Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

10 apr. 2011

Djupare förståesle

Som jag tidigare har påpekat: i maj släpper Kate Bush skivan "Director´s Cut", där hon tar några låtar från sina två tidigare skivor "The Sensual World" (1989) och "The Red Shoes" (1993) och spelar in nya versioner. Nu kan vi lyssna på hur "Deeper Understanding" låter 2011: inte så jättemycket annorlunda, förutom att hon låter Trio Bulgarkas röster utstå lite autotune, vilket nog frå betraktas som en styggelse. Men det roliga med omslagsbilden är att hon leker Sergej Eisenstein, den gamla ryske stumfilmssregissören. I fredagens DN fanns några uppskattande texter om Kate Bush, och visst, det är verkligen på tiden att hon får någon slags uppskattning också i Sverige, som annars har behandlat hennes som mer av en kuf. Dock handlar dessa texter mycket om påstådd galenskap - men var finns beläggen för detta? Så här lär skivan "Director´s Cut" se ut, och jag är glad att låtar som "Lily" och "Never Be Mine" finns med, för det är nog mina favoriter från respektive skiva. Och ja - "The Sensual World" heter här "Flower of the Mountain", eftersom Bush äntligen lär ha fått tillåtelse från Joyces arvingar att använda raderna från Mollys monolog i Odysseus. Om detta innebär att hon skapar en bättre låt än "The Sensual World" lovar jag att äta upp min vita basker - - -
  1. Flower Of The Mountain
  2. Song Of Solomon
  3. Lily
  4. Deeper Understanding
  5. The Red Shoes
  6. This Woman's Work
  7. Moments Of Pleasure
  8. Never Be Mine
  9. Top Of The City
  10. And So Is Love
  11. Rubberband Girl

5 kommentarer:

  1. Håller med, jag blev glad att DN skrev så mycket men besviken över tyngdpunkten.. videon till Wuthering Heights, mode och att hon minns inte mera är lätt galen än.. snygg (minns inte ordagrant, snygg är verkligen inte ordet för Kate). De som skrev har inte läst kommentarerna under youtubefilmerna de tittat på, det står klart. Dock boktips! Jag beställde omedelbart Graeme Thompsons Under the Ivy.

    SvaraRadera
  2. Björn! Jag är intresserad av att veta vad du tycker om Zarembas artiklar i DN, om du har läst dem, vilket jag antar?

    På tal om KBs nya singel så är den kass och medias slentrianjämförelse med androiden Gaga är förkastlig och vämjelig.

    SvaraRadera
  3. Mm, jag såg att den där boken existerade, men jag vet inte om jag har tillräckligt med ... vad det nu heter, för att orka läsa den ... För övrigt är Under the Ivy en fantastisk låt, som hon gömde som b-sida till en av singlarna från Hounds of Love, typiskt nog (liksom hennes iskalla version av The Handsome Cabin Boy).

    Och det är klart att jag har läst Zaremba i DN, jag slukar varje rad ... Men jag har inte heller ork att kommentera ... Kanske senare.
    Jag har hört någon gång på den nya versionen av Deeper Understanding, och tycker väl att den inte låter tillräckligt annorlunda: det bådar inte så värst gott för skivan, om hon inte gör om låtarna lite mer ...
    Nä, jag vet inte om jag har läst så många jfr med Gaga, men äsch, det förändrar inget ...

    SvaraRadera
  4. Känns typiskt att när en stor tidning idag skriver om Kate Bush så vinklar man in på mode, rykten om att hon skulle vara smågalen, att hon minsann blev upptäckt av Pink Floyd (snarare av en person i närheten av bandet) etc. Man gör det puttenuttigt och snabbsmält, går inte på musiken och det djärvt teatrala.

    Lady Gaga kan jag för dåligt för att uttala miog om (annat än att hon helt klart är en intelligent artist, inte bara en "MTV-discotjej") men två mycket tydligare arvtagare till Bush är väl Tori Amos och P J Harvey. Även om deras sångskrivande ser annorlunda ut hade nog ingen av dem låtit som de gjort utan Kejtan.

    SvaraRadera
  5. PJ Harvey, mm. Men Tori Amos har jag aldrig fastnat för. Annars är väl Björk det som kommer närmast, och möjligen också Joanna Newsom. Men jag är trött på slentrianliknelsen, alla s.k. kvinnliga artister med ett s.k. eget uttryck liknas med Kate Bush. Dock vill jag nog hålla fram Sundsvalls Gina Jacobi, som på sina första soloskivor efter Rummet gjorde musik som var spännande och dramatisk, och på väg att röra sig mot samma knasigheter som Bush höll på med.

    SvaraRadera