att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 apr. 2011

Salome, Mara Lee

Ah, hvarför såg du icke åt mig, Johannes? Med dina händers klädnad och med dina smädelsers klädnad skylde du ditt anlete. Öfver dina ögon lade du hans täckelse, som ville se sin Gud. Ja, du har sett din Gud, Johannes, men mig, mig såg du aldrig. Jag såg dig och älskade dig. Ack, så jag älskade dig!

Oscar Wilde, Salome, övers. Edv. Alkman (1906).

I en av Alexander Ahndorils tidigaste romaner hette huvudpersonen Conrad Joseph, och en läsare kunde inte annat än sucka åt så billiga och straffbara knep. Så när Mara Lee till denna sin andra roman låter huvudpersonens namn bli ett tydligt anagram för den bibliska dam som dansade slöjdansen och avkrävde Johannes döpares huvud på ett fat – Salome, alltså, som här heter Elsa Mo. För säkerhets skull är hon balettdansös.

Lyckligtvis stannar Lee inte vid detta banala sammanträffande, utan skriver en ungdomsroman med mörka undertoner, som på tal om sammanträffanden också råkar nå oss samtidigt som Darren Arkovskys psykodrama om balett, Black Swan. Men Lee är bättre på att återge dansens transcendentala krafter, bland annat, och skapar en fin bakgrund till ett drama om uppväxt, om makt och maktlöshet.

Här är tiden 80-talet, och medan hockeykillarna lyssnar på Twisted Sister lyssnar fjortonåriga Elsa och hennes kompis Veronica på The Jesus and Mary Chain, där Jim Reids texter bildar en utmärkt fond till skeendet. Elsas värld invaderas av styvbrodern Johannes, en snygging som hon motvilligt attraheras av, efter att länge försöka intala sig att hon avskyr honom. Han är en Heathcliff: falsk, smart, ond, välvillig, allteftersom vad situationen kräver av honom.

Elsa driver sig själv från famn till famn i jakten på bekräftelse, i allt farligare lekar. Och Lee skriver i krig mot det prydliga. Hennes stil kränger, i korta meningar, där hon mekaniskt greppar efter ord för att förstärka skärpan i tillvaron, (d)en skärpa som är så vass att den kan hugga huvudet av någonting. Hela tiden finns elakheten och ilskan som undertext, i Elsas trulighet, i kompisarnas svek, i hela världens oförstånd och sökande efter driftkuckuer. Det är vardagsvåldet, så som det uppenbaras i gester, i blickar, i repliker. Jag gillar skarpt de här snitten som Lee åstadkommer med sin prosa, hur hon får orden att snärta till. En rätt typisk mening kan se ut så här: ”Omvärlden är skev och ljus, som om ett vasst glitter lag sig över alla ytor.”

Här finns en fin känsla för autenticiteten i tonfallet, med Elsas reaktioner alltid på helspänn, alltid nära till de tidiga tonårens överdrifter. Det finns också ett fokus i berättelsen, att den i grunden enkla och nästan övertydliga sagan hålls koncentrerad. Dansen blir också en bild för verkligheten, om nödvändigheten i att konfrontera det svåra, att bemöta det som är jobbigt. Där kan Elsa demonstrera sin makt, i en aktivitet som ger henne möjligheten att bemästra situationer som hon annars inte kan hantera, när tillvaron kränger till, som den måste göra. Dansen blir också ett sätt att bemästra kroppen, att styra dess rörelser och kontrollera dess dragning mot det irrationella; reglerna erbjuder en lockande lösning för Elsa, som annars betraktar hur kroppen hotar att gå överstyr, som när hon reagerar med en kräkning när hon hör modern påstå att människor är sexuella djur.

Mara Lee nöjer sig inte med att beskriva: hon vädrar sig fram ända till kärnan av 80-talet, utan att fastna i billiga tidsmarkörer. Hon sniffar upp hårsprayen och den billiga DATE-parfymen – ja, men inte för att visa sig duktig, utan för att göra det som litteraturen kan vara mäktig, nämligen att ta oss till en annan värld. Hennes minne har vassa kanter, och du som läsare bör vara beredd på en läsning som inte väjer för våldet. Salome blir spännande som en thriller, och fungerar ypperligt som roman, och med bättre utkomst än Black Swan dessutom.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar