att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 apr. 2011

Let´s party like it´s 1992

Det sägs att Andreas Mattsson slickat såren efter Popsicles misslyckade försök att bli ett klassiskt svenskt popband genom att skriva halvdana låtar åt artister som inte förtjänar att vidröras av hans geni, samt släppa ett par tråkiga soloskivor lite då och då. Men egentligen har han reinkarnerats i energiknippet Kip Berman i The Pains of Being Pure at Heart, där de på sin andra skiva ”Belong” låter alla spröda bitar från det lite valpiga debutalbumet falla på sin plats, med låt efter låt som har hämtats från några av 90-talets djupa brunnar. Och tänk! I en av dem satt alltså Popsicles Mattsson och väntade på just detta, en slags upprättelse. Och om Floods produktion på Glasvegas nya skiva var överjobbig är den här nedtonad och tillåter bandet att låta som ett band, med krispiga toner som fjädras lätt mot The Radio Dept-kulisser (enda missen är väl att ”My Terrible Friend” karbonkopierar The Cures ”In Between Days”). Texterna är ofta lika hårt verklighetstörstande som Arcade Fires. Bermans röst låter också den som vore den lagrad sedan 1992, och jag vet inte hur länge sedan det är jag hörde en bättre låt än titellåten ”Belong” – kanske 1992.

2 kommentarer:

  1. Haha, tack för tipset. Bra skiva.

    Men vadå, är inte Popsicle klassiska? Lite i alla fall?

    /Martin

    SvaraRadera
  2. Jag hade stora förhoppningar på Popsicle efter första skvivan. Men deras andra var bara sådär. Och deras tredje bara tråkig.

    SvaraRadera