att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 apr. 2011

It was 70 years ago

Det var i måndags sjuttio år sedan Virginia Woolf dog, som bekant. DN hade lördagen innan en text, som försökte svara på frågan varför hon är så aktuell fortfarande (något som hela min bok om henne är ett långt svar på). De frågade Lisbeth Larsson och mig, och några av mina svar går att läsa i den artikeln, även om inget av dem egentligen klarar av att visa varför man ska läsa hennes böcker. Ja, varför ska man? Det kan ingen regerings läsbefrämjande utredning besvara! Det förändrar ingenting.

3 kommentarer:

  1. Om man en gång börjat läsa Virginia Woolf, så kan man inte sluta. Man måste återvända, läsa om. Och det händer något (med en) varje gång. Det är ett av kännetecknen för de verkligt betydande författarna.

    SvaraRadera
  2. Min son Olle (18) läser To the Lighthouse i engelskan. Han kämpar, stönar, frågar mig om det är meningen att man ska fatta något. - Nej, säger jag. Fortsätt ändå. OK. Och han verkar sakta men säkert komma in i VW-tillståndet.

    SvaraRadera
  3. SÅ är det nog: ett (inre) tvång, ingenting man kan påtvinga/pådyvla, det bara finns där. Eller inte!
    Man läser, och läser om, så är det. De betydande författarna: de som man inte ens behöver tänka på, som man återvänder till, utan att tänka på att man gör det, eller att man "borde". Finns ingen plikt där!
    Och ja, man behöver verkligen inte fatta allt! Det är en bra och värdefull lärdom, vikten att mista kontrollen, att inte känna att man måste förstå hela tiden.

    SvaraRadera