Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

30 apr. 2024

Grå kvartett, Aris Fioretos, Faethon

 

Aris Fioretos författarskap inleds med en kremering. ”Subito cinis”, eller ”förvandlades plötsligt till aska”. Den grå färgen följde honom under 90-talet, och nu har fyra av dessa böcker samlats i en box under rubriken Grå kvartett, bestående av Delandets bok, En bok om fantomer, Den grå boken, samt Vanitasrutinerna. Fyra nyanser av grått, ackompanjerat av intervjuboken Den tredje handen.

 

I Delandets bok från 1991 har författarens flickvän just dött i en trafikolycka. Bokens tema kring sorg och försvinnande ska fortsätta klinga i de nästföljande böckerna. En återutgivning var aktuell i början av 2000-talet, då böckerna reviderades. Denna utgivning har alltså dröjt till nu. Det är inte första gången Fioretos utsätter sina gamla böcker för putsningar inför nyutgivning, men i det här fallet är nog den största skillnaden att En bok om fantomer har mist Sophie Totties fotografier, samt att ett inskjutet ”hen” ledsagar ”han eller hon” i Den grå boken.

 


Onekligen hade Fioretos redan från början nått fram till sin omisskänneliga stil – ingen svensk författare skriver lika stil-igt, men det virtuosa greppet kan nog bli en belastning, för det är en stilkonst som näppeligen lämnar någon läsare oberörd. Antingen eller gäller, misstänker jag: antingen älskar man hans lärda utvikningar och fyndiga formuleringar, eller så känner man sig utestängd och besviken på hans oförmåga att inkludera läsaren i tolkningsarbetet. Det är böcker som rör sig i gränstrakterna mellan essä och fiktion, med huvudfokus på essän och det litterära tolkningsarbetet.

 

Första boken berör hur en sorg ska formuleras och göras begriplig. Liksom kärleken befinner sig sorgen bortom språkets räckvidd. Men, som Jeanette Winterson skulle ha sagt: ”Only the impossible is worth the effort”. Som författare är Fioretos både öppenhjärtig och sluten, även när han som i denna bok berättar om privata erfarenheter. När olyckan sker hade han planerat att skriva en bok med titeln ”Den brinnande boken”, men finner att han i stället skriver något som kunde kallas ”Askans bok”. Den grå färgen dominerar narrativet, som för att understryka att världen tappat sin färg. Vad han kallar den döda kvinnan? ”Den askvordna”.

 

Denne författare rekonstruerar den gruvliga bilolyckan in i minsta smärtsamma detalj. Han närläser också Andrew Marwells 1600-talsdikt ”The Definition of Love”, och det mesta i den är träffsäkert, utöver att synkoperingen av ordet ”never” till ”ne’er” i andra strofen enbart har med metern att göra (dikten är skriven i jambisk tetrameter), och just skrivformen ”ne’er” är standard hos exempelvis Shakespeare, samt att ”wedge” i nästföljande strof inte syftar på verbet ”att fästa” eller ”att täta”, utan på substantivet ”kil”. I rättvisans namn tar Fioretos upp substantivet också, men det blir bara förvirrande när han alltid söker upp det dubbeltydiga, åtminstone när det är opåkallat.   

 

Hans resonemang om fantomsmärtor pekar ut nästa bok i serien, som dock kronologiskt publicerades efter Den grå boken. Men för en författare som skrivit så utförligt om tid i sina böcker är det förstås en medveten prioritering. En bok om fantomer från 1996 blev min introduktion till Fioretos, efter att ha läst någon av hans kryptiska notiser på Expressens kultursida. Vem är det som skriver så här kuriöst, så här snillrikt, så här skickligt? Till min förtjusning var han en av ytterst få som tog filmen The Crow på allvar, och skrev utförligt om hur vådaskottet mot huvudrollsinnehavaren Brandon Lee satte ny prägel åt filmens tematik i gränslandet mellan levande och död. (Och när vi – betydelsebärande nog i en parentes – får veta att manusförfattaren till filmen inspirerades av att hans flickvän dött i en bilolycka skapas ett starkt band till Fioretos första bok.)

 

Essän kan med hans egna ord kallas ”en kärleksförklaring till kanske”, i hur den uppehåller sig kring det gåtfulla och närvaron av det möjliga. Det är en bok som undersöker, om än outtalat, om Bob Dylan har rätt i sin utsaga att döden inte innebär slutet. Jag drogs i min tidigare läsning till den lekfulla spänsten i Fioretos stil, och smittades av entusiasmen. Nu, i efterhand, upptäcker jag att han kan vara mer än försvarligt snårig ibland. Han skriver om litteratur och film – utöver filmen om Kråkan finns en fin studie av Carl Dreyers film Vampyr (mästerverk!).

 

Det går att ha kritiska synpunkter på vissa slutsatser – i strikt mening är John Polidoris novell ”The Vampyre” inte ”gotisk”. Kanske jag gillade fantomboken mer när den kom än nu, men att det inte är lika mycket fel på boken som det är fel på mig, att min faiblesse för skräckfilmen och skräcklitteraturen har ebbat ut. Förvisso, Fioretos skriver inkännande om Edgar Allan Poes noveller, men ibland trampar han (spök)vatten och orsakar en lite väl gestaltlös prosa och återger lite väl många innehållsreferat.

 

I den tredje gråa installationen, Den grå boken från 1994, förekommer ännu fler litteraturstudier. Hans essäer om vagheten riskerar stundtals att själv bli onödigt vaga, men jag roas av närstudier av blyertspennan hos författare som Emily Dickinson, Samuel Beckett, Franz Kafka, Jane Austen och – du gissade rätt! – Vladimir Nabokov. Den minnesgoda kanske tänker på hur Fioretos studie av Nabokov från i vintras inleddes med just det exemplet från romanen Genomskinliga ting.

 

Fioretos kan sluka allt syre och all energi och lämna ytterst lite kvar åt läsaren att bearbeta, utöver att beundra de yviga gesternas sofism. Jag ser framför mig Peter Falks detektiv Columbo, som avslutade alla sina förhör med frasen ”Just one more thing …” Som Fioretos själv är medveten om: den som kisar tillräckligt hårt inför åsynen av en blyertspenna ser snart ett halmstrå. Den grå tråden i resonemanget inleds med det grå havet hos Homeros, följt av många observationer av moln. Även här handlar det mycket om en viss amerikan från Boston med förkärlek för dystra ångeststämningar: ”Det kusliga med Poes novell om huset Usher är att texten rymmer den dimma som denna dimma är.”

 

Vad som följer är något som kunde kallas distanserad närläsning på lexikal nivå. Om skiljetecken kan han skriva så här lustfyllt:

 

De avgör om en mening skall sluta samtidigt som andan går ur den talande eller om satsen tvärtom bör rymma en paus, kanske en cesur, då lungorna fylls och man därefter kan fortsätta med förnyade [sic] kraft på väg mot ett slut som inte står i sikte, men vars snara ankomst ändå varslas av vissa tecken på vägen, som om komman, dessa små klor eller tvehågsna tårar, avklippta naglar eller sporrar som kantar färden, bara vore ett snabbare slags punkter, tigande markeringar som driver på takten eller milstolpar som susar förbi under resan mot ett slut som likafullt kommer, vi anar det, känner det, ser det, aningen plötsligt och abrupt.

 

När Fioretos plockar in dels apokryfiska glosor (”nefelisk”? verkligen?) och dels inkoativa verb i diskussionen tappar han mig ändå som läsare, och jag börjar tänka: förstod jag det här bättre på 90-talet? Var jag smartare då? Eller är det snarare så här: jag var inte lika medveten då om min dumhet. Kanske det är den bästa definitionen på intelligens, att vara omedveten om hur lite en vet. Att veta saker är ofta bara en fråga om självförtroende (fråga Stig Larsson).

 

Sist och minst i den den grå kvartetten är kortprosaboken Vanitasrutinerna från 1998, som består av sju monologer förda av karaktärer som eventuellt heter Larry Lazarus och Johnny Döparen, även om just hans avslutande monolog med alla avbrott får mig att tänka på en annan Johnny, han i Dalton Trumbos antikrigsroman Johnny var en ung soldat, som ju Fioretos skrivit om i något annat sammanhang.

 

Det här är kanske den mest renodlat skönlitterära boken, och jag upptäcker nu att jag nog har mest behållning av den och Delandets bok, kanske just för att Fioretos insats i de böckerna stod för något banbrytande. Och så tänker jag: ges det ens ut böcker som dessa i dagens litteraturklimat? Tja, det kanske det gör – men verkligen inte på Norstedts. Annars är väl den här boxen mest för hardcore-fansen? Dödsmeditationerna kanske ändå kan locka in någon tänkbar läsare?

 

Här dominerar också en humor som Fioretos sällan tillät sig: ”Vila är regel nummer ett på gravplatser.” Eller så här: det är en humor som framförs mellan hårt sammanpressade läppar. Den här tunna boken, till sidantalet endast hälften så tjock som min gamla utgåva, förevisar Fioretos publikfriaren. Monologerna kan påminna om min favoritscen från Bergmanfilmen Det sjunde inseglet, med skådespelaren som klättrar upp i ett träd för att undkomma Döden, och ber om ett undantag. ”Jag gör inga undantag”, säger Döden (Bengt Ekerot i sitt livs roll!) och sågar ned grenen skådespelaren sitter på. Eller varför inte Pär Lagerkvists novell ”Hissen som gick ner i helvetet”, eller Sylvia Plaths novell ”Mary Ventura och det nionde kungariket”.

 

Som appendix (men långt ifrån slutpunkt) fungerar en mörkare bok, Den tredje handen, som består av en lång intervju som gjordes 2006 med den tyska kritikern Cornelia Jentzsch. Där berättar Fioretos bland annat om upphovet till den egna benämning fioriture (blomma och skrift=blomskrift), och om hur han hanterade sorgen efter sin döda flickvän, genom att överta några av hennes gester. Varje gång jag själv dricker snaps ser jag till att skaka ur de sista dropparna ur snapsglaset ned i ölglaset, för så såg jag min farfar göra. Han återger också en fin bild av varför debuten inte blev så bra som han önskade: ”Kanske hade det hjälpt att släppa taget om vad jag trodde att texten borde vara och tro mer på vad den kunde bli”, som nog är en formel som kan tillämpas på många böcker.

 

De fyra böckerna uppehåller sig vid vagheten, vid det efemära, men också vid det beständiga. Kanske det är så blyertsen ska förstås: som dels bärare av det tillfälliga som så lätt kan suddas ut och försvinna, men som också att blyertsens upphov i grafiten ges en närhet till det eviga. Och de fyra böckerna i sig är ju ett tecken på överlevnad även i en så pass läsarfientlig tid – en skrift som inte alls har suddats ut, utan fortsätter att vara läsbar och läsvärd. Så blir skriften det enda vi – somliga av oss – tar med oss in i evigheten.

29 apr. 2024

Innan livet, Theodor Hildeman Togner, Lesbisk pocket

 

Projektet ”Stockholm läser” har sedan starten 2002 utsett 21 böcker med Stockholmsmotiv som huvudstadsborna uppmanas läsa och samtala om under året. Att Lyra Ekström Lindbäcks suveräna Ett så starkt ljus från 2014 fortfarande inte är en av dessa är inget mindre än en skandal. En annan bok som jag genast vill se på listan har Theodor Hildeman Togner skrivit. Efter sin prosalyriska debut Ut (lysande!) har han bland annat gett ut diktsamlingen Kärnor på it-lit och återvänder nu till sitt ursprungliga förlag Lesbisk pocket med Stockholmsromanen Innan livet.

 

Att jag tänker på Ekström Lindbäcks Stockholmsroman är inte så långsökt. Även här handlar det om kreativa människor i en queer miljö och en huvudpersons sökande efter identitet. Här heter hon Thea, som eventuellt är ett mini-anagram på författarens namn (precis som Sara kunde ha lånat några drag från Lyra). Hon trånar efter en person som heter Jon, som identifierar sig som hen.

 


Detta ställer till det för Thea. Genom romanens fem avsnitt följer vi hennes väg mot förståelse och acceptans för den värld som hon bjuds in i genom vänskapen med i första hand Jon och sedermera flera queera personer. Avsnittens namn ger ledtrådar: ”HBTQ”, ”Queer”, ”FTM [female to male]”, ”Icke-binär”, ”Thea”.

 

Hon pluggar litteraturvetenskap, lyssnar på Grimes, Amanda Palmer och Kent, och i takt med att förälskelsen i Jon framskrider läser hon högst passande Goethes 1700-talsroman om olycklig kärlek, Den unge Werthers lidanden, och senare även Djuna Barnes queera mästerverk Nattens skogar (som den nyfikne hittar i en rykande färsk nyöversättning nu i april, som jag råkat skriva förordet till). Men Theas förälskelse blir kanske inte riktigt lika överspänt dramatisk som Werthers, något som kan vara en eftergift åt att den typen av himlastormande känslor som 1774 var plausibla inte riktigt går för sig 2024.  

 

De känslor som Thea erfar i Jons närhet går ändå inte av för hackor: ”Varje gång hon svarade gick en ström av glitter genom min kropp.” Fast, ”hon”? Ja, i början könskodar Thea Jon som kvinna, tills hon genom romanens förlopp blir allt mer bekväm med att anamma den vokabulär som HBTQ+-sällskapet föredrar. Så blir hennes upptäcktsfärd gemensam med läsaren – kanske i synnerhet en yngre sådan, som liksom Thea blir inbjuden i nya synsätt och nya språkbruk. För den delen kan somliga äldre också tjäna på att läsa den här boken: jag har kolleger som fortfarande har svårt att använda ordet ”hen”.

 

Medan Goethes Werther skrev brev skickar Thea sms och DM i Instagram. Det är skickligt av Hildeman Togner att även här göra Thea till en novis som länge envisas med att skriva grammatiskt korrekt trots att alla hon skriver med skriver med gemener. Hon lär sig under tiden, och hennes naivitet gör henne till en lämplig följeslagare för oss som läser och blir delaktiga i hennes bildningsresa.

 

Det queera ligger också i sättet att berätta. Hildeman Togner skriver på ett skevt sätt, som om han gav sin text en säregen lutning som gör den svårbemästrad och trasslig. Men det här är bara ett problem om du endast behärskar den aerodynamiska läsarten, den som inte bjuder något motstånd. Hildeman Togner utmanar konventionella tankesätt, och han gör det inte lätt för sig med en protagonist som problemfritt skulle anpassa sig till nya levnadssätt och identiteter – någon okomplicerad feel good är det här inte. Hennes flyktbeteende ställer till det för henne, men det gör henne begriplig och levande.

 

Desto lättare är det att relatera till är Theas många iakttagelser av sin attraktion till Jon: ”Plötsligheten i att vara nära någon så vacker får kroppen att kännas lätt, som om jag när som helst kan svepas bort med vinden.” Därmed blir steget från Werthers 1700-tal till Theas 2000-tal inte så långt längre. Känslor har ju den benägenheten, att de så gärna blir pinsamma och får svårt att uppföra sig.

 

Kärlek och svartsjuka är också tidlösa fenomen, och det är därför inte alls missvisande att en annan av böckerna som Thea läser på sin kurs i litteraturvetenskap är Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt (fast att deras pensum innebär alla sju volymerna låter overkligt ambitiöst, och ger mig anledning att ställa frågor: var ligger det universitetet, och hur anmäler man sig?).

 

Den här romanen landar också mitt i en kontext som oväntat lätt gör det enklare för den som ifrågasätter sin könsidentitet. 17 april röstade riksdagen (undantagen ugh-partierna KD och SD) för en ny lag som underlättar proceduren att byta juridiskt kön, och den sänks också till 16 år, även om det fortfarande krävs målsmans godkännande. Nämnde någon feel good? Den här boken får mig i alla fall att må en smula bättre.

Måla, Kristofer Folkhammar, Lejd

 

Kristofer Folkhammar bedriver växelverkan mellan roman och diktsamling, och har hittills utkommit med tre böcker i vardera fåra. Sålunda, efter romanen Är det barnen, baby? har det blivit dags för diktsamlingen, som nu heter Måla. En återkomst till poesin, med andra ord, och en bok som också handlar om just återkomster.

 

I fem avsnitt följer vi ett förlopp som söker sig mot en uppväxt. Där fanns hotfulla inslag, lömska blickar, sunkiga och runkiga porrtidningar i skogen. Atmosfären är påtagligt ominös. Redan inledningsvis tecknas de olustiga förtecknen:

 

Som om det inte fanns några andra

riktningar än mot.

Jag behöver bara stånga mig lite

och få utlopp för en underlig sorg

skänka min huvudsvål lite patina.

 


I det förlopp som skildras finns ”en hemlig körtel”. Ledsagarna heter Willy Granqvist och Paul Andersson, två poeter som ifrån skilda utgångspunkter rörde sig mot en queer erfarenhet: hos Granqvist i det introverta och fördolda, hos Andersson i det extroverta och demonstrativt utlevande. Folkhammar skriver om barndomens olika ritualer, dessa skeenden som nog hör till det mest tidlösa – alltså initiationsriter av olika slag.

 

Med sitt skrivande bygger Folkhammar broar mellan prosa och poesi. Så består också bokens längsta del, den näst sista, den narrativt utformade ”En enkel mylla”, av hybridformen prosadikt. I förra veckan skrev Maxim Grigoriev en understreckare om den italienske litteraturvetaren Guido Mazzoni, som i två böcker för fram tesen att romanen blivit den litterära formen som kan inkludera allt slags berättande, medan poesin har avvisat berättelsen och därmed kapat banden till läsarna och blivit irrelevant. Det låter hårdraget, men nog finns det något korn sanning i det.

 

Det ska inte förnekas att poeten Folkhammar riskerar att bli en företrädare för just denna hypersubjektiva position. Han skriver en poesi som befinner sig långt ifrån den blivande litterära kanon som Tidöpartierna för tillfället håller på att utverka (bevismaterial 1 a) är talmannen Andreas Norléns förutsägbart dammiga antologi med hundra svenska poeter). Jag har ärligt talat svårt att föreställa mig SD-anhängare läsa Folkhammars dikter med behållning.

 

Den som bemöter och bearbetar sitt initiala motstånd ska däremot upptäcka ett konsekvent hållet bildspråk, som vill utforska barndomens och uppväxtårens (kan lika gärna kalla dem ”upptäcktsåren” eller ”upptågsåren”) pendling mellan idyll och fördärv: ”Barnet hade lärt sig att gå / och jag var ännu mycket frustrerad över / den bortvändhet som finns i min bakgrund.”

 

Denna bortvändhet hade jag gärna läst mer om, men det stannar vid antydningar och ansatser. Styrka och kraft representeras av klungor, ansamlingar av mobbare. Det finns kroppslighet och köttighet som också i sig självt signalerar fara. Det uppstår behov att skapa ramar och forma en trygg struktur. Där finns också de första trevande stegen mot en kärleksupplevelse, där Folkhammar visar att det privata kan bära det universella i en attraktion: åsynen av någon som glittrar och att det finns någon som ser det, men som inte ges tillträde.

 

För även om det går att återbesöka en barndom kan den inte återupplivas, eller återupplevas. Barnets värld är stängd för oss, hur närgången en skildring av de formativa åren än kan bli. Och nog skriver Folkhammar närgånget om något som har betytt mycket för honom, och fortsätter att betyda mycket. Ibland kan det bli onödigt prosaiskt:

 

Bara för att man är svag

har man inte rätt

och bara för att man är stark

behöver man inte bete sig som att man är dum i huvudet.

 

Förvisso är barnets värld svartvit, och det finns en poäng att skriva i lojalitet med detta barn (lex Jane Eyre, vars första hundra sidor nog är litteraturhistoriens mest autentiska barndomsskildring). Hos Folkhammar blir denna barndomsvärld groteskt förstorad, där han lyckas med balansgången att iscensätta och ge kontur åt det som är trasigt. Ingen ska behöva bära sina smärtsamma erfarenheter, det är en grym orättvisa i det.

 

Titelns ”måla” ska inte enbart kopplas till färgbestrykning, utan har också en arkaisk betydelse i södra Sverige (i synnerhet Småland, enligt SAOB) för ett nybygge eller torp, fast det då oftare hette ”måle”. Att Folkhammars dikter söker upp en plats blir med den kännedomen en självklarhet.

28 apr. 2024

Nattens skogar, Djuna Barnes, översättning Erik Thompson, Sjösala

 


Jag har skrivit ett förord till nyöversättningen av en favoritbok: Djuna Barnes
Nattens skogar. Den torde finnas tillgänglig hos dina sedvanliga ställen. Här ett utdrag:   

 

På natten råder andra regler än på dagen. Där härjar upplösningstillstånden, gränsöverskridandena, överträdelserna. Den argentinska författaren Camila Sosa Villada har svurit trohet till detta nattens omkullkastande av normer i romanen Nattdjur och novellsamlingen I’m a Fool to Want You. Sosa Villada föddes 1982, samma år som Djuna Barnes dog – jag vägrar tro att det är en tillfällighet. Barnes hör till de sällsamma författarskap som inspirerar och får sina nya lärjungar, ivriga att sätta verkligheten ur spel med vilda lekar och okynniga upptåg. Ibland heter de Angela Carter, ibland Jeanette Winterson, och för tillfället alltså Camila Sosa Villada.

Kondottiären, Georges Perec, översättning Fredrik Rönnbäck, Modernista

 

Den franske författaren Georges Perec (portalfigur för rörelsen ”patafysikerna”) ämnade debutera med romanen Kondottiären. Som yngling på 23 fick han bokkontrakt, men det rann ut i sanden. Manuset slarvade han sedan bort på 60-talet. Trettio år efter sin död publicerades den ändå på franska, och nu tolv år senare finns den i Fredrik Rönnbäcks översättning i Modernistas återhållsamt vackra formgivning.

 

Vad tusan är ens en kondottiär? En legotruppsanförare i den italienska medeltiden. Ofta ansågs de vara skrupelfria, i avsaknad av moral (tack wikipedia). I romanens första mening får vi veta att en konstförfalskare vid namn Gaspard Winckler har mördat den som gett honom i uppdrag att utföra en förfalskning av Antonello da Messinas sena 1400-talsverk Kondottiären. Målningen föreställer en man med ett dunkelt bistert leende och ett ärr på överläppen.

 


Varför har Winckler mördat honom? Vi låter honom själv svara: ”Jag har ingen aning … Jag dödade honom bara. […] Varför skulle jag ha tänkt på något? Jag tänkte på allt och ingenting … Du måste förstå … det var inte normalt … Det var inget jag ville göra; det var något jag gjorde. Jag tänkte inte, jag hade aldrig tänkt på det … Jag vet inte hur jag ska förklara .. något ofrånkomligt, något jag inte kunde vägra att göra, som jag inte längre kunde vägra. Ett slags definitiv lösning, förstår du, min sista möjliga åtbörd …”

 

Inte heller får vi någon klarhet i varför han blev förfalskare. Och så håller romanen på. Jag har nyligen läst Gabriel García Márquez sista verk, kortromanen Vi ses i augusti. Den var ganska dålig, men ändå går det att försvara publiceringen av den, som en beståndsdel i ett stort författarskap. Hur står det till med Perecs ställning i litteraturhistorien? Tveksamt.

 

Onekligen är Perec viktig för Claes Hylinger och hans akolyter. Jag har läst min beskärda del av Perecs tidigare översatta romaner, med varierad behållning. Det går nog att hitta paralleller mellan förfalskaren Winckler och författaren Perec, för den som roas av sådant. Att skriva innebär i någon mening att kopiera, att imitera, att – tja, förfalska. I mer eller mindre utsträckning, för all del. På författarfoton har Perec ett ständigt illmarigt leende – det betyder säkert någonting.

 

Han är säkert rolig, säkert underhållande, säkert bra. För någon annan än mig, vill säga. Att läsa honom påminner om hur det är att lyssna på Sonic Youth, som alltid får mig att tänka: ”tänk att det finns de som tycker det här är bra!” Det kanske låter vanvördigt, men är inte Perecs ställning i litteraturhistorien att jämföra med Sonic Youths i rockhistorien? De är coola, ja, men är de bra?

 

Intrigen och karaktärerna glöms bort i myllret av repliker och tankar som rullas upp. Och de många bifigurerna, och allt vad de heter (Jérôme, Rufus, Juliette, Mila, Anna, Nicolas, Geneviève …), de löses upp i rök i takt med min oförmåga att bli begeistrad. På något sätt liknar det en bok skriven av någon som är både för ung och för gammal. Jag påminner mig själv att det är ett ungdomsverk ­– å andra sidan var Flaubert tre år yngre när han skrev mästerverket ”November”.  

27 apr. 2024

Raga, Martin Högstrand, Scriptum

 

Fram till det tidiga 80-talet skrev unga svenska prosaförfattare en försvarlig del romaner med Paris som fond för drömmar om befrielse från den trånga svenska mentaliteten. Vem minns dem nu? Senare skulle Paris ersättas av Indien, där en senare generation författare åkte i det sunkiga syftet att ”finna sig själv”. Eh, varför då? Det var alltid samma story. Friheten! Rökat! Tankarna! Musiken! Sexet! De som inte skrev böcker ägnade oändliga timmar åt att återberätta sina upplevelser på cirka alla fester jag gick på under hela 90-talet i Umeå.

 

Tillåt mig därför en gnutta skepsis när jag tar mig an Martin Högstrands fjärde roman Raga, som utkommer på Vasa-förlaget Scriptum. En ung man åker till Indien i ungefär de syften jag tidigare upplevde, och gissa om han får uppleva friheten, rökat, tankarna, musiken, sexet. Drogerna verkar inte göra större nytta än att de försämrar omdömet.

 


Men Högstrand gör ändå något eget av den trånga premissen. Han introducerar pappan till den namnlösa huvudpersonen, som antas vara identisk med författaren själv. Romanen utspelar sig åren 2001-2002, och med sig på resan tar han pappans resedagbok från hans sejour i Indien 1977, strax innan författarens/protagonistens födelseår. De har en minst sagt trasig relation, far och son. Pappan vill helst prata om bilar, medan sonen vill prata om poesi och sitt skrivande.

 

Det finns alltså en gemensam nämnare mellan dem. Pappan verkar ha varit på väg mot ett skrivande liv, men det blev alltså inte så. I sin dagbok skildrar han sin relation med två kvinnor hemma i Norden, och att den ena är gravid – en graviditet som ger honom stark vånda och ångest. Genom pappans skrivande får sonen syn på en mer komplex människa än vad han har uppfattat. Om det här bidrar till att revidera synen på pappan? Nja, det får du nog lista ut själv om du blir sugen på att läsa den här romanen – allt kan jag inte avslöja här!

 

På sin resa träffar huvudpersonen ett antal människor. En trevlig tysk som introducerar honom i haschet. Några spridda resenärer. Ett olyckligt gift par, en engelsman och en ryska, med dålig framtidsprognos. Och den österrikiska kvinnan Isabelle, som blir föremål för hans lite valhänta uppvaktning. Det är många knän och lår som nuddar varandra innan de tar sig för att ha sex.

 

Jag gillar hur Högstrand använder sig av liknelser för att ge atmosfär åt sin berättelse. När en karaktär harklar sig skildras det så här: ”Det påminner om när en förkyld hund andas.” När huvudpersonen ska röka på skildras det så här: ”Jag kände mig som en spelare som skulle satsa den sista resten av en enorm förmögenhet på ett enda kort i ett hasardspel.” Att Högstrands riktmärke är ett uppriktigt intresse för andra människor blir tydligt i hans bildspråk när han presenterar Isabelle: ”Jag anade att hon var en av de människor som kan ta in sina medmänniskor med öppna sinnen, och såväl mjuka som hårda ord måste ha varit intressanta för henne, oavsett om de var uppriktiga eller lögnaktiga.”

 

Ibland tappar Högstrand bort pappahistorien, men den som läser med tålamod ska upptäcka hur snillrikt han väver in det temat konsekvent genom hela romanen. Hans skildring av kärleken är otidsenlig i sin kombination av det krassa och det pragmatiska; här är det långt till den synen på förälskelse som något heligt storslaget och förlösande för konstnärers neuroser. Varför offrar sig människor för kärlek? frågar sig huvudpersonen: ”Hade de bara offrat sig för något annat istället, sitt jobb eller sin karriär eller sina vänner eller sin konst, kunde de kanske ha blivit lyckliga.”

 

Högstrands protagonist blir en av männen utan egenskaper som är så vanligt förekommande i 1900-talslitteraturen. Isabelle är faktiskt en mer intressant person, och det är synd att hennes roll blir så tillbakahållen och sparsamt utnyttjad för dramaturgin. I övrigt är det skickligt berättat med god känsla för hur berättelsens trådar ska knytas ihop.

26 apr. 2024

Nyverklighetsmanifestet, Anders Almingefeldt, Känslorharoftakortabenochspringerfortsomfan-förlaget i samarbete med Trombone

 

Hej! Nu har det hänt igen, att jag har läst en knepig bok. Anders Almingefeldt är poet, skribent, psykolog och konstnär. Nyverklighetsmanifestet består av papperslappar i formatet A5 som häftats samman med fem stycken aggressiva klamrar, som river sår på fingrarna när jag läser. Som av en händelse står det ”Jag vill leka” på mitt gröna plåster (det var rea på apoteket, sluta klandra mig).

 

Och boken är som sagt knepig. Till stor del består den av porträttfoton på människor som verkar vara mitt i sin yrkesövning, med en lapp hängd runt halsen, där det står saker som ”Klara gråtfärdiga gå”. Eller ”Varför finns vi mest när vi är ledsna?” Eller – min favorit – ”Egentligen borde ångesten slåss med någon i sin egen storlek”. Lars Vilks och Yoko Ono är uttalade inspiratörer, men det går för all del att också hitta paralleller till bildvärldar från Roy Andersson och Jan Stenmark. Det vill säga: det slags humor som utövar neurotisk närkontakt med desperation och ångest.

 


Det är den typen av diktsamling som går i klinch med konstverket, även om Almingefeldt tar avstånd från sin gärning som konstnär genom att stryka över den titeln i presentationstexten. Det är också en försvarlig del som blir överstruket i den här boken, liksom tillägg i sista sekunden med bredlinjig tuschpenna. Den besläktade UKON har skrivit ett efterord som i 32 punkter bemöter (i viss mån, förvisso) manifestets innehåll. Ärligt talat är manifestets text underordnad de många påhitten, där somt är fyndigt och dråpligt och somt bara plumpt eller platt. Som helhet blir det en motståndshandling mot en liknöjd samtid.

 

Manifestet har som konstform ingen stark ställning i den svenska litteraturhistorien, utöver några enstaka undantag. Var det inte något med Phosphorus för drygt 200 år sen? Något med en realistisk prosa utan språkexperiment för cirka 20 år sen? Så kan Almingefeldts bok inreda sitt eget rum, behöver bara forsla två rätt tomma flyttkartonger till sortergården först …  

 

Jag uppskattar estetiken med boken, att den så tydligt inordnar sig i DIY-formen. Även de många aforism-liknande sentenserna – stöpta i den mall Oscar Wilde slipat till perfektion – som gärna vänder sig till paradoxer och antiteser för att nå fram till en bättre sanning: ”borta sämre, men hemma sämst”. En av dessa får mig att minnas mitt livs bästa komplimang som en undersköterska sa när jag jobbade inom vården: ”Du har ett problem till varje lösning!”

 

Den här boken landar lite på sniskan efter den nyligen genomförda (och avslutade?) debatten om ironins eventuellt skadliga inflytande på den svenska poesins återväxt. En stillsam profetia: den svenska poesin har överlevt ganska mycket (till exempel en handfull obegriplighetsdebatter), och den lär överleva också att en och annan skriver ironisk poesi. Om inte annat för att det skrivs åtskillig poesi som inte är ironi.

 

Jag är för den delen inte helt säker på att Nyverklighetsmanifestet ska uppfattas som ironisk dikt. Almingefeldts utsagor är värda att tas på allvar. Självkänslan går på sparlåga, men det har genererat en kaxig och uppkäftig bok, med träffsäkra iakttagelser från någon som inte glömt hur det var att som barn inte nöja sig med några förenklade svar på ens frågor. Så det här är definitivt en bok som fortsätter ställa frågor – en del av dem jobbiga, en del av dem intelligenta, en del av dem tramsiga. Men allt det här speglar ju bara hur livet ser ut. Hej!

25 apr. 2024

Extrem lägerskola, Eva Björkstrand, Galago

 

Anarkin har alltid varit en trogen följeslagare för svenska serietecknare. Känslan att allt är tillåtet, eller med Aleister Crowleys vådliga formel, ”Do what thou wilt – then do nothing else”, kan fungera både som hämsko och som frigörelse. Det är en truism att svenska serietecknare har upplevt en renässans under 2000-talet, och rört sig mot ett allt mer självbiografiskt berättande. Eller är det en tillfällighet att de mest uppmärksammade, Mats Jonssons Augustprisnominerade När vi var samer och Joanna Rubin Drangers Nordiska rådet-vinnande Ihågkom oss till liv, har varit uttalat självbiografiska?

 

Eva Björkstrand (född 1975) har gett ut en handfull serieböcker för vuxna och barn, och utkommer nu med Extrem lägerskola, som vänder ryggen åt den autofiktiva trenden. Hon lånar drag från den anarkistiska skolan i stället, genom att skildra en utmanande berättelse som behåller den ursprungligt subversiva farlighet som serier ägde en gång i tiden.

 


I korthet handlar det om något som kunde kallas preapokalyptiskt berättande. Hon överger den renodlade serieformen för något som påminner om barnboken, alltså pekböckerna med bilder som ledsagas av korta texter. En grupp preppers övar sig i vad som väntar, inte om krisen kommer utan när krisen kommer.

 

Där finns den hundlika berättaren, en kanin, en sork, två människor och en krokodilliknande figur (de är ”trillingar”, får vi veta), spindlar, en björn (med ansvar för kaffet!), katter, en grupp varelser. Ska det uppfattas som en Noaks ark? Det här blir aldrig uttalat, det vill säga att det finns en framtid. Däremot fokuserar Björkstrand på samarbetsformer som en metod för överlevnad. Bäst rustade verkar katterna vara – måhända en smula överraskande, för den som stiftat bekantskap med dessa enigmatiska figurer, för säg något som är mer individualistiskt, liksom? Spindlarna går det föga förvånande sämre för.

 

Russin och kaffe behöver ransoneras, bara en av flera referenser som verkar ha hämtat näring från erfarenheter av reella katastrofer som andra världskriget. Berättaren får i uppdrag att bearbeta sin ångest medelst att teckna serier. Andra metoder som anförs är att lajva antiken. Överhuvudtaget handlar det mycket om att besegra sina tillkortakommanden och rädslor. Att en av människorna sover mest hela tiden äger förstås sin symbolik: så kan det uppfattas, vår vanmakt inför det som hotar vår existens.

 


Det här är en skum bok, i bästa mening. Jag gillar hur Björkstrand vågar teckna sin huvudperson som en lite egoistisk figur, och att hon bekräftar svårigheten i att samexistera med andra. Efter ett näst sista kapitel där ”svart är den enda rimliga färgen” utmynnar det ändå i något som måste kallas ljust – som om Björkstrand vill bemästra klichén om postapokalypsen som det dominerande narrativet. Att hon därmed tecknar något som måste kallas utopiskt ser jag som välgörande.

 

Det är i någon mening en anarkistisk bok Björkstrand har åstadkommit, och jag gillar hur konsekvent hon skildrar en erfarenhet som just nu känns avlägsen och främmande men som kommer att bli verklighet. Om inte för oss, för de som får ärva den uppfuckade världen vi lämnar i deras knä.

24 apr. 2024

Talmannens guide till svensk poesi, Andreas Norlén, Bokförlaget Max Ström

 

Talmannen Andreas Norlén har sammanställt en egen antologi med dikter, som bränsle i debatten om en svensk litterär kanon. Urvalet är möjligen förutsägbart, men ändå har det resulterat i en trivsam bok.

 

Hur skulle en svenskspråkig kanon för poesi se ut? Vuxna rådvilla läsare kan konsultera den lunta Svensk poesi (från runskrifterna till Athena Farrokhzad) som utkom för åtta år sedan. De yngre kan vända sig till antologin Berör och förstör från fem år sedan. Och småknattarna kan peka ut favoriter i den tre år gamla En bro av poesi.

 


Även om han själv hävdar motsatsen i intervjuer är det svårt att inte se Andreas Norléns bok med svenska dikter som ett inlägg i debatten om svensk litterär kanon som har förts sedan regeringens beslut att en sådan ska inrättas. Talmannens guide till svensk poesi är en påkostad kaffebordsbok där hundra svenska poeter ges utrymme.

 

Den vänder sig i första hand till nybörjare, och det är nog ett välfunnet beslut. Att det var intresset för historia som ledde Norlén in på poesin förvånar inte, då han hyser en kanske lite väl grundmurad entusiasm för frihetstidens poeter (1700-talet, alltså). Överlag är det svårt att gräla på urvalet, även om det är aningen snålt med endast 30 procent kvinnor.

 

En lustig detalj kring Norléns intresse för poesi är en skildring av hans första möte med sin blivande hustru, som skedde i Nässjö. Nej, inte på den saligt insomnade poesifestivalen, men de hade sin första dejt där 2009. Han hade med sig en antologi med dikter, och de tillbringade en natt på hotellet med att högläsa ur den.

 

Med tanke på Norléns uppenbara förtjusning i en viss sorts poesi – om jag tillåts tala klarspråk: den dammiga sorten – kan det förvåna att han plockar in 24 levande poeter. Dock inte uttalat marxistiska poeter som nämnde Athena Farrokhzad och Johan Jönson, och inte heller Göran Greider, som väl om någon infriar Norléns krav på tillgänglighet. Kanske han inte vill orsaka att partikamraterna får sitt läskaffe i vrångstrupen.

 

En reservation måste nog införas kring just urvalet av nutida poeter. Han nämner i transparensens namn ett redaktionsråd med fem kritiker, professorer och förlagsmänniskor. Månne de har kvoterat in poeter som UKON, Stig Larsson, Malte Persson och Anna Hallberg, som inte direkt hör till de namn som man antar Norlén läser på sin kammare.

 

Han har förstås med sin favorit Runeberg, som han imponerade med genom att läsa utantill de 28 stroferna om Sven Dufva ur Fänrik Ståls sägner. Slagsidan åt den traditionellt skrivna och ofta rimmade dikten gör boken mindre angelägen, för ärligt talat blir det mindre ett personligt urval och mer något som liknar en generisk antologi för gymnasiet, så som de såg ut för femtio år sedan.

 

Nog är det här ändå en stundtals läsvärd och bra bok. Fast inte lika bra som barnboken En bro av poesi. En handfull av dikterna finns representerade i båda böckerna. Men här har Karin Boyes ”I rörelse” blivit av med sin strofindelning, och Verner von Heidenstams ”Jag längtar hem” har penibelt nog tappat sitt utropstecken. Det är onödiga skönhetsfläckar i en annars så överdådigt presenterad bok.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/4 2024)

Krympande utsikter, Daniel Ahlgren, Bakhåll

 

En clown – en pajazzo – skjuter ihjäl tolv människor på öppen gata. Så inleds Daniel Ahlgrens nya seriebok, Krympande utsikter. Vittnet Naima drabbas av chock och blir förminskad. Kläderna ligger i en hög på gatan när hon reduceras till storleken mindre än en Barbiedocka (längd ca 15 cm). Hennes man, Stefan, tar med henne hem, och så vidtar en berättelse om hur det är att leva som krympt i bokstavlig mening.

 

Hon går hos en välmenande psykolog, och det är tydligt att Ahlgren vill säga något om symboliken i att uppleva sig förminskad. Naima håller sin hemlighet inför vännerna, och svarar inte i telefonen. Vad det till största del handlar om är att ordna praktiska bestyr i vardagen. Hon gör sina toalettbehov i en äggkopp. Kläderna skaver med sina groteskt stora sömmar när de lånar ett bonusbarns Barbiekläder. Och när Naima får mens blir det ytterligare komplikationer.

 


Naimas belägenhet påminner om den olycksdrabbade Gregor Samsa från Kafkas novell ”Förvandlingen”, men det förblir en outtalad referens, till skillnad från Swifts Gulliver, som ändå inte genomgick någon fysisk metamorfos. Naima liknar i stället Alice, hon som både växte och krympte i Lewis Carrolls märkliga romaner. Det saknas inte humoristiska stunder när Stefan ska förhålla sig rationell till det irrationella.

 

Ska Naimas upplevelse liknas vid psykosen? Hennes man är tålmodig och stoisk, medan Naimas förtvivlan görs begriplig. Det jobbiga med den situation som hon hamnar i, och det får Ahlgren fram bra, är ju att en inte kan veta om det är en permanent storleksförändring. Och Ahlgren rör sig närgående i sin studie av Naima, med teckningar som ger emfas åt hennes maktlöshet. Tecknarstilen varierar perspektiven och låter oss uppleva Naimas litenhet på nära håll.

 

Det är också en känsla som det är lätt att identifiera sig med. Själva premissen må vara orealistisk, men fiktionen ska ju ägna sig åt att utforska också det orimliga. Magisk realism blir i Ahlgrens händer ett fruktbart verktyg. Idén om en krympande människa är också givande, och här kan jag inflika att det vore givande om svenska romanförfattare någon gång övade upp sin fantasi på liknande sätt som många serietecknare verkar göra helt naturligt. Det blir kanske inte realistisk i egentlig mening, men som experiment är det kul att följa.

 


Ahlgren är en rutinerad serietecknare, som tidigare utforskat superhjältetematiken i en rad böcker. Här finns superhjältetemat länge i bakgrunden, men när det väl släpps fram mot slutet blir det för skruvat och då tappar han bort mig. Doktor Heimlich träder in i historien, och det tänjs lite väl mycket på den verklighet som Ahlgren tidigare varit så lojal med. Teckningarna blir också mer slarvigt utförda ju längre berättelsen framskrider.

 

Slutet lyckas inte heller riktigt knyta ihop storyn, eller så är det bara jag som inte vill att det ska sluta på just det här sättet; om det nu är en mardröm Naima upplever är det en eftergift åt realismen att låta henne vakna. Mardrömmar som det inte går att vakna ur var Kafkas specialitet, och jag hade väl önskat att Ahlgren skulle ha sett vad som händer om man gör något liknande i våra dagar.

23 apr. 2024

Samma, mamma, Hanna Rajs, Bonniers

 

På Taylor Swifts nya skiva ”The Tortured Poets Department: The Anthology” finns trettio olyckliga kärlekssånger och en lycklig. Att den lyckliga, ”The Alchemy”, inte hör till de bättre spåren kan nog generera en och annan slutsats att den bästa litteraturen (ja, Swift är inte mindre poet än Bob Dylan) orsakas av smärta och olycka. Det går inte att skriva med vitt bläck på vitt papper, som Henry de Montherlant så fyndigt uttryckt det. Fast då vill jag invända: ärligt, har du ens läst Virginia Woolfs Orlando – ett euforiskt kärleksbrev – eller Hanna Rajs förälskade dikter till Suri, Baby?

 

Rajs debuterade för drygt tio år sedan i 10-TAL, nej jag menar för nio år sedan med en chapbook, nej jag menar för sex år sedan med Armarna. När hon nu utkommer med sin andra diktsamling på det stora förlaget Bonniers är det något av en återkomst till det diminutiva formatet som hör till mikroförlagen hon annars utgivits på. Den tunna boken liknar ett häfte, rubinröd med handtextat omslag, och kunde lätt misstas för ett fanzine av den sorten som brukar ligga jämte kassaparaten.  

 


Liksom Rajs senaste, romanen Cristinaboken, är Samma, mamma ett minnesarbete, bestående av fjorton dikter och en sonettkrans. Rajs skriver på samma gång vanvördigt och vördnadsfullt om sin döda mamma, och sorgen som lamslår henne när hon är på väg att bli förälder. Hur ska hon kunna orientera sig i moderskap när hon själv mister sin mamma? Här väljer Rajs inte ordet ”mor”, för det skulle innebära distans. Inte heller är det frågan om en glorifiering av den döda mamman, för här finns också stunder när det slår fel sorts gnistor mellan mamma och dotter.

 

Sorgen söker sitt system, och Rajs dikter rör sig i det landskap som uppstår när en älskad person försvinner. Sorry om jag tappar mitt opartiska och objektiva omdöme för en stund, men det är svårt att läsa en bok som denna utan att åtminstone vid några passager glömma bort det så kallade kritiska uppdraget. Jag läser och faller i hejdlös gråt när Rajs på något sätt förlöser sin privata sorg och låter den bli ett allmängiltigt väsen. Det här sker allra mest i den sonettkrans som blir bokens självklara centrum, ett slags sorgens öga mitt i stormen.

 

En sonettkrans låter som bekant den sista raden haka fast i nästa sonetts inledning. Efter fjorton sådana sonetter landar det i mästarsonetten, där varje rad har figurerat i de tidigare sonetterna. Denna avslutande sonetts första strofer lyder, och försök själv läsa utan att något i dig brister:

 

nu känns det som om orden inte duger

det språk jag har kan aldrig räcka till

jag vänder mig till dikten men den ljuger

den tar mig inte längre dit jag vill

 

och jag som alltid klamrat fast vid orden

en läggning du var bäst på att bejaka

nu känner jag mig ensammast på jorden

för jag kan inte skriva dig tillbaka

 

Det systematiska visar sig inte bara i sonettkransens snillrika upprepningsmönster. Även i de inledande sju dikterna som samtliga innehåller sex rader upprepas sista raden, som också pekar ut bokens titel: ”om du är död är jag samma, mamma”. Det skapar en återhållsam men återkommande klangbotten till hela boken, ett tema där Rajs visar att döden är en invasiv art, som tar sig in i den sörjande människan. Att sörja är att vara död – det är ingen metafor. Och Rajs dikter ska inte misstas för distanserade lekar med ord – hon skriver på blodigt eller rubinrött allvar. Även så när hon visar lekfullhet:

 

och ärligt den som castade

måste varit sjuk eller hög

när han gav mig rollen som mamma

och dig rollen som död

 

Det visar sig också i hennes förmåga att med raka och direkta ordvändningar – ”om du kan dra är ingenting säkert” – förmedla sin upplevelse till sina läsare och göra oss delaktiga. Hennes känslouttryck lever, bultar, slår, andas, såras, när det försöker närma sig en förståelse av det ofattbara. På så sätt kan ramsan fungera som en besvärjelse, ett mantra som skyddar en mot det oerhörda, i någon form av försoning: ”hon stannar med dig oavsett / ditt dumma barn uppskatta det / ditt liv är kort så använd det”.  

 

Genom upprepningarna skapas mönster, och det kan inte nog betonas hur viktig och betydelsefull den här inriktningen är. Förlåt om det här låter pompöst, men Rajs håller på att skapa en ny framkomligare väg för svensk samtidspoesi: det är en väg där känslorna aldrig tillåts stelna och sorgen aldrig tillåts koagulera, för det är skrivet ifrån det blödande såret. Så kan också bokens formgivning samspela med innehållet och ge det akut aktualitet – det ser ut som en skiss, som om den här boken skrevs dagen innan du läser den. Hon visar full tilltro till dikten, både till dess räckvidd och dess begränsningar.  

 

Hela diktsamlingen försöker betvinga sorgen; den slåss mot minnet, mot dåtiden, och vill bevara nuet. Det är svårt att skildra ett förlopp medan det pågår, men jag misstänker att Rajs kommer så nära det bara går i sin berättelse om det som rinner ifrån en. Upprepningarna skapar en viss trygghet, men du måste också bemöta det som gör ont. Det här livet vill att vi ska vara självständiga och starka. Att vara sårbar är ok, men inte

svag. Rajs skriver ett underförstått försvar för rätten att vara liten, osjälvständig och svag.

 

När Rajs avslutar dikten ”Pris” med raderna ”lämna inget på min grav / bara en kritikerros” kan jag inte avstå från att önska min delaktighet i den blomman. Med det förbehållet att det inte är där rosorna kan avges. Jag läser sonettkransen och tänker på missförhållandet i att det skrivs en sådan kärlekshandling för sent – sonettkransar borde rikta sig till den som lever. Den problematiken tar Rajs också upp: ”jag borde kanske gjort det när du levde”, som hon elegiskt låter skriva in i sin vackra sonettcykel som ramar in denna modiga bok.