att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 jan. 2019

New Forest, Josefine Klougart, Johanne Lykke Holm, Bonniers


Det är förstås något av en bedrift av en författare att skriva en roman på nästan 700 sidor som efter avslutad läsning ändå får läsaren att ana att mycket lämnas outsagt och får åtminstone mig att sukta efter mer. Josefine Klougarts New Forest kretsar kring tre kvinnliga berättare: en ung tjej som rider i skogen, en författare som tvivlar på sin relation, samt en äldre kvinna som vårdar sin man. Det är inte helt lätt att utröna när de olika rösterna avlöser varandra, fast viktigare än de individuella ödena blir författarens förmåga att knyta ihop trådarna till en enhetlig diskussion om vad ett liv utgör. En av dessa saker är vårt förhållande till naturen.

Klougarts skrivande balanserar det intellektuella med det sinnliga, när hon här i än högre grad än tidigare gör avkall på konventionell intrig. I den mån man kan säga att hon skriver snyggt gör hon det med klart fokus på skönhetens intima band till sanningen. Det här är en bok full av oväntade insikter, av en klokhet som förvärvats mer av inre än av yttre erfarenheter. New Forest är en suggestiv saga. Trots formatet blir det en nästan minimalistisk, aforistisk historia, med rader man gärna bär med sig i sina möten med både människor och med natur. 

(Också publicerad i Vi 2/19)

26 jan. 2019

Lägesrapport från Aniara. Tre essäer, Anna Hallberg, Kuba Rose, Bengt Gustafsson, 2066


Till senare års mest häpnadsväckande nyheter hör väl den att det äntligen kommer en filmatisering av Aniara, Harry Martinsons rymdepos från 1956. Den regisseras av Hugo Lilja och Pella Kågerman, och kan förstås vara antingen hur bra eller hur dålig som helst. Men verket har på ett märkligt sätt behållit sin aktualitet, och förblir läsvärt. På sätt och vis kanske i ännu högre grad nu än, tja, i början av 90-talet, då jag övertalades att läsa den första gången. Det var något med andras reservationslösa gillande som provocerade mig. Vad såg det i detta – med förlov sagt – pekoral?  

Förlaget 2066 bildades 2016 och har som plan att vara verksamma i 50 år. Det här är bok nummer tre, och utgörs då av en Lägesrapport från Aniara, med tre essäer kring verket. Anna Hallbergs fragmentariska essä speglas av Bengt Gustafssons mer konventionella bakgrundsteckning, samt emellan dem en fotoessä av Kuba Rose.  


Aktualiteten för Martinsons Aniara märks i hur den refereras till i ett par debutantromaner från 2018, som Balsam Karams Händelsehorisonten och Ina Rosvalls Harungen. Men förstås ännu mer i författaren med det snarlika efternamnet Anyuru, i Augustprisvinnaren från 2017, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.  

Här finns då ett tvärvetenskapligt grepp, med poeten (& kritikern), fotografen, astrofysikern. Det blir också tre väldigt annorlunda essäer. Jag får väl be om ursäkt för att jag kallade verket pekoral, men den skarpa kritikern Hallberg gör detsamma, eller i ärlighetens namn säger hon att det ”drar åt det pekorala”. Hon vacklar mellan beundran och motstånd, och det är väl som det ska vara.

En av de saker som fått Aniara att förbli en självklar referenspunkt är att den kan tillämpas på klimatproblemen, att ekopoesin som blivit ett så fruktbart fält under 2010-talet kan spåras bakåt till detta verk. Ja, men inte bara dit – när Coleridges Balladen om den gamle sjömannen nyöversattes i fjol skrev översättaren Axel Englund utförligt om hur en ekokritisk läsning av dikten ger den en ny angelägenhet i vår tid. Men det finns också hos Hallberg en ambivalens, och en ödmjuk undran: vad kan man väl tillföra ett så kanoniserat verk?     

Den här boken blir då en följeslagare till filmatiseringen (som har svensk premiär i februari). Kuba Rose har fotograferat arbetet med att överföra dikten till filmduken, och vi kan ta del av kryptiska bidrag. Ansikten där dragen suddats ut. Ja, för vad är slutligen då personerna i eposet? Röster? En del av kalla kriget, och en del av 50-talets blinda tilltro till tekniken tycker jag mig spåra i de här fotona, och jag kan inte bestämma mig för om det beror på dess tidlösa drag, eller om det är för tidsbundet. Någon tydlig bild av vad vad filmen innehåller får vi inte.

Slutligen skriver Bengt Gustafsson en mer reguljär essä. Hallberg skriver fragmentarisk, neurotiskt, oroväckande, medan Gustafsson – professor emeritus och medlem av Kungliga Vetenskapsakademien. Han läser verket som en symbolisk resa, och en varning. I hans korta text friläggs samtidsparallellerna, hur vi allt mer liknar de arroganta och ignoranta resenärerna på rymdskeppet. ”Visst, vi har sabbat planeten, men hey, vi kan ju festa och knulla och digga jazzen ombord …”

Det är inte så långsökt. Det är den typ av bok som blir allt mer aktuell. Låt gå för dess smått pekorala drag, det finns värre saker i en bok. Vi kan fortfarande läsa den, och fortsätta dikta vidare, och använda den som resonansbotten och projektionsyta. Så även för essäer, fotografier, och som sagt filmatisering.   

25 jan. 2019

Marginalia/Xterminalia, Johan Jönson, Bonniers; Vinterresan, Hanna Hallgren, Ellerströms; Rösterna från Avocadobergen, Thomas Tidholm, Ordfront


Tre nya diktsamlingar konsoliderar det gynnsamma läget för svensk samtidspoesi. Detta oavsett om man väljer Johan Jönsons brutalitet, Hanna Hallgrens sinnliga skärpa, eller Thomas Tidholms absurdism.

Efter den senaste riktningstrilogins totalt 3830 sidor är det med viss skräckblandad förtjusning en tar sig an Johan Jönsons senaste projekt, men den här gången ger han ut två relativt tunna böcker. Fast textflödet är igenkännbart, och aggressionen är intakt, om än mildrad av uppgivenhet.

En uppgivenhet som ändå inte förlamar. I den tjockare boken Marginalia bryts det lyriska narrativet med olika variationer av frasen ”Vi behöver pengar”. Då kan det se ut så här när han motar bort döden, med hjälp av lika mycket humor som förtvivlan: ”mot det här livet / hjälper bara alkohol. / Våra pengar är slut / mot alkoholen / hjälper ingenting.” 

Skönheten i Jönsons poesi är ljus och tung. Förvisso är det monotont att läsa den här textmassan som liknar en station som sänder sitt nödrop. Men variationsrikedomen gör ändå jobbet mödan värt, när han får mörkret – sitt eget och mitt medan jag läser – att vika.

Det är inte konventionellt snyggt, men det finns en del tröst att hämta i det här flödet. Lite mindre så i den tunnare Xterminalia, där vålds- och sexfantasier kring ett MMA-evenemang samsas med olika experiment i text och bild.

Hanna Hallgren har tidigare skrivit en bok tillsammans med Jönson. På egen hand har hon med sina senaste böcker framstått som en av de mer distinkta poetiska rösterna från 2000-talet. Vinterresan heter hennes senaste, och är ett destillat av Elfriede Jelineks hörspel Vinterresa, som i sin tur bygger på en diktcykel av Wilhelm Müller, legendariskt tonsatt av Franz Schubert.

Men det är också ett arbete inom litterär gestaltning, och tar sin utgångspunkt i en uppsättning av Jelineks pjäs. Så rör sig Hallgrens bok mot dramatiken, i en berättelse om modersbundenhet, där det skissartade blir en del av den frigörande estetiken.

Det kan låta ansträngt eller navelskådande, men det är i själva verket sinnligt vacker kärleksdikt. Kärleken är kort som ett andetag, och i starkt koncentrerade rader utforskas det som inte kan fångas: ”Vi försvinner punkter i natten / Cesurer i mörknande grönska / Vältempererade natt då livet / ger människorna åter, deras minnen / deras lek, och deras drömmar”.

I april utses vem som blir årets mottagare av Sveriges Radios lyrikpris. En av de nominerade är Thomas Tidholm, för Rösterna från Avocadobergen som kom i somras. Vi känner honom som mångsidig konstnär, bland annat tack vare flera populära barnböcker tillsammans med hustrun Anna-Clara.

Kanske sysslan som barnboksförfattare ligger honom i fatet, att många har svårt att se kvaliteterna i hans poesi. Rösterna från Avocadobergen är en ambitiös och mångbottnad skildring av ett samhälle som möjligen ligger i framtiden, och vars drag starkt påminner om Sverige. Är det dystopi eller utopi? Det är inte riktigt klarlagt.

Tidholms lätt igenkännbara absurdism är intakt, och man har ofta roligt i hans sällskap. Även om det ofta låter trevligt finns något illavarslande där: ”Men jag  / skulle vilja ha / en fast hand som kunde ta mig / ut ur detta mörkret”. Som bäst fungerar Tidholms dikter när han omfamnar ”detta mörkret”, och det sker då och då i denna ibland ojämna bok.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/1 2019)

Om Virginia Woolfs Mot fyren


För snart hundra år sedan, 1927, utkom Virginia Woolfs "Mot fyren", som inföll under en intensiv skaparperiod som inleddes med romaner som "Jacobs rum" och "Mrs Dalloway". I sin dagbok skrev hon att man vid 40 års ålder antingen stagnerar eller växlar upp: hon valde avgjort det senare. "Mot fyren" brukar räknas till inte enbart en av Woolfs mer svårlästa romaner, utan också som en av de mest svårlästa romanerna skrivna på engelska. Onlinemagasinet The Millions inkluderade den i augusti 2012 på sin lista över litteraturhistoriens tio svåraste böcker, i sällskap med bland andra Martin Heideggers "Vara och tid", Edmund Spensers "The faerie queene" och James Joyces "Finnegans wake". 

[...] Det är i dag 137 år sedan Virginia Woolf föddes, och jag skriver om Mot fyren i dagens Svd, och hela texten finns att läsa här

19 jan. 2019

Analfabeten, Agota Kristof, översättning Marianne Tufvesson, Wahlströms & Widstrand


En bok med titeln Analfabeten förpliktigar, åtminstone för en svensk läsare, med Ivar Lo-Johanssons fina bok om sin pappa. Det är med viss skepsis jag närmar mig ungerska Agota Kristofs korta självbiografi, 50 sidor blott, under denna titel. Speciellt när hon berättar att hon lärde sig läsa som fyraåring.

Kort rekapitulation. Författaren föddes i Ungern 1935 och flydde som 21-åring till Schweiz, där hon lärde sig franska och blev så småningom författare. För 25 år sedan utkom tre av hennes romaner på svenska, men har nu mer eller mindre fallit i glömska. Det vill Wahlströms & Widstrand nu göra bot på, så de återutger dem i nyöversättning, och som appendix då den lilla självbiografin Analfabeten.

Det är förstås lätt att tänka sig att förlaget vill uppnå en liknande succé som Natur & Kultur höstade in med John Williams Stoner. Nu torde Kristof inte vara riktigt lika bortglömd, och det finns andra paralleller, som när Irène Némirovsky för tiotalet år sedan återutgavs, något som lyckliggjorde åtminstone mig.

Den som lär sig läsa vid fyra års ålder får förstås finna sig i att bli betraktad som en suspekt varelse. Speciellt när tvångsläsandet tar över andra sysslor. Det blir så en bok om varför somliga börjar skriva. Det kan härröra från ett behov att uthärda den yttre världen, eller driften att utforska den inre världen – för andra är det en kombination av dessa bevekelsegrunder. Man behöver skriva för att världen är grym och orättvis – och dessutom överdjävligt ful.   

I boken använder Kristof skissen som metod. Det är en metod som möjliggör att den värld som skrivs fram är både fjärran och nära, eller med andra ord både udda och helt igenkännbar. Det är nästan ilsket berättat, i sin kortfattade form. Som ung skickas hon till internat. Pappan är i fängelse. Fattigdomen gör sig påmind i att hon inte kan hämta ut sina lagade skor hos skomakaren, utan lär sig skriva för brödfödan, sketcher som går hem hos klasskamrater och hos lärarna. Plötsligt tvingas alla lära sig ryska, efter ockupationen.

Alltså tar hon med sig sin lilla dotter när hon som 21-åring flyr. Så blir titeln Analfabeten till slut förklarlig, då det är så hennes tillvaro ter sig när hon tar sig fram i franskan, och lär sig det muntligt först på arbetsplatsen, i rökpauserna utanför toaletterna, och så småningom också skriften, genom att börja med att skriva dramatik för amatörskådespelare och för radion.     

Det är en kort bok, ibland av det frustrerande slaget. Man vill veta mer, men samtidigt finns det en poäng med det tillknäppta. Vi blir påminda om att skrivande handlar om att sätta punkt. Något Kristof i den här boken gör så bra att jag inte kan hylla henne bättre än genom att göra sålunda.

17 jan. 2019

Au pair, Cecilia Hansson, Natur & Kultur


I början av 90-talet är Cecilia Hansson au pair i Wien. Hon avverkar några olika familjer, pluggar tyska på universitetet och blir förälskad i sin lärare Walter. De börjar träffas, allt mer privat, men deras relation utvecklas inte. I nutiden bestämmer sig Hansson för att uppsöka den här tiden igen, för att ta reda på hur det blev, och vad hon blev.

Boken, som är uttalat självbiografisk, heter Au pair. Kronologin är uppbruten: ibland befinner vi oss i Wien på 90-talet, ibland i Stockholm i början av 00-talet när hon debuterar som poet, ibland i nutiden med familjeliv. Cecilia går ut gymnasiet i Luleå med höga betyg och kan bli vad som helst, men väljer kulturen, till föräldrarnas besvikelse, som anar att ett otryggare och mindre lukrativt liv väntar för den som jobbar med kultur.


Som boken beskriver det verkar det inte heller ha lett till ett lyckligt liv, åtminstone gestaltas en ständig rastlöshet, att hon har trivts med att vistas i det tillfälliga. Så har också de olika jobben och de olika identiteterna avlöst varandra, med journalism på radio och tidningar, författare under 00-talet, översättare – ja, även en vistelse på teaterskolan hinns med. Kanske inte lyckligare, men åtminstone annorlunda.    

Boken försöker återanknyta till Walters betydelse i hennes liv, och jag läser den som ett försök att göra sig kvitt honom. Hon åker till Wien i nutid för att plugga, med avsikten att träffa honom. Det blir också ett möte på bokens sista sidor, men hur det avlöper behöver jag inte avslöja här.

Här går vi tillbaka i tiden, men helt utan nostalgi. Cecilia blir i boken en betraktare över sitt eget liv, som med fascinerad blick uppfattar ett skeende. Minnet är knivskarpt och detaljerat, men hon råkade glömma sin dagbok i en telefonkiosk på Währinger Straße.  Hon får förlita sig på de brev hon skrev till sina kompisar.

Skeendet handlar också om hennes drift att bli författare. Den här boken blir då ett försök att skriva om debutboken Revbensdagar, morgnar, och göra den kärlekshistorien mer autentisk. Fast går det ens? När hon här återger mötena med Walter sker det på ett teatraliskt vis, och vi kan inte riktigt komma nära honom som litterär gestalt.

Fast är det en brist? I hennes huvud är han stelnad i tiden, fortfarande den fängslande relativt unge mannen – drygt 30 – när han var hennes lärare. Minnet är så djävla opålitligt. Baksidestexten kallar det ”en memoar om besatthet”, och ja, Walter är en besatthet, och som sådan fullständigt opålitlig.

Hansson ger intryck av att ha skrivit sin bok i ett rasande tempo. Det finns en aggressivitet i texten, som laddar den med energi och får mig att sträckläsa boken. De korta kapitlen liknar fragment, intryck som redovisas. Men den är också rolig och fyndig, när hon skildrar hur obekväm hon känner sig som 19-åring i Wien, hur hon tragglar med tyskan och ständigt gör bort sig. De korta porträtten av andra människor är exakta och träffsäkra. Det skapas också en mäktig balans när hon så helt lever sig in i tonåringens sinne för överdrifter och melodrama, samtidigt som hon bevarar en insiktsfull distans. En liknande balans uppstår mellan det klara draget av självförakt som ändå inrymmer gott självförtroende och ett tydligt driv mot att åstadkomma saker, att ta sig vidare.  

Även om berättartekniken i någon mån liknar de många anglosaxiska essäromaner som vi kunnat läsa på senare år, böcker av bland andra Chris Krauss, Maggie Nelson, Leslie Jamison, är det här okonventionellt skrivet. Det finns något frigörande i själva projektet, och även om Hansson inte lägger till rätta – eller snarare just därför att hon inte gör det – ges hennes utforskande ett förklarande slags ljus. Det är också en slags bildningsroman hon har skrivit, om den valhänta tonåringen som går från att tycka att Nietzsche är nazist till att upptäcka att han är en användbar filosof.   

Det finns en kreativ vilsenhet över detta märkliga sökande efter en identitet. Jag gillar hur den grubblar sig fram, tankfullt och ärligt. Sällan har jag också läst en så ogarderad historia om sexualitet, där Hansson så att säga redovisar sina erfarenheter utan att vare sig skryta över eller skämmas för dem.

16 jan. 2019

Dialog eller dynamit. Viktor Rydberg och August Strindberg – förtryckets fiender, Birthe Sjöberg, Gidlunds förlag


Birthe Sjöbergs senaste bok om Viktor Rydberg är så gedigen att den blir överlastad och tung. I några avseenden fungerar den ögonöppnande, men jämförelserna med Strindberg som utlovas försvinner på vägen.

Hur stort var det idémässiga utbytet mellan Viktor Rydberg och August Strindberg? Inte så värst, enligt den drygt 20 år yngre revoltören Strindberg. Men förnekanden kan i sig ge upphov till misstanken att det ändå ligger ett korn av sanning i påståendena.


Relationen mellan Rydberg och Strindberg har nu utretts av Birthe Sjöberg, Rydbergsforskningens obestridliga doyen, i boken Dialog eller dynamit. Det ska genast sägas att en forskare har problem när hen ofta måste gardera sina meningar med ord som ”möjligen” och ”förmodligen”, speciellt när de ibland måste förekomma i samma mening.

Alltså blir det gott om spekulationer, men låt gå för det. Det är också, för att använda ett av hennes favoritord, ”kanske” på sin plats att betydligt mer utrymme ges åt Rydberg, även om man kan tycka att långa handlingsreferat av flertalet av hans böcker är lite överflödiga. Inte minst när hans två diktsamlingar gås igenom med sådan nit att kontentan lite väl ofta hamnar utanför bokens undersökningsområde.

Vi tänker inte i första hand på Rydberg som omstörtare, men Sjöberg visar att de hade bland annat kyrkokritiken gemensamt. En brytning sker dock när Rydberg vägrar stötta Strindberg i åtalet efter novellsamlingen Giftas, där åtalspunkten var ”hädelse emot Gud eller gäckeri emot Guds ord eller sakrament”.  

Rydberg sympatiserade delvis med Strindbergs radikala idéer. Det var också en med vissa förbehåll ömsesidig respekt. Som bekant var dock Strindbergs lojalitetsband inte så töjbara, utan de sprack i tid och otid. Däremot bevarades Rydbergs förståelse för sin yngre kollegas talang, illustrerat av att han försökte avsätta prispengar till honom från Svenska Akademien, tyvärr motarbetad av den mer njuggt inställde sekreteraren Carl David af Wirsén.

Den gedigna arbetsmetoden blir något av en belastning för den här text-täta boken. Redovisningsplikten skymmer huvudärendet, att påvisa likheterna mellan de två författarna. Det är en bok som fungerar bättre i några detaljer, som när Sjöberg lyfter fram flera kvinnofigurer som ideologiska språkrör i Rydbergs romaner, såsom Ingrid i Fribrytaren på Östersjön, Singoalla i romanen som bär hennes namn, samt Hermione i Den siste Athenaren. Eller när hon vederlägger ryktena om Rydbergs homosexualitet.

Vår tid premierar de kategoriska omdömena. 1928 citerade Victor Svanberg i sin bok om Rydbergs Den siste Athenaren några brev som Rydberg skrivit till en av sina gamla elever, och använde det som bevis för författarens homosexualitet. Sjöberg går till räfst och rättarting mot den fortsatta forskning som tagit detta omdöme för sanning. Förtjänstfullt spårar hon upp originalen – Svanberg hade tillgång till kopior enbart – och visar därmed att det med stor sannolikhet inte ligger någon sanning i de snart hundraåriga påståendena.

Åtskilligt har sagts om det levande hos Strindberg, det som fortsätter att göra honom läst i våra dagar. Något motsvarande kan inte sägas om Rydberg, och där tror jag inte att det hjälper med aktningsvärda försök som Sjöbergs bok. Om han nu är värd att läsas i dag borde det gå att demonstrera det med mer entusiasm än vad som är fallet här.       

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/1 2019)

11 jan. 2019

Vill vi ha ett samhälle utan poesi?


För den som bryr sig om svensk kultur har det varit marterande att följa Svenska Akademiens sönderfall inför öppen ridå. Allra svårast har det varit att följa Katarina Frostenson, som under året har gått från att vara okänd till ökänd.  

Nu har hon av allt att döma gett upp sin stol i Akademien, men kräver ett arvode för att kunna fortsätta verka som poet. Givetvis är det provocerande för många, som anser att en kulturarbetare ska kunna försörja sig på den konst hen producerar.

Det är ynkedom att ha ett samhälle som inte har råd att försörja konstnärer som inte är tillräckligt kommersiellt gångbara. Alliansen avskaffade utan större protester den livstida statliga konstnärslönen för tio år sedan, ett system som Sverige i likhet med de flesta civiliserade länder haft sedan 1960-talet. Problemet här är större än att ett gnidigt samhälle inte har råd med allmosor åt en överklasspoet.   

Det har alltid funnits i Sverige, detta bonniga land, ett förakt mot allt konst som inte är omedelbart begriplig. Visst, vi hyllade under 2018 i stort sett enhälligt Ingmar Bergman, men när han levde jagades han ut ur landet felaktigt anklagad för skattebrott. En allmän uppfattning var att han gjorde navelskådande och obegripliga filmer om sin egen ångest. Att hans rykte utomlands samtidigt växte sig större än någon annan svensk kulturarbetare någonsin betraktades som en pinsamhet.     

Skillnaden är att detta förakt blivit allt mer politiskt gångbart och efterfrågat. Väljarskarorna känner sig befryndade med partiledare som stoltserar med sin brist på bildning och med kulturella referensramar som inte har större ambitioner än Camilla Läckberg och schlagerfestivalen.  

Poesin är en odugling i konkurrenskraft gentemot annan litteratur, och har ingen chans mot deckaren och feel good-romanen när det gäller försäljningssiffror. En gång om året dammar SVT av den mossiga dikten ”Nyårsklockan” av Tennyson och låter en skådespelare ta sig an den som vore den en slagpåse, senast Mikael Persbrandt på nyårsafton. Och i programserien ”Helt lyriskt” får vi lyssna på pliktskyldigt mediokra tolkningar av älskade skalder från förr, för säkerhets skull döda.

Vad ska ett samhälle då ha poesin till, när den är så olönsam? Vi kan antingen nöja oss med marknadens villkor och rätta oss efter dess minimala intresse för allt som inte är lättsmält, eller så kan vi bejaka den enorma kraft som finns hos författare som utmanar tanken och vågar stryka mothårs.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/1 2019)

Author Chap I, Anne-Louise Bosmans, Ida Maria Hede, Jila Mossaed, Henrika Ringbom, Burcu Sahin, Sigbjørn Skåden, Autor


Vi som länge saknat svenska böcker i poetik får vårt lystmäte med sex häften utgivna av ideella föreningen Autor, och eftersom det är chapböcker kunde man välja att kalla det ”ketchap-effekten”, eller bara säga att bägaren flödar över. Det är sex nordiska författare som delar med sig av sina erfarenheter, allt ifrån rutinerade rävar som Jila Mossaed til nybörjande gröngölingar som Burcu Sahin. Två är svenska, en är finlandssvensk, två är danska, samt en som skriver på samiska och norska.

Poetik är ju både läran om diktkonsten och ett uttryck för poetens individuella praktik. Det är ett skrivsätt med lösa ramar, och därför spretar de sex tunna häftena i olika riktningar, och framkallar poesin, brevet, essän, dagboken, pamfletten. Som det ska vara: genom de fria ramarna skapas förutsättningar för dialog mellan helt olika praktiker, men också en möjlighet att frilägga mönster och gemensamma erfarenheter. 


Jila Mossaeds text ”Att andas ord i skogen” liknar ett tal, uppställt i diktform. Hon har skrivit en politisk text, om sitt privata språkbyte, och hur det var att föra med sig erfarenheter från en kultur, den iranska, till en annan, den svenska. Hur de gamla lärdomarna är svåra att göra sig av med. Hon behandlar språket som ett levande väsen, och man säger ju med både rätt och orätt att man ”erövrar” ett språk. För Mossaed blir skrivandet en praktik som säger något om vem hon är som människa, och de beslut en författare tar är avgörande för hur hon uppfattas.

Det är en ojämn text, som man får använda skohorn för att benämna poetik. Hon skriver fint om exilens villkor: ”Att leva i exil innebär att du måste våga hitta ersättningar / för allt som du önskar att du hade kvar från / förr”. Tyvärr skriver hon med plattityder om orättvisor: ”Jag vill agera och försvara sanningen. Behovet av att / skriva är stort i mig hela tiden. De / ständigt omänskliga och grymma händelserna i världen / utmanar mig dagligen.”

I Burcu Sahins text ”Älskade syskon” är det politiska uttrycket förstärkt. Hon väljer att skriva fyra brev från mars och april 2018 till sina syskon, som jag först uppfattar som fiktiva läsare av texten, fast hon rör sig med större ambitioner än så. Det hon tilltalar är mångfalden, och hon gör det med en förtröstan man initialt kan kalla rörande, men också stark, och även vacker: ”Jag skriver till er för att se hur skammen växer som en nejlika i kroppen och slår ut innan sårbarheten hunnit förvandlas till motstånd.”  

Det är språk som motståndshandling, och som något som har kraften att ge upprättelse. Sahin, som debuterade i fjol med diktsamlingen Broderier, skriver även här med sykonten som metafor för att ge röst åt de språklösa tidigare generationerna. Ja, hon utnyttjar sin plattform för att berätta också deras historia, i ett underförstått kollektivt författarskap. Då kan hon skriva om att ständigt få sina exotiska namn felstavade (något Jonas Hassen Khemiri skrev om nyligen på instagram, och gav exemplen ”Jonas Hassem Kamiri”, ”Jonas Hassan Khamiri”, ”Jonas Hassen Khemir”, ”Jonas Hassen Khameri”, ”Jonas Hassen Khemeri”), men också förnimmelsen att alltid uppfattas som defekt.

I Sahins ärliga text finns en vädjan om en alternativ värld, där hon finge skriva mer om litteratur och mindre om rasism, när hon ska formulera en poetik. Poängen är att den världen ännu inte existerar, och så blir hennes politiska text motiverad som just en poetik. Hon stöder sig med citat från flera föregångare, bland andra Gloria Anzaldúa, Julia Kristeva, Inger Christensen, AnaLouise Keating. Med dem som ledsagare visar hon hur poesin blir ett motspråk mot populism och fascism. 

Finlandssvenska Henrika Ringboms poetik ”En halv meter ovanför marken” redovisar öppet inte lika mycket vad diktskrivande består av utan mer hur en poetisk praktik ser ut. Hon utgår från Jesper Svenbros essä om antikens syn på konstverket som något som ska överleva sin konstnär – det skapade är viktigare än skaparen. Denna uppfattning har blivit helt föråldrad i vår tids litteratursyn, där ju boken är underordnad sin författare. Man kunde också säga något om hur antikens konstnärer vågade tro något så gott om framtiden, att dess invånare skulle bry sig. Det är en övertygelse som blivit mindre vanlig, men Ringbom vågar anamma den, och tänker sig själv att det hon skriver ska läsas av framtiden, ungefär som Sapfo i ett av sina fragment vågade proklamera: ”Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden”.   

Det finlandssvenska idiomet hos Ringbom märks redan i första meningens ordföljd: ”Sedan en tid tillbaka skriver jag igen dikter.” Hon för en diskussion om livet versus skrivandet, och att det är livet som vinner – hur viktigt skrivandet än ter sig, görs det ogiltigt när till exempel en anhörig drabbas av sjukdom. Det är en text som balanserar mellan att avmystifiera skrivandet och samtidigt behålla dess osäkerhet, dess så att säga flummeri.

I danska Anne-Louise Bosmans häfte ”Jeg kan godt genkende mit ansigt, når jeg ser det, men jeg tror ikke på, at det er sådan, jeg ser ud” blir skrivandet i kontrast till Ringboms avdramatiserande återigen något som är större än allt, inklusive livet. Att kombinera skrivande med familjeliv går väl inte, antyder hon, men försöker ändå, i någon slags beckettsk kombination av trots och uppgivenhet. 

Hon behandlar svårigheten att ha en anständig ekonomi som yrkesförfattare. Ja, hur gör man sig en hacka på sitt skrivande? Något svar får vi inte, och det är väl som sig bör – det är lätt att föreställa sig att den som medvetet söker sig mot mer lukrativa berättelser måste göra avkall på något som är mer värdefullt.

Bosmans går igenom sina fyra böcker i en rappt skriven text, och berättar om de avvägningar hon tvingats göra mellan att bekänna och att berätta. Underförstått behandlar hon litteraturens etiska aspekter – hur mycket får man avslöja om sin omgivning utan att utnyttja dem? Hon ser på skrivandet som en fristad, och gläder sig parentetiskt åt att maken inte kan läsa danska …

Likaså danska Ida Marie Hede ger sin chapbok en ännu längre och krångligare titel än sin landsman (något som indikerar att dessa danska författare är mer insatta i chapbokstraditonen än sina svenska kolleger): ”Jeg tænker tit over, om Ilvan och Darcy blev født ud af mine øjenhulor, efer at jeg kortvarigt havde fjernet øjeæblet, eller om de blev født ud af min røv?” Med en sådan titel kan man ju vänta sig vad som helst, eller hur?

Hede skriver dagbok om sina barn. Att skriva är att bli missförstådd, menar hon, och det är en erfarenhet som delas av alla som har publicerat något. Andra kan göra vad de vill med din text: det är lika tilltalande som det är skrämmande. Dina argument kan vändas ut och in. För läsare vill missförstå.

Det jag gillar mest med Hedes personliga och privata text är när hon resonerar om Ada Lovelace, vars insatser som assisten åt Charles Babbage på 1800-talet innebar att han ses som pionjären inom modern dataforskning. Enligt Hede är hennes fotnoter mer innehållsdigra och behjälpliga än hans långa lärda beräkningar. Det är en viktig lärdom: det viktiga arbetet kan utföras i skymundan, subversivt, och så har det ofta sett ut för marginaliserade grupper. Det är den stora revolutionen, oavsett om man vill se till kön, identitet eller etnicitet.   

Slutligen är Sigbjørn Skådens poetik ”Landskap, minne, raseri” en sorglig text om just den egna identiteten, och hur den formas av sin omgivning. Den knyter an till Mossaeds text om språkbytet och exilen. Skåden har samiskt ursprung, och berättar om hur det var när hon som elvaåring helt plötsligt skulle få undervisning på samiska för första gången. Som författare har hon växlat mellan språken. Varje sådant beslut är politiskt, då det berör vad och vem en människa är i relation till sin plats, till sin natur.

Det är också en fråga om platsens betydelse för hur det skrivna blir till. Inget skrivs i ett vakuum, som det brukar heta. I stället för det egna rum som Sahin visade förkastades av Gloria Anzaldúa ska man som kvinna skriva på toaletten, på köket, på bussen, på jobbet … Det egna rummet var dock en metafor för Woolf – med den trångboddhet som rådde på 1920-talet fick hon vara bra inbilsk för att förutsätta sådana privilegier.

”For min del handler skriveprosessen mye om den eksepsjonelle setninga”, skriver Skåden. Det är ändå mindre frågan om perfektion och mer frågan om att vara ärlig uppsåtet, själva intentionen. Men till största del är det en text om samisk identitet och vad den har att lära oss andra, och då blir det en av de mest uppfordrande men samtidigt optimistiska saker jag har läst på länge:

”Om man slår på livestreamen fra et Sametingsplenum, og sammenligner det med Riksdagen eller Stortinget, vil man fort legger merke til hvor massiv tilstedeværelsen av det økologiske perspektivet til sammenligning er i den samiske framtidstenkninga, og hvor bredt den er forankra. Verden av i morgen behøver nasjonale meningskollektiver som det samiske, og derfor føles det også betydningsfullt å være en del av og dermed bidra til å legitemere det samiske.”     

Det är svårt att formulera något sammanhängande eller sammanfattande om sex så olika texter, sex så olika praktiker. Poetikbegreppet vidgas, och man kan ju tycka att det blir allmänt hållna essäer, med personliga förhållningssätt till både levande och skrivande. Och möjligen är det så att det inte är så stor skillnad: vi lever som vi skriver, eller borde göra det.

10 jan. 2019

Välsignelser, Caroline Albertine Minor, översättning Johanne Lykke Holm, Wahlströms & Widstrand


Det är kusligt egentligen, hur bra den här novellsamlingen Välsignelser är av danske författaren Caroline Albertine Minor. Fortfarande ung, fortfarande formbar – hon gav ut en roman 2014, och erhöll P.O. Enquists pris 2018, ett pris som ges till löftesrika författare, och som tidigare gått till bland andra Juli Zeh, Jonas Hassen Khemiri och Ingivild H. Rishøi, norsk novellförfattare som förevisar vissa likheter med Minor, och som blir en indikation på fingertoppskänslan i just detta pris.

Kusligt bra, ja, och man kunde också säga ohyggligt bra. Det är sju noveller som gärna drar åt det lite längre formatet, något som annars utgör en stötesten för majoriteten av svenska novellaspiranter, att de är upptagna av det korta formatet, på cirka 10 sidor. Här är novellerna flerdubbelt så långa, och det är verkligen till deras fördel.


Likheten med Rishøi, som i höstas äntligen utkom på svenska med samlingen Vinternoveller, är att båda ägnar sig åt en typ av smutsig realism som egentligen inte har så mycket med Raymond Carver och Jayne Anne Philips att göra, utan fokuserar mer på att skildra världen in i de mest obehagliga beståndsdelarna. Det har inte heller så mycket att göra med det James Wood i början av 2000-talet kallade hysterisk realism, alltså en typ av författare som är besatta av att få med så många samtidsmarkörer som helst.

Realism kan också se ut så här, verkar Minor vilja säga. Och då är hennes noveller exempel på vardagen, utifrån olika kvinnors perspektiv. De möter var och en olika kriser, och novellerna visar strategier för att ta sig – inte ut därifrån, utan mer handlar det om hur man ska agera i krisen. Här saknas lösningsförslag – att uthärda är det enda som återstår. I stället för ”smutsig” eller ”hysterisk” realism vill jag pröva tanken att kalla det för ”brutal realism”: ett sätt att skildra verkligheten utan filter. Aha, tänker du, som naturalismen som Zola lanserade för en bra bit över hundra år sedan … Jo, lite så, men också ett steg vidare utanför det programmatiska.  

Det handlar om en pappa som är döende, och dottern som reser dit för att vara vid hans sida, men han är bara på dåligt humör, och ignorerar henne totalt. Anso, en au pair i Australien begår självmord. Hennes öde behandlas i flera av de andra novellerna. Sjukdom och död är aldrig långt borta. Det är flytande gränser mellan hennes karaktärer, och inga vattentäta skott mellan de olika novellerna – så bildar Ansos självmord en ram, en återkommande hållpunkt för flera andra karaktärer i olika noveller; ja hennes öde är likt Percival snöpliga sorti i Virginia Woolfs Vågorna en fixpunkt för andra att förhålla sig till, att enas kring men också att separeras kring. Ibland, eller ofta, glömmer man att det är en ny novell man läser, då tematik och karaktärer är så likartade.  

Minor kombinerar nonchalans och strategi i sin stil, blandar det spontana med det uttänkta, på ett sätt som måste kallas föredömligt. Och avvikande, och det är väl på tal om det själva fan att det ska vara så svårt att förstå för så många som ägnar sig åt skrivandet: de flesta är så insyltade i en slags tradition eller skola (inriktning) att de inte vågar röra sig en millimeter utanför de idealens comfort zone. Här visar Minor att man kan vara trogen det sakliga tonläget även när man skriver om ytterst känsliga saker, sådant som berör liv och död – det där allvarliga förstärks ju när hon tonar ned tilltalet, när språket blir så här världsligt.

Varför är det här då så avvikande och bra? Allt som utmanar är förstås inte bra. Jo, men det som jag uppskattar mest, eller vad då ”uppskattar”, vad är det för svalt värdeomdöme? – låt oss vara ärliga här: det som jag älskar mest hos Minor är hur hon vågar vingla med sin text. Den är styrd, den är kontrollerad, behärskad, men den vågar lägga sig kind mot kind med avgrunden. Hon vågar fördjupa de obskyra inslagen.

Så uppfattar jag också de ständiga närmandena till det som gör ont på riktigt, något som förekommer i flera av novellerna, och det som kanske mer än något annat knyter ihop det med Rishøis lika drabbande novellkonst. I en av Minors noveller handlar det om en kvinna, en mor, som bryter ihop när hon håller på med sin masters-uppsats. Hon tar med sig dottern till lekparken, men helt plötsligt står barnet inte att finna, och mamman drabbas av en makalöst läskig insikt, att hon inte kan erinra sig vad barnet har för kläder på sig: ”Tänk om hon verkligen hade försvunnit och någon hade bett mig om ett signalement? Vilken sorts mamma var jag? Huvudet fullt av moln. Huvudet fullt av skit.” Samtidigt är det en situation som det är lätt att identifiera sig med: rädslan att kontrollen ska tappas, att den trygga verkligheten ger vika.

Jag ska villigt erkänna att när jag hittade boken var jag inte särdeles sugen på att läsa den. Noveller, minsann, av en dansk författare … översatt av Johanne Lykke Holm, som verkar ha ett finger med i spelet i all litteratur som översätts från danska. Och omslaget – med förlov sagt, Nina Ulmaja brukar jag tycka är en suverän formgivare (hennes Lars Norén-böcker de senaste tio åren är oslagbara), men det här var väl bara för trist – och samtidigt är det något med omslagets brist på grällhet och inställsamhet som fick mig att ständigt tänka på boken och efter flera veckors tvekan ändå läsa den. Därför två ord: Ulmajas omslag gör sitt jobb, och likaså Lykke Holms följsamma och känsliga översättning, som är konsekvent och solid.

Boken inleds med ett citat från Jacques Roubauds bok Någonting svart (en av de mest omvälvande böcker som getts ut på svenska de senaste tiotalet åren), ett annat från Flannery O’Connor, och det är förstås lockande, O’Connor är ju världens bästa novellförfattare. Visst, man kan likna Minor med Alice Munro, som Eva Ström gjorde när hon i höstas recenserade den danska utgåvan av Välsignelser (den var nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris 2018). Men det som saknas hos Munro är den andliga dimensionen, vissheten – inte förnimmelsen – att en större verklighet är tillgänglig – inte tänkbar – och det är också ditåt Minor strävar, och det som får henne att bli en så storartad upplevelse. Kort sagt: Munro är en bra novellförfattare, O’Connor är en transcendental kraft som välsignats världen.

En av flera saker som binder ihop Minor med O’Connor är den grymma humorn. För att humor ska bli rolig måste den utmana och gå längre än vad som anses passande. OBS att det inte gäller Mr Cools provokativa pedofil-skämtande – billig humor förblir i sin egen smuts. Minor skämtar också om det opassande, om det ”mörka”, om det som närmar sig det oroande, för att inte säga det olämpliga. Novellerna är roliga för att de överraskande och förvånande, och oväntade.

Hennes noveller rör sig över flera olika plan. Hon vågar hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det är inte insmickrande skrivet. Vore det inte för att det låter så förminskande kunde man kalla Minors noveller för ”relationsdramer”, men det är ju sådant som förmedlas. Människor som försöker umgås, och det är familjen som är i centrum allt som oftast. Det är också realistiskt och brutalt i så måtto att när hon skriver om sex, då … skriver hon verkligen om sex, in i så intima detaljer att TMI-radarn får överslag.

Hon förmedlar en oro, en ilsken frustration, genom de människor som tar plats i novellerna. De är sällsynt väl skildrade, och gör så starka intryck att de lär bli svåra att ignorera eller glömma. Det är nyckfullt skrivet, med hudlösa idiosynkrasier som gör läsningen till ett besvärligt och besvärande äventyr – så inbilla dig inte att det här är lättläst, eller att du erbjuds prydligt paketerade lösningar. Inget är uttalat eller fastställt, utan allt är bara antytt och förmodat. Minors irrande otillrättalagda stil är en klar tillgång, där hon strövar och prövar sig fram.

Men wow, så överdjävligt bra och trovärdigt världen ändå kan gestaltas i litteraturen!

7 jan. 2019

Provins 4/2018


Det är svårt att tänka sig en tidskrift som arbetar så hårt som norrländska Provins för att hela tiden utmana sig själv, att aldrig stagnera i ett färdigt koncept. Därför innehåller varje nummer överraskningar, även när de arbetar utifrån givna mallar, så som de välkomna serierna ”omläsningen” och ”numrets konstnär”. Gång på gång blir vi påminda om hur vital den norrländska litteraturen är, och att den kanske upplever en guldålder nu under 2010-talet.

Det går som tåget kunde man säga, för temat för sista numret för 2018 är Inlandsbanan, som avhandlas i flera olika texter. Själva tågresandet har ju genererat mer litteratur än flygandet, eller säg så här: för den som flyger är alltid resmålet själva poängen, att döma av de ständiga instagramuppdateringarna från resmålen och de minimala rapporterna från själva flygandet. ”Flygskam” blev ett av nyorden för 2018, och det visar sig sannerligen i bristen på dokumentation från flygresorna, med tanke på hur vanliga de är: året 2017 gjordes 31 miljoner utrikesresor i flygplan från Sverige. Medan tåget är ett resesätt som uppmuntrar kontemplation och litterärt skapande …


Anna Hallberg, lika firad som poet som kritiker, återvänder till sin ungdoms läsning av Erik Beckmans kufiska roman Inlandsbanan, som hon avsåg skriva en magisteruppsats om. Av det blev intet – men den fick henne att bli poet i stället, något vi borde vara oändligt tacksamma för. Dessutom visar hon att hon förblir en av landets skarpaste kritiker när hon skriver texter som denna: ”Texten förflyttar sig hellre i sidled än vertikalt, men framför allt rör den sig dynamiskt och uppmärksamt utan att tappa fokus.” Det är inte alls svårt att hålla med om hennes höga uppskattning av denna roman.

Vidare skriver Ola Nilsson en essä precis som en essä ska skrivas – en spankulerande text – om Nietzsche och Jämtland. Vi får också läsa fina dikter av Suzanne Ibrahim, fristadsförfattare i Östersund. Och ännu mer, så klart! Dikter, noveller, och så konst, spännande konst av Eva Stina Sandling, gränsöverskridande konst.

Ja, och så presenterar översättaren Christine Bredenkamp Saša Stanišić, med en novell som lyftes från den mästerliga romanen Före festen. När jag häromåret var inbjuden av Bodil Zalesky att föreläsa för svenskstuderande på universitetet i Zagreb träffades vi på ett ölhak efteråt, och hon tog med sig kompisen Christine. Vi pratade lite allmänt om europeisk och tysk litteratur, och jag nämnde att jag inte hade läst något bättre än Juli Zehs Leklust. ”Vad kul”, sa Christine, ”för jag översatte den.” Jag har nog aldrig tappat hakan så mycket som då.   

Nå, förlåt för dessa privata utvikningar, vad jag egentligen ville säga var att Provins börjar få till vana att överträffa sig själv. Hela tiden dessa oväntade inslag. Nu har Pernilla Berglund klivit åt sidan som redaktör, och Carl Åkerlund, som delat redaktörskapet under året, tar över. Jag är helt övertygad om att resan ska fortsätta gå smidigt, och att det blir stopp på just de platser där man minst anade att det skulle finnas något matnyttigt.

6 jan. 2019

William Shakespeare’s Star Wars. Verily, A New Hope, Ian Doescher, Quirk


För några år sedan var det populärt med mashups mellan Jane Austen och zombiefilm, utgivna av förlaget Quirk, som också gjorde ett mindre lyckat försök att skriva Franz Kafkas ”Förvandlingen”, vars USP är att Gregor Samsa förvandlats till en katt i stället för skalbagge. Samma förlag har sedan 2013 gett ut Ian Doeschers bearbetningar av Star Wars, åtta böcker som vad jag kan bedöma har skrivits ”i hast”.

Första delen Verily, A New Hope råkade hamna i mina händer, och jag läste den med viss skepsis, visst nöje. Det vore lätt att avfärda den som typexemplet på böcker som är roligare för författaren att skriva än för läsaren att läsa (lite som Jasper Ffordes och Terry Pratchetts böcker). Men det finns en del poänger med att ge George Lucas baby den här typen av uppfostran.


Vad har då de här fenomenen gemensamt, utöver att Star Wars och William Shakespeare delar initialer, om man tar sig friheten att byta plats på bokstäverna (och Shakespeare är ju känd för att ta sig friheter)? Doescher är förstås stort fan av filmserien, och förlitar sig på Joseph Campbells översikt The Hero with a Thousand Faces, vars betydelse för Star Wars persongalleri inte kan överskattas. Och visst, nog kan man med Doescher se likheter mellan C-3PO och R2-D2 och Rosencrantz och Guildenstern, och – om man lånar ett skohorn – mellan Chewbacca och Caliban, och – om man lånar en kofot – mellan Obi-Wan Kenobi och Prospero, och så vidare.

Det här är då första filmen (eller fjärde, beroende på hur man räknar) som utgör intrigen till boken, där karaktärerna yttrar sig på Shakespeares tungomål. Det innebär vi får så många ”fie”, ”prithee”, ”knave”, ”anon”, ”ere” et cetera att man kunde ha önskat sig variation, men också att Doescher slaviskt försöker följa den jambiska pentametern, även om den inte alltid är jambisk, eller inte ens alltid pentameter, för den delen. Men det är det ju inte ens hos Shakespeare.

Ett av problemen för Doescher är att filmen inte bygger på dialogen, utan på agerande, minspel, handling, dueller. Det är inte för sin verbala spänst Lucas skapelse har gått till (film)historien. Här blir dialogen sällan lika blixtrande som hos Shakespeare, hur mycket Doeshcer än försöker tryffera språket med tidsenliga glosor. Kort sagt: här saknas de dristiga, drastiska, dråpliga, dräpande, ha-hatiska, fy-fientliga, knäckande, knakande ordlekar Shakespeare firade sina triumfer med. Det finns något robotaktigt över Doeschers språk, något som inte helt kan skyllas på karaktärerna C-3PO och R2-D2, som här har framträdande roller.

Framträdande är även en kör, något som fungerar som en slags voiceover som anlitas för att täta alla luckor genom hela manuset/boken. Det är en nödlösning som Shakespeare själv ytterst sällan utnyttjade. Det blir också en krock mellan Star Wars tunga tillit till plot, medan den hos Shakespeare är underordnad dels språket och dels karaktärsutvecklingen. Hos honom bär de ständigt på nya lager av hemliga sidor: hans Lear, Othello, Hamlet, Macbeth med flera, de är ambivalenta och farliga i sina dolda ingivelser som ömsom bara kan skymtas, ömsom bryter fram hastigt och olustigt. Den här typen av mångbottnade karakteristik är svårare att hitta hos Star Wars.

Tveklöst är Doescher ett stort fan av Star Wars, och tveklöst har han läst Shakespeare och lyckats appropriera tillräckligt av hans språk för att det ska bli ett trovärdigt och gediget arbete – på ett ytligt plan. För att ha behållning av en mashup måste man dock vara insatt i båda, och jag måste erkänna att jag är rätt sval inför Star Wars. Jag har väl sett filmerna ungefär som man lyssnar på låtar av ABBA eller läser böcker av Amos Oz: man fattar att det är kompetent snickrat, men det betyder ingenting på djupet.     

I sina värsta stunder blir den här boken en motsvarighet till tv-program som Hey Baberiba, och visar att det räcker inte med att klä ut sig till en kändis och härma dennes röst och maner för att det ska bli roligt eller bra. Antagligen vilar det här projektets premiss på den förmenta motsättningen mellan fin- och fulkultur. Shakespeare antas höra till elitistisk kultur, och Star Wars är då folklig populärkultur. Men det är en lättsinnig och allt för vördnadsfull bedömning, som inte beaktar det folkliga hos Shakespeare. Han är en rå, snuskig och blodfull författare, och det görs inte riktigt rättvisa i den här skeva formen av uppvaktning.

För på något sätt lyckas Doescher dränera både Star Wars och Shakespeare, så att hans bok hamnar någonstans mittemellan det höga och det låga. Den blir då för ljum, för njugg. Förvisso är det orättvist att jämföra en aspirerande relativt ung författare med litteraturhistoriens överdängare, men på något sätt har han själv lagt upp ribban. Dessutom: Shakespeare hade skrivit så gott som alla sina pjäser när han var lika gammal som Doescher är nu.   

2 jan. 2019

De sidste dage-digte, Sternberg, Kronstork


Människor som väntar på apokalypsen påminner om barnet som håller för ögonen och tror att världen försvinner då, eller möjligen Andrew Eldritchs psykopatvarning i dängan ”I don’t exist when you don’t see me”. Är det inte lite inbilskt att tro att världen ska gå under just när du befinner dig i livet?

Sternberg, dansk poet och konstnär med osynligt förnamn (Julian) gav i höstas ut diktsamlingen De sidste dage-digte, som avslutar en pentalogi där de tidigare böckerna handlat om stenåldern, depressionen, guldåldern samt tidsresor. Det är också något depressivt över de här sista dagen-dikterna, eller åtminstone att de gestaltar något av den tomhet som väntar oss – kanske, lägger jag för säkerhets skull till, då jag helst inte sällar mig till domedagsprofeterna.


Det här är en bok som visar hur världen ter sig i det limbo som uppstår när undergången har anmält sin ankomst, men vägrar infinna sig. Hur ska man förhålla sig i den yttersta av tider? Sternberg skriver ”disse digte efterlader jeg / til dig som ikke findes / i en tid hvor alt er slut”. Det är tomt, men han fortsätter skriva, från en icke-vetandets position.

Uppgivenheten är det enda man har att ta till sig. Med Morrisseys ord från ”Picadilly Palare”: It may all end tomorrow / Or it could go on forever / In which case I’m doomed”. Sternbergs dikter är konstaterande, men vill också ge sig in i en dialog. I stället för att ta farväl av en försvinnande värld registrerar han det som händer – och om det inte händer? Om världen trots allt fortsätter? Allt går ändå förlorat, så som dikterna uttrycker det: minnena, släkten, kärleken, de andra människorna …

Så går också dikterna åt fanders, verkar Sternberg mena: ”jeg ved ikke hvem du er / der læser digte / du vet ikke hvem jeg er / der skriver digte / jeg ved ikke at du læser digte / du læser mine digte / jeg ved ikke / at jeg skriver digte”. Det är det absurda tillståndet som blir vår apokalyps, där oförmågan att kommunicera blir kontentan.

I Sternbergs stramt sammanhållna poesi är bristen både explicit och implicit, och ledsagar dikterna, ger dem skärpa och riktning. Det är en svårt pessimistisk bok, som utmynnar i något som mer liknar förtvivlan än uppgivenhet.