att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 apr. 2011

Cruel nature has won again

I det som brukar gå under namnet "godan ro" sitter jag ute och läser lite polsk poesi, dricker kaffe, väntar - - - Så hörs från gården intill vingars flaxande, tilltalande i styrka. Så en tigande tystnad - exakt den tigande tystnad som Adam Zagajewski brukar skriva om. Tills Molly trippar in, stolt förnöjsam, med en stor halvdöd fågel mellan sina käftar. Jag påminns om hur blödig jag är, hur svårt det är att vara människa. Efter att ha försökt jaga bort den stackars katten, ser jag att hon nu har dödat den stackars fågeln, förmodligen genom att bita till i nacken (det är vad hon har tänderna till: det är bara inbillning om vi tror något annat). Och jag påminns också om naturen, att den är likgiltig inför att det här sker, och att det sker på det här sättet. Så jag väntar tills katten har lekt färdigt, hämtar sedan en spade och lägger ned kadavret i en påse, plockar upp fjädrarna, och går med hjärtat lika tungt som påsen väger för att slänga den i soporna. Molly blänger lite surt på mig, men söker sig tillbaka till brottsplatsen, ivrig att spana efter nästa offer. Det enda som finns kvar är blodet i gräset, och någon enstaka fjäder.

6 kommentarer:

  1. Igår satt jag och min pappa och drack kaffetåren i förmiddagssolen, och en av katterna - den mest hundliknande och minst rovdjursaktiga av dem - svassade runt omkring oss som vanligt. En påfågelfjäril fladdrade runt bland scillan i rabatten, som en inkarnation av den vår som verkligen tog fart igår, och vi gladdes båda åt den så som svenskar gör åt vårtecken. En minut senare sitter katten där bland blommorna och visar också hon intresse för fjärilen. Ett snabbt slag med tassen och ett utfall med käftarna - några tuggor senare var den fjärilen ett minne blott. Och man minns igen att även de mest (skenbart) domesticerade katter dödar för rent nöjes skull.

    Men om jag ska vara ärlig brukar jag mest känna stolthet när någon av katterna fäller en fågel. Man kan inte känna medlidande med hela naturen, då går man under, utan att tänka på det som ett kretslopp. Bättre då att förbarma sig över kreaturen på köttfabrikerna, i onaturen. Det är inget kretslopp, det är mänsklig överglupskhet. Vi kokar över, som Thoreau skulle säga.

    SvaraRadera
  2. Mm, det kan vara så ... Och visst, den där fågeln var väl gammal, orkeslös, för annars skulle nog inte Molly, som är en ganska fridfull katt, lyckats fånga henne ...
    Men det är ändå äckligt med döden, med blodet, och den där kroppen, fågelns grå ögon, och omaket att skyffla in den i en påse ...
    (Jag grävde förresten ned min förra katt i trädgården i Umeå. Det är förmodligen olagligt. Den hade blivit överkörd av en ung man som nog inte hade haft körkort så länge ... Och jag minns fortfarande känslan när jag sent på natten grävde den där gropen och sedan lyfte ned Orlando, hur han kändes som död.)

    SvaraRadera
  3. Äsch, olagligt... Min första katt (min första vän höll jag på att skriva och det hade varit sant) ligger begravd bredvid komposten här, jag målade till och med en gravsten åt honom som fortfarande ligger kvar. Men han dog långsamt av ålder, hans döda kropp var inte lika hemsk som den levande, orkeslösa. Och han ville såklart inte dö i mitt knä utan kröp in under en soffa i källaren, några meter från sin födelseplats. Men jag är ändå glad att jag slapp se honom i det blodiga och trasiga tillstånd som allt för många katter slutar.
    Jag var f.ö och hälsade på min farfar på geriatriska i dag och han påminde alldeles för mycket om den döende katten. Och hans blick var precis så där blågrå och tom på den fantastiska målningen i inlägget ovan, jag tänkte på det när jag såg den.

    SvaraRadera
  4. Jag hade länge svårt för Jenny Saville, och det beror inte på att hon så uppenbart är influerad av F. Bacon (1900-talets viktigaste konstnär), eller ännu mer av Lucien F[reud], eller att hon är så närgången, utan endast för att hon en gång gjorde ett omslag till en skiva av Manic Street Preachers. Ack! Men den här bilden illustrerar på något sätt vad jag kände i går, och ja, den där tomma dödsblicken, usch.

    SvaraRadera
  5. "En stor fågel". Pah! Som om katten din tog ett fint djur. Med sådana ordval kan man ju tro att det handlar om ett fint väsen. MEN: det är en duva vi talar om! Låt mig säga så här: It had it coming! Bra gjort Molly! Bort med de där rats of the sky!

    Förresten så finns det en rätt rolig sak med just ordet "duva". Om man vill jämföra lite med tyskan. Ok.

    Duva - Taube. Druva - Traube.

    SvaraRadera
  6. Annat blir det när de blir äldre. Vår katt på 17 år får inget annat än förnedring och kränk från fågeldjuren. Där sitter hon, det gamla skrället till katt, på stentrappan och försöker äta sitt knaper i godan ro, och rätt som det är så flaxar skatorna förbi, rakt framför nosen på henne, och stjäl maten.

    SvaraRadera