att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 apr. 2011

Antenner i regn, Adam Zagajewski

Det kan tyckas finnas ett pliktskyldigt intresse i den översatta samtidspoesin, att allt hyllas som lika viktigt och lika storslaget, där man nästan kan tro att huvudsaken är att det är just översatt poesi, att det är förbjudet att ha en avvikande åsikt om en enda samlingsvolym av någon poet som skriver på ett annat språk än det svenska.

Ja, men jag har å andra sidan aldrig upptäckt något av denna pliktskyldighet när det handlat om den tidigare exilpoeten Adam Zagajeski, som redan tidigare förekommit i ett par stycken samlingar. Norstedts har nu gett ut ett urval från hans tre diktsamlingar från 00-talet, ger den namnet Antenner i regn. Lyckligtvis har vi Anders Bodegård som översättare: nej, jag kan inte polska, jag vet inte hur bra denna översättning är, men det blir bra poesi på svenska (dessutom har jag lyssnat på Bodegårds uppläsningar av polsk poesi).

Förordet har Marie Lundquist skrivit: hon, som själv är en förbisedd poet, skriver fint om hur alla tider kan tillåts leva samtidigt, som poesins privilegium, men också om Zagajewskis sökande efter hänförelsen, om än den är av det sakligare slaget. Och ordet ”hänförelse” återkommer i hans dikter. Men jag undrar vad ordet är på polska: jag hade sett en kommentar från översättaren Bodegård. För ta ordet ”despair”, som på engelska fångar så mycket mer än något svenskt ord förmår. Och vad du än väljer att översätta det med – någon nyans går förlorad.

Att läsa poesi är ett äventyr: du kan inte lita på något – allra minst dina sinnen. Det är det oförutsägbaras konst. Eftersom tiden lever på olika plan åldras inte poesin, utan dess röst talar till dig oförställd genom seklerna. Zagajewski är både en åldrad vis och ett barn i sitt tilltal, och i en prolog manar han: ”Jag läser dikter, lyssnar till den mäktiga viskningen / från natten och blodet.

Han är också både vardaglig och profetisk när han skriver fram sin röst, tillåter sig att sväva ut i ovisshetens tilltalande terräng, där det konkreta stöts mot det abstrakta. Återkomsten är hans återkommande inslag – det är väl pensionärens privilegium (han är född 1945: poeter går aldrig i pension). Nostalgin går hand i hand med honom när han återbesöker barndomslandskap, i rader som kunde vara en Eldkvarn-låt (Plura Jonsson är en annan svensk förbisedd poet):

”Här tillbringade du de första åren

i den stolta renässanstaden […]

och nu grunnar du på om

du ska kunna återvända till hänförelsen

från de åren, om du än en gång ska kunna

ingenting veta och önska så starkt

och vänta så länge och somna så lätt

och vakna så behändigt

att du inte schasar bort den sista drömmen

trots decembergryningens mörker.

Långgatan som tålamod.

Långa gatan som flyktväg undan eldsvådan,

som en dröm som aldrig

tar slut.”

Det finns här en medvetenhet om vad tiden är – din värsta ovän: den bryr sig inte ett spår. Men mest tjusas jag av hur Zagajewski skildrar tigandet och tystnaden som de eftersatta men nödvändiga och benådade inslag av genuin närvaro, där nuet framträder i all sin blygsamma prakt. Och poeten talar till sig själv, fullt medveten om att du som läser tillhör de som vet att lyssna efter tystnadens subtila tecken, utan att längta efter bullersamma uppmaningar. Därifrån talar han också ”inifrån stunderna”, som han själv säger – han dirigerar tystnaden, och vet också att tystnaden är något annat än stumheten.

Poesi som ett botemedel mot den dumma världen: nä, det är inte så det fungerar. För att läsa poesi – är det klokt? Att alla tider finns närvarande innebär också en lojalitet mot tidigare tider: allt annat är ett svek mot det förgångna. Fast, du behöver inte detta för att läsa Adam Zagajewski. Hans senaste bok heter på svenska En osynlig hand, och det går att referera till hans namne Adam Smiths teori, men också se den osynliga handen som en bild för poesin, att den styr dig dit du behövde hamna.

(Bild: självporträtt av Eric Fischl.)

7 kommentarer:

  1. Björn, lite lustigt att vi båda hade Zagajewski i tankarna idag. Önskar dig en god påskhelg! Thomas

    SvaraRadera
  2. Jo, jag såg det. Dock har jag inte läst hans essäer. Men dikterna - ja.

    SvaraRadera
  3. Att Marie Lundquist skulle vara en förbisedd poet kan jag absolut inte hålla med om. Tvärtom är hon synnerligen uppskattad och mycket aktiv i poesisammanhang. På www.voltaire.se har hon en poesiblogg där hon inte sällan beskriver alla uppläsningar hon deltar i, nu senast New York där hon läste med Zagajewsky, dessutom Jönköping och Halmstad och snart Polen. Hälsn Eva Ström

    SvaraRadera
  4. Jaa, jag menade bara att hon inte är tillräckligt uppskattad: sällan som hennes namn nämns till exempel i genomgångar över svensk samtidspoesi, sällan hennes böcker nomineras till priser, etc.

    SvaraRadera
  5. Här är en lista på priser som Marie Lundquist fått:
    * Tidningen VI:s litteraturpris 1995
    * Guldprinsen 1996
    * De Nios Vinterpris 1997
    * Sveriges Radios Lyrikpris 2002
    * Svenska Akademien [2007)
    * De Nios Lyrikpris 2008
    Hälsningar! Eva Ström

    SvaraRadera
  6. För att citera svenska språkets vanligaste ord: "Oj!" - jag menar: förlåt! Jag har (hade) ingen koll ... Dvs dålig koll på priser ... Men alltså, jag minns bara att när hon debuterade, fick hon fina recensioner, men sen? Jo, säkert prydligt positiva, men hon nämns sällan i översikter eller summeringar. Må gud förlåta mig om jag har fel också i detta ...

    SvaraRadera
  7. Ingen skada skedd! Jag önskar jag kunde kommentera utan att stå som anonym, men det har blivit krångligare att lämna en kommentar! Kanske lyckas jag bättre denna gång!
    Eva Ström

    SvaraRadera