att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 apr. 2011

Cantatrix sopranica L. och andra vetenskapliga skrifter, Georges Perec

Litteraturen är rik på vildingar, illbattingar och knasbollar: där kan dessa konstighetens apostlar hitta hem och en funktion i ett samhälle som annars berömmer sig för sin tolerans, men ser snett på allt avvikande. Det är en självklarhet att bereda utrymme för fransmannen Georges Perec när man ska inrätta ett rum för litteraturens excentriker, och sedan sin död 1982 har hans rykte nog alltid varit på uppåtgående i Sverige. Ett av förlagen som satsar på utgivningen av hans märkvärdiga titlar är Rámus, som nu ger ut en av de mest besynnerliga böcker jag har läst: Cantatrix sopranica L. och andra vetenskapliga studier, översatt av Magnus Hedlund.

I sitt efterord skriver Hedlund om sin reaktion inför den här boken, och kallar den ”tramsig, intrikat och rolig”. Jodå: och det finns en milsvid skillnad mellan detta trams och det dumma flamset, som blir allt mer frekvent. Tramset kan förädlas, bli sublimt, medan det flamset alltid stannar på sin abderitiska och outhärdliga nivå; Perec lyckas i några benådade ögonblick få ingivelserna att blixtra till.

Titeltexten handlar om ett experiment, hur den kvinnliga operasångerskan, sopranen, reagerar om man kastar tomater på henne. Ja, liksom vilken effekt det får om man ersätter tomaterna med ketchup … Allt presenterat som en vetenskaplig studie, med abstract (på engelska), med fotnoter (ansvarig för ketchupexperimentet var en herre vid namn Heinz), och diger bibliografi.

Och så fortsätter det, med allt knäppare texter. Mycket är bara rena dumheter, och mycket svischar förbi några (kilo)meter ovanför mitt oupplysta huvud. Perec skriver ofta utifrån konceptuella och matematiska principer: mest berömd är han för romanen Försvinna, där vokalen e helt saknas. Begränsningen som styrande princip, alltså. En sannskyldig och veritabel prövning för en översättare, och Hedlund har arbetat flitigt för att det torra språket ska behålla sitt knaster.

Här testar han olika vetenskapliga roller, och resultatet blir en kärleksparodi. Roligast är det nog för den som har fått lite distans till universitetsvärlden med sin förkärlek för tillkrånglat språkbruk, där det inte är lätt att uppfatta vad som är parodi eller ironi och vad som är allvarligt syftat. Att det finns ett avhandlingsspråk, som formulerar meningar som skulle behöva syrgas för att överleva, är väl känt.

Men vad då parodi? Världen är i sig full av konstigheter, och den akademiska världen håller väl på att slå något slags rekord i det långsökta: då fungerar Perecs bok som medicin, som en välbehövlig påminnelse om det sterila i den typen av formuleringar. Det blir ibland puerilt, och man får påminna sig om att allt barnsligt inte är spår av genialitet (ungefär som när Horace Engdahl i en aforism turnerade Edith Södergran, och markerade att lindrig genialitet ökar sömnlösheten …).

De matematiska principerna som styrande för det litterära skapandet formulerades redan av Edgar Allan Poe, och i den avslutande texten, om Venedig, har Perec skrivit en deckargåta värdig Poes finurliga noveller.

Den här boken är en vacker utgåva: ren och enkel, och boken har gett mig några lyckliga stunder. Att försöka beskriva innehållet, eller hur det är att läsa den, är vettlöst. Perecs associationsbanor är ändå fascinerande att följa, även om han ibland verkar tappa tålamodet, som om han tröttnade på sin egen röst, och invänder med ett ”det var då fan!”-utbrott. Nog kan hans bok fungera bra i det svenska litterära klimatet, om du tycker att det har blivit konformt – att likriktningen behöver taggas ned och piggas upp.

Tramsig, intrikat och rolig, tyckte Hedlund – Perecs egen definition av skrivande lyder: ”smärta, ensamhet och tvivel”. Hittar du ett hem i detta, har du det här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar