Den svenska poesiutgivningen är så frikostig att man inte kan läsa dem alla, dessa diktsamlingar som förlagen skickar ut, i ett ständigt flöde av intresseväckande titlar. Jag gör ett blindtest, och fastnar för boken Om månen alls syntes, skriven av Khashayar Naderehvandi, utgiven i den högaktiva serien Norstedts / Lyrik.
Ja, han är född i Iran, men har bott i Malmö, Sverige, sedan sexårsåldern. Och ja, det handlar om immigration, om resandet. Men också om månen, motorcyklar, mjölk – och en ko.
Men mest minnen, familjens umbäranden, om människans rötter, om de starka banden, om kärlek, om någon som står under hans fönster, men det betyder inte att han är kär, eller hon. Naderehvandi skriver berättande, och det expansiva är hans ideal, när han låter sin historia veckla ut sig, utan att man egentligen blir varse vad han menar eller vart han vill komma. Och ändå är det väldigt långt från alla obegriplighetsdebatter: jag fattar faktiskt inte allt detta prat om hur svårt det är att läsa dikter, det är för mig obegripligt.
Det finns ingen koncentration i den här texten, som hela tiden svävar ut, svävar på målet. De nostalgiska barndomsminnen lyckas inte tända något hos mig: han dyker från en brygga, gör sig illa, en måne går ned bakom några träd och försvinner, han vaknar med täppta näsborrar – ja, det är ungefär allt som händer.
Det är pratigt: det är ”dom sa” hit och ”dom sa” dit, även om han skriver det som ”sa de” - mig lurar han inte! Här är det för mycket utfyllnad, för mycket av idisslande, på tal om den där kon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.