättre, låter det.

Eller? Jag skriver detta i efterdyningarna av Sveriges förlustmatch mot Tyskland i fotbolls-VM, där ett avgörande misstag av inhopparen Jimmy Durmaz ledde till en hatstorm påhans instagramkonto. Givetvis uppmanas till motaktion, där användare uppmanas skriva uppmuntrande, vilket kan te sig sympatiskt, men som med Johanssons argument blir en menlös protest. Ungefär som när telia häromåret hade sin kampanj #hatahat. För det är ju en aktivism som infantiliserar och inte tar problemet på allvar, något som bara utger sig göra det, men mer vill positionera sig. Att ta ställning – och allra helst visa att man tar ställning – blir viktigare än innehållet i sig.

Då blir det allra viktigast att visa på sociala medier att man tar ställning, något som visade sig bara häromveckan när Elaine Eksvärd kritiserade svenska män för att bara bry sig om fotboll, när det samtidigt fanns barn i USA som obarmhärtigt separerats från sina föräldrar. Det blir viktigast att med ett inlägg på instagram visa att man bryr sig, för det är det enda sättet för hen (i det här fallet han, eftersom hon menade att kvinnor i högre grad postade bilder om barnen i USA) att demonstrera sitt engagemang.  

Jodå, man kan invända att det är en cynisk position Johansson då intar, men det är också hela hans poäng: skulle det alltså vara värre? I förlängningen har frågan om miljön reducerats till att premiera de som köper miljövänligare bilar, när det vore mer logiskt att premiera de som avstår från bilar överhuvudtaget. Inom kort kommer världen ändå att vara obeboelig, något som kommer att få dagens flyktingströmmar att te sig beskedliga: något att tänka på alla de svenskar från en viss samhällsklass som i dagsläget väljer att bosätta sig i Thailand eller Spanien, för att de ondgör sig över bristen på sol, mängden tiggare, kommunisterna i regeringen, eller vad det nu är som fått dem att röra på sig.   

Men jag vill inte pådyvla någon några åsikter, för det gör verkligen inte Sven Anders Johansson (som tidigare bara hette Anders). Han lär dig att tänka själv, och det enda märkliga med boken är väl egentligen att den utkommer i Gläntas serie Hardcore, något som indikerar att den skulle vara smal eller svår. I själva verket är den ovanligt lättfattlig och bred, och borde nå fler än de redan frälsta (inte för att Johansson predikar, men … du fattar).