att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 apr. 2011

Kinesisk utflykt, Hagar Olsson

Det finns också författare dömda till anonymitet, som tvingas leva i skugga av ljusstarkare namn. Nu vet jag inte hur mycket Max Brod beklagar att Franz Kafka har gjort honom till en staffagefigur. Eller om Hagar Olsson egentligen har något emot att vara Edith Södergrans förtrogna syster och inget annat: nu blir de åtminstone ihågkomna. Ungefär som Strindbergs fiender: så länge Strindberg läses kommer deras namn att bevaras.

Så också med Hagar Olsson, vars berömmelse vilar på namnet Södergran, hur oförtjänt det än är. Många gånger har jag varit på vippen att läsa någon av Hagar Olssons prosaböcker, men alltid har något kommit i vägen. Tills nu, då Rosenlarvs nyutgåva Kinesisk utflykt gör mig nyfiken.

Det är en bok som ursprungligen utgavs 1949, och kan nog bäst beskrivas som en vision, där berättarjaget återupplever minnen från föräldrar och människor som har stått henne nära, som en kvinna som genomgås en mytisk behandling under namnet ”Ka”, som boken också är tillägnad (i Eva Kuhlefelts efterord får vi veta att namnet döljer konstnären Ella Frelander).

Rosenlarv plockar gärna fram böcker som har hamnat lite på sniskan i vår strängt utformade litterära kanon, däribland tre fina böcker av Stina Aronson, som kan vara en av 1900-talets mest underskattade svenska författare. Hur bra Hagar Olsson är ger den här boken inte riktigt besked om: den är kort, mest ett försök att kommunicera ett besvärlighetens tillstånd, och lyckas nog bara förmedla ett uns av vad författaren är mäktig.

Olssons tilltro till konsten kan upplevas som lite rörande, men det är en god påminnelse om vår tids totala knäfall för kapitalismens krafter, som våldtagit konsten utan att någon brytt sig nämnvärt, och de konstnärliga uttrycken betraktas som vilka produkter som helst, i synnerhet den omhuldade och säljbara boken, vår tids stora fetisch.

Kinesisk utflykt fungerar som en självbekännelsebok, men når inte riktigt ända fram, tycker jag. Utgångspunkten är hur en dödskänsla tränger sig på mitt i livet, men det presenteras som något ovanligt. Tonfallet är högstämt, och symboliken med flitigt uppdykande gestalter påminner om hur Pär Lagerkvist arbetade i sin dramatik, speciellt i sina hörspel. Det hela ger ett lätt ostrukturerat intryck, vilket i och för sig liknar drömmen, världen där allt är på låtsas – kan man tro.

Ändå saknas inte riktigt pregnanta bilder, som uttrycker sanningen: ”vi enkelt folk har en enformig tillvaro, vi är försänkta i ett hav av enformighet och har blott alltför sällan ett tillfälle att ingjuta vår själskraft i en färgstark händelses vibrationer. Även om vi bor i lyckans hus har vi ett behov av virvelvinden som griper tag i oss och slungar oss upp på höjderna eller ner i djupen.”

1 kommentar:

  1. Jag visste inte något om denna författaren Hagar Olsson, men jag är glad att jag hittade din blogg och jag kom hit för att läsa denna information som är mycket intressant

    SvaraRadera