att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 maj 2018

How to Read Poetry Like a Professor. A Quippy and Sonorous Guide to Verse, Thomas C. Foster, Harper Perennial


Även i USA verkar det vara så att poesin har fler aktiva poeter än läsare. Man kan reagera på två sätt: tycka att det är skandal, kulturskymning, att det finns för många amatörmässiga hobbypoeter. Eller tycka att det är hoppingivande: poesin är förknippat just med görandet, och jag föredrar poeten framför icke-poeten. Om poesin saknar läsare – låt dem som läser fortsätta göra det, se till att den görs tillgänglig, och den som vill hitta fram till den gör det tids nog.

Eller idealiserar jag nu? När jag själv började läsa poesi, 1987, traskade jag in på Domus (som nu heter Coop) och köpte en diktsamling av Bodil Malmsten, Paddan & branden. Tveksamt om det går att göra i dag, det vill säga där hitta en nyutgiven samling av motsvarande, säg Lina Hagelbäck. Eller när jag flyttade till Jönköping, och kunde förse mig ur en vanlig Akademibokhandels digra utbud av nyutkomna diktsamlingar. Nu? Man hittar väl Bruno K. Öijer och kanske Werner Aspenströms samlade. Månpocket gav regelbundet ut samlingsvolymer av världsklassig poesi: Nelly Sachs, Wislawa Szymborska, Joseph Brodsky, Ann Jäderlund. Exemplen kan flerfaldigas.


Nåväl. Jag har läst Thomas C. Fosters relativt tunna och ibland tänkvärda introduktion till det ämne som går under så många namn: poesi, dikt, lyrik, etc. Titeln How to Read Poetry Like a Professor och undertiteln A Quippy and Sonorous Guide to Verse fångar två av detta kära barns namn. Foster är förstås professor – annars får man nog inte ge ut böcker med titlar som denna – och hans bok fortsätter en serie som inleddes med How to Read Literature Like a Professor och How to Read Novels Like a Professor.

Likt andra böcker i denna genre vill Foster ge en definition, och den är antagligen lika vag som de flesta andra definitioner man kan stöta på: ”Poetry uses language to take us to a place beyond language.” Men jag kan gilla en sådan abstrakt utgångspunkt: låt poesin befinnas sig bland molnen ibland, åtminstone i tanken, i teorin – lyckligtvis är Foster också en handgriplig man, med fötterna på jorden.

Foster skriver om amerikanska lärare som kan genomgå sin lärarutbildning utan att stöta på annan poesi än Shakespeare. För en svensk lärare blir reaktionen snarare: och? Han skriver i dialog med en skeptisk (icke-)läsare, det vill säga, någon som låt säga är nyfiken på poesi, men har undvikit det, kanske för att det uppfattas som snobbigt, pretentiöst. Men seriöst: finns sådana människor? För den som vill börja läsa poesi är det väl bara att börja? Och dessutom: den som inte läser poesi läser väl för fan inte heller handböcker i ämnet?

Som brasklapp till Fosters antagande om de allt färre poesiläsarna måste också nämnas internetpoesin, där flera plattformar gör nyskriven poesi tillgänglig. Både den amatörmässiga och den professionella. Den här boken är skriven som om internet väntar på att uppfinnas.

Poesi handlar om livets starkaste känslor – så långt är jag överens med Foster, även om det inte dröjer länge innan vi blir osams. Måste det vara så här? Antagligen: att läsa poesi innebär också att ditt kritiska sinne skärps, och du utrustas med dålig mottaglighet för jolm och flams.

Just flams är det tyvärr gott om när Foster skriver, den typ av skojfriskhet som möjligen fungerar i klassrummet, men i bokform bara ger ett inställsamt intryck.

Allvarligare än så är väl de relativt många felbedömningarna. Bara en inbilsk amerikan skulle läsa Gerard Manley Hopkins med amerikansk accent, det vill säga tro att han betonar r:et i ”air”, för att få fram en poäng om konsonantljuden. Det är också höjden av inbilskhet att hävda att jänkare har bättre rytm än britter (och tro att man komma undan med att därefter anföra just Ted Hughes som undantaget – herregud, Louise MacNeice! Percy Bysshe Shelley! Dylan Thomas! Wystan Hugh Auden! Carol Ann Duffy! William Blake! John Betjeman! För att inte tala om Hopkins då! Och irländarna då? Yeats!).

Det är förstås också ren och skär populism att hata Dante och John Milton, men gilla Robert Frost (för helvete, Frost är en poet för barn!). Mycket i boken ger ett pliktskyldigt intryck: han smyger in Emily Dickinson, helt utan känsla för vad hennes dikter säger och hur de ser ut. Han påstår att Sylvia Plah var galen, och att Lord Byron skrev dikter om sin kusin, när det var kärleksdikter till sin halvsyster. På tal om Shelley är Prometheus Unbound ingen dikt utan ett läsdrama. På tal om Yeats är ”The Second Coming” ingen sonett. På tal om Frost är det en onödig fadäs att inbilla läsaren att han fick Nobelpriset (nästan lika dumt som att påstå några sidor senare att Bob Dylan ”vann” Nobelpriset).

Tar undervisning om poesi död på läsupplevelsen? Det är en fråga som ofta ställs, så även av Foster, men jag har aldrig brytt mig om att besvara den. Om dikten inte tål att undervisas om, då är det en dålig dikt, och då förtjänar den inte att användas i klassrummet. En bra dikt överlever sina tolkningar, sina ibland missriktade läsningar. En bra läsare kan hålla två tankar i huvudet samtidigt: dikten kan plockas isär, men det betyder inte att den måste förbli i det skicket.

Tyvärr har Foster ibland en så begränsad uppfattning om vad poesi är, vad den förmår. Det är också snålt att jämföra med rockmusik som exempel på kollektiv konst och poesi som solitär, när många exempel från senare år visar motsatsen: böcker samskrivna av Athena Farrokhzad och Svetlana Carstean, av Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen, av Johanna Frid och Gordana Spasic, av Marie Silkeberg och Gayath Almadhoun. Jag har dålig koll på samtida amerikansk utgivning, men jag vägrar tro att de ovanstående fyra exemplen är unika för Sverige.

Så även om Foster ibland är bra och jordnära (han gillar exempelvis Seamus Heaney), så blir han så högtravande att jag misstänker att han skrämmer bort sin (icke-)läsare. Hans bok är inte tillräckligt engagerande. Och att mot slutet jämföra poesin med ett slags kall motverkar sitt syfte.     

29 maj 2018

Gubbas hage, Kerstin Ekman, Bonniers


Kan en bok vara lycklig? Nja, men den kan vara lycka. Som ren lycka uppfattar jag Kerstin Ekmans nya essäbok Gubbas hage, en pendang till den förträffliga Herrarna i skogen, som utkom för drygt tio år sedan. Vad består denna lycka av? Troligen har det att göra med tankeskärpan. Här finns formuleringar som nog bara kommer till den som ägnat ett helt liv åt språket, men till det häpnadsväckande hör hur spänstigt hon fortfarande skriver, och hur roligt man har i hennes sällskap. Hon skriver poetiskt om tomater i växthus, om hagtornsblommorna, om åkervädden, så övertygande att det mest bergfasta asfaltbarnet blir omvänt och vill börja odla sin trädgård.   

Till viss del blir boken också en litteraturhistoria, där Ekman rör sig från romerska skalder som Vergilius och Theokritos, via nedslag hos Anna Maria Lenngren fram till Bruno K. Öijer och Annie Dillard, och många fler. Men till största del är det botaniska essäer, där Ekman registrerar sin omgivning. Nitiskt, men inte docerande eller tråkigt. Underförstått pläderar hon för värdet i att lära sig artnamn, men blir aldrig skrytsam.

Vad ska det då vara bra för? Hon har ett enkelt svar, som hon sufflerar den obildade läsaren: ”Till glädje”. Här finns också ett allvar, i vissheten att det inte var för så himla länge sedan som vi ägde denna kollektiva kunskap, och därmed också behandlade naturen mer omtänksamt. Det blir en både nostalgisk och argumenterande bok, som vårdar naturen (och dess tillfälliga invånare) med all den respekt och kärlek som den gjort sig förtjänt av. 

(Också publicerad i Vi 6/18) 

25 maj 2018

På dess naturliga plats, Kennet Klemets, Pequod Press


”Allt mörkare. / In i minsta cell. / Allt skitigare.” Orden hittas i inledningen till Kennet Klemets nya bok På dess naturliga plats. Det är en långdikt som ter sig som en naturlig utveckling av ett författarskap som tar sig an skuggsidorna, i diktrader som ger röst åt tvångstankar, förbjudna begär, upprepningar, manier. Rösten blir röster, både privat och universell.

Klemets kan sägas vara den felande länken mellan Johan Jönson och Katarina Frostenson. Han delar den förras samhällsanalys parad med en tillvaro som eroderar, och den senares språkkänsla, där orden huggs fram obönhörligt vackert. Det ger en musikalisk dikt, som jag läser som ett libretto, lika mycket opera som punklåt.      

Det blir också en bok om Sverige, om dagsläget för vår plats. I bakgrunden kan konturerna av en okonventionell kärleksdikt anas. Men mest blir det ett viktigt tillskott i den annars typiska likriktningen av åsikter som torgförs: även så här måste världen skildras, på ett sätt som innehåller det fula likväl som det fina.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/5 2018)

Skapa optimala förutsättningar för lärande. Om undervisningens dynamik, Cristina Robertson, Natur & Kultur


När Cristina Robertson i sin bok om undervisning summerar modern skolforskning sker det metodiskt och fläckfritt. Det är en beskrivande bok som hade mått bra av lite mer analys, samt mer diskussion av digitala teknikers påverkan på skolarbetet.

Ett inte allt för vågat tips är att skolan blir valfråga i höstens val. Så brukar det vara, och partierna tävlar gissningsvis i att vara de som i allra högsta grad återupprättar förtroendet för lärarna.


Den yrkesstolthet som tidigare fanns inom läraryrket verkar vara bortblåst, menar Cristina Robertson i sin nyutkomna studie Skapa optimala förutsättningar för lärande. Om undervisningens dynamik. På ett ambitiöst sätt går hon igenom senare års skolforskning, och landar i den förväntade slutsatsen att någonting måste göras.

Förlåt om jag låter trött eller raljant. Som lärare blir man snabbt avtrubbad efter politikernas löften att ”någonting måste göras”. Skolan är dessutom alldeles för viktig för att man ska raljera om den. Det finns också klart hoppingivande ansatser i Robertsons bok – det är bara det att jag har svårt att se det realiserbara i dem. Det vill säga: politiska incitament saknas.

Några av Robertsons poänger handlar om hur svårt det är att bli av med de etiketter andra fäster på oss: får vi höra att vi är duktiga eller intelligenta får vi svårt att hantera motgångar, och får vi höra att vi är dumma tappar vi sugen. Det måste också finnas fog för det beröm en lärare ger.

Till de många skolpedagoger Robertson citerar – John Hattie, Dylan Williams, Carol Dweck, med flera – fastnar jag ändå mest för Angela Duckworth, som använder den svåröversatta termen ”grit” som förklaringsmodell för varför en del elever lär sig mer. En fråga om ”järnvilja”, men det kunde lika gärna kallas tålamod, eller varför inte gammal hederlig uthållighet?

Troligen blir denna uthållighet allt viktigare i takt med de utmaningar som följer med digitala tekniker. Robertson har inte mycket att säga om dem, men det är svårt att överskatta dess betydelse för inlärning under de senaste tio åren. När läsningen blir allt ytligare kan man snart ställa frågan om det är samma verksamhet som den såg ut för bara femton år sedan, innan de smarta telefonerna kom.  

Det här är en bok som summerar och går igenom olika studier utförligt och noggrant. Det finns inget att anmärka på vad gäller nitiskheten. Tyvärr får det boken att bli aningen försiktig. Som översikt fungerar det bra, men plikten att redovisa tar över den självständiga diskussionen – det blir alldeles för deskriptivt.

Konkreta förslag saknas inte, men dessa bygger på en idealistisk tro att skolpolitiken ska utföra vändningen på den anakronistiska femöringen. Ta bara en så enkel sak som kollegialt lärande, alltså mer pedagogiskt samarbete: detta låter sig endast göras när lärare har tillräckligt med självförtroende för att sätta sin undervisningspraktik på spel.

Den typen av självförtroende kan man skaffa sig på egen hand, det är sant, men det är också viktigt med omvärldens stöd. Så länge läraryrket ses som ett sämre alternativ, med allt lägre söktryck på lärarutbildningarna, blir självkänslan lidande. Att utlova saker utan att det sätts i praktik hjälper inte heller.

Trots några invändningar blir Robertsons bok ett bra verktyg att sätta i händerna på både erfarna och nya lärare. Kanske även en och annan skolpolitiker kunde må bra av att sätta sig in i vilken ändå komplex och dynamisk verksamhet utbildning är.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten25/5 2018)

De ansatte, Olga Ravn, Gyldendal


Med sina olikartade böcker framstår Olga Ravn allt mer som en av de särdeles mest intressanta av de många yngre danska författarna som fått uppmärksamhet även på denna sida sundet. Utöver att ha skrivit ett par av de bästa diktsamlingarna, som Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne och Den vita rosen, har hon skrivit genrelitteratur i den gotiska romanen Celestine.

Genrelitteratur är också hennes andra roman, åtminstone på ett ytligt plan. De ansatte är science fiction. På det sextusende rymdskeppet befinner sig en brokig samling människor och de människoliknande. Boken är skriven i protokollform, och blir en mångstämmig roman. Om det ens ska kallas roman: rösterna avlöser varandra, och ett mönster formas endast i efterhand, och man kan läsa boken som en vidareutveckling av en poetisk praktik, en lyrisk undersökning. Det är 102 vittnen som berättar om resan, i texter numrerade upp till 179, en konvention som bidrar till det suggestiva intrycket: varför har vissa röster skippats?


Här finns nummer 041 som saknar tillvaron på Jorden då hon kunde shoppa obehindrat, som ett sätt att hålla de oroliga tankarna borta. Nummer 052 som frågar om det räcker med att kalla sig människa för att bli en. Nummer 056 som tilldelas barnhologram med sin son (en scen som påminner om filmen 2001. En rymdresa, där en av astronauterna talar med sin familj i facetime). Och så nummer 098 som drabbas av sorg när hon (den?) inser att graviditet är något som är otänkbart.

De anonyma vittnesmålen förstärker en kuslig autenticitet, och ger romanen en dokumentär prägel, som kan oroa läsaren. Flera gånger får jag påminna mig att det bara är fiktion, men det är lönlöst – framtiden bryr sig inte om vår ängslighet (den kommer, som poeten Ragnar Strömberg påpekade, alltid med döden i hälarna). I De ansatte har Olga Ravn doserat skräcken väl – det är en roman om framtidsrädsla, men också en roman om nuet.

Premissen med rymdfarkosten på väg ut i det okända liknar inte bara Harry Martinsons Aniara, utan även Alien, så som den första filmen i serien anlände – som ett projekt att kolonisera rymden (namnet på rymdskeppet var Nostromo, efter Joseph Conrads roman om koloniseringen av Sydamerika). I Ravns roman sägs inte vad som har hänt med Jorden, och det behövs inte heller – inom kort lär vi behöva kolonisera rymden, då vi har gjort slut på denna planets resurser.

De människoliknande är de mest fascinerande, dessa varelser som består av både kött och teknik, de som kallas ”genstandende” (föremål). De är i ontologisk mening monster – halvt människa, halvt maskin. Det blir en fiktiv bearbetning av en av de mest spännande idéerna på senare tid, transhumanismen. Gränserna uppluckras i denna stillsamt snillrika roman, där idéerna planteras varsamt och diskret. När en av de vittnande blir varse skillnaden: ”Jeg har intet emot døden. Jeg har intet emot forrådnelse. For mig er det skræmmende det, der aldrig dør og aldrig ændrer form.”

Men De ansatte är mer än en didaktisk idéroman: det blir också en roman om rummet, om rymdskeppets begränsade möjligheter att härbärgera våra mänskliga försök att tämja yttre hot. Även i Celestine sysslade Ravn mycket med att utforska miljön, i det exemplet skolan och dess arkitektur. Därför går denna roman att läsa som att den gör en besläktad juxtaposition mellan yttre och inre form, att den diskuterar hur vi påverkas av vår omgivning.

Skeppet är bestrålat, och de är fångar där, på sin evighetsresa. Liksom de tidigare exemplen Aniara och Alien är besättningen på det sextusende skeppet dödsdömda, och genrebeteckningen s/f går mer och mer över i skräck. Skräcken består av ett existentiellt tvivel: ”Er det betegnende for mennesket, at det er kommet ud af en anden menneskekrop? Eller kan jeg være et menneske i livet udstødt fra en sæk af slim, fra en ansamling af rogn, fra en klump af æg i en sø eller blandt korn eller vilde græsser?”

Denna oro blir allt mer angelägen, allt mer akut: det här angår oss just nu. Hur fan ska vi kunna leva tillsammans med maskiner, när vi inte ens kan leva tillsammans med människor? För skapar vi mer och mer maskinliknande människor (och människoliknande maskiner) lär vi få nya problem på halsen. Är det inte naivt till exempel att lita på självkörande bilar? En av de oroande frågorna som ställs här är vad människan ska vara bra för – med alla brister och skavanker kanske det är dags att överge det här projektet. Flera av rösterna i Ravns bok ställer också den explicita frågan om människan inte har gjort sitt vid det här laget.

Titelns ”De ansatte” ska också utläsas som de anställda, och även arbetsplatstematiken kan appliceras på Alien, med exempelvis Harry Dean Stantons rollfigur som klagar på dåliga arbetsvillkor (för att inte tala om dålig arbetsmiljö). Ravn döper romanen till en arbetsplatsroman från det 22:a århundradet.

Här finns en genomsyrande melankoli, utifrån den tomhet som verkar vara rymdens enda replik till oss människor. Liksom naturen är den ju i grunden likgiltig för våra strävanden, och det är genomgående en kylig resa genom ett horror vacui som det sextusende rymdskeppet utför. Tillbakablicken är lika lockande som den är gagnlös för besättningen. Rymdresan blir en metafor för vår inbilska färd mot ödeläggelsen.  

Jag läser De ansatte som en filosofisk-poetisk text, som låter romanformen bli en behållare för ett pessimistiskt men djupt fängslande resonemang. Det är en sorglig bok, som kanske pekar ut den katastrofriktning som mänskligheten har anträtt, men det är framför allt en övertygande poetisk röst – om man med poesi menar att intrig och karaktärsteckning är underordnad de svarslösa frågorna.

24 maj 2018

Lucy, Jamaica Kincaid, översättning Lena Fagerström, Tranan


På senare år har Tranan lanserat Jamaica Kincaid, dels med nyöversättningar och återutgivning av tidigare böcker, som nu tas emot i en delvis annorlunda kontext. Tendenser i den hätskt skrivna En liten plats (på svenska första gången 1988) ges annan innebörd nu.  

Detsamma gäller hennes roman Lucy, som i viss mån är skriven som en fiktiv version av just En liten plats, som ju är en mer essäistisk version av det förlopp som denna roman skildrar. Den utkom på svenska 1991, och har alltså nu återutgetts, påpassligt och lämpligt. Det är en anklagelseskrift, som inte nöjer sig med att diskutera identitet och etnicitet – den tar itu med feminism, med frågan om varför kvinnans liv måste vara så kringskuret.  


Huvudpersonen, som delar födelsedag och åtskilligt annat med sin författare, lämnar sin lilla karibiska ö för att bli au pair i New York. Hon är en trovärdig fiktiv karaktär – det vill säga, hon är exakt så irriterande oförutsägbar som så kallat äkta människor är, och inte genuint godhjärtad eller rekorderligt altruistisk. Nä, hon har sina sämre sidor, men utan att skämmas för dem: de är viktiga beståndsdelar, inget man kan ta lätt på eller undvara.

Kulturchocken visar sig snart när hon i början kallas ”Lilla gästen”, i brutaliteten som manifesterar sig i svårigheterna för människor att komma överens. Hennes värdpar beter sig illa, barnen är ointressanta. Med sig från sin ö har hon vidskeplighet, en magi av svart slag som hon inte vågar vända ryggen, men inte heller så gärna bekräftar. Så Lucy längtar inte riktigt hem, men är inte heller bekväm i sin nya omgivning.

Något är vajsing med mamman, förstår vi snart. Pappan är bara ett vagt minne, som endast existerar i form av vaga doftminnen: hans Lucky Strike-cigaretter, hans doft av sandelwood. Det här är en roman där betydelsen smygs fram, där allt blir viktigare först så småningom, först i efterhand, successivt – som när saker, människor och händelser som varit bokstavliga strax blir symboliska, och får därmed annan innebörd. Likaså de många drömmar, myter och berättelser Lucy själv tar upp.

Som när vi får veta att mamman döpt henne efter Lucifer, för att hon var ett så överdjävligt barn! Referensen till Miltons Paradise Lost. Och till Charlotte Brontës Villette. Men Kincaids roman är bara i viss mån en intertextuell väv – hennes sätt att skriva befinner sig hela tiden i opposition, men inte bara till det stereotypiskt västerländska kulturarvet. Det är en kritik som framförs, men om den är indirekt eller direkt är en fråga om perspektiv: hon är arg, men också balanserad. Likaså arbetar hon både direkt och indirekt med sitt självbiografiska stoff.

Kincaids stil är kaxig och sardonisk, och full av den bitska humor som gör hennes böcker till sådana värdefulla tillskott. Lucy är utagerande, en besvärlig ung kvinna, en gränsöverskridare som söker sig till det farliga livet. Eller om hon bara vill ha kul? Hon är en suggestivt tecknad karaktär – gåtfull, drömsk, mystisk, och trots att hon för ordet genom hela romanens knappt 160 sidor förblir hon oförklarlig och oförklarad.

Jag vet inte hur det var att läsa Jamaica Kincaid för drygt trettio år sedan, när hon introducerades på svenska – förmodligen annorlunda – men jag är glad att kunna läsa henne nu, och upptäcka exakt hur det känns att möta något man har saknat utan att vara medveten vad man har gått miste om.

23 maj 2018

Ordkonst X Berkeley Poetry Review


Under de senaste åren har jag girigt läst Ordkonst, som emanerar från Lund, för att hålla koll på nya begåvningar som skriver prosa, poesi, essäistik, kritik. Deras nya nummer ser aningen annorlunda ut, och är också betydligt annorlunda på insidan. Det är ett gemensamt nummer tillsammans med Berkeley Poetry Review, som i sin tur emanerar från University of California, Berkeley.

Det mesta är engelskspråkigt, översatta skandinaver, men också en och annan amerikansk författare som här presenteras på svenska. De svenska namnen är välkända nog, för här översätts följande dream team till engelska: Ida Börjel, Jenny Tunedal, Leif Holmstrand, samt ett sinnessprakande samarbete mellan Sara Tuss Efrik och Johannes Göransson. Ett annat samarbete är det mellan danskarna Ursula Andkjær Olsen och Katrine Øgaard Jensen. Den danska poeten Olga Ravn översätts också till engelska. Och så Amy Berkowitz och Ronald Johnson, amerikaner som vi nu får läsa på svenska.
 
https://www.instagram.com/p/BirnHCxlky5/?hl=sv&taken-by=ordkonst
Det här är ett dialogiskt tidskriftsnummer, som har kompromissen som tema. Numret landar i en kontext som i viss mån är präglad av en större nyfikenhet inför översättningen som fenomen, som konst, och ja, jag önskar att detta ”i viss mån” någon gång kunde ersättas av ett mer definitivt ställningstagande – ett erkännande av hur viktig, hur komplex, och hur livsavgörande översättningen är. Här har Johannes Göransson arbetat hårt för att sprida svenska poeter som Aase Berg och Ann Jäderlund till den engelskspråkiga världen.

Att läsa bekanta poeter som Tunedal och Börjel på engelska är en märklig upplevelse. Jag har bara begränsad erfarenhet att läsa svenska författare på andra språk: Pia Tafdrups översättningar av Katarina Frostenson var spännande läsning, för nog händer något när texter överförs. I synnerhet Tunedal låter exotiskt farlig på ett annat språk än svenska: ”Something tears a heart / My heart / Wanting love tears something apart […] The red are the most beautiful, most surprising red”.

Det är en lysande idé att begränsa urvalet till så relativt få författare, då det borgar för mer fylliga presentationer. Tunedals dikter kräver utrymme, och det är numrets mest utförliga avsnitt. Det är därför också fint att få läsa så relativt mycket från 10-talets bästa svenska diktsamling hittills, Börjels Ma, i Jennifer Hayashidas säkra översättning (jag läste lite mer av den när jag skrev en artikel om Börjel för den internationella sajten Versopolis tidigare i vår).

Ronald Johnson representeras av ett utdrag ur hans bok Radi os, som är en bearbetning av John Miltons sublima Paradise Lost. Jag nämnde den boken i förbifarten när jag skrev om Jen Bervins Nät, som utkom på svenska för några månader sedan – båda dessa texter är översatta av Niclas Nilsson. Både Johnson och Bervin lyfter ut enstaka ord ur ursprungstexten, och skapar nya dikter utifrån ytterst få nyckelord. I min läsning blir det lika mycket litteraturkritik som poesi – starka läsningar av starka dikter, pläderingar för vissa perspektiv och en tolkning av originalet. Det är faktiskt mycket mer spännande än det låter. För den som kan sin Milton (denna omåttligt underskattade poet) är det rolig läsning att ta del av Johnsons respektlöst respektfulla omarbetning.

Något bör sägas också om Sara Tuss Efrik och Johannes Göransson, vars gemensamma text ”The Quarantine Devours My Body” avslutar numret. Vad är det för mystisk kollaboration som redovisas? Jo, Tuss Efrik läser Göransson, hittar saker i hans text, utför växlingar, byter skepnader, låter saker förändras och människor uppgå i andra identiteter.

En kompromiss, ja, ett experiment. En läsakt där den läsande överger sig själv och uppgår i en skrivakt. Sällan har väl just denna process, förändringsrörelsen, skildrats så stiligt: ”If you were an insect, Shirley, I would still not glorify you, nor your wings, not even if you were an angel, Shirley. I would never find value in describing, glorifying or even changing the tools you use when trying to fly.”

I sanning en sensationell kompromiss!   

Missförstånd. En ofärdig roman, Stella Parland, Förlaget


Det här är en roman som ”blev på hälft”, förklarar Förlaget med en snygg finlandism i en presentation. Stella Parland dog 2015, och hann inte färdigställa Missförstånd. Hon blev bara 40 år. Hennes farfar var den legendariske författaren och psykiatrikern Oscar Parland.

Den är berättad i sex missförstånd, samt tre ofärdiga kapitel, eller extra missförstånd, som ett appendix. Annika Sandelin har skrivit ett efterord, där hon berättar rörande barndomsminnen, bland annat en dråplig historia om ett klantsällskap som en gång tillät en viss Mark Kärkkäinen att bli hedersmedlem (han skulle senare heta Levengood). Till den här vackert formgivna utgåvan har Linda Bondestam gjort illustrationer som samspelar med innehållet.


På Förlagets hemsida erbjöd Stella Parland en ingång till sitt skrivande: ”lingvistisk skönsnorkling”. Det stämmer rätt bra med den här romanen, skulle jag vilja säga. I Sverige har väl den absurda romanen låg status. Det knasiga riskerar att bli ett självändamål – så ock i den här tunt lagade soppan.

Man kunde kalla det skälmroman. Protagonisten Simeonis rör sig genom rummet, korsar kontinenter, rastlöst flängande fram med sitt undflyende hårfäste. Äventyren avlöser varandra. Han är poet, men blir skådespelare, men blir sufflör, men tappar rösten, men skapar en röstförstärkande maskin, men det blir hack i maskineriet, men den börjar låta som Marlon Brando, och så vidare.

Det är ibland lite irriterande med händelser som ska överträffa varandra i knasighet, men det är ibland också uppfriskande att umgås med bland många andra en kannibal som lever som ett palindrom, en polyglott radioman, en dansk transsexuell skådespelare … Det är det slags roman Kafka kunde ha skrivit, om han hade varit en gnutta mindre utnyttjad av ångesten.

På frågan om det här är roligt måste jag ändå svara: ”förmodligen”. Jag är å andra sidan inte riktigt mottaglig för humoristiskt skrivna böcker. Eller säg så här: när jag fick höra att Joseph Hellers roman Moment 22 var en komedi svarade jag: ”Va?”

På ett teoretiskt plan kan jag uppskatta det frigörande, att det finns något helt rätt i projektet att släppa loss vanvettet, att det här är skrivet i ett bejakande av fantasin. Riktigt bra blir Parlands bok också när hon får berättelsen att glöda till i ett patosdrivet engagemang, när satiren nuddar verkligheten:

”Den hopplösa falangen består av människor med sjukjournaler som är tyngre än de själva, sjukjournaler som läkarna inte kan bära utan måste skuffa på gnisslande kärror och som de aldrig hinner läsa mer än första bladet på. Sjukjournaler som dåliga romaner i för många band, där folk sammanblandas och dör och uppstår och plötsligt bor på fel ställe och har överloppsorgan.”

22 maj 2018

Överlevorna, Matilda Södergran, Schildts & Söderströms


”Jag är ingen människa”, skrev Matilda Södergran i sin debutbok, Hon drar ådrorna ur, en kaxig hälsning till sin avlägset nära släkting Edith Södergrans ”Jag är ingen kvinna”, den svenskspråkiga poesins mest utsökta catchphrase. Nu utkommer hon med sin femte bok, Överlevorna. Kaxigheten nedskruvad, men det som kvarstår är en okonventionell men övertygande blick på tillvaron.

Nä, poeten är förstås ingen människa, men ett diktjag finns. I inledningsdikten syr en trollslända igen ögonlocken och mäter strax hens själ. En bild som kan uppfattas på två sätt: a) som nonsens; b) som världsviktigt vetande. Jag väljer att tolka det som ett sätt att beskriva uppmärksamhetens betydelse – att tillvaron finns till för oss att samspela med. Sedan fortsätter andra flygfän surra igenom dikterna, avlösta av allt större fyrfota däggdjur. Samt en och annan människa, ett och annat du.


De titellösa dikterna är korta, utskrivna på glest satta boksidor, där helheten blir större än enskildheterna – enskildheter som i sig kan vara stora nog, med formuleringar som kombinerar tyngd och lätthet och bildar fästen, starka fraser som kännetecknas av att vara outsägligt vackra. Eller?

I en lördagsintervju från 19/5 med poetkollegan Nicko Smith talar Södergran om en skepsis mot de ”vackra ord” som poesin sägs innehålla: ”det som berör mig starkast är sällan konventionellt vackert, utan ofta något ganska brutalt eller våldsamt, men som genom sitt våld lyckas vidröra det sårbara eller vackra i att vara människa”. Givetvis håller jag med, och måste ständigt försvara mig mot andras uppfattning att poesi är ”vackra ord”.

Så jag kunde lika gärna säga ”outsägligt sanna”, det vill säga, vackra i sina sanningsanspråk: ”Vi kallar varandra saker som i sin enskildhet är narrlika, / men tillsammans katedraler, helt och hållet ofattbara. / Om jag släpper in glädjen utan förbehåll, var ska det då sluta?” Här blir poesin ett sätt att tänka – en sanningsundersökning av svårt slag. Svårt, därför att sanning gör ondare än något annat.  

I Södergrans dikter är nyanserna viktiga. Hon skriver abstrakt, men utan sökta metaforer. I stället väljer hon att skildra världen oförmedlad, och det bidrar till att hennes bildspråk aldrig blir kryptiska rebusar. Hennes dikt är tematisk. Den är narrativ på sina egna villkor, som om den är helt frikopplad från den skrivande. Klarspråk och klarsynthet inryms i hennes korta rader: ”Kom, så utstår vi allt vi tilldelats.”

Det här är så koncist, och så värdefullt, dessa rader som balanserar en smärta, men gör det på ett så hoppinjagande sätt. Därför att diktens röst är så fullständigt empatisk, så totalt omhändertagande. Dikterna blir också kroppsliga, sensuella. Hon skriver om saknad utan nostalgi, om vemod utan missmod, om sorg som görs till en ledstjärna, en följeslagare som inte kan lindras eller botas.

Fantasin blir för diktjaget ett sätt att hantera den verklighetens hårda klang som den äldre Södergran skrev om i ”Dagen svalnar …” I de här modernare dikterna blir åtrån en lek, illustrerat med en lika briljant som självklar bild: ”När jag har nått extasen / lyfts jag ner / som barnet ur gungan.” Att åtrån gör oss till barn har att göra med viljan att träda ut ur det egna jaget (tänk på hur Emily Brontë låter Catherine Earnshaw visa just detta med sin kusligt illustrativa fras ”I am Heathcliff”, det vill säga att hon upphör att existera i denna åtråns fixpunkt).

Och språket. Det är svårt att undvara vissa saker, och den finlandssvenska poesin hör definitivt till en av de mest omistliga upptäckterna. Det beror också – ibland, ofta – på det märkligt egna språket (som när Tatjana Brandt i en understreckare i april valde att skriva ”i medlet av 1700-talet” i stället för ”i mitten av”). Hos Södergran markerar jag, utöver titeln i sig (Överlevorna) förtjust ord som ”Tröstens sjå”, ”Det stundtaliga”, ”vattblå”, ”bristfarhågan”. Ett språk som indikerar avstånd – nödvändigt avstånd.  

Ett avstånd som i sig bidrar till den här bokens udda men igenkännbara kvaliteter. Den innehåller den typ av igenkänning som infinner sig när man erfar en stunds glädje över att någon annan har förstått vilken typ av tyngd som krävs för att tillvaron ska uthärdas. En tyngd som faller lika lätt som nåden.

21 maj 2018

Transhumanism


Hur ska mänskligheten överleva, när vi håller på att slicka i oss sista slumpen av planetens resurser? Det som eventuellt kan rädda oss är väl i så fall att kolonisera rymden. Så sker i Olga Ravns nya S/F-roman De ansatte (utkommer på danska denna vecka). En rymdfarkost färdas med en besättning bestående av arbetstagare, både människor och de människoliknande. Det är en roman som utforskar områden som gränsar till transhumanism, ett begrepp som på senare år fått ökad aktualitet, när robotar och artificiell intelligens börjat ta sig in i våra hem.

Frågan handlar också om hur det skapade ska förhålla sig till skaparen. När vi mer och mer tillverkar maskiner som tar itu med allt som är tråkigt – klippa gräsmattan, köra bilen, blanda drinkar, idrotta (i juni hålls den 22:a VM-turneringen i fotboll för robotar i Montreal) – skapas nya problem, såsom vem som ska hållas ansvarig när de löper amok. Autonoma vapensystem kan inom kort börja användas i krig, och då finns ingen mänsklig soldat som kan ställas till svar för eventuella övergrepp.
Tidigare farhågor har visat att algoritmer befäster stereotyper, utifrån att det inmatade materialet speglar människors förutfattade meningar. En studie från Stanfords universitet i april visar att algoritmerna har blivit mer sofistikerade, så med andra ord håller vi på att skapa artificiellt liv med allt bättre förutsättningar att göra människorna överflödiga.  

Risken att skapelsen vänder sig mot sin skapare skildrar Mary Shelley i sin sublimt framsynta roman Frankenstein, som utkom för exakt 200 år sedan. Den syntetiska biologin håller just nu på att skapa mikroorganismer med artificiellt DNA. Vad händer om (när?) vi skapar kännande varelser med artificiellt DNA?

Det finns en utbredd oro att människorna kommer att bli robotarnas slavar eller husdjur i framtiden. På sätt och vis finns det en rättvisa i detta, då vi under hela världshistorien har betett oss svinaktigt mot allt som varit i underläge inför vår status, som ofta förstärkts av ekonomi eller vapenkraft. Kanske vi lika gärna ska kapitulera inför ett liv som inte är lika defekt som människan.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/5 2018)

Den arabiska apokalypsen och andra dikter, Etel Adnan, översättning Kristian Carlsson, Smockadoll


Det arkaiska uttrycket ”ketchup-effekten” kan verkligen tillämpas på Etel Adnans introduktion på svenska. Helt nyligen utkom på Rámus I hjärtat av hjärtat av ett annat land, en lyrisk självbiografi, och nu utkommer på Smockadoll Den arabiska apokalypsen och andra dikter. Det är en omfattande samlingsutgåva med två diktsamlingar i sin helhet, tre diktsviter, urval ur sju diktsamlingar, samt en essä om skrivande och att hitta ett språk, allt översatt av den outtröttlige Kristian Carlsson.

En kort rekapitulering: Adnan föddes i Syrien 1925, kom till USA 1955, och har ett författarskap som inleddes på franska men sedermera övergått till engelska. Hon bor för tillfället i Frankrike. Hon är också konstnär. Och en fantastisk poet. Dikterna i denna gedigna och påkostade bok sträcker sig från 1971 till 2016.


Här finns en stark diktsvit ur boken Five Senses for One Death, som Adnan själv kallar den första arabiska kärleksdikten från en kvinna till en annan. Titelboken är från 1989, där hon också flitigt använder teckningar och piktogram. Apokalypsen finns också i solen, den som omslaget så elegant återger (”solen är fången mellan kärleken och sekundernas skirhet”).

Överlag dominerar en dikter som kombinerar traditionell poesi med modernismens frigörande metoder. Det ger utrymme åt idiosynkrasier, en slags pågående dialog mellan olika ståndpunkter inom samma tonfall. Exempelvis fungerar tidigare litteratur som ett raster, där hon skuggboxas med föregångare som Rimbaud och Majakovskij.

Flera av dikterna erinrar om den metod Johannes Anyuru långt senare (2003) skulle använda i sin debut Det är bara gudarna som är nya, det vill säga att mytologins gudagestalter tar plats i nutiden. Hos Adnan är det i första hand Gilgamesh som hon placerar i en nutida kontext:

                      jag har med mig de nya gudarna
                      gjorda av kött
                      framtiden står öppen
                      de fattigas återuppståndelse
                      befrielse       frihet       befrielse
                      jag är en nomad från ett ärevördigt kosmos

                      (…och vi har skänkt hans död i offergåva för att
                      hålla solen i rörelse…)

                      i våra torrlagda landskap
                      består regnet för alltid
                      av gevärskulor.

Myten och litteraturhistorien utgör för Adnan en resonansbotten. Men också en arena för uppsluppenhet, i en slags upptågets poetik, i ett nyfiket skrivande. Det skänker plats åt de abrupta perspektiven, där våldet också blir framträdande, som ett självklart inslag i dessa dikter, men också krigets galenskap: ”han dyker efter pärlor STOP han fiskar upp tomhylsor. Fasa!”  Exilens villkor är också närvarande, som när hon vemodigt konstaterar att det är samma lukt oavsett om man står inför Hudsonfloden (New York) eller Eufrat (Irak).

Adnan leker med våra föreställningar om poesi. Vore det inte för att det är en sådan kliché kunde jag säga att hon skriver ”sinnesutvidgande”, men det är i vilket fall en expansiv poesi, med monumentala anspråk (tänk Walt Whitman), som ändå inte blir högfärdig eller bombastisk. Hon skriver bra om känslor helt enkelt därför att hon inte lider av tvånget att skriva ut dem. Annars är det ju med hög insats en poet skriver om kärleken och döden.

Det här är abstrakt dikt som ändå är substantiell. Jag är glad över att sent omsider ha stiftat bekantskap med en poet som är bra, och som lyckas vara det så ofta och så övertygande.  

20 maj 2018

Treackordsdikter, Thomas C Eriksson, Den blinde argus/Megafon


Den anländer i en plastficka, vars forna användningsområde nog var att förvara cd-skivor, i synnerhet de självbrända Napster-filerna från nedladdningens barndom. Själva boken är svart, kvadratisk i samma format som just ett cd-häfte. Den är numrerad 33, en raritet som endast kommer i 101 exemplar.

Det är alltså Treackordsdikter jag talar om, Thomas C Erikssons lilla diktsamling, vars tio dikter (låtar) föregås av ett intro och fyra mini-essäer som samlar intryck från konsertscener från främst tidigt 80-tal. Här finns Bowie representerad, precis som hos Michael Strunge med ”The Speed of Life”, och här finns Nico, Patti Smith och – fast, vänta nu, jag hade ju lovat mig själv att inte rada upp alla referenserna …


Bowiedikten lyder: ”Hastigheten / EttNollTvå / & tanken full / & motorn viskar / kör med mig vart du vill / ingen väg är för lång / ingen väg är för svår / spinner som en spinnrock / spinn & dröm / Livet rör sig / fortare än ljuset”.

Det här är en kuriös bok, svår att förhålla sig till. Musiken som hela tiden kör igång i mitt läsande tillhör postpunk, och det är klart nostalgiskt: visst finns det onekliga kvaliteter i den musik som (an)spelas, men det riskerar också att bli ett vältrande i forna tiders klanger.

Formatet tillåter inte heller att idéerna tas till vara, åtminstone inte i de tio korta låtarna (dikterna). I stället finns det anledning att återbesöka de något längre fyra inledande texterna, som mindre är dikter och alltså mer något av essäer. Där finns närvaro, och en klart rimlig förklaring till den är musikgenrens återstående kvaliteter. Med hjälp av en kollageteknik ljuder rader från sångerna, och de bryts mot nutida intryck. Det är en tillbakablick, och som sådana oundvikligen blir, fylld av en sentimentalitet som är lite klibbig. Men trots det: också en fixering vid ett ögonblick som inte bara hade ett värde då, utan att det skapades något bestående.  

Som skrubbsåret om vintern, Karl Eklund, Styx


Barnet är olyckligt. Det går i en stad på högklackade skor, bland hus som mindre är reella doningar än gestaltningar av något. Barnet är utklätt till vuxen, gör honnör mot betraktaren. En trotsig åtbörd. Ansiktet är en mask. Bakom ryggen tillstymmelsen till en häst, ett oväntat och onaturligt inslag.

Så läser jag omslaget (en målning av Niklas Nenzén) till Karl Eklunds märkliga diktsamling Som skrubbsåret om vintern. Den är märklig, i egenskap av att den innehåller dikter utan fast struktur. Det är som om det är skrivet innan orden fått fäste, med bilder som inte tillåtits stelna. Ändå är metaforerna isiga, och den generella temperaturen är väl också strax under nollan.


Men dikterna är märkliga på flera plan. Så här hejdlöst kan Eklund skriva:

                      jag gick vilse inne i ett fotavtryck
                      dess väggar var av slipprig lera
                      mina spår i någon annans spår
                      i lerväggarna satt duvors skelett
                      under mina fötter en allt mer ostadig grund
                      jag stack in huvudet i leran
                      och såg en ljuskägla
                      flimra framför mina ögon

Denna ljuskägla är ett ovanligt inslag. Annars dominerar mörkret, och det slår mig att närmare en goth-poesi kommer vi nog inte i Sverige, att det här är skrivet i en slags sammanbiten Sisters of Mercy-estetik (”Flowers on the razor wire”). Eklund varierar metaforerna, men det som kvarstår är ändå att dikterna är statiska, att det som talar emot boken som helhet är att den är något för lång, för ovarierad, att berättelsen inte utvecklas.

Men ändå: bara dumbommar och Per Wästberg tycker att livet är enkelt, och om något visar Eklund med eftertryck att vi går i uppförsbacke. Dikterna lånar surrealismens bildkataloger, men med originella åtbörder. Desperationen i hans tilltal är äkta, påtaglig, okonstlad, och över dikterna svävar en annalkande katastrof.

Ett hot, som kan visas i en bild som är enkel men träffande: ”jag minns våra lättsamma dagar / då vi levde tätt som tändstickor i en ask”. Det är en bra bild, därför att vi inte vet vad som är värre: att vara den sticka som valts ut och därmed brinna upp, eller att bli kvar i asken – ratad – och aldrig få veta hur det är att tändas.   

Leva trots allt, Xiu Hua Zhu, översättning Birgitta Lindqvist, Ellerströms


”And if I seem a little strange / Well, that’s because I am”, sjöng The Smiths i sin låt ”Unloveable” på 80-talet, ord som återupptäcks av varje ny generation gymnasieelever. Författare som förstår sig på de ungas yrvakna känsla av att inte riktigt höra hemma i den här världen kommer aldrig att bli otrendiga.

En sådan författare är kinesiska poeten Xiu Hua Zhu, som nu presenteras på svenska med boken Leva trots allt. Det liv hon lovordar levs med en lättare cp-skada, något som inte hindrar ett livsbejakande uttryck i dikter som rör sig kring starka känslor. De här starka känslorna har nått miljoner läsare i Kina, och det är inte svårt att upptäcka attraktionen i de ovillkorliga raderna.

Hon har en förmåga att låta naturen komma till liv: ”Det som förtjänar barmhärtighet i världen / finns under den oändliga azurblå himlen, / smekt av din blick.” Jag tar till mig det tydligt hoppfulla budskapet: lev, trots allt som försöker begränsa dig. Xiu Hua Zhu har lärt mig att kasta skammen överbord och leva med stolthet.   

18 maj 2018

Lincoln i bardo, George Saunders, översättning Niclas Nilsson, Bonniers


Jag var inte helt överväldigad av den novellsamling, Tionde december, som introducerade George Saunders för svenska läsare. Eller snarare var mitt intryck splittrat: att det fanns mycket att falla för (som en helt förtjusande s/f-novell), men att den som helhet inte höll ihop.

Så det är med rätt nedskruvade förväntningar jag tar mig an hans första roman Lincoln i bardo. Att den belönats med Bookerpriset behöver inte betyda så mycket – den typen av utmärkelser är inte helt pålitliga. Att läsa en historisk roman om Abraham Lincoln lockar inte heller så värst mycket.


Nu ska det genast sägas att det här inte är någon typisk historisk roman. På en kyrkogård i Washington 1862 vilar inte bara ett otal döda soldater från det pågående inbördeskriget, utan även presidentens son Willie, som dött elva år gammal den 20 februari. Fast att säga att de ”vilar” är att ta i: snarare är de döda i ett stadium av evig rörelse, där de springer-glider fram ut och in i de besökande människorna. Däribland alltså Abraham Lincoln, som mycket riktigt enligt den återberättade historien nattetid återvände till sin sons grav.

Ur denna sorgens förtvivlan har Saunders skrivit en väldigt annorlunda roman. Medan hustrun, barnets moder Mary, förlamas i sitt sovrum för att knappt orka ta sig därifrån, blir Lincoln tvångsmässigt bunden till sina besök. De döda på kyrkogården har saker att lära de levande – ja, men de levande har också saker att lära de döda.

Det är en polyfon roman, i stort sett helt beroende av att återge repliker från de döda. Till sin kollage-teknik liknar det Edgar Lee Masters monumentala diktsvit Spoon Rivers Anthology, när vi får tillfälle att ta del av olika öden. Döda barn, soldater i massor, en pedofil från Vermont, och en familjefar som dödat sin son för att han förhindrade föräldrarna att resa, äta ute, och för att få ”minsta stund av ostördhet” tillbaka.

Mest yttrar sig det omaka paret Hans Vollman och Richard Bevins III. De grälar som två Beckett-figurer, fångade i det slags limbo som romanen uppfinner. Det ”bardo” som Willie hamnat i, eller är på väg till, är ett buddhistiskt tillstånd mellan liv och död, där vi hamnar i väntan på att slussas vidare till Nirvana eller – tough luck – återvända i en annan gestalt och leva ett nytt evinnerligt liv. Willie själv tar till orda lite då och då, på ett rörande sätt, vilse, skräckslagen, oförmögen att själv påverka skeendet med sina fragmentariska rop på hjälp: ”Jag måste stanna     Om / jag vill komma     Hem     När ska jag     När får jag / Aldrig om jag är svag / Kanske om jag är stark.”

Den övernaturliga inramningen fungerar ypperligt, och ger berättelsen en unik resonans, och sorgen tar sig över sina potentiella begränsningar. Den polyfona tekniken tillåter de olika versionerna att korsa varandra, hitta motstridiga kopplingar, eller kopplingar som bara ter sig motstridiga, men som samverkar. På kyrkogården är det som att spärrarna släpper, att döden i någon mening har befriat människorna – hemligheter yppas, och falskhet har inte mycket att hämta där.

Bilden av Lincoln färgas också av de motstridiga rösterna, och ger oss en komplex, mångbottnad bild av presidenten, som om den gjort sig oberoende av historieskrivningen: här är presidenten avklädd sitt ämbete, och görs i första hand till en mänsklig representant för sorg. I första hand, jo, men medan vi följer förloppet, en osalig natt på kyrkogården, ger händelserna incitament till den historieskrivning som följer, alltså inbördeskrigets fortsatta utveckling.

Saunders undersöker med en poetisk metod sorgen, och låter krigets konsekvenser bli en (o)naturlig diskussionspartner för de offer som i det här fallet inbördeskriget gjort sig skyldigt till. För en amerikansk läsare blir det antagligen en än värre läsning, med de döda männen från kriget här, fast de hellre bör benämnas pojkar – följda som de skulle bli av senare generationers pojkar i främst andra världskriget, Koreakriget, Vietmankriget, Irak-krigen …

I denna version blir livet efter döden färgat av Dantes eftervärld: ”en märkvärdig tablå av smärta: ett otal människor, fixerade i förtvivlan: kuvade, fallna, krypande, stönande inför lidandet i det detaljerade angrepp som var och en fick utstå.” Men här finns – liksom hos  Dante – också utrymme för den humor som bara når fram till den som har lämnat allt hopp bakom sig, alltså den humor som rör sig med svärtade gester och dystra åtbörder, och därmed blir så mycket mer övertygande, och, ja, rolig (för att den på något sätt har större insats, för att den bejakar förlusten). Här finns även tillfällen till oväntad vänskap mellan de döda andarna, att de behandlar varandra med en kärv typ av respekt som kunde bilda skola.

Man kunde befara att Saunders skulle hamna i sentimentalitetsfällan, erbjuda en slags trösterik bok till alla som delar Lincolns ohyggliga öde. Men han kombinerar ett litterärt experimenterande med en uppenbar vilja att berätta, med sällsynt lyckat utfall: åtminstone känns det länge sedan jag läste något med denna kapacitet att helt enkelt förbluffa mig, gång på gång. Han har hittat en idé, och lyckas ta den några oförutsägbara steg vidare, bortom ens förväntningar, faktiskt.

Niclas Nilssons översättning måste också berömmas. Många av rösterna har getts ett talspråkligt idiom, och ofta regnar hädelser och tabubelagda ord från spökenas läppar, markerade med emfatiska utelämnande streck, som i replikskiftet mellan ett dött par: ”Vi är för h—e döda, Eddie.
/ Älskar dig, din j—a s—.”