att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 dec. 2017

Budbärare/Flyktdjur, Christina Ouzounidis, Modernista


Christina Ouzounidis har förblivit en doldis, trots att hon under 2000-talet varit oerhört produktiv som dramatiker, där hon satt upp många egna pjäser som egentligen bryter mot allt vad vi förväntar oss av teatern, samtidigt som hon förhåller sig till traditionen genom att anspela på de antika tragedierna. Hennes Spår av Antigone, som också utkom som bok för ett par år sedan, är väldigt omtumlande läsning. Hon skriver det oigenkännligas text, och det är en hård konfrontation att ta del av.

Nu utkommer en tunn dubbelvolym med två korta pjäser från 2015 och 2016, Budbärare/Flyktdjur. Den förstnämnda är en monolog, framförd av en vingklippt ängel. Hen blir en röst för ett kollektiv, för ett visst samhälle. Det sker genom att rösten går i dialog med Inger Christensens dikter, om att vilja vara i det brännande, vilja vara i själva elden. Om inte annat så som alternativ till den förlamande likgiltigheten.


”Jag tittar därför finns jag”, summerar monologen, och avlägger sin dom om vår tids besatthet vid det ytliga, det som ögat kan uppfatta. Ett medvetande skrivs fram. En röst i rörelse, mot en större äkthet. Allt mer antar den formen av den utanförståendes röst, den saknade rösten, som blir allt skarpare, och enhetligare i takt med att den rör sig mot ett utslocknande: ”Vi kommer nu, bortträngda, skambelagda. Vi kommer med ett språk som inte försöker låtsas att det talar om något annat än det talar om.”   

”Flyktdjur” är en logisk fortsättning, som direkt apostroferar ”Budbäraren”. Här är det tre röster, ”L”, ”E” och ”S”, i mer eller mindre passiv väntan. Inga mirakel infinner sig. Inte ens någon förändring är att vänta, vad det verkar. De tre karaktärerna är instängda i myten, i ett . Det är röster som är vilse, bortkomna, som bara kan ana att de är på fel plats. Av dem livnär sig ”L” på andras lidande, men är samtidigt den mest änglalika av de tre.

Det är också en pjäs om en plats. Om en antytt symbolisk hund, och ett samhälle som liknar vårt. Där flykten fortfarande är möjlig, men snart inte det längre. Det är öppet för de olika tolkningarna. Ouzounidis intresse ligger i att skildra det som är på väg att hända. I vårt farliga samhälle, där ”godhet” har blivit en provokation att raljera över för de bittra sanningssägarna (”captive good attending captive ill”, med Shakespeares ord från den 66:e sonetten).


Flyktens villkor ges en helt omedelbar beskrivning: ”Det är inte frågandet som är existensens förutsättning utan flykten, det oavbrutna flyendet. inte som i från, inte som i undvikande, inte som i avvika eller vända sig bort, inte som ett undantag eller en räddningsakt, utan som ett oavbrutet pågående som placerar oss i exakt samma situtaion, oss alla i samma till.”

Här får vi följa ett obönhörligt utforskande, med språklig klarhet, och en sällsynt skärpa. Replikerna ekar svagt av andra, tidigare röster. Vill jag se det gestaltas på scen? Nja, det duger gott som läsdrama. Samtidigt är de tre karaktärerna i ”Flyktdjur” något mer än sina röster, och ges allt mer kropp i en text som vågar vara obestämd, och som inte heller är beroende av att vara ”charmig”.   

Ouzounidis skriver på tvären mot tidsandan. Civilisationskritik ska inte vara bekväm. Det här är texter som inte lägger sig till rätta i någon igenkännbar diskurs, utan hon ansätter tvivlet och bestridandet. Den som är kritisk uppfattas gärna som gnällig, men det är då själva fan vilket ömtåligt samhälle vi då har fått, om det bara är lallarna som sjunger instämmandets lov som ska diktera villkoren. Samhället kräver lydiga medborgare, men konstnärer ska peta i de sår som beslutsfattare och opinionsbildare lämnar i öppen dager. Jag har svårt att tänka mig viktigare sysslor än de Christina Ouzounidis ägnar sig åt med sina böcker.

Det oförlorades ekonomi. Simonides från Keos läst med Paul Celan, Anne Carson, översättning Niklas Haga och Rebecka Kärde, Faethon


Simonides från Keos, som levde på 500-talet fvt insåg värdet i sina dikter, och var den första professionella författaren. Paul Celan, som levde på 1900-talet, valde att skriva dikter på fiendespråk, språket som användes av nazisterna som hade mördat hans föräldrar. Att låta deras gemensamma nämnare bli ekonomi må låta långsökt, men tack vare Anne Carsons briljanta tankegångar blir det inte krystat, ens för den som tycker att titeln låter omöjlig: Det oförlorades ekonomi.

Carson är professor i antiken, och skriver förstås initierat om Simonides, om hur han vid sidan av den muntliga traditionen skrev en tyst poesi. Hon förlitar sig starkt på resonemang kring knappheten i Celans dikter. Något som knyter ihop dem är ett falskt segel. Överlag skriver Carson vackert om negationer hos de båda författarna, och visar poängen med sin dubbelexponering. Att vara oförlorad innebär då en slags odödlighet.


Under Simonides levnad ersatte myntet byteshandeln. Han fick rykte om sig att vara snål. Nå, det finns värre rykten. Med viss möda kan man se det som att han professionaliserade poesin. Att både han och Celan verkade i föränderliga världar, en tanke Carson gör mycket av, är kanske inte så värst originell – alla tider har i någon mån inneburit dramatiska förändringar för individer och för kollektivet.

Mer originellt, för att inte säga utmanande, är Carsons sätt att tänka och skriva. Hon visar hur båda hamnade i alienation, något som för en modern läsare kanske blir lättare att relatera till i fallet Celan, när hon visar hur mycket död nazisterna – bödlarna – förde in i tyskan. Det här är en bok man inte läser för de teser som fastslås, eller ens för det man förstår – utan mer för de tankar som väcks, att man får nya riktningar för hur man ska tänka.

Anekdoter delges. Strängt talat kan man ifrågasätta om det går att tala om Celan utan att det blir futtiga förenklingar – något som troligen kommer att sägas även om Carson inom kort. Hon menar att Simonides och Celans sätt att skriva dikteras av liknande villkor, som avspeglas i respektive genres förutsättningar: för Simonides epitafen eller gravskriften, och för Celan dikter som blir allt ordknappare och reducerade. För Simonides styrdes det av yttre förutsättningar, stenen som inte gav utrymme åt mer än ordkarga inskrifter. Och Celan, som hade stenen som en av sina viktigaste troper, uppfinner sina egna begränsningar. Och om hans tyska skriver Carson sanningsenligt att han valde ”just denna yta för sitt poetiska arbete, men skar ned det till en idiolekt som är så extrem att dess förhållande till standardtyskan är ungefär som en granitkristalls förhållande till en bergskedja.”

Det här är en i hög grad akademisk text, där Carson undviker att docera, även om de filologiska resonemangen kan bli komplexa och inte så lätttuggade, och noterna någon gång redovisar 36 källor. Hon läser Simonides och Celan med hjälp av andra. Hon låter bland andra Jesper Svenbro belysa Simonides, men kan inte låta bli att lite syrligt läxa upp vår akademiledamot, när han skriver om högläsaren som rövknullas av författaren (se hans bok Myrstigar): ”Maktutbyte måste kanske inte alltid innebära maktmissbruk”. Hon låter bland andra Aris Fioretos och Anders Olsson belysa Celan.  

Men den som främst anropas av Carson är Karl Marx, som anfört massor om hur vårt förhållande till tingen påverkas, hur ekonomin besudlar oss. Varorna eroderar det mänskliga i oss, och pengar värdet som vänder upp och ned på alla värden.

Carson har ett sätt att skriva som det är svårt att ge rättvisa åt. Den är så infallsrik, och snabb i tanken med associationer som löper åt alla tänkbara och otänkbara håll. En tanke föder en annan, men utfallet blir sällan det förväntade. Genom hennes beprövade metod att upphäva tiden ger hon möjlighet till unika möten. Ett sådant är förstås det mellan Simonides och Celan.

Som författare är Anne Carson poet när hon skriver essäer, och essäist när hon skriver poesi. Det är ofta helt onödigt att särskilja hennes böcker. Att vara poet är något som inte enbart syns i stilen – det är ett annorlunda sätt att tänka, mer på tvären, något som visar sig mer i förmågan att trotsa tråkigheten och gå mot det okända. Men det är något i hennes sätt att skriva essä som blir till i själva skrivögonblicket – att hon så att säga tänker högt (ungefär så, men samtidigt långt ifrån, skriver Virginia Woolf, en annan författare som är fiktiv i sina essäer och vice versa), att hon resonerar sig fram till slutsatser som aldrig följer sedvanliga kalkyler. Hon är mångtydighetens författare.

Den här boken utkom 1999, i en serie om antiken, och det är en välgärning att den nu hör till de fortfarande relativt sparsamt översatta titlarna – tidigare med Mara Lee som ansvarig till Röd självbiografi, Makens skönhet, Röd doc> och Kort sagt. Omslaget till denna fina utgåva är svart med erfarenhetsrynkor, som om tiden redan satt sina spår på denna text.

28 dec. 2017

Den allra vanligaste människan. Stadier och vägar, Emilia Fogelklou, Libris


”Det stod ett ensamt hus helt nära en landväg, och det huset stod och brann. En resande, som råkade fara förbi, varsnade en rad overksamma människor, som stod och tittade på. ’Hur kan ni stå så här utan att skynda till för att släcka’, ropade han. ’Vi hör inte till socknen’, svarade de helt lugnt.”

Det är kanske inte litteraturens främsta syfte att från det förflutna bidra med kommentarer till framtida debatter, men om det fanns behov att ge debattören Ann Heberlein svar på tal för hennes senaste GP-krönika (25/12 2017), om att vi bör hjälpa våra egna familjemedlemmar i stället för främlingar – då uppfyller Emilia Fogelklou det med sin essä ”Djupare familjegemenskap” från 1928. Den ingår i Den allra vanligaste människan, som utkom 1931 och nu återutges i Libris serie med religiösa klassiker. Några av texterna samlades också i volymen Ljus finns ändå, den kanske allra starkaste av hennes böcker.


Fogelklou är antagligen Sveriges mest underskattade författare. Vore det inte hädiskt skulle jag utan att tveka säga: ”Fan vad bra hon skriver!” Det gnälls annars rutinmässigt på just hennes stil – även Ylva Eggehorn gör det i förordet till den här utgåvan. Att författaren själv var kritisk är ingen intäkt för att skyndsamt slå ned på hur hon skriver – hon kallade den ”lutande”, och det är en passande karakteristik, ett skrivande där orden liksom faller nedåt, faller medan hon tänker (skriver medan hon tänker), och förhoppningsvis i läsarens goda jord.

Vad är det hon står för? En påminnelse, i första hand. Att så här kunde världen också se ut. Andra ideal kunde gälla. Inte nödvändigtvis andliga, även om det är orätt att tänka bort religionen från hennes tänkande. Det hon mest står för är en brist på självupptagenhet.

Vad människan saknar, påminner oss Fogelklou många gånger, är – en riktning. Eftersom Gud i själva verket gör mer skada än gott kan man kalla det för något annat än Gud, och Fogelklou bryr sig inte om form och utanpåverk, om de yttre sätten att predika och förkunna. Hennes religiositet är ett sken som kommer inifrån människan, och ska alltså uppfattas som en riktning, att vilja förändring. Men hon skulle nog inte hålla med, då hon låter Gud bli målet för all längtan.

Hon kallar dem också ”längtare”, dessa människor som saknar hemhörighet. Hennes positiva syn på även de som vägrar anpassa sig härstammar från Jesus godkännande av syndaren – inte för att avstå straffet är synonymt med att acceptera synden, utan för att det måste finnas en tro på att det mänskliga kan väckas även hos den där det goda slumrar som djupast.

Liksom Heliga Birgitta genomskådade alla skrymtare och bigotta stor- och småpåvar finns det hos Fogelklou en väl utvecklad genomskådande blick mot det falska. För henne blir Gud mer verb än substantiv, något som finns i strävan mer än i målet. Hennes Gud är också vardaglig, ingen som du behöver bocka eller niga för, eller truga.

Vad hon då kan ge oss är ett nytt sätt att betrakta världen. Mer ingående, ja, och mer noggrant, ja, men framför allt på ett mer fantasifullt sätt. Större än allt annat är det levande, både i människorna och i djuren. Respekten för det i oss som inte får kränkas – det som lever och därmed har en påverkan på annat som lever. Det är en fråga om förskjutning av perspektiv. Att tänka annorlunda – det svåraste av allt; men kanske också det mest nödvändiga.

En av de mer originella texterna i den här samlingen får nog vara den som behandlar rädslan, och delvis utgår från Judas, som hon betraktar utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Det kan ha varit så att hans besvikelse mot Jesus härstammade i att han saknade ”skadeersättning”, det vill säga att de rika inte varit tillräckligt snabba att belöna hans predikningar. Det är en text som tydligt visar både vad rädslan gör med oss, och vad den får oss att göra. Så skriver man bara om man har egna erfarenheter.    

Det viktiga med böcker som denna är att de ger hopp, att de visar att en bättre värld ligger inom det möjligas räckhåll. I stället för att, för att återkomma till våra dagsaktuella strider, lägga fokus på åsikter och tankar, vill hon fokusera på viljan: där borde vår strävan ligga, menar hon. Det är också där vi borde börja vårt förbättringsarbete, inte i de färdiga lösningarna, utan i ambitionen.

En lång text handlar om Ellen Key, som Fogelklou skarpsinnigt menar skriver på ”det okuvliga hoppets språk”. Det som imponerar i denna initierade läsning är hur hon lyssnar sig fram till Keys religion. En annan lång text handlar om historien, där Fogelklou tidigt, medan första världskriget pågår, är inne på tankar som lång senare ska formuleras av Winston Churchill och Jawaharal Nerhu, som 1946 menade att det är vinnarna som har privilegiet att skriva historien. Hos Fogelklou blir det en genomgång av romarrikets ensamrätt att skapa mallen för krigssegrarnas dikterande av historieskrivningen. Men även hur hon visar att historien inte bara borde uppta stora mäns liv – som Geijer menade – utan även de obetydligas, måste sägas vara banbrytande. De små kan växa bara vi börjar bry oss om dem, säger hon lika försynt som uppfordrande.

Hon skriver pedagogiskt och klarsynt, om bland annat lydnaden, om ödmjukheten. Om skolan: om engagemanget saknas blir det bara plikt och tvång. Hon vill ersätta minnesinlärning med självständigt tänkande. Det är bara med inlevelse ett liv kan levas fullt ut. Och det är bara med inlevelse man kan läsa henne – förbehållslöst och distanslöst. Hör här: Emilia Fogelklou är en av ytterst få svenska intellektuella, och jag kan inte låta bli att tycka att hon dessutom är en stilist av rang – det är lätt att hitta starka tankar starkt formulerade:

”Hur led hon inte av att dessa unga människor oförberett snöade ned i dödsriket – i tusendevis som snöflingorna.”

”Kanske måste godheten alltid gå förklädd”.

”Vi vet allihop att det i många fall visst inte blir ett inhämtande utan bara ett påströande, som barnet låter ramla av så fort det har tjänat sitt yttre ändamål att skaffa betyget.”

Det är en oförlöst stil, och det är den som gör hennes böcker levande. Den har en del gemensamt med Vilhelm Ekelunds udda stil – och ingen har mig veterligen haft något annat än positivt att säga om den. Båda trivs ypperligt med sina idiosynkrasier, låter dem utgöra själva fundamentet för sina yttringar.

Hon var också en bra läsare, med förmåga att upptäcka de oväntade gläntorna i andras texter. Den här boken ger inte så många exempel på det, men sök för all del upp hennes epokgörande sätt att läsa Georges Bataille. Det kan också, även om det som sagt inte är tillräckligt att läsa forna författare i syfte att tyda vad de har att säga oss i dag, vara uppfriskande att läsa hur hon beklagar sig över människans ytlighet. Det var inte bara bättre förr.

Ordet för litteraturåret 2017 är "MER"!


En sammanfattning av litteraturåret 2017 börjar med de goda nyheterna och slutar med de dåliga. De goda: det ges ut väldigt många bra böcker! Det är två romaner som för mig står i särklass, därför att båda väcker den typ av frågor som fiktionen hanterar bättre än någon samhällsdebatt. I turkiske Hakan Gündays Mer följer vi en ung pojke som helt samvetslöst experimenterar på flyktingar, och  i sydkoreanska Han Kangs Vegetarianen upplever vi den makabra förvandlingen hos en kvinna som försöker lämna sitt kroppsliga stadium och bli en växt.

Andra minnesvärda romaner från i år har varit mexikanske Yuri Herraras  lugubra Kropparnas själavandring, irländska Sally Rooneys sammansatta Samtal med vänner och tyska Johanna Adorjáns vemodiga En alldeles särskild kärlek. Gemensamt för dessa tre är att de inte erbjuder några enkla lösningar på de problem som ställs. Alla skriver om relationer, om hur svårt men ändå nödvändigt det är att nå försoning. Vill man veta ”hur det går”, och helst andas ut på slutet, får man väl gå på bio i stället. 


Årets bästa återutgivning torde vara två engelskspråkiga bortglömda klassiker. Efter Stoner utkom för ett par år sedan har John Williams sparsamma författarskap aktualiserats, och frågan är om inte Augustus, hans sista roman, är hans allra bästa. Jean Rhys God morgon, midnatt! är också väl värd att läsa, då författaren redan på 30-talet skildrade kvinnors självklara rättighet att röra sig oantastade i stadsmiljön. I år har också första delen av Jorge Louis Borges genreöverskridande texter utgetts, i boken I, som inom kort följs av två ytterligare volymer.

Innan jag nämner något om svenska romaner vill jag vrida er blick en gnutta österut, mot grannlandet som nu i december firat sin hundraåriga självständighet. Översatt från finskan är Oneiron av Laura Lindstedt en av de mest fantasifulla och ambitiösa nordiska romaner jag har läst under hela 2000-talet. Och finlandssvenska romaner som Johanna Holmströms Själarnas ö, Philip Teirs Så upphör världen och Hannele Mikaela Taivassalos In transit visar att den som vill spetsa sin läsning med intelligens, humor och sisu har mycket att hämta där.

Några bra svenska romaner har ändå publicerats i år. Att Johannes Anyuru fick Augustpriset för De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är lika välförtjänt som att Thom Lundberg vann Borås Tidnings Debutantpris för För vad sorg och smärta, två böcker som från var sitt håll berättar oumbärliga och dagsaktuella historier: om terrorism och om resandefolket.

Allra bäst av svenska romaner är i mitt tycke ändå Sigrid Combüchens Sidonie och Nathalie, för att den gestaltar flyktingödet på ett begripligt och mänskligt plan. Roligast var förstås Nils Håkansons Ödmården, en framtidsvision som tricksar sig fram mellan dystopi och utopi, på ett uppfunnet språk. Och Leif Holmstrands Förkylningen förstärker mitt intryck att han är Sveriges mest försummade författarhjälte.

Från USA har en handfull starkt politiska diktböcker översatts i år, främst Ocean Vuongs Natthimmel med kulhål och Claudia Rankines Medborgare. Epitetet ”viktig” är sällan någon kvalitetsstämpel, men i de här fallen tvekar jag inte att utnämna båda till både viktiga och förträffliga diktböcker. Lika viktig och bra har svenska Emil Boss Acceleration varit, då den förmedlar beska sanningar om villkoren för de utnyttjade arbetare som producerar systembolagets billiga lådviner.

Jenny Tunedals Rosor skador, om en anhörigs demenssjukdom, och Göran Sonnevis mäktiga svit Sekvenser mot Omega är två andra framstående diktsamlingar. Men Gunnar D. Hansson har svarat för årets lyriska bedrift. Hans Tapeshavet är årets ojämförligt bästa diktsamling, och den kommer att bilda skola och utgöra referenspunkt för alla framtida poeter.

En del bra författarbiografier har utkommit: Johan Svedjedals Den nya dagen gryr är en synnerligen välskriven bok om Karin Boye, medan Jesper Högströms Lusten och ensamheten är en något mer oengagerad bok om Hjalmar Söderberg. Som väntat blev Carl-Johan Malmbergs bok om William Butler Yeats, Var hemlig och gläds, en mönstergill genomgång av denna irländske nationalskald. Essäerna av Tatjana Brandt (terve, Suomi!) i Fängslad är inspirerande, speciellt för oss som gillar både Henry James och J.K. Rowling.

Så till de dåliga nyheterna. För så gott som all litteraturdebatt har under året varit beklaglig. Som om det inte räckte med sjunkande lässtatistik och dito bokförsäljning, och nedlagda bibliotek lite varstans i landet. Bokmässan präglades av närvaron av nazister, vilket ledde till förståeliga bojkotter. Synd att fokus flyttas från de helt nödvändiga mötena som där kan ske, och de lika nödvändiga tillfällena för de små förlagen att marknadsföra sig, när så många besökare valde att stanna hemma från mässan.

Höstens turer kring Svenska Akademien har försvagat dess anseende, och förmodligen gett rejäl ammunition till de som hatar finkultur. Hur ska då de aderton (numera blott sexton) ledamöterna gå helskinnade ur denna kris? Jag är inte säker på att det som på nyspråk heter ”transparens” skulle göra någon skillnad. Så som samhället ser ut i övrigt, med bildningsförakt representerat av så många, ser jag inget problem med en elitistisk sammanslutning.
 
Foto TT
En akademi ska kanske inte stampa för mycket i otakt med tidsandan heller. Risken är väl att de ängsligt börjar snegla sig över axeln för att inte någon ska bli gramse. Att fatta bättre beslut i framtiden är en god början. Nobelpriset till Kazuo Ishiguro var på ett sätt utmärkt, men också lite förutsägbart och rentav slött. Av arton elitister (förlåt, sexton) kunde man väl kräva mer än att de rekommenderar en bestsellerförfattare.   

Så en profetia för vad som kommer att ske en torsdag i oktober 2018 är att Sara Danius uttalar ett namn som gör många människor förbannade för att de inte hört talas om hens namn. Endast så kan Svenska Akademiens arbetsro bevaras.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/12 2017)

23 dec. 2017

Man går på IKEA själv och allt gör ont allt luktar björk och kartong en man i stentvättade jeans stirrar på en matta i en kvart man står på håll och betraktar hur hans byxor skär in i röven det finns en slags symbolik i allt, Leonard Franzén, AFV Press


Så här är det: folks generella uppfattning om vad poesi är aningen förlegad. Det är kanske inte Viktor Rydbergs ”Tomten” som är måttstocken (förutom i Jönköping), men, säg Karin Boye då. Är det inte eleganta rim, då är det inte poesi.

Till dessa oinitierade förstockade bålnötter skulle jag gärna anbefalla Leonard Franzéns nya diktbok, som nyligen utkom som chapbook på AFV Press: Man går på IKEA själv och allt gör ont allt luktar björk och kartong en man i stentvättade jeans stirrar på en matta i en kvart man står på håll och betraktar hur hans byxor skär in i röven det finns en slags symbolik i allt.


Han skriver en konceptuell dikt, där varje dikt inleds med det opersonliga subjektet ”man” följt av predikat, som titeln indikerar. Vad sker då när det gängse ”jag” byts ut mot ”man”? Blir det kollektivet som talar? Nja, den värld som dikterna förmedlar är solkig – ett ”pissliv”, som det kallas en gång.

För den delen är all dikt på ett sätt kollektiv. Och vad gör man då, när livet är så dåligt, så värdelöst? Man kan trotsa: så som Rimbaud gärna gjorde. Påfallande ofta är det som att Rimbaud syns tröttna på sig själv, liksom avslutar sina egna dikter med en grimas, en elak och tung slutpunkt, som skär ett slags snitt över även idyllen, som i ”Barndom”, efter alla positiva påståenden om allt ljuvt som finns i skogen, vars sista rad lyder: ”Och till sist finns det alltid någon som jagar bort dig när du är hungrig eller törstig.” Eller i  dikten ”Broarna”, där beskrivningarna av olika broar och de popsånger som kan höras där abrupt störs av den oväntade slutraden: ”En vit stråle faller från himlens höjd och förintar denna komedi.” (Översättningar Elias Wraak.)

Hos Franzén kan den rörelsen se ut så här:

Man leker i en pool
på sportlovet
ögonen är röda
av klor

den uppblåsbara hinderbanan
skaver mot huden

från den djupa delen
skriker ett barn
”du har gula tänder!”

Det kan förefalla långsökt att jämföra med Rimbaud, men det vore önskvärt att fler grävde i denna franska mylla. Franzén har ett föredömligt sätt att skriva: han börjar med ett tvärsäkert påstående, för att sedan mjuka upp det, nästan ta tillbaka det. Det finns en uppgiven humor, en humor som ungefär säger att allt är lönlöst så vi (”man”) kan lika gärna skratta åt det. Bland annat därför blir det roande och oroande att läsa de här dikterna. Det handlar om hur man ska lära sig leva med uppgivenheten, lära sig hantera den, inte låta den styra över en. Humorn är också kalibrerad med rätt mycket hopplöshet: här kan förändring bara anas.

Och med tanke på de förväntningar som finns på den som skriver poesi gillar jag skarpt hur Franzén helt skiter i de som vill ha Boye-dikter där tanken aldrig går på spaning. Eller för att ta en annan analogi: fy fan vad jag är trött på och hatar föreställningen om Thomas Andersson-Wiijs innerlighet, hans emfatiska innerlighet, när det finns så mycket större värde i, säg Yung Leans lillfinger, så till alla sad boys av båda könen,

säger jag, eftersom jag ”har inte läst 30 hp / genusvetenskap än”, jag menar förstås alla könen, men inte av ”alla åldrar”, eftersom det bara finns två (unga och gamla), till er säger jag: sök upp det här! 

Telter i randen af et mørkt øje, sover i knitrende sengetøj, Mirian Due, AFV Press


Titeln på danska poeten Mirian Dues bok, dessutom skriven i skrikiga versaler på omslaget, uppfattar jag först som lite krystad: Telter i randen af et mørkt øje, sover i knitrende sengetøj. Men det är en rad beroende av sin kontext, så när den ingår i sitt rätta element, så att säga, i en av dikterna, faller bitarna på plats:

Plukker et biodynamisk æble fra æblearrangementet,
spiser bøgeblade som chips ned af vejen,
græder i en stillekupe,
telter i randen af et mørkt øje,
sover i knitrende sengetøj.


Innehållet i dessa dikter går också rakt på sak, så som vi lärt oss känna igen den yngre generationen danska diktare. Här finns en längtan om att uppgå i något större, eller ens att få uppleva något, eller ens att få känna något, därför att livet är så stillastående. Inte konstigt då med behovet att skriva dikter som utspelar sig i polen mellan Søren Kierkegaard och The Cure.

Det är i en emotionell dvala diktjaget dväljs. Livet är något som bara flyter förbi, på avstånd, med saker som händer utan att det sätter några egentliga spår. Det tas ett foto i en trasig iPhone som läggs upp på instagram under hashtaggen #brokeniphoneselfie (autentisk händelse, kan jag intyga). Det är symbolik i detta.

Ja, och så är det kärleken. Den som också hör till vardagen. Due låter den – alltså vardagen – komma till sig, ger den en röst. En avmätt röst, jo, men det är för att det extraordinära hade inte passat till den tillvaro som hon skildrar. Det här är livet, och om du tycker att det låter som ett dåligt ämne för poesi, då är du bara att beklaga. För det går att skriva egensinnigt och snyggt ändå, även när ämnet är alldagligt och fult: ”Lykken / glider af mig, / som et tæppe glider / af en krop, der vender sig i søvne.”

Det är sorgset, det här livet vi har fått oss att uthärda. Due ger liv åt alla de småsaker en dag kan innehålla, alla dessa till synes obetydliga beslut vi tar, utan att egentligen reflektera över vad som kunde vara annorlunda. Och det uppfattar jag som en styrka med den här boken, att hon inte vill föreläsa eller läxa upp eller peka ut vad som hade kunnat vara bättre eller ens annorlunda.

Tårarna kommer plötsligt. Ibland spelas tennis. Den lojhet som visas upp i de här dikterna är definitivt del av något större, något pågående. Det lär bli framtiden (den eventuella) som får ge oss definitioner och –ismer och epitet för vår zeitgeist, det som för romantikerna var mjältsjuka och för sekelskiftesförfattarna var spleen – något åt det hållet är ju vad Due och hennes generationskamrater ägnar sig åt: att vara trogen sin olycka.

Boken utkommer som chapbook på lilla interskandinaviska förlaget AFV Press, som arbetar hårt för att bredda bilden av både hur en bok och hur poesin ska se ut. Det är kanske en slit och släng-mentalitet över det hela, men det är något fint också med det, eftersom det förgängliga är en del av litteraturens väsen. Den som i framtiden vill veta hur poesin såg ut 2017 behöver ändå gräva sig fram till böcker som denna.   

22 dec. 2017

Mal, David Zimmerman, Anti förlag


Från den poesins talangfabrik som heter Skåne kommer den unge David Zimmerman, vars första diktsamling nyligen utkommit på ett litet förlag som drivs av Östervärns antikvariat. Hans metaforer är självklara, och blir vägvisare mot en känslighet inför allt som håller på att gå förlorat.  

Det är en poesi som balanserar mellan uppkäftighet och ödmjukhet, där ett rytmiskt nej – ibland uttalat, ibland antytt – genomborrar raderna. Det är dikter om smärta, och i den mån det finns ett ljus närs det av negativitet: ”man somnar blänker men så kom drömmarna / och ljuset faller kring sig självt / alla är sjuka och allt är stängt”. Kadensen i hans korta dikter är hanterad med lätt hand, som en försynt variant av Rimbauds fräcka trots.

Staden är ogästvänlig, djuren finns bara där, ointresserade av människornas förehavanden. Zimmerman har en förmåga att synliggöra och konkretisera denna värld, ge den begriplighet. Samtidigt förtrollar han den, utan att konstra till det. Och det är så snyggt skrivet!

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/12 2017)   

20 dec. 2017

The White Book, Han Kang, translated by Deborah Smith, Portobello Books


Vilken färg har sorgen? Du säger svart. Jag säger – vit. För sorgen är ett tomrum.

Till årets mest häpnadsväckande böcker hör tveklöst sydkoreanska Han Kangs oförglömliga skräckroman Vegetarianen. På engelska har i höst hennes The White Book publicerats, i Deborah Smiths översättning från koreanskan – att hennes svenska böcker tar omvägen över den engelska översättningen kan vara en god anledning att hellre söka upp dem på engelska.   


The White Book är mildare i temperamentet än både Vegetarianen och Levande och döda, den bok hon introducerades med på svenska. Det är inte heller en roman, utan den typ av sorgearbete som egentligen inte går att likna vid något annat. Han utgår från en äldre syster som dog innan hon hann fylla två år – som bok kan det visserligen erinra om Roland Barthes bok om sin döda mor, Mourning Diary – men Han gör något helt oförutsett med sitt skrivande.

Ibland kan det sakligt konstaterande vara det mest känsloladdade. För när det blir för mycket känslor i skrivandet spårar det ur – och vi vill inte bli manipulerade (i så fall hade vi väl gått på bio?). Här rör sig Han mot sina föräldrars sorg när systern dör, hur mamman 22 år gammal konstaterar döden, hur pappan ett par år äldre tar med sig det döda barnet upp till berget och begraver henne.

Han liknar sitt skrivande vid att lägga förband över ett sår. Hon nämner också sin migrän, som har fått henne i en intervju nyligen i Guardian att utbrista i ett lakoniskt: ”If I were 100 % healthy I couldn’t have become a writer.” Smärtan blir en del av hennes identitet. Då kan hon genom att skriva bana väg i okänd mark, och det är så spännande att följa henne. Och samtidigt – så oroväckande, för här kan du inte längre lita på att det ska sluta väl. Tryggheten är akut hotad.

I den här boken utgår hon från konkreta ord, låter dem leda till handgripliga handlingar, där hon inte heller förställer sig. Texterna rör sig från novellen till dikten. Eller skissen, som leder till öppningar. Inte är det någon tillfällighet att hon inleder med ordet ”dörr”. Ohjälpligt formas vi av barndomens erfarenheter, och Han spekulerar i vilket slags liv hon hade fått om den äldre systern hade överlevt – det vill säga, trolighen hade hon inte fått något liv alls.

Och den här boken blir sålunda en meditation över hur tunn gräns det är mellan liv och död, mellan det egna och det andra. Men det är också en bok om utplåning, om vad döden åstadkommer. Det vita finns i några återkommande troper – i dimman, i saltet, i röken, i pappret, i natten, i de smärtlindrande pillren, i snön, men också i bröstmjölken, hur den blir länken mellan liv och död för systern, den döda, när mjölkens lönlösa droppar skönjs.

Eller sockerbitarna:

”She isn’t really partial to sweet things any more, but the sight of a dish of wrapped sugar cubes still evokes the sense of witnessing something precious. There are certain memories whcih remain inviolate to the ravages of time. And to those of suffering. It is not true that everything is coloured by time and suffering. It is not true that they bring everything to ruin.”  

Men vad jag än säger tvingas jag konstatera: det är en annan bok – också! Ett helt annorlunda sätt att skriva, som undflyr alla bestämningar. En ledtråd finns i ett koreanskt idiom som hon nämner, som lyder ”att skratta vitt”, och då ska betyda att skratta forcerat, inte med någon genuin glädje. Det här är en också brutal bok, där sorgen hela tiden hålls aktuell, men aldrig blir terapeutisk.

Och till det märkliga med sorgen är väl också att den är både universell och privat. Vi delar förvåningen över att livet bara fortgår – varför är det så grymt? W.H. Auden visste en del om det när han skrev sin kända dikt ”Funeral Blues”, där han önskar att själva tiden ska stanna när han sörjer – och, strikt talat, det är väl just det den gör. Här, i Hans bok, fortsätter bara vädret, i synnerhet den vita snön bryr sig inte, men hon skildrar den så vackert: ”Unable to fathom what on earth it could be, this thing so cold, so hostile. This vanishing fragility, this oppressive weight of beauty.”

Jag vet inte om sorgen är vit egentligen, men jag övertygas av att vit är den sorgsnaste färgen. Det är frågan om perspektiv, om attityd – rädslan är vit. Det finns hos Han ett sätt att tänka som liksom hos Emily Dickinson utgår från paradoxer, från kollisioner, från våldsamma konfrontationer. Att läsa är att erinra sig gnistor spraka från texten, där tänkandet byggs på friktion. Här handlar det inte om att försonas med livet. Att leva handlar inte om att fly plågan, eller ens att lindra den.

Delvis är boken skriven i Warszawa, där Han förundrat skådar andra världskrigets fasansfulla citat. Så här skriver man omgiven av död, verkar hon tycka. Men också vissheten att det går att bygga upp det som förstörts. Tystnaden, den nödvändiga tystnaden, är en vit sten. Ja, så enkelt det kan te sig – att bara vara ett ”ja”.

Till boken hör enkla fotografier av Choi Jinhyuk. Just nu hör alltså Han Kang till de mest spännande författare jag har läst på länge – en uppfattning jag inte är ensam om (till exempel vann Vegetarianen den internationella kategorin för Bookerpriset). Tids nog får vi väl veta om hon klarar av den uppmärksamheten. Uppskattning är farligt, hämmande för kreativa människor. Än så länge förblir jag slagen av häpnad och beundran, och inte så lite förundran.

19 dec. 2017

Freeman’s. Den nya litteraturens framtid [red John Freeman], Polaris



För några år sedan blev det rabalder när Horace Engdahl kallade amerikansk litteratur isolerad och trångsynt, som en anledning till avsaknaden av amerikanska Nobelpristagare. Det må vara sant att den översatta litteraturen utgör en försumbar del av de böcker som blir omtalade i USA, eller hamnar på listor över årets bästa böcker där borta. Dock twittrade Joyce Carol Oates 27 oktober i år entusiastiskt om Karolina Ramqvists roman The White City, som utkom på svenska 2015 som Den vita staden. Och den respekterade kritikern James Wood hörde till Karl-Ove Knausgårds tidigaste tillskyndare.

Så har i höst på svenska utkommit det minst sagt ambitiösa fjärde numret av Jonathan Freemans litteraturtidskrift, Freeman’s. Den nya litteraturens framtid. Jonathan Freeman har tidigare varit redaktör för Granta, som ju även den numera finns i en svensk version. Här återfinns tjugonio författare från hela världen, och de bildar ett lapptäcke av mestadels spännande litteratur. Sverige representeras av Athena Farrokhzads dikter.

Något man inte kan anklaga Freeman för, är den typ av trångsynthet Engdahl talade om. Tvärtom har han med hjälp av medredaktörer finkammat världen på begåvningar som vill förnya sättet att skriva, och då kan det röra sig om romanförfattare likväl som poeter eller essäister. Poängen är att då gör man sig beroende av översättare, och det är faktiskt på sin plats att vi oftare visar uppskattning för den otacksamma uppgift det är att överföra en erfarenhet från ett språk till ett annat.

Några av namnen här har jag läst tidigare, och vill framhålla främst Samanta Schweblin från Argentina. Hennes kortroman Räddningsavstånd var förra årets stora läsupplevelse, och den novell som finns med här, ”En man med otur” är helt briljant – fast frustrerande nog fanns den också att läsa i ett nummer av tidskriften Karavan förra året (ett annat tips om du vill hålla dig a jour med världslitteratur).

Förväntningar om en huvudsakligen experimentell prosa kommer på skam. Annars lyder ju fördomen mot den så kallade kultureliten att den gillar obegriplighetens litteratur. Jag skulle säga att nästan alla i den här samlingen skriver formmässigt traditionellt, och att det spännande och hejdlösa mer visar sig i innehållet, i valet av ämnen. Det här gäller Schweblin, och det gäller också min andra favorit, amerikanska Elaine Castillo, vars debutroman America Isn’t the Heart utkommer i april.

Både Schweblin och Castillo är skickliga på att låta innehållet bestämma över formen, och detsamma gäller brasilianaren Daniel Galera, som liksom Klas Östergren föredrar excentriska bifigurer, med den skillnaden att de i det här fallet är mer levande och mindre av litterära konstruktioner. Liksom engelsmannen Ross Raisins utdrag ur en roman om en homosexuell fotbollsspelare, som utan stilistiska excesser ger prov på en levande gestaltning av sällsynt slag.

Som mer eller mindre uttalad ambition vill Freeman motverka trångsynthet och inskränkthet. Vill man lära sig mer om världen är det här en bra början, och på köpet får man ju lära sig mer om sig själv: det här är litteratur som öppnar för perspektiv både utåt och inåt. Ofta är det de mest individuella erfarenheterna som kan vara de mest universella. 
  
Därför kan vi vara tacksamma för att svenskan är ett så litet språk, så vi är beroende av översatt litteratur. Efter att i fyra år ha varit ledamot för Augustpriset har min läsning nästan uteslutande bestått i att följa den svenska utgivningen. Därför är det så oerhört givande att läsa något som äntligen visar att det finns andra ämnen att skriva om, att världen görs större om du bara hittar fram till författare med vidare ambitioner.
  
I sitt förord använder Freeman en metafor som liknar läsningen vid att flyga. När du läser lyfter du från marken, får en annan överblick. Det här är en bok med drygt 400 sidor, så den borde räcka för en flygning till, säg New York eller Thailand, om du tillhör dem som fortfarande väljer den icke-metaforiska flygningen, trots klimatvarningarna.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/12 2017)