Ru, Kim Thúy

I tv 3 börjar i dag serien ”Det blir bättre”, där kändisar tröstar mobbade och plågade ungdomar med att det visst går att ta revansch, visst går att bemästra plågoandarnas härjningar. Man behöver inte älta sitt förflutna: det går att ta kontrollen över dina minnen. Kan man stämma tv 3 för spridandet av lögn? För det blir inte bättre – det blir bara annorlunda.

Och minnen ska du passa dig noga för att mixtra med. En som har fattat det är Kim Thúy, författare ursprungligen från Vietnam, men båtflykting till Kanada när hon var i tioårsåldern. Hennes roman Ru, nu utgiven på sekwa i Marianne Tufvessons översättning från franskan, lägger sig nära det självbiografiska, och här är minnena allt hon har att förhålla sig till, huvudpersonen som råkar heta Nguyen An Tịnh, men det är ett namn som inte betyder något för historien som berättas.

Titeln Ru kan utläsas dels som franskans ”bäck” eller ”flöde”, och dels som vietnamesiskans ”vaggvisa”, och det är i dubbelheten berättelsen vistas, både kulturellt och tidsmässigt, med barnets hågkomster som samsas med den vuxnes försök att hantera en besvärlig tillvaro.

Och inte blir det bättre heller, bara annorlunda. Minnet, det mest nyckfulla av våra sinnen, beter sig oförutsägbart och vårdslöst när det kommunicerar med oss. Därför dessa korta fragment, dessa korta stycken som inte verkar höra ihop. Thúys sätt att skriva liknar fotografens, där det ibland känns som att man bläddrar i ett fotoalbum, men lika gärna kan de korta texterna ses som prosadikter, som råkar haka i varandra.

Episoderna blir allt dystrare, när obehagliga minnen kryper fram. Immigrantens förvirrade försök att hålla två världar vid liv. Huvudpersonen, vem hon än är, skapas till den hon ändå är, håller på att bli: någon som överlever, som klarar av situationen – men inte genom att förtränga eller förneka sina minnen, utan genom att gå igenom dem, behålla dem inom sig, vårda dem som klenoder.

Somliga minnen är mer brutala än andra. De utgör uppvaknande. Det är erfarenheterna som formar oss som människor: misstagen lika gärna som de lyckade ögonblicken, de benådade ögonblick då vi gör det rätta och inte bara fel. Och Thúy går nära sina minnen, med en detaljrikedom som kan förbluffa en läsare som glömt bort vikten att minnas mönstret i det porslin som användes för att servera riset åt den gamla farfadern. Detaljerna – när minnet konfronterar oss, alltid våldsamt, alltid utanför vår styrsel.

Till sist får också Thúy ihop sin udda berättelse, med minnen som påverkar varandra. All fler människoöden redovisas, i den här vuxensagan om en släkt som numreras kronologiskt, där det enda som räknas är konsten att behålla värdigheten även om världen bara innehåller smuts och förfall. Vad som också får mig att gilla boken så mycket är hennes milda tonfall, som parar ihop försoningen med en stark integritetskänsla, behovet av att hålla egna värden intakta.

(Bilder från Sekwa.)